Ur Fjärde Internationalen 5-1974
Inför RMF:s femte kongress i februari 75 kommer synen på fackföreningarna och det fackliga arbetet att vara den centrala politiska frågan, i våra diskussioner och i de studier vi bedriver. Den revolutionära organisationens förhållande till arbetarklassens massorganisationer (fackföreningarna och de stora reformistiska arbetarpartierna) bestämmer möjligheterna att på sikt vinna arbetarklassens majoritet för revolutionens och socialismens sak.
I detta nummer av Fjärde Internationalen har vi därför ställt samman en hel del bakgrundsmaterial som ska användas i dessa diskussioner och studier. Därmed inte sagt att det endast är av intresse för de kamrater som ska delta i detta, tvärtom. En snabb överblick över de svenska vänsterorganisationernas ”fackliga linje” ger vid handen att det minst sagt råder en stor förvirring i denna fråga. Vi tror därför att artiklarna kan vara mycket tänkvärda och lärorika för alla de i vår läsekrets som tar det här med politik på allvar.
Att arbetarklassen inte kan klara sig i kampen mot arbetsköparna, utan att sammansluta sig, organisera sig, är en sanning som tidigt tvingades på kämpande arbetare.
Det kapitalistiska produktionssättet ställde arbetarna isolerade på ”marknaden” mot en arbetsköpare som bakom sig hade styrkan av äganderätten till produktionsmedlen. Kampen mellan arbete och kapital blev därför till en början en ojämn kamp. Ifall arbetarna försökte manifestera sitt missnöje fanns det ingenting som hindrade arbetsköparen av göra sig av med hela arbetsstyrkan och anställa nya arbetare, ty på marknaden fanns det tusen och åter tusen arbetare som inget högre ville än att
få sälja sin arbetskraft. Och om det skulle lyckas för en arbetargrupp att genom aktioner tvinga en arbetsköpare på reträtt blev segern ändå bara tillfällig. Ett avtal är bara ett stilleståndsavtal — då mobiliseringen bland arbetarna gick tillbaka blev det fritt fram för arbetsköparna att återerövra det som förlorats i den öppna kampen. Ingen kunde med kraft förhindra att arbetsköparna införde nya utsugningsmetoder eller att de militanta arbetarna fick sparken en efter en.
Behovet att upphäva konkurrensen mellan arbetarna, liksom behovet av att konsolidera och försvara uppnådda framsteg och planera fortsatta aktioner visade på nödvändigheten av att arbetarna enade sig, sammanslöt sig i permanenta organisationer.
I motsats till bourgeoisie, som redan före den borgerliga revolutionen erhåller maktpositioner i samhället genom äganderätten till produktionsmedlen, kan arbetarklassen inte själv besätta maktpositioner inom produktionsapparaten före den socialistiska revolutionen. Men genom de organisationer klassen skapar kan arbetarna ena sig för att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor och också förbereda maktövertagandet. Fackföreningarna är en av dessa organisationer.
Redan före uppkomsten av fackföreningar hade arbetare sammanslutit sig i permanenta organisationer. Men det kännetecknande för dessa arbetarklassens tidigast organisationsformer var att de skapades och understöddes av representanter för ”de bildade klasserna”. De var korporativa eller skråmässiga organisationer vars uppgift inte var att organisera och understödja kämpande arbetare utan verka för ”andlig bildning”, ”sparsamhet”, och ”självhjälp”.
Den kvalitativa skillnaden mellan dessa organisationsformer och fackföreningarna var att fackföreningarna växte fram i kampen mot arbetsköparna. Själva kampen fick arbetarklassen att inse nödvändigheten av att bilda permanenta organisationer. De strejk- och kampkommittéer som skapades i den öppna kampen var inte tillräckliga. Arbetarna behövde också ett instrument som kunde slå vakt om det som uppnåddes i den öppna kampen liksom att planera och förbereda den fortsatta kampen. Fackföreningarna bildades alltså för att permanent tillvarata en klass intressen — arbetarklassens — gentemot en annan klass — kapitalisterna. Till skillnad från de tidigare organisationsformerna bildades fackföreningarna på en klar klassmässig grund och i oförsonlig motsättning till arbetsköparna. Fackföreningarnas historiska uppgift ligger däri att de formerade arbetarna till en självständig klass.
