Original titel: "The Lenin Legend"
Publicerat: International Council Correspondence
bd 2, nr 1, december 1935; senare omtryckt i Western Socialist bd 13, nr 3, januari 1946.
Översättning: Jonas Holmgren
"Påståendet att historien görs av enskilda individer är från en teoretisk ståndpunkt helt grundlös." Sådana är Lenins egna ord då han vänder sig mot legenden som vill göra honom till ensam ansvarig för 'framgångarna' respektive 'förbrytelserna' i den Ryska revolutionen. I fråga om den direkta orsaken till revolutionens utbrott och tiden för dess inträffande ansåg han världskriget vara utslagsgivande. Ja, utan kriget, säger han, "skulle revolutionen kanske ha skjutits upp med flera årtionden." Tanken att den Ryska revolutionens utbrott och förlopp i stor utsträckning var avhängig av Lenin innebär med nödvändighet revolutionens fullständiga identifierande med bolsjevikernas maktövertagande. Trotskij har en gång fällt ett yttrande med innebörden att hela äran för Oktoberresningens framgång tillskrivs Lenin; beslutet för resning skulle ha fattats av honom ensam, i strid mot nästan samtliga partikamrater. Men bolsjevikernas maktövertagande gav inte Lenins anda till revolutionen; tvärtom, Lenin hade så fullständigt anpassat sig till revolutionens nödvändigheter att han praktiskt taget fullbordade uppgiften för den klass han sade sig bekämpa. Visserligen hävdas det ofta att bolsjevikernas övertagande av statsmakten genast omvandlade den ursprungligen borgerligt-demokratiska revolutionen till den socialistiska-proletära. Men kan verkligen någon på allvar tro att en enda politisk handling skulle vara i stånd att ersätta resultatet av en hel historisk utveckling; att sju månader - från februari till oktober - räckte för att bilda de ekonomiska förutsättningarna för en socialistisk revolution i ett land som, för att ge större spelrum till den moderna kapitalismens krafter, var i färd med att göra sig av med sina feodala och absolutistiska bojor?
Fram tills revolutionen, och i mycket stor utsträckning även än idag [1935], spelade den agrara frågan en avgörande roll för den ekonomiska och sociala utvecklingen i Ryssland. Före kriget levde endast 24 av 174 miljoner invånare i städer. För varje tusental förvärvsarbetande, var 719 sysselsatta i jordbruket. Trots deras enorma ekonomiska betydelse, förde en majoritet av bönderna alltjämt en usel tillvaro. Orsaken till deras bedrövliga belägenhet var bristen på jord. Staten, adeln och de stora godsägarna tillförsäkrade sig själva en omåttlig exploatering av befolkningen.
Sedan avskaffandet av livegenskapen (1861) hade bondemassornas brist på jord varit den fråga kring vilket allt annat kretsade i rysk inrikespolitik. Den utgjorde det huvudsakliga syftet med alla reformsträvanden, som i den såg drivkraften till den annalkande revolutionen, vilken måste avstyras. Den tsaristiska regimens ekonomiska politik, med sina ständigt nya uppbörder av indirekta skatter, förvärrade situationen för bönderna än mer. Utgifterna för armén, flottan och statsapparaten nådde enorma proportioner; större delen av statsbudgeten gick till improduktiva ändamål, vilket fullständigt fördärvade jordbrukets ekonomiska bas.
'Frihet och Jord' var alltså lantarbetarnas ovillkorliga revolutionära fordran. Under denna paroll inträffade en rad bondeuppror som snart, under perioden 1902 till 1906, fick betydande omfång. I förening med arbetarnas pågående masstrejksrörelser skapade de en sådan våldsamt tumult i hjärtat av tsarismen att denna period utan tvivel kan betecknas som "generalrepetition" inför revolutionen 1917. Det sätt på vilket tsarismen reagerade på dessa uppror illustreras bäst av ett yttrande från den dåvarande viceguvernören i Tambiovsk, Bogdanovitch: "Några greps, desto fler sköts." Och en av de officerare som deltagit i upprorens undertryckande skrev: "Överallt omkring oss blodsutgjutelse; allt står i lågor; vi skjuter, slå ner, spetsar." Det var i detta hav av blod och lågor som revolutionen 1917 föddes.
