Marxists Internet Archive

Mullvaden

nr 16 (dec) 1972 (utdrag)


Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.



Innehåll



CHILE reformistiskt dilemma

I den chilenska vänsterkoalitionen befinner sig sedan en tid tillbaka tre militärer; inrikesposten innehas av den förre arméchefen, posterna som gruv- och transportministrar innehas av en konteramiral resp. en flyggeneral.

Det chilenska folket har verkligen valt den revolutionära vägen och vi har inte glömt bort de grundläggande principerna i marxismen: klasskampen.” (Allende till R Debray i ”Samtal med Allende”). Uttalandet talar för sig självt och kan ställas som kontrast till den senaste tidens parlamentariska manövrer. Men vad är det då som har tvingat in UP (Unidad Popular) i en situation, där enda utvägen   var etablerandet av parlamentariskt stöd av den starkaste reaktionära kraften i hela det chilenska samhället.

Den direkta upptakten var de strejker som förekom mellan den 11 oktober-6 november. I dessa var den utlösande faktorn åkeriägarnas strejk, i protest mot hotet om förstatligande av branschen. Raskt anslöt sig affärsmän i olika led inom varudistributionen och så småningom omfattade strejken även vissa lärare, läkare, tandläkare, ingenjörer, advokater, osv.

Strejken var således en protest mot UP och Allende. Högeroppositionen, företrädd av främst DC (Democrática Cristiana) och PN (Partido Nacional) stödde och utnyttjade strejken så mycket som möjligt för att lamslå viktiga sektorer inom landet. Det är värt att notera att förutom dessa partier finns även ett mer eller mindre fascistiskt parti PyL (Patria y Libertad), som växer sig allt starkare.

Brist på livsmedel

Som en följd av strejken uppstod en mycket svår brist på baslivsmedel såsom bröd, mjölk, kött, ris och andra. Frivilliga och militärer upprätthöll de viktigaste leveranserna, till stor del med hjälp av tvångsrekvirerade fordon. Dessa leveranser kunde nödtorftigt tillgodose de primära behoven, trots den besvärande bränslebristen. Men det var ändock ofrånkomligt att det främst blev arbetarna och ”pobladores” (invånarna i slumområdena utanför städerna) som mycket hårt fick vidkännas strejkens verkningar.

Efter ungefär en veckas strejk gav UP efter för oppositionens främsta krav; att släppa fyra arresterade ledare för lastbilsägarna, att återlämna de fordon som tvångsrekvirerats, samt att med en ny lag garantera att buss- och lastbilstrafiken inte skulle komma att förstatligas.

Detta var en reträtt som Allende och UP tvingades gå med på bara två veckor före tvåårsjubiléet av sitt parlamenterande. Men strejken skulle inte komma att upphöra därigenom. Detta skedde först sedan militären hade blivit representerad i parlamentet.

Det är f.ö. ett intressant faktum att strejken som genom ett trollslag upphörde några dagar efter det att militären etablerat sig i parlamentet.

Hur agerade då de reformistiska ledarna i en situation då alla kontrarevolutionära krafter var mobiliserade?

Allende tar till orda inför gruvarbetarna, varnar för inbördeskrig och säger att han är fast besluten att förhindra en konfrontation mellan chilenare.

Nåväl, UP består ju inte bara av Allende och PS (Partido Socialista). I fronten ingår även ett kommunistparti: PC (Partido Comunista). Luis Corvalán, ledare för Vpks broderparti i Chile, har följande att säga till arbetarna: ”Den patriotiska (sic) uppgiften är att hålla landet i gång” CUT (Central Única de Trabajadores, chilenska LO) instämde i liknande tongångar och uppmanade arbetarna att arbeta som aldrig förr för att förhindra att fabriksägarna stängde fabrikerna.

Statens roll

I grund och botten är dessa manövrer ingenting att förvåna sig över. Reformismen i Chile, liksom reformismen på andra håll, är helt oförmögen att förstå den borgerliga statens klasskaraktär och parlamentets funktion i denna stat. Helt logiskt är det då att betrakta sökandet och behovet av stöd från bourgeoisins främste beskyddare, den chilenska armén.

Undantagstillstånd rådde i större delen av landet under nästan hela strejken. Undantagstillstånd är en extraordinär åtgärd som innebär att polisens och den halvmilitäre polisens resurser bedömts som otillräckliga. I stället åläggs armén uppgiften att upprätthålla den borgerliga klassdiktaturen.

Militären neutral?

Militärledningen deklarerade att den skulle komma att skjuta på både vänstern och högern, om inte ordningen respekterades. Om det nu var någon som tolkade detta som ett tecken på militärens ”neutralitet” mellan vänstern och högern måste han tyvärr bli grymt besviken.

Militärens uppgift i det borgerliga samhället är och förblir att upprätthålla den borgerliga ordningen, dvs. att garantera exploatörerna deras ”rätt” att suga ut de exploaterade och att slå ned varje uppror som skulle kunna rubba detta förhållande. Det var således en organisation med sådana uppgifter som Allende och UP förlitade sig på i det svåra ögonblicket.

Klassmedvetandet höjs

Arbetarna i Chile stod enade. Trots att ungefär en tredjedel av arbetarna (och ungefär hälften av bönderna) anses sympatisera med DC (och med PS och PC likaledes ungefär en tredjedel vardera) följde de inte småbourgeoisins uppmaning till reaktionär strejk mot UP.

I stället inträffade det mycket intressanta, att man på sina håll bildade strejkkommittéer som företedde vissa likheter med arbetarråd. Detta är ett unikum i chilensk arbetarrörelses historia.

