Friedrich Engels

Från Engels till Th. Cuno

1872


Digitaliserat av Jonas Holmgren.

Se även den engelska utgåvan.


London den 24 januari 1872

Käre Cuno!

Genom Becker har jag just erhållit Ert brev, av vars innehåll jag förstår att den fördömda censuren måste ha lagt vantarna på det utförliga brev jag skickade Er den 16 december. Det var ett synnerligen förargligt missöde, eftersom brevet innehöll alla nödvändiga uppgifter om Bakunin-folkets intriger, som Ni då kunnat bli tillfredsställande informerad om en månad tidigare; dessutom hade Ni kunnat ta del av mitt råd att Ni skulle vara aningen mer återhållsam i Er offentliga agitation, eftersom Ni var utlänning och därför riskerade att bli utvisad ur landet. Min tanke var att Ni på så sätt skulle bli i stånd att fortsätta Ert arbete där, men dessvärre gick det ju åt fanders med den saken.

I enlighet med konferensens beslut har vi nu upphört med det gamla kortsystemet och ersatt korten med stämplar. Korten kom alltför ofta i händerna på obehöriga; inte minst polisen fick tag i många kort utan påskrift och använde sig av dessa. Jag skall inom kort skicka Er 100 nya märken som ersättning för de kort Ni beställt. För ögonblicket har jag inte några sådana stämplar hemma.

Den gamle kaptenen med träbenet har vi inte hört av här; han har inte haft någon kontakt med generalrådet.

Våra statuter skulle jag gärna ha skickat Er, om jag bara haft något exemplar till hands. De franska och engelska versionerna har redan tryckts, och den tyska versionen utkommer i dagarna. Även den italienska översättningen är nu helt klar, men för det första har vi inte tillräckligt med pengar för att kunna låta trycka den för vår räkning, och för det andra tycks det mig i hög grad tvivelaktigt om de stadgar som formulerats och utgivits av generalrådet i enlighet med konferensens beslut överhuvud taget kommer att erkännas i Italien - italienarna har ju varit synnerligen mottagliga för Bakunins appeller mot såväl konferensen som generalrådet. Därför är det enligt min mening inte någon idé att påbörja tryckningen innan man erhållit klara besked på denna punkt. Italienska upplagor av stadgarna har dock under tiden hunnit dyka upp på flera olika håll. De är visserligen uselt och delvis felaktigt översatta och omfattar endast de ursprungliga organisationsreglerna, men tills vidare är det nog bäst att låta sig nöja med dem.

Becker skriver att han för Er skall redogöra för Bakunins intriger.

Det törs jag emellertid inte lita på; därför vill jag här i korthet upplysa Er om de viktigaste detaljerna. Bakunin, som ända fram till 1868 intrigerat mot Internationalen, anslöt sig till denna efter det att han lidit ett rejält nederlag vid fredskongressen i Bern. Därefter började han på nytt intrigera mot generalrådet - denna gång inom Internationalens ram. Bakunin har funderat ut en högst egenartad teori, ett hopkok på proudhonism och kommunism; dess viktigaste drag består i att staten - och inte kapitalet eller den av samhällsutvecklingen skapade klassmotsättningen mellan löntagare och besuttna - är den onda faktor som man först och främst måste oskadliggöra. Medan flertalet av de socialdemokratiska arbetarna i likhet med oss anser att statsmakten inte är någonting annat än den organisation som de härskande klasserna - godsägare och kapitalister - skapat för att skydda sina egna sociala privilegier, hävdar Bakunin att det tvärtom är staten som skapat kapitalet och gett kapitalisterna privilegiet att förvalta det. Därför är staten det värsta av alla onda ting. Först och främst måste den avskaffas; sedan kommer kapitalismen att gå under av sig själv. Vi menar att förhållandet är det motsatta: avskaffa först kapitalet, koncentrationen av alla produktionsmedel i händerna på ett litet fåtal, så kommer staten att falla samman av sig själv. Det är en grundläggande skillnad i tankegångarna. Det är nonsens att tala om ett avskaffande av staten som inte föregås av en social revolution, och den sociala revolutionen består just i att kapitalet avskaffas; det innebär att hela produktionssättet förändras. Eftersom Bakunin nu uppfattar staten som upphovet till nästan allt ont, bör enligt honom ingen göra någonting för att hjälpa staten - det må vara en monarki, en republik eller vad som helst i statsväg - att leva vidare. Därför måste man avstå från varje form av deltagande i politiken. Att exempelvis rösta vid ett allmänt val innebär ett klart svek mot bakuninismens idéer. Vad man har att göra är i stället att sprida propaganda, skälla på staten och organisera sig, - när man sedan lyckats vinna alla arbetare för sin sak, är det tid att överta alla maktmedel, avskaffa staten och ersätta den med en organisation i Internationalens regi. Detta avgörande steg, som betyder att det tusenåriga riket är på väg, kallar man "den sociala likvidationen."

