Marxists Internet Archive

Mullvaden

nr 22 (6/1973) i utdrag


Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.



Innehåll



Watergate: snöbollen rullar vidare

Watergateskandalen har blivit den största politiska skandalen i USA i modern tid. Från att enbart (!) ha rört sig om ett inbrott i demokratiska partihögkvarteret har nu en hel härva av komplotter och intriger på högsta nivå dragits fram i offentlighetens ljus.

Inbrottet i Watergate skedde i juni förra året. Sju män greps. Förutom att samla upplysningar om kandidater skulle de installera avlyssningsapparater. De dömdes till långa fängelsestraff — "demokratin hade segrat" (Nixon).

Några journalister nöjde sig dock inte med domarna — de dömda stod alltför nära Vita Huset för att viftas bort som vilka smågangsters som helst. Nixon tvingades tillsätta en undersökningskommitté, och i augusti kunde Nixon meddela att en fullständig undersökning visat att inga medarbetare i Vita Huset haft något samröre med Watergateaffären. Presidentkandidaten McGoverns försök att göra det hela till en valfråga föll platt till marken. Watergate glömdes, och de journalister som fortsatte att gräva fram komprometterande fakta attackerades hätskt av Nixonadministrationen — i februari i år stämdes elva av dem för förtal.

Snöbollen börjar rulla

Men så hände det! En av de som dömts för inbrottet kunde inte hålla tyst längre: James McCord, säkerhetschef i Vita Huset med femton år som CIA-agent bakom sig, serverade ett antal chockerande pusselbitar:

— Inbrottet var en väl planerad aktion, beslutad av " kommittén för Nixons återval".

— Ett flertal Nixon närstående personer var direkt inblandade, bl.a. f.d. justitieministern John Mitchell, nu ordförande i "återvalskommittén", samt flera av Nixons personliga rådgivare: John Dean, John Erlichman, H.R. Haldeman.

— McCord och hans kumpaner hade uppmanats att ljuga i rätten och ta på sig hela skulden, och därmed lovats att innan strafftidens utgång bli frisläppta och få ekonomisk gottgörelse.

— Och Nixon var, enligt McCord, helt insatt i historien och var även med och beslutade om att den skulle tystas ner.

Sedan följde avslöjandena slag i slag...

Och snöbollen rullade vidare

Allt som skrivits i pressen hösten -72, alla angrepp som Demokraterna förde fram under valdebatterna, visade sig plötsligt ha god täckning. Den ene efter den andre av Nixons män tvingades avgå, försvann eller förflyttades. Först var det FBI-chefen Patric Gray som erkände att han bränt handlingar som visade på Nixonmedarbetares inblandning i "Watergate". Han begärde avsked. Och så avslöjade McCord att han tillsammans med fem andra män gjort inbrott hos Daniel Ellsbergs psykiater, för att få fram graverande fakta som skulle kunna fälla Ellsberg i Pentagon-rättegången som pågått sedan januari (där Ellsberg och A. Russo stod anklagade för konspiration mot USA genom utlämnandet av de s.k. pentagonpappren). El Diego, en yrkesgangster som deltog i detta inbrott, berättade i en annan rättegång att han varit med om flera liknande uppdrag tidigare, då CIA försett dem med peruker, radiosändare, avlyssningsapparatur, etc. Och snöbollen blev större och större och visade inga tecken på att stanna — utanför Vita Huset. Där fanns t.ex. Dean, Nixonrådgivare som av Nixon utpekades som huvudmannen bakom den första undersökningen om Watergate, men som aldrig gjort någon undersökning. Där fanns Haldeman, chef för Vita Husstaben, en gammal vän till Nixon som under Nixons valkampanj i Kalifornien 1962 stod för de gängse förtalsbreven (som helt fantasilöst karaktäriserade Nixons motståndare som homosexuell, otrogen etc.). Han avgick i april. Då avgick också Nixons rådgivare i inrikesfrågor, Erlichman. En efter en försvinner från Vita Huset...

På olika håll ute i landet började man nu också minnas underliga händelser som inträffat under valkampanjen. Möteslokaler befanns plötsligt vara ombokade när möte skulle hållas. Kandidater inställde tal via telegram, men dök ändå upp vid möten, etc. I samtliga fall var det Demokraterna som drabbades. Männen bakom de gängse förtalskampanjerna avslöjades som Nixonanhängare (nu var det Humphrey och Jackson i Florida som var homosexuella). I samband med Watergateräfsten har administrationen också börjat erkänna telefonavlyssning av vänstergrupper, och att man aldrig brytt sig om att söka tillstånd för detta. Och nu hjälper det inte att Nixon håller sitt andra stora självcentrerade tal (i april) för att rentvå sig inför folket. Bakom Nixonadministrationens insmickrande försäkringar anar varje person endast en härva av lögner och avlyssningssladdar.

