Paul Mattick

Krisen har ännu inte nått botten

Om kriser och politiskt verksamhet

1977


Publicerat: Intervju gjord av den italienska dagstidningen Lotta Continua 1977, översatt till svenska från Politisk Revy nummer 394, mars 1982.
Översättning: Lasse Hansson
Digitalisering: Jonas Holmgren


Vi ser ut att vara på väg in i en ny period med en allvarlig ekonomisk och samhällelig kris. Vilka nya karaktärsdrag har denna period om man jämför med 30-talet?

"De grundläggande orsakerna till den nuvarande krisen är de samma som orsakat alla tidigare kapitalistiska kriser. Men alla kriser har sina specifika karaktärsdrag när det gäller deras inledning, de reaktioner de framkallar och deras resultat. Den skiftande kapitalistiska strukturen är orsak till dessa säregenheter. Generellt sett så följer krisen i kölvattnet på en period av framgångsrik kapitalistisk ackumulation, i vilken de profiter som produceras och realiseras är tillräckliga för att fasthålla en given expansionsgrad. Detta tillstånd av kapitalistisk framgång kräver en ständig tillväxt i arbetets produktivitet, vilken är stor nog att motverka det relativa fallet i profitabiliteten som härrör ur den skiftande kapitalsammansättningen."

Den organiska sammansättningen

"Jakten på profit, som sker genom konkurrensen mellan de enskilda kapitalen och som därför är blind, kan inte göra annat än att ignorera det samhälleliga kapitalets skiftande sammansättning av kapital/arbete. Krisen bryter ut när den framväxande obalansen mellan det samhälleliga kapitalets nödvändiga profitkvot och den nödvändiga ackumulationskvoten hindrar den fortsatta expansionen. Denna underliggande motsättning, som inte kan komma till uttryck empiriskt, framträder i form av marknadsrelationer som en brist på effektiv efterfrågan, vilket endast är ett annat uttryck för en brist på ackumulation, som den effektiva efterfrågan är avhängig av."

Deflation - Inflation

"Före 30-talet besvarades depressionsperioder med deflationära åtgärder, d.v.s. de besvarades med att låta 'marknadslagarna' få fritt spelrum, i hopp om att den sjunkande ekonomiska aktiviteten förr eller senare skulle återskapa den ödelagda jämvikten mellan utbud och efterfrågan och således väcka kapitalets profitabilitet till liv igen. Krisen under 30-talet var emellertid för djup och för utbredd för att detta traditionella sätt att klara krisen skulle vara möjligt. Den möttes med inflationära åtgärder, d.v.s. med regeringsingrepp i marknadsmekanismen - ända upp till nivån för ett internationellt krig - med syfte att återskapa världsekonomin med hjälp av en tvångsmässig centralisering av kapital på bekostnad av svagare nationella kapital, och genom ett fullständigt ödeläggande av kapital både i dess penningmässiga och fysiska form. Den långa depressionsperioden och det andra världskriget, och den ledsagande enorma destruktionen av kapital, skapade betingelser för en extraordinärt lång period av kapitalistisk expansion i de ledande västliga nationerna.

Både deflation och inflation ledde således till samma resultat, ett nytt kapitaluppsving, och de användes växelvis och alternativt till varandra i försöket att säkra den nyvunna ekonomiska och samhälleliga stabiliteten. Utan tvivel är det möjligt att med hjälp av underskottsfinansiering, d.v.s. med hjälp av kredit, blåsa liv i en stagnerande ekonomi. Men det är inte möjligt att hålla kvar profitkvoten på detta sätt och därigenom återskapa betingelserna för framgång hela tiden. Därför var det bara en fråga om tid innan kapitalets krismekanismer skulle dyka upp igen. På den nuvarande tidpunkten står det helt klart att blotta möjligheten att uppnå krediter för att utvidga produktionen inte är någon lösning på krisen, utan en nödhjälpspolitik som bara har kortvariga 'positiva' effekter. Om den inte följs av ett verkligt uppsving för kapitalet, baserat på högre profiter så måste den bryta samman. Den 'keynesianska medicinen' har endast lett fram till en ny krissituation med växande arbetslöshet och växande inflation - vilka bäggedera är skadliga för det kapitalistiska systemet."

Blir det krig?

