Se även den engelska utgåvan.
... Skicka mig förresten ändå den utlovade hegelska naturfilosofin! Just nu sysslar jag en smula med fysiologi och tänker i samma veva läsa litet om jämförande anatomi. Där kan man nu hitta en del högst spekulativa ting, som emellertid inte upptäckts förrän på senare tid; jag skulle gärna vilja se efter om inte gubben anat något av allt detta. Så mycket är i alla fall säkert: om han i dag haft att skriva en naturfilosofi, hade allt detta material av sig självt uppenbarat sig för honom från alla håll. Folk har för övrigt inget som helst begrepp om vilka framsteg som gjorts inom naturvetenskapen under de senaste trettio åren. Vad som varit avgörande för fysiologin är främst den organiska kemins oerhörda utveckling och därnäst mikroskopet, vars möjligheter man inte på rätt sätt förmått utnyttja förrän under de två senaste decennierna. Användningen av mikroskopet har lett till ännu viktigare upptäckter än framstegen inom kemin. Den viktigaste, som revolutionerat hela fysiologin och skapat de nödvändiga förutsättningarna för den jämförande fysiologin, är upptäckten av cellerna - hos växter upptäcktes de av Schleiden och hos djur av Schwann (omkring 1836). Allting är celler. Cellen är Hegels "varat i sig", och i sin utveckling genomgår den exakt den hegelska processen, för att slutligen resultera i "idén": den fullbordade organismen.
Ett annat rön som skulle ha glatt gamle Hegel är, inom fysiken, det som gäller krafternas korrelation[1], eller lagen om hur under givna förutsättningar mekanisk rörelse - alltså mekanisk kraft - omvandlas till värme (exempelvis genom friktion); värme omvandlas till ljus, ljus till elektricitet (genom kemiska fenomen av typen Voltas stapel) och elektricitet till magnetism. Dessa omvandlingar kan också äga rum på annat sätt och gå i motsatt riktning. En engelsman, vars namn jag inte kommer ihåg just nu[2], har bevisat att dessa krafter övergår i varandra enligt klart markerade regler vad kvantiteten angår, så att ett visst kvantum av exempelvis elektricitet motsvarar en viss mängd av någon av de andra krafterna, t.ex. magnetism, ljus, värme eller rörelse. Därigenom har det blivit omöjligt att i fortsättningen föra fram den förflugna teorin om latent värme. Men är inte detta en utomordentligt fin materiell motsvarighet till hur reflexionsbetingelser kan upplösas i varandra?
En sak är säker: Genom att studera den jämförande fysiologin får man ett rejält förakt för alla försök att idealisera människan och upphöja henne på andra djurs bekostnad. I varje detalj slås man av hur strukturen överensstämmer med andra däggdjurs, och själva grunddragen kan man återfinna även hos ryggradsdjuren, ja till och med - låt vara mindre tydligt - hos kräftdjur, insekter, binnikemaskar etc. Hegels tankar om kvalitetens relationer till kvantiteten passar också in alldeles utmärkt här. Hos de lägsta infusionsdjuren finner man slutligen den ursprungliga formen, den enkla, självständigt levande cellen, som i sin tur inte på något märkbart sätt skiljer sig från de lägst stående växterna (encelliga svampar av den typ som kan angripa vin, potatis etc.) eller från högre utvecklade bakterier eller människornas ägg och spermier; allt detta påminner också i hög grad om den levande kroppens självständiga celler (blodkroppar, hudceller och celler i slemhinnor, körtlar, njurar etc.) ...
[1] Engels syftar här på lagen om energins ombildning. Att han använder ordet "kraft" beror på att man på hans tid ännu inte markerat någon klar skillnad mellan begreppen "kraft" och "energi". "Kraft" kunde betyda både energi och vad man i dag inom forskningen menar med ordet kraft.
[2] Här avses James Joule, en engelsk fysiker.