REVOLUTIONÄR INFORMATION

nr 3 (1970)


Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.


Innehåll


Studentrörelsens kris och arbetarrörelsens uppsving

Låt oss titta lite närmare på två nyligen timade händelser. Den ena gäller SECO och den ”kupp” som ledde till att den radikala ledningen avsattes. Den andra gäller SDS i Göteborg, en av de organisationer som hittills haft ord om sig att representera de revolutionära studenterna.

I SECO (Sveriges Elevers Centralorganisation) valdes förra året en radikal och ärlig ledning, som såg som sin främsta uppgift att förvandla SECO från ett byråkratiskt förtrycksorgan till elevernas egen organisation. Detta förutsatte att eleverna först blev medvetna om den värld vi lever i och vilken funktion skolan och utbildningen spelar i vårt samhälle. Därför organiserades indoktrineringskampanjer över hela landet. Plötsligt satt alltså en stor del av Sveriges skolungdomar och lärde sig genomskåda de offentliga lögnerna. Det gick naturligtvis inte för sig. En och annan upprörd lärare bråkade naturligtvis, men den viktigaste oppositionen kom från den borgerliga ideologins stöttepelare, pressen. En presskampanj, som söker sin like i förljugenhet, drogs igång för att förtala SECOs ledning. Ibland försökte man också föra upp det hela till ett principiellt plan och man förklarade då att SECO som facklig organisation inte skulle blanda in politik i sitt arbete, utan organisera alla

politiska meningsinriktningar bland eleverna i samma organisation och ta vara på elevernas ”dagliga” intressen (betygshets etc.). Efter en intensiv smutskampanj iscensatte de liberala småbyråkraterna i SECO en kupp och avsatte Katarina Engberg och hennes kamrater. Lugnet var återställt. Strax därefter framträdde också den nya ledningen och förklarade att SECO nu skulle bli en ”facklig enhetsfront” som skulle vara opolitisk (se Aftonbladet den 27/1 1970).

Det var SECO. Nu skulle vi titta på SDS. Inom SDS (Studerande för ett Demokratiskt Samhälle) förs nu diskussioner om organisationen skall byta namn, program, stadgar och om den skall ställa upp i valet till kårfullmäktige. Denna diskussion ör föranledd av den omsvängning som skedde redan för ett år sedan inom SDS, som då utvecklades från en socialistisk organisation till en ”facklig enhetsfront”, där politik skulle vara bannlyst och där studenterna endast skulle engageras i rena intressefrågor, exempelvis hyror i studenthemmen och trivseln i lärosalarna. Som en konsekvens skulle kampen mot UKAS som redan tidigare varit i fokus för SDS' verksamhet nu inte längre föras genom en klar och tydlig analys av utbildningsreformens funktion i ett kapitalistiskt samhälle, utan endast genom att den innebar ”försämringar” för studenterna i ekonomiskt avseende.

Det är i konsekvens med detta som SDS nu skall få ett nytt program och ett nytt namn. Varför skulle man heta Studerande för ett Demokratiskt Samhälle, då organisationen inte längre kämpar för någonting som har med samhälle i stort att göra, utan endast inriktar sig på studenternas dagliga problem. Möjligen skulle SDS då kunna få betydd ”Studerande för en Demokratisk Studentkår”.

När det gäller förändringen inom SECO är den reaktionära innebörden uppenbar. Men vad som inte är lika uppenbart för många dr det faktum att det skett exakt samma sak inom SDS – men här har Clart4/KFML varit den drivande kraften för en ”avpolitisering” av studenterna. Därför har man här klistrat på etiketten ”progressiv”. I båda fallen har dock en progressiv och radikal utveckling av den studerande ungdomen hejdats, och protesten har mynnat ut i en ofarlig ”ekonomistisk” politik i den ”fackliga enhetsfrontens” namn.

Under de senaste fem åren har det skett en stark radikalisering av studenterna över hela världen, särskilt Europa och USA. Genom de allt brutalare kolonialkrig som imperialismen för (USA i Vietnam, Israel i Västasien), genom rasismen på hemmaplan, genom massfattigdom, miljöförstöringen, nedslitningen av arbetskraft etc. har studenterna blivit medvetna om kapitalismens orättvisor och de har därför gått ut i kamp mot dessa och stridit för ett socialistiskt samhällsskick. Att det uppstår en studentrörelse under socialt överhettade perioder dr ingenting nytt i historien; vad som dr nytt i vår generation är omfånget, som i sin tur beror på den ökade sociala tyngd som studenterna fått. Historiskt sett har studentrörelsen också verkat som ett förebud om och en impuls till arbetarklassens kamp. Det bästa exemplet i vår tids studentrörelse är majhändelserna i Frankrike 1968, där studentkampen utlöste aktioner inom arbetarklassen, aktioner som ledde till att kapitalismen i Frankrike kom i ordentlig gungning. Studentrörelsen har också en annan viktig uppgift: inom dess led skolas krafter, som tillgodogör sig marxismen och utarbetar den revolutionära strategin. Därigenom kommer de att tillföra arbetarrörelsen en socialistisk åskådning, vilket i sin tur är ett livsvillkor för att kapitalismen skall kunna störtas.

Frankrike är i mångt och mycket ett mönsterexempel på hur studentrörelsen har uppfyllt alla sina uppgifter. I Sverige är bilden inte lika ljus. Här har studentrörelsen efter en lovande början 1965-1968, nu fumlat och trevat utan att hitta varken ut eller in. Studentrörelsen har nu hamnat i ett politiskt vakuum, där den inte kan leva upp till de krav som åligger den.

Vår uppgift är därför: att göra en noggrann analys av studentrörelsens utveckling i Sverige, och hitta de misstag som gjorts, så att vi verkligen lär av det förflutna, och att återuppbygga en radikal studentrörelse.

Vi sade ovan att studentrörelsen fungerar som ett förebud om en ny stridbarhet inom arbetarklassen. Detta har också bekräftats för Sveriges del under det senaste halvåret. Arbetarnas passivitet har drivit många revolutionära studenter till förtvivlan, och under sömnlösa nätter har de grubblat över orsaken till denna passivitet. En del har börjat tro på socialdemokratins försäkringar att arbetarna har det bra, och att vi lever i det bästa av samhällen, medan andra konstruerat upp underliga teorier om att den svenska (och europeiska) arbetarklassen är mutad av imperialisterna. Det har krävts ett visst historiskt perspektiv för att se att arbetarklassens passivitet berodde på en nedgång i världsrevolutionen efter Oktoberrevolutionen och fram till andra världskrigets slut, och på den desillusion som spred sig efter socialdemokratins och stalinismens förräderi.

Men den nära två månader långa strejken i LKAB och den strejkvåg som bröt ut efter ”Volvo-avtalet” visar att stridbarheten nu åter väckts till liv inom arbetarklassen.

Samtidigt har LKAB-strejkens förlopp och slut avslöjat stora nivåskillnader i strejkledningens medvetenhet. Tendenser att avlänka även denna rörelse i ekonomistisk riktning dr uppenbara. I kampen mot dessa tendenser kommer revolutionära arbetargrupperingar med hög klasspolitisk medvetenhet att differentieras fram. En motsvarande differentieringsprocess äger rum inom studentrörelsen. Och en mångfald konkreta uppgifter kommer att hänvisa de revolutionära arbetar- och studentgrupperna till varandra. De bildar huvudelementen i Sveriges framtida revolutionära arbetarparti.


Pierre Frank: ”Trotskismens långa marsch”

Pierre Frank – Leo Trotskijs sekreterare och Fjärde Internationalens ”grand old man” – gav förra året ut en historik över Fjärde Internationalen (”La Quatrieme Internationale”, Maspero förlag). I denna berättar han initierat om vilka historiska händelser som formade Fjärde Internationalen, och om dess ideologiska och politiska utveckling, från den trevande starten 1938 till den uppsvingsperiod som inleddes 1968 och ännu inte nått sin kulmen. Det dr en spännande läsning, och alla som är intresserade av den revolutionära marxismens idéer, bör ägna boken ett ingående studium. Vi hoppas att det inte skall dröja alltför länge innan den kommer ut på svenska. Vi presenterar här en översättning av bokens slutkapitel, där kamrat Pierre diskuterar Fjärde Internationalens historiska berättigande.

Det är inte möjligt att dra några historiska slutsatser om en rörelse som är i färd med en lång marsch, som redan pågått länge, en rörelse som underkastats talrika prövningar och som, även om en ny, mera lovande etapp avtecknar sig för den, ännu har stora hinder att övervinna för att nå sitt mål. Vi vill bara göra vissa anmärkningar, framför allt för att svara på en fråga som ställs av dem, som dras till de trotskistiska idéerna men som förvånas över den numeriska svagheten hos den organisation som försvarar dem, en fråga som varje trotskist inte undgått att innerst inne ställa sig vid vissa tillfällen:

Har Fjärde Internationalen något historiskt berättigande? Hade Trotskij rätt när han grundade den Fjärde Internationalen och sade att det arbete som han utförde för den var ”det viktigaste” i hans liv, ”viktigare än 1917, viktigare än inbördeskrigets epok”, oersättligt ”i ordets fulla betydelse”.[1] Vi tror inte det är nödvändigt att bry sig om dem, som i syfte att bekämpa den nöjer sig med att framhäva dess svårigheter, som underlåter att se dess politiska kraft, dess vitalitet och som stannar vid problemens yta.