"Den nuvarande krisen har ännu inte nått den utsugningsgrad som under 30-talet ledde från depression till krig. Även om anti-depressionåtgärderna ännu inte är i stånd att lösa den nuvarande krisen, så lindrar de i viss utsträckning den sociala nöd som framkallas av tillbakagången i den ekonomiska aktiviteten. Men i en stagnerande kapitalistisk ekonomi så blir dessa åtgärder i sig själv element i en ytterligare förvärring. De gör det svårare att återvinna en grundval för ett nytt uppsving. Också graden av internationell 'integration' i den kapitalistiska ekonomin, genom en liberal handels- och penningpolitik, blir gradvis underminerad av den växande depressionen. Protektionistiska tendenser ödelägger i allt större utsträckning världsmarknaden. Vid den tidpunkt då depressionen inte kan lösas, utom på bekostnad av arbetarbefolkningen, måste borgerskapet prova alla tillgängliga medel, ekonomiska såväl som politiska, för att sänka arbetarnas levnadsstandard. Tillväxten i arbetslösheten är, även om den är till viss hjälp, inte tillräcklig för att beskära lönen mycket nog för att öka kapitalets profitabilitet. Alla de icke-kapitalistiska samhällsmedlemmarnas inkomst måste reduceras, och de så kallade välfärdsförmånerna minskas, i försöket att nå upp till den kapitalprofitabilitet som tillåter en ytterligare expansion."

Kommunisternas roll

Hur ser du i detta sammanhang på vänsterns roll, speciellt det kommunistiska partiets? (PCI) Vad är syftet med eurokommunismen?

"Man måste skilja på den 'objektiva vänstern' i samhället, d.v.s. proletariatet som sådant, och den organiserade vänstern som inte är en del av proletariatet. Inom den organiserade vänstern så har det kommunistiska partiet - åtminstone i Italien - en dominerande position. Just nu bestämmer detta givetvis 'vänsterns politik' trots opposition från andra organisationer till höger och vänster om det. Men det kommunistiska partiet är inte någon kommunistisk organisation i ordets ursprungliga betydelse. För länge sen utvecklades det till en socialdemokratisk storhet, ett reformistiskt parti som känner sig hemma i det kapitalistiska systemet och som därför erbjuder sig själv som ett bärande instrument. I praxis existerar det för att tillfredsställa dess ledarskaps borgerliga strävanden och dess byråkratis behov, medlen för detta är att slå en bro mellan arbete och kapital för att säkra det sociala status quo. Den stora arbetaranslutningen är ett uttryck för att arbetarna inte är beredda eller villiga att störta det kapitalistiska systemet; den är ett uttryck för deras önskan att finna husrum inom kapitalismen. Det är illusionen om att detta är möjligt som bär upp det kommunistiska partiets opportunistiska politik. Eftersom en förlängd depression hotar att ödelägga det kapitalistiska systemet, så är det avgörande för det kommunistiska partiet, såväl som för andra reformistiska organisationer, att hjälpa borgerskapet att få bort krisen. De måste därför försöka hålla arbetarklassen borta från aktioner som skulle kunna försena eller helt förhindra ett kapitalistiskt uppsving. Deras reformistiska och opportunistiska politik tar formen av uppenbar kontrarevolution så snart systemet ser sig hotat av aktiviteter i arbetarklassen, som inte kan tillfredsställas inom det krisdrabbade kapitalistiska systemet."

Eurokommunismen

"Den 'eurokommunism' som det kommunistiska partiet uppträder med har ingen betydelse eftersom kommunism inte är en geografisk, utan en samhällelig kategori. Denna tomma beteckning uttrycker ett försök från de europeiska kommunistpartiernas sida att utvidga sin tidigare politik; den är en signal om att de tidigare, om än sedan länge glömda, statskapitalistiska målen har uppgivits till förmån för den nuvarande kapitalismens blandekonomi. 'Eurokommunism' är en hemställan om officiellt erkännande och för en fullständig integration i det kapitalistiska systemet, vilket självklart innebär en integration i de skilda nationalstater som utgör det europeiska området. Det är en bön om att få ett större ansvar inom det kapitalistiska systemet och dess politiska ledning, och den är ett löfte om att inte förstöra det begränsade samarbete som uppnåtts av de kapitalistiska staterna i Europa, och om att avhålla sig från att ödelägga den skenbara förståelsen mellan öst och väst. Det är inte det samma som ett radikalt brott med den statskapitalistiska delen av världen, utan bara ett uttryck för den omständigheten att inte heller denna part är intresserad av en utvidgning av det statskapitalistiska systemet med revolutionära medel, utan snarare av en fullständig integration i den kapitalistiska världsmarknaden, trots de fortsättningsvis existerande skillnaderna mellan privat- och statskapitalistiska system."

Vad kan vi göra

Vilka möjligheter finns det för revolutionär aktion, eller för aktioner som vill förbereda en framtida revolution? Vilka möjligheter ser du för arbetare, arbetslösa, studenter, vänstergrupperna?