Arbetarna i Santiago behärskade förutom sina egna fabriker, el-, vatten- och livsmedelsförsörjningen under några veckor. Trots att alltså många arbetare sympatiserar med DC stödde de sina kamrater och agerade därigenom som enad arbetarklass för sina klassintressen.

Det är endast med sådan medvetenhet, en medvetenhet om den egna styrkan, en medvetenhet om att man själv kan ta över och kontrollera produktionen, som det är möjligt att störta kapitalismen.

”Omvandla varje fabrik, varje bondgård, varje slumområde till en kampbastion mot fascismen”, manade MIR (Movimiento de la Izquierda Revolucionaria) det chilenska proletariatet.

I konsekvens med sin uppmaning arbetar MIR för en systematisk beväpning av arbetarna och bönderna, teoretiskt och militärt. Och häri framstår kanske skillnaden tydligast mellan reformisterna och revolutionärerna.

Allende i skruvstäd

UP arbetar frenetiskt vidare på att vidmakthålla de gamla illusionerna och att skapa nya om den parlamentariska och fredliga vägen till socialismen, vilket har tagit sig det klaraste uttrycket därigenom att man förvaltar den borgerliga chilenska staten på bourgeoisins villkor. Det torde stå helt klart att UP i dag sitter som i ett skruvstäd utan något som helst manöverutrymme.

Den chilenska och den internationella bourgeoisin har å sin sida agerat mycket skickligt. Från att tidigare ha låtit UP hållas, har den borgerliga oppositionen fr.o.m. slutet av förra året börjat rycka åt sig initiativet. Således har man i olika omgångar lyckats få till stånd utbyte av ett antal ministrar, anordnat demonstrationer mot UP, utfört sabotage mot produktionen, hamstrat olika varor för att därigenom skapa knapphet, osv.

De amerikanska gruvbolagens kamp för att förhindra kopparexporten, USA-regeringens manövrer med sina reservlager för att dumpa kopparpriserna måste också infogas i det här sammanhanget. Och nu slutligen strejken och den senaste regeringsombildningen som har fått till följd att tre militärer sitter med i regeringen.

Militärens roll

”Vi älskar vår armé. Det är folket i uniform”. Så sa Pablo Neruda, Chiles Frankrikeambassadör, i en tidningsintervju. (Neruda är organiserad i PC!) tall oändlighet har det ältats om Chiles långa demokratiska tradition och militärens ”neutralitet”. Den historieskrivningen svarar inte riktigt mot verkligheten.

Historien om den chilenska armén kan bättre beskrivas som ett ändlöst antal massakrer mot revolterande arbetare och bönder, från Iquique 1907 till Puerto Mont 1968, Hennida 1972... Det är det chilenska folket i kamp som är Chiles historia, men det är inte det chilenska proletariatet, arbetarna och bönderna, som skriver sin historia. Hur skulle en armé som mottar materiellt stöd från USA kunna vara neutral?

Amerikanskt stöd

Mellan 1960-66 mottog armén och polisen tillsammans stöd för 23 milj dollar, vilket ställer Chile som tvåa efter Brasilien som mottagare av militärt stöd från USA. Det nordamerikanska stödet till de halvmilitära styrkorna (karabinjärkåren) som uppgår till 25.000 man placerar Chile på tredje plats efter Brasilien och Argentina vad gäller nordamerikanskt stöd till polisiära styrkor på den sydamerikanska kontinenten.

Förutom direkt materiellt stöd finns det ju andra stödformer, t.ex. den berömda antigerillaskolan i Panama... Det är bara att hoppas, att med dessa enkla fakta, varje illusion om den chilenska arméns ”neutralitet” är helt bortsopade. Därmed är det inte sagt att det inte finns vissa grupper inom armén som skulle gå att vinna för socialismen. Men kärnan är att den borgerliga armén som institution inte kan vara neutral, då dess uppgift är att ”försvara Konstitutionen och västblocket” (enligt armégeneralen och numera inrikesminister Prats).

Den borgerliga statsapparaten måste krossas

De reformistiska ledarnas ständiga lovprisande av ”arméns respekt för konstitutionen”, är ingenting annat än ett svek mot proletariatet, eftersom det är denna konstitution som måste överskridas och pulvriseras.

Den senaste tidens händelseutveckling visar på en del bestickande förhållanden:

— Den borgerliga strategin att alltmer isolera UP har gått in i en fas då isoleringen klart reflekteras på den parlamentariska nivån, i och med behovet att erbjuda ministerposter åt militären. Det är troligt att militären som ”tack för hjälpen” under strejken, har ställt krav på UP om deltagande i regeringen, för att säkra att inte de borgerliga ramarna överträds. Kanske är det bara är en tidsfråga innan vi får se även kristdemokrater i UP.

— Borgarklassen har klart visat att den är beredd att gå till kamp för sina privilegier, dvs för försvaret av den privata äganderätten, genom användandet av den egna lagen, genom olika typer av sabotage, genom utnyttjandet av sitt eget parlament, genom användandet av väpnade förband — militära, halvmilitära och civila (fascistiska) grupper.

— Det kan inte råda något tvivel om att segraren hittills har varit borgarklassen. Visserligen har en del reformer genomförts, viktiga sådana som förstatligandet av koppargruvorna, höjandet av lönerna, fullföljandet av den jordreform som kristdemokraterna beslutade om under sin regeringstid. UP kontrollerar även ett antal företag som den övertagit efter ockupationer av arbetarna.