Trots nederlagen blev trycket från lantarbetarna alltmera hotande. Detta ledde till Stolypin-reformerna, som emellertid bara var tomma åtbörder vilka inte kom längre än till löften och som i realiteten inte förde agrarfrågan ett enda steg framåt. Men när lillfingret en gång räckts fram, kommer de snart vilja ha hela handen. Lantarbetarnas ytterligare försämrade läge under kriget, den tsaristiska arméns nederlag vid fronterna, det växande upproret i städerna, den kaotiska tsaristiska politiken i vilken allt förnuft kastades överbord, detta allmänna dilemma - som påverkade samtliga samhällsklasser -, ledde till Februarirevolutionen. Först och främst medförde den till slut agrarfrågans våldsamma lösning, vilket hade varit den brännande frågan under det gångna halvseklet. Denna revolutions politiska karaktär var emellertid inte präglad av bonderörelsen; den gav den blott dess stora kraft. I det första tillkännagivandet av Petersburgs arbetar- och soldatråds verkställande centralkommitté nämndes inte ens agrarfrågan. Bönderna drog dock snart den nya regeringens uppmärksamhet till sig. I april och maj 1917 började de besvikna bondemassorna, som tröttnat på att vänta på att regeringen skulle vidta åtgärder i agrarfrågan, att lägga beslag på jordegendomarna på egen hand. I rädsla för att inte få sin vederbörliga del i den nya fördelningen, övergav soldaterna vid fronterna skyttegravarna och skyndade tillbaka till sina byar. De tog emellertid sina vapen med sig och sålunda hade den nya regeringen inte någon möjlighet att hindra dem. Alla vädjanden till den nationella känslan och de ryska intressenas helgd var till ingen nytta gentemot massornas begär att äntligen få tillgodose sina egna ekonomiska behov. Och dessa behov omfattade fred och jord. Det förtäljdes vid denna tid att några lantarbetare som bönfallits att stanna kvar vid fronten, emedan tyskarna ju i annat fall skulle ockupera Moskva, hade blivit alldeles förbryllade och svarat regeringens sändebud: "Vad gör det oss? Vi är ju från Tambov-guvernementet."
Lenin och bolsjevikerna uppfann inte den segrande parollen 'jorden till bönderna', de accepterade snarare den faktiska bonderevolution som pågick oavhängigt av dem. Genom att dra fördel av Kerenskij-regimens vacklande hållning, som alltjämt hoppades kunna lösa agrarfrågan genom fredlig diskussion, vann bolsjevikerna lantarbetarnas sympati och var därmed i stånd att driva bort Kerenskij-regeringen och själva ta över makten. Detta var dock endast möjligt för dem såsom företrädare för böndernas vilja, genom att sanktionera beslagtagandet av jordegendomar, och det var endast genom böndernas stöd som bolsjevikerna kunde hålla sig kvar vid makten.
Parollen 'jorden till bönderna' har ingenting med kommunistiska principer att göra. Styckning av de stora jordegendomarna i ett stort antal små oberoende lantbruksföretag var en åtgärd helt i strid med socialismens idé, och kunde rättfärdigas endast på grund av taktiska behov. De efterföljande ändringarna i Lenins och bolsjevikernas bondepolitik var ur stånd att åstadkomma någon förändring av allt det som med nödvändighet följde av denna ursprungliga opportunistiska politik. Oaktat alla kollektiviseringar, vilka hitintills till övervägande del inskränkts till produktionsprocessens tekniska sida, är det ryska jordbruket än idag i grund och botten bestämt av [böndernas] privatekonomiska intressen och motiv. Detta innebär att det är omöjligt, även på det industriella området, att nå längre än till en statskapitalistisk ekonomi. Även om denna statskapitalism syftar till att fullständigt omvandla lantbruksbefolkningen till exploaterbara jordbrukande lönearbetare, är det likväl inte troligt att detta mål kan uppnås med tanke på de nya revolutionära sammandrabbningar som är förenat med ett sådant vågspel. Den nu pågående kollektiviseringen kan inte betraktas som socialismens fullbordande. Detta blir uppenbart när man betänker att observatörer på den ryska scenen såsom Maurice Hindus anser det möjligt att "det ryska jordbruket skulle förbli kollektiviserat även om Sovjeterna bröt samman, möjligen med mer kontroll i händerna på lantarbetarna än av regeringen." Men även om den bolsjevikiska jordbrukspolitiken skulle leda till det önskade målet, t.o.m. en statskapitalism som utsträckte sig till alla grenar av samhällsekonomin, skulle arbetarnas läge alltjämt vara oförändrat. Inte heller skulle en sådan fullbordan kunna betraktas som en övergång till verklig socialism, eftersom de delar av befolkningen som då blivit privilegierade genom statskapitalismen, skulle försvara sina privilegier mot alla förändringar precis på samma sätt som i de privata ägarna tidigare gjort vid tidpunkten för revolutionen 1917.