Om man anlägger ett historiskt perspektiv, det enda giltiga i detta sammanhang, så utgör den trotskistiska rörelsens, Fjärde Internationalens, långa historia själv prövostenen vad gäller dess historiska berättigande. Vad är det då som vi har sett under ett halvt sekel av den internationella arbetarrörelsens historia, under vilket det kapitalistiska samhällets sönderfall och den socialistiska världens uppstigande inleddes? I alla de länder, där arbetarrörelsen hade en lång historia med marxistiska traditioner, finner vi följande bekräftat: efter flera decennier av krig, revolutioner, kontrarevolutioner, fascism och stalinism, under vilka talrika organisationer som åberopade sig på arbetarklassen och marxismen uppstod, efter så många år är de enda organisationer, som har överlevt, de som var anslutna till Andra Internationalen, till det som en gång var Tredje Internationalen eller till Fjärde Internationalen – detta trots kriser, splittringar och repression. Man kan inte förklara ett sådant förhållande som sträcker sig över flera tiotal år – och vilka år sedan – med slumpen, och inte heller med några särskilda militanta kvaliteter. I alla organisationer fanns det hängivna militanter, som inte saknade olika kvaliteter, vare sig politiska eller ifråga om organisationstalang. Det är bara möjligt att förklara ett sådant faktum med objektiva faktorer, med grundläggande historiska orsaker. Här har vi verkligen ett fall då Hegels tanke riktigt kan tillämpas: ”Was ist wirklich ist rationell, was ist rationell ist wirklich” (Det som är verkligt är rationellt, det som är rationellt är verkligt). Den grundläggande orsaken till detta förhållande kommer att sträcka sig över alla dessa år och ha en internationell giltighet, vilket vi kommer att se.

På de föregående sidorna har vi vid upprepade tillfällen förklarat de svårigheter som Fjärde Internationalen har mött med världssituationens objektiva förhållanden. Framför allt gäller detta den utomordentligt stormiga karaktären hos denna situation, med dess bryska omkastningar och de centrifugala krafter som verkade. Häri låg en avgörande skillnad i förhållande till den föregående perioden, kapitalismens uppgångsperiod under den sista tredjedelen av artonhundratalet. Den nuvarande situationen möjliggör inte längre en sådan gradvis ackumulering av arbetarstyrkor som genomfördes då och som resulterade i bildandet av stora partier som brett organiserade både avantgardet och arbetarklassen i dess helhet. Dessutom har vi stalinismens genombrott, som förstörde bolsjevikpartiet, medelpunkten i den revolutionära International, som byggdes upp runt Oktoberrevolutionens seger; den sovjetiska byråkratins politiska konvulsioner och grymheter desorienterade och ledde mer än en gång betydande revolutionära krafter vilse på vägar utan återvändo. Den epok under vilken kapitalismens gradvisa uppstigande ägde rum gav upphov både till Bernsteins revisionism och Kautskys mer försåtliga variant. Den första, isolerade, arbetarstatens förskräckande historia har givit upphov till en mängd ”revisionismer” (statskapitalismen i Sovjetunionen, den nya utsugarklassens byråkrati), som vägrade att erkänna revolutionen när den var dold bakom denna fruktansvärda mask. Slutligen har vi dessa milliarder av människor i de koloniserade länderna som slutade att vara objekt för historien och som försökte överbrygga sekler i ett eller några få språng, vilket fick till följd att deras revolution ofta även antog egendomliga aspekter.

Arbetarrörelsen förblev, trots denna situation eller kanske snarare just på grund av den, dominerad av de gamla organisationerna, eftersom arbetarmassorna inte kunde vara oorganiserade. I historien skapas ingenting ur intet och det var framför allt genom gigantiska kriser för de gamla organisationerna som nya revolutionära ledningar måste uppstå. Om marxismen är historien som får medvetande om sig själv, så kunde detta medvetandegörande under de rådande förhållandena bara ske via en mödosam födelse.

De organisationer som har lyckats överleva alla dessa år, alla dessa prövningar, har gjort det på grund av att de hade mycket starka rötter i djupet av den verklighet som världen utgjorde under dessa femtio år.

Den Andra Internationalens organisationer är förbundna å ena sidan med arbetarklassen i de gamla europeiska länderna genom hela dess historia, under vilken den eftersträvade och lyckades att fast organisera sig till försvar för sina dagliga intressen, och å andra sidan med det kapitalistiska samhället, som kommer att bestå så länge som detta möjliggörs genom att svara på arbetarklassens reformistiska behov.[2]

De officiella kommunistpartierna har hämtat sin kraft framför allt från det faktum att de bildades runt Oktoberrevolutionens seger och runt Sovjetunionen, vars förlängningar i världen de framträdde som. Den första arbetarstaten utgjorde, genom det faktum att den var den första och framför allt under lång tid den enda, en attraktionspol för alla de som vaknat till insikt om nödvändigheten att ersätta den kapitalistiska världen med ett nytt samhälle. Trotskisterna har ofta påpekat att Sovjetunionens ekonomiska utveckling, i synnerhet för de stora massorna i de underutvecklade länderna, betydde oändligt mycket mer än den byråkratiska regimens fullständiga undertryckande av arbetardemokratin, eftersom de inte hade någon erfarenhet av den borgerliga demokratins bräckliga fördelar. För militanterna i dessa länder var den materiella hjälpen från Sovjetunionen, hur medelmåttig den än var, oumbärlig och mer märkbar än Kremls förrädiska politiska manöver. Och hur många uppriktigt revolutionära militanter var det inte i de kapitalistiska länderna, som – samtidigt som de kände oro och tvivel inför den politik som fördes – under lång tid förblev medlemmar av kommunistpartierna, eftersom de under återgångsperioden inte såg vilken annan gren de skulle kunna gripa tag i. Det krävdes uppkomsten av nya arbetarstater och allvarliga motsättningar mellan dessa, för att bredare skikt än de ytterst politiserade militanterna skulle kunna göra skillnad mellan en arbetarstat och dess tillfälliga ledning, för att de skulle genomskåda Kremls samförståndssträvanden med imperialismen på bekostnad av den internationella socialistiska revolutionen, för att Moskva på grund härav skulle sluta att utgöra ”vägledaren”, polen, och för att kommunistpartierna, denna gång, skulle underkastas en dödlig kris. De partier som styr en arbetarstat är prisgivna åt de sociala kriserna i deras länder. Vad gäller partierna i de kapitalistiska länderna så kommer deras reformistiska degenerering förr eller senare att framkalla slitningar, då deras medlemmar ställs inför valet mellan en öppet proklamerad reformism och de nya, uppåtstigande, revolutionära organisationernas politik.[3]

Fjärde Internationalen hade uppenbarligen inget fäste i det kapitalistiska samhället. Från den första arbetarstatens sida – vars existens den aldrig upphört att försvara, på det politiska planet mot den kapitalistiska världen och på det teoretiska mot alla revisionistiska riktningar däribland stalinismen[4] – underkastades Fjärde Internationalen den mest oförsonliga repression, ibland mer mördande än kapitalismens. Den har likväl kunnat leva och utvecklas eftersom endast den, under alla dessa år, representerade proletariatets grundläggande och historiska intressen i internationell skala. Detta var inte något som den tillmätte sig genom någon sorts övernaturlig lag. Vid sitt grundande ärvde den av Leo Trotskij och den sovjetiska vänsteroppositionen sitt direkta samband med bolsjevikpartiet och den Kommunistiska Internationalen; den var därigenom dess legitima avkomma, som upptog och fullföljde dess traditioner. Kommunistpartierna, som kom under stalinismens beroende, och Kommunistiska Internationalen, som stalinismen skulle förnedra och upplösa, var nu bara usurpatörer.

Fjärde Internationalen fortsatte att representera proletariatets intressen huvudsakligen genom det faktum att den existerade som International, som inte förkastar någon av proletariatets erövringar, men som vägrar att ge en enda av dessa företräde innan revolutionen segrar i hela världen. Alla de organisationer som åberopade sig på socialismen, men som bara hade en nationell målsättning eller som inte utgjorde en integrerande beståndsdel i en internationell organisation, visade sig, under dessa år, dömda till att antingen försvinna eller att falla på avgörande politiska problem.

Detta internationella plan, på vilket historien har avkunnat en obönhörlig dom, bör inte vid något tillfälle glömmas av de som verkligen vill säkerställa socialismens seger i världsskala. Ty världens enhet är idag ojämförligt mycket större och mer sammansatt än någonsin. I ett förord skrivet inför nittioårsdagen av Kommunistiska Manifestet, framhöll Trotskij den passage där Marx skriver: ”Proletariatets gemensamma handlande i de mer eller mindre civiliserade länderna är ett av de första villkoren för dess befrielse”, och tillade själv: ”Kapitalismens senare utveckling har så nära förbundit alla delar av vår planet, ‘civiliserade’ eller ‘ociviliserade’, med varandra, att den socialistiska revolutionens problem definitivt har fått en internationell karaktär. Sovjetbyråkratin har försökt likvidera Manifestet i denna grundläggande fråga. Sovjetstatens bonapartistiska degenerering blev en mördande illustration till det lögnaktiga i teorin om socialismen i ett land.”

Under de trettio år som förrunnit sedan dessa rader skrevs har den socialistiska revolutionens internationella karaktär ytterligare accentuerats; detta tvärtemot åsikterna hos anhängarna till ”socialismen i ett land”, eller ”den nationella vägen till socialismen”, som är en tillämpning av denna teori – framförd under Sovjetunionens isoleringsperiod – på förhållande i det ”socialistiska lägret”. Ingenting har bättre än kriget i Vietnam visat på nödvändigheten av en global strategi för den revolutionära rörelsen mot imperialismen. Ingenting har bättre än invasionen i Tjeckoslovakien visat på hur ordet socialism kunde besudlas genom en byråkratis nationella intresse.

