Tryckt i Izvestija nr 260 den 7 november 1935.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
I december 1880 for jag till London och hälsade då på Marx tillsammans med Lev Hartmann, en av mina kamrater från Narodnaja Volja[1] som ofta hade varit hemma hos Marx. Vi for med London Metropolitan Railway, som på den tiden drevs med ånga. Marx var ensam hemma med sin dotter Eleanor när vi kom.
"Träffas herr Marx?" frågade Hartmann den unga tjänarinnan, när hon öppnade dörren sedan han knackat tre gånger.
Hon kände igen honom och svarade att Marx fortfarande satt på British Museum, men att hans dotter var inne.
Vi visades in i förmaket, och dottern kom in nästan omedelbart. Hon var en slank och tilldragande flicka av tysk typ, som påminde mig om den romantiska Gretchen eller Margareta i Faust.
Vi började vårt samtal på engelska, men när Eleanor upptäckte att jag hade svårt att finna de rätta engelska orden och då och då använde ett franskt i stället, övergick hon genast till franskan, och vi fortsatte samtalet på detta språk.
Hon upprepade vad tjänarinnan redan sagt, att hennes far befann sig på British Museum, och tillade att han inte väntades hem förrän till kvällen. Alltså lämnade vi huset igen efter någon halvtimme och återkom på överenskommen tid nästa dag.
Jag minns fortfarande mycket väl att min första reaktion när jag fick se Marx var: så lik sitt porträtt han är! Efter de första presentationerna slog vi oss ner vid ett litet bord, på en soffa som stod längs en vägg, och jag berättade leende för Marx om mitt första intryck av honom. Han skrattade gott och talade om att han hade fått höra den saken förr och sade att det kändes ganska egendomligt att få höra att man var lik sitt porträtt, i stället för att ens porträtt liknade en själv.
Han föreföll mig att vara ungefär av medellängd, men kraftigt byggd. Han var synnerligen vänlig mot oss båda två. Man märkte på alla hans rörelser och yttranden att han var fullt medveten om sin enastående betydelse. Däremot fann jag ingenting av den surmulenhet eller otillgänglighet som någon hade varnat mig för. Det var dimma i London den dagen och lamporna var tända i alla hus. Jag minns tydligt att lampan hemma hos familjen Marx hade grön skärm. Men också i detta ljus kunde jag se honom och hans arbetsrum alldeles utmärkt. Tre av väggarna var klädda med böcker, medan det hängde porträtt på den fjärde.
Den enda som kom in i rummet medan vi var där var Eleanor och jag fick ett intryck av att inga andra medlemmar av familjen var hemma. I gengäld kom Eleanor inspringande gång på gång och deltog i samtalet, sittande litet för sig själv vid soffkanten. Hon kom också in med te och småkakor.
Samtalet rörde sig i huvudsak om Narodnaja Voljas angelägenheter, som tycktes intressera Marx en hel del. Han förklarade att han som alla andra européer upplevde vår kamp mot självhärskardömet som något rent sagolikt, som en fantastisk roman.
Två dagar senare besökte jag Marx på nytt, en avskedsvisit innan jag lämnade London, och tillbringade återigen en stund tillsammans med honom och hans dotter. Vid avskedet gav han mig fem-sex böcker som han haft liggande till reds för mig. Han lovade också att skriva ett förord till den vi valde ut för tryckning, så snart vi skickat honom förstakorrekturet på vår översättning.
När han fick veta att jag om två-tre veckor skulle återvända till Ryssland igen, tryckte han med värme min hand och önskade mig en lycklig återkomst från Ryssland. Vi kom överens om att brevväxla, men ingen av oss höll detta löfte. När jag kom tillbaka till Genève möttes jag av ett brev från Perovskaja, som meddelade att man förberedde diverse ting som absolut krävde min snara återkomst. Jag packade alltså mina tillhörigheter och gav mig iväg, men när jag den 28 februari reste över gränsen under namnet Lockier, student vid universitetet i Genève, arresterades jag och fördes till citadellet i Warszawa. Där fick jag veta vad som hänt den 1 mars[2] av Tadeusz Balicki, en kamrat som hade cellen bredvid min och meddelade nyheten genom knackningar i väggen.
Så småningom förflyttades jag till Alexejevskijravelinen, Peter-Paulsfästningen och slutligen Schlüsselburg. Där satt jag sedan ända till 1905, utan att få veta något om vad mina samtal med Marx hade lett till. Faktiskt fick jag inte ordentligt besked om den saken förrän år 1930, då jag i en publikation från sällskapet av forna politiska fångar, "Narodnaja Volja"-partiets litteratur, upptäckte Marx' förord till den upplaga av Kommunistiska manifestet som publicerats av det "Socialrevolutionära bibliotek" som jag varit med om att grunda. Upptäckten väckte många minnen hos mig.
Jag mindes mina sammanträffanden med Marx och hans dotter, mindes hur jag, när jag i största hast gav mig iväg till Ryssland, överlämnade Manifestet och de övriga böcker jag fått av Marx till någon av de kamrater sysselsatta med "Socialrevolutionära biblioteket" som stannade kvar (jag tror det var Plechanov), för att de skulle översätta böckerna till ryska.
Det beredde mig en alldeles speciell glädje att i det där förordet som Marx skrivit få läsa följande ord:
"Tsaren betraktades som den europeiska reaktionens främste. I dag[1*] är han revolutionens krigsfånge, i Gatchina, och Ryssland är den revolutionära handlingens förtrupp i Europa."
Det var ordagrant vad han hade sagt till mig när vi tog farväl av varandra.
[1] Narodnaja Volja var ett hemligt narodniksällskap, grundat 1879 för revolutionär kamp mot det tsaristiska självhärskardömet.
[2] Den 1 mars 1881 mördades tsar Alexander II av några medlemmar av Narodnaja Volja.
[1*] År 1881. (Fotnot av Morozov själv)