Watergateskandalen har slitit sönder alla slöjor och myter om "den amerikanska demokratin". Den borgerliga parlamentarismen som politiskt system har klätts av sin mest anskrämliga klädnad — den amerikanska konstitutionen — och blottar nu sitt sanna väsen: Här väver storkapitalister och toppolitiker ett nät av samförstånd, intriger, påtryckningar och mutor utanför all insyn och demokratisk kontroll, ett nät i vilket varje "förtroendevald" person kan tvingas låna sig till den mest simpla aktivitet.

Hur har opinionen och Nixonadministrationens politiska motståndare inom och utom landet reagerat? Kennedy t.ex., denne "sanne" demokrat som borde skaka i ilska, har knappt lämnat några kommentarer. Han är själv för mycket "invävd", och faktum är, att om demokratiska partiet har planer på att göra Watergate till huvudfråga nästa val, så kommer inte Kennedy att återfinnas överst på kandidatlistorna. På den amerikanska scenen är det istället de ultrareaktionära personligheterna som trätt fram. Goldwater, Reagan (och ev. Agnew), dessa "reko" och "ärliga" killar, som öppet deklarerar sina avsikter och initiativ, och aldrig (!) har lånat sig till smussel i skumrasket, börjar segla i medvind; kanske blir det just dom som vinner på hela historien.

Carl T.B.

En polsk redaktör har skrivit: "Från vår ståndpunkt är Nixon den bästa möjliga presidenten under nuvarande omständigheter, och vi vill inte se att han besväras." Le Monde 12 maj refererar en artikel från den ungerska veckotidningen Magyarorszag: "världen behöver en tämligen stark och effektiv president i USA som kan förhandla med både Öst- och Västeuropa. Nu är Mr Nixon trots Watergate-affären en sådan man. Hans person kan inte skiljas från den stora process han har satt i rörelse för att etablera fredliga relationer med Östblocket, och alla dessa frågor är betydelsefullare än Watergate-affären."

Efter ett femdagarsbesök i Moskva kunde Henry Kissinger deklarera att Leonid Brezjnev skall besöka USA den 18-26 juni. New York Times 13/5 kommenterar: "För Nixonadministrationen, som är insnärjd i Watergate-affären, väntas Mr Brezjnevs besök demonstrera dess möjligheter att leda en effektiv amerikansk utrikespolitik trots inhemska problem".

Den kinesiska pressen har inte låtit en enda kommentar om Watergateskandalen undslippa sig.

Watergate-affären ger utmärkta tillfällen till avslöjanden av den korrupta borgerliga "demokratin". Mot skumraskaffärerna, de hemliga avtalen och Nixons tvålfagra televisionsnuna och sockersöta sludder skulle arbetarstaterna kunna ställa den proletära demokratin och den öppna diplomatin. Istället slätar de över. Byråkraterna i Kina och Östblocket påverkas inte av någon proletär demokrati. De har fått sina poster på helt andra vägar. Samtidigt är de rädda att en försvagning av Nixons ställning kan skada den "fredliga samexistens" som de så mödosamt byggt upp på arbetarklassens ryggar och över åtskilliga förrådda revolutioner.

KFMLr 'stärks' alltmer

De olika maoistgrupperna fortsätter att skakas av interna kriser. Deras politik har haft några år på sig att prövas. Den har inte hållit måttet. De olika gruppernas mest medvetna medlemmar har dragit konsekvenserna av detta och börjat söka sig till RMF. Dessa grupper svarar med strypning av intern debatt, förtalskampanjer och i KFML(r):s fall till och med fysiskt våld mot RMF-kamrater.

Skiljelinjen mellan Revolutionära Marxisters Förbund och de olika maoistiska och halvmaoistiska vänstergrupperna är att vi alltsedan vår organisations grundande har försvarat och försökt utveckla de revolutionära lärdomarna från arbetarklassens strider, medan de rotat sig fast i "höger"- och "vänsterformler som för länge sedan dödförklarats av de konkreta historiska erfarenheterna.

Vänsterns efterblivenhet

Men en organisations framgångar bestäms inte bara av om den har ett korrekt program. Tvärtom kan under kortare eller längre perioder grupperingar bereda sig plats just på avsaknaden av ett sådant program. De drar till sig radikaliserade individer och grupper just på sin politiska efterblivenhet och anpassning till deras omognad.

Detta har varit fallet i den svenska vänstern alltsedan början av ungdomsuppsvinget. De som radikaliserades hade varken några större kunskaper i marxismen eller någon utpräglad förankring i arbetarklassen. Däremot var ivern stor att utropa sig själva till arbetarklassens förtrupp. Sedan dess har utvecklingen varit snabb. Misslyckanden och besvikelser har ofta lett till tvära kast mellan olika dogmatiska ståndpunkter och mindre ofta till fördjupningar av den politiska analysen. KFML:s splittring med bildandet av KFML(r) är ett exempel av det förra slaget, liksom VUF:s ombildning till MLK. Ett exempel på det senare är bildandet av Revolutionära Marxister och Lundaclartés brytning med Svenska Clartéförbundet och ombildande till Bolsjevikgruppen. Vid sammanslagningen av dessa bildades Revolutionära Marxisters Förbund.