De första fackföreningarna föddes som självförsvarsorgan och hade därför i första hand en defensiv karaktär: att organisera arbetarna för att upphäva den interna konkurrensen arbetarna emellan och för att kollektivt försvara arbets- och levnadsvillkoren. Men efterhand som de fackliga organisationerna växte och stärktes, kom de att förvandlas, från defensiva organisationer till offensiva instrument i den ekonomiska kampen mot arbetsköparna. Uppgiften blev inte längre att bara upprätthålla värdet på varan arbetskraft utan också att söka höja detta genom att tillkämpa sig en större del av de värden arbetarna ensamma skapar.
Varje kamp mellan två samhällsklasser blir oundvikligen en politisk kamp. De fackliga organisationernas tillväxt ställde därför automatiskt frågan om den långsiktiga målsättningen för den fackliga kampen på dagordningen: Skulle fackföreningarna begränsa sig till en ekonomisk kamp, till en kamp för lokala och omedelbara behov eller var det de fackliga organisationernas uppgift att också gå vidare och ställa kampen för arbetarklassens maktövertagande som ett mål. Denna fråga har alltid varit en stridsfråga inom arbetarrörelsen och kring den har två linjer historiskt utvecklats: Dels en linje som hävdar, att de fackliga organisationernas uppgift uteslutande är att verka för klassens omedelbara intressen inom ramen för det kapitalistiska systemet.
I enlighet med denna inställning är den politiska verksamheten bannlyst som objekt för den fackliga kampen eller så reduceras de fackliga organisationernas politiska ingripande till att gälla frågor som arbetstidens längd, socialförsäkringar, pension etc. eller till att passivt stödja ett reformistiskt arbetarparti i parlamentsvalen. Mot denna linje har stått den revolutionärt marxistiska uppfattningen som hävdat det nödvändiga i att den politiska kampen för proletariatets maktövertagande sätts som ett huvudmål också för de fackliga organisationernas verksamhet.
I den debatt som fördes om de fackliga organisationernas uppgifter inom Första Internationalen gjorde Marx ett viktigt inlägg. Skriften ”Lön pris och profit” avslutade han med följande tes:
”Fackföreningarna fungerar tillfredsställande som motståndshärdar mot kapitalets övergrepp. De misslyckas delvis i sitt syfte så snart de använder sin makt omdömeslöst. De förfelar helt och hållet sitt ändamål så snart de inskränker sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar i stället för att samtidigt förändra det, i stället för att använda sina organiserade krafter som en hävstång för arbetarklassens slutgiltiga befrielse, d.v.s. för att slutgiltigt avskaffa lönesystemet”.
Enligt Marx borde alltså fackföreningarna ta ytterligare ett steg: Man hade gått från en defensiv till en offensiv ekonomisk kamp, nu borde man övergå till politisk handling. Den Första Internationalen där både fackliga och politiska organisationer ingick tog fasta på Marx tes. På kongressen 1866 slog man i den fackliga resolutionen fast att: ...”fackföreningarna hittills alltför mycket inskränkt sig till lokala och omedelbara strider mot kapitalet. De har ännu inte helt förstått sin offensiva styrka mot lönesystemets slaveri och mot det rådande produktionssättet. Det är därför de alltför mycket hållit sig vid sidan av de politiska och sociala rörelserna.” Den politiska handlingen ställdes alltså som omedelbar uppgift även för de fackliga organisationerna.
”Kapitalisterna är alltid organiserade. I de flesta fall behöver de inga formella organisationer, inga statuter, inga funktionärer etc... Arbetarna däremot kan redan från början inte klara sig utan en stark organisation med noggrant fastställda statuter, en organisation som utövar sitt inflytande genom funktionärer och kommittéer...” (F. Engels i Labour Standard)
Denna inriktning kom dock snart att få ge vika. Istället för att verka för fackföreningarnas indragande i den politiska kampen gjorde den andra Internationalens arbetarrörelse en klar distinktion mellan ekonomi och politik, mellan dagskampen och kampen för socialismen, mellan minimi- och maximiprogram och mellan fackföreningarnas uppgifter och partiets.
