Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das
Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Äntligen har det förunnats mig att offentliggöra denna tredje del av Marx viktigaste verk, avslutningen av den teoretiska delen. När den andra boken gavs ut, 1885, trodde jag att den tredje, med undantag för några mycket viktiga avsnitt endast skulle bereda tekniska svårigheter. Så blev också fallet. Men då hade jag ingen aning om omfattningen av de svårigheter, som just dessa, de viktigaste avsnitten i hela verket, skulle bereda mig. Lika litet anade jag de övriga hinder, vilka så mycket skulle försena färdigställandet av boken.
Först och främst har mitt arbete störts av en envis ögonsvaghet, som i åratal har inskränkt mina möjligheter att skriva till ett minimum, och som fortfarande gör det nästan omöjligt för mig att syssla med skrivarbete i lampljus. Därtill kom andra arbeten som inte kunde avvisas: nya upplagor och översättningar av tidigare arbeten av Marx och mig har inneburit revideringar, företal, kompletteringar, som ofta var omöjliga att genomföra utan nya studier o.s.v. Framför allt har den engelska upplagan av första boken, för vars text jag i sista hand är ansvarig, tagit mycket av min tid. Den som någorlunda följt den snabba tillväxten av den internationella socialistiska litteraturen under de sista tio åren och särskilt antalet översättningar av tidigare arbeten av Marx och mig, ska förstå mig när jag känner mig lättad över att de språk jag behärskar så väl, att jag kan vara översättarna till nytta och därför har förpliktelse att åtaga mig en genomgång av deras arbete inte är så många. Tillväxten av litteraturen var emellertid endast ett symptom på den internationella arbetarrörelsens tillväxt. Och denna gav mig nya förpliktelser. Marx och jag hade redan från början av vår offentliga verksamhet fått på vår lott en stor del av arbetet med att förmedla kontakt mellan socialisternas och arbetarnas nationella rörelser. Detta arbete växte i takt med att hela rörelsen blev starkare. Så länge Marx levde, bar han största delen av bördan också i detta avseende, men efter hans död var jag ensam om arbetet, som hela tiden svällde ut. Med tiden har en direkt förbindelse mellan de enskilda arbetarpartierna blivit vanlig och utvecklar sig lyckligtvis dag för dag. Trots detta tar man ännu min hjälp i anspråk mycket mera än mitt teoretiska arbete egentligen tillåter. Men har man, som jag, i över 50 år varit verksam i denna rörelse, då är allt arbete i dess tjänst en plikt som omedelbart fullgöres. I vår dynamiska tid står liksom på 1500-talet de som enbart är sysselsatta med politisk teori endast på reaktionens sida, och just därför är dessa herrar inte ens verkliga teoretiker utan simpla apologeter för denna reaktion.
Den omständigheten, att jag bor i London, medför att mina förbindelser med partiet vintertid mest upprätthålles per brev men om sommaren mestadels personligen. Detta, tillsammans med nödvändigheten att följa rörelsens utveckling i allt flera länder och i ett allt större antal tidningar, har gjort att det endast under vintern, speciellt årets tre första månader blivit möjligt för mig att färdigställa sådana arbeten som inte tål avbrott. Då man har sin 70-årsdag bakom sig, arbetar de meynertska associationsbanorna i hjärnan med en viss ödesdiger långsamhet; man övervinner inte så lätt och så snabbt som förr längre avbrott i ett svårt teoretiskt arbete. Så kom det sig att en vinters arbete, om det inte hade kunnat avslutas, nästa vinter måste göras om från början, och detta är fallet särskilt med den svåraste, femte avdelningen. Som läsaren kan se av de följande uppgifterna, var redaktionsarbetet väsentligt annorlunda än för andra boken. För den tredje boken förelåg nämligen endast ett första utkast, därtill med många luckor. I regel var början av varje enskilt avsnitt tämligen sorgfälligt utarbetad, också för det mesta stilistiskt. Men ju längre man kom, desto mer fylld av skisser och luckor blev bearbetningen, desto fler utvikningar innehöll den. Sådana som rörde bisaker, som dykt upp under förloppet av undersökningen och för vilka den slutgiltiga placeringen ännu inte var bestämd. Desto längre och mer invecklade blev de perioder i vilka de tankar nedskrivits, vilka ännu befann sig i vardande. Handstil och framställning förrådde på flera ställen blott alltför tydligt mellankomsten och det allmänna framåtskridandet av en av dessa sjukdomsperioder, som hade sin grund i överansträngning. Dessa perioder, som först mer och mer försvårade självständigt arbete för författaren och till slut gjorde det tidvis helt omöjligt. Och detta var förklarligt. Mellan 1863 och 1867 hade Marx inte bara skrivit de båda sista böckerna av Kapitalet i utkast och den första boken i en tryckfärdig handskrift utan också utfört det jättearbete, som grundandet och utbredningen av den internationella arbetarassociationen innebar. Men så inställde sig redan 1864 och 1865 de första tecknen på en sviktande hälsa, som sedan blev orsaken till att Marx inte själv kunde lägga sista handen vid andra och tredje boken.
Mitt arbete började med att jag dikterade hela manuskriptet från originalet, som även av mig ofta med möda kunde dechiffreras, till en läslig kopia. Redan detta tog lång tid. Först sedan kunde det egentliga redigeringsarbetet börja. Jag har begränsat detta till det nödvändigaste och så vitt möjligt bibehållit det första utkastets karaktär överallt där tydligheten medgav detta och underlåtit att stryka åtskilliga upprepningar, där de, som vanligen hos Marx, varje gång betraktar objektet från en annan sida eller i vart fall behandlar det med ett annat uttryckssätt. Där mina ändringar eller tillägg inte är av endast redaktionell natur, eller där jag måste bearbeta det av Marx levererade faktamaterialet till egna slutsatser, om också i görligaste mån hållna i Marx' anda, har hela stället satts inom klammer och betecknats med mina initialer. Vid mina noter fattas här och där klammer; men där mina initialer finnas, är jag ansvarig för hela noten.
Som det är naturligt i ett första utkast, finns i manuskriptet talrika hänvisningar till punkter som skulle utvecklas senare, utan att dessa förhandslöften alltid har infriats. Jag har låtit dessa hänvisningar stå kvar, då de förklarar hur författaren tänkt sig det kommande utarbetandet av manuskriptet.
Och nu till enskildheterna.
För den första avdelningen kunde huvudmanuskriptet användas endast med stora inskränkningar. Redan från början infördes hela den matematiska beräkningen av förhållandet mellan mervärdekvot och profitkvot (som här utgör kap. 3), medan de företeelser som studeras i vårt kap. 1 behandlas först senare och i förbigående. Här fick jag hjälp av två ansatser till omarbetning, var och en på 8 foliosidor, men inte heller de är alltigenom sammanhängande utarbetade. Ur dessa har kap. 1 sammanställts. Kap. 2 är ur huvudmanuskriptet. För kap. 3 fanns en hel rad ofullständiga matematiska bearbetningar men också ett helt, nästan färdigt häfte från 70-talet, som i ekvationer framställde mervärdekvotens förhållande till profitkvoten. Min vän Samuel Moore, som också har levererat största delen av den engelska översättningen av första boken, övertog bearbetningen av detta häfte, vartill han som gammal matematiker från Cambridge var vida bättre lämpad. Från hans resumé har jag sedan, emellanåt utnyttjande huvudmanuskriptet, färdigställt kap. 3. - För kap. 4 fanns endast titeln. Då emellertid den företeelse, omslagets inverkan på profitkvoten, som behandlas i detta kapitel, har en avgörande betydelse, har jag själv utarbetat texten. Därför står också hela kapitlet inom klammer. Det visade sig under detta arbete att formeln för profitkvoten som uppställts i kap. 3 behövde en modifikation för att bli allmängiltig. Från 5:te kapitlet är huvudmanuskriptet den enda källan för den återstående delen av första avdelningen, även om många omplaceringar och kompletteringar har varit nödvändiga.
För de följande tre avdelningarna kunde jag nästan genomgående hålla mig till originalmanuskriptet, bortsett från den stilistiska redigeringen. Enskilda ställen, som mestadels behandlar omslagets inverkan, har jag utarbetat i överensstämmelse med det av mig inskjutna kap. 4. Även dessa ställen har satts inom klammer och betecknats med mina initialer.
Den största svårigheten beredde mig avdelning 5, som också behandlar det mest invecklade ämnet i hela boken. Och just under utarbetandet av detta kapitel drabbades Marx av ett av sina tidigare nämnda svåra sjukdomsfall. Här föreligger alltså inte ett färdigt utkast, inte ens ett schema, som man kunde fylla ut. Utan bara en skiss till utarbetning, som mer än en gång mynnar ut i en oordnad hop av notiser, anmärkningar och material i form av utdrag. Jag försökte först att göra denna avdelning fullständig på samma sätt som någorlunda lyckats mig med den första, genom att fylla luckor och utarbeta de endast antydda brottstycken som fanns, så att det skulle erbjuda åtminstone något av det som dess författare åsyftat. Jag har tre gånger försökt detta men varje gång misslyckats, och den därigenom förlorade tiden är en av anledningarna till förseningen. Till slut insåg jag, att detta inte var en framkomlig väg. Jag skulle bli tvungen att gå igenom hela den väldiga litteratur som finns på detta område för att till slut frambringa något som ändå inte var Marx' bok. Det återstod ingenting annat än att begränsa arbetet till att på bästa sätt ordna det material som fanns med bara de nödvändigaste kompletteringarna. Och så blev jag, våren 1893 färdig med det viktigaste arbetet för denna avdelning.
Av de enskilda kapitlen var 21-24 i huvudsak utarbetade. För kap. 25 och 26 behövde exempelsamlingen gallras och material som fanns på andra ställen infogas. Kap. 27 och 29 kunde stå nästan helt efter manus. Kap. 28 däremot måste delvis omgrupperas. Med kap. 30 började de verkliga svårigheterna. Därifrån och framåt gällde det inte endast att infoga på sin rätta plats det material, som skulle belägga framställningen, utan också att logiskt ordna tankegången som varje ögonblick avbröts av inskjutna satser och utvikningar och ofta fullföljdes helt i förbigående. Så kom kap. 30 tillstånd genom omplaceringar och uteslutningar. Det uteslutna materialet har kunnat användas på andra ställen. Kap. 31 var i sin tur mera sammanhängande utarbetat. Men nu följde i manuskriptet ett långt avsnitt med överskriften: "Förvirring", bestående av enbart utdrag ur parlamentsrapporter om kriserna år 1848 och 1857. De innehöll uppgifter från 23 affärsmän och författare i ekonomiska frågor särskilt om pengar och kapital, guldutflödet, de våldsamma spekulationerna o.s.v. sammanställda och på sina ställen försedda med korta, humoristiska kommentarer. Vare sig det nu berodde på de frågande eller de svarande, finns faktiskt nästan alla dåtidens gängse åsikter om förhållandet pengar och kapital företrädda. Och den "förvirring" som här kommer i dagen inför frågan om vad som på penningmarknaden är pengar och vad som är kapital ville Marx behandla, kritiskt och satiriskt. Efter flera försök har jag blivit övertygad om att en rekonstruktion av detta kapitel är omöjlig. Materialet, särskilt det som Marx har kommenterat, har använts i sammanhang där det var lämpligt.
Sedan följer i någorlunda ordning det material, som jag sammanfört i kap. 32. Efter detta en ny omgång av utdrag från parlamentsrapporterna om olika ämnen som berörts i detta avsnitt, blandade med längre eller kortare kommentarer av författaren. Mot slutet koncentrerar sig utdrag och marginalanmärkningar på penningmetallernas och växelkurserna rörelse, och avslutas med diverse tillägg. "Om förkapitalismen" (kap. 36) var däremot fullständigt utarbetat.
Ur allt detta material, från och med "förvirringen", och såvida det inte redan inplacerats tidigare, har jag sammanställt kap. 33-35. Detta var naturligtvis omöjligt utan att nya stycken infogades för att återställa sammanhanget. Såvida dessa nya stycken inte endast är av formell natur har jag tydligt betecknat dem som mina. På detta sätt har det äntligen lyckats mig att i texten införa alla till saken hörande utsagor av författaren. Ingenting har försvunnit utom en obetydlig del av utdragen som antingen bara upprepar något som återgivits tidigare eller berörde punkter som manuskriptet inte behandlade närmare.
Avdelningen om jordräntan var mycket fullständigare utarbetad, om också på intet sätt ordnad, vilket framgår redan av att Marx i kap. 43 (i manuskriptet det sista stycket i avdelningen om räntan) finner det nödvändigt att kort rekapitulera planen över hela avsnittet. Detta var så mycket mera önskvärt för utgivningen som manuskriptet börjar med kap. 37 på vilket sedan följer kap. 45-47 och först därefter kap. 38-44. Mesta arbetet förorsakade tabellerna angående differentialränta II och upptäckten att i kap. 43 det tredje fallet av denna sorts ränta, som skulle behandlats där, inte alls hade undersökts.
För denna avdelning hade Marx på 70-talet gjort helt nya specialstudier över jordräntan. Han hade i åratal på originalspråket studerat och gjort utdrag ur de efter "reformen" av 1861 i Ryssland ofrånkomliga statistiska undersökningarna och ur andra publikationer angående jordegendom, som hans ryska vänner lyckats skaffa honom i önskad utsträckning. Han hade för avsikt att använda dem vid ny bearbetning av detta avsnitt. På grund av den mångfald olika former av jordägande och exploatering av jordbrukande producenter som fanns i Ryssland, skulle detta land i avsnittet om jordräntan spela samma roll som England i bok I i fråga om det industriella lönearbetet. Tyvärr blev det omöjligt för honom att genomföra denna plan.
Slutligen fanns den sjunde avdelningen fullständigt utskriven men endast i ett första utkast, vars ändlöst hopflätade perioder först måste åtskiljas innan det kunde tryckas. Av det sista kapitlet fanns bara början. Här skulle de tre stora revenyformerna: jordränta, profit, arbetslön, som hörde ihop med de tre stora klasserna inom det utvecklade kapitalistiska samhället - jordägare, kapitalister, lönarbetare -, och den med deras existens nödvändigt givna klasskampen, framställas som ett faktiskt föreliggande resultat av den kapitalistiska perioden. Marx brukade spara sådana sammanfattningar till den slutgiltiga utredigeringen omedelbart före tryckningen. Då brukade det senaste historiska händelseförloppet med aldrig svikande regelbundenhet leverera aktuella belägg för hans teoretiska utläggningar.
Citat och exempel är här liksom redan i bok II betydligt färre än i första boken. För citat ur bok I anges sidonumret i 2:dra och 3:dje upplagan. Där det i manuskriptet hänvisas till tidigare ekonomers uttalanden, är mestadels blott namnet angivet, sidohänvisning el. dyl. skulle anges i den slutliga bearbetningen. Jag har helt naturligt varit tvungen att lämna det så. Endast fyra parlamentsrapporter har använts, ehuru tämligen flitigt. De är:
1) Reports from Committees (Underhusets) Vol. III, Commercial Distress, Vol. II, Part I. 1847-48. Minutes of Evidence. - Citerat som: Commercial Distress 1847-48.
2) Secret Committee of the House of Lords on Commercial Distress 1847. Report printed 1848. Evidence printed 1857 (den ansågs vara alltför komprometterande år 1848). - Citerat som: C. D. 1848-57.
3) Report: Bank-Acts 1857. - Dito 1857. - Dito 1858. - Underhusutskottets betänkande angående verkningarna av banklagarna av 1844 och 1845. Med vittnesmål. - Citerat som: B. A. (Ibland även som B. C.) 1857 resp. 1858.
Den fjärde boken - mervärdesteorins historia - ska jag ta i tu med så snart det på något sätt visar sig möjligt.
*
I förordet till Kapitalet, andra boken, gjorde jag upp räkningen med de herrar som den gången väsnades, för att de "i Rodbertus funnit den hemliga källan och överlägsna föregångaren till Marx". Jag gav dem tillfälle att visa "vad Rodbertus ekonomiska teori kan prestera". Jag uppfordrade dem att bevisa "hur en lika genomsnittsprofitkvot kan och måste utbildas inte bara utan att bryta värdelagen utan snarare på grundval av denna". Dessa herrar, som den gången på subjektiva eller objektiva, i regel allt annat än vetenskapliga, grunder utbasunerade Rodbertus som en ekonomisk stjärna av första rang, har emellertid utan undantag blivit svaret skyldiga. Däremot har andra funnit det mödan värt att sysselsätta sig med problemet.
I sin kritik av andra bandet (Conrads Jahrbücher [1] XI, 5, 1885, sid. 452-65) tar professor V. Lexis upp denna fråga, även om han inte vill ge någon direkt lösning. Han säger:
"Att upplösa motsägelsen" (mellan Ricardos och Marx' värdelag och den lika genomsnittsprofitkvoten) "är omöjligt, när de olika varuslagen betraktas var för sig och deras värde likställs med deras bytesvärde och detta ska vara lika eller proportionellt med deras pris."
Enligt honom är detta endast möjligt om man
"för de enskilda varuslagen avstår från att mäta värdet efter arbetet och bara håller varuproduktionen i sin helhet och fördelningen av densamma mellan hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen för ögonen ... Av den totala produkten erhåller arbetarklassen endast en viss del ... den andra delen, som tillfaller kapitalisterna, bildar i Marx' mening merprodukten och i enlighet med detta också mervärdet. Kapitalistklassens medlemmar fördelar nu detta samlade mervärde mellan sig, inte med det arbetarantal de sysselsätter som måttstock utan i förhållande till storleken av det kapital, som var och en av dem har. Därvid blir också jorden medräknad som kapitalvärde." De av Marx framställda idealvärdena, som bestäms av de i varorna förkroppsligade arbetsenheterna motsvarar inte priserna men kan "betraktas som utgångspunkt för en förskjutning som för till de verkliga priserna. De senare är betingade av att lika stora kapital kräver lika stora vinster." Därigenom kommer några kapitalister att få högre och andra lägre priser för sina varor än deras idealvärde. "Men då avdrag och tillägg ifråga om mervärdet ömsesidigt balanserar varandra inom kapitalistklassen, så är totalstorleken av mervärdet densamma som om alla priser vore proportionella mot varornas idealvärden."
Man kan se, att frågan här inte på långt när är löst. Men att den är riktigt ställd, även om den behandlats på ett slappt och ytligt sätt. Och detta är verkligen mer än vi vågat vänta oss av en författare, som med en viss stolthet presenterar sig som "vulgärekonom". Det är rent av överraskande, om man jämför med prestationer av andra vulgärekonomer, som vi senare kommer att behandla. Denna författares vulgärekonomi är av en särskild sort. Han säger, att visst kan man förklara kapitalvinsten på det sätt som Marx gör, men att ingenting tvingar till denna uppfattning. Tvärtom. Vulgärekonomin har ett åtminstone mer plausibelt förklaringssätt:
"De kapitalistiska säljarna, råvaruproducenterna, fabrikanterna, grosshandlarna, detaljhandlarna får affärsvinster genom att var och en säljer dyrare än han köper. Alltså höjer självkostnadspriset för sin vara med en viss procentsats. Endast arbetaren är inte i stånd att genomdriva ett liknande värdepåslag. Till följd av sitt ogynnsamma läge gentemot kapitalisten måste han sälja sitt arbete till självkostnadspris, nämligen för det nödvändiga livsuppehället ... på så sätt behåller dessa prispåslag gentemot arbetaren som köpare sin fulla betydelse och åstadkommer, att en del av totalproduktens värde överföres till kapitalistklassen."
Det behövs nu inte någon större tankeansträngning för att inse, att denna "vulgärekonomiska" förklaring av kapitalprofiten i verkligheten leder till samma slutsats som Marx' mervärdeteori, nämligen att arbetarna enligt Lexis befinner sig i samma "ogynnsamma läge" som enligt Marx. Att de är i samma mån utplundrade, då varje icke-arbetare alltid kan sälja över priset men arbetaren aldrig. Och att man kan bygga en lika plausibel vulgärsocialism på denna teori, som den man har byggt här i England med Jevons-Mengers bruksvärde- och gränsnytteteori [2] som grund. Ja, jag antar till och med att om herr George Bernhard Shaw kände till denna profitteori skulle han hälsa den med glädje, säga farväl till Jevons och Karl Menger och bygga framtidens fabianska kyrka på denna klippa.
Men i verkligheten är denna teori bara en omskrivning av Marx'. Ty vad är källan till alla dessa pristillägg? Den är arbetarnas "totalprodukt". Just därför att varan arbete, eller som Marx säger, varan arbetskraft, måste säljas under sitt pris. Eftersom det är en gemensam egenskap för alla varor att säljas dyrare än produktionskostnaderna, och arbetet säljes för enbart produktionskostnaderna, så säljes ju detta under det pris som är regel i denna vulgärekonomiska värld. Den extraprofit, som tillfaller kapitalisten resp. kapitalistklassen till följd av detta, består av och kan i sista instans endast uppkomma genom att arbetaren efter reproduktionen av en ersättning för priset på sitt arbete måste producera ännu mer, för vilket han inte betalas - merprodukt, produkt av obetalt arbete, mervärde. Lexis är mycket försiktig i valet av uttryck. Han säger ingenstans rent ut att detta är hans uppfattning. Men, om det nu är så, är det solklart att vi inte har att göra med en vanlig vulgärekonom, om dem säger han själv att varenda en i Marx' ögon "i bästa fall bara är ett hopplöst dumhuvud", utan med en till vulgärekonom förklädd marxist. Om denna förklädnad är medveten eller omedveten är en psykologisk fråga som inte intresserar oss här. Den som vill utröna detta kommer kanske också att undersöka, hur det var möjligt att vid en viss tidpunkt en så skicklig man, som Lexis otvivelaktigt är, kunde försvara en sådan idioti som bimetallismen [3].
Den första som verkligen försökte att besvara frågan var Dr Conrad Schmidt: "Die Durchschnittsprofitrate auf Grundlage des Marx'schen Werthgesetzes", Stuttgart, Dietz 1889. Schmidt försöker att bringa detaljerna i marknadsprisbildningen i samklang såväl med värdelagen som genomsnittsprofitkvoten. Den industrielle kapitalisten erhåller i sin produkt dels ersättning för sitt investerade kapital dels en merprodukt för vilken han inte har betalat något. Men för att få denna merprodukt måste han investera kapital i produktionen, d.v.s. han måste använda ett bestämt kvantum försakligat arbete för att kunna tillgodogöra sig denna merprodukt. För kapitalisten är alltså hans investerade kapital det kvantum försakligat arbete som är samhälleligt nödvändigt för att förskaffa honom denna merprodukt. För varje annan industrikapitalist gäller samma förhållande. Då nu produkterna i enlighet med värdelagen bytas mot varandra i förhållande till det för deras framställning samhälleligt nödvändiga arbetet, och då för kapitalisten det arbete som är nödvändigt för att framställa hans merprodukt just är det i hans kapital samlade tidigare utförda arbetet, så följer, att merprodukterna utbytas i förhållande till de för deras produktion erforderliga kapitalen, men inte efter det verkliga i dem försakligade arbetet. Den andel som faller på varje kapitalenhet är alltså lika med summan av alla producerade mervärden, dividerad med summan av de därpå använda kapitalen. Enligt detta avkastar lika kapital på lika lång tid lika profit, och detta åstadkommes genom att merproduktens sålunda beräknade kostnadspris, d.v.s. genomsnittsprofiten, slås ut på de betalade produkternas kostnadspris och bäggedera, betald och obetald produkt, försäljas till detta höjda pris. Genomsnittsprofiten har alltså konstruerats fram, trots att som Schmidt menar, de enskilda varornas genomsnittspris bestämmas enligt värdelagen.
Konstruktionen är ytterst snillrik och helt enligt hegelianskt mönster, men i likhet med de flesta hegelianska konstruktioner, är den inte riktig. Merprodukt eller betald produkt gör ingen skillnad: ska värdelagen omedelbart gälla också för genomsnittspriset, så måste båda säljas för ett pris som står i proportion till det för deras framställning förbrukade och samhälleligt nödvändiga arbetet. Värdelagen riktar sig från början mot den i kapitalistiska tankekategorier grundade åsikten, att det hopsamlade tidigare arbete av vilket kapitalet består inte bara är en bestämd summa färdiga värden utan även som en faktor i produktionen och profitbildningen också värdeskapande, alltså källa till mera värde än det själv har. Värdelagen fastslår, att denna egenskap endast finns hos det levande arbetet. Att kapitalisterna väntar sig lika profit i förhållande till storleken av sina kapital, alltså räknar sina kapitalinvesteringar som ett slags kostnadspris av sin profit, vet vi. Men när Schmidt använder denna föreställning för att få det enligt genomsnittsprofitkvoten beräknade priset i överensstämmelse med värdelagen, så upphäver han värdelagen själv, eftersom han införlivar en föreställning, som totalt motsäger denna lag, såsom medbestämmande faktor.
Antingen är det hopsamlade tidigare arbetet värdeskapande vid sidan av det levande. Då gäller inte värdelagen.
Eller är det inte värdeskapande. Då är Schmidts bevisföring oförenlig med värdelagen.
Schmidt kom in på detta sidospår, då han redan var mycket nära lösningen. Han kände sig tvungen att finna en matematisk formel, som kunde påvisa överensstämmelse med värdelagen i varje enskild varas genomsnittspris. Även om han här gick vilse i närheten av målet, så bevisar det övriga innehållet i hans skrift att han med stor förståelse har dragit ytterligare slutsatser ur de båda första böckerna av Kapitalet. Han har äran av att självständigt ha funnit den riktiga förklaringen på den förut oförklarade sjunkande tendensen hos profitkvoten, som Marx ger i tredje avdelningen av tredje boken. Detta gäller också härledningen av handelsprofiten ur det industriella mervärdet och en hel rad anmärkningar om ränta och jordränta, som föregriper saker som Marx utvecklar i fjärde och femte avdelningarna i tredje boken.
I ett senare arbete (Neue Zeit 1892/93 nr 3 och 4) försöker Schmidt en annan väg till lösning. Den går ut på att det är konkurrensen som åstadkommer genomsnittsprofitkvoten, då den gör att kapital flyttas från produktionsgrenar med underprofit till andra där man gör överprofit. Att konkurrensen är den stora utjämnaren av profiterna är ingenting nytt. Men nu försöker Schmidt bevisa, att denna profitutjämning är identisk med reduceringen av försäljningspriset för de varor, som har producerats i för stor mängd, till det värdemått som samhället enligt värdelagen kan betala för dessa. Varför inte heller detta kunde föra till målet framgår tillfredsställande av de utredningar som Marx gör i denna bok.
Efter Schmidt tog P. Fireman itu med detta problem (Conrads Jahrbücher, Dritte Folge, III, s. 793). Jag går inte in på hans anmärkningar om andra sidor av Marx' framställning. De beror på missuppfattningen, att Marx ville definiera där han analyserar och att man hos Marx får söka en gång för alla giltiga och fullt utarbetade definitioner. Det är ju självklart, att när fenomenen och deras ömsesidiga samband inte uppfattas som fasta utan som föränderliga, är också deras tankeavbildningar, begreppen, på liknande sätt underkastade förändring och ombildning. Man kan inte inkapsla dem i stela definitioner utan analyserar dem i deras historiska eller logiska utvecklingsprocess. Detta förklarar varför Marx i början av första boken utgår från den enkla varuproduktionen som sin historiska förutsättning för att med denna som bas gå vidare till kapitalet - varför han just utgår från den enkla varan och inte från en begreppsligt och historiskt senare form. Detta kan visserligen Fireman omöjligt begripa. Dessa och andra mindre saker, som kunde ge anledning till många invändningar, lägger vi hellre åt sidan och övergår genast till kärnfrågan. Medan teorin säger författaren att mervärdet vid given mervärdekvot är proportionell till antalet använda arbetskrafter, visar honom erfarenheten att vid given genomsnittsprofitkvot profiten är proportionell till storleken av det använda totalkapitalet. Detta förklarar Fireman så att profiten endast är en konventionell företeelse (det heter hos honom: tillhör en bestämd samhällelig formation, står och faller med den) dess existens är helt förknippad med kapitalet; detta är, om det är starkt nog att tilltvinga sig en profit, genom konkurrensen nödsakat att tilltvinga sig en för alla kapital lika profitkvot. Utan lika profitkvot är nämligen ingen kapitalistisk produktion möjlig. Förutsätter man denna produktionsform, kan vid given profitkvot för varje enskild kapitalist mängden av profit bara vara beroende av storleken av hans kapital. Men profiten består av mervärde, obetalt arbete. Och hur sker här förvandlingen av mervärdet, vars storlek beror på exploateringen av arbetet, till profit, vars storlek rättar sig efter storleken på det erforderliga kapitalet?
"Helt enkelt genom att varorna i alla produktionsgrenar, där förhållandet mellan ... konstant och variabelt kapital är störst, säljes över sitt värde. Detta betyder emellertid också att i de produktionsgrenar, där förhållandet konstant kapital : variabelt kapital = c : v är minst, säljes varorna under sitt värde, och att endast där förhållandet c : v håller en viss medelstorlek blir varorna avyttrade till sitt rätta värde ... Är denna inkongruens mellan enskilda priser och deras respektive värden en vederläggning av värdeprincipen? På intet sätt. Ty genom att priserna på några varor stiger över värdet i samma mån som andra sjunker, blir prisernas totalsumma lika med värdenas totalsumma ... i sista instans försvinner inkongruensen." Denna inkongruens är en "störning". "Men i den exakta vetenskapen brukar man inte betrakta en störning, som kan beräknas, såsom en vederläggning av en lag."
Med detta kan man jämföra det motsvarande stället i kap. 9. Man finner då att Fireman här i själva verket har pekat på den avgörande punkten. Men att han skulle behöva många mellanled även efter denna upptäckt för att bli istånd att utarbeta den praktiska lösningen på problemet, bevisas av det oförtjänt kyliga mottagande som hans viktiga artikel har fått. Hur många som än intresserar sig för problemet, så är de alla rädda för att bränna fingrarna. Och förklaringen är inte bara den ofullständiga form i vilken Fireman har överlämnat sin upptäckt, utan också de bristfälligheter som onekligen framträder både i hans uppfattning av Marx' framställning och i hans egen på denna uppfattning grundade kritik av denna framställning.
När det finns en möjlighet att blamera sig i en svår fråga, då saknas aldrig professor Julius Wolf från Zürich. Hela problemet löser sig genom det relativa mervärdet, låter han oss veta (Conrads Jahrbücher, Dritte Folge, II, s. 352 o. f.). Produktionen av relativt mervärde är beroende av en ökning av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla.
"En ökning av konstant kapital har en ökning av arbetarnas produktivkraft som förutsättning. Men då denna ökning av produktivkraft (genom billigare livsmedel) drar med sig en ökning av mervärdet, är det direkta förhållandet mellan växande mervärde och det konstanta kapitalets växande deltagande i totalkapitalet fastställt. Mera konstant kapital förmerar arbetets produktivkraft i motsvarande mån. Vid oförändrat variabelt och växande konstant kapital måste därför mervärdet stiga i överensstämmelse med Marx. Så var frågan ställd för oss."
Visserligen säger Marx på hundratals ställen i Kapitalet, första boken, precis raka motsatsen. Påståendet, att enligt Marx det relativa mervärdet stiger när andelen variabelt kapital sjunker i förhållande till den konstanta delen, är så till den grad häpnadsväckande, att det verkar som hån. Herr Julius Wolf bevisar med varje stavelse, att han varken relativt eller absolut har förstått någonting i fråga om relativt eller absolut mervärde. Han säger själv:
"här tycks man vid första ögonkast verkliga ha hamnat i en härva av motsägelser".
vilket vi förbigående sagt är de enda sanna orden i hans artikel. Men vad gör det! Herr Julius Wolf är så stolt över sin geniala upptäckt, att han håller ett lovtal till Marx för den och prisar sina egna ytliga dumheter som
"ett nytt bevis på den skärpa och vidsynthet med vilken han (Marx) har konstruerat sitt system, som kritiserar den kapitalistiska ekonomin".
Men fortsättningen är ännu bättre, herr Wolf säger:
"Ricardo har lika förträffligt påvisat: vid lika kapitalkostnad, samma mervärde (profit), liksom: vid lika arbetskostnad, samma mervärde (till mängden). Och frågan var nu: hur rimmar det ena med det andra? Marx har emellertid inte uppställt frågan i denna form. Han har (i tredje bandet) utan tvivel bevisat, att det andra påståendet inte obetingat är en konsekvens av värdelagen, ja att det motsäger värdelagen och alltså ... är direkt förkastligt."
Och sedan undersöker han om det är jag eller Marx som har gjort misstaget. Att det är han själv som irrar omkring, tänker han naturligtvis inte på.
Det vore en förolämpning mot mina läsare att spilla ytterligare tid på detta praktstycke situationskomik. Jag vill endast tillägga: Med samma djärvhet som han den gången förutsade vad "Marx i tredje bandet utan tvivel bevisat" begagnade han tillfället att berätta föregivet professorsskvaller, enligt vilket Conrad Schmidts tidigare nämnda skrift "är direkt inspirerad av Engels". Herr Julius Wolf! I den värld, där Ni lever och verkar, må det vara brukligt, att en man, som offentligt ställer ett problem, i tysthet gör sina privata vänner bekanta med lösningen. Att Ni är kapabel till detta betvivlar jag inte. Att man i den värld, där jag verkar, inte brukar nedlåta sig till sådana miserabla metoder, bevisas av det föreliggande förordet.
Marx hade nyligen avlidit, då herr Achille Loria påpassligt offentliggjorde en artikel om honom i Nouva Antologia [4] (april 1883). Först en biografi, som vimlade av felaktiga uppgifter, och sedan en kritisk genomgång av hans offentliga politiska och litterära verksamhet. Marx' materialistiska historieuppfattning förfalskades och förvreds så målmedvetet att avsikten var uppenbar. Och målet har uppnåtts: 1886 offentliggjorde samme Loria en bok: La teoria economica della costituzione politica, i vilken han för sina häpna läsare förkunnar, att Marx' historieteori, som han år 1883 så fullständigt och avsiktligt hade vanställt, var hans egen uppfinning. Visserligen har Marx' teori dragits ned till en tämligen kälkborgerlig nivå, och de historiska beläggen och exemplen vimlar av direkta felaktigheter, som inte skulle tillåtas ens hos en gymnasieelev. Men vad betyder väl detta! Här bevisades upptäckten, att överallt och alltid politiska förhållanden och händelser finner sin förklaring i motsvarande ekonomiska förhållanden, vara gjord av herr Loria år 1886, inte av Marx år 1845. Han har åtminstone lyckats lura sina landsmän och, sedan hans bok kom ut på franska, även några fransmän och kan nu stoltsera i Italien som upphovsman till en ny, epokgörande historieteori. Till dess socialisterna där får tid att avslöja den berömde mannens stöldförsök.
Men detta exempel är bara ett litet prov på herr Lorias manér. Han försäkrar oss, att samtliga teorier hos Marx vilar på en medveten sofism (un consaputo sofisma); att Marx inte tvekade att använda paralogismer, även då han var medveten om dem (sappendoli tali). En hel rad liknande gemena dumheter serveras, så att läsarna ska få anledning att hålla Marx för en streber liknande Loria själv, som uppnår sina små framgångar med samma ynkliga humbugsmetoder som denne paduanske professor. Sedan kan han röja en viktig hemlighet, och därmed återföres vi till profitkvoten.
Herr Loria säger: Enligt Marx ska den mängd mervärde, som ett kapitalistiskt företag producerar (herr Loria identifierar detta med profiten), vara avhängigt av det inom företaget använda variabla kapitalet, då det konstanta kapitalet inte avkastar någon profit. Men detta motsäges av verkligheten. Ty i praktiken är profiten inte beroende av det variabla utan av det totala kapitalet. Marx inser själv detta (I, kap. XI.)[5] och medger, att fakta till synes motsäger hans teori. Men hur löser han motsägelsen? Han hänvisar sina läsare till en ännu inte utkommen del av sin bok. Om denna bok har Loria redan tidigare förklarat för sina läsare, att han inte tror, att Marx ens för ett ögonblick verkligen hade avsett att skriva den. Nu utropar han triumferande:
"Jag hade alltså rätt att påstå, att detta andra band med vilket Marx alltid hotade sina motståndare utan att det någonsin kom ut, mycket väl kunde vara endast ett knep, som Marx använde för att komma undan, när han saknade vetenskapliga argument (un ingegnoso spediente ideato dal Marx a sostituzione degli argomenti scientifici)."
Och den som nu inte är övertygad, att Marx var lika framstående när det gällde vetenskapliga svindlerier som den berömde Loria, är ett hopplöst fall.
Så mycket har vi alltså lärt: enligt Loria är Marx' mervärdeteori absolut oförenlig med den allmänna lika profitkvotens faktum. Nu utkom andra boken och därmed ställde jag offentligt frågan om just denna punkt. Om herr Loria hade varit en tafatt tysk skulle han väl ha känt sig förlägen. Men han är en djärv sydlänning, han lever i ett varmt klimat och kan göra gällande att hans kallblodighet i viss mån är en naturlig egenskap. Frågan om profitkvoten har ställts offentligt. Herr Loria har offentligt förklarat att den inte kan lösas. Just därför kommer han nu att överträffa sig själv, när han löser den offentligt.
Detta under sker i Conrads Jahrbücher, N. F., band XX, sid. 272 o. f., i en artikel om Conrad Schmidts tidigare behandlade skrift. Av Schmidt har han lärt sig hur handelsprofiten uppstår, och sedan har alltsammans på en gång blivit klart för honom.
"Då nu värdebestämning genom arbetstid är fördelaktigt för de kapitalister, som ger ut en större del av sitt kapital i löner, så kan dessa gynnade kapitalisters improduktiva" (ska vara handels-) "kapital tilltvinga sig en högre ränta" (ska vara profit) "och på så sätt åstadkomma likhet mellan de enskilda industrikapitalisterna. Så t.ex., när industrikapitalisterna A, B, C var och en använder 100 arbetsdagar och respektive 0, 100, 200 konstant kapital i produktionen, erhåller varje kapitalist ett mervärde av 50 arbetsdagar och profitkvoten är 100% för den förste, 33,3% för den andre och 20% för den tredje kapitalisten. Men om en fjärde kapitalist D ackumulerar ett improduktivt kapital på 300, vilket utkräver en ränta" (profit) "av 40 arbetsdagars värde av A och en ränta av 20 arbetsdagar av B, så kommer profitkvoten för kapitalisterna A och B att sjunka till 20%, lika mycket som C:s, och D med ett kapital på 300 får en profit av 60, d.v.s. en profitkvot av 20% liksom de andra kapitalisterna."
Häpnadsväckande lätt, i en handvändning löser nu Loria detta problem, som han tio år tidigare förklarade för olösligt. Tyvärr har han inte avslöjat varifrån det "improduktiva kapitalet" får makt att inte bara avtvinga industrikapitalisterna den extraprofit, som överskrider genomsnittsprofiten, utan också behålla den för egen räkning, på samma sätt som jordägarna inhöstar arrendatorernas överskottsprofit som jordränta. I själva verket skulle köpmännen enligt detta från industrikapitalisterna upptaga en tribut analog med jordräntan och därigenom åstadkomma genomsnittsprofitkvoten. Visserligen är handelskapitalet en mycket väsentlig faktor i frambringandet av den allmänna profitkvoten, detta är tämligen välkänt. Men bara en litterär äventyrare, som egentligen struntar i hela ekonomin, kan tillåta sig ett påstående som innebär, att detta handelskapital är i besittning av en trollkraft, som råder över den allmänna profitkvoten, och dessutom, innan en sådan har utbildats, kan suga upp överskottsmervärdet och förvandla det till jordränta för sitt eget bruk, och detta utan att äga någon jordegendom. Inte mindre häpnadsväckande är påståendet, att handelskapitalet skulle kunna upptäcka de industrikapital, vars mervärde just täcker genomsnittsprofitkvoten, och sätta en ära i att i någon mån förbättra tillvaron för dessa olyckliga offer för Marx värdelag genom att sälja deras produkter gratis, t.o.m. utan någon provision. Vilken taskspelare den måste vara, som kan inbilla sig, att Marx skulle ha behov av sådana jämmerliga konststycken!
I sin fulla glans framträder vår illustre Loria först vid jämförelse med sina nordiska konkurrenter, t.ex. herr Julius Wolf, som inte heller är född i går. Bredvid italienaren är han en klåpare t.o.m. i sin tjocka bok: "Sozialismus und kapitalistische Gesellschaftsordnung". Hur hjälplös, och jag frestas säga beskedlig, verkar han inte jämfört med den djärve mästare, som kan framställa det som självklart, att just Marx av alla människor var en medveten sofist, paralogist, storskrytare och reklammakare liksom han, herr Loria själv. - Att Marx, varje gång han råkade i svårigheter förespeglade publiken, att han skulle avsluta sin teori i en kommande bok, vilken han var medveten om att han varken kunde eller ville leverera! Obegränsad djärvhet, parad med ett ålhalt slingrande i omöjliga situationer, heroisk okänslighet för sparkar, raska tillgrepp av andras arbetsresultat, reklamtrick och organiserad ryktesspridning genom kamratjuntan - vem kan slå Loria i allt detta?
Italien är klassicismens land. Sedan den stora tiden, då den moderna världen föddes där, frambringade det storartade, klassiskt fulländade karaktärer, från Dante till Garibaldi. Men också från förnedringens och främlingsherraväldets tid lämnades till eftervärlden klassiska karaktärsmasker, däribland två särskilt utmejslade typer: Sganarell och Dulcamara. Den klassiska enheten av dem båda ser vi förkroppsligad i vår illustre Loria.
Till slut besöker vi andra sidan Oceanen. I New York har med. doktor George Stiebeling också funnit en lösning av problemet, och den är ytterst enkel. Så enkel, att ingen människa, varken på denna sida Oceanen eller den andra, vill erkänna den. Över detta blev han mycket vred och har besvärat sig bitterligen över denna orättvisa i ett ändlöst antal broschyrer och tidningsartiklar på ömse sidor om havet. I Neue Zeit har man visserligen förklarat för honom, att hela hans lösning berodde på ett räknefel.[6] Men detta störde honom inte. Marx hade också gjort räknefel och har ändå rätt i många sakfrågor. Låt oss alltså pröva Stiebelings lösning.
"Jag antar två fabriker, som arbeta samma tid med samma kapital, men med olika förhållande mellan konstant och variabelt kapital. Totalkapitalet (c + v) sätter jag = y och betecknar skillnaden i förhållandet mellan det konstanta och det variabla kapitalet med x. I fabriken I är y = c + v, i fabriken II är y = (c - x) + (v + x). Mervärdeskvoten är alltså i fabrik I = m/v och i fabrik II = m/(v+x). Profit (p) kallar jag totalmervärdet (m), med vilket totalkapitalet y eller c + v förmerar sig under den givna tiden, alltså p = m. Profitkvoten är enligt detta i fabrik I = p/y eller m/(c+v) och i fabrik II likaledes p/y eller m/((c+x) + (v+x)), d.v.s. likaledes = m/(c+v). Detta ... problem löser sig alltså på så sätt, att på grundval av värdelagen, vid användning av lika kapital och lika tid men olika mängder levande arbete, ur mervärdekvotens förändring en lika genomsnittsprofit framgår." (C. C. Stiebeling. Das Wertgesetz und die Profitrate, New York, John Heinrich.)
Hur vacker och klar ovanstående uträkning än är, så måste vi dock rikta en fråga till herr doktor Stiebeling: varifrån har han vetskapen om att summan mervärde, som fabrik I producerar, är absolut lika summan av det i fabrik II producerade mervärdet? Om c, v, y och x, alltså alla övriga faktorer i beräkningen säger han uttryckligen, att de ha samma storlek för båda fabrikerna men inte ett ord om m. Men lika mängd mervärde följer inte utan vidare av att båda de här förekommande mängderna mervärde betecknas algebraiskt. Det är, då herr Stiebeling också identifierar profiten p utan vidare med mervärdet, tvärtom just detta som ska bevisas. Nu är bara två fall möjliga: antingen är de båda m lika, varje fabrik producerar lika mycket mervärde, alltså vid samma totalkapital också lika mycket profit, och då har Stiebeling från början förutsatt det han först ska bevisa. Eller också producerar den ena fabriken en större summa mervärde än den andra, och då faller hela hans beräkning.
Herr Stiebeling har varken skytt möda eller kostnader utan byggt hela berg av beräkningar på detta räknefel och ställt ut dem till beskådande inför publiken. Jag kan ge honom en lugnande försäkran, att de nästan alla är lika oriktiga, och de få undantagen bevisa något helt annat än det han vill bevisa. Genom att jämföra de amerikanska finansrapporterna för år 1870 och 1880 bevisar han t.ex. faktiskt profitkvotens fall, men hans förklaring är totalt fel och han tror sig behöva genom praxis beriktiga den marxska teorin om en alltid stabil profitkvot. Men nu framgår av tredje avdelningen i den föreliggande tredje boken, att denna marxska "konstanta profitkvot" är ett rent hjärnspöke, och att profitkvotens fallande tendens har orsaker, som är diametralt motsatta de av doktor Stiebeling angivna. Herr doktor Stiebeling menar säkerligen mycket väl, men då man vill sysselsätta sig med vetenskapliga frågor, måste man framför allt lära sig att läsa de skrifter, som man vill använda såsom författaren har skrivit dem och framför allt utan att läsa ut ur dem sådana saker, som inte står där.
Resultatet av hela undersökningen: även när det gäller det här ovan behandlade problemet är det endast den marxska skolan, som har presterat något. Fireman och Conrad Schmidt kan, då de läser denna tredje bok, vara helt nöjda var och en för sin del med sina egna arbeten.
London den 4 oktober 1894.
F. Engels
Kapitalet, tredje boken, har redan varit föremål för många och mycket skiftande tolkningar under den tid den förelegat för offentligt bedömande. Något annat var inte att vänta. Vid utgivningen ansåg jag det viktigaste vara, att texten framträdde så autentiskt som möjligt. De nya resultat som Marx hade vunnit skulle presenteras med hans egna ord, och min inblandning förekomma endast där det var absolut oundvikligt och då alltid i sådan form, att läsaren inte lämnades i tvivelsmål om vem som talade. Man har kritiserat detta, man har menat, att jag borde ha omarbetat det material som jag förfogade över till en systematiskt genomarbetad bok, en faire un livre, som fransmännen säger. Med andra ord: offra textens äkthet för läsarens bekvämlighet. Men så hade jag inte fattat min uppgift. Till en sådan bearbetning var jag inte berättigad. En man som Marx kan göra anspråk på att själv bli hörd, på att hans vetenskapliga upptäckter helt autentiska, i hans egen framställning överlämnas till eftervärlden. Vidare hade jag själv ingen lust att förgripa mig på en så överlägsen mans efterlämnade texter på det sätt, som jag tror då hade varit nödvändigt. Det skulle ha känts som ett svek. För de människor som inte kan eller vill läsa, som redan i fråga om den första boken gjorde sig mer möda att misstyda än som skulle ha behövts för en riktig förståelse - att lägga sig ut för dessa människor är överhuvud taget meningslöst. Men då man har att göra med verklig förståelse, är just den ursprungliga texten själv det viktigaste; där hade en omarbetning av mig på sin höjd samma värde som en kommentar, och dess underlag i grundtexten blev då något icke-offentligt och oåtkomligt. Vid första kontrovers måste ju den ursprungliga texten ändå dras fram, och vid den andra och tredje vore en utgivning in extenso oundviklig.
Sådana kontroverser är naturliga när det gäller ett verk, som ger så mycket nytt och detta bara i ett snabbt skisserat och delvis ofullständigt utkast. Här kan mitt ingrepp säkert vara till nytta för att undanröja svårigheter, när det gäller viktiga synpunkter, vars betydelse inte framträder tillräckligt åskådligt i texten, så att dessa kommer mera i förgrunden, och för att genom enstaka, viktiga tillägg i texten framlägga fakta om den utveckling som skett från 1865, då denna text skrevs, till nu, år 1895. Här föreligger faktiskt redan två punkter kring vilka en kort diskussion tycks mig nödvändig.
Det var att vänta, att lösningen av den skenbara motsättningen mellan dessa båda faktorer skulle ge upphov till lika mycket debatt efter publiceringen av Marx' text som före. Alltför många hade förväntat sig ett rent mirakel och kände sig besvikna, då de såg en enkel-rationell, prosaisk-nykter upplösning av motsatserna i stället för det hokus-pokus de förväntat sig. Jublande glad över besvikelsen är naturligtvis den bekante och beryktade Loria. Han har äntligen funnit den arkimediska punkt från vilken t.o.m. en puttefnask av hans kaliber kan lyfta Marx' fast sammanfogade, väldiga byggnadsverk i luften och spränga det. Vad, utropar han harmset, ska detta vara en lösning? Det är ju en ren mystifikation! När ekonomerna talar om värde, så talar de om det värde som faktiskt är fastställt i utbytet.
"Men att sysselsätta sig med ett värde till vilket varorna inte blir sålda, ännu mindre någonsin kan säljas (nè possono vendersi mai), har ingen ekonom gjort som har ett spår av förnuft och skulle inte vilja göra ... När Marx påstår, att värdet till vilket varorna inte blir sålda, är proportionellt till det arbete de innehåller, vad gör han då annat än återupprepar i omvänd form de ortodoxa ekonomernas tes: att värdet, till vilket varorna säljas, inte är proportionellt till det arbete som förbrukats för dem? ... Det hjälper inte heller att Marx säger, att trots avvikelsen för enskilda pris från enskilda värden sammanfaller samtliga varors totalpris alltid med deras totalvärde, eller med den arbetskvantitet som innehålles i totalmängden varor. Ty då värdet inte är något annat än den proportion i vilken en vara utbytes mot en annan, är redan blotta föreställningen om ett totalvärde en absurditet, ett nonsens ... en contradictio in adjecto."
Han fortsätter med argumentet, att Marx redan i början av detta verk säger, att utbytet mellan två varor bara kan bli lika i kraft av att de innehåller en likartad beståndsdel av samma storlek, nämligen den i dem inneslutna lika stora arbetsmängden. Och att han nu motsäger sig själv på det festligaste, när han påstår, att varorna utbytas utifrån ett helt annat förhållande än den i dem inneslutna arbetsmängden.
"När gavs det väl en så fullständig reductio ad absurdum, en sådan fullständig teoretisk bankrutt? När har någonsin ett vetenskapligt självmord begåtts med mera pomp och ståt?" (Nuova Antologia, 1 febr. 1895, p. 447, 478, 479.)
Som man ser, vår Loria är överlycklig. Har han inte haft rätt, när han behandlade Marx som sin like, som en ordinär bedragare? Där ser ni - Marx driver med sin publik alldeles som Loria, han lever på mystifikationer precis som den obetydligaste italienske professor i ekonomi. Men under det att Dulcamara [A] må tillåta sig detta, eftersom han kan sitt hantverk, förfaller den klumpige nordbon Marx till rena orimligheter, skriver nonsens och absurditeter, så att det till slut inte återstår något annat för honom än ett ståtligt självmord.
Påståendet, att varorna aldrig har sålts, inte heller någonsin kan säljas till det genom arbetet bestämda värdet, kan vi spara till senare. Här håller vi oss till herr Lorias bedyrande, att:
"då värdet inte är något annat än den proportion i vilken en vara utbytes mot en annan, är redan blotta föreställningen om ett totalvärde en absurditet, ett nonsens" etc.
Den proportion i vilken två varor bytas mot varandra, deras värde, är alltså något rent tillfälligt, påfört varorna utifrån, som kan vara ett i dag och något helt annat i morgon. Att en viss mängd vete bytes mot ett gram eller ett kilogram guld beror inte det minsta på betingelser som är inneboende i detta vete eller guld, utan på omständigheter, som är totalt främmande för dem båda. För annars måste dessa betingelser göra sig gällande i utbytet, behärska detta helt och hållet, och ha en självständig existens också bortsett från utbytet, så att man kan tala om ett totalvärde för varorna. Detta är nonsens, säger den illustre Loria. I vilket proportioner två varor än kan bytas mot varandra, så är det deras värde och därmed punkt. Värdet är alltså identiskt med priset, och varje vara har så mycket värde, som den kan uppnå i pris. Och priset bestämmes genom utbud och efterfrågan, och den som frågar vidare är en narr, om han väntar sig ett svar.
