Originalets titel: "Rezension: Wilhelm Reich, Dialektischer Materialismus und Psychoanalyse".
Publicerat: ffg i Imago XVII, 1931.
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
De tillfälliga angrepp som psykoanalysen utsatts för från marxistisk håll har den bemött blott i ringa utsträckning. Kanske beror det på att det inom analysen finns få författare som i samma utsträckning behärskar både psykoanalysen och den vetenskapliga marxismen. Men till ett sådant försök av Bernfeld - en författare som hävdar att de båda disciplinerna inte bara är förenliga utan till och med bör tillordnas varandra - har vi redan kunnat referera i denna tidskrift (Imago XIV sid. 385). Till honom sällar sig nu Reich, vars utförliga arbete dykt upp i ett ur marxistisk synpunkt kompetent forum - den rysk-tyska tidskriften Unter dem Banner des Marxismus. Givetvis kunde det inte ske utan en redaktionell fotnot där man meddelar "att man inte delar författarens framställning av den freudska läran". Reichs arbete är dels direkt, dels indirekt ett svar på marxistiska angrepp, särskilt de som Jurinetz riktat i samma tidskrift.
Marxismen är enligt Reich två saker: 1. En sociologisk vetenskaps 2. en filosofisk metod och världsåskådning. Vad nu det första anbelangar kan psykoanalysen inte säga emot den, den är ju en vetenskap med ett annat objekt. För att förtydliga: relationen är ungefär som mellan fysik och kemi, en motsägelse är inte tänkbar. De båda vetenskaperna är autonoma och berör varandra bara i gränsområden. Här bör och kan de vara hjälpvetenskaper åt varandra. Liksom den psykoanalytiska religionspsykologin behöver betjäna sig av den marxistiska sociologin som hjälpvetenskap för att rätt kunna nalkas sitt objekt, så behöver å andra sidan marxismen psykoanalysen. Utan den kan "den inte förklara någon störning i arbetsförmåga eller sexualprestation". Sålunda kan "psykoanalysen" inte vara "falsk" från den marxistiska ståndpunkten. På sin höjd vore det möjligt att enskilda författare gjorde sig skyldiga till gränsöverskridningar. För att fortsätta med vår bild vore det som att försöka lösa ett fysikaliskt problem med kemiska metoder, ett företag ut vilket självfallet inget vettigt kan komma. Reich menar att sådana omöjliga försök att rent psykologiskt förklara samhälleliga fenomen verkligen förekommer i den psykoanalytiska litteraturen, men att sådana fel enbart faller tillbaka på ifrågavarande författare och inte på psykoanalysen själv. - Alla torde kunna medge att det är riktigt att många arbeten om psykoanalysens användning i sociologin inte inskränker sig till socialpsykologin. De överskrider sin kompetens och - i det att de bortser från den av Marx påvisade autonomin hos samhälleliga och ekonomiska processer - försöker lösa psykoanalytiskt det som inte går att lösa psykoanalytiskt. Det är högst tacknämligt när Reich avtäcker sådana fel. Men det finns ett ställe där han inte är helt övertygande. Det är när han skriver att "det tycks som om den (psykoanalysen) knappast kan göra klassmedvetandets problem tillgängligt för sig". För detta är i högsta grad ett psykologiskt fenomen och måste vara lika tillgängligt för psykoanalysen som t.ex. den inre varseblivningen av den egna kroppen. Kroppens väsen och uppkomst är lika omöjliga att förstå för psykoanalysen som de sociala klassernas väsen och uppkomst, detta visar oss att vi inte a priori bör begränsa psykoanalysens sociala tillämplighet. Ja, det verkar som om det först var genom psykoanalysen som vi skulle kunna förstå varför så många proletärer och än mer småborgare har så svårt att erkänna sin verkliga klasstillhörighet.