Omgrupperingen inleds

Under flera år har de maostalinistiska grupperna dominerat bilden. Men nu böljar sent omsider styrkeförhållandena förändras. SKP-ledningen har valsat färdigt på egen hand och siktar uppenbarligen på att ta hem sina demoraliserade trupper till VPK igen. MLK har trots ledningens försök att strypa all politisk debatt skakats av interna strider vilket lett till att delar av kadern börjat söka sig till RMF, en omgruppering som ännu inte är slutförd. KFML(r) slutligen, som levt på sitt skryt om att gå från framgång till framgång, har börjat luckras upp politiskt av en allt starkare opposition mot ledningens teorilöshet och organisationssekterism. Främst har denna tendens varit märkbar i SKU(ml).

Att denna utveckling är sund framkommer klart och tydligt i det faktum att de nya brytningarna inte sker på det småborgerligt flåsradikala och principlösa sätt som varit regel. Tvär tom kännetecknas den av en allt större enhetlighet i den politiska kritiken och ett närmande till den revolutionära kommunismen. En länge saknad principiell uppgörelse med den svenska vänsterns barnsjukdomar har äntligen inletts i större skala.

Vi skall i denna artikel ta upp ytterligare några exempel på detta (vi har tidigare under året i Mullvaden berättat om uteslutningarna i MLK-Västerbotten och SKU(ml)-Ljusdal, i båda fallen för trotskism).

Brytningen i SKU(ml)-Västerås

Först till KFML(r) och dess ungdomsförbund SKU(ml). På åtskilliga håll i landet har ledande (r)-are ställts inför otåligt frågande -medlemmar som kräver klargöranden om trotskismens påstått kontrarevolutionära natur. Skolmästaraktiga artiklar i (r)-pressen har inte hjälpt för att tysta de kritiska rösterna. I Västerås har en grupp (r)-are och SKU(ml)-are brutit sig ut i avsikt att ansluta sig till RMF. Brytningen har inte varit snabb och spontan utan är frukten av ett långvarigt politiska arbete. De skriver i sina brytningsmanifest om de väsentligaste politiska stridsfrågorna. En av dessa är inriktningen av agerandet på arbetsplatserna. KFML(r) bygger detta på en helt felaktig uppfattning om fackföreningarna och arbetarnas inställning till dessa. För (r) framstår fackföreningarna som utväxter på statsapparaten som måste ställas åt sidan för att en verklig revolutionär kamp skall kunna föras. De ser det inte bara som det nödvändiga utan också som det enda kriteriet på revolutionär kamp och lyckas därför med den teoretiska bedriften att göra den vilda strejken till strategi. Tidigare hävdade (r) att den vilda strejken var lösen till att höja arbetarmassornas medvetenhet såvida (r) ledde den. Sedan de vilda strejkerna minskat i omfattning har KFML(r) dragit slutsatsen att driftcellernas uppgift inte kan vara att leda den ekonomiska kampen, utan att propagera för socialismen. Denna propaganda leder i (r):s föreställningsvärld till att arbetarklassen tar till den enda kampmetoden som är riktigt revolutionär – den vilda strejken. Formeln  ”vild strejk – medvetenhet” har ersatts med ”medvetenhet — vild strejk". Den första varianten bygger på den felaktiga uppfattningen att de svenska arbetarna redan har övergivit reformismen, den andra på den likaså felaktiga uppfattningen att de stora arbetarmassorna påverkas till revolutionär handling enbart genom propaganda. I botten på båda varianterna ligger dessutom den alltigenom omarxistiska uppfattningen att den revolutionära strategin kan reduceras till en kampform. "Vilken platthet!" skriver SKU(ml)-oppositionen.

De skriver också: "Det sägs att (r) i Västerås har stärkt sig genom vår brytning. Likaså att man gjorde det efter brytningen i Ljusdal (där SKU(ml) nu är totalt borta!). Att alla SKU(m1)-arna måste hålla en r-are i handen vid tidningsförsäljningen kanske kan tas som ett bevis därpå. Hur som helst så ska ni bara vara glada — för ni kommer att "stärkas" av bara faan den närmaste tiden — var så säkra!"

Kamraterna i Västerås som brutit med SKU(ml) har nu börjat att organisera en landsomfattande SKU(ml)-opposition för att hjälpa andra SKU(ml)-are över landet att komma till klarhet i dessa viktiga frågor och för att gemensamt med andra kamrater kunna fullfölja den teoretiska brytningen med stalinismen. Är du med i SKU(ml), SKS(ml) eller KFML(r) och vill delta i detta arbete ska du vända dig till Christer Nordmark, Regementsgatan 42, 723 45 Västerås.

