En alternativ översättning finns här. Se även den engelska utgåvan.
... Det kan emellertid vara på sin plats att Du får kännedom om hur vinstkvoten utvecklas. Därför skall jag förklara de viktigaste dragen i utvecklingsförloppet. I bok 2 beskrivs, som Du vet, kapitalets cirkulationsprocess med utgångspunkt från de förutsättningar som utvecklats i den första boken; i detta sammanhang har det alltså uppstått en del nya formbestämningar, som fast och rörligt kapital, kapitalets omslag etc. I bok 1 nöjer vi oss slutligen med att anta, att om värdeökningsprocessen förvandlar 100 pund till 110 pund, då existerar redan inom marknaden de faktorer som på nytt kommer att förändra det erhållna beloppet. Här skall vi emellertid studera villkoren för detta förhållande, med andra ord den samhälleliga hopflätningen av kapital, kapitaldelar och vinst (=M).
I bok 3 kommer vi sedan till mervärdets omvandling till sina olika former och från varandra skilda beståndsdelar.
1. Vinst är för oss huvudsakligen endast ett annat namn - eller en annan kategori - för mervärde. Då genom arbetslönens form hela arbetet framträder som betalt, blir en oundviklig följd att den obetalda delen inte tycks skapad av arbetet utan av kapitalet - totalkapitalet, inte någon variabel kapitaldel. På detta sätt erhåller mervärdet formen av vinst, utan att det existerar någon kvantitativ skillnad mellan de båda begreppen. Vinsten blir endast mervärdets illusoriska företeelseform.
Vidare framträder nu den i varuproduktionen konsumerade kapitaldelen (det för denna produktion tillskjutna kapitalet, såväl konstant som variabelt, minus den visserligen använda men ej konsumerade delen av det fasta kapitalet) som varans kostnadspris, eftersom detta från kapitalistens synpunkt sett endast utgöres av den del av varuvärdet som han får betala och inte innefattar det obetalda arbete som också ingår i varan. Mervärdet = vinsten blir enligt detta synsätt detsamma som skillnaden mellan varans försäljningspris och dess kostnadspris. Om vi kallar varans värde "V" och kostnadspriset "K", blir sålunda V = K + m; V är alltså större än K, eftersom V - m = K. Kostnadspriset som ny kategori spelar en ytterst viktig roll i den senare utvecklingens enskildheter. Här framgår genast att kapitalisten kan göra sig en förtjänst på att sälja en vara under dess värde (bara priset är högre än kostnadspriset), och detta faktum måste man ha klart för sig om man skall kunna erhålla något begrepp om den genom konkurrensen skapade utjämningen.
Om profiten alltså främst endast formellt skiljer sig från mervärdet, skiljer sig däremot profitkvoten reellt från mervärdekvoten: i det ena fallet är formeln m/v och i det andra m/(c + v) - då måste profitkvoten vara mindre än mervärdekvoten, såvida inte c = 0.
Tar man hänsyn till vad som utvecklas i bok 2 följer emellertid, att vi inte kan beräkna profitkvoten på en godtyckligt vald varuprodukt, t.ex. en veckas produktion - m/(c + v) måste här åsyfta det under ett år producerade mervärdet i förhållande till det under året ursprungligen satsade kapitalet. Det är alltså den årliga profitkvoten som här uttrycks i denna formel.
Därefter undersöker vi först och främst hur olika former av kapitalomslag (dels beroende på förhållandet mellan rörliga och fasta kapitaldelar och dels beroende på hur stort antal omslag det rörliga kapitalet hinner genomgå under ett år - etc. etc.) modifierar profitkvoten vid oförändrad mervärdekvot.
Om vi utgår från en given omslagsperiod och räknar med m/(c + v) som årlig profitkvot, kan vi emellertid undersöka hur denna kan ändras, oberoende av förändringar som gäller mervärdet eller mervärdekvoten.
Eftersom m, mervärdets mängd, är lika med mervärdekvoten multiplicerad med det variabla kapitalet, blir profitkvoten, här kallad p', lika med K × V / (c + v) (med k avses här mervärdekvoten). Här har vi nu fyra storheter, p', k, v, c, av vilka vi alltid kan arbeta med tre för att söka den återstående som obekant. Detta täcker alla tänkbara fall av svängningar i fråga om profitkvoten, när dessa skiljer sig från förändringar i mervärdekvoten och, i viss utsträckning, till och med från mervärdets mängd. Detta har självfallet hittills tett sig oförklarligt för alla.
De på detta sätt upptäckta lagarna, som är mycket viktiga för att man skall kunna förstå exempelvis hur råvarupriset påverkar profitkvoten, behåller sin giltighet helt oberoende av hur än mervärdet därefter må fördelas mellan producenten och andra. Sådant kan endast förändra företeelseformen. De blir vidare direkt användbara, om formeln m/(c + v) får uttrycka förhållandet mellan det samhälleligt producerade mervärdet och det samhälleliga kapitalet.
2. Vad som i avdelning 1 behandlas som rörelser, det må vara kapitalets inom en särskild produktionsgren eller hela det samhälleliga kapitalets - rörelser som leder till att kapitalets sammansättning m.m. förändras - blir nu uppfattat som skillnader i den i de olika produktionsgrenarna investerade kapitalmängden.
