Ur Fjärde Internationalen 1/75
I detta nummer av Fjärde Internationalen introducerar vi frågan om arbetarregeringen. Vi skall strax förklara varför vi ansett frågan vara viktig. Men först några ord om artikeln här nedan ”Om parollen 'arbetar- och bonderegering’” och dess författare, Michel Pablo.
Artikeln trycktes första gången 1946 i juni-juli-numret av Quatrième Internationale, som publicerades av Fjärde Internationalens sekretariat. Vi har dock inte fått tag i detta nummer utan fått nöja oss med att översätta artikeln från en engelsk utgåva. Den återfinns i Education for Socialists: The Workers and Farmers government, redaktör J. Hansen, april 1974.
Michel Pablo, en grekisk trotskist, var efter andra världskriget och ända fram till 1963 en framträdande ledare för Fjärde Internationalen. Han lämnade då Internationalen efter att ha fört fram åsikter som på ett fundamentalt sätt bröt med denna. Idag är han ledare för den lilla gruppen Alliance Marxiste Revolutionnaire i Frankrike.
Varför har vi då valt att översätta och trycka upp denna artikel? Den är ju nästan 20 år gammal. Vi menar att den ger en grundläggande inblick i problematiken kring ”arbetar- och bonderegeringen”. Den går igenom tidigare erfarenheter och ställer också problemen på ett sådant sätt att den fortfarande kan stimulera till debatt och eftertanke. Vi tror att artikeln kan medverka till att väcka intresse för en av de centrala frågorna i kampen för socialismen: hur, varför och vilka regeringsparoller ställer revolutionärerna?
Vi kan urskilja tre områden där en klarhet i ”arbetarregeringsfrågan” är nödvändig:
1/ För revolutionärer är historien alltid viktig framför allt för att vi bättre skall förstå samtida händelser. Vi måste veta när och hur parollen om en ”arbetar- och bonderegering” har ställts av revolutionära partier. Hur gjorde man? Under vilka omständigheter? Lyckades man eller misslyckades man helt? Pablos artikel ger en sammanfattning av några sådana situationer.
2/ Det är också viktigt att vara klar över denna fråga ur en analytisk synvinkel. Vilka regeringar skall vi karakterisera som ”arbetarregeringar”? Två länders utveckling, Algeriets och Kubas, måste här diskuteras. Vi kan också relatera ”arbetarregeringen” till teoretiska analyser av övergången mellan kapitalism och socialism.
3/ Ur politisk synvinkel är frågan central. När och hur ställer revolutionärer frågan om en ”arbetar- och bonderegering”? För kamrater i vissa länder står denna fråga på dagordningen, t.ex Portugal. För oss är det ju uppenbart att regeringar som koalitioner mellan borgerliga partier och s.k arbetarpartier inte kan vara en ”arbetarregering”. Den västtyska regeringen är ingen ”arbetarregering”. Men det är inte heller alla regeringar som uteslutande bygger på ”arbetarpartier”. Det gäller t.ex den engelska Labourregeringen. Däremot måste den kubanska betraktas som en ”arbetar- och bonderegering”. Vad är skillnaden? Vi skall inte här göra några detaljerade analyser av något enskilt land utan peka på några i detta sammanhang intressanta frågor. I kommande nummer av Fjärde avser vi att ge utrymme för en egen produktion av artiklar inom de ovan skisserade ämnesområdena.
De djuplodande analyserna får alltså anstå till senare men vi vill ändå, innan läsaren ger sig på Pablos artikel, ge ett hum om vad en ”arbetar- och bonderegering” är.
Frågan om ”arbetarregeringen” var exempelvis uppe till diskussion på Kominterns fjärde världskongress 1922, i samband med diskussionen om de berömda teserna om taktiken. Ett karakteristiskt uttalande för hur man inom Komintern såg på saken är följande inlägg av Radek: ”Angående kravet på en Arbetarregering”.