Men det finns dock en liten hake. I normaltillståndet täcker utbud och efterfrågan varandra. Vi delar alltså då samtliga varor som finns i världen i två lika stora hälfter, en utbudsgrupp och en efterfrågegrupp. Antag nu, att var och en representerar ett pris på 1.000 miljarder mark, francs, pound sterling eller vad ni vill. Enligt elementär aritmetik blir detta ett pris eller värde på 2.000 miljarder. Nonsens, absurt, säger herr Loria. De båda grupperna kan representera ett pris på 2.000 miljarder, men det är annorlunda med värdet. Säger vi pris, så är 1.000 + 1.000 = 2.000. Men säger vi värde, så är 1.000 + 1.000 = 0. Åtminstone i detta fall, när det handlar om totalt alla varor. Ty här är varorna i var och en av de två grupperna värda 1.000 bara därför att var och en av de två ägarna kan och vill ge denna summa för den andras varor. Men samlar man nu alla dessa varor från de båda grupperna hos en tredje person, så har den som ägde första gruppen inget värde kvar och inte heller ägaren till den andra, och faktiskt inte heller den tredje - till slut har ingen någonting. Och vi beundrar åter den suveränitet med vilken vår sydländske Cagliostro har gjort sig av med värdebegreppet, så att inte minsta spår finns kvar. Detta är vulgärekonomin i sin fulländning![150*]
I Brauns "Archiv für soziale Gesetzgebung" [130], VII, häfte 4, ger Werner Sombart en förträfflig framställning av grunddragen i Marx' system. Det är första gången som en tysk universitetsprofessor helt och hållet fullföljer en undersökning i Marx skrifter av vad denne verkligen har sagt, och han förklarar, att en kritik av Marx' system inte kunde innebära en vederläggning - "med en sådan må den politiske strebern befatta sig" - utan bara en vidareutveckling. Naturligtvis sysselsätter sig Sombart även med det som är vårt tema. Han undersöker frågan om vilken betydelse värdet har i Marx' system och kommer till följande resultat: i de kapitalistiskt producerade varornas utbytesförhållanden är värdet osynligt; det är inte medvetet för dem som agerar i den kapitalistiska produktionen; det är inte ett empiriskt utan ett begreppsligt, ett logiskt faktum. Värdebegreppet, materiellt bestämt, är hos Marx ingenting annat än det ekonomiska uttrycket för det faktum, att arbetets samhälleliga produktivkraft är basen för den ekonomiska existensen. I den slutliga analysen behärskar värdelagen alla ekonomiska processer i ett kapitalistiskt ekonomiskt system och har för denna ekonomiska ordning helt allmänt detta innehåll: varuvärdet är den specifika historiska form, i vilken arbetets produktivkraft i sista instans dominerar alla ekonomiska processer och hävdar sig som bestämmande faktor. - Så säger Sombart. Denna uppfattning av värdelagens betydelse för den kapitalistiska produktionsformen kan inte sägas vara felaktig, men den tycks mig vara alltför vittomfattande, behöva en trängre, mer preciserad formulering. Enligt min mening har Sombart inte uttömmande behandlat värdelagens hela betydelse för det ekonomiska stadium av samhällsutvecklingen, som den behärskar.
Det finns också en förträfflig artikel av Conrad Schmidt om Kapitalet, tredje bandet, i Brauns Sozialpolitischem Zentralblatt [131] från 25 februari 1895, nr. 22. Här vill jag särskilt framhålla den som ett bevis för att Marx' härledning av genomsnittsprofiten från mervärdet för första gången besvarar en fråga, som den ekonomiska teorin hittills inte ens uppställt, nämligen hur genomsnittsprofitkvotens höjd bestämmes, och hur det kommer sig att den är t.ex. 10 eller 15% och inte 50 eller 100%. När vi nu vet, att mervärdet, som i första hand går till industrikapitalisterna, är den enda, exklusiva källan till profit och jordränta, besvarar denna fråga sig själv. Denna del av Schmidts uppsats kunde vara skriven direkt för sådana ekonomer som Loria, om det inte vore bortkastad möda att öppna ögonen på dem som inte vill se.
Även Schmidt har sina formella betänkligheter beträffande värdelagen. Han kallar den en vetenskaplig hypotes, uppställd för att förklara den faktiska utbytesprocessen, vilken visar sig vara den nödvändiga utgångspunkten, upplysande och oumbärlig också när det gäller de genom konkurrensen uppkomna priserna vilka skenbart helt motsäger denna hypotes. Utan värdelagen blir, enligt honom, varje teoretisk insikt i den kapitalistiska verklighetens ekonomiska maskineri omöjlig. Och i ett privatbrev, som han gett mig tillåtelse att återge, deklarerar Schmidt rent ut, att värdelagen inom den kapitalistiska produktionsformen är en fiktion [132], ehuru den är teoretiskt nödvändig. - Denna uppfattning överensstämmer emellertid inte alls med min. Värdelagen har en mycket större och mer definitiv betydelse än den som enbart hypotes, för att inte tala om fiktion, även om den skulle vara en nödvändig sådan.
Sombart likaväl som Schmidt - den beryktade Loria nämnde jag mera i förbigående som roande vulgärekonomisk bakgrund - tar inte tillräcklig hänsyn till det faktum, att vi här inte bara behandlar en logisk utan en historisk process och dess förklarande återspegling i tanken, det logiska fullföljandet av dess inre sammanhang.
Ett avgörande avsnitt finner vi hos Marx, Tredje boken I, sid. 154 [B]: "Hela svårigheten uppkommer genom att varorna inte helt enkelt utbytas som varor utan som produkter av kapital, vilka i förhållande till sin storlek eller vid lika storlek gör anspråk på lika delaktighet i den totala mängden mervärde." För att illustrera vad denna skillnad innebär tänker vi oss nu, att arbetarna ägde sina produktionsmedel, arbetade i genomsnitt lika lång tid och med samma intensitet och bytte sina varor direkt med varandra. Då hade två arbetare genom sitt arbete på en dag vardera tillsatt sin produkt lika mycket nyvärde, men deras produkter hade ändå olika värde beroende på storleken av det tidigare arbete som redan fanns materialiserat i produktionsmedlen. Denna värdedel skulle representera det konstanta kapitalet i den kapitalistiska ekonomin. Den del av nytillsatt värde som använts för arbetarnas existensmedel skulle representera det variabla kapitalet och den del av nyvärdet som återstod skulle representera mervärdet, vilket i detta fall tillhörde arbetarna. Alltså, efter avdrag av den summa som ersatte den "konstanta" värdedelen, som de endast investerat, skulle båda arbetarna få lika värden; men proportionellt till värdet av produktionsmedlen - som här motsvarar den kapitalistiska profitkvoten - skulle den del som representerade mervärdet bli olika i vardera fallet. Men eftersom var och en av dem får värdet av produktionsmedlen ersatt genom bytet, skulle detta bli en helt oväsentlig omständighet. "Utbytet av varorna till deras värden eller nära deras värden, är alltså möjligt på ett lägre stadium än utbytet till produktionspriser. För ett sådant utbyte är en bestämd hög kapitalistisk utveckling nödvändig ... Bortsett från värdelagens dominerande inflytande på priser och prisrörelser, är det helt rationellt att betrakta varornas värde inte bara teoretiskt utan också historiskt som tidigare än produktionspriset. Detta gäller sådana tillstånd då arbetaren äger sina produktionsmedel och förekommer både i den gamla och den moderna världen, där den jordägande bonden eller hantverkaren lever på sitt eget arbete. Detta överensstämmer också med vår tidigare uttalade uppfattning, att produkternas utveckling till varor började med utbyte mellan olika samfälligheter, inte mellan medlemmar i samma grupp. Detta gäller utom för det primitiva, tillståndet också för senare tillstånd, som är grundade på slaveri och livegenskap, och för hantverkets skråorganisation, så länge produktionsmedel i en produktionsgren endast med svårighet kan överflyttas från en sfär till en annan, och därför de olika produktionssfärerna inom vissa gränser förhåller sig till varandra som främmande länder eller kommunistiska samfälligheter." (Marx, Bok III, X, sid. 159 f.)
Utan tvivel hade Marx, om man haft tillfälle till en ny genomgång av Kapitalet, tredje boken, betydligt utvidgat detta avsnitt. Som det nu står skisserar det bara konturen av vad som finns att anföra i denna fråga.
Vi vet alla, att i de första samhällsbildningarna konsumerades produkterna av producenterna själva, och att dessa producenter spontant organiserade sig i mer eller mindre kommunistiska samfälligheter; att deras byte av överskottsprodukter med främlingar, vilket inledde produkternas förvandling till varor, är av senare datum och först ägde rum mellan enskilda samfälligheter av olika stammar, men sedan också började försiggå inom samfälligheten och väsentligt medverkade till att denna upplöstes i större eller mindre familjegrupper. Men även efter denna upplösning förblev familjens överhuvud, som skötte byteshandeln, arbetande bonde. Han kunde producera nästan allt som behövdes med hjälp av sin familj på sin egen gård men bytte till sig utifrån en liten del av nödvändiga bruksvaror mot sin överskottsprodukt. Familjen sysslar inte bara med jordbruk och boskapsskötsel utan bearbetar också sina produkter till färdiga bruksartiklar, ibland mal man själv mjölet med handkvarn, bakar bröd, spinner, färgar, väver lin och ull, garvar läder, bygger och reparerar trähus, framställer redskap och husgeråd, snickrar och smider så att familjen eller familjegruppen i huvudsak är självförsörjande.
Det lilla som en sådan familj behövde byta sig till eller köpa av andra, bestod så sent som i början av 1800-talet i Tyskland till övervägande grad av hantverksartiklar, alltså sådan tillverkning som var välkänd för bonden men som han nu inte själv utförde, antingen därför att han inte hade tillgång till råvaran eller därför att den artikel han köpte var mycket bättre eller mycket billigare än den han själv kunde framställa. Medeltidens bonde visste alltså tämligen väl hur mycket arbetstid som behövdes för de föremål han bytte sig till. Han kunde ju själv se smeden och vagnmakaren i byn i arbete liksom skräddare och skomakare, som ännu under min barndomstid besökte bönderna i Rhenlandet i en viss turordning för att tillverka kläder och skor av deras hemmagjorda material. Både bonden och de människor han köpte av var arbetare, det som de bytte mellan sig var deras egna produkter. Vad hade de använt när de framställde dessa produkter? Arbete och endast arbete: för att ersätta verktyg, för att frambringa råvara och för sin tillverkning har de inte gett ut något annat än sin egen arbetskraft; hur skulle de då kunna byta dessa sina produkter mot andra arbetande producenters produkter annat än i proportion till det arbete de använt? Den arbetstid som använts för produkten var inte bara det enda lämpliga måttet för en kvantitativ bestämning av det värde som skulle bytas; det var överhuvud taget det enda möjliga. Eller tror någon att en bonde eller hantverkare var dum nog att byta bort en produkt av tio timmars arbete mot en produkt av en timmes arbete? För hela den period som böndernas naturahushållning omfattar är ingen annan byteshandel möjlig än en sådan, där den utbytta varukvantiteten har en tendens att mer och mer värderas efter den arbetsmängd som materialiserats i den. Från det ögonblick då pengar tränger in i detta hushållningssätt blir dess tendens att anpassa sig till värdelagen (som Marx har formulerat den, märk väl!) å ena sidan ännu tydligare, men å andra sidan avbryts den redan genom ockerkapitalets ingrepp och skatteutplundringen. De perioder under vilka priserna genomsnittligt håller sig ungefärligen till värdets storlek börjar bli längre.
Detsamma gäller för byteshandeln mellan bönderna och städernas hantverkare. I början sker den direkt utan förmedling av köpmän på städernas marknadsdagar, där bonden säljer och gör sina inköp. Även under dessa förhållanden känner båda väl till varandras arbetsbetingelser. Ty hantverkaren är ännu delvis bonde, han har inte bara köksträdgård och fruktträd utan mycket ofta dessutom ängsmark, en eller två kor, grisar, fjäderfä o.s.v. Medeltidens människor kunde alltså var och en på sitt håll ganska väl värdera de andras produktionskostnader i råvaror, hjälpämnen, arbetstid - åtminstone när det gällde vardagsvaror.
Men hur skulle man i denna byteshandel baserad på arbetskvantitet kunna beräkna arbetskvantitet ens indirekt och relativt för produkter som fordrade en lång tids arbete med oregelbundna avbrott och osäker avkastning, t.ex. spannmål eller boskap? Och till råga på allt kunna beräknas av människor som inte lärt sig räkna? Tydligen bara genom en långvarig, ofta dunkel och famlande process, som närmade sig målet på många omväger. Då liksom nu gällde, att först av skadan blir man vis. Men nödtvånget för alla att något så när komma fram till sina kostnader ledde hela tiden i rätt riktning och det obetydliga antalet föremål som kom ut i handeln, liksom den ofta genom århundraden stabila arten av produktion, gjorde det lättare att uppnå målet. Och att det inte alls tog så lång tid visar enbart det faktum, att just boskap, som på grund av lång produktionstid per enhet tycks vara svårast att värdera, blev den första tämligen allmänt erkända penningvaran. För att detta skulle ske måste boskapens värde, dess utbytesförhållande till en hel rad andra varor, redan ha uppnått en relativt ovanlig stabilitet, som utan motsägelse accepterats inom områden som var bebodda av många olika stammar. Och den tidens människor var säkert klyftiga nog - både boskapsuppfödarna och deras kunder - för att inte lämna ifrån sig förbrukad arbetstid utan att få motsvarande i utbyte. Tvärtom, ju närmare människan är varuproduktionens primitiva stadium - ryssar och folk i Orienten t.ex. - desto mer tid ödslar de ännu i dag på ett långt och segdraget schackrande för att pressa fram full ersättning för den arbetstid som produkten har tagit.
Nu utvecklas hela varuproduktionen med utgångspunkt från denna värdebestämning genom arbetstiden. Med varuproduktionen utvecklas den mångfald förhållanden i vilka olika sidor av värdelagen gör sig gällande, som har beskrivits i första delen av Kapitalet, första boken. Alltså i synnerhet de betingelser under vilka arbetet ensamt är värdeskapande. Det är just betingelser som tar sig sådana uttryck som inte medvetet uppfattas av de agerande och bara kan skiljas ut från den dagliga praktiken genom arbetskrävande teoretiska undersökningar. Detta innebär, att de verkar som naturlagar, vilket Marx har bevisat vara en nödvändig följd av varuproduktionens natur. Det viktigaste och avgörande steget var övergången till metallpengar, som emellertid hade till följd att värdebestämningen genom arbetstid inte längre direkt kunde spåras i varuutbytet. För det praktiska förnuftet blev pengarna den avgörande värdemätaren, och detta allt mer ju större mångfald av varor som kom ut i handeln, ju mer de härstammade från långt avlägsna länder, ju mindre man alltså kunde kontrollera den arbetstid som erfordrades för deras framställning. Pengarna själva kom vanligen först från fjärran land; också när ädelmetallen fanns inom landet. Bonden och hantverkaren var dels inte i stånd att tillnärmelsevis beräkna det arbete som behövts för framställningen, dels hade redan medvetandet om arbetets värdemätande egenskap fördunklats genom vanan att räkna i pengar. I människornas medvetande började pengarna representera det absoluta värdet.
Kort sagt: värdelagen enligt Marx gäller allmänt, såvida överhuvud taget ekonomiska lagar gäller, för hela perioden av enkel varuproduktion, alltså fram till den tid då denna modifieras genom att en kapitalistisk produktionsform uppstår. Fram till denna tid rör sig priset i riktning mot värdet, bestämt i enlighet med Marx' lag, och pendlar omkring detta värde, så att ju mer fullständigt den enkla varuproduktionen utvecklas desto mer överensstämmer genomsnittspriserna under långa perioder med små marginaler med värdet, om inte dessa perioder brytas av yttre, våldsamma störningar. Marx' värdelag har alltså ekonomisk allmängiltighet för en tidrymd som sträcker sig från den tidpunkt då produkten förvandlades till vara genom byteshandeln fram till 1400-talet. Men byteshandeln daterar sig från en tid som ligger före all skriven historia, vilken i Egypten åtminstone går tillbaka till 2.500, kanske 5.000 år före vår tidräkning och i Babylon till 4.000, kanske 6.000 år före dennas början. Värdelagen har alltså härskat under en period av fem till sex årtusenden. Och nu kan man uppskatta herr Lorias grundlighet, när han kallar detta värde, som allmänt och direkt har gällt under hela denna tidrymd, för ett värde till vilket varorna aldrig säljas eller kan säljas och med vilket ingen ekonom som har en gnista förnuft sysselsätter sig.
Hittills har vi inte talat om köpmannen. Vi kunde spara undersökningen av hans ingripande tills nu, när vi behandlar övergången från enkel varuproduktion till kapitalistisk varuproduktion. Köpmannen var det revolutionära elementet i detta samhälle, där allt annat var stabilt - stabilt så att säga genom arv. Bonden ärvde där inte bara jorden utan också sin ställning som fri jordägare, fri eller underlydande räntebonde eller livegen, och stadens hantverkare övertog nästan oföränderligt hantverk och skråprivilegier genom arv, och var och en av dem dessutom kunder, avsättningsmarknad och i lika hög grad yrkesskickligheten, som var uppövad sedan barndomen i det ärvda yrket. I denna värld framträdde nu köpmannen från vilken omvälvningen skulle utgå. Men inte som medveten revolutionär utan tvärtom som en oundgänglig beståndsdel av denna värld. Medeltidens köpman var absolut ingen individualist, han tillhörde en korporation, som alla sina samtida. Gemensamt jordägande, som var en frukt av den primitiva kommunismen, dominerade ännu landsbygden. Varje bonde hade ursprungligen ett lika stort jordområde, som vart och ett bestod av lika stora jordstycken mark av varje befintlig kvalitet och en motsvarande stor andel i rätten till allmänningsjorden. Sedan det gemensamma jordägandet fått fasta former och ingen ny jord delades ut, skedde genom arv o.dyl. en uppstyckning av varje andel och en motsvarande uppdelning av rätten till allmänningsjorden. Men det ursprungliga jordområdet, hemmanet, räknades fortfarande som enhet, så att det nu fanns halv-, fjärdedels- och åttondelshemman med halv-, fjärdedels- eller åttondelsrätt till den gemensamma jorden. Med jordgemenskapen som förebild inrättades alla senare yrkessamfund, framför allt skråväsendet i städerna. Skråordningarna var ingenting annat än jordförfattningarna överförda så att de gällde ett hantverksprivilegium i stället för ett begränsat jordområde. Medelpunkten för hela organisationen var den lika delaktigheten för varje medlem i den förmåns- och nyttjanderätt som tillförsäkrats skrået. Privilegium som utfärdades för "garnnäringen" i Elberfeld och Barmen från 1527 visar detta utomordentligt klart. (Thun: Industrie am Niederrhein, II, 164 ff.) Detsamma gäller sammanslutningen av gruvägare, där varje gruvlott representerade lika andel och på samma sätt som för jorden dess rättigheter och förpliktelser var delbara. Och detsamma gäller i lika hög grad för köpmännens samfund, som uppstod i samband med handeln över haven. Köpmän från Venedig och Genua bildade fullständiga handelsbolag. I Alexandrias och Konstantinopels hamnar hade de, varje "nation" för sig, sin egen Fondaco - bostadshus, värdshus, lagerhus, utrymmen för utställning och försäljning med central administration. Dessa handelsbolag var slutna gentemot konkurrenter och kunder, de sålde till priser som de inbördes fastställt, deras varor hade en bestämd, genom offentlig prövning och ofta särskild stämpel garanterad kvalitet. Medlemmarna fastställde gemensamt de priser som landets infödda befolkning skulle betala för deras produkter, etc. Hansans köpmän på Tyska bryggan (Tydske Bryggen) i Bergen, Norge, förfor på samma sätt som deras holländska och engelska konkurrenter. Ve den, som sålde under eller köpte över det fastställda priset! Den bojkott som drabbade honom betydde då omedelbar ruin förutom det direkta straff som bolaget ådömde den skyldige. Men man grundade också mera begränsade sammanslutningar för bestämda ändamål. Så som Maona från Genua, som under 1300- och 1400-talet behärskade alungruvorna i Phokea i Mindre Asien och på ön Chios. Vidare det stora Ravensbergs Handelskompani, som från slutet av 1300-talet gjorde affärer med Italien och Spanien och grundade filialer i dessa länder. Och det tyska handelskompaniet med köpmän från Augsburg; som Fugger, Welser, Völin, Höchstetter, Hirschvogel från Nürnberg och andra, vilka med ett kapital på 66.000 dukater och tre skepp deltog i den portugisiska expeditionen till Indien 1505-1506, och därvid gjorde en nettoprofit på 150%, enligt andra källor 175% (Heyd: Handeln med Levanten, II, s. 524). Dessutom en hel rad andra bolag "Monopolia" över vilka Luther uttrycker sin vrede.
För första gången påträffar vi här profit och profitkvot. Och utan tvivel strävar köpmännen avsiktligt och målmedvetet efter att göra denna profitkvot lika för alla medverkande. Venetianen i Främre Orienten och hanseaten i Norden betalade samma pris för sina varor som sin granne, hade samma transportkostnad, tog ut samma pris för dessa varor och köpte också återfrakten till samma pris som varje annan köpmän inom sin "nation". Profitkvoten var alltså lika för alla. I de stora handelskompanierna var fördelningen av profiten per andel inbetalt kapital lika självklar som delägarskapet i rätten till allmänningjorden per hemmansdel eller i vinsten från gruvdriften per gruvlott. Den lika profitkvoten, som i sin fulla utveckling är den kapitalistiska produktionens slutresultat, visar sig här alltså i sin enklaste form som en av de punkter från vilka kapitalet historiskt sett har utgått. Ja, t.o.m. som en direkt avläggare av jordsamfälligheten, som i sin tur är en direkt avläggare av urkommunismen.
Denna ursprungliga profitkvot var ovillkorligen mycket hög. Handeln var riskabel, inte bara på grund av att sjöröveri var mycket vanligt utan också därför att de konkurrerande nationerna tillät sig allt slags våld, när tillfälle yppade sig. Slutligen berodde avsättning och försäljningsmöjligheter på privilegier som beviljades av främmande furstar och tämligen ofta bröts eller återkallades. Vinsten måste alltså inneslutna en hög försäkringspremie. Sedan var omsättningen långsam, att avsluta en affär tog lång tid, och under de bästa perioderna, som i varje fall sällan var särskilt långvariga, var affärerna monopolhandel med monopolprofit. Att profitkvoten genomsnittligt var mycket hög bevisar också den dåtida, mycket höga räntefoten, som ju på det hela taget alltid måste ha varit lägre än procentsatsen för den vanliga handelsvinsten.
Men denna höga profitkvot, lika för alla medlemmar av samfundet och åstadkommen genom deras gemensamma arbete, gällde bara lokalt för medlemmarna, alltså här "nationerna", venetianare, genuesare, hanseater, holländare hade, varje nation för sig en särskild profitkvot, kanske fanns också en början till att detta gällde varje enskilt avsättningsområde. Utjämningen mellan dessa olika bolagsprofitkvoter gjorde sig gällande på motsatt väg, genom konkurrensen. Först profitkvoterna för de olika marknaderna inom en och samma nation. Gav Alexandria möjlighet till större vinst för venetianska varor än Cypern, Konstantinopel eller Trabzon, så satte venetianarna mera kapital i rörelse för Alexandria och drog bort det från handeln på de andra marknaderna. Då måste följden bli en gradvis skeende utjämning av profitkvoten mellan de olika "nationer", som exporterade samma eller liknande varor till samma marknader, varvid mycket snart en eller annan av dessa nationer trängdes ut och försvann från skådeplatsen. Denna process blev emellertid ständigt avbruten av politiska skeenden, som då hela handeln med Främre Asien gick under på grund av den mongoliska och turkiska invasionen. De stora geografiska och kommersiella upptäckterna efter 1492 påskyndade bara denna undergång och gjorde den slutgiltig.
I första början betydde den plötsliga utvidgningen av avsättningsområden och de med den förenade revolutionerande förändringarna i kommunikationerna ingen väsentlig förändring av handelsoperationernas natur. Först dominerades även handeln med Indien och Amerika av handelskompanier. Men bakom dessa handelskompanier stod nu större nationer. Kataloniens tidigare handel med Främre Asien ersattes av handeln med Amerika, men här deltog hela det förenade Spanien. Därbredvid kom två stora länder, England och Frankrike; t.o.m. Holland och Portugal, de minsta, var alltid åtminstone lika stora och starka som Venedig, den största och starkaste handelsnationen under den förra perioden. Detta gav den resande köpmannen, the merchant adventurer, under 1500- och 1600-talet ett stöd som gjorde de tidigare samfunden, som skyddade sina medlemmar även med vapenmakt, mer och mer överflödiga, så att kostnaderna för ett sådant medlemskap blev en onödig börda. För övrigt utvecklade sig nu rikedomen i enskilda händer betydligt raskare, så att snart enskilda köpmän hade lika stora fonder att placera i ett enda företag som tidigare ett helt bolag. Handelskompanierna, där de fortlevde, förvandlades mestadels till beväpnade korporationer, som under moderlandets skydd och överhöghet erövrade och monopolistiskt utsög hela nyupptäckta länder. Men ju mer kolonier grundades i de nyupptäckta områdena, till största delen av staterna, desto mer undanträngdes handelskompaniernas verksamhet till förmån för den enskilde köpmannens, och därmed blev profitkvotens utjämning mer och mer enbart en konkurrensfråga.
Hittills har vi bara lärt känna en profitkvot för handelskapitalet. Ty bara för handels- och ockerkapitalet hade en sådan existerat, industrikapitalet skulle ju först utvecklas. Ännu låg produktionen till största delen i händerna på arbetare som var i besittning av sina egna produktionsmedel, vars arbete alltså inte avkastade mervärde åt något kapital. Måste de avträda någon del av sin produkt till annan person utan ersättning så var det i form av tribut till feodalherren. Därför kunde köpmanskapitalet, åtminstone i början bara hämta sin profit på inhemska produkter från utländska köpare eller på utländska produkter från inhemska köpare; först mot slutet av denna period - för Italien alltså med orienthandelns nedgång - förmådde den utländska konkurrensen och den försvårade avsättningen för hantverksproducenternas exportvaror tvinga exportköpmannen att släppa ifrån sig varorna under deras värde. Så finner vi här det fenomenet, att i detaljhandeln inom landet säljas varorna genomsnittligt till sina värden men av de angivna grunderna i regel inte i den internationella handeln. Helt i kontrast till den nutida världen, där produktionspriserna gäller i den internationella handeln och partihandeln, medan prisbildningen för städernas småhandlare regleras av helt andra profitkvoter. Så att t.ex. numera prispåslaget för oxkött blir större på vägen från Londons partihandlare till den enskilde konsumenten i samma stad än från partihandlaren i Chicago, inklusive transport, till partihandlaren i London.
Redskap för denna så småningom skeende omvälvning i prisbildningen var industrikapitalet. Redan under medeltiden hade ansatser utbildats, och detta på tre områden: rederier, gruvor och textilindustri. Rederiverksamheten i den skala som bedrevs av de italienska och hanseatiska sjörepublikerna var omöjlig utan matroser, d.v.s. lönarbetare (även om löneförhållandet doldes under korporationsformer med andelar i vinst) eller utan roddare - lönarbetare eller slavar - för galärerna vid denna tid. Malmgruvornas bergsmansgillen, ursprungligen förenade arbetare, hade nästan alla redan ombildats till aktiesällskap, företag som exploaterade lönarbetare, och i textilindustrin hade köpmännen börjat direkt anställa vävmästare, som arbetade i liten skala. Köpmannen levererade garn åt dem, som de mot fast lön förvandlade till väv för dennes räkning. Kort sagt, i stället för att endast vara köpare blev köpmannen nu en s.k. förläggare.
Här har vi den första begynnelsen till kapitalistisk mervärdebildning framför oss. Bergsmännens gillen kan vi lämna ur räkningen, eftersom de var slutna, monopolistiska korporationer. När det gäller redarna är det uppenbart att deras profit måste ha varit åtminstone lika med den som var vanlig i landet, med extra påslag för försäkring, skeppsförslitning o.s.v. Men hur förhöll det sig med förläggarna för tygvaror, som var de första att föra ut varor på marknaden i kapitalistiskt vinstsyfte i konkurrens med varor av samma slag som framställts av hantverkarna?
Handelskapitalets profitkvot var given. Den var också redan, åtminstone inom de områden det här gäller, utjämnad till en ungefärlig genomsnittskvot. Vad var det då som förmådde köpmannen att ta på sig denna extrasyssla som förläggare? Bara ett: utsikten att få ut en större profit trots samma försäljningspris som de andra. Och en sådan möjlighet hade han. När han tog vävmästarna i sin tjänst bröt han igenom de traditionella gränserna för produktionen inom vilka producenten sålde sin egen färdiga produkt och ingenting annat. Köpmannen - kapitalisten köpte arbetskraften som tillsvidare själv ägde sina produktionsinstrument men inte längre råvaran. Då han garanterade regelbunden sysselsättning för vävaren kunde han pressa dennes lön så att en del av arbetstiden blev obetalad. Förläggaren kunde på detta sätt tillägna sig mervärde utöver sin tidigare handelsvinst. Visserligen måste han också investera ett tillskottskapital för att köpa garn etc. och låta vävaren använda det till dess väven var färdig, i stället för att som tidigare betala hela priset först vid inköpet. Men för det första hade han redan tidigare i de flesta fall behövt extra kapital för att lämna vävaren förskott. Det var i regel endast dennes beroendeförhållande som låntagare som gjorde att han underkastade sig de nya produktionsbetingelserna. Och för det andra, bortsett från detta uppställdes kalkylen enligt följande schema:
Antag, att vår köpman driver exporthandel med 30.000 kapital, dukater, sekiner, pound sterling eller annat myntslag. Därav användes 10.000 för inköp av inhemska varor medan 20.000 användes för avsättningsmarknader på andra sidan havet. Kapitalet slår om på två år, årsomslag = 15.000. Vår köpman vill nu låta väva för egen räkning, bli förläggare. Hur mycket kapital måste han då skjuta till? Vi antar, att produktionstiden per stycke tyg, som han säljer i oförändrat skick, genomsnittligt är två månader, vilket säkert är högt beräknat. Vidare antar vi, att han måste betala allt kontant. Då måste han satsa kapital som är tillräckligt stor för att leverera vävaren garn för två månader. Eftersom han slår om 15.000 per år, köper han på två månader tyg för 2.500. Säger vi, att 2.000 därav är garnvärde och 500 vävarlön, så behöver vår köpman ett tillskottskapital på 2.000. Vi antar, att mervärdet som han tillägnar sig av vävaren genom den nya metoden uppgår till bara 5% av tygets värde, vilket utgör en säkerligen mycket måttlig mervärdekvot på 25% (2.000 c + 500 v + 125 m; m' = 125/500 = 25%, p' = 125/2.500 = 5%). Då gör vår man på sitt årsomslag 15.000 en extraprofit på 750, har alltså fått tillbaka sitt tillskottskapital på 22/3 år.
Men för att påskynda sin omsättning och därmed sitt omslag och således göra samma profit med samma kapital på kortare tid, alltså större profit på samma tid, kan han lämna en liten del av sitt mervärde till köparna - han säljer billigare än sina konkurrenter. Dessa kommer också så småningom att övergå till att bli förläggare, och då reduceras extraprofiten för dem alla till vanlig profit, t.o.m. en lägre profit eftersom deras kapital har ökat. Den lika profitkvoten har återställts, även om nivån kan vara en annan därför att en del i hemlandet utvunnet mervärde har övergått till utländska köpare.
Ett ytterligare steg när kapitalet tar herraväldet över industrin är manufakturens införande. Också detta gör det möjligt för manufakturägaren, som under 1600- och 1700-talet - i Tyskland nästan allmänt fram till 1850 och för närvarande ännu på vissa platser - i regel är sin egen exportköpman, att producera billigare än sin gammalmodiga konkurrent, hantverkaren. Samma procedur upprepas; det mervärde han tillägnat sig från manufakturkapitalisten tillåter honom, respektive exportköpmannen som delar med honom, att sälja billigare än sina konkurrenter ända tills det nya produktionssättet har blivit allmänt, då åter en utjämning sker. Den redan existerande handelsprofitkvoten, även om den är utjämnad endast lokalt, blir den Prokrustesbädd i vilken det industriella överskottsmervärdet utan förbarmande kapas.
Har manufakturen skjutit i höjden därför att den gjort produkten billigare, så gör storindustrin det ännu mer. Genom att ständigt revolutionera produktionen pressar den ned framställningskostnaderna för varorna mer och mer och besegrar skoningslöst alla tidigare produktionssätt. Det är också den, som därigenom slutgiltigt erövrar också den inre marknaden åt kapitalet och gör slut på bondefamiljernas naturahushållning och småproduktionen. Den undanröjer den direkta byteshandeln mellan småproducenterna och ställer hela nationen i kapitalets tjänst. Den utjämnar också profitkvoten i de olika handels- och industrigrenarna till en allmän profitkvot och säkrar äntligen åt industrin dess tillbörliga maktposition i denna utjämning genom att undanröja största delen av de hinder som tidigare stod i vägen för överföring av kapital från en bransch till en annan. Därmed verkställdes för all byteshandel på det hela taget förvandlingen av värde till produktionspris. Denna förvandling försiggår alltså enligt objektiva lagar, utan att de som medverkar har kännedom om eller avser den. Det faktum, att konkurrensen reducerar den överskjutande profiten till allmän nivå och på så sätt återtar det mervärde som överstiger genomsnittet från den industrikapitalist som först tillägnar sig det, erbjuder rent teoretiskt ingen svårighet. Men i praktiken desto mer, eftersom produktionssfärerna med överskjutande mervärde, alltså med högt variabelt och lågt konstant kapital, d.v.s. med lägre kapitalsammansättning, enligt sin natur just är de som senast och mest ofullständigt underordnas kapitalistisk produktion: särskilt då jordbruket. Däremot ger den höjning av produktionspriset över varuvärdet som är nödvändig för att höja det mervärde under genomsnittet, som varor från sfärer med högre kapitalsammansättning innehåller, till genomsnittsprofitkvotens nivå rent teoretiskt ett intryck av att vara mycket svår, men den visar sig, som vi har sett, i praktiken kunna genomföras lättast och först. Ty så snart varorna i dessa klasser blir kapitalistiskt producerade och kommer ut i den kapitalistiska handeln, börjar de konkurrera med varor av samma slag som producerats med förkapitalistiska metoder, alltså är dyrare. Den kapitalistiske producenten kan alltså t.o.m. om han själv avstår från en del av mervärdet alltid få ut den profitkvot som ännu är gällande inom hans område, men som ursprungligen inte hade någon direkt förbindelse med mervärdet eftersom den uppstått ur handelskapitalet långt tidigare, innan överhuvud taget en kapitalistiskt producerad, alltså industriell profitkvot var möjlig.
1. Börsens ställning i den kapitalistiska produktionen överhuvud klargöres i femte avdelningen av denna bok, särskilt i kapitel 27. Men sedan 1865, när denna bok skrevs, har en förändring inträtt som tilldelar börsen en betydligt utökad och ständigt växande roll, vilken allteftersom den utvecklas tenderar att koncentrera all produktion, industrin så väl som jordbruket, och all handel, kommunikations- likaväl som utbytesfunktionen, i händerna på börsfunktionärerna, så att börsen blir den mest framskjutna företrädaren för den kapitalistiska produktionen själv.
2. År 1865 var börsen fortfarande ett sekundärt element i det kapitalistiska systemet. Statspapper representerade huvuddelen av börsvärdena och även dessas totalsumma var alltjämt relativt liten. Därjämte fanns aktiebankerna, som dominerade på kontinenten och i Amerika och just börjat absorbera de aristokratiska privatbankerna i England men som totalt sett ännu var relativt betydelselösa. Järnvägsaktierna var relativt svaga jämfört med nuvarande läge. Av direkt produktiva företag var bara en liten del aktiebolag. Liksom bankerna fanns de flesta i fattigare länder: Tyskland, Österrike. Amerika etc. Då för tiden var den vidskepliga föreställningen att ägaren själv måste sköta företaget, "the minister's eye", ännu inte övervunnen.
Vid denna tid var börsen fortfarande en plats där kapitalisterna flyttade över varandras ackumulerade kapital, vilket bara direkt kunde angå arbetarna som ännu ett bevis på den demoraliserande allmänna effekten av kapitalistisk ekonomi och som en bekräftelse på den kalvinistiska doktrinen att predestinationen (alias slumpen) bestämmer även i detta livet, över salighet eller fördömelse, över välstånd, d.v.s. njutning och makt, och över fattigdom, d.v.s. slit och umbäranden.
3. Nu är det annorlunda. Efter krisen år 1866 har ackumulationen fortgått i oavbrutet ökande takt, så att produktionen inte i något industriland, minst av allt i England, kunde expandera lika snabbt som ackumulationen. Eller den enskilde kapitalistens ackumulation kunde inte utnyttjas fullständigt till utvidgning av hans eget företag; i den engelska bomullsindustrin så tidigt som 1845, järnvägssvindeln. Men med denna ackumulation ökade också antalet rentierer, människor som hade fått nog av den reguljära spänningen i affärslivet och därför hellre ville roa sig eller få en lindrigare syssla som direktör eller medlem i bolagsstyrelse. Och för det tredje, för att underlätta investering av allt detta kringflytande penningkapital stiftades överallt där det inte redan skett nya legala former för bolag med begränsad ansvarighet, och delägarnas ansvarighet, som tidigare var obegränsad, blev också reducerad mer eller mindre. (Aktiebolagen i Tyskland 1890. 40% av den tecknade summan.)
4. Därefter övergår industrin så småningom till aktieföretag. Den ena branschen efter den andra går detta öde tillmötes. Först järnindustrin, där nu jättestora anläggningar är nödvändiga (tidigare gruvorna, om dessa inte redan organiserats i gruvlotter). Sedan den kemiska industrin, dito maskinfabrikerna. På kontinenten textilindustrin; i England bara inom några områden i Lancashire (spinneri Oldham, väveri Burnley etc., skrädderikooperativer, men detta är bara ett förstadium, vid nästa kris återgår de till tidigare herrar), Bryggerier (de amerikanska såldes för ett par år sedan till engelskt kapital, då Guiness, Bass, Alsopp). Sedan trusterna, vilka skapar jättestora företag med gemensam ledning (som United Alkali). Den vanliga, enskilda firman blir mer och mer bara ett förberedande stadium tills företaget är stort nog för bolagsbildning.
Detsamma inom handeln: Leafs, Parsons, Morleys, Morrison, Dillon - alla är bolag. Nu också detaljhandeln, och faktiskt inte bara under kooperativ beteckning som varuhus <cooperative stores>.
Detsamma gäller banker och andra kreditinstitut även i England. Ett oerhört antal nya banker, alla aktiebolag med begränsad ansvarighet. Även gamla banker ombildas, som Glyns etc. med sju privata delägare, till aktiebolag.
5. Detsamma sker inom jordbruket. De enormt expanderande bankerna, särskilt i Tyskland (under alla möjliga byråkratiska beteckningar) blir mer och mer inriktade på hypotekslån. Med deras aktier går den högre, verkliga äganderätten till jordegendomen över till börsen, och detta i allt högre grad, när egendomarna övertagas av långivaren. Här har den agrikulturella revolution, som uppodlingen av prärien innebär, en mycket våldsam effekt; om den fortsätter kan man förutse den tidpunkt då också Englands och Frankrikes jord är i händerna på börsen.
6. Nu alla utländska investeringar i form av aktier. Här bara England som exempel: järnvägar i båda Nord- och Sydamerika (studera börsnoteringarna) Goldberger etc.
7. Sedan kolonisationen. Denna är nu en ren underavdelning till börsen, i vars intresse de europeiska makterna för ett par år sedan uppdelade Afrika, och fransmännen erövrade Tunisien och Tonkin. Afrika utarrenderades direkt till bolagen (Nigeria, Sydafrika, Tyska Sydvästafrika och Tyska Ostafrika) och Maschonaland och Natal, som Rhodes lade beslag på för börsens räkning.
I första boken undersöktes de företeelser, som den kapitalistiska produktionsprocessen ger upphov till som speciell och omedelbar produktionsprocess med bortseende från alla sekundära inverkningar av främmande omständigheter. Men denna omedelbara produktionsprocess är inte kapitalets hela levnadslopp. I verklighetens värld kompletteras det av cirkulationsprocessen, och denna är föremålet för undersökningarna i andra boken. Det visade sig, framför allt i tredje avdelningen, där cirkulationsprocessen som förmedling av den samhälleliga reproduktionsprocessen behandlas, att den kapitalistiska produktionsprocessen, när den betraktas som helhet, utgör en enhet av produktions- och cirkulationsprocess. Denna tredje bok kan inte syssla med allmänna reflektioner över denna enhet. Det gäller snarare att upptäcka och påvisa de konkreta former, som växer fram under kapitalets rörelseprocess betraktad som helhet. I sina verkliga rörelser mötas de olika kapitalen i sådana konkreta former, inom vilka kapitalets väsen i den omedelbara produktionsprocessen och i cirkulationsprocessen bara framträder som speciella moment. Kapitalets olika företeelseformer, sådana som vi utreder dem i denna bok, närmar sig alltså steg för steg den form som är synbar på samhällets yta, i de olika kapitalens ömsesidiga påverkan, konkurrensen, och i det vanliga medvetandet hos dem som själva agerar i produktionsprocessen.
Värdet av varje kapitalistiskt producerad vara W uttrycks i formeln W = c + v + m. Avräknar vi mervärdet m från detta produktvärde, så återstår en ren ekvivalent eller ett ersättningsvärde i varan för det kapitalvärde c + v, som utgivits i produktionselement.
Förorsakar t.ex. framställningen av en viss artikel en kapitalutgift av 500 £: 20 £ för förslitning av arbetsmedel, 380 £ för produktionsmaterial, 100 £ för arbetskraft, och utgör mervärdets kvot 100%, så är produktens värde = 400 c + 100 v + 100 m = 600 £.
Efter avdrag av mervärdets 100 £ återstår ett varuvärde av 500 £, och detta ersätter bara det utgivna kapitalet på 500 £. Denna värdedel av varan, som ersätter de förbrukade produktionsmedlens och den använda arbetskraftens pris, motsvarar endast vad varan kostat kapitalisten själv och är därför för honom varans kostnadspris.
Vad varan kostar kapitalisten och vad produktionen av själva varan kostar är visserligen två helt olika storheter. Den del av varuvärdet, som består av mervärde, kostar inte kapitalisten någonting just för att den kostar arbetaren hans obetalda arbete. Men när arbetaren inträtt i den kapitalistiska produktionsprocessen, är han själv endast en beståndsdel av det produktiva kapitalet i funktion. Då detta tillhör kapitalisten, är denne alltså den verklige varuproducenten. För honom framstår helt naturligt varans kostnadspris som den verkliga kostnaden för varan. Kallar vi kostnadspriset k, så förvandlar sig formeln W = c + v + m till formeln W = k + m eller varuvärde = kostnadspris + mervärde.
Sammanfattningen under kategorin pris av de skilda delar av varans värde som ersätter det kapitalvärde som satsats för dess produktion uttrycker å ena sidan den kapitalistiska produktionens specifika karaktär. Varans kapitalistiska kostnader mätes medels det utgivna kapitalet, varans verkliga kostnader mätes medels det utgivna arbetet. Varans kapitalistiska kostnadspris är därför kvantitativt olika dess värde eller dess verkliga kostnadspris; det är mindre än varuvärdet, ty då W = k + m är k = W - m. Å andra sidan existerar varans kostnadspris ingalunda bara som en rubrik i den kapitalistiska bokföringen. Denna del av värdet spelar en fortlöpande praktisk roll i varans verkliga produktion, då den genom cirkulationsprocessen ständigt återförvandlas från sin form av vara till produktivt kapital. Varans kostnadspris måste alltså ständigt återköpa de produktionselement som förbrukats i dess produktion.
Däremot har kostnadsprisets kategori inget att göra med varans värdebildning eller med kapitalets värdeökningsprocess. Om jag vet, att 5/6 av varuvärdet, 500 £ av 600 £, bara utgör en ekvivalent, ett ersättningsvärde för det förbrukade kapitalet 500 £ och därför endast räcker till att återköpa detta kapitals konkreta beståndsdelar, så vet jag därmed varken hur dessa 5/6 av varans värde, som bildar dess kostnadspris, eller den sista sjättedelen, som bildar dess mervärde, har producerats. Undersökningen kommer att visa, att i det kapitalistiska systemet har begreppet kostnadspris fått ett falskt sken av att vara en värdeproduktionens kategori.
Vi återvänder till vårt exempel. Antag, att det värde som en arbetare producerar under en genomsnittlig samhällelig arbetsdag i pengar beräknas till 6 sh = 6 mark. Det satsade kapitalet 500 £ = 400 c + 100 v är då en värdeprodukt av 1.6662/3 tiotimmarsdagar av vilka 1.3331/3 arbetsdagar är kristalliserat i värdet av produktionsmedel = 400 c, 3331/3 i värdet av arbetskraften = 100 v. Vid den antagna mervärdeskvoten 100% kostar alltså produktionen av den nya varan en utgift av arbetskraft = 100 v + 100 m = 6662/3 tiotimmars arbetsdagar.
Vi vet (se bok I kap. 7 sid. 182-197) att värdet av den nybildade produkten på 600 £ är sammansatt av: 1) värdet av det i produktionsmedel satsade konstanta kapitalet av 400 £ som återuppträder och 2) ett nyproducerat värde av 200 £. Varans kostnadspris = 500 £ innefattar de 400 c och hälften av det nyproducerade värdet 200 £ (= 100 v), alltså två med avseende på uppkomsten helt och hållet olika beståndsdelar av varuvärdet.
Genom den ändamålsenliga karaktären av det arbete som har utgivits under 6662/3 tiotimmarsarbetsdagar blir värdet av de förbrukade produktionsmedlen, ett belopp av 400 £, överfört från dessa produktionsmedel till produkten. Detta gamla värde framträder åter som beståndsdel av produktvärdet, men det uppstår inte i denna varas produktionsprocess. Det existerar bara som beståndsdel av varuvärdet därför att det tidigare existerade som en beståndsdel av det investerade kapitalet. Det förbrukade konstanta kapitalet ersättes alltså genom den del av varuvärdet som det själv har tillfört. Denna beståndsdel av kostnadspriset kan alltså tydas på två sätt: den ingår i varans kostnadspris därför att den är en beståndsdel av varuvärdet som ersätter förbrukat kapital; å andra sidan bildar det en del av varuvärdet endast därför att det är värdet av förbrukat kapital eller därför att produktionsmedlen kostar så och så mycket. Det motsatta är förhållandet med den andra beståndsdelen av kostnadspriset. De 6662/3 arbetsdagar, som förbrukas under produktionen av varan, bildar ett nytt värde på 200 £. En del av detta nya värde ersätter det satsade variabla kapitalet på 100 £ eller priset på den använda arbetskraften. Men denna del av det investerade kapitalvärdet ingår på intet sätt i nybildningen av värdet. När kapital investeras räknas arbetskraften som värde men i produktionsprocessen fungerar den som värdeskapare. I stället för det arbetskraftsvärde, som betalas med det investerade kapitalet, inträder i det verkligt fungerande produktiva kapitalet den levande, värdeskapande arbetskraften själv.
Skillnaden mellan dessa olika beståndsdelar i varuvärdet, som tillsammans bildar kostnadspriset uppenbaras så snart värdet av antingen det förbrukade konstanta eller det förbrukade variabla kapitalet förändras. Stiger priset för samma produktionsmedel, d.v.s. den konstanta kapitaldelen, från 400 £ till 600 £ så stiger inte bara varans kostnadspris från 500 £ till 600 c + 100 v = 700 £ utan själva varuvärdet stiger från 600 £ till 600 c + 100 v + 100 m = 800 £. Om priset för samma produktionsmedel i stället sjunker från 400 £ till 200 £ så sjunker inte bara kostnadspriset från 500 £ till 200 c + 100 v = 300 £ utan själva varuvärdet sjunker från 600 £ till 200 c + 100 v + 100 m = 400 £. Emedan det förbrukade konstanta kapitalet överför sitt eget värde på produkten stiger eller faller produktvärdet vid f.ö. konstanta förhållanden med den absoluta storleken av detta kapitalvärde. Om i stället vid för övrigt lika förhållanden priset på samma mängd arbetskraft stiger från 100 £ till 150 £ så stiger visserligen kostnadspriset från 500 £ till 400 c + 150 v = 550 £ och om priset sjunker till 50 £ faller kostnadspriset från 500 £ till 400 c + 50 v = 450 £, men i båda fallen blir varuvärdet oförändrat = 600 £; ena gången = 400 c + 150 v + 50 m, andra gången = 400 c + 50 v + 150 m. Det investerade variabla kapitalet tillsätter inte produkten sitt eget värde. I stället inträder ett av arbetet skapat nyvärde. En förändring i det variabla kapitalets absoluta värdestorlek åstadkommer därför ingen förändring av varuvärdets absoluta storlek, såvida den bara beror på en förändring av arbetskraftens pris, eftersom detta inte förändrar den absoluta storleken av det nyvärde, som skapas av den levande arbetskraften. En sådan förändring påverkar endast storleksförhållandet mellan nyvärdets båda beståndsdelar av vilka den ena bildar mervärde och den andra ersätter det variabla kapitalet och därför ingår i varans kostnadspris.
Kostnadsprisets båda delar, i vårt exempel 400 c + 100 v, har endast det gemensamt att de är delar av varuvärdet som ersätter investerat kapital.
Från den kapitalistiska produktionens ståndpunkt framträder detta faktiska förhållande med nödvändighet på ett förvrängt sätt.
Det kapitalistiska produktionssättet skiljer sig från det produktionssätt som grundades på slaveriet bland annat genom att värdet, resp. priset, på arbetskraft framstår som värde, resp. pris, på själva arbetet eller som arbetslön. (Bok I, Kap. 17.) Den variabla värdedelen av kapitalinvesteringen framstår då som kapital som utgivits i arbetslön; som ett kapitalvärde som betalar värdet, resp. pris, för allt arbete som utförts inom produktionen. Antar vi t.ex. att en genomsnittlig samhällelig arbetsdag på 10 timmar konkret motsvarar penningsumman 6 sh, så är 100 £ investerat variabelt kapital penninguttrycket för ett värde som producerats under 3331/3 tiotimmars arbetsdagar. Detta värde på den inköpta arbetskraften, som figurerar som kapitalinvestering, bildar ingen del av det verkligt fungerande kapitalet. Den levande arbetskraften inträder i dess ställe i själva produktionsprocessen. Om, som i vårt exempel, exploateringsgraden för denna utgör 100%, så blir den utnyttjad under 6662/3 tiotimmars arbetsdagar och tillsätter produkten ett nyvärde av 200 £. Men i kapitalinvesteringen figurerar 100 £ variabelt kapital som ett kapitalutlägg för arbetslön eller som priset för arbete som utförts under 6662/3 tiotimmars arbetsdagar. 100 £ dividerat med 6662/3 ger oss som pris för tiotimmarsdagen 3 sh, värdeprodukten av fem timmars arbete.
Jämför vi nu å ena sidan kapitalinvesteringen och å andra varuvärdet, så har vi:
I. Kapitalinvestering om 500 £ = 400 £ i produktionsmedel utgivet kapital (produktionsmedlens pris) + 100 £ för arbete utbetalt kapital (pris för 6662/3 arbetsdagar eller arbetslön för dessa).
II. Varuvärde på 600 £ = kostnadspris på 500 £ (400 £ priset för de använda produktionsmedlen + 100 £ priset för de utgivna 6662/3 arbetsdagar) + 100 £ mervärde.