Industriarbetarna utgjorde ännu en mycket liten minoritet av befolkningen och var följaktligen ur stånd att sätta prägel på den ryska revolutionen i överensstämmelse med sina egna behov. De borgerliga elementen, som också bekämpade tsarismen, ryggade snart tillbaka inför sina uppgifters natur. De kunde inte ansluta sig till den revolutionära lösningen på agrarfrågan, eftersom en allmän expropriering av marker alltför lätt skulle kunna medföra exproprieringen av industrin. Varken bönder eller arbetare följde dem; borgarklassens öde bestämdes därför av den tillfälliga alliansen mellan de sistnämnda grupperna. Det var inte bourgeoisien utan arbetarna som kom att slutföra den borgerliga revolutionen; i kapitalisternas ställe tog den bolsjevikiska statsapparaten över under den leninistiska parollen: 'Om kapitalismen ändå är oundviklig, så låt oss skapa den.' Visserligen hade arbetarna i städerna störtat kapitalismen, men endast för att nu se den bolsjevikiska partiapparaten bli sina nya herrar. I industristäderna fortsatte arbetarnas kamp med socialistiska krav, till synes oberoende av den samtidigt pågående bonderevolutionen och likväl på ett avgörande sätt bestämd av den senare. Arbetarnas ursprungliga revolutionära krav var objektivt sett ogenomförbara. Visserligen kunde arbetarna, med böndernas hjälp, vinna statsmakten åt "sitt" parti, men denna nya stat intog snart en ståndpunkt som var rakt motsatt arbetarnas intressen. En motsats som intill denna dag tagit former som faktiskt gör det möjligt att tala om en 'röd tsarism': undertryckande av strejker, deportationer, massavrättningar, och följaktligen även tillblivandet av nya illegala organisationer som genomför en kommunistisk revolt mot den nu rådande falska socialismen. Talet helt nyligen om en utvidgning av demokratin i Ryssland, tanken på att införa en slags parlamentarism, den senaste sovjetkongressens resolution gällande diktaturens upplösning - allt detta är endast taktiska manöver som syftar till att kompensera för regeringens senaste våldsdåd mot oppositionen. Dessa löften kan inte tas på allvar. De är en utväxt av den leninistiska praktiken, som alltid var väl ägnad att verka åt två håll samtidigt, till fördel för sin egen stabilitet och säkerhet. Denna leninistiska sicksack-politik bottnar i nödvändigheten av att ständigt anpassa sig till förändringar i klassernas styrkeförhållande i Ryssland, på ett sätt som gör att regeringen alltid förblir situationens herre. Således accepteras idag vad som avvisades dagen innan, eller omvänt; principlösheten har upphöjts till princip, det leninistiska partiet bryr sig bara om en sak, nämligen utövandet av statsmakten till varje pris.
Här vill vi emellertid endast klargöra att det avgörande momentet i den ryska revolutionen var böndernas revolt, inte Lenin eller bolsjevikerna. Zinovjev, som fortfarande satt kvar vid makten vid denna tid och som var på Lenins sida, fastställde förresten så sent som på bolsjevikpartiets 11:e kongress (mars-april 1921):
"Den avgörande orsaken till vår seger var inte att den proletära förtruppen var på vår sida, utan att armén gick över till oss, eftersom vi krävde fred. Armén bestod emellertid av bönder. Hade vi inte fått stöd av dessa miljontals bondesoldater skulle vår seger över bourgeoisin ha varit utesluten."