KFML(r) svarar med våld

De politiska påfrestningarna har blivit för stora för KFML(r). Man har i praktiken erkänt sitt nederlag på det politiska planet och försöker rädda vad som räddas kan med gangstermetoder, metoder som minst av allt hör hemma i arbetarrörelsen.

RMF:s politiska byrå skickade den 14.5 ett brev till KFML(r) där det bland annat står som följer:

"Till KFML(r):s politiska byrå!

Under den senaste månaden har medlemmar i KFML(r) vid åtminstone sex olika tillfällen fysiskt angripit kamrater i RMF:s göteborgsavdelning. Detta har i och för sig hänt tidigare både i Göteborg och på andra orter. Men då har det främst rört sig om enskilda medlemmar i er organisation."..."Nu tycks det som om KF ML(r) i sin helhet inte klarar av att politiskt avgränsa sig från den revolutionära kommunismen och därför också i sin helhet försöker lösa sin politiska oförmåga med våld."..."s.k. ledande kamrater från KFML(r) har varit inblandade o.s.v." /Därefter följer två exempel på fysiska attacker från KFML(r)-are mot medlemmar av vår organisation. Detaljer och namn på de inblandade r-arna finns angivna i brevet, men vi anser inte att Mullvaden är rätta platsen för publicerandet av sådant. Det kan räcka med att ange att den välkände r-ledaren Lennart Fässberg deltog i ett överfall på en av våra tidningsförsäljare lördagen den 12 maj i Mölndal./ ..."För oss är det inte klart om KFML(r) som organisation godkänt och gillat enskilda medlemmars beteende. Vi skriver detta brev för att få ett sådant klarläggande om var KFML(r) står i dessa frågor. Ett klarläggande som tar avstånd från de olika övergrepp som ägt rum. Om vi inte får detta klarläggande kommer vi att tolka detta som att KFML(r) gillar och stöder fysiska attacker mot medlemmar i vår organisation. Vi kommer då att vidta nödvändiga åtgärder. Både i Göteborg och på andra orter...

Till sist. Vår ståndpunkt vad det gäller den proletära demokratin är klar och entydig. Vi försvarar er, såväl som varje annan organisation som kämpar för ett socialistiskt samhälle från repression från borgarnas våldsapparat och/eller fascistiska band i stil med DA. Vid affischering och annan liknande aktivitet förstör vi inte ert propagandamaterial genom överklistring eller liknande. Vi menar att vi kan kämpa mot KFML(r) m.fl. småborgerliga strömningar inom arbetarrörelsen med politiska medel.

RMF:s politiska byrå"

När detta skrivs, nästan en månad senare har inget svar inkommit. Detta kan antingen tolkas som att r-ledningen ställer sig bakom dessa kriminellt barnsliga handlingar eller som att r-ledningen är så osäker på vad den ska göra av sig att den inte kan få ändan ur vagnen för att svara vare sig ja eller nej. Det är skäligen likgiltigt vilket skälet är till att de inte svarat — deras tystnad dömer dem.

F.d. MLK-are: Fjärde Internationalen enda alternativet

De revolutionära brytningarna med MLK har nu också nått Mellansverige.

Mullvaden har intervjuat Ken Wirde, en f.d. MLK-are i Köping som tagit ställning för den revolutionära kommunismen

KW berättar att det hela började med frågan om Kinas utrikespolitik, men det tog tid att förstå grunderna. Parallellt med en djupare förståelse för den kinesiska byråkratins karaktär, växte kritiken fram mot andra delar av MLK:s politik, t.ex. Stormklockan, 1:a maj och Vietnamarbetet. KW försökte tvinga fram en diskussion om dessa frågor, men den hopplöst opolitiska förbundsledningen höll desperat fast vid sin s.k. fackliga politik, ett hopkok på Kominternpartiernas avvikelser från leninismen. Ledningen ville förankra förbundet i arbetarklassen, men vägrade diskutera på vilken grund man vinner de medvetna arbetarna. Icke-prioriterade frågor kunde inte diskuteras.

Idag finns inte ens några rester kvar av MLK i Köping. F.d. MLK-are studerar idag en RMF-cirkel. De har till mål att bilda arbetsgrupp, och tänker snart dra igång en sympatisörsgrupp. Vad gäller industrierna inriktar sig kamraterna på Volvo, där KFML(r) gjort allt för att så antikommunismens draksådd. Detta måste korrigeras.

Mullvaden: "Varför såg ni RMF som alternativ?"

KW: " När man formulerat en negativ kritik uppstår behovet av positiva alternativ. Vad gällde Kina blev det alldeles akut. Vissa f.d. maoistiska grupper, t.ex. PLP i USA tjuter om 'Kinas röda bourgeoisi' och att Mao inte är bättre än Nixon. En logisk följd av kinesernas socialimperialism-teorier. En riktigare syn är FI:s teori om de degenererade och deformerade arbetarstaterna. En teori som dialektiskt förpliktigar varje revolutionär att både bekämpa byråkratierna för att upprätta arbetardemokrati och försvara dessa länder, inklusive Sovjetunionen mot alla angrepp från imperialismen.

