Ur Fjärde Internationalen 1-2/74
Det kinesiska kommunistpartiets 9:e kongress 1969 kan sägas markera kulturrevolutionens avslutning. Liu Shao-chis gruppering har besegrats och Mao Tse-tungs fraktion inom partibyråkratin kunde tillsammans med armén under Lin Piao bekräfta sin seger. Fortfarande är mycket litet känt om de verkliga motsättningarna mellan dessa två grupperingar. Lius anhängare kunde i ytterst liten utsträckning presentera sina ståndpunkter utåt. Vill man inte sätta sin lit till de mest groteska anklagelserna, som slungats ut, bör man nog vara mycket återhållsam med omdömen om vilka uppfattningar de två sidorna egentligen stod för.
Kulturrevolutionen var emellertid mer än en intern uppgörelse mellan olika linjer inom partihierarkin. Otvivelaktigt var det också fråga om verkliga massaktioner bland arbetare, bönder och studenter. Många missförhållanden utsattes för hård kritik från massorna. Nya frågor började ställas. De revolutionära massorna visade sig inte bara beredda till aktioner som kunde godtas av Maofraktionen. Det uppkom också grupper som ville gå i grunden med bristen på proletär demokrati i Kina, som började ifrågasätta kommunistpartiets politik och som påtalade nödvändigheten av att fullständigt störta byråkratin och skapa nya organ för arbetarnas och böndernas maktutövning. De revolutionärer som tog Maofraktionens fraser om upprättandet av proletärt demokratiska maktorgan enlig Pariskommunens modell på orden skulle snart stöta på patrull. Från och med den s k Januarirevolutionen 1967 kan man säga, att kulturrevolutionen nått en vändpunkt och att Maofraktionen och armén började rikta sina krafter mot vänstern, mot dem som ville åstadkomma en verklig förändring av den kinesiska arbetarstaten och inte bara ville vara redskap för maktstriderna inom den härskande byråkratin.
Under kulturrevolutionens efterspel har den s k ”ultravänstern” blivit föremål för hårda angrepp. Partistrukturen, som slets upp under kulturrevolutionen, har återuppbyggts, rödgardistorganisationerna har upplösts, avsatta partipåvar har återkommit till köttgrytorna i och med 10:e partikongressen. Vi känner också till hur denna kamp tog sig uttryck i försvarsministern och kronprinsen Lin Piaos försvinnande. Åtminstone till en början anklagades denna för att ha stått bakom ”ultravänstern”.
Även beträffande denna uppgörelse saknar vi direkta informationer. Bara politiska oskulder eller personer med direkta intressen av att apa efter varje jamning från KKP kan hysa någon som helst tilltro till att Lin Piaos politiska linje skulle ha gått ut på att ”förvandla den marxist-leninistiska kinesiska kommunistpartiet till ett revisionistiskt, fascistiskt parti, störta proletariatets diktatur och återupprätta kapitalismen... återinsätta godsägar- och borgarklasserna... och upprätta en feodalkomprador-fascistisk diktatur” för att tala med Chou En-lai.
”Ultravänstern” har sannerligen inte haft stora möjligheter att göra sig hörd i den nuvarande debatten. Lin Piaos anhängare gavs inte ens möjlighet att som yttersta åtgärd kunna vädja till 10:e partikongressen för sina ståndpunkter. Detta är givetvis en stor brist i den kinesiska arbetarstaten och visar på frånvaron av grundläggande former för proletär demokrati. Detta förhållande borde onekligen stämma till eftertanke hos var och en som har en seriös inställning till socialismen.
Diskussionen om utvecklingen i Kina är viktig och får absolut inte lämnas åt de professionella faktaförvrängarna i Peking eller deras papegojor på den svenska vänsterkanten. Det är därför mycket glädjande att vi i detta nummer av Fjärde Internationalen har tillfälle att presentera ett viktig och unikt dokument från kulturrevolutionen. Detta så mycket mer som vi nu kan förutse mer ”omskakande” händelser i Kina. Rapporterna om en ny ”kulturrevolution” antyder, att revolutionärerna i Kina inte har kuvats och kunnat bindas upp kring de maktförskjutningar som kulturrevolutionen gav till resultat.
