Original titel: "Review: 'The Revolution Betrayed'. The 'Hero' of Kronstadt Writes History"
Publicerat: Ffg. i "One Big Union Monthly", nov. 1937, s. 32-34.
Översättning: Jonas Holmgren
För de läsare som redan är bekanta med Trotskijs idéer och hans rörelses skrifter kommer föreliggande bok vara en besvikelse då den innehåller litet nytt material. I denna recension ska vi därför begränsa oss till de delar av boken som visar att förändringar kan försiggå även i huvudet på partiintellektuella. Men det måste sägas att även sådana förändringar som Trotskij ser endast handlar om betoningar - ett försök att anpassa sin "teoretiska linje" till den nya situationen vilken uppenbarligen motsagt hans teoris tidigare postulat.
Varje seriös studerande av Sovjetryssland måste medge att Trotskij's faktaunderlag ger en riktig bild av den verkliga situationen i Ryssland [1936]. Det kan även sägas att han i det stora hela tagit vederbörlig hänsyn till höjdpunkterna i Tredje Internationalens historia och nuvarande politik, även om han fortfarande tenderar till att förklara denna institutions kontrarevolutionära roll och dess beskyddare, den Sovjetiska staten, med att hänvisa till enfalden och illviljan hos Stalin och hans bundsförvanter. De subjektiva "felen" och "brotten" hos dessa ledare verkar enligt Trotskij spela en mer betydande roll för den allmänna utvecklingen än den objektiva faktorn 'ekonomisk-social nödvändighet'.
Ju längre Trotskij söker sig tillbaka in i bolsjevismens och Rysslands förgångna, desto magrare är resultaten av hans undersökning. Det är beklagligt att den period under vilken Lenin och Trotskij innehade makten behandlas på ett så ytligt sätt att den inte lämnar rum för en kritisk utvärdering. Det borde vara självklart att det är nödvändigt att gå tillbaka till Rysslands förstalinistiska förhållanden för att kunna förklara Stalins seger, men det är just dessa betydelsefulla år som föregick Stalins upphöjelse, som inte röner någon kritik från Trotskij. Stalinismen kan endast förklaras som en följd av bolsjevismen. Om leninismen var bolsjevismens revolutionära stadium, så är stalinismen dess konsolideringsfas. De två är oskiljaktiga, och en kritik av den ena är av ringa värde utan en analys av den andra.
Trotskij skriver:
"Socialismen har demonstrerat sin rätt till seger, inte genom Das Kapital, utan på en industriell arena, som omfattar en sjättedel av jordens yta - inte på dialektikens språk utan på stålets, cementets och elektricitetens språk." (s. 8).
Denna mening, som får tas för vad den är värd, förvränger all kritik av stalinismen, ty ingenstans har denna "socialismens rätt" bättre uppvisats än under Stalintiden. Endast med Stalin har denna "rätt" över huvud taget uppvisats "på en industriell arena". Lenin själv ansåg det inte möjligt att göra mer än att hävda statskapitalismens "rätt" efter det bolsjevikiska maktövertagandet. Kan det vara så att Trotskij uttrycker en förhoppning om att hans läsare inte känner till Lenins ståndpunkt i frågan om statskapitalismen - vilken även var den förhärskande uppfattningen bland bolsjevikerna före Stalins uppstigande - när han oskyldigt fastslår att "termen 'statskapitalism' har den fördelen att ingen vet exakt vad den betyder"?
Lenin redogjorde tydligt för sin linje på elfte partikongressen: "Statskapitalismen är en kapitalism som vi skall förmå att kringgärda, som vi skall förmå att hålla inom vissa gränser. Denna kapitalism är förbunden med staten - men staten är arbetarna, den är arbetarnas mest framskridna del, den är avantgardet, den är vi själva. Och det beror av oss hurdan denna statskapitalism kommer att bli."
Likafullt var det nödvändigt att maskera den ryska ekonomins statskapitalistiska karaktär inför de ryska massorna. Som Bucharin uttryckte det vid en regeringskonferens i slutet av 1926: "Om vi erkänner att de företag som tagits över av staten är statskapitalistiska företag, om vi säger detta öppet, hur ska vi då kunna föra en kampanj för större tillverkningsmängd? I fabriker som inte är rent socialistiska kommer arbetarna inte att öka sin arbetsproduktivitet."
Detta visar tydligt hur olämpligt bolsjevikerna ansåg det vara att tala om för arbetarna att Ryssland var ett statskapitalistiskt system. Givetvis förstod den internationella bourgeoisien att de kunde göra affärer precis lika bra - om inte bättre - med ett enda 'storbolag', vilket var den sovjetiska kapitalismen, som de tidigare gjort med en mängd enskilda kapitalister.
Lenin likställde ofta statskapitalism med socialism ... I Towards the Seizure of Power, skriver han: "Socialism är ingenting annat än statskapitalistiskt monopol, som vänts till hela folkets nytta och såtillvida har upphört att vara kapitalistiskt monopol." Trots den omisskännliga innebörden av Lenins ord, skriver Trotskij icke desto mindre att hans analys av begreppet statskapitalism "räcker för att visa hur absurda försöken är att identifiera kapitalistisk statism med det sovjetiska systemet." (s. 248)
Trotskij förnekar den ryska ekonomins statskapitalistiska karaktär genom att reducera termen statskapitalism till en meningslös fras. D.v.s., han ser inget mer i begreppet än vad som sågs i det före den ryska revolutionen, eller vad som ses i det idag med hänsyn till de statskapitalistiska tendenserna i de fascistiska länderna.