Vad nu den andra beträffar, marxismen som filosofisk metod och världsåskådning, så är det meningsfullt att fråga om psykoanalysens metoder och resultat motsäger den eller inte. Reich tar nu upp de båda ofta hörda anmärkningarna att psykoanalysen skulle vara "ett av det undergående borgerskapets förfallssymptom", och att den skulle vara "idealistisk". Den första satsen vederläggs ju redan genom den självklara tanken att inte allt som uppstår under det gamla samhällets epok måste vara obrukbart för det nya. (Man frågar sig varför det inte klarare utsägs att kriteriet på en naturvetenskap över huvud inte är brukbarhet eller obrukbarhet utan riktighet eller oriktighet.) Beträffande den andra satsen medger Reich med rätta att det finns idealistiska avvikelser inom psykoanalysen, varvid det dock genast skall påpekas att de är "avvikelser", och att psykoanalysens kärna är materialistisk. Motståndarna menar ju, att psykoanalysen är idealistisk för att den inte uppfattar de själsliga manifestationerna som hjärnsekretioner. Med avseende på detta måste först och främst påpekas hur helt och hållet omarxistisk en sådan uppfattning av begreppet "materialism" är. Från Marx-citat framgår tveklöst att han själv uttryckligen har hävdat det själsliga arbetets materiella verklighet. Att psykoanalysen till sitt väsen är materialistisk säkras ytterligare genom att den bevisligen för tillbaka alla s.k. "högre" funktioner på deras biologiska substrat, "anden" på driften, driften på dess somatiska källor, människans handlingar på den "materialistiska" lust-olustprincipen och på dess modifikation, realitetsprincipen. I själva verket är detta dess största uppgift. Nu har visserligen driftens återförande till somatiska källor ännu inte helt lyckats beträffande "dödsdriften". Detta är, enligt Reichs mening, grunden till att just anammandet av den givit upphov till "onyttiga" "idealistiska spekulationer". Också realitetsprincipen, som till sitt egentliga väsen är en fullständig analogi till den materialistiska historieuppfattningen, kan enligt Reich bli en utgångspunkt för "idealistiska avvikelser". Men Reich skulle väl helt instämma med oss när vi säger: När enskilda psykoanalytiker menar att de skall "uppfostra sina patienter till realitetsprincipen" och detta vill säga ett bejakande av dagens samhälle och en anpassning till det, så är detta en fråga om den enskilde psykoanalytikerns personliga världsåskådningsmässiga ställningstagande. Detta låter sig på intet sätt försvaras utifrån psykoanalysen som teori och vetenskap. En närmare granskning av begreppen "omedvetet" - "jaget", "detet" och "överjaget" -, "bortträngning", visar att i alla dessa psykoanalysens grundbegrepp döljer sig inte ett spår av "översinnlighet". De är lika materialistiska som andra naturvetenskapliga hjälpbegrepp. Och härutöver påvisar varje analytisk eftertanke att dessa begrepp implicerar just att det enskilda psyket i sin utveckling är avhängigt sin omgivning, sin samhälleliga ställning. Särskilt genom begreppet "överjag" "upplöses moralbegreppet materialistiskt". För här återförs moralen "till upplevelser som refererar såväl till självbevarelsedriften som till ångest för straff". Så kan psykoanalysen besvara den fråga som Marx lämnade öppen: "på vilket sätt den samhälleliga ideologin påverkar individen". Eller, som Reich senare säger: "Mellan de båda ändpunkterna: samhällets ekonomiska struktur och dess ideologiska överbyggnad, vilkas orsaksrelationer i allmänhet uppklarats av den materialistiska historieuppfattningen skjuter den psykoanalytiska uppfattningen av den församhälleligade människan in en räcka mellanled."
Nästa avsnitt: "Om dialektiken i själen", som redan var upptryckt i "Psychoanalytischen Almanach" 1930, är arbetets klaraste och mest avrundade kapitel. Psykoanalysens viktigaste fynd låter sig inte bara översättas i dialektisk nomenklatur, utan de framställs övertygande såsom återgivande objektivt dialektiska naturförlopp. Denna framställning innefattar symptombildning, motsatsen narcissism - objektlibido, teorin om identifikationer, ambivalensen, de månghundraåriga sexualbortträngningarna, reaktionsbildningen och uppfattningen om det rationellas relation till det irrationella överhuvudtaget. En närmare granskning måste obetingat stödja den formulering i vilken Reich sammanfattar sin undersökning om den psykoanalytiska uppfattningen av den psykiska utvecklingen: "Översatt till sociologi betyder Freuds centrala tes om Oedipuskomplexets inflytande över individens utveckling ingenting annat än att det samhälleliga varat bestämmer denna utveckling." Reich antar också som konsekvens att dagens Oedipuskomplex inte är biologiskt oföränderligt rotat i människans natur, utan är en följd av samhällets patriarkaliska familjestruktur. Vi tror säkert att Freud inte skulle emotsäga detta. I Totem und Tabu slogs han av den djupa "överensstämmelsen mellan vildens och neurotikerns själsliv". Men vad han menade var bara att denna familjestruktur uppstod mycket tidigt, redan vid tiden för människoblivandet överhuvudtaget. Det råder inget tvivel om att, om det sociologiskt skulle visa sig berättigat med andra perspektiv här - som till exempel matriarkatets prioritet - så vore det också berättigat att räkna med en ursprungligen annan struktur hos driftskonflikterna. Visserligen låter sig en sådan annan struktur inte så väl bevisas i neurotikerns omedvetna som incestskräck och kastrationsångest. Inte heller Malinowskis fynd är här överbevisande. Men att man inte kan veta hur driftskonflikterna kommer att se ut i ett framtida familjelöst samhälle, det måste man ge Reich rätt i. För slutligen - i enlighet med utvecklingsläran - ändrar sig ju även biologiska karakteristiska som en följd av miljöinflytanden. För genomgripande förändringar krävs då uppenbarligen ett motsvarande långt tidsperspektiv.