Den revolutionära vänstern

— Den politiska medvetenheten bland arbetarna och bönderna har under UP-regeringen avsevärt höjts i den direkta konfrontationen vid jord- och fabriksockupationer genom att vänstern, främst MIR, har fått ett ”vänligare klimat” att arbeta i osv. Detta får inte uppfattas som att det inte förekommer någon repression mot de chilenska kamraterna. Belysande är att MIR, den utan konkurrens ledande revolutionära organisationen, sedan i augusti arbetar underjordiskt från att tidigare ha agerat helt öppet.

Slutsatsen är att UP från att tidigare ha representerat en klart progressiv kraft, alltmer har övergått till att bli en gisslan i händerna på bourgeoisin. En gisslan som i första hand fram till parlamentsvalen i mars nästa år skall garantera ”lag och ordning” i Chile.

25 nov. -72.   CB



Öppet brev till Jan Myrdal

Jan Myrdal, du har skrivit mycket om Trotskij och trotskismen på sista tiden, nu senast i FIB/Kulturfront nr 20. Detta öppna brev är föranlett av de frågor som måste ställas efter dina skriverier.

I din senaste text försöker du ge en förklaring till din syn på Trotskij. Du har åstadkommit en mycket opolitisk text; den duger inte som en historisk analys; på sin höjd speglar den din egen avsky inför Trotskijs person. Jag ifrågasätter din värdering av Trotskijs person (så förvränger du ex.vis din källa, Lunatjarskij). Men jag tänker inte ta upp en diskussion om den. Finner du frågan om Trotskijs ev. fåfänga intressant, får du diskutera den med någon annan.

Men bara ett exempel på din opolitiska attityd: du ägnar stor uppmärksamhet åt att utreda Trotskijs och Stalins familjebakgrund, och berättar att Trotskij var son till en judisk godsägare (med barnpiga och musiklärare), och Stalin till en georgisk skomakare (med fattigdom och nöd). Denna utredning kan endast fylla en vettig funktion i din text: den skall antyda att konflikten mellan Trotskij och Stalin var en klasskonflikt, en konflikt mellan deras familjer och en strid mellan två personer av olika social härkomst. Det är ett primitivt, populistiskt sätt att närma sig frågan. Det anstår inte en marxist att tänka så. Frågan huruvida Stalin eller Trotskij representerade leninismen är en viktig fråga. Men den löses inte genom en utredning av vad deras fader hade för yrke; lika litet som debatten mellan dig och mig avgörs av att jag kommer från ett arbetarklasshem, medan du är ministerson.

Myrdal om läseri — i Kina och annorstädes.

Du talar i din text mycket om läseri, om katekestuggande och om talmudism (jag hoppas du inte hade några baktankar när du valde det ordet). Du tar avstånd från en sådan attityd till marxismen, Detta är det enda positiva och glädjande i din artikel. Så långt är vi överens. Men vi skall inte glömma att du riktar elden snett. Ty du siktar inte på de som varit de verkliga citatrabblarna i det här landet — dina egna fränder i KFML. Vi skall inte heller glömma att du så sent som för två år sedan hade en annan syn på läseriet. Du sade då, apropå en ”studiekväll i Liu Ling by”:

”Det finns kanske läsare som säger att det verkar frireligiöst. Må så vara. Det visar egentligen blott att de läsarna inte vet vad frikyrkorörelsen var på adertonhundratalet. I Sverige — som i England — var det sådana församlingar som först uttryckte arbetarklassens behov (om än i en sällsam ideologisk dräkt) och där fastställdes de former som sedan — I kooperativa föreningar, nykterhetsorganisationer och —så småningom politiska rörelser — fortfarande präglar vårt föreningsliv.” (Fönstret nr 3 1970).

Jag delar inte den synen. Religionen är ett opium för folket. Den förblir så även när den ikläder sig så sällsamma ideologiska dräkter som maoismens blåställ och stalinismens polisuniformer. Det ar mycket glädjande att du nu tänkt om och tar avstånd från ett frireligiöst sätt att närma sig marxismen.

Men jag är, med förlov sagt, mycket skeptisk mot djupet i ditt avståndstagande. Det finns vissa formuleringar i din text som pekar på din trosvisshet. Visserligen finns det också fraser som är försiktiga på gränsen till det löjliga. (Så ex.vis när du säger att det ”troligen” var Stalin som beordrade mordet på Trotskij. Men denna försiktighet är som bortblåst, när den skulle ha kommit till mycket bättre bruk — nämligen i slutraderna av din text, där du efter mycket ältande om Trotskijs personliga brister, äntligen kommer in på de politiska tvistefrågorna. Du väljer två exempel. Hur presenterar du dem?

Du tar först förhandlingarna i Brest Litovsk 1918. Du säger att Trotskij vägrade gå med på freden och nästan fick partiet med sig. ”Om inte Lenin lyckats betvinga Trotsky den gången så hade det aldrig blivit någon Rysk Rådsrepublik.”

Därefter väljer du frågan om socialism i ett land, som du beskriver så här: ”Hade Trotskij segrat mot Stalin när denne hävdade möjligheten att bygga socialismen i ett land; då hade det inte funnits någon Sovjetunionen på trettiotalet. Och det var det uppgörelsen gällde.”