I denna formel skiljer sig den för arbete utgivna kapitaldelen från den som använts för produktionsmedel, t.ex. bomull eller kol, endast så att den tjänar som betalning för ett produktionselement av annat material men inte alls så att den har en annan funktionell roll i värdebildningsprocessen. I varans kostnadspris kommer produktionsmedlens pris tillbaka i samma förhållande som de figurerat redan i kapitalinvesteringen, och detta just därför att dessa produktionsmedel har blivit ändamålsenligt förbrukade. På samma sätt återkommer i varans kostnadspris priset eller lönen för de 6662/3 arbetsdagar, som förbrukats för dess framställning, i samma förhållande som det redan figurerade i kapitalinvesteringen, också detta därför att denna arbetsmängd utgivits i ändamålsenlig form. Nu ser vi färdigt, användbart värde - det investerade kapitalets värdedel - men ingen beståndsdel som skapar nyvärde. Skillnaden mellan konstant och variabelt kapital har försvunnit. Hela kostnadspriset 500 £ får nu en dubbel betydelse; att för det första ersätta det kapital på 500 £ som investerats i produktionen av varan och för det andra existera som en värdebeståndsdel av varan själv endast därför att det tidigare existerade som kostnad för de använda produktionselementen, produktionsmedel och arbete, d.v.s. existerade som kapitalinvestering. Kapitalvärdet återkommer som varans kostnadspris därför att det förbrukats i form av kapitalvärde och endast under denna förutsättning.
Den omständigheten att det investerade kapitalets värdebeståndsdelar har utlagts för produktionselement som är materiellt olikartade, som arbetsmedel, råmaterial, hjälpämnen och arbete, innebär endast att varans kostnadspris måste återköpa dessa olikartade produktionselement. När kostnadspriset bildas gör sig endast en skillnad gällande, skillnaden mellan fast och cirkulerande kapital. I vårt exempel var 20 £ beräknade för förslitning av arbetsmedel (400 c = 20 £ för förslitning av arbetsmedel + 380 £ för produktionsmaterial). Innan varan producerades var värdet av dessa arbetsmedel = 1.200 £, efteråt existerar detta värde i två former: 20 £ som en del av varuvärdet, 1.200 - 20 eller 1.180 £ som restvärde av de arbetsmedel, som kapitalisten fortfarande äger, och som inte är delar av hans varukapital utan av hans produktiva kapital. I motsats till arbetsmedlen utges produktionsmaterial och arbetslön helt och hållet i varans produktion, därför ingår också hela deras värde i den producerade varans värde. Vi har tidigare sett, hur dessa olika beståndsdelar av det investerade kapitalet med hänsyn till omslaget får formen av fast eller cirkulerande kapital.
Kapitalinvesteringen är alltså = 1.680 £ fast kapital = 1.200 £ plus cirkulerande kapital = 480 £ (= 380 £ i produktionsmedel plus 100 £ i arbetslön).
Varans kostnadspris är däremot endast = 500 £ (20 £ för förslitning av det fasta kapitalet, 480 £ för cirkulerande kapital).
Denna differens mellan varans kostnadspris och kapitalinvesteringen bekräftar dock endast, att varans kostnadspris uteslutande bildas av det kapital, som verkligen utgivits för dess produktion.
I varans produktion användas arbetsmedel till ett värde av 1.200 £, men av detta investerade kapitalvärde går endast 20 £ förlorat i produktionen. Då det fasta kapitalet bara delvis utges i varans produktion ingår det bara delvis i varans kostnadspris. Det använda cirkulerande kapitalet ingår helt i varans kostnadspris, emedan det helt och hållet utges i dess produktion. Men vad bevisar detta annat än att de förbrukade fasta och cirkulerande kapitaldelarna i förhållande till sin värdestorlek i lika mån ingår i varans kostnadspris, och att denna beståndsdel av varans värde överhuvudtaget endast härleder sig från det kapital som satsats för dess produktion? Om det inte vore så, skulle det vara oförklarligt varför det investerade fasta kapitalet på 1.200 £ utom dessa 20 £ inte tillsätter produktvärdet också de 1.180 £, som det inte förlorar i produktionsprocessen.
Denna differens mellan fast och cirkulerande kapital, när det gäller beräkningen av kostnadspriset, bekräftar alltså endast den skenbara uppkomsten av kostnadspriset ur det satsade kapitalvärdet eller det pris som de utgivna produktionselementen, arbetet inbegripet, har kostat kapitalisten själv. Å andra sidan blir den del av kapitalet, som utbetalats för arbetskraft och här rubricerats som variabelt kapital när det gäller värdebildningen, uttryckligen identifierat med konstant kapital under rubriken cirkulerande (den kapitaldel, som består av produktionsmaterial) och så är mystifikationen av kapitalets värdeökningsprocess fullbordad.[1*]
Hittills har vi bara betraktat ett element av varuvärdet, kostnadspriset. Vi ska nu studera den andra beståndsdelen av varuvärdet, överskottet utöver kostnadspriset eller mervärdet. Närmast är mervärdet alltså ett överskott av varans värde utöver dess kostnadspris. Men då kostnadspriset är lika med det utgivna kapitalets värde och ständigt åter förvandlas till nya materiella beståndsdelar av detta, så är detta värdeöverskott en värdeökning av det kapital som utgivits i varans produktion och återvänder ur dess cirkulation.
Vi såg redan tidigare, att mervärdet m, trots att det uppkommer genom en värdeförändring enbart av det variabla kapitalet v och därför ursprungligen är ett inkrement av detta, ändå efter avslutad produktionsprocess lika mycket utgör en värdetillväxt av det utgivna totalkapitalet, c + v. Formeln c + (v + m), som antyder att m produceras genom att det i arbetskraft satsade kapitalvärdet v förvandlas till en flytande storhet, alltså en konstant storhet till en variabel, framstår också som (c + v) + m. Före produktionen hade vi ett kapital om 500 £. Efter produktionen har vi kapitalet 500 £ plus en värdetillväxt om 100 £.[2*]
Mervärdet bildar inte bara tillväxt av den del av det investerade kapitalet som ingår i värdeökningsprocessen utan också av den del som inte ingår i denna; värdetillväxten omfattar alltså inte bara det satsade kapital, som blir ersatt ur varans kostnadspris, utan allt kapital som använts i produktionen. Före produktionsprocessen hade vi ett kapitalvärde på 1.680 £: 1.200 £ i arbetsmedel utlagt fast kapital från vilket endast 20 £ för förslitning ingår i varans värde, plus 480 £ cirkulerande kapital i produktionsmaterial och arbetslön. Efter produktionsprocessen har vi 1.180 £ som det produktiva kapitalets värdebeståndsdel plus ett varukapital på 600 £. Sammanräknas dessa summor, så har kapitalisten ett värde om 1.780 £. Drar han ifrån det satsade totalkapitalet 1.680 £, så kvarstår en värdetillväxt om 100 £. Dessa 100 £ är alltså i samma mån ett värdetillskott till hela det satsade kapitalet 1.680 £, som till den mindre del därav, 500 £, som förbrukades under produktionen.
För kapitalisten står det nu klart, att denna värdetillväxt härleder sig från de produktiva processer, som han låtit kapitalet genomgå, att den alltså härleder sig från själva kapitalet. Efter produktionsprocessen finns den där, men före denna fanns den inte. När det gäller det kapital som utgivits i produktionen tycks mervärdet härleda sig i samma mån från dess båda värdeelement, produktionsmedel och arbete. Båda ingår ju på samma sätt i bildandet av kostnadspriset. De tillsätter i lika mån produktvärdet sitt värde som kapitalinvestering och skiljer sig inte som konstanta och variabla värdestorheter. Detta blir påtagligt, om vi ett ögonblick föreställer oss att allt utgivet kapital uteslutande består av antingen arbetslön eller produktionsmedlens värde. I stället för varuvärdet 400 c + 100 v + 100 m hade vi då i första fallet varuvärdet 500 v + 100 m. Det kapital om 550 m som utbetalats i arbetslön är värdet av allt arbete som använts för produktion av varuvärdet 600 £ och bildar just därför produktens kostnadspris. Men bildandet av detta kostnadspris, varigenom värdet av det utgivna kapitalet åter uppträder som värdebeståndsdel i produkten, är den enda process i varuvärdets uppkomst, som vi känner. Hur dess mervärdebeståndsdel om 100 £ uppkommer, vet vi inte. Detta gäller också det andra fallet, om varuvärdet vore = 500 c + 100 m. Vi vet i båda fallen, att mervärdet härrör ur ett givet värde, därför att detta värde satsats i form av produktivt kapital likgiltigt om i form av arbete eller produktionsmedel. Men att det satsade kapitalvärdet har förbrukats och därefter bildar varans kostnadspris kan å andra sidan inte vara orsak till mervärdebildning. Ty såvida kapital värdet bildar varans kostnadspris, bildar det inget mervärde, utan bara en ekvivalent, en ersättning för det förbrukade kapitalet. Såvida det bildar mervärde, är det alltså inte i den speciella egenskapen av utgivet kapital, utan i egenskap av investerat och därigenom nyttjat kapital överhuvudtaget. Mervärdet härrör därför lika mycket ur den del av det investerade kapitalet som ingår i varans kostnadspris som ur den övriga delen. Kort sagt: i samma mån ur den fasta och den cirkulerande beståndsdelen av det nyttjade kapitalet. Totalkapitalet tjänar materiellt som produktbildare genom arbetsmedlen såväl som produktionsmaterial och arbete. Totalkapitalet ingår materiellt i den verkliga arbetsprocessen, även om endast en del av det ingår i värdeökningsprocessen. Just detta är kanske grunden till att det endast delvis bidrager till kostnadspriset men helt och hållet till bildandet av mervärdet. Hur det än må förhålla sig med detta blir resultatet, att mervärdet i lika mån härrör från alla delar av det nyttjade kapitalet. Deduktionen kan göras ännu kortare, om man med Malthus lika kärnfullt som enkelt säger:
"Kapitalisten förväntar samma fördel från alla delar av det kapital, som han satsar."[3*]
Som sådan synbarlig avkomling av det satsade totalkapitalet erhåller mervärdet en förvandlad form, det blir profit. En värdesumma är alltså kapital, om den användes för att åstadkomma profit,[4*] eller profiten uppkommer emedan en värdesumma användes som kapital. Kallar vi profiten p, så förvandlas formeln W = c + v + m = k + m till formeln W = k + p eller varuvärde = kostnadspris + profit.
Profiten, som vi nu närmast betraktar den, är alltså detsamma som mervärdet i en mystifierad form, som med nödvändighet växer fram ur det kapitalistiska produktionssättet. Då någon skillnad mellan konstant och variabelt kapital inte kan iakttagas, när det synbara kostnadspriset bildas, måste ursprunget till den värdeförändring, som äger rum under produktionsprocessen, förläggas till totalkapitalet, inte till den variabla kapitaldelen. Emedan arbetskraftens pris vid den ena polen framträder som arbetslön, framträder vid dess motpol mervärdet som profit.
Som vi har sett, är varans kostnadspris mindre än dess värde. Då W = k + m, är k = W - m. Formeln W = k + m reduceras till W = k (varuvärdet lika med varans kostnadspris) om m = 0, men detta händer aldrig i en produktion på kapitalistisk bas, trots att en varas försäljningspris under speciella marknadskonjunkturer kan sjunka till dess kostnadspris eller t.o.m. ännu lägre.
Säljes varan till sitt värde, så realiseras en profit, som är lika stor som värdet är större än kostnadspriset, alltså lika med hela det i varuvärdet gömda mervärdet. Men kapitalisten kan sälja varan med profit även om han säljer den under dess värde. Så länge försäljningspriset är högre än kostnadspriset, även om det är lägre än värdet, realiseras en del av det mervärde som varan innehåller, alltså göres profit. I vårt exempel är varuvärdet = 600 £, kostnadspriset = 500 £. Säljes varan för 510, 520, 530, 560, 590 £ så säljes den 90, 80, 70, 40, 10 £ under sitt värde, ändå har en profit uttagits ur dess försäljning på resp. 10, 20, 30, 60, 90 £. Mellan varans värde och dess kostnadspris är uppenbarligen en obestämd rad av försäljningspriser möjlig. Ju större del av varuvärdet, som består av mervärde, desto större blir det faktiska spelrummet för dessa mellanpriser.
Detta förhållande förklarar inte bara alldagliga företeelser i konkurrensen, som t.ex. vissa fall av försäljning till underpris (underselling) och abnormt låg nivå för varupriser i vissa industrigrenar.[5*] Denna grundlag för den kapitalistiska konkurrensen, som den politiska ekonomin hittills inte har förstått, den lag som reglerar den allmänna profitkvoten och de genom den bestämda s.k. produktionspriserna, beror, som vi senare kommer att se, på denna differens mellan varans värde och kostnadspris och den möjlighet som härigenom uppstår, att sälja varan under dess värde med profit.
Minimigränsen för varans försäljningspris är given genom dess kostnadspris. Säljes den under sitt kostnadspris, så kan de förbrukade beståndsdelarna av det produktiva kapitalet inte tillfullo ersättas ur försäljningspriset. Pågår denna process en längre tid, försvinner det investerade kapitalvärdet. Redan denna synpunkt gör kapitalisten benägen att hålla kostnadspriset för varans egentliga inre värde, eftersom det är det nödvändiga priset för att bibehålla hans kapital. Men dessutom är ju varans kostnadspris det pris som kapitalisten betalat för dess produktion, alltså det genom själva produktionen bestämda inköpspriset. För kapitalisten framträder därför värdeöverskottet eller mervärdet, som realiseras vid varans försäljning, såsom försäljningsprisets överskott över varans värde i stället för som ett överskott av värdet över kostnadspriset. Det i varan gömda mervärdet har då inte realiserats vid försäljningen utan uppkommit genom själva försäljningen. Vi har redan närmare belyst denna illusion i bok I, kap. 4, 2 (Motsägelser i den allmänna formeln) men återvänder här ett ögonblick till den form, som Torrens och andra gav den, då den på nytt framfördes som ett framsteg i den politiska ekonomin, vilket sträckte sig utöver Ricardos teori.
"Det naturliga priset, som består av produktionskostnaden, eller med andra ord av kapitalutlägget i produktionen eller fabrikationen av varan, kan omöjligen innesluta profiten ... Om en arrendator för odling av sina fält använder 100 quarters spannmål och får igen 120 quarters, bilda de 20 quarters hans profit såsom produktens överskott över utlägget; men det vore absurt att kalla detta överskott eller denna profit en del av hans utlägg ... Fabrikanten ger ut en viss kvantitet råvaror, verktyg och existensmedel för arbete och får för detta en kvantitet färdig vara. Denna färdiga vara måste besitta ett högre bytesvärde än råvarorna, verktygen och existensmedlen, som satsades för att förvärva den."
Torrens drar slutsatsen, att försäljningsprisets överskott över kostnadspriset eller profiten uppstår därav att konsumenterna
"genom omedelbart eller förmedlat (circuitous) utbyte ger en viss större portion av kapitalets alla ingredienser än deras produktion kostat".[6*]
I själva verket kan inte överskottet över en given storhet bilda en del av denna storhet, alltså kan inte heller profiten, varuvärdets överskott över kapitalistens utlägg, bilda någon del av dessa utlägg. Om alltså ingen annan beståndsdel ingår i varans värdebildning än det värde som kapitalisten satsat, så finns ingen förklaring till hur det kan komma mer värde ut ur produktionen än det kommit in, då har något skapats av intet. Denna skapelse ur intet har Torrens undvikit genom att förflytta den från varuproduktionens sfär till varucirkulationens. Profiten kan inte uppkomma i produktionen, säger Torrens, ty då skulle den ingå i produktionens kostnader, alltså inte vara ett överskott. Profit kan inte uppkomma i varuutbytet, svarar honom Ramsay [7], om den inte fanns redan före detta. Uppenbarligen förändras inte produkternas värdesumma genom att dessa produkter bytas mot varandra. Den förblir densamma efter utbytet som före. Lägg här märke till att Malthus uttryckligen åberopar Torrens som auktoritet,[7*] fastän han själv förklarar varornas försäljning över deras värde på annat sätt eller rättare sagt inte ger någon förklaring alls, då alla argument av detta slag enligt sakens natur ofelbart måste förflyktigas på samma sätt som den på sin tid berömda negativa vikten av flogiston [8].
I ett samhällstillstånd där den kapitalistiska produktionen härskar är också den icke kapitalistiska producenten behärskad av de kapitalistiska föreställningarna. Balsac, som överhuvud utmärker sig för en djuplodande uppfattning av verkliga förhållanden, beskriver träffande i sin sista roman, "Bönderna," hur småbonden gratis utför olika slags arbete åt sin ockrare, för att stämma honom välvillig, utan att själv fatta, att han skänker bort något, eftersom hans eget arbete inte kostar honom kontanta utlägg. Ockraren å sin sida slår två flugor i en smäll. Han sparar in kontanta utlägg för arbetslön och snärjer bonden, som alltmer ruineras genom förlusten av arbetstid för sina egna åkrar, mer och mer i ockerspindelns fångstnät.
Den förvirrade föreställningen, att varans kostnadspris utgör dess verkliga värde men att mervärdet uppkommer när varan säljes över sitt värde, och att varorna alltså säljas till sina värden om deras försäljningspris är lika med deras kostnadspris, d.v.s. lika med priset för de i dem förbrukade produktionsmedlen plus arbetslön, har med sedvanligt överflödande vetenskapligt charlatanen av Proudhon utbasunerats som socialismens nyupptäckta hemlighet. Denna reduktion av varans värde till dess kostnadspris bildar faktiskt den teoretiska grundvalen för hans folkbank [9]. Tidigare har utvecklats, att produktens olika värdebeståndsdelar kan framställas som proportionella delar av själva produkten. Utgör t.ex. (Bok I, kap. 7, sid. 189) värdet av 20 pund garn 30 sh - nämligen 24 sh produktionsmedel, 3 sh arbetskraft och 3 sh mervärde - så kan detta mervärde anges som 1/10 av produkten = 2 pund garn. Säljas nu dessa 20 pund garn till sitt kostnadspris, 27 sh, så får köparen 2 pund garn gratis, eller varan har sålts 1/10 under sitt värde; men arbetaren har presterat samma merarbete oberoende av försäljningen, nu för garnets köpare i stället för den kapitalistiska garnproducenten.
Det vore alltigenom falskt att förutsätta, att om alla varor såldes för sitt kostnadspris resultatet skulle bli detsamma som om de såldes över sina kostnadspris men till sina värden. Ty även om arbetskraftens värde, arbetsdagens längd och arbetets exploateringsgrad överallt förutsättes lika, så är ändå mängden mervärde, som de olika varuslagens värden var för sig innehåller, genomgående olika med hänsyn till den organiska sammansättningen hos de för deras produktion satsade kapitalen.[8*]
Kapitalets allmänna formel är G-W-G'; d.v.s en värdesumma satsas i cirkulationen för att dra ut en större värdesumma ur densamma. Den process, som frambringar denna större värdesumma, är den kapitalistiska produktionen. Den process, som realiserar den, är kapitalets cirkulation. Kapitalisten producerar inte en vara för dess egen skull, för bruksvärdet eller sin personliga konsumtion. I själva verket är kapitalisten inte intresserad av den konkreta produkten utan av värdeöverskottet över värdet av det kapital som konsumerats i produkten. Kapitalisten investerar totalkapitalet utan att fästa avseende vid de olika roller som dess beståndsdelar spelar i produktionen av mervärdet. Han satsar alla beståndsdelar för att hans investerade kapital inte bara ska reproduceras utan producera ett värdeöverskott. Enda sättet för honom att förvandla det investerade variabla kapitalets värde till ett högre värde är att utbyta det mot levande arbete och att exploatera levande arbete. Men han kan exploatera arbetet endast om han samtidigt satsar arbetsmedel och material, maskiner och råämnen, d.v.s. förvandlar en värdesumma som han förfogar över, till en form av produktionsbetingelser. Han är överhuvud taget kapitalist och kan genomföra denna process av arbetsexploatering just därför att han är ägare till arbetsbetingelserna och möter arbetare som endast äger sin arbetskraft. Redan i första boken visade det sig, att det är just detta icke-arbetarnas innehav av produktionsmedlen, som förvandlar arbetarna till lönarbetare och icke-arbetarna till kapitalister.
För kapitalisten har det ingen betydelse om saken betraktas så, att han investerar det konstanta kapitalet för att ta ut en vinst ur det variabla, eller så att han investerar det variabla kapitalet för att öka värdet av det konstanta; d.v.s. att han lägger ut pengar i arbetslön för att ge maskiner och råmaterial högre värde eller investerar pengar i maskiner och råmaterial för att kunna exploatera arbetet. Även om bara den variabla delen av kapitalet skapar mervärde, så sker ju detta endast när också de andra delarna, arbetets produktionsbetingelser, har investerats. Då kapitalisten kan exploatera arbetet bara genom att satsa konstant kapital och då han kan värdeöka det konstanta kapitalet bara genom att satsa variabelt, så blir de likvärdiga och sammanfaller i hans föreställning, och detta så mycket mer som den verkliga vinstgraden inte bestämmes av förhållandet till det variabla kapitalet utan till totalkapitalet, inte genom mervärdekvoten utan genom profitkvoten, vilken, som vi ska se, kan förbli densamma och ändå uttrycka olika mervärdekvoter.
Till produktens kostnad hör alla dess värdebeståndsdelar som kapitalisten betalat eller för vilka han satsat motsvarande värde i produktionen. Dessa kostnader måste ersättas för att kapitalet helt enkelt ska bevaras eller reproduceras till sin ursprungliga storlek.
Det värde, som varan innehåller, är lika med arbetstiden som dess framställning kostat, och i denna summa ingår betalt och obetalt arbete. För kapitalisten däremot består varans kostnader bara av den del av det materialiserade arbetet som han har betalt. Merarbetet, som varan innehåller, kostar honom inte någonting men kostar arbetaren arbete likvärdigt med det betalda. Det skapar värde precis som detta och ingår såsom värdebildande element i varan. Kapitalistens profit kommer av att han har något att sälja, som han inte har betalat. Mervärdet resp. profiten består just i varuvärdets överskott över sitt kostnadspris, d.v.s. totalsumman arbete, som varan innehåller, ger ett överskott över dess summa betalt arbete. Mervärdet, varifrån det än må härstamma, är följaktligen ett överskott över det investerade totalkapitalet. Detta överskott står alltså i ett förhållande till totalkapitalet som uttryckes i bråket m/C, där C betyder totalkapitalet.
| m | m | m | ||||
| Så erhåller vi profitkvoten | = | , till skillnad från mervärdekvoten | . | |||
| C | c+v | v |
Mervärdets kvot mätt i variabelt kapital är detsamma som mervärdekvot; mervärdets kvot mätt i totalkapitalet är detsamma som profitkvot. Det är två olika uppmätningar av samma storhet, som beroende på måttstockarnas olikhet ger uttryck för olikartade förhållanden eller relationer till samma storhet.
Mervärdets förvandling i profit måste man sluta sig till ur mervärdekvotens förvandling till profitkvot, inte tvärtom. Och i själva verket är profitkvoten den historiska utgångspunkten. Mervärde och mervärdekvot är det relativ osynliga men väsentliga som måste utforskas, medan profitkvot och därmed mervärdets form som profit är ytfenomenen.
När det gäller den enskilde kapitalisten står det klart, att det enda som intresserar honom är värdeöverskottet vid försäljningen eller mervärdets förhållande till det för varans produktion investerade totalkapitalet. De speciella förhållanden till kapitalets särskilda beståndsdelar och inre sammanhang därmed, som utmärker detta överskott, intresserar honom inte. Det ligger tvärtom i hans intresse, att dessa speciella förhållanden och dessa inre sammanhang beslöjas.
Fastän varuvärdets överskott över dess kostnadspris uppstår under produktionsprocessen, realiseras det först i cirkulationsprocessen och får så mycket lättare ett sken av att uppstå först i denna genom att det på den verkliga marknaden inom de ramar som konkurrensen medger är beroende av marknadsförhållanden, som avgör om och till vilken grad överskottet blir realiserat. Här behöver inte närmare förklaras, att om en vara säljes över eller under sitt värde endast en annan fördelning av mervärdet äger rum, och att denna förändrade fördelning och de annorlunda förhållanden vari olika personer delar mervärdet varken förändrar dess storlek eller dess natur. I den faktiska cirkulationsprocessen försiggår inte bara de förvandlingar, som vi har beskrivit i Bok II, utan de sammanfaller med den verkliga konkurrensen, med köp och försäljning av varorna över eller under deras värde så att för den enskilde kapitalisten det mervärde, som han själv realiserar, lika mycket beror på egna och andras affärsknep som på den direkta exploateringen av arbetet.
I cirkulationsprocessen har vid sidan om arbetstiden också cirkulationstiden ett inflytande, som begränsar mängden av det mervärde som kan realiseras under en viss tidrymd. Även andra moment, som ingår i cirkulationen, ingriper bestämmande i produktionsprocessens förlopp. Båda, den omedelbara produktionsprocessen och cirkulationsprocessen, löper ständigt in i och genomtränger varandra och förvränger därigenom ständigt sina karakteristiska skiljemärken. Det har redan tidigare visat sig, att produktionen av mervärdet liksom av värdet i sin helhet får nya bestämningar i produktionsprocessen. Kapitalet genomlöper kretsen av sina förvandlingar; det träder så att säga slutligen ut ur sitt inre organiska liv in i yttre levnadsförhållanden. Där är det inte kapital och arbete som står mot varandra utan å ena sidan kapital mot kapital, å andra sidan också individer helt enkelt som köpare och säljare. Cirkulationstidens och arbetstidens banor genomkorsar varandra och därför ser det ut som om de i samma mån bestämma mervärdet. Den ursprungliga form i vilken kapital och arbete står mot varandra maskeras genom inblandning av skenbart oberoende förhållanden. Mervärdet framträder inte som ett resultat av att kapitalisten tillägnar sig obetald arbetstid utan som ett överskott av varornas försäljningspris utöver deras kostnadspris. Därför framstår kostnadspriset lätt som deras egentliga värde (valeur intrinsèque), och profiten som ett överskott av varornas försäljningspris över deras inneboende värde.
Visserligen får kapitalisten under produktionsprocessen oupphörligt i praktiken kännedom om mervärdets natur, vilket hans girighet efter andras arbetskraft o.s.v. visade, vid vår undersökning av mervärdet. Men: 1. Själva produktionsprocessen är bara ett tillfälligt moment, som ständigt övergår i cirkulationsprocessen och denna åter i den förra, så att i produktionsprocessen den mer eller mindre klart gryende aningen om källan till vinsten, d.v.s. om mervärdets natur, på sin höjd framstår som en faktor av samma betydelse som föreställningen, att det realiserade överskottet uppkommer i en rörelse som är oberoende av produktionsprocessen, att det uppkommer i cirkulationen och att det tillhör kapitalet oberoende av dess förhållande till arbetet. Även sådana moderna ekonomer som Ramsay, Malthus, Senior, Torrens o.s.v. anför dessa cirkulationsfenomen som bevis för att kapitalet i sin enbart sakliga existens, där det just är kapital oberoende av det samhälleliga förhållandet till arbetet, är en självständig källa till mervärde vid sidan av arbetet och oberoende av detta. - 2. Under rubriken kostnader, där arbetslönen såväl som priset på råvaror, förslitning av maskiner o.s.v. sammanföres, framträder utpressningen av obetalt arbete endast som en besparing i betalningen för en av de artiklar som ingår i kostnaderna, bara som en lägre betalning för ett visst kvantum arbete. Alldeles som de besparingar som man gör om råvarorna köpes billigare eller maskinslitningen blir mindre. På detta sätt förlorar utpressningen av merarbetet sin specifika karaktär, dess särskilda förhållande till mervärdet fördöljes. Som Bok I, avd. 5 visar, befrämjas och underlättas detta i hög grad genom att man framställer arbetskraftens värde i formen av arbetslön.
Då varje del av kapitalet framstår som likvärdig källa till det överskjutande värdet (profiten) mystifieras kapitalförhållandet.
Subjekt och objekt kastas om under produktionsprocessen. Det sätt, på vilket mervärdet förvandlas till profit medelst övergången via profitkvoten, är endast en vidareutveckling av detta. Redan här har vi sett att samtliga subjektiva produktivkrafter i arbetet framstår som kapitalets produktivkrafter. Å ena sidan blir värdet, det förflutna arbetet, som behärskar det levande, personifierat i kapitalisten. Å andra sidan framstår arbetaren som enbart försakligad arbetskraft, som vara. Ur detta upp och nedvända förhållande uppkommer helt naturligt redan i det enkla produktionsförhållandet den motsvarande upp och nedvända föreställningen, ett omkastat medvetande som vidareutvecklas genom den egentliga cirkulationsprocessens förvandlingar och modifikationer.
Som man kan konstatera hos Ricardos anhängare, är det ett alldeles misslyckat försök att framställa profitkvotens lagar som omedelbara lagar för mervärdekvoten eller tvärtom. I kapitalistens medvetande finns naturligtvis inget som särskiljer dem. I uttrycket - mätes mervärdet med totalkapitalets värde, som satsats för dess produktion, av vilket en del helt konsumerats och en annan del endast delvis förbrukats. I själva verket uttrycker förhållandet - hela det investerade totalkapitalets värdeökningsgrad, d.v.s. det visar, taget i överensstämmelse med det begreppsmässiga inre sammanhanget och mervärdets natur, hur storleken av det variabla kapitalets variation förhåller sig till det investerade totalkapitalets storlek.
I och för sig står totalkapitalets värdestorlek inte i något inre förhållande till mervärdets storlek, åtminstone inte omedelbart. Totalkapitalet minus det variabla kapitalet, alltså det konstanta kapitalet, består konkret av arbetsmedel och arbetsmaterial, betingelser för att utföra arbete. För att ett bestämt kvantum arbete ska förverkligas i varor och därmed bilda värde, behövs ett bestämt kvantum arbetsmedel och arbetsmaterial. Det föreligger en bestämd teknisk relation, beroende på det tillförda arbetets karaktär, mellan kvantiteten arbete och kvantiteten produktionsmedel, som ska tillföras detta levande arbete. Såtillvida finns det också ett bestämt förhållande mellan kvantiteten mervärde eller merarbete och kvantiteten produktionsmedel. Om exempelvis det nödvändiga arbetet för produktion av arbetslönen dagligen utgör 6 timmar, måste arbetaren arbeta 12 timmar för att åstadkomma 6 timmars merarbete, för att frambringa ett mervärde på 100%. På dessa 12 timmar förbrukar han dubbelt så mycket produktionsmedel som på de 6. Men det mervärde, som han frambringar på 6 timmar, står därför inte alls i något omedelbart förhållande till värdet av de under denna tid, varken 6 eller 12 timmar, utnyttjade produktionsmedlen. Detta värde är här utan betydelse; det är den tekniskt nödvändiga kvantiteten som har betydelse. Om råvaran eller arbetsmedlen är billiga eller dyra är alldeles likgiltigt. De behöver bara ha det erfordrade bruksvärdet och finnas tillgängliga i tekniskt föreskrivna proportioner anpassade till det levande arbete, som de ska införlivas med. Men om jag vet, att x pund bomull kan spinnas på en timme och kostar a sh, så vet jag naturligtvis också att 12 x pund bomull = 12 a sh kan spinnas på 12 timmar, och jag kan då beräkna förhållandet mellan mervärde och värde för dessa 12 lika bra som för 6 timmar. Men det levande arbetets förhållande till produktionsmedlens värde kommer in här endast om a sh är en benämning för x pund bomull, eftersom en bestämd mängd bomull har ett bestämt pris och därmed också omvänt ett bestämt pris kan tjäna som index för en bestämd mängd bomull, så länge bomullspriset är oförändrat. Om jag vet, att jag för att tillägna mig 6 timmars merarbete måste låta arbetet pågå 12 timmar, alltså måste ha bomull för 12 timmar i lager, och priset är bestämt, så existerar ett indirekt förhållande mellan priset på bomull (som index på den nödvändiga mängden) och mervärdet. Omvänt kan jag emellertid aldrig ur priset på råvaran sluta mig till mängden av råvara, som kan spinnas på t.ex. 1 timme och inte på 6. Det finns alltså inte något inre nödvändigt förhållande mellan värdet på det konstanta kapitalet, alltså inte heller värdet på totalkapitalet (= c + v) och mervärdet.
Om mervärdets kvot är känd och dess storlek given, uttrycker profitkvoten ingenting annat än vad den i verkligheten är; en annan uppmätning av mervärdet. Då mätes mervärdet i totalkapitalets värde i stället för i värdet på den variabla kapitaldelen i vilken det direkt frambringas genom att den utbytes mot arbete. Men i verkligheten (i företeelsernas värld) är förhållandet omvänt. Mervärdet är givet, men här som överskott på varans försäljningspris över dess kostnadspris. Det förblir ett mysterium varifrån detta överskott härstammar; ur arbetets exploatering i produktionsprocessen, ur överbetalning från köparnas sida i cirkulationsprocessen eller ur bådadera. Vidare är förhållandet mellan detta överskott och totalkapitalets värde, d.v.s. profitkvoten, givet. Beräkningen av detta försäljningsprisets överskott över kostnadspriset i förhållande till det investerade totalkapitalets värde är mycket viktig och naturlig, då man här finner det proportionstal vari totalkapitalet har värdeökats, dess värdeökningsgrad. Om man utgår från denna profitkvot, så kan man däremot inte dra någon slutsats beträffande det särskilda förhållandet mellan överskottet och den i arbetslön utlagda delen av kapitalet. Vi ska i ett senare kapitel se, vilka dåraktiga krumsprång Malthus gör, då han på denna väg försöker tränga in i mervärdets hemlighet och dess särskilda förhållande till den variabla delen av kapitalet. Vad profitkvoten som sådan visar, är i stället att överskottet står i samma förhållande till varje lika stor del av kapitalet, som från denna synpunkt överhuvud inte visar några inre skillnader utom den mellan fast och cirkulerande kapital. Och inte ens denna skillnad, om överskottet beräknas på två sätt. Nämligen för det första som enkel storhet: överskott över kostnadspriset. I denna första form ingår i kostnadspriset hela det cirkulerande kapitalet, men av det fasta kapitalet endast förslitningen. För det andra: förhållandet mellan detta värdeöverskott och det investerade kapitalets värde. Här ingår såväl hela det fasta som det cirkulerande kapitalets värde i beräkningen. Det cirkulerande kapitalet ingår alltså båda gångerna på samma sätt i beräkningen, medan det fasta första gången beräknas på ett annat sätt. Endast här blir skillnaden mellan cirkulerande och fast kapital synbar.
Om, som Hegel skulle säga, överskottet är en återreflex av profitkvoten i sig, eller annorlunda uttryckt, överskottet närmare karaktäriserat genom profitkvoten ter sig som ett överskott vilket kapitalet årligen eller i en bestämd cirkulationsperiod frambringar utöver sitt eget värde.
Fastän profitkvoten därför numeriskt skiljer sig från mervärdekvoten, medan mervärde och profit i själva verket är detsamma och även numeriskt är lika, så är ändå profiten en förvandlad form av mervärde, en form som beslöjar och utraderar dess ursprung och hemligheten med dess existens. I verkligheten är profiten mervärdets företeelseform och först genom en analys kan man skala fram mervärdet ur denna.
I mervärdet är förhållandet mellan kapital och arbete naket. I förhållandet mellan kapital och mervärde, som å ena sidan är ett i cirkulationsprocessen realiserat överskott över varans kostnadspris, å andra sidan ett genom dess förhållande till totalkapitalet bestämt överskott, framträder kapitalet som ett förhållande till sig själv, där det som ursprunglig värdesumma skiljer sig från ett nyvärde, som det själv avsätter. Att det frambringar detta nyvärde under sin rörelse genom produktionsprocessen och cirkulationsprocessen är medvetet uppfattat. Men hur detta sker är mystifierat. Dess källa synes vara kapitalets egna förborgade egenskaper. Ju längre vi följer kapitalets värdeförmeringsprocess, desto mer mystifierat kommer kapitalförhållandet att vara, desto mindre dess inre organism att vilja avslöja sina hemligheter.
I denna avdelning är profitkvoten numeriskt olik mervärdekvoten; däremot är profit och mervärde behandlade som samma numeriska storheter endast i olika former. I följande avdelning ska vi se hur de ytterligare avlägsnar sig och profiten även numeriskt framstår som en från mervärdet skild storhet.
Som vi framhållit i slutet av det förra kapitlet förutsättes här, liksom i hela denna första avdelning att summan av den profit som faller på ett givet kapital är lika med den totala summan av det mervärde som produceras medelst detta kapital under ett givet cirkulationsavsnitt. Vi bortser alltså tills vidare från att detta mervärde delas i olika underformer, kapitalränta, jordränta, skatter o.s.v. och att det i flertalet fall ingalunda täckes av profiten, såsom den fördelas i kraft av den allmänna genomsnittsprofiten, vilken kommer att behandlas i andra avdelningen.
Såvida profiten kvantitativt sättes lika med mervärdet, är dess och profitkvotens storlek bestämd genom förhållandena mellan enkla, i varje enskilt fall givna eller bestämbara talstorheter. Undersökningen rör sig alltså närmast på rent matematiskt område.
Vi behålla de i första och andra boken använda beteckningarna. Totalkapitalet C uppdelar sig i det konstanta kapitalet c och det variabla kapitalet v och producerar ett mervärde m. Förhållandet mellan detta mervärde och det satsade variabla kapitalet, alltså m/v, kallar vi mervärdets kvot och betecknar det med m'. Alltså är m/v = m' och följaktligen m = m'v. Detta mervärde sammanfört med totalkapitalet i stället för med det variabla kapitalet kallas profit (p) och mervärdets (m) förhållande till totalkapitalet C, alltså m/C kallas profitkvoten p'. Vi har alltså:
| m | m | ||||
| p' | = | = | , | ||
| C | c + v |
sätter vi för m in dess ovan funna värde m'v så har vi:
| v | v | ||||||
| p' | = | m' | = | m' | . | ||
| C | c + v |
Vilken ekvation också låter uttrycka sig i proportionen:
| p' : m' | = | v : C | , |
profitkvoten förhåller sig till mervärdekvoten som det variabla kapitalet till totalkapitalet.
Ur denna proportion följer, att p', profitkvoten, ständigt är mindre än m', mervärdekvoten, emedan v, det variabla kapitalet, ständigt är mindre än C, summan av v + c, av variabelt och konstant kapital; med undantag av det enda praktiskt omöjliga fallet, då v = C, då alltså inget konstant kapital alls, inget produktionsmedel utan bara arbetslön satsas av kapitalisten.
Emellertid måste vid vår undersökning en rad andra faktorer tagas med i räkningen, som inverka bestämmande på storleken av c, v och m och därför helt kort omnämnas här.
För det första penningens värde. Detta kan vi överallt antaga som konstant.
För det andra omslaget. Denna faktor utelämnar vi tills vidare helt, då dess inflytande på profitkvoten ska behandlas särskilt i ett senare kapitel.
[Vi förutskickar endast att formeln p' = m'(v/C) är fullt riktig blott för en omslagsperiod av det variabla kapitalet, men vi kan göra den giltig för årsomslaget genom att sätta m'n, mervärdets årskvot, där n är antalet omslag av det variabla kapitalet under ett år, i stället för m', den enkla mervärdekvoten (se Bok II, kap. 16, 1). - FE.]
För det tredje arbetets produktivitet, vars inflytande på mervärdekvoten har utförligt behandlats i Bok I, fjärde avdelningen. Men den kan också ha inflytande på profitkvoten i ett annat avseende, åtminstone för ett enskilt kapital, om, som utvecklas i Bok I, kap. 10, sid. 271-279, detta enskilda kapital arbetar med större produktivitet än den samhälleligt genomsnittliga och framställer sina produkter till ett lägre värde än det samhälleliga genomsnittsvärdet av samma vara och sålunda realiserar en extraprofit. Men inte heller detta fall tar vi ännu upp till behandling, då vi också i detta avsnitt utgår från den förutsättningen, att varorna produceras under samhälleligt normala betingelser och försäljas till sina värden. Vi utgår alltså i varje enskilt fall från att arbetets produktivitet förblir konstant. I själva verket är värdesammansättningen av det kapital som investerats i en industrigren, alltså ett bestämt förhållande mellan det variabla och det konstanta kapitalet, alltid ett uttryck för en bestämd grad av arbetets produktivitet. Så snart dessa proportioner har förändrats, av andra orsaker än värdeförändring av det konstanta kapitalets konkreta beståndsdelar eller ändring av arbetslön, måste också arbetets produktivitet förändras. Därför kommer vi ganska ofta att finna, att de förändringar, som försiggår med faktorerna c, v och m, också innebär förändringar i arbetets produktivitet.
Detsamma gäller om de ännu återstående tre faktorerna: arbetsdagens längd, arbetets intensitet och arbetslönen. Deras inflytande på mervärdets mängd och kvot har utförligt behandlats i första boken. Därför bör man förstå, att, även om vi för enkelhetens skull alltid utgår från att dessa tre faktorer förblir konstanta, de förändringar som försiggår med v och m dock samtidigt kan innesluta förändringar i storleken av dessa deras bestämmande moment. Till detta vill vi helt kort erinra om att arbetslönen har en motsatt inverkan på mervärdets storlek och värdekvotens höjd än arbetsdagens längd och arbetsintensiteten; att stegring av arbetslönen förminskar mervärdet, medan förlängning av arbetsdagen och höjning av arbetets intensitet förökar detta.
Antag t.ex. att ett kapital av 100 med 20 arbetare vid 10 timmars arbete och en totalveckolön av 20 producerar ett mervärde av 20, så har vi:
80 c + 20 v + 20 m; m' = 100%, p' = 20%.
Arbetsdagen förlängs utan löneförhöjning till 15 timmar. De 20 arbetarnas totala värdeprodukt stiger därmed från 40 till 60 (10:15 = 40:60); då v, den betalda arbetslönen, förblir densamma, stiger mervärdet från 20 till 40, och vi har:
80 c + 20 v + 40 m; m' = 200%, p' = 40%.
Om å andra sidan, vid 10 timmars arbete, lönen faller från 20 till 12, så har vi en total värdeprodukt om 40 liksom i början, men den fördelar sig annorlunda; v sjunker till 12, och lämnar därmed en rest av 28 för m. Vi har alltså:
80 c + 12 v + 28 m; m' = 2331/3%; p' = 28/92 = 3010/23%.
Vi ser alltså, att såväl förlängd arbetsdag (eller ävenså stegrad arbetsintensitet) som sänkning av lönen stegrar mervärdets mängd och därmed dess kvot; omvänt skulle höjd lön under för övrigt lika omständigheter sänka mervärdekvoten. Växer alltså v genom lönestegring, så uttrycker det inte en stegrad utan bara en högre betald arbetskvantitet; m' och p' stiger inte - de faller.
Det visar sig redan här, att ändringar i arbetsdag, arbetsintensitet och arbetslön inte kan inträda utan att samtidigt v och m och relationerna mellan dem ändras. Alltså även p', förhållandet mellan m och c + v, totalkapitalet. Det är också klart att ändringar i förhållandet mellan m och v likaledes innebär förändringar i åtminstone en av de nämnda tre arbetsbetingelserna.
Just i detta visar sig den särskilda organiska relationen mellan det variabla kapitalet och totalkapitalets rörelse och dess värdeökning, liksom hur det variabla kapitalet skiljer sig från det konstanta. Då man betraktar värdebildningen är det konstanta kapitalet viktigt endast på grund av sitt värde; det är likgiltigt om ett konstant kapital av 1.500 £ representerar 1.500 ton järn för 1 £ per ton eller 500 ton för 3 £. Den kvantitet verkligt material som dess värde representerar är fullständigt utan betydelse för värdebildningen och för profitkvoten, som varierar i omvänd riktning mot detta värde. Vilket förhållande det konstanta kapitalets till- eller avtagande i värde än har till mängden materiella bruksvärden, som det representerar.
Helt annorlunda förhåller det sig med det variabla kapitalet. Det är inte dess värde, det arbete som materialiserats i det, som har betydelse i detta sammanhang, utan detta värde enbart som index på totalarbetet, som sätter det variabla kapitalet i rörelse och som inte är uttryckt i detta. Totalarbetet, som skiljer sig från det i detsamma uttryckta och följaktligen betalade arbetet i det att dess mervärdebildande del är större ju mindre andel arbete som ingår i den. Om en arbetsdag på 10 timmar är lika med 10 sh. = 10 mark, och det nödvändiga arbetet, som ersätter arbetslönen, alltså det variabla kapitalet, är = 5 tim. = 5 sh., så är merarbetet = 5 tim. och mervärdet = 5 sh.; om det nödvändiga arbetet är = 4 tim. = 4 sh., så är merarbetet = 6 tim. och mervärdet 6 sh.
Så snart det variabla kapitalets värdestorlek upphör att vara index för den arbetsmängd, som den har satt i rörelse, eller snarare måttet för denna index själv förändras, blir också mervärdets kvot ändrad i motsatt riktning och omvänt förhållande.
Vi övergår nu till att använda ovanstående ekvation för profitkvoten p' = m'(v/C) på de olika fall, som är möjliga. Vi kommer att efter varandra låta de enskilda faktorerna av m' - ändra värde och fastställa verkan av dessa ändringar på profitkvoten. Vi får sålunda olika serier av fall, som vi kunna anse antingen som successivt förändrade verkningsbetingelser för ett och samma kapital, eller som olika, samtidigt vid varandras sida bestående kapital, låt oss anta i olika industrigrenar eller olika länder. Många av våra exempel kan verka konstlade eller praktiskt omöjliga, om de uppfattas som tillstånd under en tidsföljd hos samma kapital, men denna invändning bortfaller, om de uppfattas som jämförelse mellan oberoende kapital.
Vi delar alltså produkten m'(v/C) i dess bägge faktorer m' och v/C; vi behandlar först m' som konstant och undersöker effekten av de möjliga va nationerna av v/C, vi sätter sedan bråket - konstant och låter m' genomgå de möjliga variationerna; slutligen sätter vi samtliga faktorer variabla och har därmed uttömmande behandlat alla de fall, ur vilka lagarna om profitkvoten kan härledas.
För detta fall, som omfattar flera särfall, låter en allmän formulering uppställa sig. Har vi två kapital C och C, med de resp. variabla beståndsdelarna v och v', med den för båda gemensamma mervärdekvoten m' och profitkvoterna p' och p'1 - så är:
| v | v1 | ||||||||
| p' | = | m' | ; | p'1 | = | m' | . | ||
| C | C1 |
Sätter vi nu C och C1 såväl som v och v1 i förhållande till varandra, t.ex. värdet av bråket C1/C= E och bråket v1/v = e, så är C1 = EC och v1 = ev.
Då vi nu i ovanstående ekvation för p'1, för C1 och för v1 insätta de vunna värdena, ha vi:
| ev | ||||
| p'1 | = | m' | . | |
| EC |
Men vi kan härleda ännu en formel ur ovanstående båda ekvationer, i det vi förvandlar dem till proportionen:
| v | v1 | v | v1 | ||||||||
| p' : p'1 | = | m' | : | m' | = | : | . | ||||
| C | C1 | C | C1 |
Då värdet av ett bråk blir detsamma, om täljare och nämnare multipliceras eller divideras med samma tal, så kan vi reducera v/C och v1/C1 till procentsatser, d.v.s. sätta både C och C1 = 100. Då har vi v/C = v/100 och v1/C1 = v1/100, vi kan därför utelämna nämnarna i proportionen här ovan och får:
p' : p'1 = v : v1; eller:
vid två godtyckligt valda kapital, som fungera med lika mervärdekvot, förhålla sig profitkvoterna som de variabla kapitaldelarna, beräknade procentuellt på deras resp. totalkapital.
Dessa båda formler omfattar alla fall av variation av v/C.
Ännu en anmärkning innan vi undersöka dessa fall var för sig. Då C är summan av c och v, det konstanta och det variabla kapitalet, och då mervärdekvoten liksom profitkvoten vanligen uttryckes i procent, så är det överhuvud taget bekvämt att sätta summan c + v likaledes lika med 100, d.v.s. uttrycka c och v procentuellt. För bestämmandet av profitens kvot, men inte dess mängd, är det likgiltigt om vi säger: ett kapital på 15.000, varav 12.000 konstant och 3.000 variabelt kapital, producerar ett mervärde av 3.000; eller om vi reducerar detta kapital till procent:
| 15.000 | C = | 12.000 | c + | 3.000 | v (+ | 3.000 | m) |
| 100 | C = | 80 | c + | 20 | v (+ | 20 | m). |
I båda fallen är mervärdekvoten m' = 100%, profitkvoten = 20%. Likaså, om vi jämför två kapital med varandra, t.ex. ett annat kapital med det föregående.
| 12.000 | C = | 10.800 | c + | 1.200 | v (+ | 1.200 | m) |
| 100 | C = | 90 | c + | 10 | v (+ | 10 | m). |
Där i bägge fallen m' = 100%, p' = 10%, och där jämförelsen med det första kapitalet blir mycket mer överskådlig i den procentuella formen.
Handlar det däremot om förändringar, som försiggår i fråga om ett och samma kapital, så går det sällan att använda den procentuella formen, emedan den nästan alltid gör det svårt att urskilja dessa förändringar. Går ett kapital från den procentuella formen:
80 c + 20 v + 20 m
över i den procentuella formen:
90 c + 10 v + 10 m,
så kan man inte se, om den förändrade procentuella sammansättningen 90 c + 10 v uppkommit genom att v absolut avtagit eller c absolut tilltagit eller bådadera. Till detta behövs de absoluta talstorheterna. För undersökningen av de efterföljande enskilda fallen av variation kommer emellertid allt an på, hur denna förändring kommer till stånd. Om de 80 c + 20 v blivit 90 c + 10 v t.ex. genom att 12.000 c + 3.000 v genom ökning av det konstanta kapitalet vid oförändrat variabelt har förvandlat sig i 27.000 c + 3.000 v (procentuellt 90 c + 10 v) eller om de antagit denna form vid oförändrat konstant kapital genom minskning av det variabla, alltså genom övergång till 12.000 c + 1.3331/3 v (procentuella likaledes 90 c + 10 v); eller slutligen genom ändring av båda termerna, t.ex. 13.500 c + 1.500 v (procentuellt återigen 90 c + 10 v). Men dessa fall ska vi undersöka i tur och ordning och därmed avstå från den bekväma procentformen eller använda den bara i andra hand.
Om v ändrar storlek, kan C förbli oförändrat endast genom att den andra beståndsdelen av C, nämligen det konstanta kapitalet c, ändrar sin storlek med samma summa men i motsatt riktning som v. Är C ursprungligen = 80 c + 20 v = 100, och minskar sedan v till 10, så kan C förbli = 100, endast om c stiger till 90; 90 c + 10 v = 100. Allmänt sagt: förvandlas v till v ± d, till v ökat eller minskat med d, så måste c förvandlas till c ± d, måste variera med samma summa men i motsatt riktning för att det föreliggande fallets betingelser ska vara uppfyllda.
Likaledes måste vid konstant mervärdekvot m' men växlande variabelt kapital v, mervärdemängden m förändras, då m = m'v och i m'v den ena faktorn får ett annat värde.
Förutsättningarna ger vid sidan av den ursprungliga ekvationen för detta fall
| v | |||
| p' | = | m' | |
| C |
genom variation av v den andra:
| v1 | |||
| p'1 | = | m' | |
| C |
där v övergått i v1 och p'1, den härigenom förändrade profitkvoten måste sökas.
Den finnes genom den motsvarande proportionen:
| v | v1 | ||||||||
| p' : p'1 | = | m' | : | m' | = | v : v1 | , | ||
| C | C |
eller: vid konstant mervärdekvot och konstant totalkapital förhåller sig den ursprungliga profitkvoten till den som uppkommit genom ändring av det variabla kapitalet som det ursprungliga variabla kapitalet till det förändrade.
Var kapitalet ursprungligen som ovan:
I. 15.000 C = 12.000 c + 3.000 v (+ 3.000 m); och är det nu:
II. 15.000 C = 13.000 c + 2.000 v (+ 2.000 m), så är C = 15.000 och m' = 100% i
bägge fallen, och profitkvoten av I, 20%, förhåller sig till samma kvot av II,
131/3%, som det variabla kapitalet i I, 3.000, till det
variabla kapitalet i II, 2.000, alltså 20% : 131/3% =
3.000 : 2.000.