För att verkligen kunna handla internationalistiskt, räcker det inte med att följa världspolitiken i pressen. Det är nödvändigt att utarbeta en internationell politik, vilket man bara kan göra genom att vara organiskt förbunden med dem som kämpar i hela världen. Vad som trots dess numeriska svaghet har givit Fjärde Internationalen en ojämförlig politisk styrka, vad som gör att den fruktas av ledarna för stormakter som Sovjetunionen och Kina – ledare som har ett mycket klart medvetande om sina byråkratiska intressen och säkerligen inte roar sig med att jaga spöken – är att den utgör en enhet som, genom sina medlemmars handlande, förenar befrielserörelsernas och de revolterande böndernas kämpar i Latinamerika, de svarta i Förenta Staterna, kämpar i Sydafrika, folken i det svarta Afrika och Nordafrika, de revolutionära militanterna i Mellersta Östern, militanterna i flera länder i Asien, avantgarden i Östeuropas arbetarstater och i Sovjetunionen, arbetarna och de unga avantgardena i Västeuropa, etc. I de borgerliga och stalinistiska kontrarevolutionära kampanjer som förts mot Fjärde Internationalen, tillmäts denna ofta en roll som den inte har, eller ett större inflytande än den faktiskt utövar, men det finns inte och har inte funnits några stora strider i vilka militanter från Fjärde Internationalen inte deltagit. De lärdomar som dessa militanter drar i dessa strider integreras i den internationella rörelsens politiska och teoretiska utarbetande. Eftersom det inte kan finnas någon verkligt giltig kunskap som är oberoende av handlandet, är Fjärde Internationalen idag den enda revolutionära organisation som integrerar och förenar lärdomarna från klasskampen på alla kontinenterna. Det är därför dess analyser, dess ståndpunktstaganden i internationell skala – utan några anspråk på ofelbarhet – oftast har varit överlägsna de som individer eller grupper har utarbetat, hur intelligenta de än varit eller hur goda avsikter ifråga om revolutionen och socialismen de än har haft.

Ett slående exempel, i samband med detta, på vad en begränsad internationalism leder till, utgör den kubanska ledningen. Den utmärker sig gentemot alla de andra ledningarna för arbetarstaterna i det att den verkligen visat sig vara internationalistisk, genom sina försök att hjälpa till att organisera kampen för socialismen i latinamerikansk skala. Likväl gjorde den under 1968 flera av sina vänner och försvarare mycket besvikna, på grund av sin tystnad om maj 68 i Frankrike och dess ståndpunktstagande till invasionen i Tjeckoslovakien. Varför uppvisar den kubanska ledningen dessa politiska brister, samtidigt som den mycket väl förstått den koloniala revolutionens problem? Det beror på att dess horisont är begränsad till Latinamerika och de koloniala länderna; de problem som rör de europeiska arbetarrörelserna och Östeuropas arbetarstater missar den kubanska ledningen, eftersom den inte är internationellt förbunden med organisationer som skulle kunna utvidga dess horisont och ge den en fördjupad och global förståelse för dessa problem.

Ett argument som flera gånger förts fram sedan 1933 är att man, innan man skapar Fjärde Internationalen, måste börja med att bygga revolutionära masspartier i nationell skala, och att grundandet av Internationalen bara kan utgöra kulmen på en sådan process. Denna fråga ställs med andra ord på samma sätt som när det gäller att bygga ett hus: det är först nödvändigt att resa väggarna (de nationella partierna) innan man lägger på taket (Internationalen). Att tänka på detta är att ge prov på en total missuppfattning om relationerna mellan en International och nationella sektioner i världen på nittonhundratalet. Låt oss komma ihåg att ingen specifikt nationell organisation fram till denna dag har lyckats utarbeta ett program som på ett verkligt fullständigt sätt svarar mot de revolutionära kraven i vår tid, däri inbegripet i nationell skala. Eftersom det inte finns någon ”socialismen i ett land”, eller några ”nationella vägar” kan världsrevolutionens instrument bara vara ett världsparti. Dess uppbyggande kan inte vara likadant i alla länder på grund av den ojämna utvecklingen av revolutionen i världen. Skapandet av en revolutionär massinternational och skapandet av revolutionära partier i varje land utgör inte två uppgifter som är skilda åt i tiden; det är en enhetlig process som äger rum under ständig ömsesidig påverkan mellan Internationalen och dess nationella organisationer. För att förstå betydelsen av denna fråga skadar det inte att se hur mycket bourgeoisin genom tiderna fruktat just existensen av en International.

Frågan om Internationalen fördunklades under de år då världsrevolutionen nästan uteslutande begränsade sig till den koloniala revolutionen, en tid som i Väst- och Östeuropa i huvudsak hade en reformistisk karaktär. Den stora omsvängningen år 1968 kom mycket snart att föra fram nödvändigheten av internationell samordning, i form av en revolutionärt marxistisk avantgarde-organisation, i första rummet. Det var i Europa som idén om Internationalen för mer än hundra år sedan föddes och sedan upprepade gånger förverkligades. Några decennier av stalinismen har inte förstört denna tradition. Dessutom är Europa den del av världen där man finner den största anhopningen av produktivkrafter. Dessa kläms här mer än på andra håll i världen av nationalstaternas snörliv. Det var motsättningen mellan produktivkrafternas utveckling och de överåriga nationalstaterna i Europa som låg till grund för två världskrig. I frånvaron av segrar för den socialistiska revolutionen, som skulle skapat en socialistisk federation av de europeiska nationerna, står vi istället sedan mer än tjugo år tillbaka inför anblicken av ett Europa som socialt och geografiskt är uppdelat i två hälfter genom delningen av Tyskland – en uppdelning som åtföljts av upprättandet av två karikatyrer av ”enande”, EEC å ena sidan, Komekon å den andra. Det revolutionära uppsvinget i Europa kommer med säkerhet att sätta Europas socialistiska återförening på dagordningen och därför även proletariatets revolutionära International.

Kommer morgondagens internationella revolutionära organisation att helt enkelt vara en utvidgning av den kaderorganisation som Fjärde Internationalen utgör idag, eller kommer man att nå fram till den på någon annan väg? Att ställa frågan på detta sätt är, vare sig man vill det eller inte, att undvika problemet sådant som det existerar idag. Ingen kan påstå att revolutionärt marxistiska massorganisationer kommer att uppstå i ett slag som Athena ur Zeus huvud, och som genom ett trollslag skapa en revolutionär massinternational. Organisationerna är som de är idag och det är nödvändigt att kämpa med utgångspunkt från dagens förhållanden för att kunna omvandla situationen.

Vi är de allra första att beklaga Fjärde Internationalens oförmåga under så många år att mobilisera och leda massrörelser; vi vill inte förneka att misstag har begåtts, men vi tror inte att dessa har någon betydelse när det gäller de väsentliga problemen; även om vi undvikit dem skulle detta inte ha medfört förändringar av kvalitativt slag i förhållandet mellan Fjärde Internationalen och massan inom arbetarrörelsen. Om de objektiva möjligheterna hade varit för handen, är det svårt att föreställa sig att det under fyrtio år, bland alla de mycket talrika försök som gjordes, inte skulle kommit fram någon grupp som lyckats lösa problemet med den revolutionärt marxistiska ledningen för massorna. Ingen av alla dessa som har kritiserat Fjärde Internationalen har visat hur man skulle kunna göra det bättre och har heller inte gjort det bättre. Tvärtom, vid det tillfälle då den socialistiska revolutionen går emot ett nytt uppsving i Europas länder, är det Fjärde Internationalen som återfinns i första ledet i striderna, och det är dess militanter som har börjat inspirera massrörelser i flera av dessa länder.

Fjärde Internationalen är inte en sekt bland andra sekter, dess historia är det revolutionära marxistiska partiets historia under en av den socialistiska revolutionens svåraste tider. Arbetarrörelsens expansion utöver organisationer som kämpar inom ramen för det kapitalistiska samhället, en expansion som tagit sig uttryck i uppkomsten av stater som avskaffat det kapitalistiska systemet, har gett upphov till en utomordentligt kombinerad utveckling. Denna expansion har i själva verket under flera år kombinerats med en avsevärd tillbakagång för det revolutionärt marxistiska avantgardet på organisationsplanet, vilket lett till att man har tvingats retirera även på det politiska handlingsplanet. Men aldrig har Fjärde Internationalen retirerat en tum på det teoretiska planet. Inte nog med det, den har givit ett rikt teoretiskt och politiskt bidrag i många frågor, vilket den unga generationen förfogar över: arbetarbyråkratier och arbetarstatsbyråkratier, stalinismen, den politiska revolutionen, den koloniala revolutionens permanenta utveckling, teorierna om fascismen och den starka bonapartistiska staten, etc. Den Fjärde Internationalens historia är en historia som dess deltagare har all rätt att vara stolta över. Fjärde Internationalens teoretiska och politiska erövringar som avantgardistisk kaderorganisation kommer att göra det möjligt för den att övervinna det stadium som den så länge tvingats genomgå. Att idag ansluta sig till Fjärde Internationalen är, i det långa loppet, att ansluta sig till de strider som pågår i flera länder på alla kontinenter, för att med andra militanter i Fjärde Internationalen utarbeta en global strategi mot kapitalismen och tillämpa den överallt där så är möjligt; och det är att genom decennierna återfinna Oktober, bolsjevismen, den Kommunistiska Internationalen och bära dess fana i dagens strider för att föra den till seger.


Fria Fackföreningsfolket – för en aktiv facklig kamp och internationell solidaritet

En dagsförtjänst till gruvarbetarna

Nedan publicerar vi ett tal med vilket en kamrat från Fria Fackföreningsfolket inledde ett solidaritetsmöte för de strejkande gruvarbetarna, i Göteborg 21. jan. 1970.

”Det reser sig högt till en flyendes värn
Ett aldrig förmultnande hjärta av järn
Må fjällvärdens avlägsna bergland besvara
Det verksamma bruset från Kirunavaara.”

Det reser sig högt till en flyendes värn. Människans väg genom historien dr en väg ur nödvändighetens till frihetens rike.

