Bernhard Reichenbach

En återblick över KAPD

Intervju med Bernhard Reichenbach

1969


Bernhard Reichenbach var en av de unga revolutionärer som 1920 bildade KAPD, Tysklands Kommunistiska Arbetarparti, sedan de uteslutits ur det Moskva-stödda KPD på grund av sin anti-parlamentariska, anti-fackliga och antiauktoritära inriktning. KAPD var associerad medlem (utan rösträtt) i Tredje Internationalen till 1921 då kontakterna avbröts. Reichenbach var delegat för KAPD vid Internationalens tredje kongress 1921. Följande intervju spelades in i London av medlemmar i den engelska gruppen Solidarity.


Fråga: Mellan 1920 och 1923 agerade KAPD som en utomparlamentarisk opposition. Anser du detta vara väsentligt?

Svar: Ja. Det lärde folk att handla på sina egna politiska initiativ, oberoende av några som helst representanter.

Fråga: Vid den tidpunkten tog sig detta uttryck inte bara som utomparlamentarisk opposition utan också som anti-parlamentarisk opposition. Anser du det vara väsentligt att arbetarklassen ska kämpa mot parlamentariska institutioner?

Svar: Definitivt. Du måste komma ihåg att det vid slutet av 1918 var en revolutionär situation i Tyskland. Att delta i parlamentarisk aktivitet var, ansåg vi, förräderi. Parlamentet, bland andra saker, hölls ansvarigt för kriget. Under 1919 ägde nästan all vänsterpolitik rum inom arbetarråden, inte i fackföreningarna eller i parlamentet. Råden var utomparlamentariska och potentiellt anti-parlamentariska institutioner. Problemet var att social-demokraterna var i majoritet i dessa råd. De förde fram ekonomistiska i stället för politiska krav, reformistiska i stället för revolutionära krav. Socialdemokraterna påtvingade emellertid inte sina åsikter. Deras majoritet återspeglade viljan hos den breda massan av arbetare i råden, och det till och med under en revolutionär situation.

Fråga: En leninist skulle argumentera att vad som fattades var ett ledarparti som skulle ha avslöjat socialdemokraternas politik gällande kriget, och att det var frånvaron av ett sådant parti som hindrade revolutionärerna att föra den revolutionära situationen till en avslutning.

Svar: Förhållandena i Tyskland skiljde sig avsevärt från de ryska förhållandena. Ryssland kom ut ur århundraden av autokratiskt styre. Hela den sociala atmosfären var mogen för en fundamental förändring där. Tyskland däremot hade en tradition av parlamentariska institutioner, en tradition av regeringar av valda representanter. Efter alla år av borgerlig majoritet i parlamentet framstod den socialdemokratiska segern som en avgörande seger för vänstern. Det är sant att den avgörande skådeplatsen för kampen om politisk makt var inom arbetarråden, men av skäl som nämnts tidigare, så framstod alla aktioner mot den valda regeringen som otänkbara, speciellt sedan den regeringen hade en majoritet inom råden.

Fråga: Vad var rådens verkliga aktivitet, gentemot fackföreningarna och partierna?

Svar: Självständiga råd, baserade på fabriker i stället för på yrken, som tidigare varit vanligt, uppstod spontant över hela Tyskland. Detta var till väsentlig del ett resultat av det ekonomiska kaoset. När en fabrik stannade på grund av brist på bränsle eller råmaterial, så fanns det ingen att vända sig till för hjälp. Regering, partier, fackföreningar, kapitalister kunde inte göra något för att lösa de grundläggande problemen som transport, bränsle, råmaterial etc. Resolutioner, deklarationer, order och även papperspengar, kom till ringa användning. Under dessa omständigheter skapade arbetarna ett råd och tog sig an med att lösa dessa problem själva. Vi, i KAPD, ansåg att fackföreningarna var ett hinder för skapandet av det nya samhället och att huvudsaken var att uppmuntra arbetarna till direkt handling oberoende av facken.

Fråga: Vad var er inställning till fackföreningsmedlemmar, till skillnad från fackföreningsledningar?

Svar: Vi förklarade oupphörligt för dem att det var väsentligt att organisera sig på grundval av arbetsplats, inte på yrken, och att etablera en nationell federation av arbetarkommittéer.