”En arbetarregering är inte samma sak som proletariatets diktatur, det är helt klart; den är en av de möjliga övergångsstadierna till proletariatet diktatur. Möjligheten av ett sådant övergångsstadium bygger på det faktum att de arbetande massorna i Väst inte är så politiskt formlösa som i Öst. De är medlemmar i partier och håller fast vid dessa. I Öst, i Ryssland, var det lättare att få över dem till kommunismen efter den revolutionära stormens utbrott. I era länder är det mycket svårare. Den tyska, norska och tjeckoslovakiska arbetarklassen kommer att mycket lättare förklara sig vara mot en koalition med bourgeoisin och föredra en koalition mellan arbetarpartier, som kan garantera dem åtta-timmars-dag och en extra bit bröd etc. Ett arbetarparti växer vanligtvis upp på detta sätt, antingen genom inledande kamper eller på basis av en parlamentarisk kombination, och det skulle vara dumt att vända ryggen åt en sådan situation på ett hårdnackat doktrinärt sätt” (från utdrag ur diskussionen på kongressen, 9-12.11.1922).
Hur skiljer man då mellan en ”arbetar- och bonderegering” och en vanlig radikal borgerlig regering? Många regeringar kan ju i sina tal och skrifter utveckla en oerhörd demagogi om socialismen och om kamp mot imperialismen. Nassers regering i Egypten är ett sådant exempel. Den viktiga skillnaden är att ”arbetar- och bonderegeringen” har en helt annan rörelseriktning än den radikalt borgerliga. Den har ett annat program och utför andra handlingar för att försvara arbetarnas och böndernas intressen. Men en ”arbetar- och bonderegering” är, som sagt, ännu inte proletariatets diktatur. Den har ännu inte stabiliserats och har till och med möjlighet att urholka sin politik och ledas tillbaka till kapitalistiska lösningar på de problem den satt sig för att lösa.
Några viktiga karakteristika för en ”arbetar- och bonderegering” är:
1/ Dess relation till den kapitalistiska staten. Den försöker medvetet bryta ner denna stats struktur och oskadliggöra den. Framför allt måste den borgerliga armen upplösas.
2/ Det sociala sammanhanget i vilken en sådan regering uppstår måste vara sådant att dess möjligheter att genomföra sitt program är någorlunda stora. Detta innebär att massorna måste vara mobiliserade till stöd för en sådan regering.
3/ En ”arbetar- och bonderegering” måste bryta sådana band med de imperialistiska makterna som försvarspakter (Nato) eller ekonomiska sammanslutningar som har till syfte att stärka imperialismen (EG, Tioklubben etc).
4/ Slutligen måste den ha ett program som syftar till att främja de arbetande massornas intressen och påbörjar uppbygget av ett socialistiskt samhälle. Detta program måste omfatta, som nämnts ovan, en nedrustning av den gamla statsapparaten och dess försvarsmakt, men också en monopolisering av utrikeshandeln, en jordreform, (i de länder där en sådan är befogad), expropriation av bankväsendet, viktiga industrier etc. En ”arbetar- och bonderegering” bör också sträva efter att stärka banden med arbetarstaterna, utveckla en repression mot de krafter som försöker störta regimen och återinföra landet i den imperialistiska sfären och sist men inte minst, uppmuntra massorna att stärka den stat som proletariatets diktatur måste vila på, utveckla och utvidga arbetar-, soldat- och bonderådens makt och stärka arbetarmilisen.
I länder med en svag borgarklass och en stark utvecklad arbetarkamp måste revolutionärerna ha en klar syn på ”arbetarregeringen”. En sådan situation existerar i flera sydeuropeiska länder, exempelvis Portugal och Italien.
I det senare landet är en tänkbar lösning att en sådan regering baseras på de existerande fackföreningarna. Kampen för en demokrati i dessa måste då naturligtvis vara mycket långt framskriden. Samtidigt måste det italienska kommunistpartiets högersvängar (försöket till en ”historisk kompromiss” med kristdemokraterna) förklaras och arbetarna i kommunistpartiet måste fås att ta upp kampen mot ledningens förräderi.
I Portugal är situationen lite annorlunda. I 40 år har fascisterna härskat och en borgerlig demokrati har inte kunnat utvecklas. Någon legal fackföreningsrörelse har inte kunnat existera och den illegala har inte kunnat få samma tyngd och organisationsgrad. De nu hastigt växande arbetarkommissionerna (demokratiska organ på fabriksnivå) skulle här kunna utgöra den bas på vilken en arbetarregering skulle kunna uppstå. Viktiga moment i den revolutionära strategin är följaktligen att utveckla dessa kommissioner, verka för att utvidga deras inflytande och arbetsområde och sist men inte minst, verka för en samordning av dessa på lokal och nationell nivå. Denna organisationsform måste också spridas till krigsmakten. Soldatkommissioner (av den typ som fanns i Ryssland) kan bli viktiga organ för att motverka militärens inflytande som det kapitalistiska systemets försvarare och hindra kuppförsök från reaktionära kretsar. Ett nationellt organ, byggd på kommissionerna och bestående av demokratiskt valda ombud från dessa, kan alltså utvecklas till ett reellt dubbelmaktsorgan, ett alternativ till revolutionsrådet (som i praktiken styr landet idag) och regeringen.