Det dokument som vi nu presenterar i Fjärde Internationalen härrör från den av de s k ”ultravänster”-grupperna under kulturrevolutionen, Sheng Wu-lien (förkortning av Hunanprovinsens proletärt revolutionära stora allianskommitté).
Dokumentet har antagligen tillkommit någon gång i slutet av 1967 eller början av 1968. Sheng Wu-lien är en av de mer kända ”ultravänster”-grupperna och kanske också den som presterat den mest sammanhängande analysen av kulturrevolutionen. Föreliggande dokument publicerades ursprungligen i Survey of China Mainland Press, som utges i Hongkong. Någon anledning att betvivla dokumentets äkthet finns knappast. Survey of... består av översättningar av tidningar, tidskrifter och andra dokument från Folkrepubliken Kina. Sheng Wulien lär dessutom har presenterat ett program som vi tyvärr inte fått tag på. Gruppen omnämns också i olika skrifter om kulturrevolutionen, bl a Munthe-Kaas och Gittings ”Maos kulturrevolution” (Aldus 1969). Vår översättning bygger på ett utdrag som fanns i sommarnumret av den engelska tidskriften International Socialism. Det bör noteras att redaktionen för IS förkortat det ursprungliga dokumentet.
Den kinesiska ”ultravänstern” har nu förvandlats till en stor syndabock både i Kina och bland maoister utanför Kina. Mycket är emellertid inte känt om dess verksamhet och ståndpunkter. Klart tycks det emellertid att den varit splittrad geografiskt och politiskt. De få källor som står till buds tyder också på att en del ”ultravänster”-grupper kännetecknats av rätt stor förvirring politiskt. Den utåt mest kända är den s k 16 maj-gruppen, som uppenbarligen hade försänkningar inom Gruppen för Kulturrevolution[1] och eventuellt också direkt till Lin Piao.[2] Efter kulturrevolutionen har det verkat som om denna 16 maj-grupp fått klä skott mot allt som nu bedöms som felaktigt under kulturrevolutionen. Mycket litet har blivit känt som kan utgöra någon grund för en helhetsbedömning av dess linje.
Maoister som William Hinton och Christer Leopold[3] framställer 16 maj som en ytterst konspiratorisk och terroristisk samling. Vissa sådana inslag tycks också har förekommit från 16 majs sida, t ex nedbränningen av engelska konsulatet i Peking.
I jämförelse med den suddiga bild man får av 16 maj är Sheng Wu-liens politik glasklar. Det bör emellertid påpekas att Sheng Wu-liens analys lider av brister och innehåller ståndpunkter som inte är lika med Fjärde Internationalens. Den viktigaste är givetvis Sheng Wu-liens syn att Kina är kapitalistiskt och styrs av en ny borgarklass. Vår ståndpunkt är att Kina är en arbetarstat, men en byråkratiskt deformerad sådan. Efter 1949 har en social revolution genomförts i Kina, med nationaliseringar av industrin, planering av ekonomin och kollektivisering av jordbruket. Denna sociala revolution behöver inte göras om i Kina. Vad som däremot krävs är att byråkratin störtas, att arbetarklassen verkligen tillskansar sig makten genom att upprätta arbetarråd – kort sagt, vad vi brukar kalla en politisk revolution. Nu vore det ett misstag att låsa fast sig vid Sheng Wu-liens ståndpunkter i denna fråga. Deras dokument gör knappast anspråk på att vara en fulländad teoretisk analys av Kina. Snarare bör talet om en ”röd borgarklass” ”utsugning” m m mer uppfattas som en känslomässig urladdning än som sista ordet till frågan om det kinesiska samhällets karaktär.[4]
Ytterligare en störande faktor utgörs av de olika bugningar man består Ordförande Mao. Dessa kan ha två orsaker. Det kan röra sig om taktiska eftergifter på grund av den stora prestige som Mao onekligen har i Kina. Eller också rör det sig om en politisk oklarhet hos Sheng Wu-lien. Under kulturrevolutionen fanns ett flertal grupper som arbetade på att genomföra Maos ursprungliga program för kulturrevolutionen.