Du vet mycket väl att du förvränger fakta. Du presenterar Bucharins linje i Brest Litovsk-frågan som Trotskijs, och du blandar samman frågan om socialismen i ett land. Du vet fuller väl att det inte alls gällde frågan om man skulle bygga socialism i ett land, utan om Sovjet kunde uppnå socialism utan stöd från andra länder, och hur detta uppbygge skulle ske. Och hur kan någon annan än en dogmatiker tala med sådan trosvisshet om hur utvecklingen skulle ha blivit om en annan linje segrat? I den frågan kan både du och jag endast ha hypoteser. Men dessa kan vara mer eller mindre väl grundade. Och nu frågar jag dig: på vad grundar du dina påståenden? På vad sätt skulle Trotskijs (och Vänsteroppositionens) krav på en tidigare industrialisering och en planerad ekonomi ha skadat Sovjetunionen? På vad sätt skulle Trotskijs förslag om en kollektivisering av bönderna i ett annat tempo och med böndernas medverkan ha skadat Sovjetunionen? Och hur skulle Sovjet ha blivit svagare än det blev efter masslakten och massvälten i början av 30-talet — som orsakades just av böndernas motstånd? Och på vad sätt skulle Sovjet ha varit svagare om statsapparaten hade demokratiserats och sovjeterna återfått sina funktioner? Genom massutrensningarna och skenrättegångarna mördades de bästa och mest erfarna bolsjevikerna; de ersattes av drägg och slödder som Jezjov och Berta. Skulle Sovjet ha varit svagare om detta inte skett? Kan du ge några sakskäl som stöder din uppfattning? Är den inte, som den religiöses tro, grundad på förhoppningar och känslotänkande?

Jan Myrdal sover dåligt om natten

Det är bl.a. undersökningen av dessa frågor som nu gjort Trotskij aktuell igen. Det kan du inte förstå. Du oroar dig istället över att det kanhända är ditt fel. Du tror att du har gjort en avgörande insats för att sprida trotskismen här i landet. Låt oss se vad du själv säger:

”På Socialistisk Debatt där jag talade om yttrandefrihet träffade jag häromsistens några unga trotskister. Det var inte roligt. De hade tagit Trotsky som katekes och gjort marxismen till talmudism. Jag lyssnade till dem och kände ett visst ansvar; jag hade ju rekommenderat dem att läsa Trotsky. Nu stod de där unga och sårbara (sic) och vittnade (sic) om vad jag sagt till dem och om hur de läst Trotsky.”

Om de meningarna skulle man kunna säga mycket. Man skulle ex.vis kunna tala om Jan Myrdals fåfänga och självbespegling och hur de påverkar hans politiska omdöme. Men jag tänker inte diskutera den frågan.

Låt mig nöja mig med att säga en sak: du kan sova lugnt, Jan Myrdal! Du får absolution! Det är inte ditt fel att Trotskij blir läst igen, (såvitt jag vet har du aldrig offentligt rekommenderat någon att läsa Trotskij. I vilket fall har dina ord inte haft den effekt som du tror).

Men likväl har du ändå rätt på ett plan när du säger att vi följde dig. Det var du som ihärdigast uppmanade oss att gå till källorna, att vägra tro på de officiella myterna, att våga ifrågasätta, att våga tänka själva. Det skall du ha tack för. Vi följde din uppmaning. Vi gick till källorna. Och vi upptäckte att du ljög, du också.

Jan Myrdal ljuger om trotskismen

Jag säger att du ljög. Det är en allvarlig anklagelse. Den måste underbyggas. Låt mig därför visa hur du presenterat Trotskij och trotskismen för dina läsare och åhörare.

a) Den 17 april 1971 höll du ett tal på ett Vietnam-möte i Göteborg. Du tog tillfället i akt att angripa 'trotskismen', och du hävdade att trotskisterna under det spanska inbördeskriget gjort uppror mot den republikanska armén och därigenom stött fascismen. Du hävdade KFMLr (varför försökte du överhuvudtaget blanda bort korten genom att insinuera att KFMLr skulle vara trotskister?) — nu gjorde samma sak i Vietnamarbetet. ”De gör som de spanska trotskisterna, skjuter den kämpande republikanska armén i ryggen.”

Du vet att du ljuger. Du vet för det första att POUM — som du syftade på — inte var trotskister, och att deras politik kraftigt kritiserades av Trotskij. Du vet för det andra, att det inte alls var POUM som startade striderna i Barcelona i maj 1937, vilka istället provocerats fram genom den förföljelse av POUM och anarkister, som pågått i över ett halvår. ”Vad gäller Katalonien, har upprensningen av trotskister och anarkister börjat och den kommer att genomföras med samma energi som i Sovjetunionen.” (Pravda den 17 december 1936). Det finns en överväldigande indiciesamling om detta, och är du det minsta insatt i litteraturen om det spanska inbördeskriget, då vet du att POUM var offer för en väl planerad aktion från stalinisternas sida. En av medlemmarna i det spanska kommunistpartiets politbyrå, och veteran från inbördeskriget, säger idag, att förföljelserna mot POUM och det fruktansvärda mordet på dess ledare, Andres Nin, är ”den mörkaste sidan i det spanska kommunistpartiets historia”. (Fernando Claudin i New Left Review nr 74, s. 23).