Fråga: Hur många revolutionära partier existerade då?

Svar: 1920 fanns det fem partier som siktade på en socialistisk rekonstruktion av samhället - och som alla kallade sig marxistiska: SPD (socialdemokraterna), USPD (oavhängiga socialdemokrater, utbrytare ur SPD - vår anmärkning), Vänster-USPD (utbrytare ur USPD), KPD och KAPD. Förutom dessa så fanns det olika anarkistiska grupper. Arbetarklassen splittrades av deras ömsesidiga tvister och uppvisade liten förenad handling gentemot borgarklassen.

Fråga: Vad var skillnaderna på aktionsnivån mellan medlemmar av ert parti och av KPD på deras arbetsplatser?

Svar: Vid den tidpunkten handlade KPD organisatoriskt och taktiskt på precis samma sätt som socialdemokraterna, den enda skillnaden fanns i deras paroller. Vi stod för arbetarnas direkta handlande.

Fråga: Hurdana var förhållandena mellan medlemmar av de rivaliserande partierna på deras arbetsplatser?

Svar: Det var olika från arbete till arbete. En enskild individ i en huvudroll orsakade en stämning som kunde avgöra saken. Ganska ofta var det utmärkt samarbete mellan medlemmar av alla partier. Man kan nästan alltid spåra det till en arbetare i ledande roll, som respekterades av alla beroende på hans kapacitet som en ledare. På andra platser kunde det vara oupphörlig och bitter kamp.

Fråga: Kan du beskriva i detalj hur saker var organiserade i en fabrik?

Svar: Inte fullständigt. För det första var jag inte en professionell arbetare utan en betald partiaktivist. För det andra: även om jag var medlem av styrelsen i en Berlinfabrik 1920 så är min erfarenhet där av liten allmän giltighet eftersom fabriken ägdes av sina egna arbetare och det knappast fanns några motsättningar mellan styrelsen och rådet. Det var i de privatägda fabrikerna som råden kom i konflikt med styrelsen. Splittringar inträffade mellan rådens medlemmar över frågan om politiken mot styrelsen, exempelvis mellan de som accepterade socialdemokraternas åsikter och de som insisterade på arbetarstyre.

Fråga: Kan du berätta något om Tredje internationalens aktivitet för oss?

Svar: 1921 deltog jag som observatör i sessionerna i Moskva. Jag bodde på Lux Hotel. Vi möttes en gång i veckan med Sinoviev som ordförande. Den ryska delegationen var den starkaste, både antalsmässigt och vad gäller inflytande. De styrde mötena med järnhand. Den tyska delegationen var den näst största. Lenins enorma inflytande var mycket på grund av hans starka personlighet. De andra ryska kamraterna var inte hans ja-sägare. Han drog dem med sig, om inte genom styrkan i argumenten, så genom personlighetens makt. För europeiska revolutionärer var Stalin praktiskt taget okänd och jag hörde aldrig hans namn nämnas. Folk brukade argumentera mycket om vad den ena eller andra hade gjort eller sagt i någon förfluten situation. Under min sex månaders vistelse hörde jag inte Stalins namn nämnas en enda gång. Jag mötte Lenin 1921 i hans rum i Kreml. Vi hade en lång diskussion om den tyska situationen. Det fanns en stor karta över Ryssland på väggen och det var uppenbart att Lenin var mycket överarbetad. Han förklarade för mig att som ett regerande parti var de tvungna att sköta ett enormt land som Ryssland och han hade knappast tid att bli förtrogen med detaljer om den revolutionära aktiviteten i väst. Jag talade om för honom vår kritik mot KPD:s politik, som ansågs var, ett systerparti till bolsjevikerna. Jag kritiserade deras, och hans, politik gentemot upproret i mars 1921. Han sade att han accepterade Trotskijs analys i europeiska frågor och Radeks analys av Tyskland utan att gå in på detaljer. Det innebar att när vi en gång kom i konflikt med Radek så fann vi Lenin nästan automatiskt emot oss, trots det faktum att det ganska ofta inte var han som formulerade bolsjevikernas linje i den frågan. Saker och ting var likadana vad det gäller Frankrike.

Fråga: Något om diskussionerna med olika ryska kamrater?