Vidare FI:s syn vad gäller den revolutionära strategin och taktiken och förmåga att formulera politiska alternativ till reformismen. Något som de ekonomistiska sekterna är oförmögna till och avvisar som strukturreformism.

Konkreta historiska och aktuella händelser har alltför länge bevisat för oss den "bristfälliga subjektiva faktorn" och den "objektiva situationens övermognad". Den organisation som kan ta ansvaret för att leda klassen i de nuvarande och kommande striderna måste också stå på internationell basis, d.v.s. bygga Världspartiet. FI är idag det organisatoriska uttrycket för internationalismen, kommunismens livsvatten. I detta perspektiv kunde varken SKP, KFML(r) eller FK bli alternativet till MLK. Ingen av dessa sekter besitter ens tiondelen av de kvalitéer som RMF har."

 

Bildtext (bilden återges ej här):

SKU(ml)-Uddevalla har utvecklat en märklig, omedveten självironi. När RMF affischerade för ett möte om den stalinistiska historieförfalskningen illustrerades affischen med två bilder från den ryska revolutionens dagar. Den en ena föreställde Lenin och Trotskij vid talarstolen under ett offentligt utomhusmöte. Den andra var identisk med den första utom att Trotskij hade retuscherats bort. Den användes flitigt under Stalintiden. När SKU(ml)-arna såg detta blev de så konfunderade att de fann det bäst att klistra över alltihopa. Vi råder dem att fara fram likadant med de bilder av Lenin och Stalin de har lyckats plocka fram. Ta bort Lenin innan ni kommer på att kamrat Stalin visat sig offentligt tillsammans med en trotskist!



 Lär av historien! 

”Den som är likgiltig för sin rörelses historia, kan inte vara en klassmedveten arbetare” (Lenin)

Kenth-Åke Andersson

Den spanska revolutionen: Del III. Den internationella solidaritetsrörelsen

Vi har hittills endast analyserat, den spanska revolutionen utifrån dess egna, nationella förut sättningar. Men under imperialismens epok existerar det inga öar i världsekonomin. Alla enskilda länder dras in som delar i en gemensam struktur, där de ömsesidigt påverkar varandra. Detta gäller i allra högsta grad om Spanien, vars inre samhälleliga uppbyggnad påverkades av att landet kommit efter i konkurrensen och var offer för utländska investeringar inom viktiga ekonomiska sektorer.

Internationellt sett kan man säga att det spanska inbördeskriget hade betydelse på tre plan:

a) den sista i en serie revolutioner som slutade med nederlag för proletariatet (Tyskland 1918, 1921, Kina 1925-27, Frankrike 1936).

b) den sista bräschen mot den framstormande fascismen.

c) inledningen till det andra imperialistiska kriget (1939-45).

Det är ur dessa tre perspektiv som vi skall undersöka hur de internationella klasskrafterna agerade i det spanska kriget.

I. Det internationella engagemanget

Det spanska inbördeskriget fick redan från första skottet sina internationella återverkningar. Under själva planeringen av militärernas uppror hade den italienska fascismen spelat en viktig roll. Den gav militärerna utrustning, vapen, goda råd och löften om internationellt stöd. Utan denna uppmuntran är det troligt ätt militärerna inte vågat starta upproret; utan detta materiella stöd är det också troligt att upproret kunnat krossas på ett tidigt stadium. Nu fick Francos trupper ett militärt övertag från första början, något som ökade ännu mer när Nazi-Tyskland trädde in och gav sin hjälp. Francos trupper dominerade helt inom flyget och drog sig inte för att på ett rent barbariskt vis terrorisera civilbefolkningen genom bombningar av städer och byar (tvärtom var de tyska och italienska fascisterna direkt intresserade av att sådana bombningar kom till stånd. De ville studera vilken betydelse dessa bombningar kunde ha i det kommande storkriget). Också när det gäller pansar och flotta kom Francos trupper snart att vara materiellt överlägsna.

Men krig avgörs inte bara av vapen. Vapnen sköts av människor. Ytterst avgörs kriget av den mobiliseringsgrad som utlöses i ett krig, en faktor som i sin tur bestäms av samhällsformen.

Vi har alla erfarenheterna från Vietnam så färskt i minnet att det är onödigt att orda mer om det; vi har där kunnat se hur en total mobilisering av massorna betyder mer än de hyper­modernaste vapen för att avgöra kriget. Men i Spanien sattes inte hela folket i vapen; där bekämpade man inte fascismen med revolutionära medel, utan med de traditionellt borgerliga: en reguljär armé, en passiviserad civilbefolkning, en låg politisk nivå inom armén. I det läget fick de traditionella vapnen större betydelse; man mötte Franco på hans egen nivå, och tvingades mäta sig med honom när det gällde materiell utrustning.

