Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Paul Mattick behandlar den marxistisks teorin om kapitalackumulation och kriser i sin bok "Marx och Keynes" (Röda Bokförlaget 1975). Där tar han också upp gränserna för och orsaken till de statliga ingripandena i den kapitalistiska ekonomin.
Som en introduktion till den följande intervjun med Mattick presenterar vi här hans syn på Marx' kristeori och några ekonomiska begrepp (källa "Marx och Keynes", intervjun gjord av danska Politisk Revy).
|
Verktygsmakaren Paul Mattick föddes i Berlin 1904. Vid 14 års
ålder gick han med i Spartakistförbundets ungdomsorganisation. Vid
kommunistpartiets sprängning tog han ställning för vänstern KAPD. Sedan dess har
han företrätt en rådskommunistisk ståndpunkt i opposition mot den linje
Komintern slog in på. 1926 utvandrade han till USA. Där var han politiskt verksam bl.a. som utgivare av tidskriften "Living Marxism". Förutom "Marx och Keynes" har han gett ut en mängd skrifter i ekonomiska och politiska ämnen. Flera av dessa finns översatta till danska. |
Det som produceras för en marknad är varor. En vara har bruks- och bytesvärde. Bruksvärdet är den nytta en konsument har av varan. Bytesvärdet är det värde varan har på marknaden.
Det är inte konsumentens behov av en vara som är orsak till att varan produceras. Det är varans bytesvärde som är avgörande för varuproduktionen. När en vara säljs på marknaden säger man att varans mervärde realiseras. Det realiserade mervärdet är kapitalisternas profit.
Kapitalet består av konstant och variabelt kapital. Det konstanta kapitalet (c) är bytesvärdet av de maskiner och redskap som används i produktionsprocessen, d.v.s. värdet av produktionsmedlen.
Det variabla kapitalet (v) är bytesvärdet av den levande arbetskraften - arbetarna. Det är endast arbetarna som kan skapa mervärde (m). Arbetskraften är också en vara och priset (bytesvärdet) på den varan är vad som åtgår för reproduktionen. Med andra ord är bruksvärdet (förmågan att producera) större än bytesvärdet (priset på arbetskraften). Den enda varan som har denna egenskap är den levande arbetskraften.
Enligt Mattick består mervärdet av tidsförhållandet mellan det arbete som är nödvändigt för att arbetarna ska kunna försörja och reproducera sig och det arbete som tillfaller kapitalisterna i form av profiter. "Mervärdet utgör skillnaden mellan arbetskraftens bytesvärde och dess faktiska produktionskapacitet." (sid. 50). Det är med andra ord i produktionsprocessen som mervärdet skapas.
Målet för den kapitalistiska produktionen är ackumulation av kapital (d.v.s. att kapitalet ökar). Detta sker genom produktion av bytesvärde via produktion av varor. Eftersom varorna innehåller mervärde, får kapitalet mer bytesvärde efter varje cykel av produktion och realisering på marknaden. Överskottet används för att köpa mer produktionsmedel och mer arbetskraft så att ännu mer mervärde kan skapas. På så sätt ackumuleras kapitalet.
En varas bytesvärde bestäms av den socialt nödvändiga arbetstid som det tar att framställa varan. Med stigande arbetsproduktivitet sjunker en varas värde. Samtidigt produceras allt fler varor och den totala mängden mervärde ökar. Här kan vi spåra en av kapitalismens olösliga motsättningar. Det är nödvändigt att höja produktiviteten för att kunna producera mer mervärde och för att inte bli utkonkurrerad av andra kapitalister. Men om arbetsproduktiviteten höjs genom att allt fler maskiner används i förhållande till det totala kapitalet, uppstår svårigheter att göra produktionen tillräckligt lönsam. Detta beror på att det bara är det levande arbetet som kan skapa mervärde. När dess andel av totalkapitalet minskar försvåras givetvis mervärdesproduktionen. Istället krävs att arbetarna producerar en större del mervärde än tidigare, d.v.s. att utsugningsgraden höjs.
Det som styr lönsamheten för kapitalismen är profitkvotens storlek. Profitkvoten är förhållandet mellan mervärdet och det totala kapitalet. [m/(c + v)] Mervärdet måste vara tillräckligt stort i förhållande till det totala kapitalet för att det ska vara lönsamt att producera varor.
Kapitalisten ser inte profitkvotens storlek, men han märker att lönsamheten minskar och då upphör han att investera och/eller minskar produktionen.
Matematiskt kan man visa att profitkvoten sjunker med kapitalets stigande organiska sammansättning (förhållandet mellan det konstanta kapitalet och totalkapitalet, d.v.s. [c/(c + v)] och ökar med höjd utsugningsgrad. Ju högre den organiska sammansättningen är, desto mer måste utsugningsgraden öka för att motverka en viss ytterligare höjning av den organiska sammansättningen. Ökad utsugningsgrad kan alltså i längden inte hindra profitkvoten från att falla.
