Karl Marx

Från Marx till W. Bracke

1875


Digitaliserat av Jonas Holmgren.

Se även den engelska utgåvan.


London den 5 maj 1875

Käre Bracke!

När Ni läst de bifogade kritiska kommentarerna[1] till koalitionsprogrammet - vill Ni då vara snäll och se till att Geib, Auer, Bebel och Liebknecht får granska dem? Jag har fruktansvärt mycket att göra och har blivit tvungen att arbeta långt mer än vad läkarna velat tillåta. Därför var det sannerligen inte något nöje att behöva plita ihop hela denna lilla lunta. Det var emellertid nödvändigt för att jag skulle kunna åstadkomma att de partivänner jag denna gång vänder mig till inte missförstår mitt agerande i framtiden.

När Ni hållit Er enighetskongress kommer Engels och jag nämligen att publicera ett kort uttalande, där vi förklarar att vi står helt främmande för de principer som där hyllats; de angår oss inte.

Vi är tvungna att göra detta, eftersom man i utlandet tycks ha börjat tro på de helt felaktiga men av våra fiender flitigt utspridda uppgifterna om att vi härifrån i all hemlighet styr det så kallade Eisenach-partiet. Ännu i en nyutkommen rysk bok gör Bakunin mig exempelvis ansvarig inte endast för alla detta partis programskrifter utan även för varje åtgärd Liebknecht vidtagit ända sedan han inledde sitt samarbete med Folkpartiet.

Även bortsett från detta är det min skyldighet att inte ens genom att ta min tillflykt till den diplomatiska tystnaden ge någon form av stöd åt ett enligt min mening alltigenom förkastligt program, som demoraliserar partiet.

Varje reellt steg framåt är mera värt än ett dussin program. Om det inte var möjligt att gå längre än vad Eisenach-programmet föreskriver - och omständigheterna gjorde att det var omöjligt just då - då borde man ha nöjt sig med att helt enkelt sluta en överenskommelse om att gå till aktion mot den gemensamme fienden. Men genom att fastställa ett program och uttala sig för en rad principer (en sak som borde ha uppskjutits till dess att man hunnit förbereda sådana ting genom en längre tids gemensamt agerande) ger man världen riktlinjer för att mäta partiets nivå. Ledarna för Lasalles lärjungar hade denna gång slutit upp därför att omständigheterna tvingat dem. Om man i förväg sagt ifrån att det inte fick bli något ackorderande om principerna, då hade de varit tvungna att nöja sig med ett handlingsprogram eller ett organisationsprogram för ett gemensamt agerande. I stället accepterar man att de dyker upp med särskilda mandat, och dessa mandat erkänner man därefter som bindande för båda grupperna - med andra ord: man kapitulerar utan villkor inför den grupp som främst är i behov av hjälp. För att fullända undfallenheten håller man inte någon partikongress förrän kompromissen drivits igenom, trots att motparten tillåtits att hålla sin kongress före dessa överläggningar. Tydligt är att man velat omöjliggöra all kritik och beröva det egna partiet alla chanser att verkligen kunna fundera på saken. Man vet att enandet redan i sig självt är en sak som vinner arbetarklassens gillande, men det är ett misstag att tro att priset inte varit för högt denna gång.

Även om man bortser från Lassalle-folkets trossatser förblir programmet helt värdelöst.

Jag skall snart skicka Er de sista delarna av "Kapitalet" i den franska översättningen[2]. Tryckningen fördröjdes avsevärt på grund av ett förbud som den franska regeringen utfärdat. Det hela blir färdigt senast i början av nästa vecka. Har Ni fått de sex tidigare delarna? Skulle Ni också vilja ge mig Bernhard Beckers adress? Jag måste i alla händelser sända honom det avslutande partiet.

"Volksstaat" har sitt eget lilla sätt att sköta sin bokdistribution. Jag har sålunda ännu inte fått ett enda exemplar av rapporten från "kommunisträttegången" i Köln.

Med de bästa hälsningar

Er
Karl Marx

 


Noter:

[1] Senare utgivna under rubriken "Kritik av Gotha-programmet".

[2] Den av Marx själv redigerade franska översättningen av "Kapitalets" första del utkom i avskilda häften i Paris under åren 1872-75.