Det må vara hur som helst med den saken. Trots dessa brister måste Sheng Wu-liens dokument betraktas som unikt och på åtskilliga punkter stämmer deras syn helt överens med den revolutionära marxismens. Vid en läsning av dokumentet gör man också ofrånkomligt reflektionen att författarna måste ha varit kontakt med trotskistiska skrifter. Den kinesiska partiledningen har också riktat anklagelser mot Sheng Wu-lien för trotskism. Visserligen brukar KKP vara frikostiga med att etikettera allt obekvämt som ”trotskism”, men i detta fall är jag benägen att finna större fog för KKP:s anklagelser än vanligt. Hör bara hur säkerhetsministern Kang Sheng talade den 24 januari 1968:
De beskriver Staten och Partiet som leds av ordförande Mao som en privilegierad klass liknande Chrusjtjovs parti... Från en artikel av Yang Hsi-kuang kan man se, att de sannolikt har samlat några kontrarevolutionära skrifter av Trotskij... De säger att den stora proletära kulturrevolutionen just har börjat, att den stora kulturrevolutionen hittills har varit blott och bart reformism och att den i realiteten har börjat först efter Sheng Wu-liens uppkomst... De säger att revolutionskommittéerna i provinserna och de förberedande grupperna för dessa kommittéer, som satts upp under kulturrevolutionen, är reformistiska. Nu känner vi alla till att problemen ute i provinserna lösts av Ordförande Mao själv... Genom att olika manövrer och alla sorters medel försöker de slå blå dunster i ögonen på massorna, de beskriver den stora kulturrevolutionen, lösningen på problemen i provinserna och upprättandet av förberedande gruppen för revolutionskommittéer som reformism och identifierar dem med Mao Tse-tungs tänkande. Är inte Ordförande Maos tänkande också reformism då? På detta sätt förtalar de vår store ledare Ordförande Mao.
Den 26 januari talade Chou En-lai, Chen Po-ta – dåvarande ledare för Gruppen för Kulturrevolutionen, sedermera utrensad som en av tillskyndarna av 16 maj-gruppen – Chiang Ching – Maos hustru – och Kang Sheng vid ett massmöte med 100 000 människor i Hunanprovinsens huvudstad Changsha. De anklagade därvid Sheng Wu-lien för att vara en ”kontrarevolutionär trotskistisk organisation”.
Vad som efter kulturrevolutionen hänt med Sheng Wu-lien är okänt. I deras dokument omnämns medlemmar som redan 1968 fängslats. Uppenbarligen var gruppen (som var en allians mellan ett tjugotal olika organisationer) ganska stark i Hunanprovinsen.[5]
I Sheng Wu-liens dokument återkommer ständiga hänvisningar till revolutionskommittéerna, till Januarirevolutionen och Augustistormen. Januarirevolutionen uppstod när arbetarklassen i Kina började sätta sig i rörelse. Fram till september-oktober 1966 var det främst studenter, organiserade som Rödgardister, som hade engagerat sig i kulturrevolutionen. Vad som hände under senhösten 1966 var att dessa rödgardister började vända sig till arbetarna med sin politik. En kritikvåg vällde fram bland arbetare och bönder, speciellt framträdande tycks denna rörelse har varit i Shanghajområdet. Kritiken gällde arbetsförhållanden och frågan om makten över företagen. Ett exempel: I början av 60-talet hade introducerats en kampanj för att ”eliminera motsättningarna mellan stad och land”.
Den innebar att industriarbetarna tidvis fick ge sig ut på landsbygden, medan bönderna på motsvarande sätt förflyttades in till industrierna. Detta var i själva verket inget annat än att på ett utmanande: sätt utnyttja billig arbetskraft inom industrin, ty bönderna gavs inte samma löner eller sociala förmåner som industriarbetare i allmänhet. De senare var också missnöjda över att behöva ge sig ut på landsbygden. Frågan om dessa kontraktsarbetare blev en viktig del i den kritikstorm som sköljde fram bland arbetare och bönder. Utvecklingen ledde till att arbetarna tog makten på fabrikerna och upprättade egna maktorgan. I Shanghaj förenades dessa maktorgan till en kommun för hela staden – den s k Shanghajkommunen, som baserades på en långtgående demokratisering vad gäller tillsättning och i övrigt på de principer som var förhärskande under Pariskommunen.
Denna Shanghajkommun utropades den 5 februari 1967. Den gamla partikommittén hade helt raserats och ersatts med en provisorisk kommitté på elva personer, som bland annat hade till uppgift att organisera val i staden. Shanghajkommunen klarade sig tre veckor. Redan den 12 februari klargjorde KKP:s centralkommitté och Mao Tse-tung, att sättet att ”göra sig av med alla ordföranden /d v s fullständig demokratisering av Shanghajtyp/ är ytterliggående anarkism och ytterst reaktionärt”.