b) I FIB/Kulturfront nr 17, säger du att Trotskij inte såg någon skillnad mellan fascism och borgerlig demokrati. Som stöd för ditt påstående använder du ett citat som härstammar ur ”The Case of Leon Trotsky” (1937). Detta citat har ryckts ur sitt sammanhang och givits en rakt motsatt innebörd. Det måste du vara medveten om. Trotskij säger inte att det kvittar lika om det råder en fascistisk eller en borgerligt demokratisk regering i Spanien. Han argumenterar för nödvändigheten av att man även under kriget genomför jordreformer. Man borde inte skjuta upp reformerna till efter kriget, som den spanska regeringen, stödd av kommunistpartiet, ville. (Regeringens linje ledde till att man med våld upphävde de spontana jordreformer och fabriksockupationer som genomförts och återgav ägorna till bourgeoisin.) Gjorde man det då skulle bönderna inte se skillnaden mellan en fascistisk diktatur och en borgerlig demokrati. De skulle då inte kunna mobiliseras i kampen. Jan Myrdal, hur kan du vara så fräck att du medvetet förfalskar material?

c) I samma nummer av FIB/Kulturfront hävdar du att en trotskistisk grupp i Frankrike, CCI, under andra världskriget skulle ha stött fascismen och du antyder att detta var en konsekvens av Trotskijs uppfattning av fascismen. Du anger inga källor för ditt påstående. Det kan du knappast heller göra, eftersom uppgiften är helfalsk.

Nu är det lättare att förstå varför du blev så olustig till sinnes vid Socialistisk Debatt, när du mötte de unga och sårbara trotskisterna. Ty de var där för att ställa dig till ansvar. De stod inte upp för att vittna. De ville ha besked om varför du förvrängde citat och gav falska uppgifter om trotskismen. Nu stegrar du dig och börjar ryta om läseri och talmudism. Det har inte med saken att göra. Det gäller något mera preciserat: KÄLLKRITIK.

Du är fullständigt felinformerad Jan Myrdal, om du tror att det finns någon inom RMF som har en religiös attityd till Trotskij. Vi studerar Trotskij, men vi läser honom inte som vissa personer läser Mao. Vi har inte den attityden till marxismen. Jan Myrdal, du talar om nödvändigheten av ett kritiskt läsande. Jag håller fullständigt med dig. Men du vet, liksom jag, att detta kritiska läsande av Trotskij först kan börja när vi rensat bort alla medvetna förvrängningar, feltolkningar och direkta förfalskningar av Trotskijs historiska roll. Du vet att Trotskij är den mest förtalade av alla revolutionärer, och att dessa förfalskningar satt djupa spår inom arbetarrörelsen.

Men jag vill ifrågasätta din hederlighet i din behandling av Trotskij. Detta inte bara därför att du så uppenbart har förvrängt hans ståndpunkter, utan också därför att du är medlem i en organisation som i tre år fört en intensiv hat- och hetskampanj mot trotskismen. I den kampanjen har man inte varit nogräknad med medlen: man har använt sig av fascistiska källor (den ökände Dmitrievsky), grävt fram de förfalskade Moskvarättegångarna och återutgivit alla de klassiska lögnerna om Trotskij som fascistisk agent etc. (se Kurt Wickman – Lars Gustavsson, Marxism eller trotskism?, utg. på KFMLs förlag ”Oktober”, 1972). Den svarta logiken har åter kommit i till heders. Du har aldrig tagit avstånd från denna kampanj, du har aldrig oroats över vilka effekter den kan få på den svenska vänstern eller på den svenska solidaritetsrörelsen (en av dess första resultat var att alla trotskister uteslöts ur DFFG). Istället har du valt att själv bli en del i denna kampanj och du har låtit dig brukas för skumma syften.

Vågar du krypa fram Jan Myrdal och ta en verklig debatt om Trotskij och trotskismen? Utan förvrängningar och utan demagogi? Ärligt och öppet? Är du beredd att offentligt redovisa dina källor och låta läsarna själva avgöra om Trotskijs teorier kan hjälpa den revolutionära rörelsen framåt?

Jan Myrdal, jag utmanar dig på offentlig debatt om Trotskij och trotskismen. Du kan själv välja närmare ämne, men jag föreslår något av följande:

1. Vänsteroppositionens syn på uppbygget av Sovjetunionen, och möjligheterna till ett alternativ till stalinismen i Sovjet och i Komintern.

2. Trotskijs syn på fascismen och hur den borde bekämpas; hans kritik av Kominterns ultravänsterpolitik i Tyskland 1929-33.

3. Det spanska inbördeskriget och revolutionen.

Revolutionära hälsningar Kenth-Åke Andersson

PS. En sista fråga:

Du säger att Trotskij blandar samman borgerlig demokrati och fascism. Det är fel. Men det var du som för ett år sedan gjorde denna sammanblandning.

Du talar om trotskismens läseri. Det är fel. Men för bara två år sedan var det du som ansåg att frikyrkan var en progressiv företeelse och du försvarade maoismens citatrabblande.

Du talar om Trotskijs fåfänga... Är inte din bild av Trotskij egentligen ett självporträtt?



Kenth-Åke Andersson: Den långa marschen – Fjärde Internationalens historia. Del 6

”Den nya dagen gryr” – Fjärde Internationalen efter 1968

Året 1968 blev en vändpunkt i Internationalens utveckling. Den rekrytering av en ny kader som börjat några år tidigare, accentuerades nu i raketfart. Fjärde Internationalen fick nu en anslutning och en politisk betydelse som aldrig förr i sin historia. Och alla tecken tyder på att man ändå bara står i början av sin utveckling.