Böndernas stora intresse gällande agrarfrågan och deras klena intresse i fråga om regeringsmakten, gjorde det möjligt för bolsjevikerna att föra en segerrik kamp för regeringsmakten. Bönderna lämnade gärna över Kreml till bolsjevikerna, förutsatt bara, att de inte hindrades i sin kamp mot de stora godsägarna.
Inte ens i städerna var Lenin den avgörande omständigheten i konflikten mellan arbete och kapital. Tvärtom drogs han hjälplöst med i arbetarnas kölvatten, vars krav och faktiska åtgärder vida överskred bolsjevikernas. Det var inte Lenin som ledde revolutionen, det var revolutionen som ledde honom. Lenin hade ännu så sent som under oktoberresningen begränsat sina tidigare mer genomgripande krav på produktionsförvaltning och önskade inte gå så långt som till bank- och transportväsendets förstatligande. Då privategendomens allmänna avskaffande uteblev, tog emellertid arbetarna ingen närmare notis om hans åsikter utan exproprierade företagen på egen hand. Det är intressant att erinra sig att den bolsjevikiska regeringens första dekret var riktad mot den vilda, "obemyndigade" exproprieringen av fabrikerna genom arbetarråd. Men dessa sovjeter var ännu så länge starkare än partiapparaten och tvingade därmed Lenin att utfärda dekretet om industriföretagens allmänna förstatligande. Det var först under påtryckningar från arbetarna som bolsjevikerna samtyckte till denna ändring i sina planer. Genom statsmaktens utvidgning försvagades emellertid sovjeternas inflytande alltmer; idag fyller de inte längre något annat syfte än för dekorativa ändamål.
Givetvis gjordes det i Ryssland, under revolutionens första år fram till införandet av den Nya Ekonomiska Politiken (1921), faktiskt en del försök i kommunistisk bemärkelse. Denna förtjänst kan emellertid inte attribueras Lenin, utan måste tillskrivas de krafter som gjorde honom till en politisk kameleont, som i den ena stunden antog en reaktionär och i den andra stunden en revolutionär färg. Nya bondeuppror riktade mot bolsjevikerna tvingade Lenin till att föra en radikalare politik med starkare betoning på arbetares och fattigbönders intressen, vilka fått alltför litet i samband med den första fördelningen av jordegendomar. Men sedan denna politik visats vara ett misslyckande eftersom fattigbönderna vägrat stödja bolsjevikerna, vände sig Lenin åter till mellanbönderna, vars intressen nu var att föredra. I dylika fall hade Lenin inga skrupler om att ånyo stärka de privatkapitalistiska inslagen, och de tidigare allierade vilka nu blivit obekväma, skjuts ned med kanoner, såsom fallet var i Kronstadt.
Makten och ingenting annat än makten: det är vad Lenins hela politiska visdom slutligen kan reduceras till. Det faktum att vägarna längs vilka den uppnås och medlen som leder till den, i sin tur bestämmer det sätt på vilket denna makt tillämpas, var en fråga som han lade mycket liten vikt vid. Socialism för honom var i sista hand endast ett slags statskapitalistiskt monopol, efter förebild av "det tyska postväsendet". Och denna statskapitalism överskred han på vägen, för i själva verket fanns ingen annan form att överskrida. Det var endast en fråga om vem som skulle gynnas av denna statskapitalism och här gav Lenin inte företräde för någon. George Bernard Shaw hade sålunda alldeles rätt då han i en föreläsning inför Fabian Society i London konstaterade att "den ryska kommunismen är inget annat än Fabian-programmets genomförande i praktiken, vilket vi förkunnat de senaste fyrtio åren."