Det variabla kapitalet kan nu antingen stiga eller falla. Låt oss först ta ett exempel, där det stiger. Ett kapital kan från början vara sammansatt och fungera som detta:
I. 100 c + 20 v + 10m; C = 120, m' = 50%, p' = 81/3%.
Om det variabla kapitalet nu stiger till 30; då måste enligt förutsättningen det konstanta kapitalet falla från 100 till 90 för att totalkapitalet ska förbli oförändrat = 120. Det producerade mervärdet måste vid samma mervärdekvot av 50% stiga till 15. Vi har alltså:
II. 90 c + 30 v + 15 m; C = 120, m' = 50%, p' = 121/2%.
Utgår vi närmast från antagandet att arbetslönen är oförändrad, då måste de andra faktorerna i mervärdekvoten, arbetsdag och arbetsintensitet, ha förblivit lika. Stegringen av v (från 20 till 30) kan alltså bara ha åstadkommits genom att arbetarantalet har ökat med hälften. Då stiger också den totala värdeprodukten med hälften, från 30 till 45, och fördelar sig alldeles som förut med 2/3 på arbetslön och 1/3 på mervärde. Men samtidigt har vid ökat arbetarantal det konstanta kapitalet, värdet av produktionsmedlen, fallit från 100 till 90. Vi har alltså här ett fall av minskad arbetsproduktivitet, förbunden med samtidig minskning av det konstanta kapitalet. Är detta fall ekonomiskt möjligt?
I jordbruket och råvaruproduktionen, där minskande arbetsproduktivitet och därmed förbunden ökning av antalet sysselsatta arbetare är lätt begriplig, är denna process - inom gränserna för den kapitalistiska produktionen och på dess grundval - förbunden med ökning i stället för minskning av det konstanta kapitalet. T.o.m. om minskningen här ovan av c vore betingad enbart genom prisfall, så skulle ett enskilt kapital kunna fullborda övergången från I till II bara i undantagsfall. Men för två oberoende kapital, placerade i olika länder eller i olika grenar av jordbruket eller råvaruproduktionen, skulle det inte vara anmärkningsvärt, om i det ena fallet fler arbetare (därmed större variabelt kapital) användes och arbetade med mindre värdefulla eller mer begränsade produktionsmedel än i andra fallet.
Men om vi låter den förutsättningen falla, att arbetslönen förblir densamma, och förklarar det variabla kapitalets stegring från 20 till 30 med att arbetslönen höjts med hälften, får vi ett helt annat fall. Samma arbetarantal - låt oss säga 20 arbetare - arbetar vidare med samma eller endast obetydligt mindre resurser produktionsmedel. Förblir arbetsdagen oförändrad - t.ex. 10 tim - så är den totala värdeprodukten likaledes oförändrad; den är som förut = 30. Dessa 30 måste emellertid helt och hållet användas för att ersätta det investerade variabla kapitalet; mervärdet vore försvunnet. Men förutsättningen var att mervärdekvoten skulle förbli konstant, alltså som i I vara 50%. Detta är möjligt bara om arbetsdagen förlänges med hälften, ökas till 15 timmar. De 20 arbetarna producerade då på 15 timmar ett totalvärde av 45, och samtliga betingelser vore uppfyllda:
II. 90 c + 30 v + 15 m; C = 120, m' = 50%, p' = 121/2%.
I detta fall använder de 20 arbetarna inte mer arbetsmedel, verktyg, maskiner o.s.v. än i fall I, men råmaterial eller hjälpämnen måste ökas med hälften. Faller priset på dessa ämnen skulle alltså övergång från I till II enligt våra förutsättningar redan vara mycket mera ekonomiskt acceptabel även för ett enskilt kapital. Och kapitalisten skulle hålla sig någorlunda skadeslös för den värdeförlust, som eventuellt drabbade honom på grund av det konstanta kapitalets värdeminskning, genom större profit.
Om vi nu antar, att det variabla kapitalet minskar i stället för att öka, behöver vi bara vända på vårt ovanstående exempel, sätta II som det ursprungliga kapitalet och övergå från II till I.
II. 90 c + 30 v + 15 m förvandlas då till
I. 100 c + 20 v + 10 m. Det är tydligt att denna omställning ingenting ändrar i fråga om de ömsesidiga profitkvoterna och de betingelser som reglera deras ömsesidiga förhållanden.
Sjunker v från 30 till 20, emedan en tredjedel mindre arbetare sysselsättas vid växande konstant kapital, så har vi framför oss den moderna industrins normalfall: stigande arbetsproduktivitet, allt större mängd produktionsmedel använda av allt mindre antal arbetare. Att denna rörelse oundvikligt är förenad med den sjunkande profitkvot, som samtidigt uppträder, kommer att påvisas i tredje avdelningen av denna bok.
Men sjunker v från 30 till 20, då samma antal arbetare sysselsättes men till lägre lön, så förblir vid oförändrad arbetsdag den totala värdeprodukten som förut = 30 v + 15 m = 45. Annars skulle mervärdet stiga till 25 och mervärdekvoten från 50% till 125% eftersom v fallit till 20, vilket strider mot förutsättningen. För att hålla oss inom betingelserna för vårt fall måste mervärdet, vid kvoten 50%, i stället falla till 10, alltså den totala värdeprodukten från 45 till 30. Detta är endast möjligt genom att arbetsdagen förkortas med en tredjedel. Då har vi som ovan:
100 c + 20 v + 10 m; m' = 50%, p' = 81/3%.
Det behöver knappast nämnas, att denna nedsättning av arbetstiden vid sjunkande lön inte skulle kunna förekomma i praktiken. Här är detta likgiltigt. Profitkvoten är en funktion av flera variabler, och om vi vill veta hur dessa variabler inverka på profitkvoten, måste vi i tur och ordning undersöka hur var och en enskilt inverkar på denna, utan att då ta hänsyn till om en sådan isolerad verkan ifråga om ett enda kapital ekonomiskt sett kan förekomma eller inte.
Detta fall skiljer sig endast till graden från det föregående. I stället för att c ökar i samma mån som v minskar eller c minskar i samma mån som v ökar, förblir här c konstant. Men under nutida betingelser för storindustri och jordbruk är det variabla kapitalet bara en relativt liten del av totalkapitalet. Därför är minskning eller ökning av detta totalkapital tämligen obetydlig i den mån de bestämmas genom förändringar i det variabla kapitalet. Om vi återigen utgår från ett kapital:
I. 100 c + 20 v + 10 m; C = 120, m' = 50%, p' = 81/3%
så skulle detta förvandlas exempelvis till
II. 100 c + 30 v + 15 m; C = 130, m' = 50% p' = 117/13%.
Det motsatta fallet, när det variabla kapitalet sjunker, skulle åter åskådliggöras genom den motsatta övergången från II till I.
De ekonomiska betingelserna skulle väsentligen vara desamma som i föregående fall och behöver därför inte någon ytterligare förklaring. Övergången från I till II omfattar: arbetets produktivitet minskar till hälften, att utnyttja 100 c erfordrar en halv gång till så mycket arbete i II som i I. Detta fall kan förekomma i jordbruket.[9*]
Men under det att i föregående fall totalkapitalet förblev konstant genom att konstant kapital förvandlades till variabelt eller tvärtom, bindes här tillskottskapital när den variabla delen ökar, när den minskar frigöres tidigare utnyttjat kapital.
I detta fall förändras ekvationen:
| v | v | |||||||
| p' | = | m' | blir: p'1 | = | m' | , | ||
| C | C1 |
efter strykning av de på båda sidor förekommande faktorerna har vi:
| p'1 : p' = C : C1 ; |
vid samma mervärdekvot och samma variabla kapitaldelar förhåller sig profitkvoterna omvänt som totalkapitalet.
Har vi t.ex. tre kapital eller tre olika tillstånd hos samma kapital:
| I. | 80 | c + 20 v + 20 m; C = | 100 | , m' = 100%, p' = | 20 | %; |
| II. | 100 | c + 20 v + 20 m; C = | 120 | , m' = 100%, p' = | 16 | 1/3%; |
| III. | 60 | c + 20 v + 20 m; C = | 80 | , m' = 100%, p' = | 25 | %; |
så förhåller sig:
20% : 162/3% = 120 : 100 och 20% : 25% = 80 : 100.
Den tidigare givna allmänna formeln för variationer av v/C vid konstant m' var:
| ev | v | |||||||
| p'1 | = | m' | ; nu blir den: p'1 | = | m' | , | ||
| EC | EC |
då v inte undergår någon förändring, alltså faktorn e = v1/v här blir 1.
Då m'v = m, mervärdets mängd, och då m' och v båda förblir konstanta, så blir också m oberörd av C:s variation; mervärdets mängd förblir densamma som före förändringen.
Om c sjönk till noll, så vore p' = m', profitkvoten lika med mervärdekvoten.
Förändringen av c kan uppstå, dels om enbart värdet av det konstanta kapitalets materiella beståndsdelar förändras, dels om den tekniska sammansättningen av totalkapitalet förändras, vilket innebär en förändring av arbetetsproduktivitet inom den berörda produktionsgrenen. I det senare fallet skulle den med storindustrins och jordbrukets utveckling stigande produktiviteten av det samhälleliga arbetet betinga, att övergången försiggår i produktionsföljden (i ovanstående exempel) från III till I och från I till II. Ett arbetskvantum som betalas med 20 och producerar ett värde av 40 skulle till att börja med utnyttja arbetsmedel till ett värde av 60. Vid stigande produktivitet och konstant värde skulle utnyttjade arbetsmedel kunna växa först till 80 och sedan till 100. Den omvända ordningsföljden skulle betinga avtagande produktivitet. Samma arbetskvantum skulle kunna sätta mindre produktionsmedel i rörelse, driften inskränktes. Sådant kan förekomma i jordbruk, gruvor o.s.v.
Att spara in konstant kapital är betydelsefullt för kapitalisten. Det höjer profitkvoten och frigör kapital. Denna punkt liksom den inverkan som prisförändringar har på det konstanta kapitalets beståndsdelar, särskilt råvarorna, ska vi senare undersöka ännu närmare.
Här visar det sig återigen, att det konstanta kapitalets variation inverkar på samma sätt på profitkvoten, oberoende av om den framkallats genom att de materiella beståndsdelarna i c ökat eller minskat eller enbart genom att deras värde förändrats.
I detta fall förblir den allmänna formeln för den förändrade profitkvoten:
| ev | |||
| p' | = | m' | |
| EC |
bestämmande. Av detta framgår, att vid konstant mervärdekvot:
a) profitkvoten faller, om E är större än e, d.v.s. om det konstanta kapitalet förökas genom att totalkapitalet växer proportionellt mer än det variabla kapitalet. Går ett kapital om 80 c + 20 v + 20 m över i sammansättningen
170 c + 30 v + 30 m, så förblir m' = 100%, men v/C faller från 20/100 till 30/200 trots att både v och C har ökat, och profitkvoten faller i motsvarande grad från 20% till 15%.
b) profitkvoten förblir oförändrad bara när e = E, d.v.s. om bråket v/C vid skenbar förändring behåller samma värde, d.v.s. om täljare och nämnare multipliceras eller divideras med samma tal. 80 c + 20 v + 20 m och 160 c + 40 v + 40 m har till synes samma profitkvot av 20%, om m' förblir = 100% och v/C = 20/100 = 40/200 representerar samma värde.
c) profitkvoten stiger, om e är större än E, d.v.s. om det variabla kapitalet växer i kraftigare proportion än totalkapitalet. Blir 80 c + 20 v + 20 m i stället till 120 c + 40 v + 40 m, så stiger profitkvoten från 20% till 25%, ty vid oförändrat m' har v/C = 20/100 stigit till 40/160, från 1/5 till 1/4.
Storleksförändring av v och C i samma riktning kan uppfattas så, att bägge till en viss grad variera i samma proportion, så att v/C så långt förblir oförändrad. Utöver denna grad skulle blott den ena av dem variera, och vi har därmed reducerat detta mera komplicerade fall till ett av de föregående enklare.
Om t.ex. 80 c f 20 v + 20 m övergår i 100 c + 30 v + 30 m, så blir förhållandet mellan v och c, alltså även mellan v och C, oförändrat vid denna variation ända till 100 c + 25 v + 25 m. Så långt blir alltså profitkvoten oberörd. Vi kan nu ta 100 c + 25 v + 25 m till utgångspunkt. Vi finner att v stigit med 5 till 30 v och därigenom C från 125 till 130, därmed har vi det andra fallet, den enkla variationen av v och den därigenom förorsakade variationen av C framför oss. Profitkvoten, som ursprungligen var 20%, stiger genom denna tillsats av 5 v vid lika mervärdekvot till 231/13%.
Samma reduktion till ett enklare fall kan förekomma, även om v och C ändra storlek i motsatt riktning. Utgår vi ännu en gång från 80 c + 20 v + 20 m och låter det övergå till formen: 110 c + 10 v + 10 m, skulle vid en ändring till 40 c + 10 v + 10 m profitkvoten bli densamma som i början, nämligen 20%. Satsar man 70 c till denna mellanform sänkes profitkvoten till 81/3%. Detta fall har åter reducerats till en variation av en enda variabel, nämligen av c.
En samtidig variation av v, c och C erbjuder alltså inga nya synpunkter och kan i sista instans ständigt återföras till ett fall, där endast en faktor är variabel.
T.o.m. det enda återstående fallet är faktiskt redan klarlagt. Det fall nämligen, då v och C förblir numeriskt lika stora men deras konkreta beståndsdelar förändras i värde. Då anger v en förändrad kvantitet verksamt arbete, c en förändrad kvantitet produktionsmedel, som användes.
I 80 c + 20 v + 20 m representerar 20 v ursprungligen lönen för 20 arbetare 10 timmar om dagen. Stiger nu lönen för var och en av dem från 1 till 11/4. Då kan 20 v endast betala 16 arbetare i stället för tidigare 20. Men om de 20 på 200 arbetstimmar producerade ett värde av 40, kommer de 16 på 10 timmar per dag alltså totalt 160 arbetstimmar att blott producera ett värde av 32. Sedan 20 v dragits av för lön återstår bara 12 för mervärde. Mervärdets kvot har då fallit från 100% till 60%. Men då enligt förutsättningen mervärdets kvot måste förbli konstant, så måste arbetsdagen förlängas med en fjärdedel från 10 timmar till 121/2. Om 20 arbetare på 10 timmar dagligen = 200 arbetstimmar producerar ett värde av 80, så producerar 16 arbetare på 121/2 timmar dagligen = 200 timmar samma värde, kapitalet 80 c + 20 v skulle som förut producera ett mervärde av 20.
Omvänt: sjunker lönen så att 20 v betalar lönen för 30 arbetare, så kan m' förbli konstant, endast om arbetsdagen förkortas från 10 till 61/2 timmar, 20 × 10 = 30 × 62/3 = 200 arbetstimmar.
Hur långt c vid dessa motsatta antaganden kan tänkas förbli oförändrad som värdeuttryck i pengar men ändå representera en förändrad mängd produktionsmedel som motsvarar de ändrade förhållandena har i väsentliga drag redan avhandlats här ovan. I sin rena form kan troligen detta fall endast undantagsvis förekomma.
Vad beträffar värdeförändringen av beståndsdelar i c, som förstorar eller minskar mängden av dem men låter värdesumman c förbli oförändrad, berör den varken profitkvoten eller mervärdekvoten, så länge den inte drar med sig någon förändring beträffande storleken av v.
Härmed har vi uttömmande behandlat alla möjliga fall av variationer v, c och C i vår ekvation. Vi har sett, att profitkvoten vid konstant mervärdekvot kan falla, vara oförändrad eller stiga, eftersom minsta ändring i förhållandet v till c, resp. C är tillräcklig för att även ändra profitkvoten. Vidare har det visat sig, att vid variationen av v överallt finnes en gräns, då en oförändrad mervärdekvot m' blir ekonomiskt omöjlig. Då varje ensidig variation av c likaledes måste komma till en gräns, där v inte längre kan förbli konstant, visar det sig, att det finns gränser för de möjliga variationerna av v/C, bortom dessa gränser måste m' likaledes bli variabel. Vid variationer av m', som vi nu ska undersöka, kommer denna växelverkan mellan de olika variablerna i vår ekvation att framträda ännu tydligare.
En allmän formel för profitkvoterna vid olika mervärdekvoter, antingen v/C förblir konstant eller varierar, får man om vi låter ekvationen:
| v | |||
| p' | = | m' | |
| C |
övergå i den andra:
| v1 | ||||
| p'1 | = | m'1 | , | |
| C1 |
där p'1, m'1 v1 och C1 anger de förändrade värdena av p', m', v och C. Vi har då:
| v | v1 | ||||||
| p' : p'1 | = | m' | = | m'1 | , | ||
| C | C1 |
och ur detta:
| m'1 | v1 | C | |||||||
| p'1 | = | × | × | × | p' | . | |||
| m' | v | C1 |
I detta fall har vi ekvationerna:
| v | v | ||||||||
| p' | = | m' | ; | p'1 | = | m'1 | , | ||
| C | C |
v/C likvärdiga i båda. Därför förhåller sig:
p' : p'1 = m' : m'1.
Profitkvoterna för två kapital med lika sammansättning förhåller sig som de båda mervärdekvoterna. Då det i bråket v/C inte kommer an på den absoluta storleken av v och C utan på förhållandet mellan dem, gäller detta för alla kapital av lika sammansättning, vilken deras absoluta storlek än må vara.
| 80 | c + 20 v + 20 m; C = | 100 | , m' = | 100 | %, p' = | 20 | % |
| 160 | c + 40 v + 20 m; C = | 200 | , m' = | 50 | %, p' = | 10 | % |
| 100% : 50% = 20% : 10%. | |||||||
Är den absoluta storleken av v och C densamma i båda fallen, så förhåller sig profitkvoterna dessutom som mervärdemängderna:
| p' : p'1 = m'v : m'1v = m : m1. |
T.ex.:
| 80 | c + 20 v + 20 m; m' = | 100 | %, p' = | 20 | %, |
| 80 | c + 20 v + 10 m; m' = | 50 | %, p' = | 10 | %, |
20% : 10% = 100 × 20 : 50 × 20 = 20 m : 10 m.
Det framgår nu, att ifråga om kapital av absolut eller procentuellt lika sammansättning mervärdekvoten kan vara olika endast om antingen arbetslönen eller arbetsdagens längd eller arbetets intensitet är olika. I de tre fallen:
| I. | 80 | c + 20 v + 10 m; m' = | 50 | %, p' = | 10 | % |
| II. | 80 | c + 20 v + 20 m; m' = | 100 | %, p' = | 20 | % |
| III. | 80 | c + 20 v + 40 m; m' = | 200 | %, p' = | 40 | %, |
frambringas en total värdeprodukt i I om 30 (20 v + 10 m), i II av 40, i III av 60. Detta kan ske på tre olika sätt.
För det första om arbetslönerna är olika, alltså 20 v i varje enskilt fall står för olika arbetarantal. Antar vi, att i I 15 arbetare sysselsättas 10 timmar till en lön av 11/3 £ och producerar ett värde av 30 £, varav 20 £ ersätter lönen och 10 £ återstår för mervärdet. Faller lönen till 1 £, så kan 20 arbetare sysselsättas 10 timmar och producerar då ett värde av 40 £, 20 £ lön och 20 £ mervärde. Faller lönen ytterligare till 2/3 £, så sysselsättas 30 arbetare 10 timmar och producera ett värde av 60 £, varav sedan 20 £ avdragits för lön 40 £ återstår för mervärde.
Detta fall: konstant procentuell sammansättning av kapitalet, konstant arbetsdag, konstant arbetsintensitet, förändring av mervärdekvoten genom förändring av arbetslönen är den enda där Ricardos antagande passar:
"Profites will be high or low, exactly in proportion as wages would be low or high." <"Profiten skulle bli hög eller låg exakt i proportion till hur hög eller låg lönen vore."> (Principles, ch. I, sect. III, p. 18, i Works of D. Ricardo, Ed. MacCulloch, 1852.)
För det andra om arbetets intensitet är olika. Då gör t.ex. 20 arbetare med samma arbetsmedel och 10 arbetstimmar dagligen i I 30, i II 40, i III 60 st. av en bestämd vara. Av denna representerar varje stycke utom värdet av de däri förbrukade produktionsmedlen ett nyvärde av 1 £. Då varje gång 20 st. = 20 £ ersätter arbetslönen, återstår för mervärdet i I 10 st. = 10 £, i II 20 st. = 20 £, i III 40 st. = 40 £.
För det tredje, arbetsdagen är av olika längd. Om vid lika arbetsintensitet 20 arbetare arbetar i I 9 timmar dagligen, i II 12 och i III 18 timmar dagligen, så förhåller sig deras totalprodukt 30 : 40 : 60 som 9 : 12 : 18 och då lönen var gång är lika med 20, så återstår återigen 10, resp. 20 och 40 för mervärde.
Höjning eller sänkning av arbetslönen inverkar alltså i omvänd riktning, höjning eller sänkning av arbetsintensiteten och förlängd eller förkortad arbetsdag i samma riktning på mervärdekvotens höjd och därmed vid konstant v/C på profitkvoten.
I detta fall gäller proportionen:
| v | v1 | ||||||||||
| p' : p'1 | = | m' | : | m' 1 | = | m'v : m'1 v1 | = | m : m1 | . | ||
| C | C |
Profitkvoterna förhålla sig till varandra som de resp. mervärdemängderna. Variation av mervärdekvoten när det variabla kapitalet förblev konstant betydde förändring i värdeproduktens storlek och fördelning. Samtidig variation av v och m' innebär också alltid en annan fördelning men inte alltid en storleksförändring av värdeprodukten. Tre fall är möjliga:
a) Variationen av v och m' försiggår i motsatt riktning men med samma kvantitet; t.ex.:
| 80 | c + 20 v + 10 m; m' = | 50 | %, p' = | 10 | %. |
| 90 | c + 10 v + 20 m; m' = | 200 | %, p' = | 20 | %. |
Värdeprodukten är i båda fallen lika, alltså även den presterade kvantiteten arbete; 20 v + 10 m = 10 v + 20 m = 30. Skillnaden är bara att i första fallet 20 betalas i lön och 10 återstår för mervärde, medan i andra fallet lönen bara utgör 10 och mervärdet därför 20. Detta är det enda fall, där vid samtidig variation av v och m' arbetarantal, arbetsintensitet och arbetsdagens längd förbli oberörda.
b) Variationen av m' och v sker även här i motsatt riktning men inte med samma kvantitet hos bägge. Då överväger i variationen antingen v eller m'.
| I. | 80 | c + 20 v + 20 m; m' = | 100 | %, p' = | 20 | % |
| II. | 72 | c + 28 v + 20 m; m' = | 713/7 | %, p' = | 20 | % |
| III. | 84 | c + 16 v + 20 m; m' = | 125 | %, p' = | 20 | % |
I exemplet I betalas en värdeprodukt av 40 med 20 v: i II en av 48 med 28 v, i III en av 36 med 16 v. Både lön och värdeprodukt har förändrats. Men ändring av värdeprodukten betyder ändring av den presterade arbetskvantiteten, alltså antingen av arbetarantalet, arbetets varaktighet eller dess intensitet eller flera av dessa tre.
c) Variationen av m' och v sker i samma riktning; då förstärker den ena verkan av den andra.
| 90 | c + | 10 | v + | 10 | m; m' = | 100 | %, p' = | 10 | % |
| 80 | c + | 20 | v + | 30 | m; m' = | 150 | %, p' = | 30 | % |
| 92 | c + | 8 | v + | 6 | m; m' = | 75 | %, p' = | 6 | % |
Även här är de tre värdeprodukterna olika. Nämligen 20, 50 och 14; och denna olikhet i storleken av arbetskvantiteten inskränker sig åter till förändringar i arbetarantalet, arbetets varaktighet, arbetets intensitet eller flera eller också alla dessa faktorer.
Detta fall erbjuder inga nya synpunkter och löses genom den under II, m' variabel givna formeln.
Effekten av mervärdekvotens storleksförändring på profitkvoten ger alltså följande fall:
1. p' ökar eller minskar i samma förhållande som m', om v/C förblir konstant.
| 80 | c + 20 v + 20 m; m' = | 100 | %, p' = | 20 | %. |
| 80 | c + 20 v + 10 m; m' = | 50 | %, p' = | 10 | %. |
| 100% : 50% = 20% : 10%. | |||||
2. p' stiger eller faller proportionellt mer än, om v/C rör sig i samma
riktning som m', d.v.s. tilltar eller avtar om m' gör detta.
| 80 | c + 20 v + 10 m; m' = | 50 | %, p' = | 10 | %. |
| 70 | c + 30 v + 20 m; m' = | 662/3 | %, p' = | 20 | %. |
| 50% : 662/3% < 10% : 20%. | |||||
3. p' stiger eller faller proportionellt mindre än m', om v/C ändrar sig i motsatt riktning mot m' men i mindre proportion.
| 80 | c + 20 v + 10 m; m' = | 50 | %, p' = | 10 | %. |
| 90 | c + 10 v + 15 m; m' = | 150 | %, p' = | 15 | %. |
| 50% : 150% > 10% : 15%. | |||||
4. p' stiger, trots att m' faller, eller faller trots att m' stiger, om v/C förändras omvänt proportionellt och mer än m'.
5. p' förblir slutligen konstant trots att m' stiger eller faller, om v/C ändrar storlek i motsatt riktning men precis samma proportion som m'.
Det är bara detta sista fall, som ännu kan behöva någon förklaring. Som vi tidigare sett ifråga om variationerna av v/C, att samma mervärdekvot kan uttryckas i mycket olika profitkvoter, så ser vi här, att samma profitkvot kan grunda sig på mycket olika mervärdekvoter. Men när m' är konstant är varje godtycklig ändring i förhållandet mellan v och C tillräcklig för att framkalla en olikhet i profitkvoten, vid en storleksförändring av m' däremot måste en storleksförändring i motsatt riktning, som noggrant svarar mot den av m' uppträda i v/C för att profitkvoten ska bli densamma. Detta är ifråga om ett och samma kapital eller två kapital i samma land endast undantagsvis möjligt. Tar vi t.ex. ett kapital
80 c + 20 v + 20 m; C = 100, m' =100%, p' = 20%,
och antaga att arbetslönen faller, så att samma arbetarantal kan erhållas för 16 v som tidigare för 20 v, så får vi, vid för övrigt oförändrade förhållanden, när 4 v har frigjorts
80 c + 16 v + 24 m; C = 96, m' = 150%, p' = 25%.
För att nu p' skulle vara = 20% som förut måste totalkapitalet växa till 120, alltså det konstanta till 104:
104 c + 16 v + 24m; C = 120, m' = 150%, p' = 20%.
Detta vore möjligt endast om samtidigt med. lönesänkningen en ändring i arbetets produktivitet ägde rum, som krävde denna förändrade sammansättning av kapitalet. Eller också att det konstanta kapitalets nominella värde steg från 80 till 104, kort sagt ett sådant tillfälligt sammanträffande av betingelser, som det endast undantagsvis kan förekomma. I själva verket är en ändring av m', som inte samtidigt betingar en ändring av v och därigenom också av v/C tänkbar endast under alldeles bestämda förhållanden, nämligen i sådana industrigrenar, där enbart fast kapital och arbete utnyttjas och arbetsmaterialet levereras av naturen.
Men, när två länders profitkvoter jämföras, är det annorlunda. Samma profitkvoter uttrycker då i själva verket mestadels olika mervärdekvoter.
Ur samtliga fem fallen framgår alltså, att en stigande profitkvot kan motsvara en fallande eller stigande mervärdekvot, en fallande profitkvot kan motsvara en stigande eller fallande mervärdekvot, en konstant profitkvot kan motsvara en stigande eller fallande mervärdekvot. Att en stigande, fallande eller konstant profitkvot också kan motsvara en konstant mervärdekvot, har vi sett under I.
Två huvudfaktorer bestämmer alltså profitkvoten: mervärdets kvot och kapitalets värdesammansättning. Verkningarna av dessa två faktorer kan kort sammanfattas enligt följande. Vi kan därvid uttrycka sammansättningen i procent, då det i detta sammanhang är likgiltigt, från vilken av de båda kapitaldelarna ändringen utgår: Profitkvoterna för två kapital eller för samma kapital under två successiva tillstånd
är lika:
1. vid lika procentuell sammansättning av kapitalen och lika mervärdekvot;
2. vid olika procentuell sammansättning och olika mervärdekvot, om mervärdekvoternas produkter med de procentuella variabla kapitaldelarna (m' och v), d.v.s. de procentuellt i förhållande till totalkapitalet beräknade mervärdemängderna (m = m'v) är lika, med andra ord, när i bägge fallen faktorerna m' och v står i omvänt förhållande till varandra.
De är olika:
1. vid procentuell sammansättning, om mervärdekvoterna är olika, de förhålla sig då som mervärdekvoterna;
2. vid lika mervärdekvot och olika procentuell sammansättning, de förhålla sig då som de variabla kapitaldelarna;
3. vid olika mervärdekvot och olika procentuell sammansättning, då de förhålla sig som produkterna m'v. d.v.s. som de procentuellt i förhållande till totalkapitalet beräknade mervärdemängderna.[10*]
[Omslagets inverkan på produktionen av mervärde, alltså också av profit, har behandlats i andra boken. Kort sammanfattat kännetecknas det av att omslaget fordrar en viss tid varför hela kapitalet inte samtidigt kan användas i produktionen. En del ligger hela tiden i träda, antingen i form av penningkapital, råvaror i förråd, färdigt men ännu osålt varukapital eller ännu inte förfallna fordringar. Kapitalet i aktiv produktion, som är verksamt när mervärdet frambringas och tillägnar sig detta, minskas hela tiden med denna del. Härigenom minskas också mervärdet. Ju kortare omslagstiden är, desto mindre i jämförelse med det hela blir denna ofruktsamma del av kapitalet, desto större blir alltså vid i övrigt lika förhållanden det mervärde som kan utvinnas.
I andra boken har redan i detalj utvecklats hur en förkortning av omslagstiden, eller den ena av dess två avsnitt, produktionstiden och cirkulationstiden, stegrar mängden av producerat mervärde. Men då profitkvoten endast uttrycker den producerade mervärdemängdens förhållande till det i dess produktion engagerade totalkapitalet, så är det tydligt, att varje sådan förkortning stegrar profitkvoten. Det som utvecklats om mervärdet i andra bokens andra avdelning gäller lika mycket profiten och profitkvoten och behöver inte upprepas här. Vi vill endast på förhand betona ett par huvudmoment.
Det viktigaste medlet att förkorta produktionstiden är att höja arbetets produktivitet, vilket vanligen kallas industriellt framåtskridande. Innebär denna förkortade produktionstid en kraftig förstärkning av det totala kapitalutlägget genom anskaffning av dyrbara maskiner o.s.v. sänkes profitkvoten, som beräknas på totalkapitalet. Behövs inte detta kapitalutlägg kan profitkvoten stiga. Detta gäller otvivelaktig många av de senaste framstegen i metallurgi och kemisk industri. De av Bessemer, Siemens, Gilchrist-Thomas och andra nyupptäckta förfaringsmetoderna i järn- och stålberedningen förkortar till ett minimum för relativt obetydliga kostnader tidigare mycket långvariga processer. Beredningen av alisarin eller krappfärgämnet ur stenkolstjära åstadkommer på några veckor, och med den redan tidigare för tjärfärgämnen använda fabriksutrustningen, samma resultat som tidigare fordrade år. Ett år behövde krappen för att växa, sedan lät man rötterna eftermogna flera år innan man använde dem för färgning.
Det viktigaste medlet för att förkorta cirkulationstiden är förbättrade kommunikationstider. Här har de senaste femtio åren medfört en revolution, som endast kan jämföras med den industriella revolutionen under sista hälften av förra århundradet. Landsvägen har undanträngts av järnvägen, de långsamma och oregelbundna segelfartygen av snabba och regelbundna ångbåtslinjer, och hela jordklotet omspännes av telegraftrådar. Först genom Suezkanalen öppnades Öst-Asien och Australien på allvar för ångbåtstrafiken. Cirkulationstiden för en varusändning till Öst-Asien, 1847 ännu minst 12 månader (se bok II, sid. 225-226) har nu reducerats till ungefär lika många veckor. De båda stora krishärdarna från tiden 1825-1857, Amerika och Indien, har genom denna omvälvning av samfärdsmedlen ryckt 70 till 90% närmare de europeiska industriländerna och därmed förlorat en stor del av sin explosionsbenägenhet. Omslagstiden för hela världshandeln har i samma mån förkortats, och aktionsförmågan för det kapital, som har del i denna, stegrats till mer än det dubbla eller tredubbla. Att detta inte blivit utan verkan på profitkvoten är självklart.
För att i renodlad form beskriva hur totalkapitalets omslag inverkar på profitkvoten måste vi för de två kapital vi ska jämföra anta att alla andra betingelser är lika. Förutom mervärdekvoten och arbetsdagen antar vi alltså särskilt den procentuella sammansättningen lika. Vi tar nu ett kapital A med sammansättningen 80 c + 20 v = 100 C, vilket med en mervärdekvot av 100% slår om två gånger om året. Då är årsprodukten:
160 c + 40 v + 40 m. Men för att få fram profitkvoten beräknar vi dessa 40 på det satsade kapitalvärdet 100, inte på det omslagna 200, och erhåller p' = 40%.
Vi jämför därmed ett kapital B = 160 c + 40 v = 200 C, som slår om med samma mervärdekvot om 100% men bara en gång om året. Då är årsprodukten som ovan:
160 c + 40 v + 40 m. Men denna gång ska de 40 m beräknas på ett satsat kapital om 200, detta ger i profitkvot bara 20%, alltså endast hälften av kvoten för A.
Av detta framgår: vid kapital av lika procentuell sammansättning, vid lika mervärdekvot och lika arbetsdag förhålla sig profitkvoterna för två kapital omvänt som deras omslagstider. Om i de bägge jämförda fallen antingen sammansättningen eller mervärdekvoten eller arbetsdagen eller arbetslönen inte är lika, så kan detta visserligen föranleda andra olikheter i profitkvoten. Men dessa är oberoende av omslaget och ovidkommande i detta sammanhang. De har f.ö. redan behandlats i kap. 3.
Den direkta inverkan, som den förkortade omslagstiden har på produktionen av mervärdet, alltså även profiten, är att den stegrar det variabla kapitalets verksamhet. Härom mera i bok II, kap. 16, det variabla kapitalets omslag. Det visade sig där, att ett variabelt kapital om 500, som slår om 10 gånger om året, på denna tid tillägnar sig lika mycket mervärde som ett variabelt kapital om 5.000, som vid lika mervärdekvot och lika arbetslön bara slår om en gång om året.
Vi tar ett kapital I bestående av 10.000 fast kapital, vars årliga förslitning är 10% = 1.000, 500 cirkulerande konstant och 500 variabelt kapital. Vid en mervärdekvot av 100% slår det variabla kapitalet om 10 gånger om året. För enkelhetens skull antar vi i alla följande exempel, att det cirkulerande konstanta kapitalet slår om på samma tid som det variabla, vilket också i praktiken mestadels blir fallet. Då kommer produkten av en sådan omslagsperiod att vara:
100 c (förslitning) + 500 c + 500 v + 500 m = 1.600
och produkten för hela året av 10 sådana omslag:
1.000 c (förslitning) + 5.000 c + 5.000 v + 5.000 m = 16.000,
C = 11.000, m = 5.000, p' = 5.000/11.000 = 455/11%.
Låt oss nu ta ett kapital II: fast kapital 9.000, årlig förslitning av detta 1.000, cirkulerande konstant kapital 1.000, variabelt kapital 1.000, mervärdekvot 100%, antal årliga omslag för det variabla kapitalet: 5. Produkten av varje omslagsperiod för det variabla kapitalet kommer då att bli:
200 c (förslitning) + 1.000 c + 1.000 v + 1.000 m = 3.200, och den totala årsprodukten vid 5 omslag:
1.000 c (förslitning) + 5.000 c + 5.000 v + 5.000 m = 16.000,
C = 11.000, m = 5.000, p' = 5.000/11.000 = 455/11%.
Så tar vi ett kapital III. I detta ingår inget fast kapital, däremot 6.000 cirkulerande konstant och 5.000 variabelt. Vid 100% mervärdekvot slår det om en gång om året. Totalprodukten för året är då:
6.000 c + 5.000 v + 5.000 m = 16.000,
C = 11.000, m = 5.000, p' = 5.000/11.000 = 455/11%.
Vi har alltså i alla tre fallen samma årliga mängd mervärde = 5.000, och då totalkapitalet i alla tre fallen är lika, nämligen = 11.000, samma profitkvot om 455/11%.
Har vi däremot för kapital I i stället för 10 bara 5 årliga omslag av den variabla delen, så ställer sig saken annorlunda. Produkten av ett omslag är då:
200 c (förslitning) + 500 c + 500 v + 500 m = 1.700.
Eller årsprodukt:
1.000 c (förslitning) + 2.500 c + 2.500 v + 2.500 m = 8.500,
C = 11.000, m = 2.500, p' = 2.500/11.000 = 228/11%.
Profitkvoten har sjunkit till hälften, emedan omslagstiden har fördubblats.
Mängden mervärde, som utvinnes under ett år, är alltså lika med den mängd mervärde, som utvunnits av det variabla kapitalet under ett år, multiplicerad med antalet sådana omslag per år. Kallar vi det årligen utvunna mervärdet eller profiten M, det under en omslagsperiod utvunna mervärdet m, antalet årliga omslag av det variabla kapitalet n, så är M = mn, och den årliga mervärdekvoten M' = m'n, vilket redan har förklarats i bok II, kap. 16, 1.
Formeln för profitkvoten p' = m'(v/C) = m'(v/(c+v)) är naturligtvis riktig endast om täljarens v är detsamma som nämnarens. I nämnaren är v den totala genomsnittligt som variabelt kapital i arbetslön använda delen av totalkapitalet. Täljarens v är närmast bestämt endast därigenom, att det producerat och tillägnat sig en viss mängd mervärde = m, vars förhållande till detta m/v utgör mervärdekvoten m'. Endast på detta sätt har ekvationen p' = m/(c+v) förvandlats till den andra: p' = m'(v/(c+v)). Täljarens v blir nu precisare bestämt så långt att det måste vara lika nämnarens v, d.v.s. med den totala variabla delen av kapitalet C. Med andra ord, ekvationen p' = m/C låter sig utan fel förvandlas till den andra p' = m'(v/(c+v)) endast om m betyder det under en omslagsperiod av det variabla kapitalet producerade mervärdet. Omfattar m bara en del av detta mervärde, så är m = m'v visserligen riktigt, men detta v är här mindre än v i C = c + v; emedan mindre än hela det variabla kapitalet betalas ut i arbetslön. Men omfattar m mer än mervärdet av ett omslag av v, så fungerar en del av detta v eller också det hela två gånger, först i det ena, sedan i det andra omslaget, resp. det andra och ytterligare omslag. Det v, som producerar mervärdet och är summan av alla betalda arbetslöner, är alltså större än v i c + v, och beräkningen blir felaktig.
För att formeln för årsprofitkvoten ska bli exakt måste vi i stället för den enkla mervärdekvoten sätta in mervärdets årskvot, alltså i stället för m' sätta M' eller m'n. Vi måste med andra ord multiplicera m', mervärdekvoten - eller vilket är samma sak den i C inneslutna kapitaldelen v - med n, antalet omslag per år för detta variabla kapital, och vi får: p' = m'n(v/C) , vilket är formeln för beräkning av årsprofitkvoten.
Men hur stort det variabla kapitalet är i ett företag, vet kapitalisten själv i de flesta fall inte. I andra bokens åttonde kapitel har vi sett, att den enda skillnad inom hans kapital, som kapitalisten uppfattar som väsentlig, är skillnaden mellan fast och cirkulerande kapital. Vi kommer att se flera exempel på detta. Ur den kassa där kapitalisten förvarar den del av sitt variabla kapital, som han just har i kontanter eller på bank, hämtar han pengar för arbetslöner. Ur samma kassa hämtar han pengar till råmaterial och hjälpämnen och krediterar samma kassakonto. Även om han förde ett särskilt konto över de utbetalda arbetslönerna, så skulle detta visserligen utvisa den därför utbetalda summan, alltså vn, men inte själva det variabla kapitalet v. För att komma fram till detta måste han utföra en särskild beräkning. Vi ska här ge ett sådant exempel.
Vi använder det i bok I, sid. 188 beskrivna bomullsspinneriet med 10.000 spindlar och antar därvid, att de för en vecka i april 1871 angivna data behålla sin giltighet för hela året. Det fasta kapital som nedlagts i maskiner var 10.000 £. Cirkulerande kapital finns inte angivet. Vi förutsätter 2.500 £, en tämligen hög siffra som kan försvaras av ett ytterligare antagande, som vi måste göra, att inga kreditoperationer äger rum, alltså ingen varaktig eller tillfällig användning av främmande kapital. Veckoproduktens värde var sammansatt av 20 £ för maskinslitage, 358 £ cirkulerande konstant kapitaltillskott (hyra 6 £, bomull 342 £, kol, gas, olja 10 £), 52 £ i arbetslön utbetalat variabelt kapital och 80 £ mervärde, alltså:
20 c (förslitning) + 358 c + 52 v + 80 m = 510.
Det varje vecka satsade cirkulerande kapitalet var alltså 358 c + 52 v = 410, och dess procentuella sammansättning = 87,3 c + 12,7 v. Detta beräknat på hela det cirkulerande kapitalet om 2.500 £ ger 2.182 £ konstant och 318 £ variabelt kapital. Då totalutlägget för arbetslön under året utgjorde 52 × 52 £, alltså 2.704 £, är det tydligt, att det variabla kapitalet 318 £ under året slog om nästan 81/2 gånger. Mervärdets kvot var 80/52 = 15311/13%. Ur dessa element beräknar vi profitkvoten genom att i formeln p' = m'n(v/C) sätta in värdena: m' = 15311/13, n = 81/2, v = 318, C = 12.500
alltså:
p' = 15311/13 × 81/2 × 318/12.500 = 33,27%.
Vi kontrollerar genom att använda den enkla formeln p' = m/C. Det totala mervärdet eller profiten under året belöper sig till 80 × 52 £ = 4.160 £, detta dividerat med totalkapitalet 12.500 £ ger nästan precis som ovan 33,28%. En abnormt hög profitkvot, som bara kan förklaras ur för tillfället ytterst gynnsamma förhållanden (mycket låga bomullspriser och mycket höga garnpriser) och i verkligheten säkerligen inte kunde gälla hela året.
I formeln p' = m'n(v/C) är m'n ju det som i andra boken betecknades som mervärdets årskvot. Den utgör i ovanstående exempel 15311/13% × 81/2 eller noga räknat 1.3079/13%. Om alltså en viss hedersman känner sig upprörd över den oerhörda årskvoten för mervärde, 1.000%, som uppställts i ett exempel i andra boken, så kommer han kanske att lugna sig, då han sett detta ur den levande praktiken i Manchester hämtade verkliga exempel. En mervärdets årskvot på över 1.300%. I tider av högkonjunktur, som vi visserligen sedan lång tid tillbaka inte haft, är en sådan kvot ingalunda någon sällsynthet.
I förbigående sagt har vi här ett exempel på den faktiska sammansättningen av kapitalet inom den moderna storindustrin. Totalkapitalet fördelas på 12.182 £ konstant och 318 £ variabelt kapital, tillsammans 12.500 £, eller procentuellt: 971/2 c + 21/2 v = 100 C. Bara en fyrtiondel av hela summan används för att betala arbetslön men detta sker genom att den återvänder åtta gånger om året.
Mycket få kapitalister får väl det infallet att göra sådana beräkningar angående sitt eget företag, och statistiken tiger nästan fullständigt angående förhållandet mellan det samhälleliga totalkapitalets konstanta och variabla del. Bara den amerikanska folkbokföringen ger vad som under nutida förhållanden är möjligt: summan av de i varje affärsgren betalda arbetslönerna och de profiter som gjorts. Hur tvivelaktiga dessa data än må vara, eftersom de vilar på okontrollerade uppgifter av industriägarna själva, så är de ändå mycket värdefulla och de enda uppgifter vi har om dessa fakta. I Europa är vi alltför finkänsliga för att begära sådana avslöjanden av storindustrin. - FE.]
Ökningen av det absoluta mervärdet eller en förlängning av merarbetet och därmed arbetsdagen, vid konstant variabelt kapital, alltså vid användning av samma arbetarantal till nominellt samma lön - varvid det är likgiltigt om övertiden blir betald eller inte - sänker relativt det konstanta kapitalets värde jämfört med totalkapitalet och det variabla kapitalet och höjer därigenom profitkvoten, även om vi bortser från mervärdets tillväxt och mängd och den eventuellt stigande mervärdekvoten. Omfattningen av det konstanta kapitalets fasta del, fabriksbyggnader, maskinen o.s.v., förblir densamma vare sig arbetet pågår 16 eller 12 timmar. Att förlänga arbetsdagen kräver inga nya utlägg i denna den mest kostnadskrävande delen av det konstanta kapitalet. Dessutom reproduceras då det fasta kapitalets värde under färre omslagsperioder, alltså förkortas den investeringstid som behövs för att uppnå en viss profit. Därför stegrar en förlängning av arbetsdagen profiten även om övertiden betalas, och till en viss gräns t.o.m. om den betalas högre än de normala arbetstimmarna. Den ständigt växande betingelsen i det moderna industrisystemet att öka det fasta kapitalet har därför varit en kraftig sporre för profithungriga kapitalister att förlänga arbetsdagen.[11*]
Det föreligger inte samma förhållande vid konstant arbetsdag. Här är det nödvändigt att antingen öka antalet arbetare och i ett bestämt förhållande till detta antal också mängden fast kapital, byggnader, maskiner etc., för att exploatera en större mängd arbete (vi bortser här från löneavdrag och nedpressning av lönen under det normala). Eller att öka arbetets intensitet och därmed höja arbetets produktivkraft, för att överhuvud taget dra ut mera relativt mervärde. I de industrigrenar, som använder råmaterial, växer det konstanta kapitalets cirkulerande del genom att mer råmaterial bearbetas under en given tidrymd; dessutom ökar antalet maskiner som samma antal arbetare sköter, alltså även denna del av det konstanta kapitalet. Ökningen av mervärdet åtföljes alltså av en ökning av det konstanta kapitalet, ökad exploatering av arbetet och fördyring av de produktionsbetingelser som gäller för exploatering av arbetet, d.v.s. större kapitalinvesteringar. Härigenom minskas profitkvoten å ena sidan om den höjes å den andra.
En hel rad löpande omkostnader förblir oförändrade eller nästan oförändrade vid längre liksom vid kortare arbetsdag. Kostnaderna för att leda 500 arbetare med 18 arbetstimmar är mindre än för att leda 750 arbetare 12 timmar.
"En fabriks driftkostnader för 10-timmarsarbete är nästan lika höga som för 12-timmars." (Rep. Fact. Oct. 1848, s. 37.)
Stats- och kommunalskatter, brandförsäkring, lön åt olika fast anställda, maskineriets värdeminskning och diverse andra omkostnader i en fabrik ökas oförändrat vid lång eller kort arbetstid. I samma skala som produktionen avtar stiger de jämfört med profiten. (Rep. Fact, Oct. 1862, s. 19.)
Den tid, som behövs för att värdet av maskineriet och andra beståndsdelar av det fasta kapitalet ska reproduceras, bestämmes i praktiken inte av den tid de faktiskt är brukbara utan genom den totala varaktigheten av den arbetsprocess i vilken de ingår och kan utnyttjas. Måste arbetarna slava 18 timmar i stället för 12, så blir det tre dagar mera per vecka, av en vecka blir en och en halv, av två år tre. Betalas inte övertiden så skänker arbetarna alltså utom den normala merarbetstiden på två veckor bort en tredje gratis, på två år ett tredje. Då stegras maskineriets värdereproduktion med 50% och uppnås på 2/3 av den eljest nödvändiga tiden.
För att undgå onödiga komplikationer utgår vi i denna undersökning, liksom vid undersökningen av prisfluktuationerna för råmaterialet (i kap. 6), från den förutsättningen att mervärdets mängd och kvot är givna.
Redan vid analysen av samverkan, arbetsdelningen och maskintekniken betonades att ekonomiseringen, när det gäller produktion i stor skala, väsentligen vilar på att den fungerar som betingelse för samhälleligt kombinerat arbete, alltså som en samhällelig betingelse för arbetet. Arbetsmedlen konsumeras gemensamt i produktionsprocessen av totalarbetaren i stället för att i splittrad form konsumeras av många ensamma eller på sin höjd i liten skala omedelbart samverkande arbetare. I en stor fabrik med en eller två huvudmotorer växer kostnaden för dessa inte i samma proportion som deras styrka räknad i hästkrafter och därmed deras verkningsområde. Kostnaderna för transmissionsmaskineriet växer inte i samma proportion som den mängd arbetsmaskiner som det sätter i rörelse. Själva arbetsmaskinen blir inte dyrare i förhållande till det stigande antal verktyg den representerar o.s.v. Produktionsmedlens koncentration inbesparar vidare byggnader av alla slag, inte bara för de egentliga verkstäderna utan också lagerlokaler o.s.v. På samma sätt förhåller det sig med utgifterna för belysning, bränsle och dylikt. Andra produktionsbetingelser förblir desamma, antingen de utnyttjas av få eller många.
Hela denna ekonomisering, som vilar på produktionsmedlens koncentration och deras användning i stor skala, förutsätter emellertid stora grupper av arbetare som samverkar, alltså en samhällelig kombination av arbetet. Den har alltså sin källa i det samhälleliga arbetet likaväl som merarbetet har sin källa i varje enskild arbetares merarbete, om det betraktas isolerat. T.o.m. de ständiga förbättringarna, som är möjliga och nödvändiga, bygger endast och allenast på de samhälleliga erfarenheter och iakttagelser, som den i stor skala kombinerade totalarbetarens produktion medför och tillåter.
Detsamma gäller om den andra stora grenen av ekonomisering med produktionsbetingelserna. Vi menar återförvandlingen av produktionens avfall i nya produktionselement, i samma eller i en annan produktionsgren. De processer varigenom detta avfall från produktionens och därmed också konsumtionens kretslopp - den må vara produktiv eller individuell - kan återföras. Även denna gren av besparingar, som vi senare ska gå närmare in på, är resultat av det samhälleliga arbetet i stor skala. Det är den däremot svarande stora förekomsten av dessa avfall, som gör dem till nya handelsobjekt och därmed till nya beståndsdelar av produktionen.
Bara som avfall från en samproduktion, därmed produktion i stor skala, får det betydelse för produktionsprocessen och blir bärare av bytesvärde. Detta avfall förbilligar - bortsett från den tjänst det fullgör som nytt produktionselement - i den mån det åter kan säljas, kostnaderna för råmaterial. I dessa kostnader inräknas alltid normalt avfall, nämligen den del som genomsnittligt kan beräknas gå förlorad vid bearbetningen. En minskning av kostnaderna för denna del av det konstanta kapitalet höjer i motsvarande mån profitkvoten vid given storlek av det variabla kapitalet och given mervärdekvot.
Om mervärdet är givet, kan profitkvoten ökas endast genom att värdet på det för varuproduktionen erforderliga kapitalet minskar. Ingår det konstanta kapitalet i varornas produktion är det inte dess bytesvärde utan dess bruksvärde som är av betydelse. Hur mycket arbete linet i ett spinneri kan suga upp beror inte på dess värde utan på dess kvantitet, om arbetets produktivitetsgrad, d.v.s. det tekniska utvecklingsstadiet är givet. På samma sätt är den hjälp, som t.ex. tre arbetare kan ha av en maskin, inte beroende av dess värde utan av dess bruksvärde som maskin. På ett stadium av den tekniska utvecklingen kan en dålig maskin vara dyr, på ett annat en god maskin vara billig.
Den ökade profit, som en kapitalist får genom att t.ex. bomull och spinnmaskiner blir billigare, är ett resultat av arbetets stegrade produktivitet visserligen inte i spinneriet utan i maskin- och bomullsfabrikationen. För att materialisera, alltså tillägna sig, en viss mängd merarbete behövs det mindre utlägg för arbetsbetingelser. De kostnader som krävs för att tillägna sig denna mängd merarbete bortfaller.
Det har redan talats om den besparing som uppstår genom att produktionsmedlen användes gemensamt av totalarbetaren - den samhälleligt kombinerade arbetaren - i produktionsprocessen. Inbesparing av konstant kapital som en följd av att cirkulationstiden blir kortare (kommunikationsmedlens utveckling är här den viktigaste faktorn) kommer att behandlas här nedan. Men först en påminnelse om den ekonomisering som blir ett resultat av de fortlöpande förbättringarna av maskinerna, nämligen 1) förbättringar av materialet, t.ex. järn i stället för trä; 2) av maskinfabrikationen överhuvud taget, som innebär att ehuru värdet av det konstanta kapitalets fasta del ständigt växer med arbetets utveckling mot allt större enheter, växer det inte alls i samma grad;[12*] 3) de speciella förbättringar som får redan befintliga maskiner att arbeta billigare och med högre verkningsgrad, t.ex. förbättringar av ångpannan etc., mera i detalj om detta senare; 4) att avfallet minskar genom bättre maskiner.