För reformistledarna i den tyska socialdemokratin och i det franska socialistpartiet var de fackliga organisationerna endast ett medel för att försvara arbetarklassens omedelbara intressen, och det var endast i denna mening de gav fackföreningarna sitt stöd. Det gick så långt, att det franska reformistiska partiet i det närmaste drog sig ur fackföreningarna på grund av den fackliga rörelsens militans och vilja att ingripa i den politiska kampen. Följden blev att revolutionära arbetare inte vände sig till partiet utan till fackföreningarna, vilka för dem framstod som det verkliga avantgardet. På så sätt utvecklades, i opposition till opportunismen i det franska socialistpartiet, den revolutionära syndikalismen vilken förnekade nödvändigheten av proletariatets politiska parti.
Liksom i Frankrike förkastade reformisterna i Tyskland generalstrejken som politiskt kampmedel. Men det som skilde den franska och tyska arbetarrörelsen var, att de opportunistiska strömningarna i Tyskland främst uttrycktes inom den fackliga rörelsen medan partiet, med Kautsky i spetsen ytterligare en tid kunde upprätthålla en marxistisk och revolutionär fasad(det var den tyska fackföreningsledningen som fällde det berömda yttrandet : ”Generalstrejk är generalstrunt”)
Bakom den felaktiga teorin om fackföreningarnas neutralitet eller passiva roll i den politiska kampen låg en mekanisk och konstlad syn på förhållandet mellan ekonomi och politik. Politiken sågs skild och isolerad från ekonomin istället för det den i grunden är — nämligen ”koncentrerad ekonomi”.
Grunden till detta synsätt finns att söka i den kapitalistiska ekonomins utveckling.
Den epok av kapitalistisk utveckling som sträckte sig från 1880-talet till början av 1900-talet karaktäriserades av ekonomiskt framåtskridande och kapitalistisk expansion i världsmåttstock. Frågan om proletariatets maktövertagande kunde inte ställas som ett omedelbart, näraliggande mål: dels för att kapitalismen fortfarande historiskt sett var progressiv, dels för att den proletära rörelsen ännu inte var tillräckligt stark - ”historien hade satt det långsamma organisations- och upplysningsarbete på dagordningen”(Lenin).
I och med att kapitalismen gick in i sin parasitära imperialistiska fas i början av 1900-talet, ställdes åter frågan om makten högst upp på dagordningen: 1905 års ryska revolution blev den första och mest slående påminnelsen om detta.
I en situation där det kapitalistiska systemet förlorar sin stabilitet i historisk mening och kampen för erövrandet av makten är en ständig aktualitet kan en mekanisk uppdelning av ekonomi och politik omöjligen vidmakthållas. Sambandet mellan politik och ekonomi bryter igenom i varje fråga.
”I en tid då kampen mot nöd och umbäranden hör till ordningen för dagen för många miljoner arbetare, ... då det praktiska livets erfarenheter tvingar allt bredare och bredare massor av arbetare att syssla med frågan om proletariatets beväpning, och då arbetarna i än det ena, än det andra landet organiserar ockupation av fabriker och industrianläggningar, i en sådan tid innebär påståendet, att fackföreningarna inte bör blanda sig i den politiska striden, utan vara neutrala mot alla politiska partier, praktiskt taget detsamma som att fackföreningarna övergår i borgarklassens tjänst.” (Kominterns andra kongress 1920.)
Målsättningen med det fackliga arbetet kan därför aldrig vara annorlunda än målsättningen för proletariatets politiska parti. Skillnaden mellan parti och fackföreningen ligger istället däri att proletariatets politiska parti är proletariatets förtrupp, det avantgarde som är på det klara med vägen och medlen för proletariatets befrielse och därför medvetet accepterar det kommunistiska programmet. Fackföreningarna däremot är proletariatets massorganisation som strävar efter att omfatta alla arbetare i olika produktionsgrenar, d.v.s. inte bara omsluta revolutionära arbetare utan också proletariatets breda massor. Fackföreningarna blir därför med nödvändighet en mer vidsträckt och allmän organisation än partiet.