Det efterblivna spanska samhället kunde inte självt producera moderna vapen. Här var man beroende av det internationella stöd man kunde få. Och vilken hjälp fick då Spanien i sitt krig mot fascismen? Man kunde få stöd från tre olika håll: a) de borgerliga demokratierna b) Sovjetunionen, vid den tiden det enda icke-kapitalistiska samhället och c) från folkmassorna i olika länder (inklusive politiska organisationer som inte var statsbärande). Vi ska nu se vilken hjälp man fick från dessa tre håll.

Från de borgerliga demokratierna förelåg det rent teoretiskt ett intresse av att hjälpa Spanien. Spanien slogs mot fascismen. Fascismen rustade sig för krig för att vinna expansionsutrymme på bekostnad av den ”demokratiska” imperialismen, ta dess kolonier och vinna hegemoni. Men likväl fick inte Spanien några som helst vapen från demokratierna i den kapitalistiska världen. Tvärtom. De borgerliga demokratierna tog initiativet till en ”noninterventionspakt” gentemot Spanien, dvs. att de ingående staterna lovade att inte ge något stöd åt vardera sidan. Eftersom Italien och Tyskland struntade i avtalet, blev denna interventionspakt ensidigt riktad mot den republikanska sidan, vilket initiativtagarna naturligtvis inte var ovetande om. Likväl bibehölls denna pakt kriget ut. Allra mest beklämmande var att se den franska folkfronts­regeringens agerande. Trots att det satt en regering i Spanien med exakt samma klassamman­sättning och samma ideologi, var den franska Folkfronten en drivande kraft för att förverkliga ”noninterventionen”.

Avstängningen av utrustning från de borgerliga demokratierna innebar en allvarlig isolering av den spanska republiken. Under de första månaderna av kriget anslöt sig även Sovjetunionen till ”noninterventionen”. Under denna känsliga period stod Spanien helt utan hjälp från andra stater. Först i slutet av 1936, inför den avgörande belägringen av Madrid, ändrade Sovjetunionen ståndpunkt. Från mitten av oktober samtyckte Sovjetunionen till att förse Spanien med vapen och andra former av hjälp. Men denna hjälp var tvetydig. Man gav ingen­ting gratis; det var en fråga om köp och dessutom köp till ett högt pris. Som ”säkerhet” för vapnen krävde man att hela den spanska guldreserven skulle överlämnas till Sovjetunionen. I slutet av oktober skeppades guldreserven, världens största (nära 700 ton), över till Odessa i Sovjetunionen.

Det Spanien fick i utbyte var naturligtvis viktiga materiella resurser: flygplan, kulsprutor, tanks, militära rådgivare. Men dessa materiella resurser motvägdes till stor del av att Sovjetunionens representanter i Spanien medvetet gick in för att hålla revolutionen inom dess borgerliga ramar. Det spanska kommunistpartiet och de sovjetiska diplomaterna var de ivrigaste motståndarna till fabriksockupationer och till upprättandet av arbetarråd och arbetarmilis. Ingen talade så varmt för den privata äganderättens bevarande som de, ingen var en så varm förespråkare för småbourgeoisins intressen som de. Men de nöjde sig inte bara med att verka för sin syn med politiska medel. De använde också polisiära metoder. Bland alla de rådgivare som Sovjet sände till Spanien fanns också kontingenter ur den hemliga polisen GPU-NKVD som satte upp en spansk sektion med syfte att krossa vänsterriktningar inom arbetarrörelsen för att på det sättet hindra att revolutionen gick utöver sitt borgerliga stadium. Genom de avslöjanden som sedermera gjorts, bl.a. av ledande gestalter inom GPU i Spanien, känner vi idag omfattningen av denna terror: otaliga spanska och utländska arbetare med sympatier för någon av vänsterriktningarna (anarkismen, POUM, trotskismen) fick sota med sitt liv för sin politiska uppfattning.

II. Den internationella solidaritetsrörelsen

Den borgerliga karaktären på Sovjetunionens hjälp och dess – i ordets verkliga mening – kontrarevolutionära funktion, gjorde den spanska revolutionen än mer isolerad internationellt sett. Det återstod bara en källa man kunde ösa ur, men det var å andra sidan en källa som var i det närmaste outsinlig när det gällde offervilja och entusiasm – arbetarklassens internationella solidaritet. Kring det spanska inbördeskriget växte det fram en omfattande massmobilisering av arbetarrörelsen i alla länder. Opinionsmöten hölls, demonstrationer anordnades, insam­lingar startades. En mäktig, spontan solidaritetsrörelse växte fram.