Generation efter generation, århundraden igenom har människor slitit, kämpat och förblött på denna väg. Forntidens slavar, medeltidens livegna och vi, den moderna storindustrins lönearbetare har alla det gemensamt att vi har fått bära det samhälle, i vilket vi har levat, på våra ryggar. För mer än hundra år sedan tog vår klass över bördan och vi bär den ännu. 140 miljarder kronor är vårt årliga arbete värt. Det ör inkomsten för en svensk arbetare under en halv miljon år – ingen liten gåva till konungariket Sverige av dess arbetande söner och döttrar. Den försörjer biskopar och generaler, excellenser och fackföreningspåvar, envoyéer och skojare. Och den försörjer dem generöst. Envoyén tjänar 308 000 om året. För att göra bördan lättare skapade vi oss mäktiga organisationer till vår hjälp och vårt försvar. Enade vi stå, men söndrade vi falla. Dessa organisationer, som fortfarande lever och verkar, ställde främmande paroller om rättvisa, frihet och bröd och om människovärdet som de fordrade tillbaka.

Hur dr det kamrater i dag efter nittio år? Brödet är dyrt men de flesta har kanske möjlighet att köpa det, inte alla kanske. Men hur är det med rättvisan och friheten och framför allt, hur är det med människovärdet? Vi som står längst ned, vi som skapar de 140 miljarderna vet att varje nyutexaminerad dumskalle med räknesticka och tidur i bröstfickan, anser sig stå socialt sett skyhögt över oss, hans försörjare.

Det är inte hans fel. Hans inställning har kommit uppifrån. Han har lärt sig att tänka och värdera i enlighet med normer som vi aldrig som klass har omfattat.

Vi vet hur intensiv olustkänslan kan vara under tidiga mornar när man har arbetsdagen som en ocean av vantrivsel framför sig. Vi får inte någon gång utan ständigt uppleva den förödmjukelse som det innebär för en vuxen människa som sköter sitt arbete, att behöva, utan resultat, tjata och tigga om självklara rättigheter till dess att man av vanmäktig vrede inte orkar längre. Allt för ofta, så gott som alltid, hämtar våra förtryckare sina argument ur gällande avtal.

Det är befogat att undra, om det verkligen är samma organisationer som en gång ställde parollerna om rättvisa frihet och människovärde som har skrivit under dessa avtal.

Nu vet alla av oss att så är det, dessvärre.

Det är farligt att använda starka ord, men ordet korruption är inte starkt, det är ett smutsigt och fult ord.

Det är ett ord som har karaktär av mutor och förräderi.

Nu tror vi inte att våra förtroendemän som visserligen valt sig själv utan vårt förtroende dock genomgående är dåliga och djupt ohederliga människor. De har försökt att mjuka upp och dölja motsättningarna i samhället. Men eftersom inte dessa motsättningar kan upphöra utan en kvalitativ förändring av samhället självt, är deras uppgift omöjlig och de måste med en naturlags nödvändighet misslyckas. Istället för att fortsätta striden har de valt att inlemmas i statsapparaten som dess lydiga tjänstemän. Arbetarledares som tecknar sina årsinkomster med sexsiffriga belopp, och i själva livsstilen mera liknar envoyén och Engellau än de liknar oss, skriver naturligtvis under sådana där avtal och tycker någonting bra är uträttat eftersom ”arbetsfreden är räddad” som Geijer: uttrycker sig.

Dessa hundratusenkronorsledare tror på paragrafer. Vi vet att paragrafen inte går att äta, och deras paragrafer går heller inte att leva människovänligt efter.

Hopplösheten kände vi under många och långa år, men vi bar besvikelserna med det tålamod som är vår klass arvedel. Vi flydde in i oss själva i våra personliga drömmar, önskningar och avbetalningsbestyr. Vi flydde.

Och ju mera vi flydde desto hårdare blev vi jagade. Vi fann oss i den jagades roll och gjorde intet, i fåfäng förlitan på våra organisationer och dess ledare.

Det är i de här sammanhangen vi erinrar oss den glömda dikten om malmfälten;

”Det reser sig högt till en flyendes värn
Ett aldrig förmultnande hjärta av järn
Må fjällvärldens avlägsna berg land besvara
Det verksamma bruset från Kirunavaara”.

Det är tystnaden i Kirunavaara som brusar i detta ögonblick, och svaret är inget eko från ödsliga fjällsidor utan från Sveriges arbetare.

Svaret har kommit ifrån Göteborg och Trollhättan, ifrån Västerås och Trelleborg. Svaret har också kommit i for av miljoner insamlade kronor.

Vi skall fortsätta att ropa vårt svar högre och högre.

Fria Fackföreningsfolket ställer parollen om en dagsförtjänst till gruvornas folk. Om bara hälften av Lands organisationens medlemmar följer parollen erhåller kamraterna vid gruvorna 50 miljoner. Detta är en segergaranti.

Vi bör inse vårt ansvar och skyldighet mot dem av oss, som har visat de enastående modet och handlingskraften att bryta vår decennier långa tystnad och med argument som inte låter sig missförstås uttalat vad vi alla arbetare inom konungariket Sveriges gränser vet och känner. Gruvstrejken kastar sin hotfulla slagskugga över bankerna, storindustrins och korporationernas Sverige.

För oss betyder det att vi börjar återfinna vår klassidentitet.

Om någon till äventyrs tror på talet om att uppgörelsen vid Volvo med enligt uppgift 11 % löneökning var följden av fackföreningsrörelsens aktiviteter, kan han få vara i den tron. Han representerar i så fall inte många.

Vi är övertygade om att uppgörelsen var resultatet av det överhängande hotet mot Volvos produktion.

Vi ser kamrater vilken oerhörd styrka det innebär att besitta makten över produktionen och den makten är i sista hand uteslutande vår.

Den är vår, därför att vi, och bara vi, håller med de oundgängligen nödvändiga arbetshänderna.

Vi måste träna oss till att med allt vårt medvetande och hela vårt hjärta uppleva och verkligen uppleva vår betydelse. Om vi lär oss att uppleva den betydelsen kan vi aldrig mer bli offer för korrumperade ledare.

Professionella skrivmaskinsagitatorer och politiska gårdfarihandlare som aldrig i sitt liv har arbetat och detta ifrån högern till yttersta vänstern kan aldrig mera lura oss och sko sig på vår bekostnad och vår omisstänksamma ärlighet.

Kamrater vi slutar och förnyar vår uppmaning att inse gruvarbetarnas seger. En dagsförtjänst från oss alla till gruvarbetarnas strejkkassa.


Röda cirklar

har nu kommit igång ordentligt. Mängder med folk har slutit upp kring studierna i de städer där vi har lokalgrupper. Men även i mindre orter, på regementen osv, har intresset varit stort och också dör har cirklar kommit igång. Om du dr intresserad av att delta uppmanar vi dig att tillsammans med några kamrater starta en cirkel. Är du helt ensam så försök att ta dig igenom materialet på egen hand. Studieplan, Studiehandledning, Studiebrev m.m. får du tag på genom Revolutionära Marxisters lokalgrupp i Göteborg: Revolutionära Marxister c/o U. Eriksson, V. Skansg. 13 A,

413 02 Göteborg tel. 031/13 48 77

Slut upp Kamrat!


Upp till kamp mot LO-byråkratin!

Under de senaste månaderna har det skett en serie uppseendeväckande strejker inom det svenska arbetslivet: strejken vid Volvo, Hamnarbetarstrejken i Göteborg, och nu senast strejken vid LKAB-gruvorna i Norrland. Dessa strejker visar att socialdemokratins och borgerlighetens tal om ”harmoni” och ”intressegemenskap” mellan arbetare och arbetsköpare dr en lögn.

Under uppgångsperioden efter andra världskriget har den grundläggande konflikten mellan kapital och arbete kunnat skylas över med välståndets slöja, men nu då det svenska kapitalet står inför nya ekonomiska svårigheter och medvetenheten samtidigt ökat bland arbetarna blossar klasskampen återigen upp. I Sverige har nu, liksom i hela Europa, en omfattande strejkrörelse börjat, som har samband med uppkomsten av förrevolutionära situationer i Europa, vilka kan leda till arbetarnas maktövertagande.

För nära hundra år sedan skapade den svenska arbetarklassen en fackföreningsrörelse som skulle leda kampen mot kapitalet och tillvarataga arbetarnas intressen gentemot arbetsköparna. Denna fackföreningsrörelse har vuxit till en av de största och mäktigaste i världen. Men hur har den agerat under de senaste strejkerna?

I Hamnstrejken tvingades den lokala fackföreningen att gå ut och uppmana arbetarna att avbryta strejken och återuppta arbetet. Vid LKAB:s gruvor har fackföreningen agerat likadant, och dessutom har förbundsledningen och LO trätt in och sökt manövrera bort de representanter som arbetarna valt till strejkkommittén. I strejkerna har därför fackföreningen skyfflats åt sidan, och i stället har arbetarna vid stormöten valt en strejkkommitté som kan fylla fackföreningens egentliga funktion.

Orsaken till fackföreningarnas beteende ligger inte i några enstaka personers moraliska karaktär, utan har sin förklaring i fackföreningarnas och det svenska klassamhällets struktur. I fackföreningarna har en privilegierad byråkrati lösgjort sig från den proletära basen. Klassamhället har stiftat lagar och institutioner som tvingar de lokala fackföreningarna att förråda  arbetarnas kamp i strejk. Om en fackförening stöder arbetarnas strejk, kan den ådömas stora skadestånd, fackföreningskassan beslagtas och fackföreningen uteslutas ur förbundet. Vidare kan samtliga strejkande arbetare genom Arbetsdomstolen dömas till skadestånd. Den svenska klasslagstiftningen har effektivt lyckats binda fackföreningsrörelsen och tvingat den att ställa sig på arbetsköparnas sida vid en konflikt.