Allt som minskar nedslitningen av maskinerna och det fasta kapitalet överhuvud under en given produktionsperiod förbilligar inte bara den enskilda varan, varje enskild vara representerar den bråkdel av förslitningen som ingår i dess pris, utan minskar det alikvota kapitalutlägget för denna period. Reparationsarbeten o.d., som blir nödvändiga måste räknas till maskineriets ursprungliga kostnader. Blir de lägre genom att maskineriet får större varaktighet minskar i samma mån priset för detta.
Om all ekonomisering av detta slag gäller till stor del som tidigare, att den är möjlig endast för den kombinerade arbetaren och ofta kan förverkligas endast vid arbeten i ännu större skala, att den alltså kräver ännu större kombination av arbetare direkt i produktionsprocessen.
Men å andra sidan framstår här utvecklingen av arbetets produktivkraft i en industrigren, t.ex. i produktionen av järn, kol, maskiner, i byggnadskonsten o.s.v., i sin tur som delvis sammanhängande med framsteg på den intellektuella produktionens område, särskilt i fråga om naturvetenskapen och dess användning, som betingelse för en minskning av produktionsmedlens värde och därmed av deras kostnader i andra industrigrenar, t.ex. textilindustrin eller jordbruket. Detta säger sig själv, eftersom varan som kommer ut som produkt av en industrigren åter ingår som produktionsmedel i en annan. Hur billig den blir, är beroende av arbetets produktivitet i den produktionsgren vars produkt den är. Samtidigt är dess lägre pris en betingelse för inte endast att de varor blir billigare i vilkas produktion den ingår som produktionsmedel, utan också för en värdeminskning av det konstanta kapitalet, som produktionsmedlet är en del av, och därmed för en höjning av profitkvoten.
Det karaktäristiska för detta slags besparing av konstant kapital, som ett resultat av industrins fortskridande utveckling, är att profitkvotens stegring i en industrigren betingas av utvecklingen av arbetets produktivkraft i en annan. Här kan. kapitalisten åter tillgodogöra sig en vinst, som är produkten av det samhälleliga arbetet, även om den inte utvunnits som en direkt produkt av de arbetare han själv exploaterar. Denna utveckling av produktivkrafterna kan i sista instans alltid föras tillbaka på den samhälleliga karaktären av det verksamma arbetet; på arbetsdelningen inom samhället och på det intellektuella arbetets, särskilt naturvetenskapens, utveckling. Kapitalisten utnyttjar fördelarna av hela den samhälleliga arbetsdelningens system, utvecklingen av arbetets produktivkraft i dess yttre avdelning, den som levererar honom produktionsmedel. Så sjunker det relativa värdet på det konstanta kapital, som kapitalisten använder, och profitkvoten höjes.
Utom denna höjning av profitkvoten, genom besparingar i mängden arbete, som erfordras för att producera konstant kapital, uppkommer en annan höjning ur besparingen i användningen av det konstanta kapitalet själv: Genom koncentration av arbetare och deras samverkan i stor skala inbesparas å ena sidan konstant kapital. Samma byggnader, anordningar för belysning och värme o.s.v. kostar proportionsvis mindre för stor än för liten produktionsskala. Detsamma gäller för kraft- och arbetsmaskineri. Trots att dess absoluta värde stiger, faller det relativt i proportion till ökningen av produktionen och till det variabla kapitalets storlek eller till den mängd arbetskraft som sättes i rörelse. Å andra sidan består den ekonomisering, som ett kapital åstadkommer i sin egen produktion först och främst i ekonomisering av arbetet, d.v.s. i att reducera sina egna arbetares betalda arbete. Den tidigare nämnda ekonomin består däremot i att utvinna största möjliga andel av andra arbetares obetalda arbete så ekonomiskt fördelaktigt som möjligt, d.v.s. i den givna produktionsskalan med lägsta möjliga kostnad. I den mån som denna ekonomisering inte beror på den redan påvisade exploateringen av det samhälleliga arbetets produktivitet, när det producerar nytt konstant kapital, utan i besparingar vid användningen av det konstanta kapitalet är den ett direkt resultat av det gemensamma arbetet, arbetets samhälleliga form, antingen inom själva produktionsgrenen eller i produktionen av maskineri o.s.v. i en skala vari dess värde inte växer i samma grad som dess bruksvärde.
Här måste två punkter hållas i minnet: Om värdet av c = 0, så vore p' = m', och profitkvoten maximal. Men för det andra: viktigt för den direkta exploateringen av arbetet är inte värdet av de exploateringsmedel som användes, varken av det fasta kapitalet eller råvaror och hjälpämnen. Såvida de suger upp arbete, tjänar som material och förmedlare för arbetets och därigenom också merarbetets försakligande, är bytesvärdet av maskineri, byggnader, råvaror etc. fullständigt likgiltigt. Det som betyder något är deras mängd, som den tekniskt erfordras för att förbindas med en viss mängd levande arbete, och deras ändamålsenlighet, alltså inte bara lämpligt maskineri utan också goda råvaror och hjälpämnen. Av råvarornas kvalitet beror t.ex. profitkvoten. Gott material lämnar mindre avfall. Det kräves alltså en mindre mängd råvaror för att suga upp samma mängd arbete. Vidare är det motstånd som möter arbetsmaskinen mindre. Detta kan också ha en viss inverkan på mervärdet och på mervärdekvoten. Om råvaran är dålig behöver arbetaren mera tid för att bearbeta samma kvantitet. Vid oförändrad betalning medför det att merarbetet minskar. Detta har en betydande inverkan på kapitalets reproduktion och ackumulation, vars utveckling är ännu mer beroende av produktiviteten än av mängden förbrukat arbete, som visas i första boken, sid. 528-539.
Därför är kapitalistens fanatism, när det gäller ekonomisering med produktionsmedel, begriplig. Att ingenting kommer bort eller förslösas, att produktionsmedlen förbrukas endast på det sätt som produktionen kräver, hänger dels på arbetarnas träning och utbildning, dels på den disciplin som kapitalisten utövar över kombinationen av arbetare och som blir överflödig i ett samhällstillstånd, där arbetarna arbetar för egen räkning. Redan nu är den nästan överflödig i fråga om stycklön. Denna fanatism får ett motsatt uttryck i försämring eller förfalskning av produktionens beståndsdelar, vilket är ett viktigt medel för att sänka det konstanta kapitalets värde i förhållande till det variabla och på så sätt höja profitens kvot. Sedan tillkommer också, som en viktig del av bedrägeriet, försäljning av dessa delar av produktionen över deras värde, i den mån som detta värde återkommer i produkten. Detta moment spelar en viktig roll särskilt i den tyska industrin, vars grundsats är: folk kommer säkert att uppskatta att vi först skickar dem fina prover och sedan dåliga varor. Emellertid ska vi inte behandla dessa till konkurrensen hörande företeelser här.
Lägg märke till att denna stegring av profitkvoten genom sänkning av det konstanta kapitalets värde, d.v.s. genom att göra det mindre dyrt, inte är beroende av vad den ifrågavarande industrigrenen producerar, antingen det är lyxprodukter eller existensmedel som ingår i arbetarnas konsumtion eller produktionsmedel överhuvud taget. Denna omständighet får betydelse endast då det är fråga om mervärdekvoten, som väsentligen är beroende av arbetskraftens värde, d.v.s. värdet av de existensmedel arbetaren vanligen använder. Här är däremot mervärde och mervärdekvot förutsatta som givna. Hur mervärdet förhåller sig till totalkapitalet - och detta bestämmes av profitkvoten - hänger under dessa förhållanden enbart på det konstanta kapitalets värde, inte alls på bruksvärdet av dess beståndsdelar.
Att produktionsmedlen relativt sett blir billigare utesluter naturligtvis inte, att deras absoluta värdesumma växer, ty det absoluta omfånget av deras användning ökar utomordentligt med utvecklingen av arbetets produktivkraft och den samtidigt växande produktionsskalan. Ekonomisering i användningen av konstant kapital är, från vilken sida den än betraktas, uteslutande ett resultat av att produktionsmedlen fungerar och förbrukas gemensamt av arbetare i olika kombinationer, så att de besparingar som uppstår är en produkt av det omedelbart produktiva arbetets samhälleliga karaktär, men också ett resultat av arbetsproduktivitetens utveckling inom områden som levererar kapitalet dess produktionsmedel. Ställer man totalarbetet mot totalkapitalet, inte bara de arbetare mot kapitalisten X, som just han använder, framstår åter denna ekonomi som en produkt av det samhälleliga arbetets produktivkrafter, med den enda skillnaden att kapitalisten X inte bara utnyttjar arbetsproduktiviteten i sin egen verkstad utan också arbetsproduktiviteten i andras. Men ändå framstår för kapitalisten hushållningen med hans konstanta kapital som en för hans arbetare alldeles främmande förutsättning. Något som inte angår dem. De har inget att göra med detta. Däremot har kapitalisten alltid klart för sig att arbetarna har att göra med hur mycket eller litet arbete han kan köpa för samma penningsumma (så framträder i hans medvetande transaktionen mellan kapitalist och arbetare). Denna ekonomisering i användning av produktionsmedlen, denna metod att uppnå ett visst resultat med minsta möjliga utgifter, framstår i ännu högre grad än någon annan av de krafter som arbetet innesluter som en inneboende kraft i kapitalet och som en metod, speciell och karaktäristisk för det kapitalistiska produktionssättet.
Föreställningen om detta ligger nära till hands, eftersom den har ett sken av att motsvara verkligheten, och kapitalförhållandet fördöljer det inre sammanhanget genom den isolering och det främlingsskap, den fullständiga brist på inflytande för arbetaren som råder, när det gäller de betingelser som är avgörande för hans arbete.
För det första: De produktionsmedel, av vilka det konstanta kapitalet består, representerar enbart kapitalistens pengar (liksom den romerska gäldenärens kropp sin borgenärs pengar, enligt Linguet [10]) och har relationer endast till dessa, medan arbetaren, såvida han kommer i beröring med dem i den konkreta produktionsprocessen, befattar sig med dem enbart som bruksvärden i produktionen, som arbetsmedel och arbetsmaterial. Om detta värde avtar eller tilltar är alltså en sak som lika litet berör hans förhållande till kapitalisten som den omständigheten, om han arbetar med koppar eller järn. Givetvis älskar kapitalisten att uppfatta saken annorlunda, som vi senare ska visa, så snart en värdetillväxt av produktionsmedel och därigenom en minskning av profitkvoten äger rum.
För det andra: Såvida dessa produktionsmedel i den kapitalistiska produktionsprocessen också användes för att exploatera arbete, är frågan om deras relativa prisbillighet eller höga pris lika litet arbetarens bekymmer som det är hästens, om han styres med dyrare eller billigare betsel och tömmar.
Slutligen, som vi tidigare har sett, betraktar arbetaren i verkligheten sitt arbetes samhälleliga karaktär, dess kombination med andras arbete för ett gemensamt ändamål, som ett förhållande till en främmande makt. Betingelserna för att göra denna kombination verklig är främmande ägodelar, som han likgiltigt skulle förlösa, om han inte tvingades till att ekonomisera med dem. Helt annorlunda är förhållandet i de fabriker som tillhör arbetarna själva, t.ex. i Rochdale [11].
Därför behöver det knappast nämnas, att om arbetets produktivitet i en produktionsgren visar sig som billigare eller bättre produktionsmedel i en annan och därmed höjer dess profitkvot, framstår detta allmänna sammanhang i det samhälleliga arbetet för arbetarna som fullständigt främmande. Något som i verkligheten bara angår kapitalisten, eftersom det är han ensam som köper dessa produktionsmedel och tillägnar sig dem. Att han köper arbetarnas produkt i en annan produktionsgren med arbetarnas produkt i sin egen och därmed förfogar över andra arbetares produkt bara därför att han tillägnat sig sina egnas utan vederlag, detta är ett sammanhang, som cirkulationsprocessen o.s.v. till hans lycka fördöljer.
Till detta kommer, att liksom storproduktionen kan utveckla sig först i den kapitalistiska formen, så låter profithungern å ena sidan, konkurrensen å den andra, som tvingar till möjligast billiga produktion av varor, denna ekonomisering i användningen av det konstanta kapitalet framstå som säregen för det kapitalistiska produktionssättet och därmed som kapitalistens funktion.
Liksom det kapitalistiska produktionssättet driver fram en ständig utveckling av det samhälleliga arbetets produktivkrafter, tvingar det fram besparingar i användningen av konstant kapital.
Det stannar dock inte vid detta främlingsskap och denna likgiltighet som arbetaren, bäraren av det levande arbetet, känner inför den ekonomiska, d.v.s. rationella och sparsamma användningen av hans arbetsbetingelser. I enlighet med sin motsägelsefulla natur går det kapitalistiska produktionssättet ännu längre. Det räknar slöseri med arbetarens liv och hälsa och försämring av hans existensmöjligheter till ekonomisering i användningen av det konstanta kapitalet och därmed som ett medel att höja profitkvoten.
Då arbetaren tillbringar största delen av sitt liv i produktionsprocessen, så är dess betingelser till stor del avgörande för hans aktiva livsprocess, hans livsbetingelser. Ekonomiseringen med dessa livsbetingelser är en metod att höja profitkvoten, alldeles som vi tidigare har sett att rovdriften med arbetskraft, som förvandlar arbetaren till ett arbetsdjur, är en metod att påskynda kapitalets självförmering, mervärdeproduktionen. Denna ekonomisering kan gå så långt som till att tränga ihop arbetare i trånga, osunda lokaler, vilket kapitalisterna kallar att spara på utrymmet, att farligt maskineri utan skyddsanordningar samlas på små ytor, att inga skyddsåtgärder vidtagas i produktionsprocesser som till sin natur är hälsovådliga eller, som i gruvarbete, farliga. För att nu inte tala om frånvaron av alla anstalter för att göra produktionsprocessen mera mänsklig, tillfredsställande eller åtminstone dräglig. Detta skulle från kapitalistisk ståndpunkt vara ett meningslöst slöseri. Den kapitalistiska produktionen är överhuvud, trots all sin gnidighet, genomgående slösaktig med människomaterialet; liksom den i cirkulationen på grund av sin metod att fördela produkterna genom handel byggd på konkurrens förslösar mycket av sina materiella medel, så att samhället genom detta på det ena hållet förlorar vad den enskilde kapitalisten vinner på det andra.
Kapitalet har en tendens att i den direkta användningen av levande arbete reducera det till minsta möjliga arbete och att ständigt avkorta det arbete, som är nödvändigt för framställning av en produkt, genom att exploatera arbetets samhälleliga produktivkrafter. Alltså ekonomiserar kapitalet så mycket som möjligt med det direkt använda levande arbetet. En andra tendens är då att använda detta arbete, som reducerats till sitt minsta möjliga mått, under de mest ekonomiska betingelserna, d.v.s. reducera värdet av det använda konstanta kapitalet till dess nödvändiga minimum. Då varornas värde bestämmes genom den i dem innehållna nödvändiga arbetstiden, inte genom den arbetstid som faktiskt förbrukats, så är det kapitalet, som först realiserar denna norm och även oavlåtligen förkortar den för produktionen av en vara samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Härigenom reduceras priset på varan till sitt minimum, då det för dess produktion erfordrade arbetet reduceras till sitt minimum.
I fråga om ekonomisering i användningen av det konstanta kapitalet måsta man göra en avgränsning. Växer mängden och därmed värdesumman av det använda kapitalet, så är detta i första hand endast koncentration av mera kapital hos enskilda kapitalister. Men det är just denna större, koncentrerade mängd - vilken mestadels också motsvarar ett i absoluta tal större men relativt mindre antal anställda arbetare - som gör ekonomisering med det konstanta kapitalet möjlig. För den enskilde kapitalisten växer omfattningen av det nödvändiga kapitalutlägget, särskilt ifråga om fast kapital; men dess värde avtar relativt i förhållande till mängden bearbetat material och det exploaterade arbetet.
Detta ska nu helt kort analyseras genom några enstaka exempel. Vi börjar i slutet, med ekonomin i produktionsbetingelserna, så långt dessa också samtidigt framstår som existens- och livsbetingelser för arbetarna.
"Under den konkurrens som råder mellan gruvägarna ... gör man inte flera utgifter än som är nödvändigt för att övervinna de mest påtagliga fysiska svårigheterna. Konkurrensen mellan gruvarbetarna, som vanligen är flera än som behövs för arbetet, gör att de gärna utsätter sig för en stor mängd faror och ohälsosamma förhållanden för en lön, som endast obetydligt överstiger den som jordbruksarbetarna i grannskapet har, eftersom de i detta yrke också kan använda sina barn för förtjänst. Denna dubbla konkurrens är fullkomligt tillräckligt ... för att åstadkomma, att en stor del av gruvorna drivas med mycket ofullständig dränering och ventilation, ofta med dåligt byggda schakt, dåligt transportmaskineri, dåliga mekaniker, och illa konstruerade och utbyggda stollgångar och transportbanor. Detta orsakar en förstöring av liv, lemmar och hälsa, vars statistik skulle visa upp en skrämmande bild." (Firts Report on Children's Employment in Mines and Collieries etc. 21 april 1829 s. 102.)
I de engelska kolgruvorna dödades omkring år 1860 i genomsnitt 15 man per vecka. Enligt en rapport om olyckshändelser i kolgruvor (6 febr. 1862) dödades på de tio åren 1852-61 sammanlagt 8.466. Men rapporten konstaterar att detta antal är alltför lågt, då en stor mängd olycks- och dödsfall inte alls anmäldes under de första åren, när inspektörerna var nyanställda och deras områden alldeles för stora. Just den omständigheten att, trots det alltjämt mycket stort antal olyckor och ett alltför litet antal inspektörer med små befogenheter, olycksfallen har sjunkit i antal sedan inspektionen inrättades, visar den naturliga tendensen hos den kapitalistiska exploateringen. - Dessa människooffer är till största delen orsakade av gruvägarnas smutsiga girighet. De öppnade t.ex. ofta bara ett schakt, så att ingen effektiv ventilation var möjlig och inte heller någon reservutgång fanns om denna enda täpptes till.
Den kapitalistiska produktionen, när vi betraktar den i enskilda enheter och isolerad från cirkulationsprocessen och överdrifterna i konkurrensen, är utomordentligt sparsam med det materialiserade, i varor försakligade arbetet. Däremot är den långt mer än något annat produktionssätt en slösare med människor, med levande arbetare, en slösare inte bara med kött och blod utan också med nerver och hjärna. I själva verket är det endast förmedelst ett oerhört skövlande av individuell utveckling, som mänsklighetens utveckling överhuvudtaget har kunnat säkerställas och genomföras under den historiska epok som direkt föregår den medvetna reorganiseringen av det mänskliga samhället. Då hela den ekonomisering, som vi här behandlar, uppstår ur arbetets samhälleliga karaktär, så är det i verkligheten just denna direkt samhälleliga karaktär, som framkallar detta slöseri med arbetarnas liv och hälsa. I detta avseende är den redan av fabriksinspektören B. Baker framkastade frågan karaktäristisk:
"The whole question is one for serious consideration, in what way this sacrifice of infant life occasioned by congregational labour can be best averted?" <"Hela frågan måste allvarligt övervägas, hur dessa barnoffer, som förorsakas av att arbetare tränges samman i massor, bäst kan avvärjas."> (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 157.)
Fabriker. Hit hör att man motarbetar varje åtgärd för arbetarnas säkerhet, bekvämlighet och hälsa också i de egentliga fabrikerna. En stor del av de bulletiner, som meddelar antalet sårade och dödade i den industriella armén (se de årliga fabriksrapporterna) gäller dessa. Här tillkommer bristande utrymme och ventilation o.s.v.
Så sent som i oktober 1855 beklagar sig Leonard Horner över att många fabriksägare gör motstånd mot lagbestämmelserna om skyddsanordningar vid drivremmar som går horisontalt, trots att faran hela tiden har bevisats genom olycksfall, ofta med dödlig utgång och skyddsanordningarna varken är dyrbara eller på något sätt stör driften. (Rep. Fact., Oct. 1855, s. 6.) I sitt motstånd mot dessa och andra lagliga bestämmelser får fabrikanterna ett gott stöd av de oavlönade fredsdomare, som ska döma i sådana mål och som ofta själva är fabrikanter eller vänner till dem. Överdomare Cambell gav uttryck för arten av dessa herrars domar, när han om ett mål som överklagats hos honom sade: "Detta är inte en tolkning av en parlamentsakt, det är helt enkelt att avskaffa den" (a.a., s. 11). - I samma rapport berättar Horner att maskineriet i många fabriker sättes i gång utan att någon signal har givits. Men då det alltid finns något att ordna med även i ett stillastående maskineri är alltid några händer och fingrar sysselsatta i detta, och ständiga olycksfall uppstår enbart av denna anledning (a.a., s. 44). I Manchester hade fabrikanterna denna tid bildat en förening för att bekämpa fabrikslagstiftningen, den s.k. "National Association for the Amendment of the Factory Laws". Den hade i mars 1855 samlat in en summa på över 50.000 £ genom att medlemmarna betalat 2 sh per antalet hästkrafter i sina fabriker. Pengarna skulle användas för att betala medlemmarnas processkostnader i anledning av fabriksinspektörernas rättsliga anmärkningar och processerna skulle föras för föreningens räkning. Det gällde att bevisa att "döda är inte att mörda" [12], om det sker för profitens skull. Fabriksinspektören för Skottland, sir John Kincaird, berättar om en firma i Glasgow, att man där använde järnskrot till att utrusta hela maskineriet med skyddsanordningar, vilket kostade firman 9 £ 1 sh. Hade den varit ansluten till nämnda förening, så hade den fått betala för sina 110 hästkrafter 11 £ i bidrag, alltså mer än vad hela skyddsanordningen kostat. Men denna National Association hade uttryckligen bildats år 1854 just för att trotsa den lag som föreskrev sådana skyddsanordningar. Från 1844 till 1854 hade fabrikanterna inte tagit någon hänsyn till lagen, men detta år meddelade fabriksinspektörerna, på anvisning av Palmerston, att lagen nu skulle tillämpas på allvar. Genast bildade fabrikanterna sin förening. Bland dess mest framstående medlemmar var många själva fredsdomare och skulle i denna egenskap tillämpa lagen. När i april 1855 den nye inrikesministern, sir George Grey, framförde ett kompromissförslag, enligt vilket regeringen skulle nöja sig med formella bestämmelser vars praktiska betydelse var närmast obefintlig, tillbakavisade föreningen med förtrytelse även detta. I flera processer ägnade sig den kände ingenjören William Fairbairn åt att som sakkunnig slå ett slag för kapitalets ekonomi och hotade frihet. Fabriksinspektionens chef, Leonard Horner, förföljdes och motarbetades på alla sätt av fabrikanterna.
Fabrikanterna vilade inte förrän de erhållit ett utslag från Court of Queens bench [13] enligt vilket 1844 års lag inte föreskrev några skyddsanordningar för horisontella drivremmar som var dragna mer än 7 fot över golvet. År 1856 lyckades de slutligen genom skrymtaren Wilson-Patten - en av dessa fromma människor vars religion bara är ett yttre sken och som alltid är villiga att uträtta smutsiga ärenden för penningens riddare - att genomföra en parlamentsakt, som passade dem under de omständigheter som då rådde. Lagen upphävde faktiskt alla skyddsbestämmelser för arbetarna och hänvisade dem för skadestånd vid olycksfall genom maskinerna till de vanliga domstolarna (rena hånet med hänsyn till engelska rättegångskostnader), medan den samtidigt genom speciella, spetsfundiga föreskrifter angående den expertis som var nödvändig gjorde det nästan omöjligt för fabrikanterna att förlora en process. Följden var att olycksfallen snabbt ökade. Under halvåret maj - oktober hade inspektör Baker en tillväxt av olycksfallen på 21% enbart i förhållande till föregående halvår. 36,7% av samtliga olycksfall hade det enligt hans åsikt varit möjligt att förebygga. Visserligen hade 1858 och 1859 antalet olycksfall minskat betydligt i jämförelse med 1845 och 1846, nämligen med 29%, medan samtidigt antalet arbetare i de industrigrenar som inspektionen omfattade hade ökat med 20%. Men vad var anledningen? I den mån tvisten hittills löst (till 1865) beror det huvudsakligen på att nytt maskineri har införts. Där har skyddsanordningar redan från början anbringats med fabrikantens gillande, eftersom det inte kostar honom något extra. Det hade också lyckats några arbetare att erhålla avsevärd skadeersättning på rättslig väg för sina förlorade armar och att få dessa domar bekräftade i högsta instans (Rep. Fact., 30 april 1861, s. 31, dito april 1862, s. 17).
Så långt om ekonomisering med medlen för att skydda arbetarna till liv och lem (däribland också många barn) för de faror som uppstår, när de ska användas tillsammans med maskinerna.
Arbete i slutna lokaler överhuvud. - Det är väl bekant i hur hög grad ekonomisering i fråga om utrymme och därmed i fråga om byggnader är orsak till att många arbetare trängas samman i alltför små lokaler. Till detta kommer ekonomisering när det gäller ventilationen. Tillsammans med den längre arbetstiden åstadkommer dessa båda faktorer en stor ökning av sjukdomar i andningsorganen och följaktligen ökad dödlighet. Följande exempel är tagna från rapporter i Public Health, 6. Rep. 1863. De har sammanställts av den från Första boken välkände dr John Simon.
Liksom det är arbetarnas kombination och deras samverkan, som möjliggör användning av maskineri i stor skala, koncentration av produktionsmedel och ekonomisering i deras användning, såväl som detta samarbete massvis i slutna rum och under omständigheter för vilka det avgörande inte är arbetarnas hälsa utan att framställningen av produkten underlättas - så är denna koncentration av många arbetare i samma verkstad, vilken å ena sidan är källa till växande profit för kapitalisten, å andra sidan också, om den inte kompenseras såväl genom kortare arbetstid som genom särskilda skyddsanordningar, orsak till slöseri med arbetarnas liv och hälsa.
Doktor Simon uppställer som en regel, bevisad med en mängd statistik:
"I samma mån som befolkningen i ett område blir hänvisad till kollektivt inomhusarbete, stiger vid i övrigt lika omständigheter dödlighetstalet i dessa distrikt till följd av lungsjukdomar" (s. 23). Orsaken är den dåliga ventilationen. "Och sannolikt finns det i hela England inte ett enda undantag från den regeln, att i varje distrikt som har en betydande kollektiv inomhusindustri, dessa arbetares ökade dödlighet är tillräckligt stor för att prägla hela distriktets dödlighetsstatistik med ett tydligt överskott av lungsjukdomar" (s. 23).
Ur dödlighetsstatistiken gällande industrier som bedrivas inomhus, och som 1860 och 1861 undersöktes av hälsovårdsstyrelsen framgår: samma antal män mellan 15 och 25 år, som i de engelska åkerbruksdistrikten har 100 dödsfall av lungsot och andra lungsjukdomar, har i Coventry 163 dödsfall av lungsot, i Blackburn och Skipton 167, i Congleton och Bradford 168. I Leicester 171, i Leek 182, i Macclesfield 184, i Bolton 190, i Nottingham 192, i Rochdale 193, i Derby 198, i Saleford och Ashton-under-Lyne 203, i Leeds 218, i Preston 220 och i Manchester 263 (s. 24). Den efterföljande tabellen ger ännu mer slående exempel. Den ger dödsfallen i lungsjukdomar med skilda siffror för kvinnor och män i åldern 15-25 år och beräknade på 100.000. De utvalda distrikten är sådana, där enbart kvinnorna är sysselsatta i inomhusindustrier, männen däremot i alla möjliga arbetsgrenar.
I distrikt med sidenindustri, där männen i större utsträckning deltar i fabriksarbetet, är också deras dödlighet hög. Dödlighetskvoten för lungsot o.s.v. för båda könen avslöjar här, som det heter i rapporten,
"de ohyggliga (atrocious) sanitära förhållanden, under vilka en stor del av vår sidenindustri bedrives".
Och det är just denna sidenindustri, i vilken fabrikanterna begärde och delvis också erhöll extra lång arbetstid för barn under 13 år genom att åberopa de speciellt hälsosamma arbetsförhållandena i deras fabriker (Första boken, kap. 8, sid. 252).
| Distrikt | Huvudindustri | Dödsfall i lung- sjukdomar mellan 15 och 25 år beräknade på 100.000 |
|
| Män | Kvinnor | ||
| Berkhampstead | Halmflätning bedriven av kvinnor | 219 | 578 |
| Leighton Buzzard | Halmflätning bedriven av kvinnor | 309 | 554 |
| Newport Pagnell | Spetsfabrikation bedriven av kvinnor | 301 | 617 |
| Towcester | Spetsfabrikation bedriven av kvinnor | 239 | 577 |
| Yeovil | Handsmakeri, mestadels kvinnor | 280 | 409 |
| Leek | Sidenindustri, övervägande kvinnor | 437 | 856 |
| Congleton | Sidenindustri, övervägande kvinnor | 566 | 790 |
| Macclesfield | Sidenindustri, övervägande kvinnor | 593 | 890 |
| Sunda lantbruks- distrikt |
Jordbruk | 331 | 333 |
"Sannolikt har ingen av de hittills undersökta industrierna kunnat visa upp en värre bild än den som doktor Smith ger av skrädderierna ... Verkstäderna är mycket olika i sanitärt hänseende, säger han, men nästan alla är överfyllda, dåligt ventilerade och ohälsosamma ... I sådana rum är det naturligtvis hett, men om man tänder gasljuset, vid dimma under dagen och alla vinterkvällar, så stiger temperaturen till 80 á 90 grader (Fahrenheit = 27-38 °C) och förorsakar drypande svett och kondensation av andedräkten på glasrutorna, så att vatten oupphörligt rinner eller droppar från takfönstren, och arbetarna är tvungna att hålla några fönster öppna, fastän de då oundvikligen blir förkylda. - Tillståndet i 16 av de mest betydande verkstäderna i Londons Westend beskriver han: Det största kubikinnehåll, som i dessa dåligt ventilerade rum kommer på en arbetare, är 270 kubikfot, det minsta 105 fot, i genomsnitt för alla bara 156 fot per man. I en verkstad i vilken ett galleri har byggts runt om och som har enbart takljus, sysselsättas från 92 till över 100 människor. En stor mängd gaslågor brinner. Avträdena ligger tätt intill, och rummet överstiger inte 150 kubikfot per man. I en annan verkstad, som bara kan betecknas som en hundkoja inne på en gård, som endast får ljus uppifrån och med ett litet takfönster som enda möjlighet till ventilation, arbetar 5 eller 6 människor i ett rum om 112 kubikfot per man" och "i dessa ohyggliga (atrocious) verkstäder, som dr Smith beskriver, arbeta skräddarna vanligen 12 till 13 timmar om dagen och tidvis pågår arbetet under 14 till 16 timmar" (s. 25, 26, 28).
| Antal sysselsatta personer |
Industrigrenar och dessas lokalisering |
Dödlighetstal per 100.000 i åldern |
|||||
| 25-35 | 35-45 | 45-55 | |||||
| 958.265 | Jordbruk, England och Wales |
743 | 805 | 1.145 | |||
| 22.301 män och 12.377 kvinnor |
Skräddare, London | 958 | 1.262 | 2.367 | |||
| 13.803 | Sättare och tryckare, London |
894 | 1.747 | 2.367 | |||
(s. 30) Till detta kan anmärkas, och det har faktiskt redan gjorts av John Simon, chef för den medicinska avdelningen, som har utarbetat rapporten; att för åldrarna 25-35 år dödligheten har angivits alltför låg för skräddare, sättare och tryckare i London. I båda dessa branscher kommer ett stort antal unga människor (sannolikt upp till 30-årsåldern) från landsbygden som lärlingar och elever, d.v.s. för vidare utbildning hos mästare i London. De ökar antalet sysselsatta, på vilket dödlighetstalen för industrier i London måste beräknas; men bidraga inte i samma mån till antalet dödsfall i London, eftersom deras uppehåll där endast är tillfälligt. Blir de sjuka under denna tid så reser de hem till landsbygden, och där registreras dödsfallet om de dör. Denna omständighet berör ännu mer de tidigare åldrarna och gör att dödlighetssiffrorna för dessa åldrar i London är fullständigt värdelösa som måttstock på industrins hälsofarlighet (s. 30).
Sättarnas förhållande liknar skräddarnas men till bristen på ventilation och förpestad luft kommer också nattarbete. Deras vanliga arbetstid varar 12 till 13 timmar, många gånger 15 till 16.
"Stor hetta och kväljande luft, så snart gasljuset tänts ... Det förekommer inte sällan att dunster från ett gjuteri eller från maskineri eller stank från en avloppsbrunn i bottenvåningen stiger upp och försämrar de redan dåliga förhållandena i det övre rummet. Den upphettade luften i de undre rummen värmer alltid upp de övre genom golvet, och om rummen är låga och förbrukningen av gas stor är detta ett svårt missförhållande. Ännu sämre är det, när ångpannorna står i det undre rummet och fyller hela huset med olämplig hetta ... Allmänt kan det sägas, att vädringen genomgående är bristfällig och totalt otillfredsställande för att avlägsna hettan och gasens förbränningsprodukter när belysning är nödvändig, och att i många verkstäder, särskilt då de tidigare har varit bostadshus, tillståndet är högst beklagligt." "I några verkstäder, särskilt för veckotidningar, där även pojkar om 12 till 16 år arbetar, pågår arbetet nästan oavbrutet två dagar och en natt. I andra sätterier, inriktade på att utföra arbeten som snabbt ska vara färdiga, ger inte ens söndagen någon vila för arbetaren och hans arbetstid är 7 i stället för 6 dagar i veckan" (s. 26, 28).
Modister och finsömmerskor (milliners and dressmakers) sysselsatte oss redan i Första boken (kap. 8, sid. 218) med anledning av överarbetet. I vår rapport beskrives deras arbetslokaler av doktor Ord. Även om de under dagen kan vara någorlunda, är de under de timmar då gasljuset brinner överhettade, unkna och osunda. I 34 verkstäder av den bättre sorten fann doktor Ord, att genomsnittstalet kubikfot per arbeterska var:
"I fyra fall mer än 500; i fyra andra 400-500, i fem [andra 300-400; i fem andra 250-300; i sju andra] 200-250; i fyra 150-200; och slutligen i nio endast 100-150. Inte ens de bästa av dessa fall ger tillräckligt utrymme för långvarigt arbete, om inte lokalen är mycket väl ventilerad. Även om ventilationen är god blir verkstäderna mycket heta och kvava efter mörkrets inbrott på grund av de många gaslågor som är nödvändiga."
Och så här lyder doktor Ords rapport om en verkstad av den lägre klassen, som drevs för en mellanhands räkning (middleman):
"Ett rum, 1.280 kubikfot, med 14 personer. Utrymme för var och en 91,5 kubikfot. Arbeterskorna såg utarbetade och eländiga ut. Deras förtjänst uppgavs vara 7-15 sh. per vecka förutom te ... Arbetstid 8-8. Det lilla rummet där dessa 14 personer var hopträngda var dåligt ventilerat. Det fanns två fönster som kunde öppnas och en öppen spis, men denna hade stängts till. Några särskilda anordningar för ventilation fanns inte" (s. 27).
Samma rapport anmärker angående modisternas och sömmerskornas överarbete:
"De unga kvinnornas överarbete i fashionabla modebutiker varar ungefär fyra månader av året, och då är det så ohyggligt att det vid flera tillfällen för ett ögonblick har framkallat överraskning och ovilja bland allmänheten. Under dessa månader pågår arbetet i verkstaden i regel 14 timmar, när brådskande beställningar hopar sig 17-18 timmar. Andra årstider arbetas det sannolikt 10-14 timmar i verkstaden. De som har hemarbete är regelbundet i verksamhet 12 eller 13 timmar. I konfektionen av damkappor, kragar, skjortor o.s.v., även arbete med symaskiner, är de timmar som tillbringas i den gemensamma verkstaden färre, inte mer än 10-12, men", säger doktor Ord, "de regelbundna arbetstimmarna kan i många firmor utökas betydligt genom särskilt betald övertid, och i andra tar man arbetet med hem för att göra det färdigt efter den reguljära arbetstiden. Vi kan tillfoga, att det ena likaväl som det andra slaget av överarbete ofta är framtvingat" (s. 28).
John Simon anmärker i en not till denna sida:
"Herr Redcliffe, sekreterare i Epidemiological Society, som hade särskilt goda tillfällen att undersöka hälsotillståndet hos modisterna i de finaste modehusen, fann på 20 flickor, som sade om sig själva att de mådde 'fullständigt bra', bara en som var frisk. De övriga visade olika grader av fysisk kraftnedsättning, nervös svaghet och många funktionsstörningar av dessa anledningar. Han anger som orsaker: i första hand arbetstidens längd, som han uppskattar till minst 12 timmar dagligen t.o.m. under lågsäsong, sedan 'trängsel och dålig ventilation i verkstäderna, luft som fördärvats av gaslågor, otillräcklig eller dålig näring och dåliga bostäder'."
Den slutsats, som den engelska hälsovårdsstyrelsens chef kommer fram till, är:
"för arbetarna är det praktiskt omöjligt att hålla fast vid det som teoretiskt är deras primära rätt till hälsovård: rättigheten att under det gemensamma arbete för vilket dess köpare har fört dem tillsammans, denne ska så långt det är honom möjligt och på egen bekostnad avlägsna alla onödigt hälsofarliga förhållanden; och att, då arbetarna själva faktiskt inte har möjlighet att framtvinga rättvisa i sina hälsofrågor, kan de lika litet vänta sig något verksamt bistånd från de tjänstemän, som ska tillämpa Nuisances Removal Acts [C] oavsett vad lagen kan förväntas innehålla" (s. 29). "Utan tvivel kommer definitionen av den exakta gräns vid vilken företagare ska vara underkastad reglering att innebära vissa tekniska svårigheter. Men ... i princip är hälsokravet allmängiltigt. I otaliga arbetares och arbeterskors intresse, dessa som nu får sitt liv i onödan förkrympt och förkortat genom de oändliga fysiska lidanden som just deras arbete medför, vågar jag uttala den förhoppningen, att de sanitära förhållandena vid arbete lika allmängiltigt ska ställas under lämpligt lagligt skydd. Åtminstone så att effektiv ventilation av alla inomhuslokaler säkerställes, och att i varje arbetsgren som är av hälsofarlig natur, dess speciella hälsorisker så mycket som möjligt begränsas" (s. 63).
I sin rapport för oktober 1852 citerar L. Horner ett brev av den berömde ingenjören James Nasmyth från Patricroft, ånghammarens uppfinnare. Där det bl.a. heter:
"Allmänheten har mycket liten kännedom om den oerhörda tillväxt av drivkraft, som har uppnåtts genom sådana systemändringar och förbättringar (ifråga om ångmaskiner) som jag talar om. Maskinkraften i vårt distrikt (Lancashire) var under nära 40 år nedtryckt av en räddhågad och vidskeplig tradition, men nu är vi lyckligt frigjorda. Under de sista 15 åren, men särskilt de senaste 4 (sedan 1848) har några mycket viktiga förändringar ägt rum i de kondenserande ångmaskinernas arbetssätt ... Resultatet var att samma maskiner kunde utföra en mycket större arbetsprestation än tidigare och dessutom förbrukade betydligt mindre kol ... Under många år efter det att ångkraften införts i fabrikerna i detta distrikt var den hastighet, vid vilken man ansåg att de kondenserande ångmaskinerna bäst kunde utnyttjas, ungefär 220 fot kolvslag per minut, d.v.s. en maskin med 5 fots kolvslag var enligt föreskrifterna begränsad till 22 vevaxelrotationer per minut. Det ansågs inte lämpligt att driva maskinen hastigare, och då hela maskineriet var anpassat för dessa 220 fot kolvslag per minut, behärskade denna långsamma och meningslöst begränsade hastighet hela driften under många år. Men slutligen prövade man en större hastighet, antingen på grund av lycklig okunnighet om föreskrifterna eller på grund av insikten hos någon djärv nydanare, och då resultatet var högst gynnsamt följdes exemplet av andra. Man gav som man sade maskinen lösa tyglar och ändrade huvudhjulen i överföringsmekanismen på så sätt, att ångmaskinen kunde göra 300 fot och mer per minut, medan maskineriet hölls kvar vid sin tidigare hastighet ... Denna större hastighet hos ångmaskinen är nu den vanliga, eftersom det visade sig att man inte bara vann mer användbar kraft ur samma maskin utan rörelsen också var mera regelbunden till följd av att svänghjulets rörelsemoment var större. Vid konstant ångtryck och konstant vakuum i kondensatorn erhöll man mera kraft genom att helt enkelt låta kolven löpa snabbare. Om vi t.ex. genom lämplig förändring kan få en ångmaskin, som vid 200 fot per minut ger 40 hästkrafter, att vid oförändrat ångtryck och vakuum gör 400 fot per minut, så får vi precis den dubbla kraften, och då ångtryck och vakuum i båda fallen är desamma, så blir påfrestningen på de enskilda maskindelarna och därmed faran för olycksfall endast obetydligt ökad. Hela skillnaden är, att vi konsumerar mera ånga i proportion till den hastigare kolvrörelsen, eller nästan så mycket. Vidare slites lager och andra för friktion utsatta delar något snabbare men knappast så mycket att det är värt att notera ... Men om samma maskin ska leverera mer kraft genom hastigare kolvrörelse måste mer kol förbrännas under samma ångpanna eller också måste en panna med större avdunstningsförmåga användas, kort sagt mer ånga frambringas. Följaktligen gjorde man detta. De gamla 'påskyndade' maskinerna utrustades med pannor som kunde frambringa mer ånga och levererade sedan i många fall 100% mer arbete. Framemot 1842 började ångmaskinerna i Cornwalls gruvor väcka uppmärksamhet för den utomordentligt billiga kraft som de levererade. Konkurrensen mellan bomullsspinnerierna tvingade fabrikanterna att söka huvudkällan till sin profit i besparingar, och den märkvärdiga skillnaden i kolförbrukning per hästkraft och timme som maskinerna i Cornwall uppvisade, liksom de utomordentliga ekonomiska prestationerna av Woolfs dubbelcylindermaskiner, gjorde att frågan om besparing av bränsle kom i förgrunden också i vårt distrikt. Maskinerna i Cornwall och Woolfs dubbelcylindermaskiner levererade per 31/2 till 4 pund kol en hästkraft i timmen, medan maskinerna i bomullsdistrikten i allmänhet förbrukade 8 till 12 pund per hästkraften och timme. Denna högst betydande skillnad gjorde att fabrikanter och maskinbyggare i vårt område försökte använda de medel som redan var vanliga och hade gett så utomordentliga resultat i Cornwall och Frankrike. Där hade det höga kolpriset tvingat fabrikanterna att ingående granska denna kostsamma gren av sin rörelse. Detta ledde till mycket viktiga resultat. För det första blev många pannor, vilkas halva yta under den gamla goda tiden av hög profit varit utsatta för den kalla yttre luften, nu täckta med tjocka lager av filt eller tegel och murbruk eller på något annat sätt. Härigenom förhindrades utstrålning av den med så mycket kostnad frambragta hettan. Ångrör skyddades på samma sätt, också maskinens cylinder kläddes över med filt och trä. För det andra tillkom användningen av högtryck. Hittills hade säkerhetsventilerna varit så avvägda att de öppnades vid ett ångtryck av 4, 6 eller 8 skålpund per kvadrattum. Nu fann man att om trycket höjdes till 14 eller 20 skålpund ... en mycket betydande kolbesparing uppnåddes. Med andra ord, fabriken presterade samma arbete med betydligt mindre kolförbrukning... De som hade medel och var tillräckligt djärva utvidgade systemet med ökat tryck och expansion allt mer och använde ändamålsenligt konstruerade ångpannor, som levererade ånga med ett tryck om 30, 40, 60 och 70 skålpund per kvadrattum. Ett tryck som skulle ha gjort en ingenjör av den gamla skolan helt vettskrämd. Men då det ekonomiska resultatet av detta stegrade ångtryck ... mycket snabbt visade sig i en form som inte kunde missförstås, nämligen pund, shilling och pence, blev högtryckspannor vid kondenseringsmaskiner närmast en regel. De som önskade genomföra reformen i full skala ... använde snart Woolfs maskintyp, nämligen den med två cylindrar till varje maskin, i vilken ångan ur pannan lämnar så mycket kraft åt den ena cylindern, som kan utvinnas genom överskottet över det atmosfäriska trycket, varefter den i stället för att som tidigare gå ut i fria luften efter varje kolvslag föres in i en lågtryckscylinder av ungefär 4 gånger större kubikinnehåll för att ytterligare expandera och därefter ledas in i kondensatorn. De flesta fabriker som byggts under senare tid drives med Woolfs maskiner. De presterar per 31/2 till 4 skålpund kol en hästkraft per timme. I det gamla systemet behövde maskinerna 12 till 14 skålpund för detta. En utmärkt anordning har gjort det möjligt att använda Woolfs system med dubbelcylindern eller den kombinerade hög- och lågtryckscylindern även på äldre maskiner och på så sätt höja deras prestationer med samtidigt minskad kolförbrukning. Samma resultat har man under de senaste 8 till 10 åren uppnått genom att förbinda en högtrycksmaskin med en kondenseringsmaskin, så att den förbrukade ångan från den förstnämnda överföres till den senare och driver denna. Detta system är användbart i många fall."
"Det är inte möjligt att erhålla en detaljerad uppräkning över den ökade arbetsprestationen av en ångmaskin sedan någon eller alla dessa nyare förbättringar har installerats. Men jag är säker på, att för samma vikt ångmaskiner erhålla vi nu minst 50% mer tjänster eller arbete i genomsnitt, och att i många fall samma ångmaskin, som vid tiden för den begränsade hastigheten 220 fot i minuten gav 50 hästkrafter, nu levererar över 100. De mycket goda ekonomiska resultaten av högtrycksångans användning i kondenseringsmaskiner såväl som de höjda fordringar, som ställs på de gamla ångmaskinerna på grund av att affärsverksamheten utvidgats, har under de sista tre åren lett till införande av rörpannor och därigenom återigen betydligt minskat kostnaderna för att producera ånga." (Rep. Fact. Oct. 1852, s. 23-27.)
Vad som gäller om den maskin som alstrar kraft gäller också om den som förmedlar kraften och om arbetsmaskineriet.
"Den snabba takten under de allra senaste åren i utvecklingen av förbättringar i maskineriet har gjort det möjligt för fabrikanterna att utvidga produktionen utan tillskott av drivkraft. En sparsammare användning av arbetet har blivit nödvändig genom att arbetsdagen förkortats, och i de flesta väl ledda fabriker överväger man alltid, hur man ska öka produktionen och minska utgifterna. Jag har en uppställning framför mig, som välvilligt iordningställts av en mycket intelligent herre i mitt distrikt, gällande antal och ålder för de i hans fabrik sysselsatta arbetarna, de använda maskinerna och den utbetalade lönen under tiden från 1840 till nu. I oktober 1840 sysselsatte hans firma 600 arbetare, varav 200 under 13 år. Oktober 1852 bara 350 arbetare, varav endast 60 under 13 år. Samma antal maskiner, utom ett fåtal, var i drift, och samma summa arbetslön betalades ut båda åren." (Redgraves rapport i Rep. Fact. Oct. 1852, s. 58.)
Dessa förbättringar i arbetsmaskineriet får sin fulla verkan först när maskinerna uppställas i nya ändamålsenligt inrättade fabriksbyggnader.
"Med avseende på förbättringar i maskineriet måste jag anmärka, att ett stort framsteg har gjorts framför allt i konstruktionen av nya fabriksbyggnader som passar för uppställandet av detta nya maskineri ... I bottenvåningen spinner jag allt mitt garn, och på detta enda golv sätter jag upp 29.000 dubbelspindlar. Enbart på detta utrymme inbesparar jag åtminstone 10% arbete. Inte så mycket beroende på några framsteg i principerna för garnspinning utan genom att maskineriet koncentrerats under en enda ledning, så att jag kan driva det nämnda antalet spindlar med en enda drivrem. Jämfört med andra firmors arbete för att hålla igång samma antal spindlar sparar jag härigenom 60 och i andra fall 80%. Dessutom blir det stora besparingar av olja, drivaxlar och fett ... Kort sagt, med bättre inrättningar i fabriken och förbättrat maskineri har jag lågt räknat sparat 10% arbete och har vid sidan av detta en stor besparing av kraft, kol, olja, talg, drivaxlar och remmar etc." (Vittnesmål av ägare till ett bomullsspinneri. Rep. Fact. Oct. 1863, s. 110.)
Användningen av avfallet från produktion och konsumtion utvidgas med det kapitalistiska produktionssättet. Med produktionsavfall förstår vi avfall från industri och jordbruk, med konsumtionsavfall dels exkrement från människans naturliga ämnesomsättning, dels den form som konsumtionsartiklarna får sedan de har använts och förbrukats. Produktionsavfallet kan alltså i den kemiska industrin vara de biprodukter som gå förlorade vid produktion i liten skala eller de järnspånor som hopar sig vid maskinfabrikation och återvänder som råvara i järnproduktionen etc. Konsumtionens avfall är människornas naturliga utsöndringar, klädrester i form av lump o.s.v. Konsumtionsavfallet är viktigast för jordbruket. Ifråga om dess användning förekommer i den kapitalistiska hushållningen ett stort slöseri; i London t.ex. vet man inte något bättre att ta sig till med avfallet från 41/2 miljon människor än att med ohyggliga kostnader använda det till att förpesta Themsen.
En höjning av priset på råvarorna ger den naturliga impulsen till att utnyttja avfallet.
I sin helhet är betingelserna för denna återanvändning: massförekomst av sådant avfall som kan utnyttjas endast i stor skala; förbättring av sådant maskineri som kan användas för att bearbeta tidigare obrukbara ämnen till en form som är användbar för nyproduktion; vetenskapliga framsteg, särskilt inom kemin, som avslöjar nyttiga egenskaper hos sådant avfall. Inom jordbruk som drivs som trädgårdsodling som i Lombardiet, i södra Kina och i Japan förekommer visserligen besparingar av detta slag i stor omfattning, men som helhet är jordbrukets produktivitet i detta systemet köpt till priset av stort slöseri med mänsklig arbetskraft som härigenom undandrages andra produktionsområden.
Det s.k. avfallet eller spillet spelar en stor roll i nästan alla industrier. Fabriksrapporten i december 1863 anger som en viktig orsak till att storarrendatorerna i England och på Irland så ogärna och endast sällan odlade lin: "Den stora mängd avfall ... som uppstår vid beredning av lin i de små vattendrivna verkstäder där linet häcklas (scutch milis) ... Avfallet vid bomullsberedning är mycket obetydligt men vid linberedningen stort. Effektiv blötläggning och mekanisering av häcklandet kan reducera denna nackdel ... På Irland häcklas linet ofta på ett så bedrövligt sätt att 28-30% går till spillo,"
allt detta kunde man undvika genom att använda bättre maskiner. Så mycket blånor föll nu bort att fabriksinspektören säger:
"Det har meddelats mig, att arbetarna vid många av linberedningsverkstäderna på Irland ofta tar med avfallet hem för att använda det som bränsle, och ändå är detta avfall mycket värdefullt" (a.a. s. 140).
Bomullsavfallet ska vi senare behandla i samband med råvarornas prisfluktuationer.
Yllefabrikanterna var klipskare än linberedarna.
"Tidigare var det vanligt att bannlysa all beredning av ullavfall och yllelump från användning i nytillverkning, med dessa fördomar har fullkomligt försvunnit när det gäller the shoddy trade (konstullindustrin), som har blivit en viktig gren inom Yorkshires ylledistrikt. Även affärer med bomullsavfall kommer utan tvivel snart att räknas som en affärsgren som tillgodoser ett erkänt behov. För 30 år sedan var yllelumpen, d.v.s. trasor, gamla kläder o.s.v. av ylle, värd i genomsnitt 4 £ 4 sh. per ton. De senare åren värderas den till 44 £ per ton. Och efterfrågan har stigit så att även lump som innehåller en blandning av bomulls- och ylletyg kan utnyttjas. Man har funnit medel som förstör bomullen utan att skada ullen. Nu är tusentals arbetare sysselsatta med att tillverka shoddy och konsumenten har fördel av detta. Han kan nu köpa tyg av god genomsnittskvalitet till ett mycket måttligt pris." (Rep. Fact. Dec. 1863, s. 107.)