Fackföreningen är således en klassorganisation, en organisation som syftar till att organisera så många arbetare som möjligt i en klass intressen — arbetarklassen — i motsättning till en annan klass — kapitalisterna.
Men fackföreningen är inte arbetarklassens enda klassorganisation, inte ens den mest avancerade . De fackliga organisationerna föddes ofta på en annan typ av klassorgan — på strejk eller kampkommittéer, vilka bildades i den öppna kampen mot arbetsköparna. En av skillnaderna mellan dessa organ och de fackliga organisationernas verksamhet är just permanensen i de fackliga organisationernas verksamhet och därmed förhållandet till de breda massorna.
Fackföreningarna bildades för att se till att de erövringar som gjordes i den öppna kampens mobilisering inte rann ut i sanden då mobiliseringen gick tillbaka och arbetarnas aktivitet avtog. Den viktigaste uppgiften för fackföreningarna är således att stå för kontinuiteten i arbetarnas kamp, att i lugna perioder representera massornas mobilisering. Men därmed innehåller alltid de fackliga organisationerna frön till deformering. Ty denna uppgift kan bara upprätthållas av ett avancerat skikt av arbetare som insett behovet av att söka bibehålla styrkan i den öppna kampens mobilisering. Det är alltså endast ett litet skikt av arbetare och inte de breda massorna eller ens en majoritet av arbetarklassen som upprätthåller den kontinuerliga fackliga verksamheten i en situation av stiltje i klasskampen. De fackliga organisationerna är därför alltid minoritetsorganisationer under kapitalismens ”normala” perioder (även om formellt en majoritet kan vara medlemmar). Det är endast i ett läge då klasskampen skärps som bredare massor av arbetare åter aktivt söker sig till de fackliga organisationerna
Men historien har visat att i ett ytterligt skärpt klasskampsläge, i en revolutionär eller förrevolutionär situation, kan de fackliga organisationerna inte svara på massornas mobilisering. Det som under lugnare perioder i klasskampen är fackföreningarnas styrka, det som garanterar kontinuiteten — stadgar, regler, kommittéer etc. — blir i den revolutionära situationen en hämsko på massornas aktivitet. Nya organisationsformer blir då nödvändiga för att organisera arbetarmassorna och för att utnyttja styrkan i mobiliseringen, organisationsformer som är mer demokratiska än fackföreningarna och som syftar till att dra in massorna i en målinriktad aktivitet.
I varje revolutionär situation har behovet av dessa organ —sovjeter och provisoriska kommittéer bevisats. Sovjeterna under 1905 års ryska revolution, arbetar- och soldatråden under 1918 års tyska revolution eller råden under den spanska revolutionen är exempel på detta. Alla dess råd eller kommittéer har alltid varit specifika för en given situation; de har bildats för att lösa en praktisk uppgift som revolutionen har ställts inför. Därför kan heller aldrig dessa organ bli institutioner med permanenta stadgar och förordningar tillämpbara på ålla historiska förhållanden. Denna organisationsform motsvarar endast en målsättning: att förverkliga enhetsfronten, arbetarmassornas enhet i handling, i en revolutionär situation och för ett precist mål. Endast denna organisationsform kan svara mot nödvändigheten av en revolutionär aktion som omfattar alla arbetare. Det är först efter en framgångsrik proletär revolution som dessa organ kan bli permanenta, och då som bärare av den nya statsmakten, proletariatets diktatur.
En insikt om dessa organs verkliga karaktär visar också det felaktiga att i alla lägen ställa uppgiften att bygga sovjeter eller arbetarråd.