Bland arbetarna har medvetenheten om fackföreningarnas påtvingade passivitet nu börjat växa. Krav börjar ställas på att fackföreningarna åter skall verka i arbetarnas intresse,

I Göteborg har sedan 1967 funnits en grupp ”Fria Fackföreningsfolket” (FFF) som gått ut i kamp mot klasslagstiftningen och den LO-byråkrati som låtit sig korrumperas av denna klasslagstiftning. FFF har ställt följande paroller: BEKÄMPA BYRÅKRATIN I FACKFÖRENINGARNA: AVSKAFFA ARBETSDOMSTOLEN: FULL STREJKRÄTT. ALLMÄN OMRÖSTNING INNAN AVTAL GODKÄNNES. FÖRTROENDEVAL AV ALLA FUNKTIONÄRER PÅ SAMMA VILLKOR SOM ÖVRIGA STYRELSEVAL.

Vi, Revolutionära Marxister, uttalar vårt fulla stöd åt Fria Fackföreningsfolkets kamp för en förnyelse av den svenska arbetarrörelsen. Vi kommer att med all energi bistå FFF i dess arbete.

FFF har hittills haft sin verksamhet begränsad till Göteborg, men uppenbarligen ör intresset för gruppen nu stort över hela landet. Söndagen den 11 jan. kommer en representant till Medborgarhuset i Stockholm för att presentera gruppen, Gå dit, lyssna, ställ frågor och delta på ett konstruktivt sätt i debatten:

Vi uppmanar alla arbetare och vänstergrupper att lojalt, ärligt och utan sidoblickar på fraktionella intressen, bistå FFFs arbete. Skapa aktionsenhet kring Fria Fackföreningsfolket: Vi är övertygade om att alla kan göra en insats genom flygbladsutdelning, tidskriftförsäljning, studiecirklar och praktiskt arbete överhuvud.

STÖD FRIA FACKFÖRENINGSFOLKET I DESS KAMP MOT KLASSLAGSTIFTNINGEN OCH LO-BYRÅKRATIN:

KOM TILL MÖTET I MEDBORGARHUSET (MEDBORGARPLATSEN) SÖNDAG 11 JANUARI KL. 14,

Revolutionära Marxister.


Flygblad inför Lenin-jubiléet

Detta flygblad delas just nu ut av Revolutionära Marxisters lokalgrupper. Rädslan för RSP (Tjeckoslovakiens Revolutionära Socialistiska Parti) hos Prag- och Kremlbyråkraterna är uppenbar: när vi delade ut flygbladet vid ett Lenin jubileum i Stockholm blev det full kalabalik bland de champagnetunga diplomaterna, som tillsammans med ett gäng generaler i julgransglitter slängde ut oss.

I nästa nummer av RI (nr. 4) kommer vi att publicera RSP:s politiska plattform. Det tycker vi dr ett bättre sätt att hylla Lenin.


Deklaration från Fjärde Internationalens Centralsekretariat angående den ”trotskistiska konspirationen” i Tjeckoslovakien

Denna text publicerades även i tidskriften Fjärde Internationalen, varför vi avstår från att återge dokumentet här. Se i stället Den ”trotskistiska konspirationen” i Tjeckoslovakien (länk till artikeln)


Ernest Mandel och Tariq Ali bannlysta i USA

Den välkände belgiske ekonomen och marxisten Ernest Mandel har vägrats inresa till USA. Han inbjöds i november till Stanford University i Kalifornien för att hålla en debatt med J.K. Galbraith, och därefter göra en föreläsningsturné vid sex universitet. Mandel förbjöds inresa av det amerikanska justitiedepartementet som åberopade ”Mac Carran Act”, en lag som förbjuder inresa för personer som förespråkar ”kommunismens ekonomiska doktriner”. Mötet genomfördes nu på så sätt att Mandels tal spelades in på bandspelare och återgavs inför de lyssnande studenterna.

Några dagar senare vägrades Tariq Ali inresa till USA. Han hade inbjudits för att tala för en arabisk studentförening i Detroit. Den förevändning som användes i Tariq Alis fall var att han den 23 november hade bränt en amerikansk flagga framför den amerikanska ambassaden i London.

Den pakistanskfödde Tariq Ali är en framstående ledare för Vietnamrörelsen i London, redaktör för ”Black Dwarf” och utgivare av antologin ”De nya revolutionärerna”. Han är även en ledande kamrat inom International Marxists, Fjärde Internationalens engelska sektion.


Försvar för vem?

Under de senaste åren har allt fler unga socialister börjat ifrågasätta det riktiga i att vägra värnplikt. Att arbeta politiskt inom det militära, på luckan eller i större skala, på regementet eller garnisonsorten, ter sig både effektivare och mera lärorikt.

Är man ensam kan det naturligtvis vara svårt, man kan bli isolerad och utsatt för repressalier från befälens sida, tjänsten kanske är fysiskt krävande och psykiskt nedbrytande. Det finns många som har kommit hem efter några månaders lumparliv med motiveringen att det inte går att göra något inom det militära, det är hopplöst.

Är man däremot några stycken grabbar på ett regemente, kan man arbeta mera effektivt, bedriva studier, diskutera med folk och propagera. Om medlemmarna i gruppen är utspridda på olika kompanier och plutoner får man skvallervägen en mycket god inblick i vad som händer på regementet. Detta ger ett bra underlag för diskussioner med kamrater på luckan. Att vara medlem av en sådan grupp är också ett viktigt psykologiskt stöd när djävligheterna sätter in. Svårigheter uppkommer naturligtvis i och med att man måste arbeta ”underjordiskt”. Konkreta aktioner är riskfyllda, man når inte alla intresserade, det är svårt att hitta möteslokaler osv. Det finns också väldigt lite samlad erfarenhet av denna typ av arbete som kan vara till hjälp, men fantasi och initiativförmåga får ersätta denna brist.

I en senare artikel skall jag försöka summera vår grupps arbete och erfarenheter men ett exempel på vad vi gjort är dessa flygblad eller snarare diskussionsunderlag som vi framställt och delat ut till kamrater.

Lumpande kamrat, som vill vara anonym just nu.

Politisk indoktrinering.

Sedan gammalt har militärerna tillhört den reaktionära gruppen i samhället. Det finns en undersökning som visar att c:a 85 % av officerarna röstar på högern. Det vore löjligt att tro att de inte skulle utnyttja värnpliktstiden för att sprida att ideologi.

Det viktigaste är ju att vi soldater, småfolket, skuldra oss lyda överordnade, hörnstenen i all reaktionär ideologi.

Men även en mer direkt påverkan förekommer, t.ex. vid utrikespolitiska och säkerhetspolitiska orienteringar. Där påpekar man visserligen vår neutralitet, men det framgår ändå tydligt från vilket håll hotet mot oss kommer.

Svenska militärers förhållande till USA och dess krigsmakt framgår av Chefen för marinens nyligen skrivna brev till en kollega i USA:s marin. Han kallar USA:s flotta för en lysande garant för fred och frihet på olika håll i världen. USA:s krigsmakt som ständigt intervenerar i andra länder, som för ett grymt utrotningskrig i Sydostasien och som stöder ett otal militärdiktaturer över hela världen.

När det gäller den inre säkerheten är propagandan riktad mot arbetarklassen och dess traditionella kampformer. I ex.vis Maskerad Front, handbok i säkerhetstjänst, utg 1965 står i avsnittet om subversion:

”Vi kan bli angripna politiskt: Få oss att slåss inbördes, man kan bedra oss med falska läror i vacker förklädnad eller få oss att glida över i andra åsikter.

Vi kan bli angripna ekonomiskt: Man kan skapa svårigheter och störningar i näringslivet t.ex. genom strejker och arbetskonflikter.

Vi kan bli angripna militärt: Man kan luckra upp vår försvarsvilja, tilltron till vår militära ledning och uppamma vägran till lydnad.”

Militärens propaganda underlättas av att man har förbjudit all annan politisk verksamhet på regementena. Det är förbjudet för oss att organisera oss, ha möten, sprida information och propagera för olika politiska riktningar.

Vi måste bryta den reaktionära dominansen på regementena och skaffa oss grundläggande politiska rättigheter.

Lydnad och disciplin.

Det de flesta av oss reagerar starkast mot när vi rycker in som värnpliktiga är detta med disciplin och lydnad. Det finns en otrolig massa föreskrifter, som i detalj talar om hur man ska leva under lumpartiden.

Metoden oss få oss att lyda alla dessa regler dr enkel. Man sätter skräck i oss med hot och straff. De är hårda, man kan t.ex. få buren om man kommer för sent några timmar. Att många killar får nervsammanbrott av denna behandling höjer bara dess värde för militärerna. Man skapar på så sätt rädsla och tvingar oppositionella till underkastelse.

Den viktigaste regeln är den att vi skall lyda och inte diskutera. Vår uppgift är att andas, svara på tilltal och i övrigt hålla käften. Man skapar distans och rädsla mellan befäl och meniga. Detta går igen även i utbildningen av de värnpliktiga befälen.

Det finns exempel på hur officerare inför de befälsuttagna kallar meniga soldater för ”armar och ben, pissbassar, gräsklippare” etc.

Varför måste du då lära dig lyda blint i det militära? Varför ska du fungera med ryggraden och inte med hjärnan? Kan du inte själv inse vad som ör bäst för dig och dina kamrater? Nej, åtminstone inte enligt dom som har bestämt hur försvaret ska vara uppbyggt. Man litar alltså inte på dig. Finns det då anledning att inte lita på dig? Jo, så länge som dina intressen och makthavarnas intressen inte sammanfaller. Tänk dig en situation där du som militär får order att beskydda strejkbrytare. Det skulle innebära att du fick gå ut med vapen i hand mot dina egna strejkande kamrater, kanske mot din bästa vän, din bror eller din far. I den situationen krävs det av dig att du inte tänker — bara att du lyder. Man kan tänka sig flera situationer där det vore direkt förhatligt för svenska vpl att använda väpnat våld. Tänk dig att svenska kapitalägares intressen i

den tredje världen skulle hotas av socialisering. För kapitalägaren skulle ju detta te sig som ett direkt hot mot ”svenska intressen” och han skulle givetvis helst se att han fick behålla sina företag även om detta skulle ske på bekostnad av freden. Sådana krig är inte unika, USA har under hela nittonhundratalet varit inblandat i sådana rövarföretag. Vietnam Guatemala osv.

