Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Från slutet av 1800-talet och framåt var det socialdemokratin och inte kommunisterna som kunde ståta med teoretiker inom sina led. Här tänker vi på Hjalmar Branting, Ernst Wigfors, Per Nyström m.fl. Denna teorilöshet utan en egentlig marxistisk tradition på universiteten resulterade ju bl.a. i det välkända faktum att den mest auktoritativa Marx-uttolkaren var en uttalad antimarxist, Herbert Tingsten. Sverige har saknat en Hobsbawn, en Korsch eller en Ernst Bloch. Så om man tar bokstavligt på Lenins ord om att "Utan en revolutionär teori, ingen revolutionär rörelse" skulle förklaringen till den svenska revolutionära rörelsens relativa litenhet vara enkel att finna. Det revolutionära teoretiska arbetet har mestadels bestått i att återge och kommentera den internationella debatten.
Detta mönster av teoretisk efterblivenhet bröts delvis under 1960-talet. Marxismen började få ett visst om än litet fotfäste på universiteten, vilket bl.a. resulterat i ett inte oansenligt antal marxistiskt influerade avhandlingar och universitetslärare. Det är om denna aspekt av den revolutionära rörelsen som detta Tekla-nummer handlar. Utifrån skilda infallsvinklar behandlas fem av de ledande svenska vänsterteoretikerna: Göran Therborn, Bo Gustafsson, Gunnar Persson, Sven-Erik Liedman och Mats Dahlkvist. Bortsett från Gunnar Persson, har dessa personer i hög grad präglat den svenska marxistiska debatten under det senaste decenniet. Deras inflytande sträcker sig från att Göran Therborns avståndstagande av Frankfurterskolan blev normerande för den fortsatta debatten. Bo Gustafsson var vägröjare för den maoistiska rörelsens framväxt i Sverige och Sven-Erik Liedman aktualiserade den internationella dispyten om naturdialektikens ställning inom vetenskaperna. Trots dessa personers skilda bakgrund, verksamhetsfält och teoretiska inriktning har de kännetecken i långvarig politisk praxis på vänsterkanten och betydelsefull teoretisk insats.
Det althusserianska strukturalistiska inflytandet på den svenska studentvänsterns framväxt torde vara oomtvistligt. Internationellt mest känd från denna teoretiska riktning är utan tvekan Göran Therborn, som har stått som författare till flera, även utanför Sverige, kända och uppmärksammade böcker. Hans kritik av Frankfurterskolan har säkert också bidragit till denna teoritraditions blygsamma position i Sverige. I en översättning från den amerikanska, mångfacetterade tidskriften TELOS nr 38 anmäls Therborns två senaste större arbeten av Sica. Tonvikten i anmälningen koncentreras på Therborns behandling av och förhållande till den borgerliga klassiska sociologitraditionen och den historiematerialistiska teserna.
Redan på slutet av 1960-talet framstod Bo Gustafsson som något av en motpol till Göran Therborn. När Therborn m.fl. propagerade för leninismens upplösning i "En ny vänster" svarade Bo Gustafsson i en eldig replik "Små klara himlabloss". Även om positionerna nu snarast ter sig som de motsatta och det är Bo Gustafsson som i större grad betonar värdet av att göra inbrytningar inom socialdemokratin, har han som uttolkare av den traditionella marxismen-leninismen varit vad Therborn varit för althusserianismen. I en översiktsartikel försöker Victoria Höög skissera några utmärkande drag i Bo Gustafssons författarskap och dess koppling till hans ställning som ledande politiker i den maoistiska rörelsen. Den överskuggande frågeställningen blir att belysa relationerna mellan politik och vetenskap utifrån Bo Gustafsson verksamhet inom universitetets ram och inom partipolitiken och se om man kan spåra några förändrade ståndpunkter i denna fråga. Samtidigt blir artikeln något av en krönika över den marxist-leninistiska rörelsens utveckling under det senaste decenniet.
Socialdemokratin, och med den den reformistiska traditionen, har varit dominerande inom den svenska arbetarrörelsen. Den har t.o.m. varit så stark att det i stort inte funnits plats för en alternativ socialistisk eller kommunistisk rörelse av betydelse. Detta faktum har också präglat debatten omkring synen på staten och härigenom synen på socialismen och möjligheterna för en förändring mot socialismen genom att kontrollera staten. Socialdemokratins utveckling, och inte minst dess möjligheter, har varit föremål för flera avhandlingar från vänsterhåll under senare år. Reformpolitikens möjligheter och begränsningar står ofta i centrum för denna debatt. Gunnar Perssons artikel i Zenit nr 52 kan vara ett gott exempel på hur det inom denna debatt skett en omsvängning från ett totalt avståndstagande till reformpolitiken till en övervägande övertygelse om dess möjligheter. Persson behandlar denna problematik utifrån omfördelningen via staten genom socialpolitiken. Peter Bundesson/Filip Kruse diskuterar och kritiserar i detta nummer av Tekla hela Perssons grundsyn på den kapitalistiska staten och den omfördelningspolitik som han föreslår via socialpolitiken.
Det kanske mest nydanande och tankeväckande marxistiska arbete som publicerats på svenska är Sven-Erik Liedmans monumentala tvåbandsverk "Motsatsernas spel", där den ofta försummade sidan av att teckna ett filosofiskt och vetenskapsteoretiskt bakgrundsmönster till Engels/Marx' intellektuella miljö ges högsta prioritet. Med utgångspunkt i detta arbete diskuterar Hans Jørgen Thomsen Liedmans syn och naturdialektikens ställning inom vetenskapsteorin. Artikeln har inte karaktären av en recension eller anmälan i traditionell mening, utan utgörs mer av de reflexioner som Liedmans bok kan ge upphov till.
Innan Mats Dahlkvist publicerade "Att läsa Kapitalet" fanns det inget genomarbetat svenskt försök att tolka metoden och teorin i Kapitalet. Boken som tillika är en studiehandledning till Kapitalets första band utgör ett lovande men kanske eklektiskt försök att sammanbinda de tre dominerande Kapitalet-läsningarna, den althusserianska, den kapitallogiska och den östeuropeiska. Lennart Söderlund tar upp och granskar några av Mats Dahlkvists teser när det gäller att inplacera Kapitalet i förhållande till den historiska materialismen och de konkreta samhällena utifrån perspektivet: Vad har Kapitalet oss egentligen att säga idag?
Sammantaget handlar alltså numret om fem enskilda författare som behandlas utifrån fem skilda tillvägagångssätt. Detta hindrar emellertid inte att dessa fem ganska väl representerar marxismens teoretiska positioner i Sverige vid 1970-talets slut och de har samtidigt varit betydelsefulla krafter i utformningen av marxismen som vi nu känner igen den i Sverige.
Som avslutning presenterar Arne Melberg Rudolf Bahros bok "Die Alternative", som utkommer på svenska ungefär samtidigt som detta nummer, i utgivning av förlaget Bokomotiv. Bahro har fått stor internationell uppmärksamhet och förtjänar uppmärksamhet, kanske då speciellt med tanke på hur Alternativet framvuxit. Till denna problematik räknar vi med att återkomma till i samband med nästa nummer av TEKLA, som blir ett "östeuropa-nummer".
Lund 12/12 1979.
Last updated on: 4.6.2011