Ingen har dock ännu misstänkt fabianerna för att omfatta en global revolutionär kraft. Men Lenin är naturligtvis i första hand hyllad som en världsrevolutionär, oaktat det faktum att den nuvarande ryska regeringen, genom vilken hans 'kvarlåtenskap' förvaltas, sänder ut eftertryckliga dementier då pressen publicerar rapporter om ryska skålar för världsrevolutionen. Legenden om Lenins världsrevolutionära betydelse får sin näring från hans konsekvent internationalistiska hållning under världskriget. Det var nämligen vid denna tid helt omöjligt för Lenin att föreställa sig att en rysk revolution inte skulle få några efterdyningar, utan lämnas åt sitt eget öde. Det fanns två skäl till detta: för det första eftersom en sådan tanke stod i strid med det objektiva läge som följde av världskriget, och för det andra eftersom han antog att de imperialistiska staternas våldsamma angrepp gentemot bolsjevikerna skulle bryta ryggen av den ryska revolutionen såvida det västeuropeiska proletariatet inte lyckades komma till undsättning. Lenins maning till världsrevolution var i första hand ett krav på ett understödjande och upprätthållande av bolsjevikernas makt. Beviset för att det inte var mycket mer än detta ges genom hans ombytlighet i denna fråga: utöver sitt krav på världsrevolution tillkännagav han på samma gång 'de förtryckta folkens självbestämmanderätt' - deras nationella frigörelse. Återigen denna dubbla bokföring, även detta härrörande från bolsjevikernas jakobinska behov av att klamra sig fast vid makten. Båda parollerna försvagade de kapitalistiska ländernas kraft att ingripa i de "ryska angelägenheterna", emedan deras uppmärksamhet i och med detta avleddes till deras egna besittningar och kolonier. Detta innebar en respit för bolsjevikerna. För att göra denna så långvarig som möjligt, bildade Lenin sin International. De ställde sig en dubbel uppgift: att å ena sidan underordna arbetarna i Västeuropa och Amerika Moskvas vilja; å andra sidan att stärka Moskvas inflytande på folken i Öst-Asien. Arbetet på det internationella området var utformat med den ryska revolutionens händelseförlopp som förebild. Målet var å ena sidan att förena arbetares och bönders intressen i världsomfattande skala, å andra sidan bolsjevikernas kontroll över dem, genom den Kommunistiska Internationalen. På detta sätt skulle den bolsjevikiska statsmakten i Ryssland åtminstone understödjas, och för den händelse att världsrevolutionen verkligen skulle spridas, skulle världsmakten vinnas. Ehuru den första avsikten var förenad med framgång, kunde den andra emellertid inte fullbordas. Som en utvidgad imitation av den ryska, kunde världsrevolutionen inte komma vidare, och den ryska segerns nationella begränsningar gjorde ovillkorligen bolsjevikerna till en kontrarevolutionär kraft på det internationella planet. Därav orsaken till att kravet på 'världsrevolution' omvandlades till 'teorin om att bygga socialismen i ett land'. Detta var inte en förvrängning av "den leninistiska ståndpunkten" - som Trotskij exempelvis hävdar - utan den direkta följden av den pseudo-världrevolutionära politik som Lenin själv förde.
Det stod klart vid denna tid, även för många bolsjeviker, att revolutionens inskränkande till Ryssland skulle göra den Ryska revolutionen till hindrande omständighet för världsrevolutionen. Sålunda skrev exempelvis Eugene Varga i sin bok Economic Problems of the Proletarian Dictatorship, som publicerades av den Kommunistiska Internationalen (1921):
"Det föreligger en risk för att Ryssland upphör vara den internationella revolutionens drivkraft... Det finns kommunister i Ryssland som tröttnat på att invänta den europeiska revolutionen och som vill göra det bästa av sin nationella isolering... Ett Ryssland som betraktade andra länders sociala revolution som dess angelägenhet varmed det inte hade att skaffa, skulle åtminstone kunna leva i fredlig samexistens med de kapitalistiska länderna. Jag är långt ifrån att tro att ett sådant innestängande av det revolutionära Ryssland skulle kunna stoppa världsrevolutionens utveckling. Däremot skulle framåtskridandet slå av på takten."