Du kanske inte tror att militär kommer att inkallas mot strejkande arbetare. Vi kan hålla med dig om att något sådant inte hänt på många år, men det är ingen garanti för att det inte kommer att ske. Sverige har befunnit sig i en period av ganska god ekonomisk stabilitet, Det har inte uppstått några kraftiga intressemotsättningar. Vilda strejker förekommer visserligen men de har hittills bilagts på fredlig väg. Men det finns ingen anledning att tro att denna ekonomiska stabilitet ska kunna vara hur länge som helst.

Vidare förstår man att ett försvar i ett land av Sveriges karaktär med nödvändighet måste grunda sig på tvång. Den största delen av Sveriges befolkning är egendomslösa — har ingen egendom att försvara. Endast en liten klick människor äger fabriker, skogar och övriga tillgångar, Det är givet att dessa människor har den starkaste försvarsviljan. Dom behöver man inte tvinga. Det är vår övertygelse att människorna i ett samhälle där allt ägs av alla frivilligt kommer att försvara sina intressen. Där skulle de förödmjukelser och den personlighetsnedbrytande behandling, som soldaterna nu utsätts för med nödvändighet försvinna.

Försvarets ekonomiska roll.

”Ett starkt försvar är den bästa garantin för att trygga freden” sägs det ofta för att motivera höga försvarsanslag. Mera sällan hör man riksdagsmän och andra säga att ”ett starkt försvar är den bästa garantin för att trygga det privatkapitalistiska samhället”. Ändå är detta ett sannare påstående. Försvaret spelar nämligen en ganska stor roll för industrin. Man får en kund (staten) som år efter år köper en mängd varor från industrin.

Varje år tilldelar riksdagen försvaret drygt fem (5) milliarder kronor. Det är hela 15 % av statsbudgeten eller 5 % av all produktion i landet per år. Drygt hälften av dessa fem milliarder kronor använder krigsmakten för direkta köp från industrin. Nu är det så beställt i vår blandekonomi att endast 5 % av samtlig produktion är statskapitalistisk medan den överväldigande delen är privatkapitalistisk. Bli därför inte förvånad över att den statliga industrin svarar för bara 9 % uv leveranserna till försvaret. Den utländska industrin svarar för 11 %. Resten – alltså den ojämförligt största delen – levererar den inhemska privata industrin, som på så sätt får hela 1800 miljoner kronor per år i garanterade beställningar. Vinsterna från denna produktion tryggas därmed just genom vår starka krigsmakt.

Det är först och främst storföretagen t.ex. SAAB, som får de stora beställningarna. Framför allt tycks Wallenberggruppen och Enskilda Banken ha stora intressen i krigsindustrin. Det är uppenbart att militärledningen och storföretagarna har ett gemensamt intresse nämligen ett starkt försvar.

Försvaret stabiliserar kapitalismen. Genom att garantera beställningar och forskningsanslag till den privata industrins nyckelgrenar stabiliserar man konjunkturerna (åtminstone tillfälligt) och ger goda vinster åt ägarna. Det är nu inte så svårt att förstå varför alla riksdagspartierna är överens om ett starkt försvar – de vill ju alla ha en stark kapitalistisk ekonomi. (Vpl undantaget) För att kunna ändra på detta måste vi tillgripa utomparlamentariska metoder.

Du tycker kanske att det är bra att försvaret stabiliserar ekonomin. Du får kanske ett bra jobb med hygglig lön. Vi tycker naturligtvis också att det är bra att alla får jobb. Vad vi vill ifrågasätta är ett ekonomiskt system, som skapar välstånd genom att tillverka en massa onyttigheter samtidigt som en mängd nödvändiga varor inte produceras. Det enda vettiga vore ju att komma överens om vad som ska produceras så att alla samhällets medlemmar får sina behov tillgodosedda. Detta ör naturligtvis inte i kapitalägarnas intresse. De vill ju producera för att de ska få så stor vinst som möjligt.

Någon nedrustning bör det inte kunna bli tal om så länge kapitalisterna har makten. Men den privata industrin blomstrar.

Totalvägra eller infiltrera?

Om man ska totalvägra eller propagera under värnpliktstjänstgöringen är en vanlig fråga som den inkallade ställs inför. Ovanstående artikel är ett gott exempel på hur ett bra arbete kan bedrivas inom ett regemente.

Naturligtvis kan en socialist inte acceptera krigsmakten som ett försvar av vårt kapitalistiska samhälle. Men den utbildning han får inom det militära kanske kan vara användbar för andra syften än att försvara det svenska kapitalistiska systemet.

Problemet har alltså minst två sidor. Frågan: Totalvägra eller infiltrera?*  kan heller inte besvaras antingen-eller. Frågan bör i stället ställas: Hur och var kan du göra den största och effektivaste insatsen i det socialistiska arbetet?

[* Uttrycket att ”infiltrera” i en värnpliktsarmé är kanske mindre lyckat, men betecknar i den här artikeln att politiskt och propagandistiskt arbeta inom det militära]

I det militära finns i regel mycket uppenbara motsättningar, t.ex. mellan yrkesmilitärer och meniga, vad gäller privilegier och sociala förhållanden, som är tacksamma att angripa och som också kan sättas in i ett större sammanhang som förklarar varför det militära systemet måste vara uppbyggt som det är. Att systemet inte kan lita på den menige soldaten utan måste förlita sig på ett mycket auktoritativt system. Det skulle inte vara nödvändigt om soldaterna försvarade sin egendom och sitt land och inte kapitalisternas.

Men det är också möjligt att förhållandena är ogynnsamma för politisk verksamhet. Du kanske blir tvungen att agera ensam, vilket är mycket svårt då du ovillkorligen måste ha ett lite bredare stöd för att göra dig hörd. Den ensamme dr lätt att negligera. Och vet du med dig att du ensam inte är förmögen att driva politisk verksamhet i någon märkbar omfattning bör du nog börja fundera på andra utvägar. Du kanske kan göra mer nytta i det politiska arbetet därhemma? Tillsammans med de andra. Om det inte finns någon annan politisk gruppering på orten som det är möjligt att arbeta i. Då bör du nog börja fundera på att totalvägra. Men inte förrän dess. Du måste först undersöka om det finns någon möjlighet att arbeta inom det militära. Om du inte vägrar omedelbart, utan efter några veckor eller någon månad, får det dessutom en betydligt bättre effekt på dina kamrater på luckan som då hunnit lära känna dig och vet att du är en vanlig kille som bara fattar väl avvägda beslut. Det har en oanad psykologisk effekt på kamraterna den dan då du sätter dig på sängen och börjar plocka ihop dina grejor från skåpet. Du får en månads fängelse, åtminstone till att börja med. Men det kan det nog vara värt. Det är knappast värre att sitta i fängelse än att göra lumpen. Men räkna inte med publicitet för att du totalvägrar! Det är en vanlig företeelse numera och det finns prejudicerande domar på alla varianter. Rättegången kanske tar fem minuter, eftersom straffet redan på förhand är bestämt.

Svaret på frågan om man bör totalvägra eller infiltrera blir alltså: Det måste du avgöra själv efter att ha undersökt de specifika förhållandena som gäller för dig!

Snöbollen


Matzpen – en presentation

Israels angrepp på arabstaterna i juni 1967 – det s.k. sexdagarskriget – innebar på sätt och vis startskottet för den palestinska befrielsekampen. Tidigare hade det palestinska folket varit slagträn i de arabiska staternas inre och yttre propaganda; flyktingarna plockades fram på nationaldagarna och ägnades en sentimental betraktelse, och sedan hände ingenting mer.

Men under den israeliska aggressionen då de officiella arabiska arméerna flög åt alla håll som käglor, lärde sig det palestinska folket att det självt måste bli ledaren i en ny kamp, en verklig befrielsekamp mot zionismen och imperialismen.

Under de tre år som gått sedan kriget, har de palestinska befrielseorganisationerna vunnit betydande framgångar, både i sin interna organisatoriska och politiska utveckling och i sin kamp mot zionismen och den arabiska reaktionen. Den sistnämnda fungerar ofta som en femtekolonnare i de arabiska leden och successivt har befrielseorganisationerna tvingats vidga kampen. De palestinska organisationerna är idag inte endast invecklade i strid längs stilleståndslinjerna, utan även i Amman, Beirut och Damaskus. Den palestinska kampen får alltmer formen av klasskamp.

Det har sipprat ut ytterst lite om den inre utvecklingen i zionismens fästning Israel. Armén skaffar sig alltmer makt, och troligen kommer det snart att bryta ut en maktkamp inom den härskande klassen i Israel, mellan de diktatoriska tendenser som förkroppsligas av armén och Moshe Dayan, och småborgerligt liberala skikt som vill behålla en parlamentarisk demokrati. Den kampen dr inte ointressant, eftersom den bidrar till att försvaga den zionistiska fienden. Men av större intresse är klasskampen i Israel. Denna har ännu inte kommit till ytan, eftersom de zionistiska ledarna genom en frenetisk propaganda lyckats mobilisera hela nationen kring sin politik. Då och då bryter de verkliga intressemotsättningarna igenom, som ex.vis. vid hamnarbetarstrejken i Ashdod våren 1969.