Den mest kända delen av denna internationella solidaritetsrörelse blev de Internationella Brigaderna, arbetare och intellektuella som ställde sig i den spanska republikens tjänst och som deltog som soldater i kriget. Sammanlagt engagerade sig 40.000 i de Internationella Brigaderna, medan ytterligare 5.000 utlänningar deltog i de ordinarie förbanden. För att fortsätta med ytterligare statistik: ideologiskt var 60% av de frivilliga kommunister, och socialt tillhörde 80% av dem arbetarklassen. De var redo att offra sina liv för att hjälpa den spanska republiken i kampen mot fascismen. De bataljoner på nationell basis som sattes upp blev snart legendariska, och de spelade en mycket viktig roll i flera avgörande strider. Så kan man ex.vis påstå att slaget om Madrid vid årsskiftet 1936-7 till stor del avgjordes av den Internationella Brigaden, både direkt genom dess hängivenhet i striderna och indirekt genom den psykologiska effekten på de spanska soldaterna och på civilbefolkningen när dessa såg att de inte längre var ensamma i kampen. Också i slagen vid Jarama (febr. 1937) och vid Guadalajara (mars 1937) spelade Internationella Brigaden en avgörande roll. Men därefter började samma upplösning i Internationella Brigaden som i det spanska samhället i stort. Jakten på ‘trotskister’ skapade förvirring och desillusion; ja, i många fall direkt splittring. Rekryteringen till Internationella Brigaden avtog avsevärt efter majhändelserna i Barcelona 1937 och efter krossandet av POUM. Stridsdugligheten inom förbanden minskade. Successivt tvingades man ersätta de tomma platserna med spanjorer. Till slut lyckades de borgerliga demokratierna tvinga fram att alla frivilliga skulle sändas hem; i november 1938 hölls en stor avskedsceremoni i Barcelona. Drygt två månader senare tågade fascisterna in i staden. Utan det internationella stödet var Spanien försvagat, prisgivet inför de övermäktiga fascistiska trupperna.

III. Den svenska Spanienrörelsen

Bland de frivilliga i Spanien fanns ungefär 500 svenskar. Det var ett tecken på den solidari­tetsrörelse som vuxit upp även i Sverige. Den viktigaste insatsen som den svenska arbetar­klassen gjorde låg dock inte i första hand i sändandet av frivilliga. Den låg istället i ett materiellt stöd. På detta område var Sverige bland de främsta. Då man i juli 1938 höll en internationell konferens i Paris för att samordna Spanienhjälpen kunde man i översikten konstatera att Sverige proportionellt sett gett mer materiellt stöd än något annat land. De svenska representanterna kunde med stolthet berätta att insamlingarna givit över tre miljoner kronor och att det fanns nära 400 spanienkommittéer över, hela landet.

Spanienkommittéerna fick politiskt stöd från hela den organiserade arbetarrörelsen. I Göteborgs Spanienkommitté ingick ex.vis 15 olika arbetarorganisationer – socialdemokrater, kommunister, vänstersocialister och anarkister; dessutom medverkade fackliga organisationer, liksom organisationer av typen Hyresgästernas Centralförsamling, nykterhetsordnar och tvärpolitiska föreningar. Men nationellt kontrollerades Spanienhjälpen av socialdemokraterna. Detta gjorde att man snävade in Spanienkommittéernas politiska verksamhetsfält. Man av­styrde effektivt alla försök att starta kampanjer mot noninterventionspakten, det avtal som hindrade en effektiv hjälp till Spanien, liksom man naturligtvis konsekvent motarbetade alla försök att bistå det spanska folket med vapen och frivilliga (den socialdemokratiska svenska regeringen stiftade t.o.m. en lag som straffade spanienfrivilliga). Även om rörelsen fort­farande hade stor bredd, hindrade man att den radikaliserade sina aktivister genom att politik mer eller mindre bannlystes ur kommittéerna, särskilt politiska ställningstaganden som kunnat motverka den socialdemokratiska politiken. Man drog sig inte ens för att utnyttja Spanien­kommittéerna som utpressningshot mot andra politiska organisationer. När kommunistpartiet i början av 1938 startade en kampanj mot noninterventionspakten, och för att få Sverige att ge Spanien vapen, då förklarade man i socialdemokratisk press att detta var ”en propaganda som om den fortsätter måste få till resultat att samarbetet i /Spanien/kommittén råkar i högsta fara” (Ny Tid 14/4, 1938).

IV. Göteborgs Spanienkommitté

De exempel vi hämtat är samtliga från Göteborgs Spanienkommitté. I denna kommitté, som f.ö. var landets största och mest aktiva, rådde andra styrkeförhållanden än i landet i övrigt. I Göteborg hade nämligen kommunistpartiet en starkare ställning inom kommittén. Detta märktes inte minst vid massaktionerna på gatan, där kommunisterna fullständigt dominerade basarbetet. Vid demonstrationer var de kommunistiska kolonnerna störst, vid insamlingarna var det kommunistpartiet som mobiliserade flest aktivister. Klagomålen över ”kommunistisk dominans” återkommer ständigt i socialdemokratisk press. Den kan t.o.m. beläggas med statistik. Vid insamlingssöndagen den 10 oktober 1937 deltog 322 aktivister med bössor. Av de 322 deltagarna var 148 medlemmar i kommunistpartiet (46%), medan socialdemokraterna, trots sin kvantitativa styrka, endast lyckades skramla ihop – 43 deltagare (13%)!

