Se även den engelska utgåvan.
Bäste herr Danielson!
När Ert brev av den 21 september kom fram befann jag mig på resa i Skottland och på Irland; inte förrän i dag har jag haft tid och ork att författa ett svar.
Brevet av den 20 januari hade verkligen kommit bort, vilket jag av två skäl måste beklaga djupt - dels därför att det dröjde så länge innan jag fick ta del av dess intressanta nyheter, och dels för att Ni måst göra Er besväret att skriva om alltsammans. Men tack skall Ni ha!
Det förefaller som om "odlandet av millionärer" - för att använda Bismarcks uttryck - är en verksamhet där Ert land för närvarande gör jättelika framsteg. Vinster av det slag som Er officiella statistik berättar om är i dagens läge knappast tänkbara för textilfirmor i England, Frankrike eller Tyskland. Där räknar man med en genomsnittsvinst på maximalt 20 procent, och 25-30 procent under rekordartat gynnsamma år, när man talar om "tillfredsställande" resultat. Det var bara under den moderna industrins allra tidigaste år som maskinellt topputrustade företag, med ett socialt sett högst otillfredsställande lågt antal anställda, kunde säkra sådana vinster åt sig. Nuförtiden kan man inte erhålla sådana siffror annat än genom att ge sig in i riskabla satsningar på nya uppfinningar etc. - spekulationer av vilka en på hundra kan bli lyckosam, medan de andra resulterar i totala fiaskon.
I dagens läge finns det endast ett land, där man kan ha möjlighet att inom någon av de viktigare industrierna uppnå liknande resultat. Jag syftar på Amerikas förenta stater. Där har skyddstullarna efter inbördeskriget - liksom nu även McKinley-tariffen - haft liknande verkan, och vinsterna har självfallet varit enorma. Det faktum att dessa ting är helt beroende av en tullagstiftning, som kan förändras från den ena dagen till den andra, är tillräckligt för att hindra att utländskt kapital i större skala (större i förhållande till det satsade inhemska kapitalets omfattning) investeras i dessa industrier, och på så sätt försvinner den viktigaste av de konkurrensfrämjande och profitsänkande faktorerna ur bilden.
Er beskrivning av de förändringar som utvidgandet av den moderna industrin innebär för folkmajoritetens levnadsförhållanden - totalt sammanbrott för den hemmaindustri som är avsedd att täcka producenternas egna behov, och stundom också för den som endast är till för kapitalistiska köpares skull - påminner mig i hög grad om vad vår författare, i sitt kapitel om upprättandet av hemmamarknaden, har att säga om utvecklingen i större delen av Väst- och Mellaneuropa under perioden 1820-1840. Hos er har denna utveckling naturligtvis haft konsekvenser av delvis annat slag. I Tyskland och Frankrike är bönderna seglivade; först efter att i flera generationer ha varit i händerna på ockrare är bondfamiljerna redo att ge upp sina gårdar - detta gäller åtminstone de distrikt där den moderna industrin ännu inte har slagit igenom. I Tyskland håller bönderna sig uppe med hjälp av en mängd olika sorters hemmaindustri - tillverkning av pipor, leksaker, korgar etc. - för kapitalistiska uppdragsgivares räkning. När bonden hunnit sköta dagens jordbrukssysslor betraktar han den tid han får över som värdelös; vartenda öre han kan förvärva genom extra-arbete betraktar han som ren vinst - det är förklaringen till att sådana produkter i Tyskland är så ofattbart billiga och ger tillverkaren så ynkligt litet i lön för mödan.
Hos er finns ett annat slag av bygemenskap, vars motstånd först måste övervinnas (fast enligt min mening måste detta i betänklig grad trubbas av under en oavbruten kamp mot den moderna kapitalismen); därtill kommer, som Ni påpekade i Ert brev av den 1 maj, möjligheten att arrendera mark som tillhör storgodsägarna - ett sätt för ägarna att på ett betryggande sätt komma över mervärdet, men också ett sätt för bönderna att förlänga sin osäkra tillvaro som bönder. Mitt intryck är att även kulakerna oftast föredrar att fortsätta den regelbundna utsugningen av bönderna framför att helt ruinera dem och överta deras mark. Det slår mig därför att också den ryske bonden - i de områden där man inte anser sig behöva honom som fabriksarbetare eller liknande - är ytterst seglivad och kräver rejäla tag av dem som vill ha honom att försvinna ur bilden.
De enorma profiter som den unga ryska bourgeoisien håvar in - och det sätt på vilket dessa är beroende av goda skörderesultat - förklarar åtskilligt som annars skulle ha tett sig rätt dunkelt; dessa ting har Ni belyst på ett ypperligt sätt. Hur skulle jag annars ha kunnat begripa det påpekande som en medarbetare i en London-tidning i dag gör i en rapport från Odessa: "I ryska företagarkretsar tycks man vara besatt av den föreställningen att ett krig är det enda som kan råda bot på den tilltagande depressionen och den misstro som nu utgör ett sådant handikapp för hela den ryska industrin" - hur skulle man kunna finna en vettig förklaring till detta, om man inte kände till hur beroende den av tullarna skapade industrin är av hemmamarknaden och av skörden i jordbruksdistrikten, som bestämmer dess enda kunders köpkraft? När denna marknad inte räcker till, blir det för enfaldigt folk en helt naturlig tanke att man skall kunna utvidga den genom ett framgångsrikt krig!
En sak som intresserar mig mycket är det av Er skildrade, skenbart paradoxala förhållandet att en god skörd i Ert land inte nödvändigtvis behöver få till följd att spannmålspriserna sänks. Ju mer vi sätter oss in i de reella ekonomiska förhållandena i olika länder och under olika utvecklingsskeden, desto falskare och mer otillfredsställande ter sig 1700-talsrationalisternas generaliseringar - man behöver bara tänka på hur den gode Adam Smith ville tillämpa ytterst provinsiella erfarenheter på hela världens ekonomi! Redan i Pusjkins "Eugen Onegin" står det bestämt en del om olika sätt att beräkna rikedom:
"Till guldets vinning längtade han föga;
Hans välstånd låg i vad naturen gav.
Men far och son förstodo ej varann
Och det blev guldets lockelser som vann."
Er synnerligen tillgivne
P. W. Rosher
På måndag skall jag åter börja ta itu med den tredje volymen. Denna gång hoppas jag att inga avbrott skall hindra mig från att bli färdig med den.
Diverse avbrott har gjort att detta brev inte blivit klart förrän i dag, den 31 oktober.