Den israeliska arbetarklassens kamp försvåras dessutom av att det inte finns något revolutionärt parti, som kan göra arbetarna medvetna och sedan leda kampen. Att de vänstersocialistiska partierna ställt in sig i de zionistiska leden är inte att förvåna sig över, knappast heller att det israeliska kommunistpartiet gjort det; alltsedan Israel grundande 1948, då kommunistpartiet på Stalins order stödde zionismen, har partiet åtminstone haft en fot inne i zionismens ideologi. Numera har partiet splittrats (1965).

Den ena delen, Maki, ställer sig helt solidarisk med den zionistiska politiken, och dess välmenande tirader om ”fred och frihet” är så väl anpassade efter den härskande klassens intressen, att de till och med brukar sändas ut som propaganda material från israeliska ambassaderna. Den andra delen av partiet, Rakach, är starkt bundet till Moskva, och dess officiella politik har följaktligen samma tvetydighet som den ryska politiken i Västasien. Detta hindrar naturligtvis inte att det finns många hängivna revolutionärer i Rakachs led, och att dessa gör ett gott jobb på basplanet.

Det är alltså lite tunnsått med organisationer som kan leda den anti-zionistiska kampen i Israel. Den enda grupp vi känner till är Matzpen, som i sin politik och organisatoriska struktur är den som också mest påminner om de revolutionära grupper som under de senaste åren vuxit fram i imperialismens fästningar i USA och Europa. Matzpen kom till 1962 genom en splittring av det israeliska kommunistpartiet. Den bestod framför allt av partiets ungdomskader, vilka opponerade sig mot stalinismen och vägrade stödja Moskvas hetskampanj mot Folkrepubliken Kina. Gruppen har liksom sina motsvarigheter i Västerlandet hittills främst fått fotfäste bland studenterna, och den har – med tanke på den ytterst svåra arbetssituationen – vunnit betydande framgångar och fått organisatorisk fasthet. Gruppens teoretiska nivå är mycket hög, och av allt det material vi gått igenom om Västasien, har dess analyser imponerat mest genom sin revolutionärt-marxistiska helhetssyn, och sin frihet från alla de ideologiska förvrängningar som hotar i en så nationalistisk miljö. Matzpen stöder det palestinska folkets kamp mot zionismen, och arbetar för att öppna en andra front inom Israel. Som den enda möjliga lösningen av Västasien-konflikten ser den en förenad Socialistisk Arabrepublik, där de olika nationella minoriteterna – kurder, judar, etc. – får sina nationella och kulturella rättigheter tillgodosedda. Detta innebär bl.a. att staten Israel som en exklusivt judisk stat, understödd av imperialismen och med spjutspetsen riktad mot det palestinska folket, upphör att existera, eller som man uttrycker det, att Israel ”avzioniseras”, och att de palestinska flyktingarna får rätt att återvända till sitt forna land.

En sådan politik faller naturligtvis inte den härskande klassen i Israel på läppen, och gruppen arbetar nu mer eller mindre illegalt. Så länge Israel är en parlamentarisk demokrati går det inte att förbjuda rörelsen – även om ledande politiker och tidningar börjat förespråka en sådan linje – men man kan tillgripa andra medel. Några av gruppens ledande personer, som ex. vis. doktor Moshe Machover, avstängs från sin universitetstjänst och tvingas i landsflykt. Andra, som den arabiske advokaten S. Jeyries, har arresterats. Åtskilliga andra av gruppens medlemmar har drivits i landsflykt, och exilgrupper har upprättats i London och Paris. Inte ens där går man dock säker. I ett brev från vår kontakt i Paris, fick vi för några dagar sedan veta att tre av gruppens medlemmar, överfallits av och misshandlats på öppen gata, av några anhängare till en zionistisk högerorganisation.

Hittills har de israeliska myndigheterna inte vågat förbjuda rörelsens hebreiska tidning, men Matzpen har vägrats tillstånd att ge ut en arabisk-språkig tidning. Den sista åtgärden är dock att senaste numret av den hebreiska tidningen beslagtagits, trots att numret ifråga inte innehöll någonting om situationen i Israel, utan koncentrerade sig på utländskt material: Ett direkt förbud tycks nu inte vara långt borta. I exilen ger Matzpen ut två tidningar, den engelska ”Israel Imperial News” och den franska ”ISRAC”, vilka båda kan köpas genom Revolutionära Marxister. I Sverige är gruppen hittills mycket lite känd. I Kommentar nr 5-6/69 finns en polemik mellan den israeliska ”vänster”journalisten Amos Kennan och Clartés dåvarande redaktör Göran Rosenberg och Matzpens politik. I samma nummer finns även en översättning av ett uttalande från Matzpen.

I detta nummer av ”Revolutionär Information” presenterar vi en översättning av en artikel av två av Matzpens medlemmar, Moshe Machover och A. Said, där de ger en kortfattad och koncentrerad presentation av gruppens ståndpunkter. Artikeln har ursprungligen stått att läsa i ”Quatrieme Internationale” (Fjärde Internationalen) nr 3. Vi skall i fortsättningen återkomma med mer material om Matzpen.

K.Å.A.

A. Said – M. Machover: Kampen i Palestina och den arabiska revolutionen

Västasien befinner sig vid en vändpunkt. De fyra stormakterna håller konsultationer för att finna en gemensam ”lösning” som de kan tvinga på invånarna i området, och som de hoppas skall återställa den stabilitet som rubbades genom junikriget 1967. Avsikten med denna artikel är att analysera de faror som hotar revolutionen i Västasien vid denna vändpunkt och som förmörkar dess framtid.

En ny viktig medspelare har dykt upp på den politiska scenen i Västasien: det palestinska folket. Det är sant, att det började handla på eget bevåg redan några år före kriget, men det verkliga uppsvinget kom först efter kriget. Detta är en positiv faktor i det hänseendet,  att det palestinska folkets handling har förvandlat vad som tidigare bara var en konflikt mellan regeringar till en masskamp.

Under mer än 20 år har det palestinska folket varit historiens objekt, vilket tålmodigt väntade på sin frälsning genom arabstaterna i allmänhet, eller genom de ”progressiva” arabstaterna, och särskilt på Egyptens intervention under Nassers ledning.

Kriget 1948 avslöjade obarmhärtigt bankrutten i den gamla ledningen för den nationella arabiska rörelsen, vilken befann sig i bourgeoisins och jordägarnas händer. Resultatet blev att en ny ledning – som tillhörde småbourgeoisin – kom till makten. Den hade störtat de gamla regimerna i flera arabiska länder och vunnit avsevärda framgångar i den anti-imperialistiska kampen.

Men junikriget 1967 har visat begränsningarna hos denna ledning, begränsningar som beror på dess klassnatur och dess nationalistiska ideologi. Bland annat har den visat sin totala oförmåga att lösa den palestinska frågan. I trots av sovjetiskt stöd, befinner sig nasserismen och baathismen nu i en politisk bankrutt.

Det är mot denna bakgrund som man kan förstå uppsvinget i de palestinska massornas kamp. Som vi redan nämnt, utgör dessa nya faktorer ett positivt fenomen. Men man kan här även urskilja en negativ och farlig tendens. Vissa sektioner av den palestinska rörelsen har hävdat ståndpunkten att de palestinska massorna kan och måste ”klara sig själva” och själva lösa sina problem, oberoende av den arabiska, revolutionära kampen i allmänhet. De som nar denna åsikt representerar frågan som ett rent palestinskt problem som går att lösa inom en rent palestinsk ram. Staven har inte alls rätats ut, utan pekar i rakt motsatt riktning. Den tidigare passiva attityden som bestod i att man väntade på andras frälsning, riskerar nu att ersättas med en trångt provinsialistisk attityd. Den enda hjälp man begär från resten av arabvärlden är hjälp till den palestinska fronten. Denna attityd ser inget samband mellan den palestinska kampen och kampen i arabvärlden som helhet, och får som konsekvens ”ickeinblandning i arabstaternas inre angelägenheter”.

De arabiska regeringarna uppmuntrar denna attityd. Själva mobiliseringen av massorna i arabländerna – även om det bara gäller att stödja palestiniernas sak – hotar de existerande regimerna. Därför önskar dessa regimer isolera den palestinska kampen och helt överlämna den åt det palestinska folket. De arabiska regeringarna söker – oberoende av om de är reaktionära eller ”progressiva” – köpslå om sina regimers stabilitet genom en ranson till de palestinska organisationerna. Dessutom vill regeringarna utnyttja denna finansiella hjälp för att dirigera den palestinska kampen i den politiska riktning som passar dem själva bäst, att manipulera den och få den att fungera som en gisslan för att slutligen erhålla en politisk lösning som är acceptabel. Regeringarna i Egypten, Syrien och Jordanien är principiellt intresserade av att återfå de områden som förlorades under kriget i juni (och därigenom återvinna sin prestige och konsolidera sin auktoritet), medan den palestinska saken för dem är en andrahandsfråga; snarare ett medel än ett mål. Det är detta som ligger bakom parollerna om att ”likvidera aggressionens resultat”.

Det är uppenbart att dessa regeringar skulle vara beredda att överge det palestinska folket om de uppnådde sina mål (t.ex. genom påtryckningar från de fyra stormakterna) och själva ta del i en politisk och fysisk likvidering av den palestinska rörelsen. De fyra stormakterna skulle troligen ställa detta som villkor för en politisk överenskommelse.

Liksom konsekvenserna av 1948 års krig bildar bakgrunden till den gamla småborgerliga ledningens sammanbrott, har, konsekvenserna av 1967 års krig förberett scenen för en ny ledning som kommer att ersätta denna och som representerar en ny klass. Eftersom de härskande klasserna har visat prov på sin oförmåga att lösa de sociala, politiska och nationella problemen i arabvärlden, är det nu uppenbart att endast de förtryckta massorna själva under arbetarklassens ledarskap kan lösa sina historiska problem. Men själva existensen av dessa adekvata objektiva villkor innebär inte att denna nya ledning kommer att dyka upp som gubbar ur lådan. För att detta skall inträffa, krävs en subjektiv faktor: en politisk organisation med en revolutionär teori och en revolutionär strategi anpassad efter arabvärlden som helhet.