"Revolutionär aktion är riktad mot systemet som helhet - med dess störtande för ögonen. Detta förutsätter en generell upplösning av samhället som ställer det utom politisk kontroll. Hittills har sådana revolutionära aktioner endast dykt upp i samband med samhälleliga katastrofer som utlösts av förlorade krig och de därmed förbundna ekonomiska störningarna. Detta betyder inte att sådana situationer är en absolut förutsättning för revolution, men det anger den omfattning av social upplösning som föregår en revolutionär resning. Revolutionen måste involvera ett flertal av den aktiva befolkningen. Inte ideologi, men nödvändighet sätter massorna i revolutionär rörelse. De härav följande aktiviteterna skapar sin egen revolutionära ideologi, nämligen en förståelse för vad som måste göras för att komma segerrik ur kampen mot systemets försvarare. För tillfället är möjligheterna för revolutionär aktion extremt begränsade, eftersom möjligheterna till framgång är praktiskt taget lika med noll. På grund av tidigare erfarenheter är den härskande klassen förberedd på revolutionära aktiviteter och har beväpnat sig själv i överensstämmelse härmed. Dess militära makt har hittills inte hotats av inre upplösning; politiskt har den en stabil uppbackning från de stora arbetarorganisationerna och från flertalet av befolkningen. Den har ännu inte uttömt möjligheterna att manipulera med ekonomin, och - trots en växande internationell konkurrens om världsekonomins sjunkande profiter - är de förenade globalt mot proletära resningar, varhelst de förekommer. I denna förenade front kan man också finna de s.k. socialistiska regimerna; i försvaret för de egna klassförhållandena vilka bygger på utsugning."

Revolutionens möjlighet

"Medan en socialistisk revolution på denna tidpunkt i utvecklingen förefaller mer än tvivelaktig, så rymmer alla arbetarklassens aktiviteter till försvar för dess egna intressen en möjlig revolutionär karaktär, eftersom kapitalismen befinner sig i ett tillstånd av tillbakagång som kan komma att vara under lång tid. Ingen är i stånd att förutsäga omfattningen av depressionen på grund av bristen på relevanta upplysningar. Men var och en ställs inför den innevarande krisen; borgerskapet på sitt sätt, arbetarklassen på motsatt sätt. I perioder med förhållandevis stabil ekonomisk aktivitet påskyndar arbetarklassens kamp i sig själv kapitalismens ackumulation genom att tvinga borgerskapet till att hitta mer effektiva metoder att öka arbetets produktivitet, så att det kan upprätthålla en nödvändig profitkvot. Lön och profit kan växa samtidigt utan att störa kapitalexpansionen. En depression sätter emellertid stopp för den samtidiga (om än ojämlika) tillväxten i profit och lön. Kapitalets profitabilitet måste återvinnas innan kapitalackumulationen kan återupptas. Kampen mellan arbete och kapital involverar nu själva systemets existens, bundet som det är till fortsatt expansion. Objektivt sett tar den allmänna ekonomiska kampen karaktär av att vara revolutionär, d.v.s. den antar en politisk form, eftersom en klass endast kan ha framgång på bekostnad av den andra. Arbetarklassen behöver inte ha en medvetenhet om att dess kamp leder till vägen till revolution, inom ramarna för en ihållande kapitalistisk tillbakagång får kampen en revolutionär betydelse trots all medvetenhet."

Att utkämpa klasskampen som borgerskapet gör det

"Självklart kan arbetarna tänkas vara beredda på att erhålla en mindre andel av den samhälleliga produkten, inom vissa gränser, om inte annat så för att undgå den nöd som är förbunden med fördjupade sammanstötningar med borgerskapet och dess stat. Men det är inte säkert att detta är tillräckligt för att framkalla ett nytt ekonomiskt uppsving och således inte tilläckligt för att bromsa den växande arbetslösheten. Uppdelningen mellan arbetarna och arbetslösa blir - även om det är en kapitalistisk nödvändighet - ett kapitalistiskt dilemma med en ständigt växande arbetslöshet under betingelserna av ekonomisk stagnation och tillbakagång. Om man vill föreslå arbetarna hur de skall reagera på den fördjupade krisen, så är allt vad man kan säga att de skall organisera såväl anställda som arbetslösa i organisationer under deras egen direkta kontroll, och att kämpa för omedelbara behov utan hänsyn till den ekonomiska situationen och den officiella arbetarrörelsens klassamarbete. Med andra ord: Att utkämpa klasskampen så som borgerskapet gör. Den fördel som borgerskapet har av statsapparaten måste ställas mot en större kraft som i första hand endast kan vara de arbetslösas outtröttliga aktiviteter för att framtvinga existensmedel från borgerskapet. Vad gäller radikala studenter och de revolutionära grupperna, så måste de för att vara effektiva underställa sig arbetarnas och de arbetslösas rörelser; inte ställa upp något speciellt program för sig själva, utan uttrycka betydelsen av den skärpta klasskampen och den inriktning de måste ta i förhållande till den kapitalistiska produktionens inneboende lagbundenheter."