Svar: Det var ganska mycket sådana diskussioner, speciellt med medlemmar av Arbetaroppositionen (en opposition inom bolsjevikpartiet som upplöstes när fraktionsväsendet förbjöds på bolsjevikernas tionde kongress 1921 - vår anmärkning). Några dagar före den tredje Komintern-kongressens början kom Alexandra Kollontaj, då en framstående medlem av Arbetaroppositionen till mitt rum och talade om för mig att hon tänkte angripa Lenin efter att han hållit ett tal om NEP (Nya Ekonomiska Politiken). Hon påstod att hon möjligen kunde bli arresterad senare och frågade mig om jag kunde hålla texten till hennes tal om Arbetaroppositionen i säkert förvar. Jag sade att jag skulle göra det och då vi sände en kurir till vår exekutivkommitté i Berlin så gav jag den till honom. (Detta tal publicerades senare av KAPD tillsammans med en frän kritik av Kollontajs kapitulation för partiledningen. KAPD:s ryska kontakter var huvudsakligen med folk som redan vid den tiden stod utanför bolsjevikpartiet. En sådan grupp var Rysslands kommunistiska arbetarparti. Kollontajs tal finns också publicerat på svenska av Federativs förlag under titeln Arbetaroppositionen). Den session under vilken hon framförde sitt berömda "Arbetaroppositions"-tal (vilket ingick i den text hon hade gett mig) var en av mitt livs mest minnesvärda erfarenheter. Lenin, Trotskij, Radek, Sinoviev, Bucharin m.fl. satt vid podiet. Hon stod med ryggen mot dem, vänd mot publiken som inkluderade revolutionära militanter från hela världen. Hon talade först på flytande tyska som var Internationalens officiella språk. När hon avslutat det, upprepade hon det hela på franska till förmån för de franska kamraterna. Hon litade antagligen inte på tolken. Slutligen upprepade hon det hela på ryska. Här hon slutat föll tystnaden. Lenin sade inte ett ord, fastän han gjorde anteckningar hela tiden. Trotskij svarade för podiet. Han försökte ta ner hela saken till att hon var en "vekling" och alldeles för känslig för den hårda affär som heter revolution, vilket krävde en järnhand. Ingen av talarna uppehöll sig direkt med hennes argument eller fakta. Meningen var att ta ner hela kritiken genom att reducera det till en fråga om hennes personlighet.

Bakom scenen tog Trotskij henne i hand. Hon gav upp, kapitulerade för partidisciplinen.[1] Ett par dagar senare kom hon till mig och ville ha tillbaka sitt manuskript. Naturligtvis kunde jag inte returnera det till henne. Senare översatte mina kamrater i Berlin manuskriptet till tyska och publicerade det under titeln "Alexandra Kollontajs 'Die Arbeiter-Opposition in Russland".

När jag återvände från Moskva till Berlin beslöt KAPD att det inte fanns någon anledning att förbli en associerad medlem av Tredje Internationalen.

Fråga: Vad var Lenins och Trotskijs attityd till ert parti?

Svar: Den var kritisk - fastän i början broderlig. De önskade väldigt mycket att vi skulle gå med i KPD och ge upp vår självständiga organisation. Men KPD:s politik, som dirigerades av ryssarna, gjorde detta omöjligt. Det var uppenbart som jag sade att KPD hade blivit ett redskap för rysk utrikespolitik.

Fråga: Vad kan du berätta om upproret 1921 i Tyskland för oss?

Svar: Vid den tiden var jag i Ryssland. Upproret (den så kallade mars-aktionen) hade företagits av de lokala organisationerna av KPD och KAPD, de förra som svar på en instruktion från den ryske utsände Bela Kun (exilledaren för den kortlivade Ungerska Sovjetrepubliken 1919). Först understöddes marsaktionen av Lenin. Efter dess misslyckande ändrade han emellertid åsikt, huvudsakligen under inflytande av Clara Zetkin, en medlem av KPD:s centralkommitté. Paul Levi, en annan CK-medlem, som avgick från partiets ledarskap avvisade upproret som en kupp. Han gjorde detta i en pamflett som fördömdes av Lenin och Trotskij, fastän de delade hans kritik. Paul Levis politik fortsattes.