En sådan inriktning svarar inte alls mot de verkliga problemen: att finna den organisationsform som under en viss epok, i ett bestämt land, bäst motsvarar arbetarklassens aktuella strävanden, dvs den största möjliga massmobiliseringen av arbetarna inför ett klart definierat mål. Istället blir resultatet av inriktningen att i alla lägen och på alla platser försöka bygga permanenta klassorganisationer av rådstyp, att massornas mobilisering hämmas istället för att utvecklas. Att utveckla arbetarklassens revolutionära organisering i ett läge som inte motsvarar de historiska förhållandena betyder alltid att avantgardet avskärs från massan av arbetare och att därför dessa organ misstänkliggörs i massornas ögon.
Sovjeter och organ av rådstyp kan således aldrig ersätta fackföreningarna. De är båda klassorgan som svarar mot olika bestämda behov. Fackföreningarna är mest lämpade för att slå vakt om uppnådda positioner och förbereda framtida erövringar, medan sovjeterna eller råden är den bästa organisationsformen för att uppnå arbetarnas enhet i handling för ett precist revolutionärt mål.
Strejkkommittén och stormötet eller arbetarförsamlingen, är klassorgan vilka liksom arbetarråden motsvarar bestämda behov i klasskampen. Strejkkommittén och arbetarförsamlingen är de organ som på det bästa sättet svarar mot de krav som ställs i den öppna kampen i en icke revolutionär period. De förmår på ett bättre sätt än den fackliga organisationen att organisera och leda den offensiva kampen. Genom en total arbetardemokrati baserad på arbetarnas direkta handling erbjuder arbetarförsamlingen och strejkkommittén en effektivare kamporganisering än även den mest demokratiska fackförening. Strejkkommittén och arbetarförsamlingen förenar alla arbetare i kamp, oavsett politisk tillhörighet eller fackliga organisering. Arbetarförsamlingen väljer (och avsätter vid behov) sin egen ledning — strejkkommittén — , en ledning som är direkt ansvarig inför arbetarförsamlingen, som arbetar på dess mandat och som regelbundet redovisar och rapporterar sin verksamhet inför det kämpande arbetarkollektivet. Det är dessa former som kan ge kampen en politisk och organisatorisk styrka. De kan förhindra passivitetens och sysslolöshetens tryck på rampviljan genom att aktivera och organisera de strejkande ( i t ex försörjningskommittéer, informationskommittéer, propagandakommittéer, självförsvarskommittéer etc) och dra in allt fler kämpande i den dagliga kampens skötsel och ledning.
Arbetarförsamlingen och strejkkommittén — självorganiseringen — är alltså överlägsna de fackliga organisationerna som vapen i den öppna kampen. Men dessa klassorgan är tillfälliga, eftersom den öppna kampen förr eller senare måste avslutas och mobiliseringen bland arbetarna gå tillbaks. Då urholkas förutsättningarna för att behålla detta slag av massiv organisering — massan av arbetarna återgår till mer eller mindre invanda mönster. Då framträder återigen behovet av en klassorganisation på permanent basis. Kort sagt, då framträder behovet av en facklig organisation.
Organ av typ strejkkommittéer eller arbetarförsamlingar kan således aldrig stå i motsättning till den fackliga organisationen. Tvärtom utgör de ett nödvändigt komplement till de permanenta klassorganisationer som fackföreningarna utgör, ett komplement vars styrka blir fullt utvecklat först i ett läge då arbetarnas fackföreningar understödjer och befrämjar denna typ av organisering. Organ av typ strejkkommittéer och arbetarförsamlingar svarar liksom arbetarråden mot helt andra behov än vad fackföreningarna kan tillgodose.
Innan fackföreningarna bildades reglerades avtalsförhållandet mellan en arbetsköpare och hans anställda genom ett individuellt kontrakt. Enligt den borgerliga uppfattningen slöts de individuella kontrakten mellan två jämnstarka parter — köparen respektive säljaren av varan arbetskraft. Att valfriheten för den ena parten — säljaren — inte existerade, beroende på ekonomiskt tvång, tog den borgerliga rätten inte hänsyn till. Alla krav på att arbetarna skulle få sluta avtal kollektivt, för att därmed utnyttja sin enda verkliga styrka — mängden —, mötte hårdnackat motstånd från såväl arbetsköpare som borgarstat. Men principen om kollektivavtal tvingades ändå igenom tack vare massornas kamp. Rätten att sluta avtal och därmed rätten att organisera sig fackligt är en av arbetarrörelsens största segrar genom tiderna. I de flesta länder kunde striden föras till seger först efter en lång och bitter kamp. I Sverige t ex var just föreningsrättsstriderna de hårdaste och oförsonligaste konfrontationerna mellan arbete och kapital.