Dels låter allt detta väldigt radikalt och bra, och dels är det hela så enkelt att man på fem minuter kan lära sig det utantill; därför har teorin hastigt vunnit anhängare också i Italien och Spanien bland unga advokater, doktorer och andra doktrinära personer. Det stora flertalet bland arbetarna kommer dock knappast att någonsin kunna övertygas om att deras respektive länders allmänna frågor inte angår dem; de besitter en medfödd politisk instinkt, som gör att de aldrig i längden kommer att följa profeter som uppmanar dem att hålla sig borta från politiken. Att för arbetarklassen predika att den skall hålla sig borta från politiken är liktydigt med att försöka driva den i armarna på prästerskapet eller de borgerliga republikanerna.

Eftersom Internationalen enligt Bakunin inte bör föra någon politisk kamp utan i stället skall göra sig redo för att ersätta hela den gamla statsapparaten när den sociala likvidationens tid är inne, måste den självfallet bemöda sig om att motsvara Bakunins föreställningar om hur det framtida samhället bör vara beskaffat. I detta samhälle får det framför allt inte existera någon form av myndighet. Myndigheter = stat = den värsta ondska man kan föreställa sig. (Hur Bakuninfolket tänkt sig att man skall kunna sköta produktion och kommunikationer utan någon egentlig ledning har man försiktigtvis underlåtit att upplysa om.) Även majoritetens myndighet gentemot minoriteten skall upphöra. Varje individ och varje sammanslutning skall ha sin autonomi. Hur detta tänks se ut i praktiken vore roligt att få veta - inte ens i ett samhälle som endast består av två personer lär individerna kunna undgå att offra en del av sin autonomi - men inte heller på den punkten har man velat förklara sig närmare.

Internationalen skall alltså omordnas i enlighet med detta mönster. Varje sektion skall ha sin autonomi, liksom varje individ inom de olika sektionerna. Åt helvete med Basel-resolutionerna, som tillerkänner generalrådet en så fördärvlig och för rådet självt så demoraliserande makt inom rörelsen! Att man frivilligt gett rådet denna myndighet har ingen som helst betydelse - all myndighet är av ondo!

Så kan man i korthet beskriva huvuddragen i denna besynnerliga humbug. Men vilka var det då som från början stod bakom Basel-resolutionerna? Jo, herr Bakunin själv och hans anhängare!

När dessa herrar vid Basel-kongressen blev varse att de inte skulle bli i stånd att genomföra sina idéer om att få generalrådet flyttat till Genève (där det skulle ha hamnat i deras händer) beslöt de sig för att pröva ett annat knep. De bildade "Alliance de la Démocratie Socialiste" ett internationellt förbund inom Internationalen. Motiveringen för detta tilltag kan man alltjämt återfinna i den italienska Bakunin-pressen, exempelvis "Proletario" eller "Gazzettino Rosa": man hävdar att hetblodiga sydlänningar behöver ett radikalare program än det som kan duga åt svala och tröga nordbor. Dessa fyndiga små planer gick om intet tack vare generalrådets motstånd; rådet kunde självfallet inte acceptera att man skapade en särskild internationell organisation inom Internationalen. Men tankegångarna har sedan gång på gång förts fram på nytt i samband med Bakunin-folkets försök att ersätta Internationalens program med Bakunins eget. Å andra sidan fick våra reaktionära motståndare för vana att framhålla bakuninisternas galenskaper varje gång det var frågan om att angripa Internationalen. Därför blev det nödvändigt för mig att skriva det inlägg av den 5 december mot Mazzini och Bakunin, vilket även trycktes i "Gazzettino Rosa".