Att den organiska sammansättningen stiger innebär en produktivitetsökning men det innebär också att andelen levande arbete, v, ersätts med maskiner, d.v.s. det konstanta kapitalets andel ökar. Detta måste kompenseras med en ökad utsugning (m/v = utsugningsgrad).
Resultatet av en ökad arbetsproduktivitet måste hela tiden kompenseras av en ökad utsugning. Lyckas inte det avstannar ackumulationsprocessen och kapitalismen råkar i kris.
Krisen innebär att kapitalet är för stort i förhållande till utsugningsgraden, d.v.s. att lönsamheten är för låg för det existerande kapitalet. Men - och detta är kärnan i Marx' kristeori enligt Mattick - det är i produktionsprocessen som krisen har sin orsak inte i cirkulationsprocessen.
En kris beror på att profitkvoten är för låg eller att den faller. Det är helt enkelt inte tillräckligt lönsamt att producera varor, mervärdet är för litet. Ett bevis för att krisen uppstår i produktionsprocessen är enligt Mattick att
"de existerande materiella produktivkrafterna - såväl produktionsmedel som arbetskraft - förändras inte av krisen. Orsaken är inte heller att finna i en materiell överproduktion av produktionsmedel, ty i detta avseende lider världen uppenbarligen brist på kapital; det finns inte tillräckligt med produktionsmedel för att tillfredsställa ens de minimala behoven hos världens befolkning." (sid. 60).
Det finns kristeorier som menar att svårigheten att realisera mervärdet är en orsak till kriser. Man kallar krisen för en överproduktionskris. Teorier om sådana kriser kallas för underkonsumtionsteorier.
Enligt denna teori beror svårigheten att sälja varor på att konsumtionen är för låg. Köpkraften har dock sin grund i producerade varor. Det som produceras fördelas via marknaden och pengarna. Trycker man mer pengar blir priserna högre, men köpkraften förändras inte.
Allt som produceras består av konstant kapital, variabelt kapital och mervärde. Kapitalismens mål är att ackumulera kapital, d.v.s. tillägna sig en allt större del konstant och variabelt kapital.
En del av det som produceras konsumeras av arbetarklassen för dess reproduktion (v). Men ur kapitalistisk synpunkt är det bra om denna del är så liten som möjligt. Det är visserligen sant att enskilda kapitalister har problem att sälja sina produkter, men det är en faktisk brist på mervärde i systemet som helhet som skapar denna obalans mellan utbud och efterfrågan.
En stor del av mervärdet konsumeras istället för att ackumuleras, t.ex. genom en svällande offentlig sektor, polis och militär. Enligt Mattick i "Marx och Keynes" minskas kapitalets ackumulation av en icke-profitabel statsframkallad produktion.
"Krisen, som framträder som en brist på effektiv efterfrågan, fanns där redan innan statsingripandet, vilket ökar produktionen utan att öka kapitalets produktivitet i lika hög grad. Statsingripandet borde således snarare hindra än gynna ackumulationsprocessen och således snarare fördjupa än mildra krisen. Den omedelbara effekten är dock motsatt; krisen lindras av den statsframkallade produktionen, trots dess avsaknad av profitablitet." (Kommunist nr 18 -75)
Enligt Mattick är det i produktionsprocessen som krisen uppstått trots att den framträder som en brist på efterfrågan.
En vanlig variant på underkonsumtionsteorin bygger på att det finns en motsättning mellan den enskilde kapitalistens önskan att hålla lönerna nere för att öka sin profit och kapitalismens behov av att kunna realisera sina varor, d.v.s. att arbetarnas köpkraft hålls uppe.
Detta kan kanske gälla för en kapitalist inom konsumtionsvarusektorn som producerar varor för arbetarklassens försörjning, men i så fall endast på kort sikt. Kapitalismen som system tjänar på att arbetarklassens löner pressas ner, d.v.s. att det variabla kapitalet minskar i förhållande till totalkapitalet och mervärdet. Även för den kapitalist som producerar varor för arbetarnas reproduktion är det nödvändigt att mervärdet är tillräckligt stort för att kapitalackumulationen skall kunna fortskrida. Avstannar ackumulationen drabbar det efter en tid alla kapitalister, oavsett hur deras varuvärden realiseras.
Profitkvoten hålls uppe genom att utsugningsgraden höjs. Ett sätt att göra det är att pressa det variabla kapitalet så lågt som möjligt i förhållande till mervärdet. Teorier som menar att kapitalismen gynnas av att arbetarnas köpkraft hålls uppe, förnekar lagen om profitkvotens fallande tendens som förklaring till kapitalismens kris och förestående undergång.
Kapitalismen går under när arbetarklassen - förr eller senare - lyckas utnyttja de revolutionära möjligheter som krisen öppnar. Detta blir kapitalismens sammanbrott - och samtidigt den proletära revolutionen.
Last updated on: 2.21.2011