En avgörande följd av den nya situationen blev att man vid 9. världskongressen 1969 övergav den ”entristiska”1) taktiken, och i stället började arbeta med att organisera egna revolutionära kärnor som kunde dra till sig de radikaliserade skikten. Det återstår ännu att göra ett definitivt bokslut över entrismens 15-åriga historia. Det blir ett bokslut som kommer att innehålla både plus- och minuskonton. På minuskontot kommer att stå att åtskilliga sektioner inte förmådde använda entrismen som taktik, utan i stället själva slukades av de apparater där de försökte arbeta revolutionärt; på denna sida får man också bokföra att entrismen till en del byggde på felaktiga premisser och ett felaktigt perspektiv. Men på pluskontot står samtidigt att man i flera fall lyckades finna den rätta bryggan mellan entrismen och en självständig aktivitet, och då kunde ta tillvara den radikalisering som skedde inom de stalinistiska ungdomsorganisa­tionerna och som ledde dem i motsättning till moderpartiet. Den franska utvecklingen, som är av central betydelse för hela Internationalens uppsving, är det klaraste och viktigaste exemplet på att man kunde nå vinster på den entristiska taktiken. Resultatet syntes vid 9. världs­kongressen, när man kunde välja in La Ligue Communiste som sin franska sektion. Däri­genom fick man inte bara sin största sektion vad galler kvantitet, utan också sin mest medvetna, kamperfarna och teoretiskt avancerade sektion. Dess inträde skulle få en elektrifierande verkan på hela Internationalen och aktivt medverka till uppkomsten av nya sektioner.

Nya inbrytningar

Hur har utvecklingen varit för Internationalen efter 9. världskongressen? Man kan notera flera viktiga framsteg:

– det har skett viktiga inbrytningar i de redan radikaliserade skikten. Ännu 1968 var de radikala studentgrupperna i första hand influerade av maoismen, oftare i en anarkiserande tappning en staliniserande (Skandinavien utgör här ett undantag). Inför den nya politiska situationen har luften gått ur maoismen och den har förfallit alltmer, när den nu står utan stöd från de kulturrevolutionära vågorna. Bilden är här entydigt densamma över hela Europa: De maoistiska grupperna splittras i en ändlös serie och blir mindre och mindre; vissa skikt inom dem har inte ens kunnat behålla ett politiskt perspektiv utan hemfaller åt politisk terror. Ingenting talar för att de maoistiska grupperna kommer att kunna återhämta sig, detta desto mindre som den organisatoriska splittringen följts av en politisk degenerering.

Som kontrast till detta sönderfall står uppkomsten av trotskistiska grupper, som i några fall på några få år vunnit hegemoni över de radikaliserade skiktet; så i Schweiz, Belgien och i Spanien. 1 andra länder har Internationalens sektioner gått starkt framåt, utan att dock ännu ha fått det definitiva genombrottet. Detta är bilden i ex.vis England och Sverige.

– Internationalens sektioner har kommit att inta en ledande roll i Vietnamrörelsen. Detta påstående skulle också kunna spegelvändas: Genom maoismens sönderfall och solidaritets­rörelsens demoralisering inför de komplicerade turerna i Vietnamförhandlingarna, åligger det nu Internationalens sektioner att bli en stötta i Vietnamrörelsen och bygga upp en verklig enhetsfront för största möjliga stöd till de vietnamesiska kämparna. Den amerikanska sektionen (SWP) har länge spelat denna roll i anti-krigsrörelsen, och samma gäller för solidaritetsrörelsen i Frankrike och England. I övriga länder är bilden något mera splittrad, och här återstår ännu mycket arbete för en solidaritetsrörelse. Ett verksamt medel för att bota den nuvarande krisen inom solidaritetsrörelsen vore utbyggandet av internationella kontakter och starta internationella aktioner. Här kan International en spela en självklar ledarroll.

– Internationalens sektioner har i flera viktiga fall gjort inbrytningar i radikala arbetarskikt och ingripit i vilda strejker. Internationalen är den enda organisation som teoretiskt kunnat förklara orsakerna till de vilda strejkerna över den europeiska kontinenten, och som kunnat teckna perspektiven för kampens fortsättning genom utvecklandet av övergångskrav. I några fall har kampen här tagit sig uttryck i att Internationalens sektioner haft ledande roller i stödarbetet (England), i andra fall att de haft aktiva roller inom strejkkommittéerna (Belgien). Ännu har det inte skett en sammansmältning mellan sektionernas kader och det nya arbetaravantgarde som uppstått i strejkvågen, men de första stegen har tagits för ett kontinuerligt samarbete.

– Internationalens sektioner i Latinamerika har i flera viktiga fall stått i spetsen för och den väpnade kampen. Hugo Blancos kamp i Peru, ERPs kamp i Argentina och PORs strider i Bolivia är idag väl kända för militanter över hela världen.

Fjärde Internationalens nya styrka har visat sig i några manifestationer i Europa under de senaste åren: Vid valkampanjen i Frankrike 1969 lyckades La Ligue Communiste:s kandidat samla några hundratusen röster; hösten 1970 hölls ett möte i Bryssel, ”För ett rött Europa”, med drygt 3000 trotskistiska militanter: i maj 1971 lyckades Ligue Communiste samla 30000 människor vid sin minnesdemonstration till Pariskommuns kämpar.

Om utvecklingen i Skandinavien fick man en påminnelse vid det möte i Köpenhamn som nyligen avhållits; vid detta deltog trotskistiska militanter från Danmark, Sverige, Norge och Finland. Växande grupper finns nu i Sverige och Danmark, medan embryot har lagts för veckling även i Norge och Finland.