Ett slutkapitel om "psykoanalysens sociologiska ställning" hänger bara löst samman med arbetets huvudtema, demonstrationen av psykoanalysens dialektisk-materialistiska natur. Detta avsnitt undersöker de intressanta sociologiska frågorna: "Vilka sociologiska fenomen ligger bakom psykoanalysens uppkomst? Vad har den för ställning i dagens samhälle? Vad har den för uppgifter i socialismen?" - Till den första punkten: "På samma sätt som marxismen sociologiskt är uttrycket för medvetandegörandet av det ekonomiska samhällets historia ..., är psykoanalysen uttrycket för medvetandegörandet av den samhälleliga sexualbortträngningen", en "reaktion mot den moraliskt fångna vetenskapen" vid 1800-talets slut. Till den andra punkten: Till de av Freud omnämnda motiven för motstånd mot psykoanalysen lägger Reich ett nytt och inte oviktigt: den psykoanalytiska upplösningen av samhälleliga "ideologier" tvingar det borgerliga samhället att reagera fientligt mot den. "Den officiella vetenskapen vill som tidigare inte veta av den. I sin klassmässiga bindning vågar den inte acceptera den." Och det är säkert riktigt att just detta motiv bortfaller i ett samhälle som inte längre betjänar sig av den borgerliga sexualmoralen. Men nog försummar Reich helt och hållet de andra länge kända motiven när han säger: "Då psykoanalysen, använd outspädd, undergräver de borgerliga ideologierna, då vidare den socialistiska ekonomin bildar grundvalen för det fria utvecklandet av intellektet och sexualiteten, så har psykoanalysen en framtid i socialismen." Hur som helst är det riktigt att bortträngningarna, som vi ser dem idag, uttrycker det samtida samhällets driftsfientliga krafter. Och vi kan inte veta hur driftskonflikterna kommer att vara beskaffade i ett kommande samhälle. Till den tredje punkten: Psykoanalysens praktiska uppgifter i samtiden, som framträder som rentav viktigare än neurosterapin, och som enligt Reich kan nå sin fulla betydelse först efter den fullgångna sociala revolutionen är: utforskandet av mänsklighetens urhistoria, själshygien (neurosprofylax) och pedagogik.
Man ser: en räcka betydelsefulla problem som man ofta - i det man fruktar deras sammanhang med politiken - ängsligt röjer ur vägen, lyfts här fram och ges delvis också en lösning. Också de som på enskilda punkter inte vill gå med Reich så långt som referenten har mycket att lära av arbetet. Den svåraste uppgiften för ett arbete som vill sammanställa psykoanalysen och marxismen är att bli förståeligt för de båda grupperna. Och det enda tvivel som stannar kvar efter läsandet av detta sköna arbete är om detta helt har lyckats. Knappast i avseende på psykoanalytikerna, för det förutsätter en kunskap om och ett erkännande av marxismen. Det har ju också dykt upp i en marxistisk och inte i en psykoanalytisk tidskrift. Men förutsätter det kanske inte också en alltför stor kunskap om psykoanalysen hos den marxistiska läsaren? En sats som man överallt hos Reich kan läsa mellan raderna hade kanske gentemot kritiker som Jurinetz måst utsägas ännu tydligare. Han tycks ju föreställa sig att psykoanalysen är ett vid skrivbordet utfunderat filosofiskt system. Och satsen som bort uttryckas expressis verbis är att psykoanalysen är en empirisk naturvetenskap. Som sådan kan den inte emotsäga marxismen. Motsäger den den så vore måhända dess resultat inte dialektiska eller så vore marxismen falsk. Men jag tror att Reich har rätt - detta är inte fallet, dess resultat är dialektiska. Och den är det i sådan utsträckning att liksom fysiska resultat bara kan vederläggas fysikaliskt (d.v.s. genom realitetsprövning) så kan dessa psykologiska resultat bara vederläggas psykologiskt. Men de världsåskådningsmässiga och filosofiska utläggningarna är inte längre "psykoanalysen". Dessa utläggningar påverkas - som marxisterna vet - av alla möjliga subjektiva faktorer. Särskilt kan nämnas utläggarnas samhälleliga ställning - det är genom klasställningen som utläggningarna får sina olika utseenden. Men försök att se psykoanalysen som en "idealistisk avvikelse" utgår från ett missförstånd om psykoanalysens väsen. Men att påvisa och korrigera missförstånd är nu en gång psykoanalysens vanda lott, och den gör det på samma sätt gentemot marxister som gentemot borgerliga. Det är fröjdesamt när Reich bemödar sig att vederlägga dessa missförstånd, och dubbelt fröjdesamt för den psykoanalytiker som är socialist.
Vidare läsning:
Dialektisk materialism och psykoanalys (1929).