I och med skärpningen av de inhemska kriserna i Ryssland vid denna tid dröjde det inte länge förrän nästan alla kommunister, däribland Varga själv, hyste samma uppfattning varom Varga här beklagar sig över. Faktum är att Lenin och Trotskij redan tidigare, t.o.m. 1920, hade gjort sig stort besvär för att hejda de revolutionära krafterna i Europa. Det fordrades världsfred för att - under bolsjevikernas beskydd - säkerställa uppbyggandet av statskapitalismen i Ryssland. Det var inte tillrådigt att störa denna fred, vare sig genom krig eller nya revolutioner, ty i båda fallen skulle ett land som Ryssland säkert komma att bli indraget. Följaktligen påtvingade Lenin, genom splittringar och intriger, en nyreformistisk[1] riktning på den Västeuropeiska arbetarrörelsen, en riktning som ledde till dess fullständiga upplösning. Det var sannerligen med skarpa ord som Trotskij, med Lenin godkännande, vände sig mot resningen i centrala Tyskland (1921):
"Det måste sägas rent ut till de tyska arbetarna att vi betraktar denna anfallsfilosofi som den största faran och dess praktiska tillämpning som det största politiska brott."
Och i en annan revolutionär situation, 1923, förklarade Trotskij till en utsänd medarbetare från Manchester Guardian, återigen med godkännande av Lenin:
"Givetvis är vi intresserade av arbetarklassens seger, men det ligger inte alls i vårt intresse att låta revolutionen bryta ut i ett åderlåtet och utmattat Europa, så att proletariatet inte tar över annat än ruiner från borgarklassen. Vi är intresserade av fredens bevarande."
Tio år senare, när Hitler tog makten, lyfte den Kommunistiska Internationalen inte ett finger för att hindra honom. Inte nog med att Trotskij misstar sig, han visar även tecken på ett försämrat minne - något som utan tvivel kan härledas till förlusten av hans uniform -, när han idag betecknar Stalins underlåtenhet att hjälpa de tyska kommunisterna som ett förrådande av leninismens principer. Detta förräderi utövades ständigt av Lenin, och av Trotskij själv. Men enligt Trotskijs maxim är det viktiga naturligtvis inte vad som görs, utan vem som gör det.
Faktum är att Stalin, vad hans inställning till den tyska fascismen anbelangar, är Lenins främsta lärjunge. Vidare har bolsjevikerna naturligtvis inte avstått från att ingå allianser med Turkiet och skänkt politiskt och ekonomiskt stöd till regeringen i det landet, även vid en tidpunkt då de hårdaste åtgärder vidtogs mot kommunisterna där - åtgärder som ofta t.o.m. ställer fascisternas gärningar i skymundan.
I betraktande av det faktum att den Kommunistiska Internationalen, så vitt den fortsätter att verka, blott är en byrå för den ryska turistnäringen och i betraktande av den kommunistiska rörelsens kollaps i alla de länder där den styrs från Moskva, är legenden om Lenin som världsrevolutionär utan tvekan tillräckligt försvagad för att man nog ska kunna räkna med dess försvinnande inom en snar framtid. Den Kommunistiska Internationalens bihang har naturligtvis redan idag slutat verka efter världsrevolutionens idé. De talar istället om 'Arbetarstaten', från vilken de när sin begeistring så länge som de själva inte tvingas leva i den som arbetare. De som fortsätter att hylla Lenin som världsrevolutionären par excellence, entusiasmeras i själva verket inte av något annat än Lenins politiska drömmar om världsmakt - drömmar som bleknar till obetydlighet i dagsljus.
Den motsägelse som föreligger mellan Lenins verkliga historiska betydelse och den som i allmänhet tillskrivs honom är större och samtidigt mer outgrundligt än vad som är fallet med någon annan personlighet som framträtt i modern tid. Vi har visat att han inte kan göras ansvarig för den Ryska revolutionens framgångar, och vidare att hans teori och praktik inte, som så ofta görs gällande, kan bedömas vara av världsrevolutionär betydelse. Inte heller kan han, trots alla påståenden om motsatsen, anses ha utvidgat eller kompletterat marxismen.