Naturligtvis har socialdemokraterna känt sig bekymrade av denna överflygling. Redan från första början kämpade de för att få grepp över kommittén. Efter en demonstration i december 1936, som enligt socialdemokratisk terminologi fått ”starka politiska inslag” höll man t.o.m. ett hemligt möte på Göteborgs arbetarkommun, där man diskuterade ”partiorganisationernas ställning till Spanienkommittén”. En av de socialdemokratiska representanterna i Spanien­kommittén, Sven Söderberg, inledde med. att förklara att ”Spanienkommittén har bildats på initiativ av syndikalister och kommunister och vårt parti har icke från början fått nödigt inflytande”. Men samtidigt satt socialdemokraterna nu fast i fällan, ty ”vi kan inte av politiska skäl draga oss undan kommitténs arbete”. Efter en längre diskussion beslöt man att fortsätta delta i arbetet. Genom sin politiska tyngd försökte man minska kommitténs aktivitet och styra in den på banor som bättre passade socialdemokraterna. Inga uttalanden om noninterventions­pakten, ingen representation vid internationella hjälpkongresser, lägg ned verksamheten på somrarna, inställ Spanienveckan – det var några av resultaten av den socialdemokratiska ”hjälpen”. Arbetet kröntes också med framgång. I mars 1937 lyckades socialdemokraterna genomdriva en omorganisation av kommittén, en ny arbetsordning som ”skulle trygga en lugn utveckling” som det står i protokollet. Kommitténs verkställande utskott skuffades åt sidan och ersattes av ett ordförandeutskott med tre representanter, varav två var socialdemokrater. Därefter blev också verksamheten ”lugnare”. Aktiviteten i Göteborgs Spanienkommitté blev genast avsevärt mindre. Och viktigast av allt: den politiska mobiliseringen blev mindre. När kriget närmade sig slutet, tog socialdemokraterna också ett nytt steg: avveckla Spanien­kommittéerna och inrätta istället ”flyktingkommittéer”. Denna hjälp skulle dessutom enbart skötas av socialdemokrater utan någon inblandning från kommunister. Detta initiativ tycks ha varit resultatet av en konferens i Stockholm i februari 1939, där socialdemokraterna diskuterade inställningen till kommunistpartiet, och där man beslöt att i fortsättningen ”taga bestämt avstånd från den kommunistiska rörelsen” och inte göra några medgivanden till den. Några dagar senare sändes en av partipåvarna, Sven Andersson (nuvarande försvarsminister och expert på att genom IB jaga kommunister), ner till Göteborg för att trumma in den nya politiken i de lokala funktionärerna. Inget samarbete med kommunister, det var den nya linjen. (Obs! Detta var före Hitler-Stalinpakten som annars brukar få vara ursäkt för social­demokraternas kommunisthets.) I Göteborg ledde den nya linjen till att Spanienkommittén sprängdes och att socialdemokraterna gick ut med falska uppgifter om att kommittén avvecklats och att all redovisning i fortsättningen skulle ske via ”Flyktingkommittén”. Vilka som skulle få hjälp från denna kommitté klargjordes i december 1939, då socialdemokraterna drev igenom att ”Svenska hjälpkommittén för Spanien” skulle ge hjälp till Finland.

V. Slutsatser

Den internationella solidaritetsrörelsen med Spanien fick en central betydelse för själva inbördeskrigets utveckling. Utan en välutvecklad och organiserad solidaritetsrörelse skulle fascismen troligen ha segrat långt tidigare. Genom krigets utdragna karaktär bands fascistiska trupper i Spanien, ett faktum som på lång sikt försvagade fascismen i världsmåttstock.

Men en solidaritetsrörelse har inte endast betydelse för den som får hjälpen, utan även för den som hjälper. Den får betydelse i det egna landet, för att påverka och ändra det politiska och ideologiska klimatet, genom att mobilisera och radikalisera de som aktivt arbetar inom rörelsen. Vi kan se vilken oerhörd betydelse Vietnamrörelsen fått i vår egen tid för att ändra det svenska politiska klimatet. Någon motsvarande styrka fick aldrig Spanienrörelsen, trots att förutsättningarna var minst lika goda, ja delvis t.o.m. bättre genom att arbetarorganisationerna med en gång slöt upp och stödde solidaritetsrörelsen. Orsaken till denna begränsade effekt inom solidaritetsrörelsen ligger helt och hållet i att den redan från början kontrollerades av socialdemokratin, som inte ville veta av någon radikalisering, någon djupgående mobilisering eller en kamp som kunde hota de demokratiska spelhålorna (parlamentet etc.). Detta måste också vara den viktigaste lärdomen av Spanienrörelsen: en socialdemokratisk dominans över en solidaritetsrörelse innebär att denna rörelse dör av tvinsot.