Redan i slutet av 1862 utgjordes en tredjedel av den engelska industrins ullförbrukning av sådan föryngrad konstull. (Rep. Fact., Oct. 1862, s. 81.) Den "stora fördelen" för "konsumenten" består i att hans yllekläder blir utslitna på en tredjedel och ser luggslitna ut på en sjättedel av den tid som var vanlig förr.
Den engelska sidenindustrin befann sig på samma sluttande bana. 1839- 1862 hade förbrukningen av äkta råsiden minskat något, medan förbrukningen av sidenavfall fördubblats. Med förbättrade maskiner kunde man av detta annars tämligen värdelösa ämne tillverka ett siden som var användbart för många ändamål.
Men det mest slående exemplet på användning av avfall lämnar den kemiska industrin. Den förbrukar inte bara sitt eget avfall, genom att finna nya sätt att använda dem, utan också de mest olikartade avfall från andra industrier. Förvandlar t.ex. den tidigare nästan oanvändbara gastjäran till anilinfärger, krappfärgämnen (alisarin) och nu också till mediciner.
Denna ekonomisering med avfallet genom nyanvändning i produktionen, är en sida av saken. Man måste också ekonomisera genom att undvika allt onödigt spill, alltså reducera produktionsavfallet till ett minimum och maximera den omedelbara utnyttjandegraden av alla råvaror och hjälpämnen som ingår i produktionen.
Besparingar som minskar avfallet är till en del betingade av det använda materialets kvalitet. Olja och såpa kan sparas genom att maskindelarna noggrant anpassas och slipas. Detta gäller hjälpämnen. Men till en del, och detta är det viktigaste, beror det på kvaliteten av de maskiner och verktyg som användes om en större eller mindre del av råvaran blir spill i produktionsprocessen. Slutligen beror det också på råvarans kvalitet. Den är i sin tur betingad av utvecklingen inom den extraktiva industrin och jordbrukskulturen, där råvarorna frambringas (av kulturens framsteg i egentlig mening), och av förbättringar av de processer som råvarorna genomgår innan de kommer till fabriken.
"Parmentier har bevisat att konsten att mala spannmål har förbättrats betydligt sedan inte så långt tillbaka, exempelvis Ludvig XIV:s tid, så att de nya kvarnarna jämfört med de gamla av samma mängd spannmål kan leverera en halv gång till så mycket bröd. Man har för årlig konsumtion per invånare i Paris från början räknat 4 setiers spannmål, sedan 3 och slutligen 2. I våra dagar räknar man med endast 11/3 setier eller ungefär 342 skålpund per kapita ... I Perce, där jag länge bott, har klumpigt konstruerade kvarnar, som hade kvarnstenar av granit och trapp, ombyggts enligt lagarna för mekaniken, som de sista 30 åren gjort så stora framsteg. Man har försett dem med goda kvarnstenar från La Ferté, man malar spannmålen två gånger, man har satt mjölsikten i en kretsformig rörelse och produkten mjöl av en bestämd mängd spannmål har ökat med 1/6. Den enorma skillnaden mellan den dagliga spannmålsförbrukningen hos romarna och hos oss är därför lätt att förklara. Hela orsaken ligger helt enkelt i de bristfälliga metoderna vid malning och brödberedning. Detta anser jag också vara förklaringen till ett märkligt faktum som Plinius anför, XVIII, c. 20,2 ... 'Mjölet såldes i Rom allt efter kvaliteten för 40, 48 eller 96 ass per modius. Dessa priser, som var mycket höga i förhållande till de gällande spannmålspriserna, förklaras av de dåtida kvarnarnas outvecklade tillstånd och de därav följande höga malningskostnaderna.' " (Dureau de la Malle, Écon. Pol. des Romains. Paris 1840, I. s. 280.)
Dessa besparingar i förbrukningen av fast kapital är som sagt ett resultat av att arbetsbetingelserna användas i stor skala, kort sagt, att de tjänar som betingelse för omedelbart samhälleligt arbete eller för en omedelbar samverkan inom produktionsprocessen. Detta är dels ett oeftergivligt krav om de mekaniska och kemiska uppfinningarna ska kunna användas utan att fördyra varans pris, vilket alltid är ett conditio sine qua non <oundgänglig betingelse>. Dels blir de besparingar som uppstår vid gemensam konsumtion möjliga först genom produktion i stor skala. Slutligen: det är först den kombinerade arbetarens erfarenheter som kan upptäcka och påvisa var och på vilket sätt besparingarna kan göras, hur de upptäckter som gjorts kan på bästa sätt användas och vilka konkreta svårigheter som måste övervinnas när en teori ska omsättas i praktiken - dess användning i produktionsprocessen o.s.v.
I förbigående kan sägas, att man bör skilja mellan allmänt arbete och gemensamt, kooperativt, arbete. Båda spelar sin roll i produktionsprocessen och övergår i varandra men har också vissa skiljaktigheter. Allmänt arbete är allt vetenskapligt arbete, alla upptäckter och uppfinningar. Dessa är beroende av dels samverkan mellan levande arbete och dels utnyttjande av tidigare generationers arbete, medan däremot gemensamt arbete endast förutsätter individernas direkta samverkan.
Ovanstående får ytterligare bekräftelse av vad som ofta iakttagits:
1) Den stora skillnaden i kostnader mellan den första modellen av en ny maskin och den efterföljande tillverkningen av samma modell (om detta, se Ure och Babbage) [14].
2) De mycket större kostnader ett företag som bygger på nya uppfinningar har, jämfört med senare företag, som så att säga bygger på dess ruiner, ex suis ossibus <av dess skelett>. Detta går så långt, att de första företagarna mestadels gör konkurs och först efterföljarna lyckas, sedan de fått byggnader, maskiner o.s.v. billigt. Det är därför mestadels den mest värdelösa och miserabla sorten av penningkapitalister, som drar den största profiten ur all ny utveckling av människoandens allmänna arbete och dess samhälleliga användning genom kombinerat arbete.
Här förutsättes liksom tidigare, att ingen förändring sker ifråga om mervärdekvoten. Denna förutsättning är nödvändig om man vill renodla fallet. Vid konstant mervärdekvot skulle det vara möjligt, att ett kapital sysselsatte ett växande eller minskande antal arbetare, till följd av sammandragning eller expansion förorsakad av de fluktuationer i råvarornas pris som vi här ska behandla. I ett sådant fall skulle mervärdets mängd kunna variera vid konstant mervärdekvot. Men också detta kan här lämnas ur räkningen som ett specialfall. Om förbättringar i maskineri och prisförändringar på råvaran verkar samtidigt, antingen på mängden arbetare, som ett givet kapital sysselsätter, eller på arbetslönens höjd, så behöver man bara sammanställa 1) den effekt som variationen i det konstanta kapitalet åstadkommer på profitkvoten, 2) den effekt som variationen i arbetslön åstadkommer på profitkvoten. Svaret ger då sig självt.
Men här måste rent allmänt anmärkas liksom vid det tidigare fallet: förekommer variationer orsakade av besparingar av konstant kapital eller av fluktuationer i råvarornas pris, så berör de alltid profitkvoten, även om arbetslönen, alltså mervärdets kvot och mängd, lämnas helt oberörd. De förändrar i m'(v/C) storleken av C och därmed hela bråkets värde. Det är alltså även här alldeles likgiltigt - i motsats till vad vi fann vid analysen av mervärdet - i vilka produktionsområden dessa variationer försiggå; om de av dem berörda industrigrenarna producera existensmedel för arbetarna eller konstant kapital för produktion av sådana existensmedel. Detta gäller också för variationer inom lyxproduktionen, och med lyxproduktion förstås i detta sammanhang all produktion som inte är nödvändig för reproduktionen av arbetskraften.
Med råvaror inbegripas här också hjälpämnen såsom indigo, kol, gas etc. Såvida maskineriet ingår under denna rubrik, består dess eget råmaterial av järn, trä, läder etc. Dess eget pris påverkas därför av prisfluktuationer på det material som ingår i dess konstruktion. Höjes detta pris genom prisfluktuationer vare sig gällande det material som maskineriet består av eller hjälpämnen som förbrukas när det användes, faller profitkvoten i motsvarande mån. Vid prissänkning tvärtom.
I de följande undersökningarna kommer vi att begränsa oss till prisfluktuationer hos råvarorna, endast när de ingår i varans produktionsprocess, inte när de är material till maskiner, som fungerar som arbetsmedel, eller hjälpämnen för dessa. Till detta kan anmärkas: naturrikedomar av järn, kol, trä o.s.v. som är huvudbeståndsdelar i konstruktion och användning av maskineri etc. framstår här som en kapitalets spontana fruktbarhet och är en faktor i bestämningen av profitkvoten som är oberoende av om arbetslönen är hög eller låg.
Då profitkvoten är m/C eller m/(c+v), så är det klart att allt, som förorsakar en förändring i storleken av c och därmed av C, likaledes förorsakar en förändring i profitkvoten, även om m och v och deras ömsesidiga förhållande förblir oförändrat. Råvaran utgör emellertid en huvuddel av det konstanta kapitalet. Till och med i sådana industrigrenar där ingen egentlig råvara ingår är den med som hjälpämne eller som beståndsdel av maskiner o.s.v. och påverkar därigenom dess prisfluktuationer och i samma mån profitkvoten. Faller råvarans pris med en summa = d, så går m/C eller m/(c+v) över i m/(C-d) eller m/((c-d)+v). Därför stiger profitkvoten. Omvänt. Stiger priset på råämnet, sa blir nu av m/C eller m/(c+v) i stället m/(C+d) eller m/((c+d)+v); därför faller profitkvoten. Vid för övrigt lika omständigheter faller och stiger profitkvoten därför i omvänd riktning mot råvarans pris. Av detta framgår bland annat hur viktigt ett lågt pris på råvaran är för industriländer, t.o.m. om fluktuationerna i priset på råvara inte alls åtföljes av ändringar i produktens avsättningsmöjligheter, alltså alldeles bortsett från förhållandet mellan utbud och efterfrågan.
Vidare framgår att utrikeshandeln inverkar på profitkvoten, även bortsett från all inverkan den har på arbetslönen genom förbilligande av de nödvändiga existensmedlen. Den påverkar nämligen priserna på de rå- eller hjälpämnen som ingår i industrin och jordbruket. Det är den ännu alltigenom bristfälliga insikten i profitkvotens natur och dess specifika skiljaktighet från mervärdets kvot som är skuld till att å ena sidan ekonomer, som genom praktiska erfarenheter har fastställt en betydande inverkan av råvarupriser på profitkvoten, ger en fullständigt felaktig teoretisk förklaring (Torrens [15]), medan å andra sidan ekonomer, som håller sig till allmänna principer, som Ricardo [16], inte inser att t.ex. världshandeln har inflytande på profitkvoten.
Detta klargör emellertid den stora betydelsen för industrin av att tullarna på råvaror upphävdes eller minskades. Redan det rationellt utvecklade skyddstullsystemet gjorde största möjliga reduktion av importtullarna på råvaror till en av sina huvudprinciper. Detta och avskaffande av spannmålstullarna [17], var det viktigaste målet för de engelska frihandelsanhängarna, som framför allt var angelägna om att också importtullen på bomull avskaffades.
Användningen av mjöl i bomullsindustrin kan tjäna som exempel på betydelsen av prisnedsättning för ett ämne, som visserligen inte är råmaterial i egentlig mening utan ett hjälpämne och samtidigt ett betydelsefullt livsmedel. Redan år 1837 beräknade R. H. Greg[13*], att de vid denna tid i Storbritannien drivna 100.000 maskinvävstolarna och 250.000 handvävstolarna årligen förbrukade 41 miljoner pund mjöl för att glätta varpen. Han beräknade att ytterligare en tredjedel av denna kvantitet användes för blekning och andra processer och uppskattade totalvärdet av det förbrukade mjölet till minst 342.000 £ årligen för de sista tio åren. En jämförelse med mjölpriserna på kontinenten visade, att det pristillägg på mjöl, som spannmålstullarna påtvingat fabrikanterna, årligen hade uppgått till 170.000 £. För 1837 uppskattar Greg det till minst 200.000 £ och talar om en firma för vilken pristillägget på mjöl årligen utgjorde 1.000 £. Till följd av detta
"har storfabrikanter, omsorgsfulla och beräknande affärsmän sagt, att tio timmars dagligt arbete skulle vara alldeles tillräckligt, om spannmålstullarna avskaffades". (Rep. Fact. Oct. 1848, s. 98.)
Spannmålstullarna blev avskaffade; dessutom tullen på bomull och andra råvaror, men knappt var detta uppnått, så blev fabrikanternas opposition mot tiotimmarslagen häftigare än någonsin. Och när tio timmars arbetsdag i fabrikerna trots detta blev lag, var den första reaktionen ett försök att pressa ned lönerna. Värdet av råvaror och hjälpämnen ingår omedelbart och i sin helhet i värdet av den produkt i vilken de förbrukas, medan värdet av det fasta kapitalets beståndsdelar ingår i produkten så småningom, efterhand som de förslitas. Därav följer, att råmaterialets pris i mycket högre grad inverkar på produktens pris än priset på det fasta kapitalet, trots att profitkvoten bestämmes genom det använda kapitalets totala värdesumma utan hänseende till hur mycket av denna som konsumerats, när produkten framställdes.
Men det är klart - även om detta bara nämnes i förbigående, då vi här alltjämt förutsätta att varorna säljas till sitt värde, att alltså de prisfluktuationer, som uppstår genom konkurrensen ännu är ovidkommande - att en utvidgning eller inskränkning av marknaden är beroende av den enskilda varans pris och utvidgas eller inskränkes i omvänt förhållande till prisets stigande eller fallande. Det visar sig faktiskt också, att när råmaterialets pris stiger, ökar varans pris inte i proportion till detta, och när råvarans pris sjunker, faller varans pris inte i samma proportion. Därför sjunker profitkvoten mera, när råvarans pris ökar, och stiger högre, när råvarans pris minskar, än vad fallet vore om varorna såldes till sitt värde.
Vidare: när arbetets produktivkraft växer, ökar massan och värdet av det använda maskineriet men inte proportionellt med tillväxten av produktivkraft, d.v.s. maskineriets leverans av en ökad produkt. I de industrigrenar, där råmaterial ingår, d.v.s. där arbetsobjektet själv är produkt av tidigare arbete, uttryckes den växande produktivkraften av arbetet just i de proportioner, vari en större kvantitet råmaterial absorberar en bestämd mängd arbete, alltså i den växande mängd råmaterial, som t.ex. på en arbetstimme förvandlas till produkt, bearbetas till vara. Alltså i samma mån som arbetets produktivkraft utvecklas, bildar råvarans värde en ständigt växande beståndsdel av varuproduktens värde, inte bara därför att råvarans värde i sin helhet ingår i varuprodukten utan därför att i varje bråkdel av totalprodukten andelen förslitet maskineri och andelen nytillsatt arbete ständigt minskar. Till följd av denna fallande rörelse växer proportionsvis den andra värdedelen, som bildas av råvaran, om denna tillväxt inte upphäves genom att råvarans värde minskar i motsvarande grad, på grund av den växande produktiviteten av det arbete, som behövs för att frambringa den.
Vidare: råvaror och hjälpämnen är, liksom arbetslönen, beståndsdelar av det cirkulerande kapitalet och måste alltså fortlöpande ersättas helt ur försäljningen av produkten. Av maskineriet behöver endast förslitningen ersättas och detta närmast i form av en reservfond - varvid det i verkligheten inte är så väsentligt om varje enskild försäljning ger sin andel till denna reservfond, förutsatt att hela årsförsäljningen levererar sin årsandel. Även detta visar, hur en höjning av priset på råvaran, om den leder till att det pris som realiseras genom försäljningen inte räcker för att ersätta alla de element som ingår i varan, kan beskära eller hämma hela reproduktionsprocessen eller göra det omöjligt att fortsätta processen i en skala som för dess tekniska grundval är den mest lämpliga, så att antingen bara en del av maskineriet kan sysselsättas eller hela maskineriet inte kan arbeta full tid.
Slutligen växer de kostnader som avfallet förorsakar i direkt förhållande till råvarans prisförändringar; växer om priset stiger och minskar om det faller. Men också här finns en gräns. År 1850 heter det:
"En källa till betydande förluster vid prisstegring på råvara, nämligen avfallet, skulle den som inte själv sysslar med spinneri knappast komma att tänka på. Man berättade för mig, att om bomullen stiger, spinnarens kostnader särskilt för sämre kvaliteter bomull stiger proportionsvis mer än prisökningen anger. Avfallet vid spinning av grova garner uppgår till dryga 15%. Om alltså denna procentsats förorsakar en förlust på 1/2 d. per pund vid ett bomullspris på 31/2 d., så stiger denna förlust per pund till 1 d., när priset gått upp till 7 d. per pund." (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 106.)
Men när bomullspriset till följd av det amerikanska inbördeskriget steg rekordhögt, så att något liknande inte inträffat på nästan 100 år, blev rapporten helt annorlunda :
"Det pris som nu betalas för bomullsavfall och dess återinförande i fabriken som råmaterial erbjuder en viss ersättning för den skillnad i avfallsförlust som finns mellan indisk och amerikansk bomull. Denna skillnad är ungefär 121/2%. Förlusten vid förbearbetningen av indisk bomull är 25%, så att bomullen i verkligheten kostar spinnaren 1/4 mer än han betalar för den. Förlusten genom avfall hade inte så stor betydelse när amerikansk bomull kostade 5 eller 6 d. per pund, eftersom den inte var högre än 3/4 d. per pund, men nu är den mycket viktig, då bomullen kostar 2 sh. per pund och avfallsförlusten alltså utgör 6 d.[14*]" (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 106.)
De företeelser, som vi analyserar i detta kapitel, förutsätter för sin fulla utveckling kreditväsendet och konkurrensen på världsmarknaden, som överhuvud taget bildar grundval och livsatmosfär för det kapitalistiska produktionssättet. Men dessa mer specifika former för kapitalistisk produktion kan behandlas i full utsträckning först när kapitalets allmänna natur är klart uppfattad, dessutom ligger det utanför den plan vi uppgjort för detta verk och hör hemma i dess eventuella fortsättning. Inte desto mindre kan de företeelser som nämns i rubriken här behandlas i allmänhet. De har nära förbindelse, för det första med varandra och för det andra både med profitkvot och profitmängd. Helt kort skulle de diskuteras här redan av det skälet, att de ger ett sken av att inte bara profitkvoten utan också mängden profit - som i verkligheten är identisk med mängden mervärde - kan öka eller minska oberoende av mervärdets rörelse, både då det gäller dess mängd och dess kvot.
Ska frigörande och bindning av kapital betraktas som helt andra fenomen än värdestegring och värdeminskning?
Frågan är då: vad förstår vi med frigörande och bindning av kapital? Värdestegring och värdeminskning är självklara. De betyder endast att ett givet kapital ökar eller minskar i värde som ett resultat av allmänna ekonomiska förhållanden - ty det handlar inte om ett särskilt öde för något visst individuellt kapital. Alltså att värdet av ett kapital som investerats i produktionen stiger eller faller, bortsett från dess värdeökning genom det merarbete som tillförts.
Med bindning av kapital förstår vi, att bestämda, givna andelar av produktens totalvärde måste återförvandlas i element av konstant eller variabelt kapital om produktionen ska fortgå i samma skala. Med frigörande av kapital förstår vi, att en del av produktens totalvärde, som skulle ha återförvandlats till antingen konstant eller variabelt kapital, blir disponibelt och överflödigt om produktionen ska fortgå i samma skala. Detta frigörande eller denna bindning av kapital skiljer sig från frigörande eller bindning av reveny. Om det årliga mervärdet för ett kapital C är t.ex. = X, kan en reduktion av priset på varor som ingår i kapitalisternas konsumtion göra x - a tillräckligt för att åstadkomma samma mängd nyttigheter o.s.v. som tidigare. En del av revenyn = a är alltså frigjord, och kan tjäna till att utöka konsumtionen eller att återförvandlas till kapital (till ackumulationen). Omvänt: om x + a behövs för att kapitalisterna ska ha samma standard som tidigare, måste de antingen inskränka sig eller också måste den del av inkomsten = a, som tidigare ackumulerades, nu utges som reveny.
Värdestegring och värdeminskning kan antingen träffa konstant eller variabelt kapital eller båda, i det konstanta kapitalet kan det beröra den fasta eller den cirkulerande delen eller båda.
Till konstant kapital måste vi räkna råvaror och hjälpämnen samt halvfabrikat; här sammanfattade under namnet råmaterial, dessutom maskineri och annat fast kapital.
I den tidigare analysen behandlade vi särskilt råvarornas pris- eller värdevariationer, med avseende på dessas inflytande på profitkvoten, och uppställde den allmänna lagen, att vid i övrigt lika förhållanden är profitkvoten omvänt proportionell till råvarans värdestorlek. Och detta är obetingat riktigt ifråga om sådant kapital, som nyinvesteras i företag där kapitalanläggningen, förvandlingen av pengar till kapital, först äger rum.
Men bortsett från detta i nyanläggning investerade kapital, finns en stor del av det redan fungerande kapitalet i cirkulationssfären. Där en del föreligger som varor på marknaden väntande på att förvandlas i pengar och en annan del alltid föreligger som pengar i någon form som ska återförvandlas i produktionsbetingelser. Slutligen finns en del i produktionssfären, dels i den ursprungliga formen av produktionsmedel, råvaror, hjälpämnen, inköpta halvfabrikat, maskiner och annat fast kapital och dels som produkt i den pågående tillverkningsprocessen. Effekten av värdestegring eller värdeminskning är här mycket beroende av de olika delarnas relativa proportioner. För att förenkla frågan kan vi till en början utelämna allt fast kapital och enbart behandla den av råvaror, hjälpämnen, halvfabrikat, marknadsförda varor och varor under tillverkning bestående delen av det konstanta kapitalet.
Stiger priset på råvaror, t.ex. bomull, så stiger också priset på bomullsvarorna - halvfabrikat som garn och färdiga varor som tyger o.s.v. - som fabricerades med billigare bomull. Detsamma gäller värdet på den bomull som finns i lager och den som man just förbehandlar. Eftersom den senare genom återverkan blir ett uttryck för mera arbetstid, tillför den åt produkten, som den ingår i, ett högre värde än den själv ursprungligen hade och som kapitalisten betalat.
Stiger alltså priset på råmaterial samtidigt som en betydande mängd färdiga varor finns på marknaden, oberoende av deras tillverkningsstadium, så stiger värdet av dessa varor, och därmed försiggår en höjning av värdet på det existerande kapitalet. Detta gäller också de förråd av råvaror o. dyl. som producenterna har. Denna värdestegring kan hålla den enskilde kapitalisten, eller en hel speciell sfär inom den kapitalistiska produktionen, skadeslös och mer än så för den sänkta profit, som är en följd av prisstegring på råvaran. Utan att ingå på detaljer i konkurrensens verkningar kan vi dock för fullständighetens skull fastslå: 1) om de förråd av råvaror som finns lagrade har betydande storlek, motverkar de den prisstegring som uppstått vid råvarornas ursprungliga produktionsort; 2) om halvfabrikat och färdigvaror pressar marknaden, hindras deras pris från att öka i proportion till priset på råvaran.
Det motsatta inträffar vid prisfall på råvaror, vilket vid för övrigt lika förhållanden höjer profitkvoten. De varor, som finns på marknaden, och de som ännu är under tillverkning samt råvaruförråden minskar i värde och motverkar därigenom den samtidiga stegringen av profitkvoten.
Effekten av prisvariationer för råvaror blir mer utpräglad ju mindre förråd som finns i produktionssfären och på marknaden t.ex. vid affärsårets slut, den tidpunkt då den stora mängden råvaror som jordbruksprodukter efter skörden levereras.
I hela vår undersökning utgår vi från förutsättningen att höjning eller sänkning av priserna är uttryck för verkliga värdeförändringar. Men då det här är fråga om den effekt, som dessa prisförändringar har på profitkvoten, har orsaken egentligen ingen betydelse. Detta gäller även om priserna stiger och faller inte till följd av värdeförändringar utan av inverkan från kreditsystemet, konkurrensen etc.
Då profitkvoten är lika med förhållandet mellan produktvärdets överskott och värdet av det investerade totalkapitalet, så vore en höjning av profitkvoten, som orsakas av att det investerade kapitalet minskar i värde, förbunden med förlust av kapitalvärde. På motsvarande sätt skulle en minskning av profitkvoten, som orsakades av att det investerade kapitalet steg i värde, möjligtvis kunna vara förbunden med vinst.
Beträffande den andra delen av det konstanta kapitalet, maskineri och fast kapital i allmänhet, så kan de värdestegringar som försiggår på detta område och som framför allt gäller byggnader, jordegendom o.s.v. inte få en tillfredsställande behandling utan jordränteteorin och hör därför inte hemma här. Men av allmän betydelse i fråga om värdeminskning är: 1) De ständiga förbättringar, som relativt sett minskar bruksvärdet och därmed värdet av existerande maskiner, fabriksbyggnader o.s.v. Denna process har en särskilt våldsam effekt under den första period, då ett nykonstruerat maskineri ännu inte nått en viss grad av fulländning och därför ofta blir gammalmodigt innan det hunnit nyproducera sitt värde. Detta är ett av skälen till den under sådana perioder vanliga måttlösa förlängningen av arbetstiden. Arbete dag och natt med ständig skiftgång för att maskineriets värde ska nyproduceras på kortare tid utan att maskineriets förslitning beräknas för hög. Kan man inte på detta sätt utjämna maskineriets korta användningstid (dess korta livstid på grund av förbättringar som kan förutses), så avger den en alltför stor värdedel moralisk förslitning till produkten. Den blir då alltför dyrbart för att kunna konkurrera med hantverksarbete.[15*]
När maskineri, utrustning och fabriksbyggnader, det fasta kapitalet överhuvud, har uppnått en viss mognad, så att det för en längre tid kan förbli oförändrat åtminstone till sin grundkonstruktion, inträder en liknande värdeminskning till följd av förbättringar i metoden att reproducera detta fasta kapital. Värdet av maskineri o.s.v. sjunker, men nu emedan det kan reproduceras billigare, inte för att det undantränges eller minskar i värde genom nytt, mer produktivt maskineri. Detta är en av orsakerna till att djärva storföretag blomstra först i andra hand, sedan den förste ägaren gjort bankrutt, och den andre som köpt billigt därför kan börja sin produktion med mindre kapitalutlägg.
Speciellt när det gäller jordbruket är det påfallande, att förhållanden som höjer eller sänker produkternas pris också höjer eller sänker kapitalets värde, eftersom det senare till stor del består just av dessa produkter, som spannmål, boskap o.s.v. (Ricardo [19]).
Det återstår nu att behandla det variabla kapitalet.
Om arbetskraftens värde stiger, därför att värdet av de existensmedel som är nödvändiga för dess reproduktion stiger, eller tvärtom sjunker, därför att värdet på dessa existensmedel minskar - värdestegring eller värdeminskning av det variabla kapitalet uttrycker ingenting annat än dessa två fenomen - så motsvarar, vid konstant längd av arbetsdagen, mervärdets fall denna värdestegring och växande mervärde denna värdeminskning. Men även andra omständigheter - frigörande och bindning av kapital - kan vara förbundna med detta. De har tidigare inte undersökts och ska nu i korthet anges.
Om arbetslönen sjunker till följd av att arbetskraftens värde sjunker (något som till och med kan sammanhänga med att det verkliga priset på arbetet ökar) så frigöres alltså en del av det kapital som hittills varit investerat i arbetslöner. Variabelt kapital har frigjorts. För kapital som nyinvesterats betyder detta helt enkelt att det arbetar med högre mervärdekvot. Samma mängd arbete sättes i rörelse med mindre pengar än förut, då ökar den obetalda delen arbete på den betalda delens bekostnad. Men när det gäller tidigare investerat kapital stegras inte bara mervärdets kvot utan en del av det i arbetslöner investerade kapitalet blir nu fritt. Det var tidigare bundet och utgjorde en stående del, som måste dras bort från den ersättning man fick för produkten, utges i arbetslön och fungera som variabelt kapital om företaget skulle kunna fortsätta i samma omfattning. Nu kan denna del användas för nya investeringar, antingen för att utvidga samma företag eller för operationer inom ett annat produktionsområde.
Vi kan exempelvis anta, att 500 £ från början behövts för att sätta 500 arbetare per vecka i arbete, men att nu bara 400 £ behövs. Om mängden producerat värde båda gångerna var = 1.000 £ var mängden mervärde per vecka från början = 500 £, mervärdekvoten 500/500 = 100%; men efter lönesänkningen blir mervärdemängden 1.000 £ - 400 £ = 600 £ och dess kvot 600/400 = 150%. Och denna höjning av mervärdekvoten är den enda effekten för den, som med ett variabelt kapital av 400 £ och motsvarande konstant kapital startar ett nytt företag inom samma produktionsområde. Men inom ett redan fungerande företag skulle vid en sådan satsning mervärdemängden 500 £ stiga till 600 £ och mervärdekvoten från 100 till 150% till följd av det variabla kapitalets värdeminskning. Dessutom frigöras 100 £ variabelt kapital, som på nytt kan exploatera arbete. Samma arbetsmängd blir alltså fördelaktigare utnyttjad, men dessutom kan de 100 £ som frigjorts göra det möjligt att med samma variabla kapital på 500 £ exploatera flera arbetare än förut till den höjda mervärdekvoten.
Nu den omvända situationen. Antag att den ursprungliga proportionen i produktfördelningen vid 500 sysselsatta arbetare är = 400 v + 600 m = 1.000, alltså mervärdets kvot = 150%. Arbetaren erhåller alltså här per vecka 4/5 £ = 16 sh. Om till följd av det variabla kapitalets värdestegring 500 arbetare nu per vecka kostar 500 £, så blir veckolönen för vardera = 1 £, och 400 £ kan sätta bara 400 arbetare i rörelse. Sysselsättes samma arbetarantal som hittills, så har vi 500 v + 500 m = 1.000; mervärdets kvot har sjunkit från 150 till 100%, alltså med en tredjedel. För ett nyplacerat kapital skulle den enda effekten vara att mervärdets kvot blev mindre. Vid i övrigt lika förhållanden skulle profitkvoten ha sjunkit om också inte i samma proportion. Om t.ex. c = 2.000, så har vi i det ena fallet 2.000 c + 400 v + 600 m = 3.000. m' = 150%, p' = 600/2.400= 25%.
I andra fallet 2.000 c + 500 v + 500 m = 3.000. m' = 100%, p' = 500/2.500
= 20%. Däremot vore effekten på det redan tidigare investerade kapitalet dubbel. Med 400 £ variabelt kapital kan nu bara 400 arbetare sysselsättas och det till en mervärdekvot av 100%. De ger alltså ett totalt mervärde om endast 400 £. Då vidare ett konstant kapital till ett värde av 2.000 £ behöver 500 arbetare för att sätta det i rörelse, så kan 400 arbetare bara sätta ett konstant värde om 1.600 £ i rörelse. Om produktionen ska fortsätta i den dittillsvarande skalan och inte en femtedel av maskineriet stoppas, så måste det variabla kapitalet höjas med 100 £ för att som förut sysselsätta 500 arbetare; och detta är möjligt bara om man binder kapital som hittills varit disponibelt, så att en del av ackumulationen, som skulle användas till utvidgning nu bara tjänar till att fylla ut det som fattas, eller också tar man en del av det gamla kapitalet som var bestämd att utges som reveny. Med 100 £ ökat utlägg i variabelt kapital produceras då 100 £ mindre mervärde. För att sysselsätta samma antal arbetare kräves mera kapital, och dessutom har det mervärde som varje arbetare levererar blivit mindre.
De fördelar som uppstår genom frigörande och de nackdelar som uppstår genom bindning av variabelt kapital existerar enbart för det redan investerade kapital som reproducerar sig under de givna förhållandena. För nyinvesterat kapital inskränker sig fördelen av det ena, nackdelen av det andra till stegring eller minskning av mervärdets kvot och motsvarande, men dock inte proportionell förändring av profitkvoten.
Det frigörande och den bindning av variabelt kapital som nu analyserats är resultat av värdeminskning och värdestegring av det variabla kapitalets beståndsdelar, d.v.s. av kostnader för att reproducera arbetskraften. Men variabelt kapital kunde också frigöras om vid konstant lönekvot ett mindre antal arbetare behövdes för att sätta samma mängd konstant kapital i rörelse. På samma sätt kan också motsatsen förekomma, om variabelt tillskottskapital bindes genom att flera arbetare behövs för samma mängd konstant kapital, då arbetets produktivkraft har minskat. Om däremot en del av det kapital som tidigare använts som variabelt användes som konstant, alltså endast en förändrad fördelning mellan beståndsdelarna i samma kapital föreligger, så har detta visserligen inflytande både på mervärdekvot och profitkvot, men hör inte hemma under rubriken bindning och frigörande av kapital.
Vi har redan sett, att konstant kapital kan bli bundet eller frigjort till följd av att värdet av de element det består av ökar eller minskar. Bortsett från detta är det möjligt att binda konstant kapital (utan att någon del av det variabla förvandlas till konstant) endast om arbetets produktivkraft tilltar, alltså samma mängd arbete frambringar större produkt och därmed sätter mer konstant kapital i rörelse. Under vissa förhållanden kan detta förekomma också om produktivkraften avtar, som t.ex. i åkerbruk, om samma arbetsmängd behöver mer produktionsmedel, som gödsel, utsäde, dränering o.s.v., för att åstadkomma samma produkt. Konstant kapital kan frigöras utan värdeminskning, om förbättringar, utnyttjande av naturkrafter o.s.v. gör det möjligt för ett konstant kapital av mindre värde att tekniskt göra samma tjänst som tidigare ett kapital av större värde.
Vi såg i Andra boken, att sedan varorna omsatts i pengar, försålts, en viss del av dessa pengar åter måste omsättas tillbaka till materiella delar av det konstanta kapitalet i de proportioner, som den bestämda tekniska karaktären av varje given produktionsgren kräver. Bortsett från arbetslönen, det variabla kapitalet, är i alla grenar råmaterialet det viktigaste elementet. Då inberäknas hjälpämnen, som är särskilt viktiga i produktionsgrenar, som inte använder råvara i ordets egentliga mening, t.ex. gruvindustrin och den extraktiva industrin i allmänhet. Den del av priset, som ska ersätta maskineriets förslitning, beräknas tämligen nominellt så länge maskineriet är arbetsdugligt. Det har inte så stor betydelse om det betalas och ersättes i pengar i dag eller i morgon eller under ett annat avsnitt av kapitalets omslagstid. Annorlunda med råmaterialet. Stiger dess pris, så är det kanske omöjligt att få ut fullständig ersättning för detta ur varans värde sedan arbetslönen avdragits. Därför blir det avbrott, svåra sammanstötningar, t.o.m. katastrofer i reproduktionsprocessen vid häftiga prisförändringar. Särskilt för åkerbruksprodukter, råvaran från den organiska naturen, som är underkastade sådana prisförändringar till följd av växlande skördeutfall o. dyl. - bortsett denna gång från kreditsystemet. Samma arbetskvantitet kan här materialiseras i mycket olika mängder bruksvärden till följd av naturförhållanden som inte kan kontrolleras, gynnsamma eller ogynnsamma årstider o.s.v. Ett bestämt mått av dessa bruksvärden kommer sedan att ha mycket olika pris. Om värdet x representeras av 100 £ i varan a, så är priset på ett pund av a = x/100; om av 1.000 £ a är priset på ett pund av a = x/1.000 o.s.v. Detta är alltså det ena elementet för råvarans prisfluktuationer.
Ett annat - som omnämnes här endast för fullständighetens skull, eftersom konkurrensen och kreditsystemet ännu ligger utanför vår analys - är detta: Det ligger i sakens natur, att växt- och djurämnen, vars tillväxt och produktion är underkastade bestämda organiska lagar, inte snabbt kan förmeras i samma utsträckning som maskiner och annat fast kapital, t.ex. kol och malm. I ett industriellt utvecklat land kan sådan produktion utökas med kort varsel, om naturliga betingelser finns. Därför är det möjligt och i utvecklad kapitalistisk produktion rent av oundvikligt, att produktionen och ökningen av den del av det konstanta kapitalet som består av fast kapital, som maskiner o. dyl., har ett betydande försprång framför den del som består av organiska råvaror. Då stiger efterfrågan på dessa råvaror och detta medför 1) att de hämtas från större avstånd, eftersom det höjda priset kan täcka större transportkostnader; 2) att produktionen av dessa råvaror ökas, vilket enligt sakens natur först kanske ett helt år senare höjer mängden av produkter; och 3) att man utnyttjar ersättningsämnen som tidigare inte använts och tar tillvara avfallet bättre. Om prisstegringen börjar ha ett markerat inflytande på produktionens och utbudets omfattning, har vanligen den vändpunkt passerats där efterfrågan sjunker på grund av den långvariga, oavbrutna stegringen av priset på råvaror och varor i vilka dessa ingår, och detta återverkar på råvarans pris. Bortsett från de konvulsioner som detta förorsakar, genom att kapital i olika former sjunker i värde, finns ytterligare omständigheter, som vi här helt kort ska beröra.
Det redan sagda har klargjort, att ju mer utvecklad den kapitalistiska produktionen är, med möjlighet till snabb och ständig ökning av den del av det fasta kapitalet som består av maskiner o. dyl., och ju hastigare ackumulationen (särskilt i tider av högkonjunktur) är, desto större är den relativa överproduktionen av maskineri och annat fast kapital, desto oftare förekommer relativ underproduktion av vegetabiliska och animaliska råämnen, desto mer utpräglad den tidigare påvisade prisstegringen och den däremot svarande reaktionen. Desto tätare kommer alltså de omvälvningar, som har sin grund i dessa våldsamma prisfluktuationer, som berör ett av reproduktionsprocessens viktigaste element.
Men kommer nu ett sammanbrott av dessa höga priser, därför att de har framkallat en minskad efterfrågan, medan de samtidigt har åstadkommit en utvidgad produktion i ett område och ett utbud i andra avlägsna och tidigare obetydligt eller inte alls utnyttjade produktionsområden; så måste resultatet av denna utvidgade produktion och detta utbud som överstiger efterfrågan - särskilt med de gällande höga priserna - betraktas från flera olika synpunkter. Råmaterialprisets plötsliga sammanbrott lägger en hämsko på reproduktionen och så återställes monopolet för de ursprungsländer, som producerar under de gynnsammaste betingelserna, kanske återupprättat med vissa inskränkningar men dock återupprättat. Till följd av den givna impulsen fortsätter visserligen råmaterialets reproduktion i utvidgad skala särskilt i de länder, som mer eller mindre besitter monopol på denna produktion. Men den grundval som produktionen har fått genom utökat maskineri o.s.v. och som efter en del fluktuationer nu ska tjäna som ny normal grundval, som ny utgångspunkt, är mycket utvidgad genom utvecklingen under den senaste omslagscykeln. Under tiden har den just stegrade reproduktionen i en del av de sekundära tillförselkällorna bromsats. Så kan man t.ex. i exporttabellerna få konkreta exempel på att under det senaste trettio åren (1865) den indiska bomullsproduktionen alltid har växt när det varit brist i den amerikanska produktionen och sedan plötsligt sjunkit för mer eller mindre långvariga perioder. Under tider då råvaror blir dyra sammansluter sig industrikapitalisterna, bildar organisationer för att reglera produktionen: Så t.ex. i Manchester 1848, när bomullspriset steg, likadant på Irland ifråga om lin. Men så snart det omedelbara hindret är borta och konkurrensens allmänna princip "köpa på billigaste marknad" (i stället för att, som dessa organisationer försöker, stimulera produktionsförmågan i lämpliga odlingsländer, oberoende av det just då rådande pris till vilket dessa kunde leverera sin produkt) - alltså, så snart konkurrensprincipen åter är allenarådande, överlåter man åt "priset" att reglera tillgången. Varje tanke på gemensam, allomfattande och långsiktig kontroll av råvaruproduktionen - en kontroll som är alldeles oförenlig med den kapitalistiska produktionens lagar, och därför alltid förblir en from önskan eller begränsas till gemensamma åtgärder, som undantagsvis kan förekomma i tider av stor omedelbar fara och rådlöshet - ger plats för tron att utbud och efterfrågan regleras ömsesidigt.[16*]
Kapitalisternas vidskepelse i detta avseende är så grov, att t.o.m. fabriksinspektörerna gång på gång i sina rapporter ger uttryck för den största häpnad. Växlingen mellan goda och dåliga år driver också fram billiga råvaror. Bortsett från den omedelbara effekt som detta har på efterfrågans storlek tillkommer den tidigare nämnda effekten på profitkvoten som stimulans. Och den tidigare beskrivna processen, då produktionen av råvaror så småningom överträffas av produktion av maskineri o. dyl., upprepas då i ännu större skala. En verklig förbättring av råämnet, så att det levereras inte bara i önskad mängd utan också i önskad kvalitet, t.ex. bomull av amerikansk kvalitet från Indien, skulle fordra långvarig, regelbundet växande, stadig europeisk efterfrågan (helt bortsett från de ekonomiska betingelserna för den indiske producenten i hans hembygd). Som det nu är, utvecklas produktionssfären för råmaterial endast stötvis, plötsligt utvidgad och sedan åter våldsamt sammandragen. Allt detta, liksom hela den kapitalistiska produktionens väsen, kan man utmärkt studera med den bomullsbrist som uppstod 1861- 65 som exempel. Då ytterligare tillkom att denna råvara, ett av de viktigaste elementen i reproduktionen, för en tid var alldeles oåtkomligt. Priset kan nämligen stiga också när utbudet är tillräckligt, om än under svårare betingelser. Eller det kan föreligga en verklig brist på råvara. Det var den sistnämnda situationen som ursprungligen orsakade bomullskrisen.
Ju närmare vi kommer vår egen tid i produktionens historia, desto mer regelbundet finner vi, särskilt i de avgörande industrigrenarna, denna återupprepade växling mellan relativ dyrtid och dess följdverkan, sjunkande värde för de ur den organiska naturen hämtade råvarorna. Detta, som vi nu analyserat, kommer man att finna illustrerat i de följande exemplen, som hämtats ur fabriksinspektörernas rapporter.
Den lärdom historien ger oss, vilken också framgår ur andra undersökningar rörande jordbruket, är den, att det kapitalistiska systemet motarbetar ett rationellt bedrivande av jordbruk eller att rationellt jordbruk är oförenligt med det kapitalistiska systemet (trots att detta befordrar dess utveckling) medan det har behov av småbönder som arbetar för egen räkning eller sammanslutna producenters kontroll. Nu följer de nyssnämnda exemplen från de engelska fabriksrapporterna.
"Tillståndet för affärsverksamheten har förbättrats; men cykeln av goda och dåliga tider förkortas med ökningen av maskineriet, och då därmed också efterfrågan på råvaror ökas, upprepas även ändringarna i affärsläget tätare ... Just nu är inte bara förtroendet återställt efter paniken år 1857, utan själva paniken verkar vara alldeles bortglömd. Om denna förbättring ska fortsätta eller inte beror i stor utsträckning på råvarornas pris. Jag ser redan förebud till att i några fall det maximum uppnåtts efter vilket fabrikationen gradvis blir mindre profitgivande, tills den slutligen upphör att alls lämna någon profit. Tar vi t.ex. de för kamgarnsföretagen så vinstgivande åren 1849 och 1850, kan vi se att priset för engelsk ull stod i 13 pence och på australisk i 14-17 pence per pund och att i genomsnitt för de tio åren 1841-1850 genomsnittspriset för engelsk ull aldrig steg över 14 pence, australisk aldrig över 17 pence per pund. Men i början av olycksåret 1857 stod australisk ull i 23 pence, den föll i december då paniken var som värst till 18 pence. Under loppet av 1858 har den åter stigit till det nuvarande priset om 21 pence. Engelsk ull började 1857 likaledes med 20 pence, steg i april och september till 21 pence, föll i januari 1858 till 14 pence, och har sedan stigit till 17, så att den nu står 3 pence per pund högre än genomsnittet för de anförda 10 åren ... Detta visar enligt min mening, att man antingen har glömt bankrutterna vid samma priser år 1857; eller att nätt och jämt så mycket ull produceras som de spolar som är i bruk kan bearbeta; eller också kommer priserna på yllevävnader att stiga under lång tid ... Men tidigare erfarenheter har visat mig, hur på otroligt kort tid spolar och vävstolar inte bara mångfaldigas i antal utan också ökar sin hastighet; vidare att vår ullexport till Frankrike ökas i nästan samma proportion, medan fårens slaktålder blir allt lägre både här och i utlandet beroende på att befolkningen snabbt ökar, och att uppfödarna så snabbt som möjligt vill förvandla sitt kreatursbestånd i pengar. Jag har ofta oroat mig för personer, som jag har sett utan kännedom om dessa förhållanden placera duglighet och kapital i företag, vars hela resultat är beroende av tillförseln av en produkt, som bara kan ökas enligt bestämda organiska lagar ... Samma förhållande för efterfrågan och tillgång på alla råvaror ... synes förklara många fluktuationer i bomullshandeln, liksom den engelska ullmarknadens läge hösten 1857 och den affärskris som var en följd av detta."[17*] (R. Baker, Rep. Fact. Oct. 1858, s. 56-61.)
Kamgarnsindustrin i West-Riding i Yorkshire hade sötebrödsdagar 1849-50. Där sysselsattes år 1838 29.246 personer, 1843 37.060, 1845 48.097, 1850 74.891. I samma distrikt: 1838 2.768 mekaniska vävstolar, 1841 11.458, 1843 16.870, 1845 19.121 och 1850 29.539. (Rep. Fact., 1850, s. 60.) Denna högkonjunktur för kamgarnsindustrin började redan i oktober 1850 visa oroande tecken. I rapporten april 1851 säger underinspektör Baker om Leeds och Bradford:
"Affärernas tillstånd är sedan någon tid mycket otillfredsställande. Kamgarnsspinnarna förlora raskt profiterna från 1850 och flertalet väverier går inte heller särskilt bra. Jag tror, att för närvarande mera maskineri än någonsin förut står stilla i ullbranschen, och även linnespinnerierna avskedar arbetare och stoppar maskiner. Textilindustrins cykler är just nu ytterst ovissa, och vi kommer nog snart till insikt om ... att inget samband finns mellan spolarnas produktionsförmåga, råämnets mängd och befolkningens ökning" (s. 52).
Detsamma gäller för bomullsindustrin. I den just citerade rapporten av oktober 1858 heter det:
"Sedan arbetstiden i fabrikerna har blivit bestämd, har beräkningen av kvantiteterna förbrukat råämne, produktion och löner reducerats till enkel reguladetri i alla textilindustrier ... jag citerar ett föredrag om bomullsindustrin, som nyligen hölls av nuvarande borgmästaren i Blackburn, mr Baynes, i vilket han sammanställt industristatistiken för sitt eget distrikt med så stor noggrannhet som möjligt:
'Varje verklig och mekanisk hästkraft driver 450 arbetande mule-spolar med förspinnare eller 200 throstle-spolar eller 15 vävstolar för 40 inches bred väv, med uppvindning, varpning och limning. Varje hästkraft sysselsätter vid spinning 21/2 arbetare, vid vävning 10; genomsnittslönen är något över 101/2 sh. i veckan per person ... Genomsnittlig grovlek på garn som spinnes och väves är från nr 30-32 för varpen och nr 34-36 för inslaget; antar vi spinnprodukten som produceras per vecka vara 13 uns per spole, så ger detta 824.700 pund garn per vecka, för vilket 970.000 pund eller 2.300 balar bomull till ett pris av 28.300 £ förbrukas ... I vårt distrikt (inom en radie av 5 engelska mil omkring Blackburn) är bomullsförbrukningen per vecka 1.530 pund eller 3.650 balar till ett inköpspris av 44.625 £. Detta är 1/18 av alla bomullsspinnerier i hela det förenade konungariket och 1/16 av alla mekaniska väverier.'
Enligt mr Baynes beräkning skulle alltså totalantalet bomullsspolar i konungariket vara 28.800.000 och för att hålla dessa i full sysselsättning skulle årligen fordras 1.432.080.000 pund bomull. Men bomullsimporten var efter avdrag av exporten 1856 och 1857 bara 1.022.576.832 pund. Det måste alltså föreligga en brist på bomull motsvarande 409.503.168 pund. Mr Baynes, som hade vänligheten att diskutera denna punkt med mig, tror att en beräkning av den årliga bomullsförbrukningen, grundad på förbrukningen i distriktet Blackburn, utfaller för högt till följd av skillnader inte bara ifråga om grovleken på det spunna garnet utan också ifråga om maskineriets kvalitet. Han uppskattar den totala årliga bomullsförbrukningen i det förenade konungariket till 1.000 milj. pund, men om han har rätt och det verkligen föreligger ett importöverskott av 221/2 milj., så tycks efterfrågan och tillgång redan i det närmaste balansera varandra, även om vi inte räknar med det tillskott av spolar och vävstolar, som enligt mr Baynes installeras i hans eget distrikt och att döma av detta sannolikt också i andra" (s. 59, 60).
1845. Bomullsindustrins blomstringstid. Mycket lågt bomullspris. L. Horner säger:
"Under de senaste 8 åren har jag inte upplevt någon så livlig affärsperiod som den som rått sista sommaren och hösten. Särskilt i bomullsspinnerierna. Detta halvår har jag varje vecka fått anmälningar om nya investeringar i fabriker. Än har det varit fråga om nybyggnader, än har de få fabriker som stått tomma hyrts av nya företagare eller de som var i drift utvidgats, uppställt nya starkare ångmaskiner och ökat arbetsmaskineriet." (Rep. Fact. Nov. 1845, s. 13.)
1846. Klagomålen börjar.
"Redan en lång tid tillbaka hör jag klagomål från många bomullsfabrikanter angående affärernas tryckta läge ... under de sista 6 veckorna har en del fabriker börjat arbeta kortare tid, vanligen 8 timmar per dag i stället för 12. Detta ser ut att sprida sig ... det har skett en stor prishöjning på bomull ... inte någon prishöjning på produkterna, utan ... deras pris är lägre än före höjningen på bomull. Den stora ökningen av antalet bomullsfabriker under de sista 4 åren måste ha haft till följd å ena sidan en starkt ökad efterfrågan på råvara och å andra sidan ett starkt ökat utbud av produkter på marknaden. Båda orsakerna måste gemensamt ha verkat nedpressande på profiten, så länge utbudet av råvara och efterfrågan på produkter förblev oförändrad. Men de har verkat ännu starkare emedan bomullsimporten ganska nyligen var otillfredsställande och å andra sidan efterfrågan på bomullsprodukter avtagit på flera marknader både inom och utom landet." (Rep. Fact. Dec. 1846, s. 10.)
Den stigande efterfrågan på råämnen och den överfyllda marknaden för produkter har naturligtvis ett samband. I förbigående sagt begränsade sig industriutvidgningen vid denna tid och den efterföljande stockningen inte till bomullsdistrikten. I Bradfords kamgarnsdistrikt fanns 1836 bara 318 men 1846 däremot 490 fabriker. Dessa tal uttrycker ändå inte på långt när produktionens verkliga stegring, då de tidigare fabrikerna utvidgades betydligt. Detta gäller i hög grad också linnespinnerierna.
"De har alla mer eller mindre bidragit till den överfyllda marknaden under de sista 10 åren. Den nuvarande stockningen kan tillskrivas detta ... Ett tryckt affärsläge följer helt naturligt på en så rask utvidgning av fabriker och maskineri." (Rep. Fact. Okt. 1846, s. 30.)