En följd av detta blir - förutsatt att mervärdekvoten (det vill säga exploateringen av arbetet) är densamma - att värdeproduktionen, och därmed produktionen av mervärde och därmed också profitkvoten, är olika i olika produktionsgrenar. Av dessa olika profitkvoter skapar konkurrensen emellertid en genomsnittlig eller allmän profitkvot. Om denna reduceras till sitt absoluta uttryck, kan den inte vara någonting annat än det av kapitalisterna varje år producerade mervärdet, sett i relation till det satsade kapitalet i hela dess samhälleliga utbredning. Om t.ex. det samhälleliga kapitalet = 400 c + 100 v och det därav årligen producerade mervärdet = 100 m, blir det samhälleliga kapitalets sammansättning = 80 c + 20 v och produktens sammansättning (procentuellt) = 80 c + 20 v + 20 m = 20 procents profitkvot. Detta är den allmänna profitkvoten.
Vad konkurrensen mellan de inom de olika produktionssfärerna befintliga och på olika sätt sammansatta kapitalmängderna eftersträvar är den kapitalistiska kommunismen, vars kännetecken är att den kapitalmängd, som tillhör varje produktionsområde i samma grad som den utgör en del av det samhälleliga totalkapitalet, fångar upp en alikvot del av det totala mervärdet.
För att detta skall kunna uppnås måste inom varje produktionsområde (under den ovan givna förutsättningen att totalkapitalet = 80 c + 20 v och att den samhälleliga profitkvoten = 20 m/(80 c + 20 v)) den årliga varuprodukten säljas till kostnadspriset + 20 procent vinst på det satsade kapitalvärdet (oavsett hur stor del av det satsade fasta kapitalet som ingår i det årliga kostnadspriset). Dessutom måste emellertid varornas prissättning avvika från deras värde. Endast i de produktionsgrenar där kapitalets procentuella sammansättning är 80 c + 20 v sammanfaller kostnadspriset + 20 % av det satsade kapitalet med dess värde. När sammansättningen är högre (exempelvis 90 c + 10 v) ligger detta pris över värdet, men när den är lägre (exempelvis 70 c + 30 v) ligger det under värdet.
Det på så sätt utjämnade priset, som fördelar det samhälleliga mervärdet lika bland kapitalmängderna i förhållande till deras storlek, är varornas produktionspris, den faktor som utgör centralpunkten för marknadsprisernas svängningar.
Produktionsgrenar där det finns ett naturligt monopol är - även om deras profitkvot är högre än den samhälleliga - undantagna från denna utjämningsprocess. Detta blir senare viktigt för jordräntans utveckling.
I detta kapitel måste man också klargöra de olika orsakerna till utjämning mellan de olika kapitalinvesteringarna, vilka för vulgärekonomen framstår som källor till profit.
Vidare: den förändrade uppenbarelseform, som de ännu gällande och tidigare utvecklade lagarna om värde och mervärde nu - efter värdenas förvandling till produktionspriser - antar.
3. Profitkvotens tendens att falla då samhället vidareutvecklas. Den är uppenbar redan genom framställningen i bok 1 av förändringen i kapitalets sammansättning i samband med utvecklandet av den samhälleliga produktivkraften. Här har vi en av de största triumferna över den åsnebrygga som hittills varit oumbärlig inom allt ekonomiskt tänkande.
4. Tidigare har det endast varit fråga om produktivt kapital. Nu inträder en viss förändring genom köpmanskapitalet. Enligt den förutsättning vi hittills arbetat med är samhällets produktiva kapital = 500 (millioner eller miljarder, vilketdera spelar ingen roll). Formeln blir där: 400 c + 100 v + 100 m. p', den allmänna profitkvoten, = 2 %. Antag nu att köpmanskapitalet = 100. Sålunda skall de 100 m beräknas på 600 i stället för på 500. Den allmänna profitkvoten reduceras då från 20 % till 162/3 %. Produktionspriset är nu (för enkelhetens skull antar vi här att 400 c, alltså även hela det fasta kapitalet, ingår i kostnadspriset för hela den producerade varumängden) = 5831/3. Köpmannen säljer för 600, och om man bortser från den fasta beståndsdelen av hans kapital realiserar han därvid på sina 100 162/3 %, lika mycket som de produktiva kapitalisterna - med andra ord: han tillägnar sig 1/6 av det samhälleliga mervärdet. Varorna har - i sin helhet och i samhällelig skala - sålts till sitt värde. Sina 100 pund kan han här (bortsett från den fasta beståndsdelen) endast använda som cirkulerande penningmedel. Vad köpmannen vidare håvar in, antingen genom enkelt skoj eller genom att spekulera i varuprisernas växlingar; eller (när det gäller den egentlige detaljisten) som arbetslön - trots att det varit fråga om uselt och improduktivt arbete - får formen av profit.
5. Nu har vi reducerat profiten till den form där den framträder som praktiskt given, enligt våra förutsättningar 16 %. Nu gäller det uppdelningen av denna profit i företagsvinst och ränta. Det räntebärande kapitalet. Kreditväsendet.
6. Omvandlandet av överskottsprofiten till jordränta.
7. Så har vi till sist kommit fram till de företeelseformer som vulgärekonomerna använder som utgångspunkt: jordränta från jorden, profit (ränta) från kapitalet, arbetslön från arbetet. I vårt perspektiv ter sig det hela emellertid helt annorlunda. Den skenbara rörelsen förklaras. Dessutom kullkastas stöttepelaren för allt tidigare ekonomiskt resonemang: Adam Smiths förflugna åsikt att varupriset endast består av variabelt kapital (arbetslön) och mervärde (jordränta, profit, ränta). Hela rörelsen avtecknar sig i denna synbara form. Mot slutet ser vi dessa 3 inkomstkällor (arbetslön, jordränta, profit) för de 3 klasserna, markägare, kapitalister och lönearbetare - och avslutningen blir klasskampen, där vi kan studera rörelsen och hela eländets upplösning ...