I Indokina är frågan ännu mer akut. I södra Vietnam existerar sedan flera år en alternativ regeringsmakt i PRR som dessutom nu i och med den senaste offensiven hotar att ta över all makt. Provisoriska Revolutionära Regeringen är otvivelaktigt en ”arbetar- och bonderegering”. I södra Vietnam är parollen ”All makt åt PRR” synonym med ”all makt åt en arbetar- och bonderegering”. Med en ”arbetar- och bonderegering” menar vi inte en regering som i alla lägen för en korrekt och felfri politik. Det gör inte heller PRR i alla lägen. Många av deras uttalanden bygger på en felaktig teori om revolutionen, som kan härledas ur den stalinistiska traditionen. Ett exempel är det 10-punktsprogram som PRR publicerade för en tid sedan (återgivet i Dagens Nyheter 5.4.75). Här lovar man att kapitalisterna skall få behålla sin egendom och fritt få utöva sin verksamhet. Detta är givetvis oförsonligt med en revolutionär politik. Vi hoppas verkligen att PRR inte håller vad de lovar och vi hoppas att kapitalisterna frivilligt lämnar PRR-kontrollerade områden och att den kapitalistiska utsugningen därmed upp hör. Mycket tyder på att de största kapitalägarna just nu utrymmer södra Vietnam.
Någon kanske undrat varför vi ömsom använt termen ”arbetar- och bonderegering” och ömsom endast ”arbetarregering”. Är det någon skillnad? Nej, här ovan har vi använt termerna synonymt. Ur pedagogisk synvinkel bör man dock använda sig av den tidigare termen i länder med en sådan struktur att lantproletariatet och de fattiga bönderna utgör en betydande del av befolkningen. Det är ju inte fråga om att vända sig till bönder, som utnyttjar andras arbetskraft, utan snarare de mest fattiga och förtryckta. I Sverige är ju denna del av befolkningen försvinnande liten och därför blir det termen ”arbetarregering” som blir aktuell här.
För de kamrater som vill fortsätta att fördjupa sig i problematiken kring ”arbetar- och bonderegeringen” har vi inte ännu så mycket att erbjuda. På svenska finns i stort sett endast två texter som behandlar frågan : Den ena är en resolution från Komintern 1922 (Den proletära enhetsfronten, Rött Forum 8, s 46-48 [Finns på webbplatsen marxistarkivet.se: Den proletära enhetsfronten - direktlänk]). Den andra är Övergångsprogrammet (Röda Häften 2, Partisanförlaget 1969, s 32-35).
Dessutom finns spridda artiklar som behandlar frågan i antologin Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre. [på webbplatsen marxistarkiv.se], som är redigerad av Ernest Mandel och utgiven av Partisanförlaget. I Röda Häften 3/4 Teser om Taktiken antagna av Kominterns fjärde kongress 1922 finns också ett avsnitt om ”arbetarregeringen”.
I boken The Transitional Program for Socialist Revolution (Pathfinder Press, 1973) finns en diskussion om ”arbetar- och bonderegeringen” med Trotskij (sid 158-161) [Ingår i Övergångsprogrammet, som finns på marxistarkiv.se: ]. Dessutom finns på engelska en 64-sidig ”Education for Socialists”-bulletin som helt ägnas åt en diskussion om detta ämne. Den heter ”The Workers and Farmers Government” och är sammanställd av J. Hansen. Den innehåller material om bl.a Kuba, Algeriet och Kina och kan rekommenderas för den som ordentligt vill sätta sig in i problemställningen. För den som är intresserad av att se hur man konkret i programmatisk form kan ställa krav på en ”arbetarregering” hänvisar vi till ett manifest utgivet av centralkommittén i den franska sektionen av Fjärde Internationalen, 1972. Den heter ”Ce que veut la Ligue Communiste” (Vad vill Kommunistiska Förbundet), sid. 163-68.
Redaktionen