Shanghajkommunen ledare återvände från Peking med nyheten att ”i fortsättningen kommer centralkommittén... inte att tillåta utropandet av folkkommuner, men folket i Shanghaj skall få svängrum för sin verksamhet...” [6]
Detta borde ha inneburit dödsstöten för alla illusioner om Mao Tse-tung. Planerna på upprättandet av ”kommuner” omintetgjordes nu på fler platser, bl a hade sådana planer närts i Peking och i Shansiprovinsen.
I stället uppkom vad som kallats för ”februariströmmens onda vind”. I stället för ”kommunen” kom revolutionskommittéerna. De senare baserades på tre-i-en-allianser mellan kadrer, armén och massorna, och utgjorde partiledningens försök att avleda massornas revolutionära verksamhet. Armén erhöll en central roll under denna period. Hittills hade den hållit sig undan från kulturrevolutionens förlopp. Nu fick den fullmakt att gå in och skilja stridande fraktioner åt och tillse att revolutionskommittéer enligt ovannämnda principer upprättades. Arméns funktion blev att lägga sordin på kulturrevolutionen och konservera de etablerade strukturerna. Oftast ställde sig de lokala befälhavarna bakom de grupper som de uppfattade som representanter för ”lag och ordning”. Under denna period framträdde också stora motsättningar inom Gruppen för Kulturrevolutionen och inom partiledningen. Inom den förra hade ”ultravänstern” några förespråkare. Man försökte från detta fäste angripa arméns konserverande funktion. Paroller restes om att ”föra in kulturrevolutionen i armén”, ”dra ut en handfull kontrarevolutionärer” och att massorna hade rätt att skaffa sig vapen. Det är detta senare skede som kallats ”Augustistormen”. Under detta hektiska skede manifesterades tydliga motsättningar inom den högsta ledningen. Å ena sidan fanns vänsterbetonade strömningar inom Gruppen för Kulturrevolutionen och å andra sidan de mer konservativa med Chou En-lai i spetsen. Händelserna under 1967-68 lade också grunden till den spricka inom armén som Mao och Chou sedermera kunde utnyttja för att bli av med Lin Piao. Den senare kom uppenbarligen alltför mycket att identifieras med vänsterns angrepp på armén under kulturrevolutionen eller snarare visade han inte tillräcklig handlingskraft när det gällde att bemöta vänsterns agerande i provinserna.[7]
Vi kan således konstatera att revolutionskommittéerna ingalunda utgör några slags arbetarråd som vissa Maoanhängare gjort gällande. I stället var revolutionskommittéerna Maofraktionens metod att ta gadden ur de embryon till arbetarråd, som uppkom runt om i Kina under 1967. Medan partiapparaten för tillfället var försvagad kom armén att inta en nyckelfunktion i genomförandet av denna politik. Armén intog också de viktigaste posterna i de revolutionskommittéer som upprättades under 1967-68. På provinsnivå tillhörde 49 procent av medlemmarna i revolutionskommittéernas ständiga utskott armén. 75 procent av revolutionskommittéernas ordföranden var militärer. En lika viktig roll hade armén senare vid återupprättandet av partistrukturerna. Efter utrensningen av Lin Piao och hans anhängare har arméns roll minskat, men fortfarande är den viktig för upprätthållandet av revolutionskommittéerna. (7) (Information som vi inte haft möjlighet att dokumentera säger dock att armén i vissa delar av Kina nu ersatts av fackföreningarna.)
Revolutionskommittéerna saknar också självständighet i förhållande till partiet. Ofta formuleras deras uppgifter som rent administrativa. Hela tiden bestämmer partiet politiken och ”massorganisationerna” är även formellt underställda partiet enligt den stadga som antogs på partikongressen i augusti.