Men det är just denna nödvändighet av ett politiskt arbete och en revolutionär strategi anpassad efter arabvärlden som helhet som uttryckligen tillbaka visas av vissa viktiga sektorer inom den palestinska rörelsen. De förespråkar kampens inskränkning till en enda palestinsk front och dess begränsning till väpnade operationer, utan ett politiskt program.

Den relativa hänsynen till styrkeförhållandena, liksom de politiska hänsynen visar det omöjligt i att lösa den palestinska frågan inom en isolerad palestinsk ram.

Hurudana är styrkeförhållandena? Det palestinska folket kämpar öga mot öga med zionismen som får stöd av imperialismen; i ryggen hotas det av de arabiska regimerna och den arabiska reaktionen som likaså understöds av imperialismen. Så länge imperialismen behåller sina seriösa intressen i Västasien, är det knappast troligt att den drar tillbaka sitt stöd till zionismen, sin naturlige allierade, och att den skulle tillåta att denne krossas. Den kommer att försvara zionismen till sista droppen arabisk olja. Å andra sidan kan imperialismens intressen och dominans i regionen inte sprängas sönder utan att man samtidigt krossar de underordnade exploateringsorgan för imperialismen som de härskande klasserna i arabvälden utgör. Den slutsats som skall dras av detta är inte att det palestinska folket tålmodigt skall vänta på att imperialismens dominans skall krossas inom hela regionen. Nej, tvärtom att den skall ansluta sig till kampen för att politiskt och socialt befria hela Västasien.

Liksom det i praktiken är omöjligt att besegra zionismen utan att krossa den imperialistiska dominansen i hela regionen, är det teoretiskt absurt att presentera paroller för att lösa frågan inom det enda territoriet Palestina. Om man talar om den situation som råder innan imperialismen krossats är Israels ”avzionisering” och upprättandet av ett Palestina utan zionism alldeles omöjligt. Och om man tänker på situationen efter imperialismens krossande, vilken är då betydelsen i en paroll som bara refererar till det isolerade Palestina utan att ta hänsyn till de förändringar som av nödvändighet skulle följa inom hela regionen?

I sista hand utgör de paroller som enbart begränsar sig till Palestina, i trots av sin revolutionära uppsyn, en reformistisk attityd som söker partiella lösningar inom de betingelser som för närvarande råder inom regionen. själva verket kan de partiella lösningarna inte förverkligas i praktiken utan en kompromiss med imperialismen och zionismen.

För övrigt kommer de lösningar som begränsar sig till Palestina inte att med framgång kunna angripa den nationella frågan. De paroller som skapats om ett ”oberoende demokratiskt Palestina, där alla medborgare skall åtnjuta lika rättigheter, oberoende av religion” har två brister. Å ena sidan implicerar de skapandet av en ny isolerad ”palestinsk” nation, vars medlemmar inte skiljs åt genom nationalitet utan endast genom sin religion. De författare som skapat dessa paroller är dock själva medvetna om det absurda i att skilja det palestinska folket från araberna i allmänhet; de skyndar sig därför att tillägga att ”Palestina skall utgöra en del av det arabiska fosterlandet”. Detta tycks vara det gamla slagordet om ”det arabiska Palestina” i ny kostym och i dunklare ordalag.

Denna attityd leder till oförståelse för det nationella problemet i allmänhet och den israeliska verkligheten i synnerhet. Det är sant att de judar som lever i Israel kommit dit under zionismens inflytande och ledarskap och att de – som kollektiv – har förtryckt och fortsätter att förtrycka det palestinska folket.

Men det är omöjligt att bortse från det uppenbara faktum att detta kollektiv idag utgör en nationell enhet (som skiljer sig från världsjudendomen å ena sidan och från de palestinska araberna å andra), och att de har ett eget språk och ett eget ekonomiskt och kulturellt liv.

För att lösa den palestinska frågan måste detta kollektiv (eller åtminstone en del av det) lösgöras från zionismens inflytande och dras in i en gemensam kamp med den arabiska världens revolutionära styrkor för hela regionens nationella och sociala befrielse. Men allt pekar på att detta inte kan förverkligas genom att förneka existensen av detta kollektiv som nationell enhet.

Detta problem kan inte lösas inom Palestinas trånga område. Om man rätt och slätt tänker på en demokratisk stat – ”en man, en röst” – skulle det i verkligheten bli en stat med en judisk majoritet och utan någonting som på nytt kunde förhindra uppkomsten av vad som skulle likna den nuvarande staten Israel, med undantag av att den skulle förfoga över ett större område och en talrik arabisk minoritet. Om man tänker sig en binationell stat, blir det en artificiell skapelse som skulle skilja de palestinska araberna från resten av arabvärlden och den revolutionära process som utvecklas där. För övrigt skulle det inom en binationell struktur inte existera några inneboende försäkringar mot att den ena nationella gruppen inte skulle dominera över den andra. Allt detta påminner om de lösningar som man nu föreslår och som man kan anse möjliga att förverkliga inom de villkor som nu råder inom Västasien, dvs. de förutsätter inte en social revolution i allmänhet.

Om man å andra sidan ser på den situation som skulle råda efter en segerrik socialistisk revolution, efter imperialismens och zionismens nederlag, skulle det inte längre existera ett isolerat palestinskt problem, utan framför allt problemet med de olika nationella grupper som lever inom arabvärldens gränser (kurderna, de israeliska judarna, sydsudaneserna). Detta problem skulle endast kunna lösas genom att dessa nationaliteter erhöll rätten till självbestämmanderätt.

Naturligtvis innebär erkännandet av nationell självbestämmanderätt inte en uppmuntran till separation, tvärtom utgör det en riktig bas för en integration utan hinder och utan förtryck. Dessutom är självbestämmande i Västasien omöjligt så länge regionen befinner sig under imperialismens direkta eller indirekta kontroll, och endast tänkbar efter en befrielse från imperialismens inflytande, dvs. efter en segerrik socialistisk revolution. Denna situation förutsätter särskilt att zionismen krossas.

Låt oss sammanfatta: de existerande objektiva betingelserna tillåter och kräver skapandet av en revolutionär massrörelse, under arbetarklassens ledning, och med en revolutionär marxistisk teori som ledstjärna, som handlar inom ramen för en strategi anpassad efter hela arabvärlden, som erkänner de icke-arabiska minoriteternas nationella rättigheter vilka lever inom regionen, och som kan attrahera dessa folk till en gemensam kamp för hela regionens nationella och sociala befrielse.


Noter

[1] Journal d’exil, s. 74-75. Den tredje volymen (1929-1940) av Isaac Deutschers märkliga Trotskijbiografi, redogör inte – trots att den är korrekt i detaljerna – på ett helt korrekt sätt för Trotskijs verk och aktivitet under denna period, i synnerhet inte för de sista tio åren som huvudsakligen ägnades åt organiseringen av Internationalen. Deutscher, som i det väsentliga delade Trotskijs idéer, ansåg att denne borde ägnat den största delen av sin tid åt att skriva verk som Ryska revolutionens historia, snarare än att deltaga i den trotskistiska rörelsens liv, svårigheter och kriser, något som, ansåg Deutscher, var i grunden bortkastad tid. Men Trotskij var, liksom Marx, som under flera år övergav sitt teoretiska arbete med ekonomin för att ägna sin tid åt Första Internationalen och dess inre svårigheter (som man kan påminna om ofta var samma som Fjärde Internationalens), framför allt en revolutionär militant. Och framför allt hade han grundligt tänkt över det misstag han hade gjort före 1917 i partifrågan. Att kämpa för Fjärde Internationalen var för honom att fullfölja Lenins kamp för ett leninistiskt parti i världsskala.

[2] Man kan ställa frågan: Om socialdemokratins existens är förbunden med kapitalismens, kan inte då dess försvinnande i arbetarstaterna förklaras oberoende av den stalinistiska terrorn? Rättfärdigas inte där teorin om ”ett enda parti”? Detta skulle kunna vara föremål för en djupgående studie som inte faller inom ramarna för detta arbete. Låt oss inskränka oss till att säga: a) det revolutionära uppsvinget och revolutionens seger innebär historiskt sett en avsevärd försvagning av arbetarklassens reformistiska och centristiska organisationer, men inte nödvändigtvis deras försvinnande; b) i övergångssamhället mot socialismen, förblir arbetarklassen under en hel period fortfarande differentierad, eftersom olika skikt kommer att ha olika synsätt på förhållandet mellan sina dagliga och sina mera långsiktiga behov. Det kommer följaktligen att finnas utrymme för skilda partier inom övergångssamhället, somliga av mer reformistisk, andra av mer revolutionär karaktär. Men detta är ett problem för framtiden, som bättre kommer att lösas av människorna själva än vad det idag är möjligt att göra i teorin.

[3] Vid stalinismens början pekade Trotskij på att denna, om den inte förkastades, skulle leda in kommunistpartierna på en medelväg mellan kommunismen och reformismen och att en sådan position inte skulle kunna bibehållas för lång tid. Uppskovet bar varat längre än Trotskij förutsåg, men den grundläggande tendensen hade han urskiljt med stor skarpsynthet.

[4] Talrika sidor har skrivits för att förgäves bevisa att stalinismen var den legitima arvtagaren till bolsjevismen. Det är lätt att visa de teoretiska likheterna mellan stalinismens politiska uppfattningar och uppfattningarna hos olika vänsterriktningar inom socialdemokratin omedelbart efter första världskriget (mensjevism, austro-marxism, italiensk maximalism, Bracke-Zyromskitendensen, inom SFIO ...).