I USA dröjde det ända till långt in på trettiotalet innan kollektivavtalsprincipen tvingades igenom.
I arbetarrörelsens barndom var erövrandet av kollektivavtalet ett stort framsteg därför att arbetsköparen därmed tvingades att göra upp med den fackliga organisationen (dvs med arbetarna kollektivt) i stället för individuellt med varje arbetare. Men idag har kollektivavtalen utvecklats till något helt annat: i praktiken ett medel som riktas mot arbetarna själva, ett medel för att integrera den fackliga kampen i ”legala” banor.
För reformisterna i den fackliga rörelsen har kollektivavtalen blivit de fackliga organisationernas viktigaste mål. Historiskt kan man också se hur utvecklingen av den reformistiska teorin om kollektivavtalen sammanfaller med utvecklingen av teorin om fackföreningarnas neutralitet och uteslutande ekonomiska uppgifter. Det är en logisk utveckling! Betraktar man fackföreningens enda uppgift som att söka åstadkomma omedelbara materiella förbättringar, ja, då blir kollektivavtalen också de viktigaste eller rent av de enda målen för de fackliga organisationerna.
Den reformistiska synen på kollektivavtalen bygger på illusionen om ”jämlikhet” mellan den enskilde arbetaren och arbetsköparen. Tidigare bestämdes förhållandet mellan arbetaren och hans arbetsgivare av den borgerliga rättens ”individualistiska jämlikhet” mellan säljaren och köparen av varan arbetskraft. Nu heter det i den fackliga byråkratins mun att kollektivavtalet leder till den verkliga ”jämlikheten”, vilken återupprättar jämvikten på marknaden och därmed utplånar den tidigare ojämlikhetens följder. Men i verkligheten är också detta bara inbillning. Det som avtalas är ju inte annat än lönen och arbetsvillkoren. Arbetarnas plats i produktionen, liksom kapitalets diktatur på arbetsplatsen, faller utanför avtalet. Däremot förhandlar man om arbetarnas främsta vapen — strejken. Förut betraktades strejkrätten som en grundläggande rättighet. Nu har den blivit ett förhandlingsobjekt som den fackliga byråkratin, i arbetarnas namn, köpslår med.
Ett kollektivavtal innebär att de avtalsslutande parterna påtar sig vissa skyldigheter. Men de skyldigheter som fackföreningsbyråkratin accepterar får som objektiv funktion att de fackliga organisationerna integreras i det kapitalistiska systemet. Arbetarna binds till händer och fötter av de klausuler som accepteras i deras namn, av den fackliga byråkratin.
Den reformistiska synen på kollektivavtalet utgår från att det inte råder någon grundläggande motsättning mellan arbete och kapital. De motsättningar som finns är underordnade en gemensam strävan att slå vakt om systemet. Ett avtal mellan den reformistiska fackföreningsbyråkratin och arbetsköparna är därför inget uttryck för styrkeförhållandet mellan parterna, utan i stället ett uttryck för enhetsfronten mellan den reformistiska fackföreningsbyråkratin och arbetsköparna!
Ett revolutionärt förhållningssätt till kollektivavtalen måste utgå ifrån att förhållandet mellan arbete och kapital är ett klasskampsförhållande och inte ett intresseförhållande. Ett avtal mellan en eller flera arbetsköpare och en facklig organisation kan därför aldrig vara annat än ett tillfälligt vapenstillestånd, en andningspaus för att samla krafter i kampen för att gå vidare från de erövrade positionerna till nya. Själva avtalet ät inget annat än ett juridiskt uttryck för de rådande styrkeförhållandena mellan arbete och kapital. Denna syn formulerades på ett klart sätt av tredje internationalen i opposition mot den utbredda reformistiska uppfattningen som fanns inom arbetarrörelsen.