Bakunin-skarans kärntrupp består av några dussin personer i Jura-området. De står i spetsen för en något större grupp - ungefär 200 arbetare. Fanbärarna är unga italienska advokater, doktorer och journalister, som nu överallt uppträder som talesmän för Italiens arbetare; en del själsfränder finns i Barcelona och Madrid, och man kan också hitta en och annan - knappast dock någonsin en arbetare - i Lyon eller Bryssel. Här finns endast ett exemplar: Robin.

Internationalens konferens i London förra året - präglad av stämningarna kring kongressen som skjutits i sank - blev förevändningen för ett nytt utspel, där de hade en hel del framgång, eftersom flertalet av de franska flyktingarna i Schweiz ställde sig på deras sida - förutom rent personliga skäl kom de gemensamma sympatierna för proudhonismen här att spela en avgörande roll. Missnöjda minoriteter och missförstådda snillen finns naturligtvis på många håll inom Internationalen, och på goda grunder räknade man också med att kunna vinna gehör bland dessa.

För närvarande förfogar bakuninismen över följande styrkor:

1) Bakunin själv - aktionens Napoleon.

2) Jura-gruppen (200 man) och de franska flyktingarna i Genève (ett 50-tal).

4) Hins i Bryssel, redaktör för "Liberté", som emellertid inte öppet tagit ställning för dem.

5) Återstoden av fjolårets franska sektion, som vi aldrig haft något riktigt grepp om och som redan sönderfallit i tre mot varandra fientliga läger. Sedan finns det också ett tjugotal lassalleaner av Schweitzers typ - de har alla uteslutits ur den tyska sektionen (på grund av sina funderingar om att man borde sätta igång ett utträde en masse ur Internationalen), och på grund av sina böjelser för extrem centralisering och hårda straffåtgärder utgör de sannerligen ett originellt inslag i den anarkistiska Bakunin-gruppen.

5) I Spanien - främst i Barcelona - har Bakunin ett antal lärjungar och personliga vänner, som åtminstone teoretiskt lyckats påverka arbetarna i rätt stor utsträckning. Spanjorerna är emellertid mycket noga med organisatoriska ting och snara till kritik när andra har bristande anlag för sådant. Hur stora framgångar Bakunin kan få här visar sig väl vid den spanska kongressen i april - och eftersom arbetarna kommer att spela den ledande rollen där, tycker jag inte att man behöver vara orolig.

6) I Italien har slutligen åtminstone sektionerna i Turin, Bologna och Girgenti uttalat sig för att kongressen skall öppnas tidigare än planerat. Bakunin-pressen hävdar att 20 italienska sektioner anslutit sig; det känner jag inte till. I alla händelser består ledningen nästan överallt av värmer och anhängare till Bakunin, och de för ett ohyggligt väsen. I verkligheten kan de förmodligen dock inte räkna med så värst stor anslutning, eftersom flertalet av de italienska arbetarna alltjämt är mazzinister och kommer att förbli det så länge som Internationalen identifieras med politisk avhållsamhet.

För ögonblicket är det dock bakuninisterna som hörs mest inom de italienska sektionerna. Generalrådet tänker inte komma med några klagomål för den sakens skull: italienarna har sin fulla rätt att begå dumheter, och rådet kommer endast att ta upp kampen inom den fredliga debattens ram. De har också rätt att uttala sig för en kongress enligt Jura-gruppens intentioner - även om det ter sig egendomligt att dessa färska sektioner så hastigt måste ta ställning i en fråga där de inte hunnit ta del av båda parternas argument! Om den saken har jag sagt Turin-gruppen några väl valda ord, som jag även kommer att rikta till alla de sektioner som gjort liknande uttalanden. Varje sådan deklaration innebär nämligen att man i praktiken instämmer i de lögnaktiga anklagelser som tidigare riktats mot Generalrådet. Rådet kommer inom kort att sända ut ett eget cirkulär rörande de frågor det här gäller. Hindrar Ni Milano-gruppen från att offentliggöra en liknande deklaration innan detta cirkulär nått dem, har Ni uppfyllt alla våra önskemål på denna punkt.

Verkligt komiskt ter det sig att dessa Turin-bor, som uttalat sig till förmån för Jura-gruppen och som i samband med detta anklagat oss för auktoritära fasoner, nu plötsligt begär att generalrådet skall använda sina maktmedel mot den rivaliserande Turin-organisationen "Federazione Operaia" och utesluta redaktören Beghelli - vilken aldrig ens tillhört Internationalen! Och allt detta skall vi enligt dem göra utan att låta motståndarsidan säga ett ord till sitt försvar!