Terrorismen

Vilken roll ger du åt våldet, och då i synnerhet den väpnade kampen i de radikala aktiviteterna?

"Detta är inte en fråga som man kan besvara genom att tilldela våldet antingen en positiv eller negativ roll. Våld är ett inneboende element i systemet och därigenom en nödvändighet för såväl arbete som kapital. Liksom borgerskapet endast kan existera i kraft av sin kontroll över produktionsmedlen, så måste den också försvara denna kontroll med icke-ekonomiska medel, d.v.s. med hjälp av sitt monopol på förtryckarmedlen. Redan arbetsvägran gör ägandet av produktionsmedlen meningslöst, eftersom det endast är arbetsprocessen som ger kapitalisterna profit. En 'rent ekonomisk' kamp mellan arbete och kapital kan man därför bortse ifrån. Borgerskapet kommer alltid att supplera denna kamp med våld överallt där denna kamp hotar borgerskapets existens genom att hota kapitalets profitabilitet. Omständigheterna tillåter inte arbetarna att välja mellan ickevålds- och våldsmedel i klasskampen. Det är borgerskapet - med dess makt över statsapparaten - som avgör vilken karaktär kampen skall ha vid varje tillfälle. Våld kan man bara besvara med våld, även om de arbetandes vapen är extremt ojämlika. Det rör sig inte om någon principfråga, utan blott och bart om den samhälleliga klasstrukturens realitet.

Emellertid handlar frågan om huruvida de radikala elementen i den antikapitalistiska kampen skall ta initiativ till att använda våld, istället för att lämna avgörandet till borgerskapet och dess hantlangare. Man kan självklart tänka sig situationer där borgerskapet är oförberett och där en våldsinriktad sammanstötning med dess väpnade styrkor kan vara fördelaktig för de revolutionära. Men hela den radikala rörelsens historia visar att sådana tillfälliga händelser inte är till någon nytta. Med ett militärt uttryck har borgerskapet alltid övertaget om inte den revolutionära rörelsen får en sådan omfattning att den kan rubba själva statsapparaten, genom att splittra eller upplösa dess väpnade styrkor. Det är endast i samband med omfattande massrörelser som fullständigt stör den samhälleliga produktionen, som det blir möjligt att vrida förtrycksmedlen och därmed produktionsmedlen ur händerna på de härskande klasserna."

Att inse dumheter

"Det dumma i ofördelaktiga militära konfrontationer har inte varit nog för att avhålla från sådana. Icke desto mindre uppstår det situationer där sådana konfrontationer verkar utlösande på större saker och som kan leda till den slags massrörelser som generellt sett är förutsättningen för revolutionärt våld. Det är därför som det är så farligt att insistera på icke-våld och att göra våldet till den härskande klassens privilegium. Men här talar vi om mycket kritiska situationer, inte om sådana som för tillfället existerar i de kapitalistiska länderna, och vi talar också om stora och tillräckligt beväpnade styrkor som är i stånd att hålla kampen vid liv i en överskådlig tidsrymd. Bortsett från sådana mycket kritiska situationer leder den sortens aktioner inte till något annat än kollektivt självmord, vilket inte är ovälkommet för borgerskapet. De kan eventuellt förskönas i moraliska eller till och med estetiska former, men de tjänar inte den proletära revolutionens utvecklingslinje, bortsett från att ingå i revolutionära folkliga minnesstunder.

För revolutionärer är det ganska svårt - för att inte säga omöjligt - att ta till orda mot den idiotiska invändningen av 'revolutionär rättvisa' bland terroristiska grupper och individer. Till och med Marx, som avskydde alla former av nihilistiska aktioner, kunde inte låta bli att bli upprymd av den ryska 'Folkviljans' terroristiska ansats. Faktiskt så kan revolutionära gruppers mot-terror inte undgås genom att blott inse dess dumhet. De som utför den styrs inte av överbevisningen om att deras aktiviteter kommer att leda till samhälleliga omvälvningar, utan av sin bristande förmåga att acceptera den obesvarade och upprepade terrorn från borgerskapet. Och är man en gång inblandad i illegal terror är man tvingad av den legala terrorn att fortsätta till det bittra slutet. Denna sorts människor är själva produkter av klassamhället och ett svar på dess tilltagande brutalisering. Det finns ingen mening med att bilda en enad front tillsammans med borgerskapet och fördöma deras aktiviteter också utifrån en proletär ståndpunkt. Det är tillräckligt att inse deras dumhet och att leta efter mer effektiva metoder att möta och besegra den ihållande kapitalistiska terrorn med proletariatets klass-aktioner."