”Den bland alla länders opportunister utbredda tron på kollektivavtalets absoluta värde måste kraftigt och bestämt tillbakavisas från den revolutionära fackföreningsrörelsens sida. Kollektivavtal är inget annat är ett vapenstillestånd. Arbetsgivarna bryter alltid kollektivavtalen, så snart minsta möjlighet därtill erbjuder sig. Den djupa vördnaden inför kollektivavtalen bevisar att arbetarklassens ledare är djupt genomträngda av den borgerliga ideologin. De revolutionära fackföreningarna skall inte förkasta kollektivavtalen utan att erkänna dess relativa värde, men de måste alltid ha fullkomligt klart för sig sättet för att bryta dessa avtal, närhelst detta skulle vara till fördel för arbetarklassen.”
När vi beskriver den fackliga rörelsens utveckling eller förhållandet mellan dagens fackföreningar och den kapitalistiska staten använder vi begreppet ”integration”. Vad menar vi när vi talar om detta?
Rent sociologiskt avser vi ett tillstånd där en särskild ”grupps” uppförande överensstämmer med de normer som gäller för hela systemet. I det aktuella fallet är ”gruppen” fackföreningarna, medan systemet motsvaras av kapitalismen och dess stat. Men med integration avses inte bara detta tillstånd utan också processen (utvecklingen, degenereringen) som leder dit.
Fackföreningarnas integrering i det kapitalistiska systemet, som kan vara såväl formell som informell äger rum på flera plan:
— mikroplanet, dvs på företagsnivå, genom att representanter för fackföreningarna deltar i samarbetsorgan typ företagsnämnder, personalkommittéer etc. Detta deltagande får tillföljd att fackföreningarna också tar ansvar för samarbetsorganens beslut och agerande.
— på mellannivån genom det partsförhållande som uppkommer som ett resultat av samarbetsavtalen mellan den fackliga byråkratin och arbetsköparnas representanter (Saltsjöbadsavtalet, företagsnämndsavtalet osv). Viktigast är skyldigheten att upprätthålla arbetsfreden som följer med accepterandet av kollektivavtalen, men också det faktum att de fackliga organisationerna accepterar långa avtalsperioder och kopplar lönekraven till produktivitetsutvecklingen i industrin.
— på makronivån slutligen äger den viktigaste formen av integration rum: fackföreningarnas integration i staten. Det sker genom att representanter för de fackliga organisationerna deltar i statliga organ och myndigheter. Framför allt gäller det de formella eller informella organ som har till uppgift att se till att arbetsfreden bibehålls (i Sverige Arbetsdomstolen) och bestämma ramarna för löneutvecklingen (Hagaöverenskommelsen, ekonomiska planeringsrådet).
Allt sedan den period då imperialismen började dominera har det viktigaste draget i integrationen varit närmandet mellan den fackliga toppbyråkratin och statsapparaten. Denna integration på högsta nivå existerade praktiskt taget inte före 1914, d.v.s. före första världskriget.
Impulsen kom i samband med kriget och hängde samman med övergången till krigsekonomi. Då drogs den fackliga byråkratin in i ett aktivt ansvarstagande för den ekonomiska utvecklingen. Det är i samband med första världskriget som arbetsministerierna eller motsvarande organ skapas i de imperialistiska länderna.
För kapitalisterna utgår strävan att integrera fackföreningarna från behovet av att kontrollera arbetarnas organisationer — inte bara för att dessa inte skall ifrågasätta den härskande klassens makt — utan också för att den moderna kapitalismen måste förutse och ”planera” utvecklingen. Särskilt gäller det lönerna. För den fackliga byråkratin motsvarar integrationen ett särskilt behov: nämligen att stabilisera och befrämja byråkratins socialt privilegierade situation.
I Sverige har integrationen av de fackliga organisationerna gått mycket långt. Eftersom integrationen alltid går hand i hand med krossandet av den fackliga demokratin och den fackliga vänstern, så ligger det nära till hands att dra slutsatsen att hela den svenska arbetarklassen är organiserad i fackföreningar som till händer och fötter är knutna till kapitalet och att fackföreningarna därför måste ”ställas åt sidan”. Detta är en felaktig slutsats, felaktig därför att den är ytlig och ofullständig!