I Thomas B. Bramelds arbete med titeln A Philosophical Approach to Communism (1933), som nyligen utgavs av University of Chicago, definieras kommunismen fortfarande som "en syntes av Marx, Engels och Lenins läror". Det är inte bara i denna bok, utan även i allmänhet, och i synnerhet i den partikommunistiska pressen, som Lenin ställs i ett sådant förhållande till Marx och Engels. Stalin har betecknat leninismen som 'marxismen under imperialismens epok'. En sådan ståndpunkt hämtar emellertid sitt enda berättigande i en ogrundad överskattning av Lenin. Lenin har inte bidragit med en enda beståndsdel till marxismen som skulle kunna betecknas som ny och självständig. Lenins filosofiska åskådning är den dialektiska materialism som utarbetades av Marx, Engels och Plechanov. Det är denna han åberopar sig på i samband med alla betydande problem: den är hans måttstock i allt och hans högsta instans[2]. I sitt filosofiska huvudverk, Materialism and Empirocriticism, upprepar han blott Engels i sitt uppspårande av de olika filosofiska ståndpunkternas motsatsförhållanden, vilka han stympar till en enda huvudmotsägelse: materialismen kontra idealismen. Enligt den första uppfattningen är naturen det primära och medvetandet det sekundära, och tvärtom enligt den andra uppfattningen. Denna sedan tidigare redan kända formulering dokumenterar så Lenin med ytterligare stoff från olika kunskapsområden. Det kan således inte vara tal om någon väsentlig berikning av den marxistiska dialektiken från Lenins sida. Att tala om en leninistisk skolbildning inom filosofin, är helt enkelt inte möjligt.[3]
Inte heller på den ekonomiska teorins område kan någon sådan självständig betydelse tillskrivas Lenin. Lenins ekonomiska skrifter är mer "marxistiska" än någon av hans samtida, men de är bara lysande tillämpningar av redan befintliga ekonomiska doktriner förknippade med marxismen. Lenin hade ingen tanke på att vara självständig teoretiker i ekonomiska spörsmål; för honom hade Marx redan sagt allt väsentligt på detta område. Och eftersom det enligt hans tänkesätt är helt omöjligt att överskrida Marx, nöjde han sig med att påvisa att de marxistiska postulaten var i överensstämmelse med den faktiska utvecklingen. Hans främsta ekonomiska arbete The Development of Capitalism in Russia, bär en välformulerad vittnesbörd om detta. Lenin ville aldrig vara mer än Marx' lärjunge, och det är endast i legenden som man kan tala om en 'leninistisk' teori.
Lenin ville framför allt vara en praktisk politiker. Hans teoretiska arbeten är nästan uteslutande av polemisk natur. I dessa bekämpar han teoretiker och andra fiender till marxismen, vilken Lenin uppfattar som överensstämmande med sina egna politiska strävanden och bolsjevikernas i allmänhet. För marxismen avgörs en teoris riktighet genom praxis. Som praktiker, strävandes efter att omsätta Marx läror i handling, kan Lenin faktiskt ha gjort marxismen en enorm tjänst. Emellertid, återigen vad marxismen beträffar, är varje praktik samhällelig, vilken enskilda individer kan modifiera och påverka endast i mycket begränsad utsträckning men aldrig på ett avgörande sätt. Det råder inget tvivel om att föreningen mellan teori och praktik, av slutliga mål och konkreta ögonblicksfrågor - med vilka Lenin ständigt var inbegripen - kan hyllas som en stor bedrift. Men kriteriet för denna bedrift är återigen den framgång som åtföljer densamma. Men denna framgång, som vi redan sagt, förvägrades emellertid Lenin. Han misslyckades såväl med att föra den världsrevolutionära rörelsen framåt som att bilda de nödvändiga förutsättningarna för ett sant socialistiskt samhälle i Ryssland. Framgångarna (sådan de var) förde honom inte närmare sitt mål, utan sköt det tvärtom längre bort i fjärran.
De faktiska förhållandena i Ryssland och det nuvarande läget för arbetare runtom i världen, torde sannerligen vara ett tillräckligt bevis - för varje kommunistisk iakttagare - för att den nuvarande 'leninistiska' politiken är raka motsatsen till den som uttrycks i dess fraseologi. I längden måste ett sådant förhållande utan tvekan förstöra den artificiellt skapade Lenin-legenden, så att historien själv slutligen placerar Lenin på hans vederbörliga plats i historien.
[1] Gällde bl.a. krav på deltagande i parlamenten, inträdande i "reaktionära fackföreningar", ingående av kompromisser med vänsterliberala element etc.
[2] Detta hindrade honom naturligtvis inte från att göra sin egen läsning av Marx och Engels och anpassa stoffet till ryska förhållanden.
[3] Se A. Pannekoeks Lenin som filosof (1938).