Jag sände Er nyligen "Révolution Sociale" tillsammans med Jura-cirkuläret, ett nummer av Genève-tidningen "Egalité" (tråkigt nog hade jag inga exemplar kvar av det nummer som innehöll svaret från "Comité Fédéral", som representerar tjugo gånger så många arbetare som Jura-gruppen) och ett av "Volksstaat", där Ni kan se vad tyskarna tänker om saken. I Sachsen har 120 delegater från 60 orter enhälligt gett sitt stöd åt Generalrådet.

Den belgiska kongressen (25-26 december) kräver ett reviderande av stadgarna, men detta bör ske vid den reguljära kongressen i september. Från Frankrike erhåller vi dagligen förtroendebevis; här i England har intrigörerna självfallet ingenting att hämta. Och generalrådet kommer förvisso inte att sammankalla någon extra kongress enbart för att tillfredsställa några intriganta viktigpettrar. Så länge de behagar följa spelets regler får de gärna gå sin egen väg. Denna heterogena församling lämnar vi gärna åt sitt eget öde - den kommer snart nog att splittras - men om man vågar angripa stadgarna eller kongressresolutionerna kommer Rådet naturligtvis att göra sin plikt.

Om man betänker att dessa figurer valt att börja sina konspirationer just i det ögonblick då man från alla håll försöker hetsa upp folk mot Internationalen, då kan man inte undgå att misstänka att internationella polisagenter haft sina fingrar med i spelet. Så förhåller det sig också. Det har till och med förekommit att bakuninisterna valt en sådan herre till korrespondent! Två prominenta bakuninister, Albert Richard (från Lyon) och Blanc[1], har varit här och försökt övertyga en arbetare vid namn Scholl (även han från Lyon), som de uppsökt, om att man måste återupprätta det bonaparteska kejsardömet för att kunna störta Thiers; dessa herrar reste runt för Bonaparte-pengar och propagerade för denna sak bland de franska flyktingarna! Det är vad sådant folk kallar att hålla sig borta från politiken! Den av Bismarck mutade "Neuer Social-Demokrat" i Berlin använder liknande tongångar. I hur hög grad den ryska polisen är inblandad i denna historia vill jag för ögonblicket inte uttala mig om, men Bakunin figurerade en hel del i Nechayev-affären (själv förnekar han naturligtvis detta, men Marx och jag förfogar över de ursprungliga ryska rapporterna, och eftersom vi förstår ryska kan han inte lura oss där). Nechayev är förmodligen en provokatör i rysk sold; i alla händelser uppträdde han som om han varit det. Bakunin har gott om tvivelaktigt folk bland sina ryska vänner.

Det var mycket tråkigt att Ni inte fick stanna kvar. Jag varnade Er uttryckligen för att göra någonting som kunde innebära att Ni skulle bli tvungen att ge Er iväg; Er närvaro i Milano var mycket mer värdefull än någonting som kunde uppnås genom oförsiktiga yttranden. Om jag kan vara till någon hjälp genom att ordna så att Ni får översättningar etc. skall jag med största nöje ombesörja detta. Tala bara om vilka språk Ni behärskar och på vilket sätt min hjälp kan vara till någon nytta.

De politiska skurkarna har alltså också lagt vantarna på mitt fotografi. Sänder härmed ett nytt och ber Er att i gengärd skicka mig två av Er, så att vi kan få fröken Marx att sända Er ett foto av sin far. (Hon är den enda som har några bra sådana i behåll.)

Jag vill vidare råda Er att vara ytterst försiktig när Ni har att göra med Bakunins folk. Det är ett utmärkande drag för alla sekterister att sluta sig samman i intriganta följen. Ni kan vara förvissad om att allting som sägs till dem kommer att vidarebefordras till profeten själv. Att löften skall hållas är enligt honom endast en av de många borgerliga fördomar som en sann revolutionär måste kunna sätta sig över. I Ryssland säger han detta öppet; i Västereuropa hör det till sektens hemliga budskap.

Skriv snart! Om det finns någon möjlighet att hindra Milano-sektionen från att stämma in i den tokiga italienska kören vore vi verkligen att lyckönska.

Med broderliga hälsningar

Er
F. E.

 


Noter:

[1] I originalet kallas han Leblanc.