För det första är det en blotta i resonemanget. Fördömandet av den fackliga byråkratins politik och de fackliga organisationernas integration leder inte automatiskt till ett fördömande av fackföreningarna som sådana. Alternativen är inte å ena sidan en revolutionärt medveten arbetarklass som avslöjat de reformistiska ledarnas förräderi och som insett behovet av att organisera sig i demokratiska klassorgan oberoende av arbetsköparna, den borgerliga staten och den fackliga byråkratin; och å andra sidan en arbetarklass samlad i de byråkratiserade och integrerade fackliga massorganisationerna. Nej, alternativen är idag istället en arbetarklass samlad i de existerande fackföreningarna eller en arbetarklass som är uppsplittrad, utan ens ett första försvarsvapen mot kapitalets diktatur. Frågan står då: vad är det bästa för arbetarklassen idag? Att stå oorganiserad och splittrad eller att vara samlad inom ramen för de existerande fackföreningarna?
Svaret på den frågan måste vara självklar för varje kommunist! Om de fackliga organisationerna inte existerade skulle arbetarna vara dömda att söka lösa frågor om löner, arbetsförhållanden, arbetsmiljön etc på ett individuellt sätt. Dvs på samma sätt som i arbetarrörelsen barndom innan de fackliga organisationerna bildades. Styrkeförhållandet skulle vara oändligt mycket ogynnsammare för dem och det skulle vara oerhört svårt att överhuvudtaget genomföra någonting. Det är endast genom att lämna de rent individuella handlingarna som arbetarklassen kan skapa en kollektiv kraft. Om man inte inser detta , hur skall man då kunna förklara att arbetarna trots den fackliga byråkratins förräderi fortfarande organiserar sig i fackföreningarna? Arbetarna vet att de fackliga organisationerna, trots den förrädiska roll som byråkratin spelar, ändå är nödvändiga instrument i den dagliga kampen. Det är därför arbetarna inte lämnar fackföreningarna!
För det andra innebär slutsatsen att den fackliga organisationerna är arbetarnas fiender att den process som leder fram till detta är oundviklig och att den fortgår utanför klasskampen. Även detta är fel. Integrationen av fackföreningarna motsvarar helt riktigt ett objektivt behov i kapitalismens utveckling, men den är inte oundviklig! Integrationen av fackföreningarna är endast möjlig när:
— kapitalismen förfogar över tillräckliga ekonomiska marginaler för att ge arbetarna de smulor som möjliggör en reformistisk politik och
— när arbetarklassen själv inte ifrågasätter denna integrationspolitik.
Med andra ord: det går att förhindra att fackföreningarna integreras i det kapitalistiska systemet. Men för detta krävs en medveten politisk kamp, en kamp för:
— fackföreningarnas totala oberoende av den kapitalistiska staten, mot den antifackliga klasslagstiftningen, mot inkomstpolitiken och de korporativa samarbetsorganen.
— krav som går utöver reformismens inomkapitalistiska ramar, krav som inte kan integreras i systemet och vars effekt är en sammansmältning av de omedelbara målen och kampen för att störta hela det kapitalistiska systemet över ända. Arbetarkontroll över produktionen är det mest typiska exemplet på denna inriktning; arbetarkontroll över produktionen med det slutgiltiga perspektivet av självstyre över den socialistiska ekonomin.
— arbetardemokrati i facket, en kamp mot den fackliga byråkratins försök att klavbinda kampen.
Kampen för en oberoende och demokratisk fackförening blir oundvikligen en revolutionär kamp. Det är lika omöjligt att förena en arbetardemokratisk och oberoende fackförening med reformismen som det är att återgå till den borgerliga parlamentariska demokratin som fanns för femtio år sedan. Det är därför det fackliga arbetet är ett av de viktigaste bidragen i kampen för att skapa ett revolutionärt medvetande hos arbetarna.