1847. I oktober penningkris. Diskonto 8%. Redan tidigare sammanbrott för svindeln med järnvägsaktier och det ostindiska växelrytteriet. Men:
"Herr Baker ger mycket intressanta detaljer angående den till följd av expansionen inom dessa industrier under de sista åren stegrade efterfrågan på bomull, ull och lin. Han betraktar den ökade efterfrågan på dessa råämnen, särskilt därför att den uppträdde vid denna tidpunkt då utbudet sjunkit långt under genomsnittet, som nära nog tillräcklig för att förklara det nuvarande tryckta läget inom dessa affärsgrenar även utan hänvisning till den rubbade penningmarknaden. Denna åsikt bekräftas fullständigt av mina egna iakttagelser och vad jag erfarit av affärskunnigt folk. Dessa affärsgrenar var alla i ett mycket tryckt läge, redan då diskonteringar lätt kunde erhållas till 5% och mindre. Däremot var utbudet av råsiden rikligt, priserna hyggliga och affärerna i överensstämmelse med detta livliga tills ... under de sista två eller tre veckorna, då penningkrisen otvivelaktigt inte bara berört sidenfabrikanterna själva utan ännu mer deras viktigaste kunder, fabrikanterna av modevaror. En blick på de offentliggjorda ämbetsrapporterna visar, att bomullsindustrin under de sista tre åren ökats med nära 27%. Till följd av detta har bomullen stigit i runt tal från 4 pence till 6 per pund, medan garn tack vare den ökade tillgången bara står obetydligt över sitt tidigare pris. Ylleindustrin började 1836 att expandera. Sedan har den växt med 40% i Yorkshire och i Skottland ännu mer. Ännu större är tillväxten i kamgarnsindustrin.[18*] Beräkningarna visar här för samma tidrymd en utvidgning av över 74%. Förbrukningen av råull har därför blivit enorm. Linneindustrin visar sedan 1839 en tillväxt av ungefär 25% i England, 22% i Skottland och nära 90% på Irland[19*]. Följden av detta, tillsammans med några dåliga linskördar, var att råvaran steg med 10 £ per ton, garnpriset däremot föll med 6 pence per bunt." (Rep. Fact. Oct. 1847, s. 30, 31.)
1849. Efter de sista månaderna 1848 blev affärerna åter livliga.
"Linpriset som var så lågt, att det tycktes säkerställa en dräglig profit under nästan alla framtida förhållanden, har föranlett fabrikanterna att ideligen utvidga sina företag. Ullfabrikanterna var i början av året en tid mycket hårt sysselsatta ... jag fruktar emellertid att försäljning av yllevaror till kommissionärer ofta ersätter verklig efterfrågan och att perioden av skenbar högkonjunktur, d.v.s. full sysselsättning inte alltid täcker perioden av legitim efterfrågan. Under några månader har kamgarnsaffärerna gått särskilt bra ... I början av denna period stod ullen speciellt lågt. Spinnerierna hade täckt sitt behov till fördelaktiga priser och säkerligen också i betydande kvantiteter. När ullpriserna i samband med vårauktionerna steg hade spinnerierna fördel av detta, och den behöll de, då efterfrågan på deras tillverkning blev avsevärd och trängande." (Rep. Fact. 1849, s. 42.)
"Om vi betraktar de variationer i affärsläget, som förekommit i fabriksdistrikten under de senaste 3 eller 4 åren, så tror jag att vi måste medge, att någonstans finns en allvarlig orsak till störningar ... Kan inte den oerhörda produktivkraften hos det ökade maskineriet ha tillfört ett nytt element?" (Rep. Fact. April 1849, s. 42.)
I november 1848, maj och sommaren till oktober 1849, blev affärslivet alltmer intensivt.
"För det mesta gäller detta om fabrikation av kamgarnstyger, vilken är lokaliserad till trakten av Bradford och Hallifax, denna affärsgren har inte någonsin tidigare ens tillnärmelsevis haft en sådan omfattning ... Spekulationen i råvarar och ovissheten ifråga om den sannolika tillförseln har av ålder framkallat större oro och tätare svängningar i bomullsindustrin än i någon annan affärsgren. Här förekommer för tillfället en anhopning av förråd av grövre bomullsvaror, som oroar de mindre spinnfabrikanterna, och redan har berört dem så ofördelaktigt att flera av dem arbetar korttid." (Rep. Fact. Oct. 1849, s. 64, 65.)
1850. April. Fortfarande goda affärer. Undantag:
"Stark depression i en del av bomullsindustrin beroende på otillräcklig tillgång på råvara, speciellt för grova garnnummer och tyngre vävnader ... Man befarar att det för kamgarnsföretagen nyuppförda utökade maskineriet kommer att medföra en liknande reaktion. Herr Baker beräknar, att enbart år 1849 produkten av vävstolar i denna affärsgren stigit med 40% och av spolarna med 25 till 30%, och utvidgningen pågår alltjämt i samma skala." (Rep. Fact. April 1850, s. 54.)
1850. Oktober.
"Det höga bomullspriset fortsätter ... att förorsaka ett mycket tryckt läge i denna industrigren, särskilt för sådana varor för vilka råvaran utgör en betydande del av produktionskostnaden. Den stora prishöjningen på råsiden har också medfört ett pressat läge i den industrin. (Rep. Fact. Oct. 1850, s. 14.)
Enligt den här citerade rapporten, som lämnats av en kommitté för Kungliga samfundet för linodling på Irland, hade där det höga priset på lin och samtidigt låga priset på andra lantbruksprodukter säkerställt en betydande ökning av linproduktionen för det följande året (s. 33).
1853. April. Utpräglad högkonjunktur.
"Inte vid någon tidigare tidpunkt under de 17 år jag å ämbetets vägnar tagit del av tillståndet i Lancashires fabriksdistrikt, har jag sett en sådan allmän högkonjunktur; verksamheten är i alla grenar utomordentlig", säger L. Horner. (Rep. Fact. April 1853, s. 19.)
1853. Oktober. Depression i bomullsindustrin.
"Överproduktion." (Rep. Fact. Oct. 1853, s. 15.)
1854. April.
"Ullaffärerna har, ehuru inte så storartade, lämnat full sysselsättning åt alla fabriker, likaså bomullsindustrin. Kamgarnsaffärerna var hela senaste halvåret genomgående oregelbundna ... I linneindustrin förekom störningar på grund av den minskade tillförseln av lin och hampa från Ryssland till följd av Krimkriget." (Rep. Fact. 1854, s. 37.)
1859.
"Affärerna inom den skotska linneindustrin är ännu tryckta ... då råvaran är knapp och dyr; den dåliga kvaliteten på den föregående skörden i Östersjöländerna, som är våra huvudleverantörer, kommer att ha en skadlig inverkan på affärerna inom detta område. Däremot är jute, som i många grövre varor så småningom undantränger linet, varken ovanligt dyrt eller sällsynt ... ungefär hälften av maskineriet i Dunby spinner nu jute. (Rep. Fact. April 1859, s. 30.) - "Till följd av det höga priset på råvaran är linnespinnerierna fortfarande inte lönsamma, och medan alla andra fabriker arbeta full tid, har vi åtskilliga exempel på att linnemaskineriet står stilla ... Jutespinneriet ... befinner sig i ett mer tillfredsställande läge, då denna råvara nyligen sjunkit till ett måttligare pris." (Rep. Fact. Oct. 1859, s. 30.)
1860. April.
"Angående affärernas tillstånd gläder det mig att kunna meddela er, att trots det höga priset på råvarorna alla textilindustrier med undantag för siden, har haft god sysselsättning under det sista halvåret ... I några av bomullområdena har man sökt arbetskraft genom annonser, och från Norfolk och andra lantliga grevskap har arbetare vandrat dit ... Det ser ut att vara stor brist på råvara i alla industrigrenar. Det är ... endast denna brist som utgör ett hinder för oss. I bomullsföretagen har antalet nyinrättade fabriker, utvidgande av redan befintliga och efterfrågan på arbetare troligen aldrig varit så stark som nu. Man söker i alla riktningar efter råvara." (Rep. Fact. April 1860.)
1860. Oktober.
"Tillståndet för affärerna i bomulls-, ull- och lindistrikten har varit gott. På Irland ska det t.o.m. ha varit mycket bra sedan mer än ett år och skulle ha varit ännu bättre utan det höga priset på råvaran. Linspinnerierna tycks vänta mer otåligt än någonsin på att hjälpkällorna i Indien ska öppnas genom järnvägarna, och på motsvarande utveckling av dess jordbruk för att slutligen kunna ... få en tillförsel av hampa som motsvarar deras behov." (Rep. Fact. Oct. 1860, s. 37.)
1861. April.
"Affärsläget är för ögonblicket tryckt... ett fåtal bomullsfabriker arbeta reducerad tid, och många sidenfabriker är endast delvis sysselsatta. Råvaran är dyr. I nästan alla textilgrenar står den över det pris till vilket den kan bearbetas för den stora massan konsumenter." (Rep. Fact. April 1861, s. 33.)
Nu visade det sig att man 1860 hade fått en stor överproduktion inom bomullsindustrin. Effekten gjorde sig märkbar också under näst kommande år.
"Det har tagit mellan 2 och 3 år, innan överproduktionen från 1860 absorberats av världsmarknaden." (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 127.) "Det svåra läget för bomullsvaror på marknaderna i Ostasien i början av 1860 hade en motsvarande återverkan på affärerna i Blackburn, där i genomsnitt 30.000 mekaniska vävstolar var nästan uteslutande sysselsatta med produktion för dessa marknader. Efterfrågan på deras arbete var därför redan begränsad många månader innan verkningarna av bomullsblockaden gjorde sig märkbara ... Lyckligtvis bevarades härigenom många fabrikanter från ruin. Förråden steg i värde så länge man höll dem i lager, och sålunda kunde man undvika den förskräckliga värdeminskning, som annars varit oundviklig i en sådan kris." (Rep. Fact. Oct. 1862, s. 28, 29.)
1861. Oktober.
"Affärerna har sedan någon tid varit mycket tryckta ... Det är troligt att många fabriker kommer att förkorta arbetstiden under vintermånaderna. Detta var emellertid att vänta ... alldeles bortsett från de orsaker, som har avbrutit vår vanliga bomullsimport från Amerika och vår export, skulle en förkortning av arbetstiden under den kommande vintern blivit nödvändig till följd av den starka ökningen av produktionen de sista tre åren och de störningar som uppstått på den indiska och den kinesiska marknaden." (Rep. Fact. Oct. 1861, s. 19.)
"En fabrikant skriver till mig: 'Vad beträffar att uppskatta bomullsförbrukning per spole, så tar vi nog inte tillräckligt stor hänsyn till det faktum, att om bomullen är dyr varje fabrikant som spinner de vanliga garnnumren (intill nr 40, huvudsakligen nr 12-32), spinner så fina nummer som han på något vis kan. Han spinner nr 16 i stället för tidigare nr 12 eller nr 22 i stället för nr 16 o.s.v., och fabrikanten, som väver dessa fina garner, kommer att åstadkomma den vanliga vikten på sin kattunväv genom att sätta till mera klister. Detta hjälpmedel begagnas nu i verkligt skamlig utsträckning. Jag har från säker källa erfarit, att det fanns ordinära shirtings <skjorttyg> för export, som vägde 8 pund per styck och av dessa var 23/4 pund klister. I vävnader av annat slag blandar man ofta in upp till 50% klister, så att fabrikanten alls inte behöver ljuga, då han skryter med att han blir en rik man av att sälja sitt tyg för mindre pengar per pund än han betalt för garnet.' " (Rep. Fact. April 1864, s. 27.)
"Jag har också hört sägas, att vävarna anser att klistret är orsak till deras stigande sjuklighet. Det användes för varpen av ostindisk bomull och består nu inte som tidigare enbart av mjöl utan av ett surrogat, som har den stora fördelen att det ökar vävens vikt, så att 15 pund garn när det vävts blir 20 pund." (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 63.) (Detta surrogat var malen talk, kallad chinaclay, eller gips, kallad french chalk.) - Vävarnas förtjänst (arbetarnas) minskas mycket genom användning av surrogat för mjöl som varpklister. Detta klister gör garnet tyngre men också hårt och sprött. Varje tråd av varpen går i vävstolen igenom den så kallade solven, vars starka trådar håller varpen i det riktiga läget. De hårdlimmade varptrådarna förorsakar oupphörliga trådbristningar i solven. Varje bristning betyder för vävaren 5 minuters tidsförlust för reparation och vävaren måste nu använda åtminstone tio gånger så mycket tid som förut för att reparera sådana skador. Vävstolen presterar naturligtvis under arbetstimmarna så mycket mindre" (a.a. s. 42, 43).
"I Ashton, Stalybridge, Mossley, Oldham o.s.v. har inskränkning av arbetstiden med en tredjedel införts, och arbetstiden förkortas ytterligare varje vecka ... Samtidigt med denna förkortning av arbetstiden nedsättes också arbetslönen i många grenar" (s. 13).
I början av år 1861 förekom en strejk bland arbetarna vid de mekaniska vävstolarna i några delar av Lancashire. Åtskilliga fabrikanter hade proklamerat en lönesänkning på 5 till 71/2%. Arbetarna begärde att lönerna skulle vara oförändrade men arbetstiden förkortas. Detta beviljades inte och det blev strejk. Efter en månad måste arbetarna kapitulera. Men nu fick de båda delarna:
"Utom den lönesänkning, som arbetarna till sist gick med på, arbetar man nu också i många fabriker korttid." (Rep. Fact. April 1861, s. 23.)
1862. April.
"Sedan min sista rapport har arbetarnas lidanden ökat betydligt. Men aldrig tidigare i industrins historia har så plötsliga och svåra lidanden burits med så mycken tyst resignation och tålmodig självkänsla." (Rep. Fact. April 1862, s. 10.) - "De för tillfället helt arbetslösa arbetarna tycks inte vara proportionellt mycket flera nu än 1848, då en allmän panik rådde som var betydande nog för att de oroliga fabrikanterna skulle känna sig föranlåtna att sammanställa en statistik över bomullsindustrin liknande den som nu utkommer varje vecka ... I maj 1848 var av samtliga bomullsarbetare i Manchester 15% arbetslösa, 12% arbetade korttid, medan över 70% var sysselsatta full tid. Den 28 maj 1862 var 15% arbetslösa, 35% arbetade korttid, 49% full tid ... I grannskapet, t.ex. Stockport, är procenttalet icke fullt sysselsatta och arbetslösa högre och fullt sysselsatta mindre", detta därför att man där spinner grövre garn än i Manchester (s. 16).
1862. Oktober.
"Enligt den senaste officiella statistiken [1861] fanns i Förenade konungarikena 2.887 bomullsfabriker, därav 2.109 i mitt distrikt (Lancashire och Cheshire). Jag visste väl att en mycket stor del av de 2.109 fabrikerna i mitt distrikt var små företag, som bara sysselsatte ett fåtal personer. Men det har överraskat mig att upptäcka hur stort detta antal är. I 392 eller 19% är drivkraften, ånga eller vatten, under 10 hästkrafter; i 345 eller 16% mellan 10 och 20 hästkrafter; i 1.372 är den 20 hästkrafter och mera ... En mycket stor del av dessa småfabrikanter - mer än en tredjedel av totalsiffran - var själva för inte så länge sedan arbetare. Det är folk som inte förfogar över något kapital ... Huvudvikten måste alltså läggas på de övriga två tredjedelarna." (Rep. Fact. Oct. 1862, s. 18, 19.)
Enligt samma rapport var då 40.146 eller 11,3% av bomullsarbetare i Lancashire och Cheshire fullt sysselsatta; med inskränkt arbetstid 134.767 eller 38%, arbetslösa 179.721 eller 50,7%. Om man bortser från uppgifterna från Manchester och Bolton, där det huvudsakligen spinns fina mummer, en gren av bomullsindustrin som drabbades proportionsvis mindre av bomullshungern, så visar sig förhållandena ännu ogynnsammare, nämligen: fullt sysselsatta 8,5%, korttidsarbetande 38%, arbetslösa 53,5% (s. 19, 20).
"Det innebär en väsentlig skillnad för arbetaren, om det är god eller dålig bomull som bearbetas. Under årets första månader, då fabrikanterna försökte hålla sina fabriker igång genom att köpa allt de kunde komma över till rimligt pris, kom hel del dålig bomull in i fabriker, där tidigare god bomull varit vanlig. Skillnaden i lön för arbetarna var så stor, att många strejker förekom, eftersom de inte kunde få en dräglig utkomst för den gamla stycklönen ... i några fall utgjorde skillnaden vid användning av dålig bomull t.o.m. vid full arbetstid hälften av den totala lönen." (S. 27.)
1863. April.
"Under loppet av detta år kommer inte mycket mer än hälften av bomullsarbetarna att få full sysselsättning." (Rep. Fact. April 1863, s. 14.)
"En mycket allvarlig nackdel vid användning av ostindisk bomull, så som fabrikerna nu måste använda den, är att maskineriets hastighet måste vara mycket lägre. Under de senaste åren har man gjort sitt yttersta för att påskynda hastigheten, så att samma maskineri kunde göra mer arbete än tidigare. Men den minskade hastigheten drabbade arbetarna lika mycket som fabrikanterna, ty de flesta arbetare betalades efter stycklön, spinnarna så och så mycket per pund spunnet garn, vävarna så och så mycket per vävt stycke. Även för andra arbetare, som betalas per vecka, skulle lönen minska till följd av minskad produktion. Enligt mina undersökningar ... och de uppgifter jag erhållit angående bomullsarbetarnas förtjänster under loppet av detta år ... framgår en minskning av i genomsnitt 20%, i några fall 50%, beräknat efter de lönenivåer som rådde 1861" (s. 13). - "Den intjänade summan beror på ... vad för material som bearbetas ... Arbetarnas läge i avseende på det intjänade lönebeloppet är bra mycket bättre nu (oktober 1863) än förra året vid denna tid. Maskineriet har förbättrats, man känner råvaran bättre, och arbetarna bli lättare färdiga med svårigheter, som de i början hade att kämpa mot. Förra våren var jag i Preston i en syskola (välgörenhetsinrättning för arbetslösa); två unga flickor som dagen förut hade skickats till ett väveri där fabrikanten hade uppgett att de kunde förtjäna 4 sh. i veckan, bad nu att få komma tillbaka till skolan och klagade över att de inte ens hade kunnat förtjäna 1 sh. i veckan. Jag har hört om 'self-acting minders' ... män som sköter ett par automatiska mule-spolar, vilka efter 14 dagars full arbetstid hade förtjänat 8 sh. 11 pence, och av denna summa drog man av för hushyran, varvid dock fabrikanten (ädelmodigt!) gav dem halva hyran tillbaka som gåva. Dessa minders fick med sig hem summan 6 sh. 11 pence. På många orter förtjänade self-acting minders 5-9 sh. i veckan, vävarna 2-6 sh. i veckan under de sista månaderna 1862 ... För närvarande är tillståndet mera normalt, ehuru lönerna i de flesta distrikten ännu är mycket låga ... Flera andra omständigheter vid sidan om den indiska bomullen med dess korta fibrer och förorenade tillstånd har bidragit till den låga förtjänsten. Så är det t.ex. brukligt att man blandar rikligt med bomullsavfall i den indiska bomullen, och detta stegrar naturligtvis svårigheterna för spinnaren ännu mera. På grund av att fibrerna är korta slitas trådarna lättare av, då de dras ut ur spolen och när garnet vrides, och spolen kan inte hållas i gång lika regelbundet som annars ... Likaså kan en väverska ofta bara övervaka en vävstol och endast ett fåtal klarar mer än två med hänsyn till den spända övervakning man måste ägna trådarna ... I många fall är arbetarnas lön rent av nedsatt med 5, 71/2 10% ... i flertalet fall måste arbetaren se till att på något sätt bli färdig med den råvara har erhållit och med den vanliga lönesättningen ta ut vad han förmår i förtjänst ... En annan svårighet, som vävarna ibland måste övervinna, är att de av dålig råvara ska göra en god väv och straffas med löneavdrag, om arbetet inte utfaller till belåtenhet." (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 41-43.)
Lönerna var miserabla även då det arbetades full tid. Bomullsarbetarna inställde sig beredvilligt till alla de offentliga arbeten, dränering, vägbyggande, stenhuggning, stenläggning av gator, som de anvisades för att få understöd (vilket faktiskt var ett understöd åt fabrikanterna, se Bok I, s. 555-566) av de lokala myndigheterna. Hela bourgeoisin vaktade arbetarna. Erbjöds en arbetare den eländigaste svältlön och inte ville ta den, så ströks han från understödslistan av understödskommittén. Såtillvida var det en gyllene tid för herrar fabriksägare, att arbetaren måste antingen svälta ihjäl eller arbeta till vilken lön som helst, som bourgeoisin fann mest profitabel, varvid understödskommittén agerade som dess gårdvar. Samtidigt gjorde fabrikanterna i samförstånd med regeringen allt vad de kunde för att förhindra utvandring, dels för att hålla i beredskap sitt i form av arbetarnas kroppar existerande kapital, dels för att tillförsäkra sig den bostadshyra, som de pressade ut av arbetarna.
"Understödskommittéerna agerade obevekligt på denna punkt. Arbetare, som erbjudits arbete, ströks från deras lista och blev således tvungna att anta det erbjudna arbetet. Om de vägrade ... så var orsaken den, att förtjänsten endast skulle bli nominell men arbetet synnerligen tungt (a.a., s. 97).
Arbetarna var beredda att ta vilket arbete som helst, där de anställdes enligt Public Works Act [D].
"De grunder enligt vilka industriarbeten organiserades växlade mycket i olika städer. Men även på de orter där arbetet i det fria inte angavs som arbetsprov (labour test) betalades detta arbete antingen med bara den vanliga understödssumman eller i varje fall endast obetydligt högre, så att det i verkligheten blev detsamma" (s. 69). "Public Works Act 1863 skulle avhjälpa detta onda och göra det möjligt för arbetaren att förtjäna sitt bröd som oberoende daglönare. Syftet med denna lag var trefaldigt: 1) att möjliggöra för lokala myndigheter att låna pengar (efter tillstånd av chefen för statens centrala fattigvårdsmyndighet) av statliga långivare; 2) att underlätta förbättringar i städerna inom bomullsdistrikten; 3) att förskaffa de sysslolösa arbetarna arbete och lönande förtjänst (remunerativ wages)."
Till slutet av oktober 1863 hade lån enligt denna lag beviljats till ett belopp av 883.700 £ (s. 70). Arbetena var i huvudsak kanal- och vägbygge, stenläggning av gator, dammbyggnader för vattenverk etc.
Mr Henderson, ordförande för kommittén i Blackburn, skriver om detta till fabriksinspektör Redgrave:
"Av alla de erfarenheter jag gjort under denna tid av lidande och elände, har ingenting gjort sådant intryck och berett mig en sådan glädje som den glada beredvillighet med vilken de sysslolösa arbetarna i detta distrikt mottagit det arbete som erbjudits dem av myndigheterna i Blackburn enligt Public Works Act. Man kan knappast tänka sig en större kontrast i fråga om arbete än den mellan bomullsspinnaren, som tidigare yrkesskicklig arbetare i fabriken, och nu som daglönare i en avloppskanal 14 eller 18 fot djup."
(De förtjänade därvid efter familjens storlek 4-12 sh. per vecka, sistnämnda väldiga summa skulle många gånger räcka för en familj om 8 personer. Herrar spetsborgare hade dubbel profit av detta: för det första fick de till exceptionellt låga räntor pengar för att förbättra sina rökiga och försummade städer; för det andra betalade de arbetarna långt under de vanliga lönesatserna.)
"Van som bomullsspinnaren är vid nästan tropisk hetta under arbetet, vid att skicklighet och noggrannhet i handgreppen är honom till oändligt mer nytta än muskelkraft, van vid den dubbla, många gånger nästan tredubbla avlöningen jämfört med vad han nu kan erhålla, så innebär hans villiga antagande av den erbjudna sysselsättningen en förening av självförnekelse och hänsyn, som länder honom till högsta ära. I Blackburn har folket prövats i nästan varje möjligt slag av arbete i det fria. Vid utgrävning av styv, tung lera på avsevärda djup, i torrläggning, stenhuggning, vägbygge, utgrävning av avloppskanaler under gatorna på 14, 16 och ibland 20 fots djup. Ofta står de där i 10-12 tum djup smuts och vatten, och varje gång är de samtidigt utsatta för en fuktiga kyla som inte överträffas inom något distrikt i England, om det överhuvudtaget uppnås" (s. 91-92). - "Arbetarnas hållning har varit i det närmaste oklanderlig ... deras beredvillighet att ta utomhusarbete och göra det bästa av situationen" (s. 69).
1864. April.
"Ibland hör man i olika distrikt klagomål över brist på arbetare, huvudsakligen i vissa grenar, t.ex. väverierna ... men dessa klagomål beror lika mycket på den låga lönen för arbetarna på grund av de dåliga garnsorter som användas, som på någon verklig knapphet på arbetare i denna speciella gren. Talrika lönetvister förekom förra månaden mellan vissa fabrikanter och deras arbetare. Det är beklagligt, att strejker förekommer så ofta ... Verkningarna av Public Works Act uppfattas av fabrikanterna som en konkurrens, och till följd av detta har lokalkommittén i Bacup nedlagt sin verksamhet, ty ehuru inte alla fabriker är i gång, har det dock visat sig råda en viss brist på arbetare." (Rep. Fact. April 1864, s. 9-10.)
Det var visserligen hög tid för herrar fabrikanter. Till följd av Public Works Act växte nu efterfrågan så mycket, att många fabriksarbetare i stenbrotten vid Bacup förtjänade 4-5 sh. per dag. Och sålunda blev de offentliga arbetena så småningom inställda - denna nya version av Ateliers nationaux från 1848 [20], men denna gång upprättade till gagn för bourgeoisin.
"Även om jag har angivit den mycket nedsatta lönen (för fullt sysselsatta), arbetarnas verkliga förtjänst i de olika fabrikerna, så innebär ju detta inte att de vecka efter vecka förtjänar samma summa. Arbetarnas förtjänster är tvärtom utsatta för stora svängningar till följd av fabrikanternas ständiga experimenterande med olika sorter och proportioner av bomull och avfall i samma fabrik. 'Blandningarna' som man kallar dem växlar ofta, och arbetarnas förtjänst stiger och faller med bomullsblandningens kvalitet. Ibland är den endast 15% av den tidigare förtjänsten och några veckor föll den till 50 eller 60% därav."
Inspektör Redgrave, som rapporterar detta, återger nu lönesammandrag hämtade ur verkligheten, varav följande exempel bör vara tillräckliga: A, vävare, familj 6 personer, arbetar 4 dagar i veckan: 6 sh. 81/2 pence. B. tvinnare, 41/2 dag i veckan: 6 sh. C, vävare, familj 4 personer, 5 dagar i veckan: 5 sh. 1 pence. D, förspinnare, familj 6 personer, 4 dagar i veckan: 7 sh. 10 pence. E, vävare, familj 7 personer, 3 dagar: 5 sh. o.s.v. Redgrave fortsätter :
"Ovanstående uppställningar förtjänar att beaktas, ty de bevisa, att arbetet skulle bli en olycka för många familjer, då det inte bara reducerar inkomsten utan trycker ner den så djupt, att den blir fullständigt otillräcklig för att tillgodose mer än en liten del av deras absoluta behov, om inte tillskott i form av understöd skulle ges i de fall, då familjens förtjänst inte uppnår den summa som de skulle få som understöd, om de alla var utan arbete." (Rep. Fact. Oct. 1863, s. 50-53.)
"Inte under någon vecka sedan 5 juni 1863 har den genomsnittliga totala sysselsättningen för alla arbetare varat mer än två dagar, 7 timmar och några minuter" (a.a., s. 121).
Från krisens början till 25 mars 1863 utbetalades nära 3 milj. £ av fattigvårdsmyndigheterna, den centrala understödskommittén och Maison-House-kommittén i London (s. 13).
"I ett distrikt där det finaste garnet spinnes ... få spinnarna lida en indirekt lönesänkning med 15% till följd av övergången från South Sea Island bomull till egyptisk bomull .... I ett vidsträckt distrikt, där bomullsavfall användes i stor mängd till blandning med indisk bomull, har spinnarna fått lönen reducerad med 5% och dessutom förlorat ytterligare 20 till 30% genom att de måste arbeta med denna indiska Surat-bomull och avfall. Vävarna har nu 2 vävstolar i stället för som tidigare 4. 1860 tjänade de för varje vävstol 5 sh. 7 pence, 1863 bara 3 sh. 4 pence ... Böterna, som tidigare [för spinnare som vävde amerikansk bomull] varierade från 3 pence till 6, är nu från 1 sh. till 3 sh. 6 pence."
I ett distrikt där egyptisk bomull användes blandad med ostindisk:
"Genomsnittslönen för en mule-spinnare var 1860 18-25 sh. och är nu 10-18 sh. Detta är inte enbart orsakat av den sämre bomullskvaliteten utan också av mule-spolens minskade hastighet för att garnet ska tvinnas hårdare, något som under normala tider enligt lönelisten betalades extra" (s. 43, 44, 45-50). "Ehuru den ostindiska bomullen kanske här och där kan bearbetas med profit för fabrikanten, så visar det sig dock (se lönelistan s. 53), att arbetarna blir lidande jämfört med 1861. Blir det vanligt att använda Surat, så kommer arbetarna att fordra samma förtjänst som 1861, men detta skulle allvarligt minska fabrikantens profit, i fall det inte utjämnades antingen genom bomullens pris eller fabrikantens" (s. 105).
Bostadshyra.
"Arbetarnas hyra, om de hus som de bor i tillhör fabrikanten, drages ofta av från lönen, t.o.m. om de endast arbeta korttid. Trots detta har värdet av dessa byggnader sjunkit och husen kan nu köpas 25-50% billigare än tidigare. En stuga som annars kostade 3 sh. 6 pence per vecka kan man nu hyra för 2 sh. 4 pence och ibland ännu mindre" (s. 57).
Utvandring. Fabrikanterna var naturligtvis emot att arbetarna skulle utvandra. Å ena sidan därför att de
"i väntan på bättre tider ville behålla medlen för att kunna driva sina fabriker på fördelaktigaste sätt." Men dessutom "är många fabrikanter ägare till de hus där de arbetare som de sysselsätta bo, och åtminstone några av dem räkna obetingat med att senare kunna kräva ut en del av den förfallna hyran" (s. 96).
Herr Bernal Osborn säger i ett tal till sina väljare den 22 oktober 1864, att Lancashires arbetare uppfört sig som de antika filosoferna (stoikerna). Inte som får?
Antag, som vi förutsatt i detta avsnitt, att den i varje särskild produktionsgren utvunna profitmängden är lika med den summa mervärde, som det inom denna sfär investerade totalkapitalet producerar. Borgaren kommer ändå inte att betrakta profiten som identisk med mervärdet, d.v.s. med obetalt merarbete, och detta av följande skäl:
1) I cirkulationsprocessen glömmer han produktionsprocessen. Att realisera varornas värden - realiserandet av deras mervärde ingår - gäller för honom som en produktion av detta mervärde. [Ett tomrum i manuskriptet antyder att Marx hade för avsikt att utveckla denna punkt ytterligare. - FE.]
2) Det visar sig, att även om man förutsätter samma exploateringsgrad av arbetet och bortser från alla modifikationer som kreditsystemet kan föranleda, från alla kapitalisternas försök att överlista och lura varandra och från varje speciellt gynnsamt val av marknad, så kan profitkvoten vara mycket olika. Den kan variera allt efter råvarans dyrare eller billigare pris och mer eller mindre sakkunniga inköp, efter maskineriets ändamålsenlighet och det mer eller mindre perfekta samspel som hela inriktningen av produktionsprocessens olika nivåer har uppnått och slöseriet med råmaterial övervunnits, ledning och uppsikt förenklats och effektiviserats o.s.v. Kort sagt, är mervärdet för ett bestämt kapital givet, så beror det ändå i hög grad på den individuella affärsdugligheten hos kapitalisten eller hans underhuggare och bokhållare, om detta samma mervärde ska visa sig i en större eller mindre profitkvot och därmed om det lämnar en större eller mindre profitmängd. Samma mervärde om 1.000 £, produkten av 1.000 £ arbetslön, är t.ex. i företaget A utvunnet av 9.000 £ konstant kapital och i företaget B av 11.000 £ konstant kapital. I fallet A har vi p' = 1.000/10.000 = 10%. I fallet B har vi p' = 1.000/12.000 = 81/3%. Totalkapitalet producerar förhållandevis mer profit i A än i B, emedan profitkvoten i det senare fallet är högre än i det förra, trots att det investerade variabla kapitalet i båda fallen är 1.000 och det mervärde man utvinner ur detta likaledes är 1.000, alltså lika stor exploatering av lika många arbetare i båda fallen. Denna olikhet i utvinningen av samma mängd mervärde eller olikheten i profitkvoter och därmed i profiterna själva, vid lika exploatering av arbetet kan också ha andra orsaker. Den kan t.o.m. bero uteslutande på skillnader i den affärsskicklighet med vilken dessa båda företag ledas. Och denna omständighet föranleder kapitalisten att tro - övertygar honom - att hans profit inte beror på exploateringen av arbetet utan åtminstone delvis på andra därav oberoende omständigheter, särskilt emellertid på hans individuella insats.
Det som utvecklats i denna första avdelning visar felaktigheten i åsikten (Rodbertus [21]) att (till skillnad från jordräntan, där jordarealen förblir densamma medan jordräntan växer) en förändring av ett enskilt kapitals storlek inte inverkar på förhållandet mellan profit och kapital och därmed på profitkvoten, eftersom profitmängden växer om kapitalmängden, som den beräknas på, växer och omvänt.
Detta är riktigt endast i två fall. För det första, när - förutsatt att alla övriga förhållanden, särskilt profitkvoten, förblir konstanta - det sker en förändring i värdet av den vara som är penningvara. (Detsamma äger rum vid den enbart nominella värdeförändringen; värdetecknens stigande eller fallande vid i övrigt lika förhållanden.) Totalkapitalet kan vara = 100 £ och profiten = 20 £, profitkvoten alltså = 20%. Stiger eller faller guldvärdet nu med 100%, så kommer i första fallet samma kapital som tidigare var värt 100 £ att vara värt 200 £, och profiten kommer att ha ett värde av 40 £, d.v.s. representeras av detta penningbelopp i stället för tidigare av 20 £. I det andra fallet sjunker kapitalet till ett värde av 50 £, och profiten framträder i en produkt till ett värde av 10 £. Men i båda fallen är 200 : 40 = 50 : 10 = 100 : 20 = 20%. I alla dessa fall hade det i själva verket inte skett någon storleksförändring i kapitalvärdet utan endast i penninguttrycket för detta värde och mervärde. Alltså kunde inte heller m/C eller profitkvoten beröras därav.
Det andra fallet är då en verklig storleksförändring av värdet förekommer men denna förändring inte är åtföljd av en förändring i förhållandet v : c, d.v.s. om vid konstant mervärdekvot det i arbetskraft utlagda kapitalets (det variabla kapitalet betraktat som index för den i rörelse satta arbetskraften) förhållande till det i produktionsmedel utlagda kapitalet förblir detsamma. Under dessa förhållanden, antingen vi har att göra med C eller nC eller C/n, t.ex. 1.000 eller 2.000 eller 500, blir profiten vid 20% profitkvot i första fallet = 200, i andra = 400, i tredje = 100; men 200/1.000 = 400/2.000 = 100/500 = 20%. D.v.s. profitkvoten förblir här oförändrad, eftersom kapitalets sammansättning förblir densamma och inte berörs av dess storleksförändring. Tillväxt eller minskning av profitmängden anger därför i detta fall endast tillväxt eller minskning i storleken av det använda kapitalet.
I första fallet försiggår alltså endast en skenbar storleksförändring av det investerade kapitalet, i andra fallet försiggår en verklig storleksförändring men ingen ändring i kapitalets organiska sammansättning, förhållandet mellan dess variabla och dess konstanta del. Men med undantag för dessa två fall är storleksförändring i investerat kapital antingen följd av en tidigare värdeförändring i någon av dess beståndsdelar och därmed (såvida inte mervärdet själv förändras tillsammans med det variabla kapitalet) en förändring i den relativa storleken av dess beståndsdelar; eller också är denna storleksförändring (såsom vid arbeten i stor skala, införande av nytt maskineri o. dyl.) orsaken till en förändring i den relativa storleken av dess båda organiska beståndsdelar. I alla dessa fall måste därför vid f.ö. lika omständigheter en förändring av storleken av det investerade kapitalet medföra en samtidig förändring i profitkvoten.
En höjning av profitkvoten är alltid orsakad av att mervärdet ökar relativt eller absolut i förhållande till dess produktionskostnader, d.v.s. till det investerade totalkapitalet eller att differensen mellan profitkvot och mervärdekvot minskar.
Profitkvotens fluktuationer, då de är oberoende av förändringar i kapitalets organiska beståndsdelar eller av kapitalets absoluta storlek, är möjliga genom att värdet av nyinvesterat kapital, fast eller cirkulerande, stiger eller faller till följd av sådan ökning eller minskning av den för dess reproduktion nödvändiga arbetstiden, som är oberoende av det redan existerande kapitalet. Värdet av varje vara - alltså även av de varor, som kapitalet består av - är betingat av den samhälleligt nödvändiga arbetstid som fordras för dess reproduktion, inte av någon i den särskilda varan innesluten arbetstid. Denna reproduktion kan försiggå under förhållanden som är försvårade eller underlättade i jämförelse med den ursprungliga produktionens betingelser. Om det under de förändrade omständigheterna skulle behövas dubbelt eller tvärtom hälften så lång tid för att reproducera samma materiella kapital, så skulle det vid oförändrat penningvärde vara värt 200 £ resp. 50 £ om det tidigare var värt 100. Berörde denna värdeökning eller värdeminskning alla delar av kapitalet likformigt, så skulle också profiten på motsvarande sätt uttryckas i den dubbla eller bara halva penningsumman. Men innesluter den en förändring i kapitalets organiska sammansättning, genom att höja eller sänka antingen den variabla eller den konstanta kapitaldelen, så kommer profitkvoten vid i övrigt lika omständigheter att tillväxa vid relativt växande och att falla vid relativt sjunkande variabelt kapital. Är det enbart penningvärdet av det nyinvesterade kapitalet som stiger eller faller (orsakat av en värdeförändring av pengarna), så stiger eller faller mervärdets penninguttryck i samma proportion. Profitkvoten förblir oförändrad.
I förra avdelningen påvisades bland annat att profitkvoten kan variera - stiga eller falla - samtidigt som mervärdekvoten förblir konstant. I detta kapitel förutsättes nu att intensiteten i exploateringen av arbetet och därmed mervärdekvoten och arbetsdagens längd är av samma storlek och lika hög inom alla de produktionssfärer i vilka det samhälleliga arbetet i ett givet land är uppdelat. Adam Smith [22] har redan utförligt visat beträffande många olikheter i exploateringen av arbetet inom olika produktionsområden, att de balansera varandra genom någon verkligt existerande eller av fördom accepterad kompensation. Därför behöver de som endast skenbar och övergående olikheter inte beaktas, när man undersöker de allmänna förhållandena. Andra skillnader, t.ex. i fråga om arbetslönens höjd, beror till stor del på den redan i bok I, sid. 39, omnämnda skillnaden mellan enkelt och komplicerat arbete. Trots att de gör arbetarens villkor i skilda produktionsgrenar mycket olika, så berör de inte alls arbetets utsugningsgrad inom dessa. Betalas t.ex. en guldsmeds arbete högre än en grovarbetares, så skapar guldsmedens merarbete också ett proportionellt större mervärde än grovarbetarens. Även om den utjämning av arbetslön, arbetsdag och därmed av mervärdets kvot, som sker mellan olika produktionssfärer, ja t.o.m. mellan olika kapitalinvesteringar inom samma produktionssfär, hämmas av många typer av lokala hinder, fortskrider dock oavbrutet med den kapitalistiska produktionens framsteg och det samtidiga underordnandet av alla ekonomiska förhållanden under detta produktionssätt. Hur viktigt studiet av sådana friktioner än är för varje specialarbete om arbetslönen, så kan man dock bortse från dem som tillfälliga och oväsentliga vid den allmänna undersökningen av den kapitalistiska produktionen. I en sådan allmän undersökning förutsättes överhuvud taget alltid, att de verkliga förhållandena motsvarar sina begrepp eller, vilket är samma sak, de verkliga förhållandena återgivas endast såvida de är typiska för det givna fallet.
För den föreliggande undersökningen är skillnaden i mervärdekvoter mellan olika länder och därmed skillnader i arbetets nationella exploateringsgrader utan betydelse. Vad vi vill visa i denna avdelning är endast på vilket sätt en allmän profitkvot kommer till stånd inom ett land. Naturligtvis kan man för jämförelse mellan de olika nationella profitkvoterna sammanställa det som tidigare har behandlats med det som nu ska behandlas. Först kan man betrakta olikheten i mervärdets nationella kvoter och sedan jämföra de nationella profitkvoternas olikheter på grundval av dessa givna mervärdekvoter. Såvida deras olikheter inte är resultat av de nationella mervärdekvoternas olikheter måste de bero på omständigheter under vilka mervärdet, liksom i detta kapitel, förutsättes vara konstant i alla länder.
I förra kapitlet visades att om mervärdekvoten förutsättes konstant, kan den profitkvot som ett visst kapital avkastar stiga eller falla till följd av omständigheter, som höjer eller sänker värdet av den ena eller andra delen av det konstanta kapitalet och därigenom berör förhållandet mellan kapitalets konstanta och variabla beståndsdelar överhuvud taget. Vidare har det påvisats att omständigheter som förlänger eller förkortar ett kapitals omslagstid på liknande sätt kan beröra profitkvoten. Då mängden profit är identisk med mängden mervärde, med mervärdet självt, så visade det sig också, att profitens mängd - till skillnad från profitens kvot - inte beröres av de nu nämnda värdeförändringarna. De modifierade bara den kvot i vilken ett visst mervärde och därför en profit av en viss storlek kom till uttryck, med andra ord dess relativa storlek jämförd med storleken av det investerade kapitalet. Om till följd av dessa värdeförändringar kapital bindes eller frigöres, kan på denna indirekta väg inte bara profitkvoten utan själva profiten beröras. Men detta har alltid gällt enbart redan investerat kapital, inte nyinvesteringar. Dessutom var ökning eller minskning av profiten då alltid beroende av i vilken utsträckning detta kapital till följd av denna värdefluktuation kunde sätta mer eller mindre arbete i rörelse; alltså med samma kapital vid konstant mervärdekvot producera en större eller mindre mängd mervärde. Detta skenbara undantag från den allmänna lagen motsäger alltså inte denna utan demonstrerar i själva verket ett specialfall där den allmänna lagen kan tillämpas.
När det i förra avdelningen visade sig att profitkvoten förändrades, när värdet av det konstanta kapitalets beståndsdelar förändrades eller kapitalets omslagstid ändrades, trots att arbetets exploateringsgrad förblev konstant, så följer därav, att profitkvoterna för olika bredvid varandra samtidigt existerande produktionssfärer blir olika om under f.ö. lika förhållanden det investerade kapitalets omslagstid är olika, eller om värdeförhållandet mellan dessa kapitals organiska beståndsdelar skiljer sig i de olika produktionsgrenarna. Det som vi tidigare betraktade som förändringar som följde efter varandra inom samma kapital, ser vi nu som samtidigt bestående skillnader mellan kapitalinvesteringar som existerar i olika produktionssfärer.
Vi kommer härvid att undersöka: 1) olikheter i kapitalens organiska sammansättning, 2) olikheter i deras omslagstid.
Vid hela denna undersökning förutsättes naturligtvis, att då vi talar om kapitalets sammansättning eller omslag i en viss produktionsgren inte tillfälliga skillnader för enskilda kapital inom denna sfär avses, utan det genomsnittliga normalförhållandet för det i denna produktionsgren investerade kapitalet.
Då det vidare förutsättes att mervärdets kvot och arbetsdagen är konstant och då denna förutsättning likaledes innesluter att arbetslönen är konstant, så uttrycker en viss kvantitet variabelt kapital en viss kvantitet arbetskraft som satts i rörelse och därmed en viss kvantitet arbete som materialiseras. Om alltså 100 £ representerar veckolönen för 100 arbetare, alltså i själva verket anger 100 arbetskrafter, så är n × 100 £ arbetskrafterna för n × 100 arbetare och 100 £/n för 100/n arbetare. Det variabla kapitale tjänar här (som alltid vid given arbetslön) som index för den mängd arbete ett visst totalkapital sätter i rörelse. Olikheter i det nyttjade variabla kapitalets storlek tjänar därför som beteckningar för olikheter i mängden nyttjad arbetskraft. Om 100 £ representerar 100 arbetare per vecka och därför vid 60 timmars arbete per vecka representerar 6.000 arbetstimmar, så representerar 200 £ 12.000 arbetstimmar och 50 £ bara 3.000.
Med kapitalets sammansättning förstår vi, som redan sagts i bok I, förhållandet mellan dess aktiva och dess passiva beståndsdel, det variabla och det konstanta kapitalet. Två förhållanden måste då beaktas. Trots att de under vissa betingelser kan åstadkomma samma effekt, är de inte lika betydelsefulla.
Den första betingelsen är av teknisk natur och måste betraktas som given på ett bestämt utvecklingsstadium av produktivkrafterna. En bestämd mängd arbetskraft, representerad av ett bestämt antal arbetare, krävs för att producera en bestämd produktmängd, t.ex. på en dag och därmed - vilket detta innebär - sätta en bestämd mängd produktionsmedel, maskineri, råvara etc. i rörelse, konsumera dem produktivt. På en bestämd kvantitet produktionsmedel kommer en bestämd kvantitet arbetare, och därmed en bestämd andel levande arbete på en bestämd andel av det i produktionsmedel redan materialiserade arbetet. Detta förhållande är mycket olika i olika produktionssfärer, ofta olika mellan de olika grenarna i en och samma industri, fastän det återigen tillfälligtvis kan vara helt eller nästan detsamma i industrigrenar som är vitt skilda från varandra.
Detta förhållande bildar kapitalets tekniska sammansättning och är den egentliga grundvalen för dess organiska sammansättning.
Det är alltså möjligt att denna första betingelse kan vara densamma i olika industrigrenar, om det variabla kapitalet är enbart index på arbetskraften och det konstanta kapitalet enbart index på de produktionsmedel som arbetskraften sätter i rörelse. Exempelvis inom järn- och kopparindustrin, där vissa arbeten förutsätter samma proportioner mellan arbetskraft och mängd produktionsmedel. Men då koppar är dyrare än järn, kommer värdeförhållandet mellan variabelt och konstant kapital att vara olika i de båda fallen och därmed också totalkapitalens värdesammansättning. Skillnaden mellan den tekniska sammansättningen och värdesammansättningen visar sig i varje industrigren i att de båda kapitaldelarnas värdeförhållande kan växla även när den tekniska sammansättningen förblir konstant, men också i att värdeförhållandet kan förbli konstant, trots att den tekniska sammansättningen ändras. Det sistnämnda inträffar naturligtvis endast om förändringen i förhållandet mellan nyttjad mängd produktionsmedel och arbetskraft utjämnas genom en motsatt förändring av deras värde.
Kapitalets värdesammansättning, i den mån den bestämmes av dess tekniska sammansättning och återspeglar denna, kallar vi kapitalets organiska sammansättning.[20*]
Vi förutsätter alltså ifråga om det variabla kapitalet, att det är index för en bestämd mängd arbetskraft, ett bestämt antal arbetare eller en bestämd mängd levande i rörelse befintligt arbete. I förra avdelningen såg vi att en förändring i det variabla kapitalets värdestorlek ibland kan innebära enbart ett högre eller lägre pris på samma mängd arbete. Men här, där mervärdekvot och arbetsdag betraktas som konstanta och lönen för en viss arbetstid som given, bortfaller detta. Däremot kan en skillnad i det konstanta kapitalets storlek visserligen också vara index för en förändring av mängden produktionsmedel, som en viss kvantitet arbetskraft sätter i rörelse, men den kan också uppkomma ur den skillnad i värde, som finns mellan de i rörelse befintliga produktionsmedlen i två olika produktionssfärer. Båda dessa synpunkter kommer därför att behandlas här.
Slutligen måste följande väsentliga fakta noteras:
Antag att 100 £ är veckolön för 100 arbetare. Antag att veckoarbetstiden är 60 timmar. Vidare att mervärdekvoten = 100%. I detta fall arbetar arbetarna under 30 timmar för sig själva och de återstående 30 timmarna gratis för kapitalisten. Faktiskt representerar dessa 100 £ arbetslön just 30 arbetstimmar för 100 arbetare eller tillsammans 3.000 materialiserade arbetstimmar, medan de övriga 3.000 timmar som de har arbetat är materialiserade i de 100 £ mervärde, eller profit, som kapitalisten inhöstar. Arbetslönen 100 £ uttrycker visserligen inte det värde, som veckoarbetet för de 100 arbetarna har materialiserat, men den anger dock (då arbetsdagens längd och mervärdekvoten är givna) att 100 arbetare under tillsammans 6.000 arbetstimmar har satts i rörelse av detta kapital. Kapitalet 100 £ utvisar detta för det första därför att det anger antalet i rörelse satta arbetare: 1 £ = 1 arbetare per vecka, alltså 100 £ = 100 arbetare, för det andra därför att var och en av dessa arbetare, vid den givna mervärdekvoten 100%, presterar dubbelt så mycket arbete som hans lön omfattar. Så att 1 £, d.v.s. hans lön, som är uttrycket för en halv arbetsvecka, håller arbetet i gång en hel vecka och likaså 100 £ håller arbetet i gång 100 arbetsveckor fastän de bara omfattar 50 arbetsveckor. Det är alltså mycket viktigt att klart definiera det variabla, i arbetslön investerade kapitalet. Dess värde, summan av arbetslönerna som uttryck för en bestämd mängd materialiserat arbete, måste skiljas från dess värde som enbart index för den mängd levande arbete, som det sätter i rörelse. Det senare är alltid större än det arbete som det omfattar och framträder därför som ett större värde än det variabla kapitalets. Detta högre värde bestämmes för det första av antalet arbetare, som sättes i rörelse av det variabla kapitalet, och för det andra av den mängd merarbete, som de presterar.
Betraktar man det variabla kapitalet på detta sätt så följer:
Om en kapitalinvestering i produktionssfären A med 700 i totalkapital satsar 100 i variabelt kapital och 600 i konstant, medan i produktionssfären B satsas 600 variabelt och bara 100 konstant, så kommer detta totalkapital A om 700 att sätta en arbetskraft om endast 100 i rörelse, alltså enligt tidigare antagande endast 100 arbetsveckor eller 6.000 timmar levande arbete, medan det lika stora totalkapitalet B sätter i rörelse 600 arbetsveckor och därmed 36.000 timmar levande arbete. Kapitalet A skulle därför tillägna sig endast 500 arbetsveckor eller 3.000 timmar merarbete, det lika stora kapitalet B 300 arbetsveckor eller 18.000 timmar. Det variabla kapitalet är index inte bara på det arbete som kapitalet själv innehåller utan vid given mervärdekvot också för det överskottsarbete eller merarbete som det utöver denna gräns har satt i rörelse. Om arbetets exploationsgrad är lika, blir profiten i första fallet 100/700 = 1/7 = 142/7% och i andra = 600/700 = 855/7%, en sex gånger så hög profitkvot. Men i verkligheten vore i detta fall profiten själv 6 gånger större, 600 för B mot 100 för A, därför att 6 gånger så mycket levande arbete sättes i rörelse med samma kapital, alltså vid lika exploateringsgrad av arbetet åstadkommer 6 gånger så mycket mervärde, därmed 6 gånger så mycket profit.