Fråga: Tror du att det fanns ett samband mellan den Nya Ekonomiska Politiken 1921 och Tredje internationalens politik gentemot "marsaktionen"?

Svar: Man kan urskilja vissa underliggande gemensamma faktorer. NEP ansågs av Lenin som ett befästande av revolutionen i Ryssland, han ansåg att den revolutionära processen hade kommit till sitt slut. Bolsjevikerna hade väntat sig en segerrik revolution i Västeuropa. Den kom inte till stånd och detta skapade ett tvetydigt förhållande mellan dem som ett regerande parti och kapitalistregimerna i Europa. Å ena sidan ville de ha normala mellanstatliga förhållanden som skulle försäkra dem fredliga gränser. Å andra sidan så försvagade den revolutionära kampen inom de kapitalistiska länderna dessas regimer. När bolsjevikerna väl blivit desillusionerade över revolutionen i väst, så började de betrakta de revolutionära rörelserna som hjälpredskap för rysk utrikespolitik. Denna ståndpunkt började inte med Stalin utan med Lenin och Trotskij redan 1921. 1921 varnade Krassin, folkkommissarie för utrikeshandel i en intervju med Berlins Rote Fahne (KPD:s dagliga tidning) för att en viss strejk skulle störa leveransen av maskineri som tillverkades åt Sovjetunionen.

Fråga: Varför upplöstes KAPD 1923?

Svar: I själva verket upplöstes inte partiet 1923. När "marsaktionen" misslyckades (och senare också upproret 1923) återstod bara ett par hundra aktivister. Ursprungligen var vi ett parti av industrimilitanter, med bara ett fåtal avlönade funktionärer. När dessa militanters industriella aktivitet avsomnade så upphörde helt enkelt vårt parti att existera. Det var inte fråga om att ta ett politiskt beslut. När våra militanter slutade vara aktiva, så var det enda som återstod att göra att erkänna situationen och dra de lämpliga slutsatserna. Vi, de yngre aktivisterna, beslöt att gå in i andra politiska partier, helt enkelt för att det var den enda plats där vi kunde möta politiskt inriktade arbetare och försöka vinna dem. (Detta påstående är uppenbarligen fel vad gäller de revolutionära arbetarna som var med i KAPD och arbetarunionerna. Däremot kan det väl stämma för folk av Reichenbachs slag, det vill säga de intellektuella som dragits med av och i den revolutionära arbetarrörelsen - vår anmärkning.)

Vi misslyckades på grund av flera orsaker. För det första var vi under vår bästa period, 1921, bara 30.000 och det var mycket lite av ett proletariat på många miljoner. För det andra överskattade vi arbetarnas revolutionära potential och den ekonomiska faktorns roll som upphov till revolutionär aktivitet. I detta avseende hade våra motståndare Ebert och Scheidernann i det socialdemokratiska partiet en mer realistisk förståelse, när de drog slutsatserna att en kamp för ekonomiska förbättringar kan genomföras med hjälp av reformer och inte behöver leda till revolution. Kanske gjorde vi fel i vår analys av samhället när vi ansåg att det rörde sig huvudsakligen kring en ekonomisk axel, även om detta på 20-talet verkligen var den viktigaste faktorn.

Fråga: Ansåg du dig vara marxist vid den tiden?

Svar: Ja. Jag och de flesta av mina kamrater såg oss själva som folk som hade omsatt Marx' idéer i handling, enligt vår tolkning av dem. Naturligtvis blir varje självutnämnd marxist kritiserad av andra marxister för det icke-autentiska i hans tolkning. Allmänt sett härstammade vår tendens att överskatta "de objektiva faktorernas" roll från vår tolkning av Marx' idéer och bidrog till vårt misslyckande. Jag tror att Marx' betoning av den ekonomiska faktorn som huvudmotivet för revolutionärt handlande inte alltid eller överallt är giltig, medan hans sociologiska insikter var riktiga vid den tiden.

Fråga: Förutsatt att er samhällsanalys var giltig för den tiden, som du just sagt, var finner du då era fel?

