Karl Marx

Från Marx till L. Kugelmann

1870


Digitaliserat av Jonas Holmgren.

London den 13 december 1870

Käre Kugelmann!

Min långa tystnad beror den här gången på att jag under detta krig, som gjort att de flesta av centralrådets utrikeskorrespondenter hamnat i Frankrike, blivit tvungen att sköta nästan hela den internationella korrespondensen - och det är förvisso inte småsaker. Det sätt posten för närvarande fungerar på i Tyskland, särskilt i Nordtyskland och allra främst i Hannover, gör det dessutom riskabelt - visserligen inte för mig men i så mycket högre grad för mina korrespondenter - att jag redogör för mina åsikter om kriget, och vad skulle jag i dagens läge annars kunna skriva om?

Du ville exempelvis ta del av vår första adress rörande kriget. Jag har sänt Dig den för längesedan. Censuren har tydligen lagt beslag på den. I detta brev bifogar jag en pamflett som innehåller båda adresserna; vidare skickar jag med professor Beeslys artikel i "Fortnightly Review" samt ett exemplar av "Daily News" för idag. Eftersom det är en preussiskt färgad tidning, bör paketet kunna komma fram. Professor Beesly är anhängare till Comte[1] och blir följaktligen ibland tvungen att hävda en del stolligheter, men för övrigt är han en synnerligen orädd och duktig karl. Han är professor i historia vid Londons universitet.

Det verkar som om Tyskland inte ville låta sig nöja med att ha fångat in Bonaparte och hans generaler och hela den franska armén; nu vill man tydligen också införliva hela den imperialistiska förkunnelsen med det tyska riket.

Att erövringslustan stigit de tyska borgarna åt huvudet förvånar mig på intet sätt. För det första lever all bourgeoisie under rofferiets ledstjärna, och att erövra främmande provinser kan också betraktas som en inbringande sysselsättning. Vidare har den tyske borgaren själv fått ta emot så många sparkar från sin överhet, särskilt från härskarna av huset Hohenzollern, att det måste vara ett sant nöje för honom att se hur dessa sparkar nu för omväxlings skull riktas mot utlandet.

Genom detta krig har vi i alla händelser blivit kvitt "de borgerliga republikanerna". Den gruppens verksamhet har tagit en ände med förskräckelse, och det är förvisso ett viktigt resultat. Våra professorer har fått ypperliga tillfällen att för hela världens blickar avslöja sig som pedantiska lakejer. Den situation som härigenom uppstått skapar en utmärkt jordmån för vår förkunnelse.

Vid krigets början var den allmänna opinionen här i England starkt tyskvänlig, men nu har sympatierna helt slagit om. Det har till exempel förekommit att tyska sångare på kaféerna blivit utvisslade när de stämt upp sin Wi-Wa-Wacht am Rhein; i stället kan hela publiken i en lokal stämma in, när fransmän tar upp Marseljäsen. Inte blott de breda lagrens avgjorda sympati för republiken, den nu helt uppenbart otillständiga alliansen mellan Preussen och Ryssland samt den oförskämda ton de militära framgångarna inspirerat den preussiska diplomatin att yttra sig i - inte endast dessa faktorer utan också den form av krigföring man valt - det hänsynslösa utkrävandet av förnödenheter, nedbrännandet av byar, arkebuseringarna av motståndsmän och utnyttjandet av fångar som gisslan - har väckt en allmän avsky här; man har tyckt sig bevittna skändligheter värdiga det Trettioåriga kriget. Engelsmännen har ju visserligen begått liknande ting på Jamaica och i Indien och på många andra håll, men fransmännen är varken hinduer, kineser eller negrer; och det som är tillåtet för engelsmän är naturligtvis inte tillåtet för tyskar! Det är förvisso en tanke värdig huset Hohenzollern att ett folk beter sig brottsligt, om det fortsätter att försvara sig när dess egentliga krigshär blivit besegrad. Den gamle hederlige Fredrik Wilhelm den tredje blev faktiskt på sin tid riktigt indignerad över det preussiska folkets kamp mot Napoleon. Det kan man läsa i professor Pertz' redogörelse för hur Gneisenau med sin Landsturm visade hur stridandet med icke reguljära soldater kunde sättas i system. Fredrik Wilhelm hade mycket svårt att smälta det faktum att folk kunde slåss på eget initiativ och utan att vara beroende av order från något högkvarter.

Men ännu har vi inte sett slutet på den här saken. Kriget i Frankrike kan alltjämt ta en ytterst "obehaglig" vändning. Det motstånd Loire-armén förmådde bjuda var någonting man knappast väntat sig, och de preussiska truppernas nu pågående attacker åt olika håll är endast avsedda att injaga skräck bland befolkningen; i realiteten kommer de emellertid att förslösa offensivens krafter och i stället väcka nya försvarsansträngningar till liv överallt. Hotet att man skulle bomba Paris är bara ett trick. Det är ytterst osannolikt att det skulle kunna få någon verklig betydelse för situationen i huvudstaden. Även om man på så sätt skulle kunna åstadkomma en bräsch - vad skulle man ha för glädje av det, när de belägrade är så många fler än belägrarna? Och om de belägrade kunnat slåss så bra i de utfall man gjort, då fienden värjt sig bakom förskansningar, hur mycket större utsikter bör de då inte ha att hävda sig om rollerna blir ombytta?

Den enda realistiska metoden är att svälta ut parisarna. Om detta tar så lång tid att man hinner skapa fram nya härar och utveckla ett folkmotstånd ute på landsbygden kommer det emellertid inte att innebära någonting annat än att den militära tyngdpunkten förskjuts något. Om Paris skulle bli tvunget att kapitulera skulle dessutom en stor del av ockupationstrupperna tvingas gå overksamma i dess närhet, eftersom huvudstaden ju inte kan kontrolleras enbart av en liten minoritet.

Hur kriget än må sluta, har det i alla fall gett det franska proletariatet en stridserfarenhet som lovar gott för framtiden.

 


Noter:

[1] Auguste Comte, fransk filosof.