Revolutionskommittéerna är alltså maktlösa i förhållande till kommunistpartiet och dessutom byråkratiserade organ, där alla betydelsefulla poster redan innehas av kadrer och , åtminstone tidigare, militär. Arbetarklassen i Kina saknar fortfarande egna maktorgan. De försök som gjordes under kulturrevolutionen till självständig organisering krossades av partiledning och armé. Därför kan vi bara instämma i Sheng Wu-liens slutsats, att den verkliga kulturrevolutionen återstår. Revolutionskommittéerna har inte inneburit något kvalitativt nytt beträffande arbetarklassens makt i Kina. Det hela mynnade ut i en förskjutning av makten inom byråkratin.
Man får ändå akta sig för att underskatta den revolutionära gnista som tändes hos den kinesiska arbetarklassen. Att massorna aktiverades i politiskt arbete, diskussioner, demonstrationer och organisatoriskt arbete är utmärkt. Fortfarande återstår mycket arbete, men i Sheng Wu-liens dokument anges den fundamentala frågan: Upprättandet av sovjeter som grunden för arbetarklassens statsmakt.
Maoister världen över hyllar kulturrevolutionen som en avgörande seger för det kinesiska proletariatet. Vi ser inte frågan så. De analyser vi framlagt om nödvändigheten av en politisk revolution i Kina med störtandet av byråkratin styrks av de analyser som framlagts av kamraterna i Sheng Wu-lien. Vår analys om att en byråkrati härskar i Kina styrks också av andra händelser efter kulturrevolutionen. Inom företagen har förekommit tendenser att återvända till en-direktörs-styrets tid. Rapporter har kommit om att de materiella drivkrafterna har kommit in i bilden igenom inom industrin. Inom jordbruket har man åter uppmuntrat de privata intressena och vissa bedömare gör gällande att man i dessa avseenden gått längre än den under kulturrevolutionen så fördömda jordbrukspolitiken från början av 60-talet.[8]
I Kina har arbetarna åter börjat resa sig mot byråkrati och korruption. ”Vi vill inte bli slavar under tonnaget” säger hamnarbetarna i Shanghaj. Den pågående utvecklingen med nya ar betarresningar i Kina påvisar riktigheten i Fjärde Internationalens analyser och hur naivt maoisternas pladder om kulturrevolutionens innehåll i själva verket varit.
Vi vill till sist bara instämma i Sheng Wu-liens avslutningsord: Morgondagens Kina kommer att vara Kommunens värld!
Björn Erik Rosin
[*] Denna artikel, ihop med dokumentet "Vart går Kina?" och artiklar om "ultravänstern" från tidskriften Clarté finns i pdf-format på marxistarkiv.se – direktlänk.
[1] Gruppen för kulturrevolutionen ansvarade under partiet för genomförandet av kulturrevolutionen. Ett flertal av dessa medlemmar ”avslöjades” underhand som ”vänsteravvikare”. Under kulturrevolutionen gällde detta t ex Wang Li, Kuang Feng och Chi Pen-yu. Efter kulturrevolutionen drabbade samma öde dess ledare Chen Po-ta. I gruppen ingick bl a även Maos hustru Chiang Ching och den unge litteraturkritikern Yao Wen–yuan.
[2] Detta antyds bl a i Jaap van Ginneken, ”Le ‘complot’ du 16 mai”, Les Temps Modernes, maj 1972.
[3] Se William Hinton, Hundred Day War – The Cultural Revolution at Tsinghua University, Monthly Review Press, 1972 och Christer Leopold i Clarté 10-12 1973.
[4] Survey of China Mainland Press, Hong Kong, 4136.
[5] En intressant detaljiakttagelse gjordes också av undertecknad vid ett besök i Hunanprovinsens huvudstad Changsha sommaren 1971. I bakgrunden under hela vårt besök fanns den på gående kampanjen mot ”ultravänstern”. Hela tiden betonades hur dolskt den arbetade och att klasskampen var hård på många håll. Trots detta hade vi relativt hög rörelsefrihet i de städer vi besökte. På ett undantag när: Under besöket i Changsha förbjöds vi att promenera i staden under kvällstid ”på grund av att klasskampen var så skarp”. Detta behöver nödvändigtvis inte ha haft samband med Sheng Wu-lien, men händelsen kanske trots allt får sin förklaring i detta sammanhang.
[6] Se van Ginneken, a.a.
[7] Joffe: The Chinese Army after the Cultural Revolution, the Effects of Intervention , China Quarterly 55, 450-477.
[8] Jörgen Domes, A Rift in the New Course, Far Eastern Economic Review, 1 oktober 1973.