Internationalens svårigheter...>

Denna korta översikt visar på det nya tillflödet av militanter till Internationalens led och sektionernas språngartade utveckling. Denna utveckling är naturligtvis glädjande och lovande. Men vi kan inte nöja oss med triumfrop. Denna övergång från en liten, isolerad grupp i periferin av sin klass till en aktiv ledare ställer vissa problem och arbetet stöter naturligtvis på svårigheter. Vilka svårigheter och problem kan vi nu urskilja i uppbygget av Internationalen? Hur kan dessa svårigheter övervinnas? I vilken mån kan de påverka utvecklingen?

Den avgörande historiska svagheten i Internationalen är, som vi haft anledning att ständigt påminna om i denna historik, klyftan mellan den avancerade teoretiska produktionen och de små möjligheterna att föra ut politiken i praktiken. Man kan travestera ett berömt uttalande av E.G. Geijer och säga att ”Internationalens historia är historien om dess kongresser”. Denna avgörande svaghet håller nu på att arbetas bort. Idag har Internationalen större möjligheter än någonsin att påverka den politiska utvecklingen och gripa in i klasstriderna. Det nya tillflödet av militanter och välskolade marxister innebär även att de små, men skönjbara tendenser till stagnation som funnits i Internationalen, nu kan elimineras och ersättas med en mer avancerad teoretisk produktion. Men samtidigt är denna historiska svaghet ännu inte eliminerad; den kan lägga krokben i framtiden. Risken är att den inte alls elimineras, utan bara lyfts upp på en annan nivå och får andra uttryck.

Hur kan detta då yttra sig? En möjlighet är följande: det starka tillflödet av ungdomar med begränsad politisk erfarenhet skapar aktivistiska stämningar och en reaktion mot den tidigare teoretiska inriktningen. Därigenom kan pragmatism empiricism föras in i den teoretiska utvecklingen på ett sätt som tidigare inte varit aktuellt. Motsättningen kan också ta sig uttryck i en generationsmotsättning, en risk som är desto större eftersom det saknas en mellan­generation inom Internationalen. Skillnader i arbetsstil, livs- och kulturmönster, kan här skapa onödiga irritationsmoment, som stör den politiska utvecklingen.

– en bristande social förankring. En ofta hörd invändning mot Fjärde Internationalen är dess bristande förankring inom arbetarklassen och dess begränsning till intellektuella skikt. Även kritiken ofta får populistiska och arbetarromantiska övertoner (den blir rent löjlig när den kommer från maoistiska och stalinistiska smågrupper som lider av samma problem, men bara vägrar erkänna det), är den i huvudsak korrekt. Internationalen saknar ännu förankring inom arbetarklassen; dess existens och än mer dess analyser, är fortfarande okända för en bred publik. Denna brist kan endast övervinnas genom en korrekt kombination av ingripande i arbetarkampen och en korrekt strategi för att föra kampen vidare och få den att sammansmälta med andra kampsektorer i samhället. Det är här oerhört viktigt att Internationalen under de närmaste åren förmår skapa denna kombination. Så länge man existerar enbart inom intellek­tuella skikt kommer utvecklingen att präglas av ryckighet och flyktighet i organisationsarbetet och i det politiska ingripandet. Detta gäller såväl inom varje land som mellan länderna. Den ojämna utvecklingen är i vissa fall lagbunden, och behöver inte vara av negativ art. En ojämn utveckling innebär en frånvaro på vissa orter eller sektorer, men den innebär också en koncentration på andra: och denna koncentration kan utnyttjas för att ackumulera energi för en expansion. Det är fr.a. på den internationella nivån som denna ojämnhet är en svaghet. Genom en felaktig taktik missade ex.vis den italienska sektionen hela ungdomsuppsvinget, och kunde inte få en utveckling av samma slag som i Frankrike. Det gör att den italienska gruppen är alltför liten för att kunna ingripa i den nuvarande omgrupperingen inom den italienska vänstern (situationen är ungefär densamma i Tyskland). Det krävs nu en speciell taktik och ett massivt stöd från andra sektioner för att dödläget skall kunna brytas. En motsvarande funktion har frånvaron av en trotskistisk rörelse i Chile där möjligheterna nu är uppenbara för en ”rysk utveckling” enligt samma modell som i oktober 1917 – om det funnes ett revolutionärt parti. Man kan här också peka på andra områden: Västasien, Pakistan, ja frånvaron inom hela Asien och Afrika (så gott som), och den motsvarande begränsningen av Internationalen till Europa, Latinamerika och Nordamerika. Dessa ojämnheter är stora problem, men de måste lösas för att skapa ett verkligt revolutionärt ledarskap med en internationell medvetenhet och en internationell strategi; det kommer att kräva mycken energi för att bryta upp ojämnheterna.

– övergången till en revolutionär kamporganisation i arbetarklassens spets ställer andra krav på den demokratiska centralismen än den uppbyggnad Internationalen haft som en smågrupp. Den demokratiska centralismen måste här lyftas upp på en högre nivå och anpassas efter de nya förhållandena, Hopknytningen av de olika sektionerna, ett organiserat utbyte av erfarenheter, och ett gemensamt uppträdande, ställer nya krav på administration och organisering. Denna omorganisering stärker centralismen. Men den stärker också demokratin, eftersom den möjliggör en intensivare och bredare inre debatt i organiserade former.

Förstärkandet av centrum är nu en central faktor för att uppsvinget skall kunna kanaliseras. Det är också en viktig faktor för att skydda Internationalen och dess sektioner mot den allt ökade borgerliga repressionen. För att klassfienden inte skall kunna utnyttja ojämnheterna och de nuvarande svårigheterna och på det sättet ”nysta upp” hela organisationen, är det nödvändigt med ett samordnat beteende och en verkligt samordnad aktivitet i alla sektioner för att möta repressionen, skydda sig mot provokatörer och starta solidaritetskampanjer för att minska borgarklassens möjligheter att agera mot den radikala vänstern.