Trotskij vinner sitt argument genom att framställa frågan så att den passar honom, eftersom det är uppenbart att Ryssland idag domineras av en ekonomi som skiljer sig från statskapitalismen i det fascistiska eller allmänt borgerliga samhället. Men ett fullfjädrat statskapitalistiskt system är sannerligen något annat än statskapitalistiska tendenser, statliga företag, eller t.o.m. statlig kontroll i ett för övrigt borgerligt samhälle. Statskapitalismen som samhällssystem förutsätter expropriation av enskilda kapitalister, d.v.s. en omvälvning av egendomsförhållandena.
Medan det kapitalistiska produktionssättet historiskt växte fram på grundval av det privata ägandet av produktionsmedlen, har den ryska revolutionen visat att det kapitalistiska produktionssättet under vissa betingelser kan fortsätta att existera även om de enskilda ägarna avlägsnats och ersätts med en kollektivt exploaterande apparat där fabriker inte ägs av kapitalist "X" eller "Y" utan "kontrolleras" (d.v.s. ägs) av staten (d.v.s. de härskande klasserna).
Den ryska revolutionen ändrade egendomsförhållandena genom att byta ut enskilda ägare med bolsjeviker och deras allierade, ersätta de gamla "uppmuntrande" slagorden med nya "revolutionära" fraser, resa hammaren och skäran över Kreml där den tsaristiska örnen en gång stod o.s.v. Men det bolsjevikiska maktövertagandet ändrade inte det kapitalistiska produktionssättet. D.v.s., under bolsjevikerna finns lönearbetarsystemet och den exploaterande klassens tillägnelse av mervärde (profit) kvar liksom tidigare. Vad som sker med en sådan profit är precis vad som skedde med den under systemet med enskilda kapitalister, givetvis med statskapitalismens särskilda egenart i beräkningen.
Sådant mervärde fördelas i enlighet med det totala kapitalets behov, för den fortsatta kapitalackumulationens bästa och för att trygga det statskapitalistiska maskineriet genom att öka dess makt och prestige.
Endast en förändring i produktionssättet kan leda till socialismen. I annat fall kommer man vad arbetarna beträffar endast ha bytt ut en uppsättning utsugare mot en annan. Under statskapitalistiska förhållanden är ackumulationsprocessen och produktivkrafternas utveckling genom lönearbetet, liksom i fallet med den "vanliga" kapitalismen, förbundna med en ökad tillägnelse av mervärde, med fortsatt exploatering, och följaktligen, för att denna process skall kunna fortgå, med utvecklingen av nya klasser och egenintressen, emedan ju arbetarklassen inte kan exploatera sig själv.
Denna kapitalistiska nödvändighet hjälper till att förklara den ryska utvecklingen. Inget annan "linje", inget annan "politik" skulle väsentligen kunnat förändra denna utveckling. Genom att inte lyckas inse Rysslands statskapitalistiska karaktär, genom att betrakta dess nuvarande ekonomi som ett övergångsstadium till socialismen, visar Trotskij bara sin beredvillighet att utlösa en ny statskapitalistisk revolution, vilken måste leda till en ny stalinism - till ännu ett förrådande av revolutionen.
Trotskij beskriver motsättningarna i den ryska ekonomiska situationen på följande sätt:
"I den utsträckning, som den utvecklar produktivkrafterna, i motsats till den nedåtgående kapitalismen, förbereder den ekonomiska basen för socialismen. I den utsträckning, som den mer och mer använder sig av borgerliga fördelningsnormer till förmån för ett övre skikt, förbereder den kapitalismens återupprättande. Denna motsättning mellan egendomsformer och fördelningsnormer kan inte växa i evighet. Antingen måste den borgerliga normen i en eller annan form sprida sig till produktionsmedlen, eller också måste fördelningsnormen bringas i överensstämmelse med det socialistiska egendomssystemet." (s. 244)
Lösningen, enligt Trotskij, ligger i ersättandet av den nuvarande parasitiska byråkratin med en icke-parasitisk apparat. Ingenting annat behöver, enligt hans åsikt, förändras eftersom det sovjetiska ekonomiska systemet har de nödvändiga förutsättningarna för en övergång till socialismen i kombination med den världsrevolutionära utvecklingen. Denna nya byråkrati, som är väsentlig i Trotskijs övergångsperiod, kommer enligt honom införa en jämnare inkomstfördelning. Men Trotskij måste komma ihåg att den nuvarande byråkratin började med samma idé, vilken ursprungligen begränsade partifunktionärers löner, etc. Det var omständigheterna kring ekonomin som inte bara möjliggjorde utan tvingade den nuvarande byråkratin att anta ett program för ständigt ökad ekonomisk ojämlikhet till sin fördel. Detta skedde i överensstämmelse med behovet av en snabbare ackumulation för att säkra systemet som helhet. Det finns ingen garanti för att en hypotetisk trotskistisk byråkrati skulle vara annorlunda i detta avseende än Stalins apparat.
Under rådande produktionssätt kan Ryssland inte utveckla produktivkrafterna högre än den gamla sortens kapitalism i västvärlden förmådde göra. Följaktligen kan dess distributionssystem aldrig överstiga kapitalistiska fördelningsnormer. Den sortens motsättning mellan egendomsformer och fördelningsnormer som Trotskij föreställer sig existerar inte. Den ryska fördelningsmetoden är i fullständig överensstämmelse med dess statskapitalistiska produktionsmetod.
Det räcker med att begrunda den dominerande roll som Trotskij spelade i bolsjevikrysslands första dundrande år för att förstå varför han inte kan medge att bolsjevikrevolutionen endast lyckades ändra kapitalismens form men inte kunde göra slut på den kapitalistiska utsugningen. Det är skuggan från denna period som ligger i vägen för hans förståelse.