Svar: En giltig samhällsanalys är en sak, att omsätta den i verkligheten är en annan sak. Man bör skilja mellan KAPD:s teorier och praktiken genom vilken man försökte omsätta dem (fast de två är ju uppenbarligen beroende av varandra). Till 1923 var arbetarklassens revolutionära aktivitet vitt spridd över hela Tyskland i efterdyningarna av Kaiser-regimens kollaps, och dess politiska, sociala, ekonomiska och ideologiska institutioner. Men efter nederlagen i upproren i mars 1921 och senare 1923, så blev det uppenbart att även om arbetarklassen under tider av politisk kollaps och ekonomisk nöd uppvisar självständigt revolutionärt initiativ och beredskap att offra en hel del för skapandet av en ny samhällsordning, så upprätthåller den inte denna sorts aktivitet under de utdragna perioderna mellan en politisk/ekonomisk kris och nästa.

Fråga: Tror du att icke-förverkligandet av någon revolution i Tyskland var en följd av objektiva faktorer eller att det berodde på den subjektiva, revolutionära faktorns misslyckande?

Svar: Det är omöjligt att ge ett avgörande svar på en sådan fråga. Objektiva faktorer kan skapa villkoren för en revolution, men dess förverkligande beror på den subjektiva faktorn. På grundval av vår tolkning av Marx' teori, ansåg vi den subjektiva faktorn av mindre betydelse jämfört med de objektiva faktorerna. Vi led av en tendens att basera alla våra aktiviteter på "ekonomisk determinism".

Fråga: Kritiserade inte Lukács denna tendens 1924?

Svar: Det gjorde han. Å andra sidan så angrep Lenin oss från andra sidan (i hans berömda "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom") och anklagade oss för "äventyrligheter" med vilket han menade att vi förlitade oss alltför mycket på den subjektiva faktorn. Gorter, en av våra holländska meningsfrände skrev ett utmärkt svar. ("Öppet brev till kamrat Lenin" som skrevs 1921. Finns på tyska och engelska. Ännu ej översatt till svenska - vår anmärkning).

Fråga: Vem var Anton Pannekoek?

Svar: Han var en holländsk astronom som före första världskriget utgav en revolutionär tidning i Bremen. Karl Radek, som senare blev bolsjevikexpert på Tyskland, lärde sig sin revolutionära teori från honom medan han arbetade på tidningen. 1917 försvarade Pannekoek och Hermann Gorter den ryska revolutionen. Här ryssarna inrättade en "västeuropeisk byrå" av Komintern 1919 så var Pannekoek och Gorter bland dem som blev ansvariga för den. Deras senare kritik av bolsjevikerna gällde huvudsakligen deras analys av och politik gentemot arbetarklassen och de revolutionära rörelserna i Västeuropa och deras brist på förståelse för arbetarna i det industrialiserade Västeuropa. De påpekade att det som var lämpligt för ryska förhållanden inte nödvändigtvis var tillämpligt för de fullständigt annorlunda förhållandena i Väst. De gjorde en mycket detaljerad och broderlig kritik av Lenins politik, vilken Lenin aldrig besvarade med samma mynt. I stället förklarade hans "Historien kommer att avgöra vem som har rätt".[2]

 


Anmärkningar

[1] Ty, som Trotskij uttryckte det på XIII:e partikongressen: "Ingen bland oss önskar eller kan ha rätt mot partiet. Man kan bara ha rätt med och genom partiet, för historien har inte skapat något annat sätt att förverkliga det som är rätt. Engelsmännen har ett ordspråk: My country, right or wrong. Med mycket större historiskt berättigande kan vi säga: My party, right or wrong, i varje enskild situation."

[2] Självfallet blev både Gorter och Pannekoek utkastade ur Moskva-internationalens västeuropeiska byrå, när de andades kritik av leninismen. Det bör påpekas att deras kritik senare utvecklades till något mycket mera än vad Reichenbach gör gällande, Gorters ståndpunkt kan spåras i Kommunistiska Arbetarinternationalens grundsatser. Han var den ledande teoretikern i denna organisation. Avled 1927. Pannekoek utvecklade synen på den ryska revolutionen som en borgerlig revolution och leninismen som en borgerlig teori och Ryssland som ett statskapitalistiskt land. Så småningom utvecklade han en alltmer formalistisk rådskommunistisk ideologi - som idag måste betraktas som lika föråldrad för arbetarklassen som "partikommunismen" och parlamentarismen. Pannekoek var politiskt verksam i Holland till sin död 1960.