... och styrka

Det saknas förvisso inte individer och organisationer som använder Internationalens svagheter som en ursäkt för att avböja ett engagemang. Detta är enligt vår uppfattning politiskt sinnes­svagt. Internationalens problem ligger fr. a. på den organisatoriska sektorn, och även om dess svagheter kan vara avgörande för ett politiskt ingripande, är detta likväl underordnat när man ställs inför frågan om man skall verka inom Internationalen. Den avgörande frågan är här: har Internationalen den teoretiska och begreppsmässiga utrustning som krävs av en kommunistisk organisation? Kan den erbjuda de organisatoriska ramar som krävs för att arbetet skall vara utvecklande och inte ett spill i vinden?

På dessa frågor måste man svara ett obetingat ja. Internationalen har inte bara bevarat de vetenskapliga begreppen från Kominterns första period och från Trotskijs kamp mot stalinismen; den har också utvecklat dem och fört analyserna fram till dagens situation genom en viktig teoretisk produktion. Även om det inte saknas luckor, är arvet här såpass rikt och användbart att det måste tas i bruk. Hur detta kan ske visas nu, då Internationalen inför sin 10. världskongress (1973) startat sin kanske mest omfattande interna debatt, en debatt som förs på hög nivå, med fullständig demokratisk frihet för alla tendenser och utan några demagogiska tjuvknep eller administrativa finter för att ta hem segern. Denna debatt kommer att ha en viktig funktion för den framtida utvecklingen. Den genomförs på internationell basis – och här ligger den andra styrkan inom Fjärde Internationalen: den internationella gemenskapen.

Till skillnad från andra vänstergrupper som endast existerar på nationell grund, kan Inter­nationalens sektioner genomföra en internationell debatt som belyses och berikas genom de olika erfarenheter sektionerna gjort, erfarenheter som flyttas över till de andra grupperna och ger dem ett större perspektiv och en större kunskap om problemens omfattning.

Kommer Internationalen att kunna överleva och utvecklas? Vi är absolut övertygade om det. Det ställer speciella problem att bygga en revolutionär International. Det har gjorts många försök, mer eller mindre långlivade. Den Första Internationalen fungerade bara något tiotal år, den Andra i 24 (1890-1914) och den Tredje likaså i 24 (1919-1943). Den Fjärde Inter­nationalen har nu existerat i 35 år, och är således redan den äldsta av alla revolutionära, internationella organiseringar. Den har haft en komplicerad historia. Men det innebär att den också vunnit en viktig erfarenhet för det framtida arbetet. Det är denna erfarenhet vi bygger vidare på när vi ansluter oss till Fjärde Internationalen.



Siqueiros medger mordförsöket på Trotskij

Den 24 maj 1940 utförde en grupp på 20 personer ett spektakulärt försök att mörda Trotskij i Mexiko. Mitt i natten bröt de sig in i hans villa, kidnappade en vakt och avlossade 300 skott. Som genom ett under dödades ingen; den ende som sårades var Trotskijs dotterson som fick en lätt skråma. Några dagar senare återfanns vakten mördad i en ödslig stuga. Polisen lyckades snart nysta upp nätet, och man kunde binda en grupp av aktiva stalinister, ledda av målaren David Siqueiros, vid brottet. Siqueiros medgav aldrig sanningen. Han förnekade visserligen inte att han lett gruppen, men han hävdade att man inte haft för avsikt att mörda Trotskij. Det var ett ”missförstånd”. Man ville bara skrämma honom och protestera mot hans närvaro i landet. Siqueiros förnekade också att han utfört attentatet på order från högre ort, dvs från NKVD (Sovjets hemliga polis).

Först nu har Siqueiros avslöjat mer av bakgrunden till mordförsöket. Det sker i en intervju i den dominikanska tidskriften Ahora! för den 9 oktober i år (återgiven på engelska i Intercontinental Press 13 nov. 1972, s. 1238–1240). Här medger han utan omsvep att avsikten var att mörda Trotskij och att dådet skedde på order från NKVD. Intressantare än dessa medgivanden är dock vad Siqueiros berättar om denna plans återverkningar på det mexikanska kommunistpartiet. Han berättar om hur en hög tjänsteman inom NKVD, Leonid Eitington, fick i uppdrag att organisera mordet på Trotskij och gavs fria händer i sitt arbete.

”Men ledaren för det mexikanska kommunistpartiet, Laborde, var ovillig att stödja denna våldsåtgärd och vägrade i praktiken att hjälpa till. Slutligen uteslöts Laborde och hans anhängare och partiet hamnade i våra händer.”

Den meningen säger åtskilligt om vilka effekter stalinismen hade på kommunistpartierna över hela världen: de klassmedvetna arbetare som vägrade låta sitt parti bli en filial till NKVD och som vägrade låta sig förvandlas till mördare, uteslöts helt enkelt och ersattes med ett gäng lejda gangsters. Detta slödder kunde organisera ett mord på Trotskij, men de har aldrig kunnat organisera den mexikanska arbetarklassen för ett maktövertagande. I mindre drastiska former genomgick alla kommunistpartier samma omvandling under Stalin-perioden. Det är bl.a. detta som idag gör det nödvändigt att bygga upp nya kommunistpartier och en ny International.