Om A använde inte 700 utan 7.000 £, B däremot endast 700 £ kapital, så skulle kapitalet A, vid oförändrad organisk sammansättning, använda 1.000 £ av de 7.000 £ som variabelt kapital, alltså 1.000 arbetare per vecka = 60.000 timmar levande arbete, varav 30.000 timmar merarbete. Men liksom förut skulle A med 700 £ endast sätta i rörelse 1/6 så mycket levande arbete, och därmed endast 1/6 så mycket merarbete i rörelse som B, alltså därmed producera endast 1/6 så mycket profit:. Betraktar vi profitkvoten, så är 1.000/7.000 = 100/700 = 142/7% gentemot 600/700 eller 855/7% för kapitalet B. Är kapitalbeloppen lika stora, så blir profitkvoten här olika, då vid lika mervärdekvot mängden producerat mervärde och därmed profiterna är olika till följd av de olika mängderna levande arbete som satts i rörelse. Faktiskt uppnås samma resultat, om de tekniska förhållandena är desamma i båda produktionssfärerna, men värdet av det använda konstanta kapitalet är större eller mindre i en av dem. Antag, att båda använder 100 £ som variabelt kapital och alltså behöver 100 arbetare per vecka för att sätta samma mängd maskineri och råvara i rörelse, men att råvaran är dyrare för B än för A I detta fall kommer på 100 £ variabelt kapital i A t.ex. 200 £ konstant kapital i rörelse men i B 400 £. Då är vid en mervärdekvot av 100% det producerade mervärdet för båda 100 £. Alltså är även profiten lika, för båda 100 £. Men i A 100/(200 c + 100 v) = 1/3 = 331/3% däremot i B 100/(400 c + 100 v) = 1/5 = 20%. I själva verket utgör, om vi i båda fallen tar en viss alikvot del av totalkapitalet, i B varje 100 £ bara 20 £ eller 1/5 variabelt kapital, medan i A av varje 100 £ 331/3 £ eller 1/3 är variabelt kapital. B producerar på varje 100 £ mindre profit, därför att det sätter mindre levande arbete i rörelse än A. Profitkvoternas olikhet visar sig alltså även här i skillnaden mellan profitmängd och även mervärdemängd, som utvinnes på varje hundratals £ investerat kapital.
Skillnaden mellan detta exempel och det föregående är endast denna: utjämning mellan A och B skulle i detta fall bara erfordra en värdeförändring av det konstanta kapitalet antingen i A eller B vid oförändrad teknisk nivå. I första fallet däremot är själva den tekniska sammansättningen i de båda produktionssfärerna olika och måste förändras om en utjämning ska bli möjlig.
Olikheter i kapitalens organiska sammansättning är alltså beroende av deras absoluta storlek. Det avgörande är alltid den procentuella sammansättningen av variabelt och konstant kapital.
Om man jämför kapital av olika storlek procentuellt eller kapital av samma storlek procentuellt, vilket spelar i detta sammanhang ingen roll, finner man alltså att de ger mycket olika mängd profit, eftersom de frambringar olika mängd mervärde. Orsaken till detta är att skillnader i kapitalets sammansättning inom olika produktionssfärer åstadkommer skillnader i deras variabla delar, sålunda en skillnad i mängden levande arbete som de sätter i rörelse och därför en skillnad i mängden mervärde som de utvinner. Detta merarbete är mervärdets substans och därför också profitens. Lika stora delar av totalkapitalet i de olika produktionssfärerna utgör olika stora mervärdekällor, och mervärdets enda källa är det levande arbetet. Vid lika exploateringsgrad av arbetet är mängden arbete som sättes i rörelse av ett kapital = 100, och följaktligen mängden merarbete som det kan utvinna beroende av storleken av dess variabla del. Om ett kapital, som procentuellt består av 90 c + 10 v vid lika exploateringsgrad av arbetet frambringat lika mycket mervärde eller profit som ett kapital bestående av 10 c + 90 v, då vore det solklart att mervärde och därmed värde överhuvud taget måste ha en helt annan källa än arbetet, och därmed att varje rationell grundval för den politiska ekonomin föll bort. Sätter vi alltjämt 1 £ = veckolönen för en arbetare och 60 arbetstimmar och är mervärdekvoten = 100%, så är det klart att den totala värdeprodukt som en arbetare kan leverera på en vecka är = 2 £. Tio arbetare kan alltså inte leverera mer än 20 £ och av dessa ersätter 10 £ arbetslönen. Då kunde de 10 inte skapa större mervärde än 10 £, medan de 90, vilkas totalprodukt = 180 £ och arbetslön = 90 £, skapade ett mervärde av 90 £. Profitkvoten vore alltså i det ena fallet = 10%, i det andra 90%. Vore det annorlunda, så måste värde och mervärde vara något annat än materialiserat arbete. Då alltså kapital i olika produktionssfärer procentuellt betraktade - eller lika stora kapital - är olika fördelade på konstant och variabelt kapital, sätter olika mycket levande arbete i rörelse och därför frambringar olika mycket mervärde, alltså profit, så är profitkvoten, som just består av mervärdet procentuellt beräknat på totalkapitalet, olika.
Men då en procentuell beräkning av kapitalen inom olika produktionssfärer, alltså en jämförelse mellan lika stora kapital i olika produktionssfärer, visar att dessa avkastar olika profit till följd av olika organisk sammansättning, så följer, att olika kapitals profiter inom skilda produktionssfärer inte kan stå i proportion till deras respektive storlek, att alltså profiterna inom skilda produktionssfärer inte är proportionella till storleken av de kapital som investerats inom dem. Skulle profiten växa pro rata storleken av det investerade kapitalet, skulle detta betyda att profiterna procentuellt var lika, så att lika stora kapital inom olika produktionssfärer skulle ha samma profitkvot trots olika organisk sammansättning. Endast inom samma produktionssfär, där kapitalets organiska sammansättning är given, eller i olika sfärer med samma organiska sammansättning är profiten direkt proportionell till storleken av de investerade kapitalen. Att påstå, att olika kapitals profiter är proportionella till deras storlek kan bara betyda att lika stora kapital avkastar lika stor profit eller att profitkvoten för alla kapital är lika, oberoende av storlek och organisk sammansättning.
Denna framställning gäller under förutsättning att varorna säljas till sina värden. En varas värde är lika med värdet av det i den ingående konstanta kapitalet plus värdet av det i den reproducerade variabla kapitalet, plus tillväxten av detta variabla kapital, d.v.s. det producerade mervärdet. Vid lika mervärdekvot är mängden mervärde uppenbarligen beroende av mängden variabelt kapital. Värdet av produkten av ett individuellt kapital = 100 är i det ena fallet 90 c + 10 v + 10 m = 110; i andra fallet 10 c + 90 v + 90 m = 190. Säljes varorna till sina värden, så blir den första såld till 110, varav 10 representerar mervärde eller obetalt arbete. Den andra däremot till 190, varav 90 mervärde eller obetalt arbete.
Detta är särskilt viktigt, om nationella profitkvoter ska jämföras med varandra. I ett europeiskt land antages mervärdekvoten exempelvis vara 100%, d.v.s. arbetaren arbetar halva dagen för sig själv och halva för arbetsköparen. Men i ett asiatiskt land är den t.ex. = 25%, d.v.s. arbetaren arbetar 4/5 av dagen för sig och 1/5 för arbetsköparen. Men i det europeiska landet antas sammansättningen av det nationella kapitalet vara 84 c + 16 v och i det asiatiska landet, där föga maskineri o.dyl. användes och under en given tidsperiod av en given arbetskraft relativt föga råmaterial blir produktivt konsumerat, antas sammansättningen vara 16 c + 84 v. Vi får då följande kalkyl:
I det europeiska landet produktvärde = 84 c + 16 v + 26m = 126; profitkvot = 16/100 = 16%.
I det asiatiska landet produktvärde = 16 c + 84 v + 21 m = 121; profitkvot = 21/100 = 21%.
Profitkvoten är alltså mer än 25% större i det asiatiska än i det europeiska landet, fastän mervärdekvoten i det förra landet är 4 gånger mindre än i det senare. Män, som Carey, Bastia och tutti quanti <hela följet> skulle komma till den motsatta slutsatsen.
I förbigående sagt; olika nationella profitkvoter är för det mesta baserade på olika nationella mervärdekvoter, men i detta kapitel jämför vi olika profitkvoter som härröra ur en och samma mervärdekvot.
Utom kapitalens olika organiska sammansättning, som innebär att kapital av lika storlek inom olika produktionssfärer sätter i rörelse olika mängd arbete och därmed olika mängd merarbete vid för övrigt lika förhållanden, finns ännu en källa till skillnader i profitkvoterna: olika långa perioder för kapitalets omslag i de olika produktionssfärerna. Vi har sett i kapitel 4, att vid lika sammansättning av kapitalen och för övrigt lika omständigheter profitkvoterna förhålla sig omvänt som omslagstiderna och att samma variabla kapital, om dess omslagstid varierar, åstadkommer olika mängd årligt mervärde. Olikheten i omslagstiderna är alltså en ytterligare orsak till att lika stora kapital i olika produktionssfärer inte producerar lika stor profit på samma tid, varför alltså profitkvoterna i dessa olika sfärer är olika.
Betraktar man däremot förhållandet mellan fast och cirkulerande kapital i kapitalets sammansättning, så berör det i och för sig inte alls profitkvoten. Den beröres endast om denna skillnad i sammansättningen antingen sammanfaller med en skillnad i förhållandet mellan den variabla och konstanta delen, då alltså den senare skillnaden är orsak till att profitkvoterna blir olika, eller om skillnader i proportionen fast och cirkulerande kapital betingar en skillnad i den omslagstid, under vilken en bestämd profit realiseras. Om kapitalen har proportionellt olika fördelning fast och cirkulerande kapital, kommer detta naturligtvis alltid att inverka på deras omslagstider och bli orsak till olikheter i dessa. Men därav följer inte att den omslagstid under vilken samma kapital realiserar en viss profit är olika. T.ex. om A ständigt måste omsätta en större del av sina intäkter av produkten i inköp av råvara, medan B kan använda samma maskineri o.s.v. under lång tid och behöver mindre råmaterial, men både A och B, såvida de är sysselsatta med produktion, alltid har en del av sitt kapital engagerat, den ene i råmaterial, d.v.s. cirkulerande kapital, den andre i maskineri, d.v.s. fast kapital. A förvandlar ständigt en del av sitt kapital från varuform till penningform och från denna tillbaka till råvara, medan B använder en del av sitt kapital som arbetsinstrument under längre tid utan någon sådan förändring. Om båda använder samma mängd arbete, så kommer de visserligen under årets lopp att sälja produktmängder av olika värde, men dessa kommer att innehålla lika mycket mervärde, och profitkvoterna som beräknas på det totala investerade kapitalet kommer att vara desamma, trots att sammansättning fast och cirkulerande kapital liksom omslagstid är olika. De två kapitalen realiserar samma profit på samma tid, fastän de slår om på olika tid.[21*] Denna olikhet i omslagstiden har i och för sig betydelse endast såvida den berör mängden merarbete, som ett visst kapital tillägnar sig och kan realisera. Då alltså en skillnad i sammansättningen av fast och cirkulerande kapital inte nödvändigtvis innebär en skillnad i omslagstiden, som å sin sida betingar skillnader i profitkvoten, så är det klart, att denna skillnad i profitkvoten inte beror på den olika sammansättningen av cirkulerande och fast kapital i och för sig. Denna olika sammansättning anger här endast en skillnad i omslagstiderna, som påverkar profitkvoterna.
I och för sig har alltså det konstanta kapitalets varierande sammansättning cirkulerande och fast kapital inom olika industrigrenar inte någon betydelse för profitkvoten, eftersom förhållandet mellan variabelt och konstant kapital är avgörande. Det konstanta kapitalets värde, alltså även dess relativa storlek i förhållande till det variabla, är helt oberoende av förhållandet mellan fast och cirkulerande kapital. Men det kan visa sig - och detta kan leda till falska slutsatser - att där det fasta kapitalet har nått en betydande utveckling, är detta enbart ett uttryck för att produktionen bedrives i stor skala och därmed det konstanta kapitalet har stor övervikt över det variabla eller att den använda levande arbetskraften är obetydlig i förhållande till mängden produktionsmedel den sätter i rörelse.
Vi har alltså visat: olika industrigrenar har olika profitkvoter, vilket hänger samman med skillnader i kapitalets organiska sammansättning, och inom angivna gränser med skilda omslagsperioder. Lagen att profiten förhåller sig proportionell till kapitalets storlek och att därför lika stora kapital på samma tid avkastar lika stora profiter, gäller (till sin allmänna tendens) således bara vid given mervärdekvot för kapital av lika organiska sammansättning, lika stor omslagstid förutsatt. Detta resultat gäller under samma förutsättning som tidigare var basen för vår analys: att varorna säljas till sina värden. Å andra sidan är det otvivelaktigt så, att bortsett från oväsentliga, tillfälliga skillnader som utjämnar sig i verkligheten, inga skillnader i de genomsnittliga profitkvoterna i olika industrigrenar existerar eller skulle kunna existera utan att upphäva den kapitalistiska produktionens hela system. Det ser alltså ut som om värdeteorin här är oförenlig med den verkliga rörelsen, oförenlig med produktionens faktiska företeelser, och att man därför måste avstå från att förstå dessa.
Det framgår sammanfattningsvis av denna boks första avdelning, att kostnadspriserna är lika för produkter inom lika produktionssfärer om lika stora kapitaldelar investerats för deras produktion, hur olika den organiska sammansättningen av dessa kapital än må vara. I kostnadspriset bortfaller skillnaden mellan variabelt och konstant kapital för kapitalisten. En vara, för vars produktion han måste investera 100 £ kostar honom lika mycket antingen han investerar 90 c + 10 v eller 10 c + 90 v. Den kostar honom alltid 100 £, varken mer eller mindre. Kostnadspriset är detsamma för lika stora investeringar i olika sfärer, hur mycket producerade värden och mervärden än skiljer sig från varandra. Dessa lika kostnadspriser bildar grunden för den konkurrens mellan kapitalinvesteringarna, varigenom genomsnittsprofiten uppkommer.
Kapitalets organiska sammansättning är i varje givet ögonblick beroende av två omständigheter: 1) de tekniska relationerna mellan den sysselsatta arbetskraften och mängden förbrukade produktionsmedel, 2) av priset på dessa produktionsmedel. Som vi har sett, måste den organiska sammansättningen analyseras procentuellt. För ett kapital bestående av 4/5 konstant och 1/5 variabelt kan den alltså uttryckas i formeln 80 c + 20 v. Vidare antages vid jämförelsen en konstant mervärdekvot, vilken som helst, t.ex. 100%. Kapitalet 80 c + 20 v avkastar alltså ett mervärde av 20 m. Detta ger i förhållande till totalkapitalet en profitkvot av 20%. Produktens verkliga värdestorlek beror nu på storleken av det konstanta kapitalets fasta del och hur stor del av denna som ingår i produkten som förslitning. Men då denna omständighet inte har någon betydelse för profitkvoten och således inte heller för denna undersökning antages för enkelhetens skull, att det konstanta kapitalet överallt likformigt och fullständigt ingår i dessa kapitals årliga produkt. Vidare antages att kapitalen i de olika produktionssfärerna realiserar lika mycket mervärde i proportion till storleken av sina variabla delar. Tills vidare bortses från den skillnad, som de olika omslagstidernas varaktighet kan innebära i detta avseende. Denna punkt behandlas senare.
Låt oss ta fem olika produktionssfärer med olika organiska sammansättning för vart och ett av de däri investerade kapitalen, t.ex. enligt följande:
| Kapital | Mervärde- kvot |
Mervärde | Produkt- värde |
Profitkvot | |||
| I. | 80 c + 20 v | 100% | 20 | 120 | 20% | ||
| II. | 70 c + 30 v | 100% | 30 | 130 | 30% | ||
| III. | 60 c + 40 v | 100% | 40 | 140 | 40% | ||
| IV. | 85 c + 15 v | 100% | 15 | 115 | 15% | ||
| V. | 95 c + 5 v | 100% | 5 | 105 | 5% | ||
Här har vi vid samma exploatering av arbetet mycket olika profitkvoter för olika produktionssfärer. Dessa olika profitkvoter motsvarar den olika organiska sammansättningen av kapitalet.
Totalsumman för de i de fem sfärerna investerade kapitalen är = 500; totalsumman av det mervärde de producerat = 110; totalvärdet av producerade varor = 610. Betraktar vi de 500 som ett enda kapital, där I-V bara utgör olika delar (som t.ex. i en bomullsfabriks olika avdelningar det existerar olika förhållande mellan variabelt och konstant kapital i kardnings-, förspinnings-, spinn- och vävsal och man först genom beräkning finner genomsnittsförhållandet för hela fabriken), så vore för det första genomsnittssammansättningen av kapitalet 500 = 390 c + 110 v eller procentuellt 78 c + 22 v. Om varje kapital om 100 betraktas som endast 1/5 av det totala kapitalet, skulle dess sammansättning vara denna genomsnittliga 78 c + 22 v; på varje 100 kom som genomsnittligt mervärde 22; därmed var genomsnittskvoten för profiten = 22%, och slutligen priset på var femtedel av den totalprodukt som de 500 producerat = 122.
Produkten av varje femtedel av det investerade totalkapitalet måste alltså säljas till 122.
För att komma fram till riktiga slutsatser är det dock nödvändigt att man inte räknar alla kostnadspris = 100.
Vid 80 c + 20 v och en mervärdekvot = 100%, skulle totalvärdet av varor producerade av kapital I = 100 vara = 80 c + 20 v + 20 m = 120, om hela det konstanta kapitalet ingick i den årliga produktionen. Detta kan väl under vissa förhållanden vara fallet i någon produktionssfär. Men svårligen där proportionen c : v = 4 : 1. Vid jämförelse mellan de varuvärden som produceras av varje 100 av de olika kapitalen, måste man komma ihåg att de skiljer sig med avseende till sammansättningen av c, dess fasta och cirkulerande beståndsdelar, och att de fasta beståndsdelarna för olika kapital själva slitas ned hastigare eller långsammare, alltså på lika lång tid tillsätter produkten olika mängd värde. För profitkvoten är detta emellertid utan betydelse. Antingen de 80 c till årsprodukten avger värdet av 80 eller 50 eller 5, antingen alltså den årliga produkten = 80 c + 20 v + 20 m = 120 eller = 50 c + 20 v + 20 m = 90 eller = 5 c + 20 v + 20 m = 45, i alla dessa fall är överskottet av produktvärdet över dess kostnadspris 20, och i alla dessa fall blir dessa 20 när profitkvoten fastställes beräknade på ett kapital om 100; profitkvoten för kapital I är alltså i alla fallen = 20%. För att göra detta ännu tydligare låter vi i följande tabell för samma fem kapital som förut olika delar av det konstanta kapitalet ingå i produktens värde.
Betraktar man ännu en gång kapitalen I-V som ett enda totalkapital, så ser man, att även i detta fall sammansättningen av de fem kapitalens sum-
| Kapital | Mervärde- kvot |
Mervärde | Profitkvot | Förbrukat av c | Varuvärde | Kostnadspris | |||||||
| I. | 80 c + 20 v | 100% | 20 | 20% | 50 | 90 | 70 | ||||||
| II. | 70 c + 30 v | 100% | 30 | 30% | 51 | 111 | 81 | ||||||
| III. | 60 c + 40 v | 100% | 40 | 40% | 51 | 131 | 91 | ||||||
| IV. | 85 c + 15 v | 100% | 15 | 15% | 40 | 70 | 55 | ||||||
| V. | 95 c + 5 v | 100% | 5 | 5% | 10 | 20 | 15 | ||||||
| Summa: | |||||||||||||
| 390 c + 110 v | - | 110 | 100% | - | - | - | |||||||
| Genomsnitt: | |||||||||||||
| 78 c + 22 v | - | 22 | 22% | - | - | - | |||||||
mor är 500 = 390 c + 110 v, att alltså genomsnittssammansättningen förblir densamma = 78 c + 22 v; likaså genomsnittsmervärdet = 22. Om detta mervärde fördelas lika på I-V, framträder följande varupris.
| Kapital | Mervärde | Varu- värde |
Varornas kostnads- pris |
Varu- pris |
Profit- kvot |
Avvikelse mellan pris och värde |
||||||||
| I. | 80 c + 20 v | 20 | 90 | 70 | 92 | 22% | + | 2 | ||||||
| II. | 70 c + 30 v | 30 | 111 | 81 | 103 | 22% | - | 8 | ||||||
| III. | 60 c + 40 v | 40 | 131 | 91 | 113 | 22% | - | 18 | ||||||
| IV. | 85 c + 15 v | 15 | 70 | 55 | 77 | 22% | + | 7 | ||||||
| V. | 95 c + 5 v | 5 | 20 | 15 | 37 | 22% | + | 17 | ||||||
Tillsammantaget säljas varorna 2 + 7 + 17 = 26 över och 8 + 18 = 26 under värdet, så att prisavvikelserna genom lika fördelning av mervärdet eller genom tillsats av den genomsnittliga profiten, om 22 per 100 investerat kapital, till de respektive kostnadspriserna för varorna I-V, ömsesidigt upphäva varandra. I samma proportion som en del varor säljas över sitt värde säljas en annan del under. Och bara en sådan försäljning till dessa priser gör det möjligt att profitkvoten för I-V kan vara densamma, 22%, utan hänsyn till olika organiska sammansättning av kapitalen I-V. De priser som uppstår, när man tar genomsnittet av de olika profitkvoterna i de olika produktionssfärerna och adderar detta genomsnitt till kostnadspriserna i de olika produktionssfärerna, är produktionspriserna. Deras förutsättning är att en allmän profitkvot existerar, och denna förutsätter i sin tur att profitkvoterna, i varje särskild produktionssfär tagen för sig, redan är reducerade till lika många genomsnittskvoter. Dessa särskilda profitkvoter är i varje produktionssfär = m/C och måste, som redan skett i denna boks första avdelning, härledas ur varans värde. Utan denna härledning blir den allmänna profitkvoten (och därmed också varans produktionspris) en meningslös föreställning utan innebörd. Varans produktionspris är alltså lika med dess kostnadspris plus den procentuella profiten, motsvarande den allmänna profitkvoten, eller lika med dess kostnadspris plus genomsnittsprofiten.
Till följd av att de kapital som investerats i olika produktionsgrenar har olika organiska sammansättning, innebärande att procentsatsen variabelt kapital är olika i totalkapital av samma storlek, sätter också dessa kapital av samma storlek mycket olika mängd arbete i rörelse, därför kan det merarbete de tillägnar sig eller det mervärde de utvinner vara mycket olika. I överensstämmelse härmed är de profitkvoter som gäller i olika produktionsgrenar, ursprungligen mycket olika. Men de utjämnas genom konkurrensen till en allmän profitkvot, som är ett genomsnitt av alla dessa profitkvoter. Den profit, som i enlighet med denna allmänna profitkvot tillfaller ett kapital av given storlek, vilken än dess organiska sammansättning är, kallas genomsnittsprofiten. Priset för en vara är dess produktionspris. Detta är lika med varans kostnadspris plus den del av den årliga genomsnittsprofiten på det investerade kapitalet (inte endast det som konsumerats i produktionen av varan) som i förhållande till dess omslagsbetingelser tillfaller denna. Låt oss t.ex. ta ett kapital om 500, där 100 är fast kapital varav 10% förslites under en omslagsperiod för ett cirkulerande kapital om 400. Genomsnittsprofiten för den tid som omslagsperioden omfattar är, låt oss anta 10%. Då kommer kostnadspriset för den under detta omslag framställda produkten att vara: 10 c för förslitning plus 400 (c + v) cirkulerande kapital = 410, och dess produktionspris: 410 kostnadspris plus (10% profit på 500) 50 = 460.
När därför kapitalisterna i de olika produktionssfärerna vid försäljning av sina varor återvinner de i produktionen av dessa varor förbrukade kapitalvärdena, så inlösa de inte det i deras egen sfär vid produktionen av dessa varor producerade mervärdet eller profiten utan bara så mycket mervärde och därmed profit som av totalmervärdet eller totalprofiten, den som produceras av samhällets totalkapital i alla produktionssfärer tillsammans på ett givet tidsavsnitt, vid lika fördelning tillfaller varje alikvot del av totalkapitalet. Per 100 får varje investerat kapital, vilken dess sammansättning än är, för varje år eller annat tidsavsnitt den profit, som för detta tidsavsnitt proportionellt tillkommer 100 som del av totalkapitalet. De olika kapitalisterna förhåller sig här; vad profiten beträffar, som delägare i ett aktiebolag, i vilket andelarna i profit fördelas lika per 100 och således för de olika kapitalisterna skiljer sig enbart efter storleken av det kapital var och en har satt in i det totala företaget, d.v.s. efter hans proportionella delaktighet i hela företaget, efter antalet aktier han har. Kostnadspriset, den del av detta varupris som ersätter de i varornas produktion förbrukade värdedelarna av kapitalet, med vilket alltså dessa förbrukade kapitalvärden måste återköpas, rättar sig helt efter utlägget inom sin produktionssfär. Den andra delen av varupriset, d.v.s. profiten som tillägges detta kostnadspris, rättar sig däremot inte efter den mängd profit, som just detta kapital i denna bestämda produktionssfär producerar under en given tid, utan efter den mängd profit, som tillfaller varje investerat kapital som alikvot del av det i totalproduktionen investerade samhälleliga totalkapitalet under en viss genomsnittlig tidrymd.[22*]
Om en kapitalist alltså säljer sin vara till dess produktionspris, så återvinner han pengar i förhållande till värdestorleken av det vid dess produktion förbrukade kapitalet och får ut profit i förhållande till sitt investerade kapital som enbart alikvot del av det samhälleliga totalkapitalet. Hans kostnadspris är specifikt, medan tillskottet, profiten på detta kostnadspris är oberoende av hans speciella produktionssfär. Det är ett enkelt genomsnitt per 100 av det investerade kapitalet.
Låt oss förutsätta, att de fem olika kapitalinvesteringarna I-V i föregående exempel tillhörde en person. Hur mycket variabelt och konstant kapital av det investerade, som skulle konsumeras i produktionen av varorna inom varje enskilt företag I-V, vore en given kvantitet, och denna värdedel av varorna I-V skulle självfallet bilda en del av deras pris, då detta är det minsta som erfordras för att ersätta den investerade och konsumerade kapitaldelen. Dessa kostnadspriser skulle vara olika för varje varuslag inom I-V och skulle som sådana fastställas olika av ägaren. Men beträffande de i I-V producerade olika mängderna mervärde eller profit, kunde kapitalisten mycket väl räkna dem som profit på sitt investerade totalkapital, så att på varje 100 av kapitalet kom en viss alikvot del. Kostnadspriserna ifråga om de varor som producerats i de enskilda anläggningarna skulle alltså vara olika, men den del av försäljningspriset på alla dessa varor, som kom från profiten för var hundradel av kapitalet, skulle vara lika. Totalpriset för varorna I-V vore alltså lika med deras totalvärde, d.v.s. lika med summan av kostnadspriserna I-V plus summan av i I-V producerat mervärde eller profit; i själva verket penninguttrycket för totalkvantiteten arbete, lagrat och nytillsatt, inneslutet i varorna I-V. Och på detta sätt är i samhället - när totaliteten av alla produktionsgrenar betraktas - summan av de producerade varornas produktionspriser lika med summan av deras värde.
Det faktum, att i den kapitalistiska produktionen det produktiva kapitalets beståndsdelar i regel köpas på marknaden och deras priser därför innehåller en redan realiserad profit, synes strida mot detta påstående. Här ingår ju profiten från en industrigren i den andras kostnadspris. Men om vi tänker oss summan av kostnadspriser för varor i hela landet på ena sidan och summan av profiter eller mervärden på den andra, så förstår vi att räkningen måste gå ihop. Tag en vara A; dess kostnadspris kan vi tänka oss innehåller profiterna av B, C, D, liksom ifråga om dessa profiterna av A kan ingå i deras kostnadspris. När vi gör kalkylen fattas profiten av A i dess eget kostnadspris och likaså fattas profiterna av B, C, D i deras egna kostnadspriser. Ingen räknar med sin egen profit i sitt kostnadspris. Finns det alltså n produktionssfärer, och om var och en av dem gör en profit p, så är i alla tillsammans kostnadspriset = k - np. Betraktar vi totalkalkylen, så ingår profiterna i en produktionssfär i kostnadspriset för de andra i samma utsträckning som dessa profiter redan tagits med i kalkylen ifråga om den slutliga produktens totalpris och kan inte för andra gången framträda på profitsidan. Finns de där, så är det endast då varan själv var en slutprodukt, och dess produktionspris alltså inte ingår i en annan varas kostnadspris.
Om i kostnadspriset för en vara en summa = p ingår, som profit till produktionsmedlens producenter, och på detta kostnadspris en profit = p1 uttages, så är totalprofiten P = p + p1. Varans totala kostnadspris, alla i profiten ingående prisdelar avdragna, är då dess eget kostnadspris minus P. Kallas detta kostnadspris k, så är tydligen k + P = k + p + p1. Vid behandlingen av mervärde i bok I, kapitel 7, sid. 189 såg vi, att produkten av varje kapital kan behandlas, som om en del enbart ersätter kapital, den andra enbart utgör mervärde. Denna beräkning använd på samhällets totalprodukt kräver vissa korrigeringar, ty när man betraktar hela samhället kan t.ex. den profit som ingår i priset på lin inte uppträda två gånger, inte både som en del av linnepriset och som en del av linproducentens profit.
Såtillvida som t.ex. mervärdet av A ingår i B:s konstanta kapital föreligger det ingen skillnad mellan profit och mervärde. Det är utan betydelse för varornas värde, om det arbete som de innehåller är betalt eller obetalt. Varuvärdet utvisar endast att B betalar A:s mervärde. I den totala kalkylen kan mervärdet av A inte räknas två gånger.
Men skillnaden är denna: utom att priset för produkten, t.ex. av kapitalet B, avviker från dess värde, emedan det i B realiserade mervärdet kan vara större eller mindre än den profit som ingår i priset för produkten från B, så gäller samma omständighet återigen för de varor, som bildar den konstanta delen av kapitalet B och indirekt också dess variabla del såsom existensmedel för arbetarna. Vad den konstanta delen beträffar är den själv lika med kostnadspris plus mervärde, alltså nu lika med kostnadspris plus profit, och denna profit kan åter vara större eller mindre än det mervärde, i vars ställe den står. Vad det variabla kapitalet angår, så är den genomsnittliga dagliga arbetslönen visserligen alltid lika med värdeprodukten för det antal timmar som arbetaren måste arbeta för att producera de nödvändiga livsmedlen; men detta timantal är själv åter förfalskat genom att de nödvändiga existensmedlens produktionspriser avvika från deras värde. Emellertid löser sig detta alltid genom att vad som i den ena varan ingår för mycket av mervärde ingår för litet i den andra, och att därför avvikelser från värdet, som är gömda i varornas produktionspriser, ömsesidigt upphäver varandra. I hela den kapitalistiska produktionen är det överhuvud alltid bara på ett mycket invecklat och ungefärligt sätt, som ett genomsnitt av ständiga svängningar, vilket aldrig kan fastställas, som den allmänna lagen gör sig gällande som härskande tendens.
Då den allmänna profitkvoten bildas av genomsnittet för de olika profitkvoterna för varje 100 investerat kapital under en viss tid, exempelvis ett år, så försvinner i den därvid också de olikheter som uppstår genom skillnaden i omslagstider mellan de olika kapitalen. Men dessa skillnader ingår bestämmande i de olika profitkvoterna för de olika produktionssfärer av vilkas genomsnitt den allmänna profitkvoten bildas.
I tidigare exempel, som visade hur den allmänna profitkvoten bildades, har varje kapital i varje produktionssfär satts = 100, och detta just för att klargöra den procentuella skillnaden i profitkvoten och därmed även skillnaden i värdet av de varor, som produceras av lika stora kapital. Men det är självklart: de verkliga mervärdemängder, som utvinnas i varje produktionssfär, är beroende av storleken av det använda kapitalet, då i varje sådan given produktionssfär kapitalets sammansättning är given. Men den särskilda profitkvoten för en enskild produktionssfär beröres inte av detta: om ett kapital är 100 eller m × 100 eller xm × 100. Profitkvoten förblir 10%, antingen totalprofiten utgör 10 : 100 eller 1.000 : 10.000.
Men då profitkvoterna i de olika produktionssfärerna är olika, då det i dem produceras mycket olika mängder mervärde allt efter förhållandet mellan variabelt kapital och totalkapital, så är det klart, att genomsnittsprofiten per 100 samhälleligt kapital och därmed genomsnittsprofitkvoten eller den allmänna profitkvoten kommer att bli mycket olika, alltefter storleken av de i de olika sfärerna investerade kapitalen. Vi tänker oss fyra kapital, A, B, C, D. Mervärdekvoten för dem alla kan vara 100%. Per 100 av totalkapitalet kan det variabla kapitalet vara för A = 25, för B = 40, för C = 15, för D = 10. Per 100 av totalkapitalet kom då ett mervärde eller en profit på A = 25, B = 40, C = 15, D = 10; tillsammans = 90. Alltså om de fyra kapitalen är lika stora en genomsnittsprofitkvot av 90/4 = 221/2%.
Men om de totala kapitalstorlekarna är: A = 200, B = 300, C = 1.000, D = 4.000, så skulle de producerade profiterna vara 50, 120, 150 respektive 400. Detta ger en profit på 720 och en genomsnittsprofitkvot av 131/11% på 5.500, summan av de fyra kapitalen.
Mängderna producerat totalvärde är olika alltefter de olika storlekarna av de i A, B, C eller D investerade totalkapitalen. När den allmänna profitkvoten bildas handlar det därför inte bara om skillnaden i profitkvoter i de olika produktionssfärerna, av vilka man helt enkelt kunde dra ut ett genomsnitt, utan om den relativa vikt med vilken dessa olika profitkvoter ingår i genomsnittets utformning. Men detta är beroende av den relativa storleken av det i varje särskild sfär investerade kapitalet, vilken alikvot del det kapital som investerats i varje särskild sfär utgör av det samhälleliga totalkapitalet. Det finns naturligtvis mycket stora differenser, som beror på huruvida en större eller mindre del av totalkapitalet avkastar en högre eller lägre profitkvot. Och detta är återigen beroende av hur mycket kapital som är investerat i de sfärer, där det variabla kapitalet är stort eller litet i förhållande till totalkapitalet. Det är med detta alldeles som med den genomsnittliga räntefot en ockrare gör sig, då han lånar ut delar av sitt kapital till olika räntefot, t.ex. till 4, 5, 6, 7% o.s.v. Genomsnittskvoten beror helt på hur mycket av hans kapital som utlånats till varje särskild räntefot.
Den allmänna räntefoten bestämmes alltså av två faktorer:
1) Den organiska sammansättningen av kapitalen i de olika produktionssfärerna, alltså de olika profitkvoterna i de enskilda sfärerna.
2) ördelningen av det samhälleliga totalkapitalet i dessa olika sfärer, alltså den relativa storleken av kapitalet som investerats i varje sfär och därmed den specifika profitkvot som förhärskar i denna, d.v.s. den relativa andel av mängden samhälleligt totalkapital, som varje produktionssfär uppsuger.
I bok I och II hade vi endast att göra med varornas värden. Nu har å ena sidan kostnadspriset avsöndrat sig som en del av detta värde, å andra sidan varans produktionspris utvecklats som en förvandlad form av värdet.
Antag att sammansättningen av det samhälleliga genomsnittskapitalet är 80 c + 20 v och det årliga mervärdets kvot m' = 100%. Då är den årliga genomsnittsprofiten för ett kapital om 100 = 20, och den allmänna årliga profitkvoten = 20%. Oavsett vad kostnadspriset k än är för de varor, som ett kapital 100 årligen producerar , så är deras produktionspris = k + 20 de produktionssfärer, där sammansättningen av kapitalet = (80 - x)c + (20 + x)v, är det verkligen utvunna mervärdet eller den inom denna sfär producerade årliga profiten = 20 + x, alltså större än 20, och det producerade varuvärdet = k + 20 + x, alltså större än k + 20 eller större än deras produktionspris. I sfärer, där kapitalets sammansättning är (80 + x)c + (20 - x)v, är det årligen utvunna mervärdet eller profiten = 20 - x, alltså mindre än 20, och därmed varuvärdet k + 20 - x mindre än produktionspriset, som är k + 20. Bortsett från eventuella skillnader i omslagstiden vore produktionspriset för varorna lika med deras värde bara i de sfärer där kapitalets sammansättning för tillfället är = 80 c + 20 v.
Den specifika utvecklingsgraden av arbetets samhälleliga produktivkraft varierar för varje särskild produktionssfär; den är högre eller lägre i proportion till den mängd arbete som behövs för att sätta en viss mängd produktionsmedel i rörelse. Den är hög, när vid en given arbetsdag den kvantitet produktionsmedel som ett visst antal arbetare sätter i rörelse är stor, och därmed den för en viss kvantitet produktionsmedel behövliga mängden arbete är liten. Sådant kapital, som består av procentuellt större andel konstant och procentuellt mindre andel variabelt kapital än det samhälleliga genomsnittskapitalet, kallar vi därför: kapital av högre sammansättning. Kapital, som tvärtom har den konstanta delen relativt mindre och den variabla relativt större än det samhälleliga genomsnittskapitalet kallas: kapital av lägre sammansättning. Slutligen kallas sådant kapital vars sammansättning sammanfaller med det samhälleliga genomsnittskapitalet: kapital av genomsnittlig sammansättning. Är det samhälleliga genomsnittskapitalet sammansatt procentuellt av 80 c + 20 v, så befinner sig alltså ett kapital 90 c + 10 v över, ett om 70 c + 30 v under det samhälleliga genomsnittet. Allmänt sagt, vid en sammansättning av det samhälleliga genomsnittskapitalet = mc + nv, där m och n är konstanta storheter och m + n = 100, representerar (m + x)c + (n - x)v den högre, (m - x)c + (n + x)v den lägre sammansättningen för ett enskilt kapital eller en kapitalgrupp. Hur dessa kapital fungerar sedan genomsnittsprofitkvoten framställts och under förutsättning av ett omslag per år visar följande översikt, där I föreställer genomsnittssammansättningen och genomsnittsprofitkvoten således är = 20%.
I. 80 c + 20 v + 20 m. Profitkvot = 20%
Produktens pris = 120. Värde = 120
II. 90 c + 10 v + 10 m. Profitkvot = 20%
Produktens pris = 120. Värde =110
III. 70 c + 30 v + 30 m. Profitkvot = 20%
Produktens pris = 120. Värde = 130
Värdet för de av kapital II producerade varorna skulle alltså vara mindre än deras produktionspris, för dem som producerats av kapital III skulle produktionspriset vara mindre än värdet. Bara för kapital I i de produktionsgrenar, vilkas sammansättning av en tillfällighet är lika med det samhälleliga genomsnittets, skulle värde och produktionspris vara lika. För övrigt måste man naturligtvis, när dessa beräkningar ska användas på konkreta fall, undersöka om det möjligen enbart är en värdeförändring av det konstanta kapitalets beståndsdelar och inte skillnader i den tekniska sammansättningen som kommer förhållandet mellan c och v att avvika från det allmänna genomsnittet.
Detta påstående innebär visserligen en modifikation när det gäller bestämmandet av varornas kostnadspris. Ursprungligen antogs att kostnadspriset för en vara är lika med värdet av de i dess produktion konsumerade varorna. En varas produktionspris är emellertid för köparen av densamma dess kostnadspris och kan således ingå som kostnadspris i prisbildningen för en annan vara. Då produktionspriset kan avvika från varans värde, så kan också kostnadspriset för en vara, som innefattar dessa andra varors produktionspris, stå högre eller lägre än den del av dess totalvärde som härrör från värdet av de produktionsmedel som ingår i den. Man behöver erinra sig denna modifierade betydelse av kostnadspriset och minnas, att om i en särskild produktionssfär varans kostnadspris sättes lika med värdet av produktionsmedel förbrukade i dess produktion, ett misstag alltid är möjligt. För vår nuvarande undersökning är det inte nödvändigt att gå närmare in på denna punkt. Påståendet, att varans kostnadspris alltid är mindre än dess värde, förblir riktigt. Ty hur varornas kostnadspriser än avviker från värdet av de produktionsmedel som konsumerats i dem, är dessa förflutna misstag likgiltiga ur kapitalistens synpunkt. Varans kostnadspris är en given utgångspunkt, som är oberoende av hans produktion, medan varan, resultatet av hans produktion, innehåller mervärde, alltså ett värdeöverskott över dess kostnadspris. Dessutom har påståendet, att kostnadspriset är mindre än varans värde, nu i praktiken förvandlats till att kostnadspriset är mindre än produktionspriset. När det gäller det samhälleliga totalkapitalet, där produktionspriset är lika med värdet, är denna sats identiskt med den föregående, nämligen att kostnadspriset är mindre än värdet. Även om det har en något annan innebörd, när det gäller enskilda produktionssfärer, så är detta faktum alltid grundläggande. Kostnadspriserna för de av det samhälleliga totalkapitalet producerade varorna är mindre än värdet; eller för totalmängden producerade varor är produktionspriserna identiska med detta värde. En varas kostnadspris beräknas alltid bara på den mängd betalt arbete som det innehåller, medan värdet alltid beräknas på hela arbetsmängden, betalt och obetalt arbete. Produktionspriset beräknas på summan betalt arbete plus en av varje produktionssfär oberoende bestämd mängd obetalt arbete.
Formeln, att produktionspriset för en vara = k + p, lika med kostnadspris + profit, är nu närmare bestämd så långt, att p = kp' (där p' är den allmänna profitkvoten) och därmed produktionspriset = k + kp'. Är k = 300 och p' = 15%, så är produktionspriset k + kp' = 300 + 300 × 15/100 = 345.
Varornas produktionspris i varje särskild produktionssfär kan undergå storleksförändringar:
1) vid konstant varuvärde (då mängden dött och levande arbete som ingår i varornas produktion är oförändrad) till följd av en förändring i den allmänna profitkvoten, oberoende av den speciella sfären.
2) vid konstant allmän profitkvot genom värdeförändring antingen i den speciella produktionssfären själv till följd av tekniska förändringar eller till följd av en värdeförändring för varor, som är beståndsdelar av det konstanta kapitalet i denna produktionssfär.
3) slutligen genom samverkan av båda dessa omständigheter.
Trots de stora förändringar av den faktiska profitkvoten i de speciella produktionssfärerna som ständigt försiggår - som vi längre fram ska påvisa - är varje verklig ändring av den allmänna profitkvoten, om den inte orsakats av exceptionella ekonomiska företeelser, ett mycket sent resultat av en räcka fluktuationer som sträcker sig över en mycket lång tidrymd, d.v.s. fluktuationer som behöver lång tid innan de stadgats och utjämnas till en ändring av den allmänna profitkvoten. För alla kortare perioder (helt bortsett från fluktuationer i marknadspriser) är därför en ändring av produktionspriserna i första hand alltid ett resultat av en verklig värdeförändring av varorna, d.v.s. en förändring i den totalsumma arbetstid som är nödvändig för deras produktion. Med detta avses naturligtvis inte förändringar som enbart berör samma värdes penninguttryck.[23*]
Detta är å andra sidan klart: utgår man från det samhälleliga totalkapitalet, är värdesumman av producerade varor (eller i pengar uttryckt, deras pris) = värdet av det konstanta kapitalet plus värdet av det variabla kapitalet plus mervärdet. Om arbetets exploateringsgrad och mängden mervärde antages konstant, kan profitkvoten växla antingen om det konstanta eller om det variabla kapitalets värde förändras, eller om båda förändras, så att c ändras och därigenom m/C, den allmänna profitkvoten. I samtliga dessa fall förutsätter en förändring av den allmänna profitkvoten en förändring i varornas värde, eftersom dessa bildar beståndsdelar i det konstanta kapitalet eller i det variabla eller i båda samtidigt.
Eller den allmänna profitkvoten kan växla, när varornas värde är konstant, om arbetets exploateringsgrad växlar.
Eller vid konstant exploateringsgrad av arbetet kan den allmänna profitkvoten växla, om summan av det använda arbetet förändras relativt till det konstanta kapitalet till följd av tekniska förändringar i arbetsprocessen. Men sådana tekniska förändringar måste ständigt visa sig och därför åtföljas av värdeförändringar i varorna, vars produktion sedan fordrar mer eller mindre arbete än tidigare.
I första avdelningen såg vi: mervärde och profit är identiska, om man betraktar mängden. Men profitkvoten är redan från början skild från mervärdekvoten, som, när man först betraktar den, kan tyckas vara bara en annan beräkningsform. Man kan emellertid också vid första blicken se, att den alltigenom tjänar till att fördunkla och mystifiera mervärdets verkliga ursprung, eftersom profitkvoten kan stiga eller falla fastän mervärdekvoten är konstant och tvärtom, och kapitalisten i praktiken endast är intresserad av profitkvoten. Ändå fanns skillnaden i storlek där endast mellan mervärdekvoten och profitkvoten, inte mellan själva mervärdet och profiten. I profitkvoten beräknas mervärdet i relation till totalkapitalet, så att detta är dess måttstock, därför tycks mervärdet själv härstamma från totalkapitalet, utvunnet i lika mån ur alla dess delar, så att den organiska skillnaden mellan konstant och variabelt kapital utplånas i profitbegreppet. Därför har mervärdet i sin förvandlade gestalt som profit själv förnekat sitt ursprung, förlorat sin karaktär, blivit oigenkännligt. Så långt hänför sig dock skillnaden mellan profit och mervärde bara till en kvalitativ ändring, en formväxling, medan verklig storleksskillnad på detta första stadium av förvandling ännu bara existerar mellan profitkvoten och mervärdekvoten, ännu inte mellan profit och mervärde.
Men det blir annorlunda, så snart en allmän profitkvot och därmed en genomsnittsprofit som svarar mot storleken av investerat kapital i de olika produktionssfärerna har växt fram.
Det är då bara en tillfällighet, om det mervärde och således profit som utvunnits i en produktionssfär verkligen sammanfaller med den profit som innefattas i varans försäljningspris. I regel är profit och mervärde, inte endast deras kvoter, nu verkligt olika storheter. Vid given exploateringsgrad av arbetet är nu den mängd mervärde, som utvinnes i en särskild produktionssfär, viktigare för det samhälleliga kapitalets totala genomsnittsprofit, alltså för kapitalistklassen överhuvud, än för kapitalisten inom varje särskild produktionsgren. För denne är den betydelsefull bara såvida den mängd mervärde som utvunnits just i hans produktionsgren hjälper till att reglera genomsnittsprofiten.[24*] Men detta är en process som äger rum bakom hans rygg, som han inte ser, inte förstår, och som i verkligheten inte intresserar honom. Den verkliga storleksskillnaden mellan profit och mervärde - inte bara mellan profitkvot och mervärdekvot - i de särskilda produktionssfärerna döljer nu fullständigt profitens verkliga natur och sanna ursprung inte bara för kapitalisten, som här har ett särskilt intresse av att bedra sig själv, utan också för arbetaren. Genom att värdena förvandlas till produktionspriser förryckes grundvalen för bestämmande av värdet själv. Slutligen: eftersom själva förvandlingen av mervärde till profit skiljer ut den värdedel av varan som bildar profit från den del som bildar dess kostnadspris, är det naturligt att värdets begrepp redan där försvinner för kapitalisten, emedan han inte ser det totalarbete, som varans produktion har kostat, utan bara den del som han själv har betalat i form av produktionsmedel, som levande arbete eller dött material. Hans profit tycks honom vara någonting utanför det värde som innefattas i varan. Denna idé blir till fullo bekräftad, befästad och konserverad genom att, om man betraktar hans speciella produktionssfär, den profit som lägges till kostnadspriset inte är direkt bestämd av de gränser som utstakas av värdebildningen inom hans egen sfär utan av helt utanförstående krafter.
Det faktum, att detta inre sammanhang här för första gången avslöjats; att ända till nuvarande tid den politiska ekonomin, som vi kommer att se av det följande och i bok IV, antingen tvingades att ta bort skillnaderna mellan mervärde och profit, mervärdekvot och profitkvot för att kunna behålla värdebestämningen som grundval, eller att överge denna värdebestämning och därmed lämna de vetenskapliga principernas fasta mark, och då i stället hålla fast vid dessa ytliga och iögonenfallande skillnader - detta faktum och denna teoretikernas förvirring ger oss mera förståelse för den utomordentliga oförmåga, som det praktiska livets män visat: kapitalisterna, som förblindats av konkurrensen, är oförmögna att tränga igenom det yttre skenet och fatta den inre naturen och utformningen av denna process.
Alla de lagar för profitkvotens stigande och fallande, som analyserades i första avdelningen, har i verkligheten följande dubbla betydelse:
1) Å ena sidan är de lagar för den allmänna profitkvoten. Med hänsyn till de många i analysen påvisade orsaker, som kan komma profitkvoten att stiga eller falla, skulle man kunna tro, att den allmänna profitkvoten måste växla från dag till dag. Men rörelsen i en produktionssfär upphäver rörelsen i en annan, inflytelserna korsar och paralysera varandra. Vi ska senare undersöka åt vilket håll fluktuationerna i sista instans tenderar. Men de är långsamma. Plötsligheten, mångsidigheten och den olika varaktigheten hos fluktuationerna i de enskilda produktionssfärerna gör, att de delvis kompenserar varandra genom tidsföljden, så att prisfall följer på prisstegring och tvärtom, att de alltså förblir lokalt begränsade, d.v.s. till den särskilda produktionssfären. Slutligen, de varierande lokala fluktuationerna neutraliserar varandra. I varje individuell produktionssfär äger förändringar rum, d.v.s. avvikelser från den allmänna profitkvoten, som å ena sidan efter en viss tidrymd utjämnas och därför inte återverkar på den allmänna profitkvoten och vilka å andra sidan inte påverkas av den, eftersom de upphävas genom andra samtidiga lokala fluktuationer. Eftersom den allmänna profitkvoten inte bara bestämmes av genomsnittsprofitkvoten i varje sfär, utan också av totalkapitalets fördelning på de speciella sfärerna, och eftersom denna fördelning ständigt växlar, så är återigen detta en ständig orsak till förändring i den allmänna profitkvoten - men en orsak till förändring, som för det mesta paralyserar sig själv, på grund av rörelsens oavbrutna och mångsidiga natur.
2) Inom varje sfär finns under en kortare eller längre period ett visst spelrum för profitkvotens fluktuation, till dess denna fluktuation, stigande eller fallande, är tillräckligt konsoliderad för att hinna inverka på den allmänna profitkvoten och därmed uppnå mera än lokal betydelse. Inom sådana rums- och tidsgränser gäller därför också de i första avdelningen i denna bok utvecklade lagarna för profitkvoten.
Den teoretiska uppfattningen - av mervärdets första förvandling till profit - att varje del av kapitalet avkastar lika stor profit[25*], uttrycker ett praktiskt faktum. Vilken sammansättning det industriella kapitalet än har, antingen det sätter i rörelse en fjärdedel dött och tre fjärdedelar levande arbete, eller tre fjärdedelar dött och en fjärdedel levande arbete, antingen det i ena fallet uppsuger tre gånger så mycket merarbete eller producerar tre gånger så mycket mervärde som i det andra fallet - i båda fallen avkastar det lika mycket profit vid samma exploateringsgrad av arbetet och bortsett från individuella skillnader, vilka förövrigt försvinner då vi i båda fallen tänker oss genomsnittssammansättningen av hela produktionssfären. Den enskilde kapitalisten (eller alla kapitalister i varje särskild produktionssfär), vars synfält är begränsat, tror med all rätt att hans profit inte härstammar enbart från det arbete som han eller hans produktionssfär sätter i rörelse. Detta är helt riktigt ifråga om genomsnittsprofiten. I vilken utsträckning denna profit är beroende av totalkapitalets samlade exploatering av arbetet, d.v.s. av alla hans kapitalistkolleger - detta sammanhang är ett fullständigt mysterium för honom. Detta desto mer som borgarklassens teoretiker, de politiska ekonomerna, hittills inte heller avslöjat det. Inbesparing av arbete, inte bara i produktionen av en viss vara, utan genom att minska antalet sysselsatta arbetare, och använda mera dött arbete (konstant kapital) framstår som en fullständigt riktig operation ur ekonomisk synpunkt och tycks i förstone inte på något sätt angripa den allmänna profitkvoten eller genomsnittsprofiten. Hur skulle då det levande arbetet kunna vara den enda källan till profit, när en minskning av den för produktionen behövliga mängden arbete inte tycks angripa profiten? Desto mer, när den under vissa omständigheter framstår som den närmaste källan till ökad profit, åtminstone för den enskilde kapitalisten.
Om i en given produktionssfär den del av kostnadspriset som representerar värdet av det konstanta kapitalet stiger eller faller, så kommer denna del från cirkulationen och ingår från början förstorad eller förminskad i varans produktionsprocess. Å andra sidan, om samma antal arbetare på samma tid producerar mer eller mindre, alltså den mängd arbete som behövs för att producera en viss mängd varor växlar, medan antalet arbetare förblir konstant, så kan den del av kostnadspriset som representerar det variabla kapitalets värde vara oförändrad, alltså ingå med samma storlek i totalproduktens kostnadspris. Men på varje enskild av de varor, vilkas summa utgör totalprodukten, kommer nu mer eller mindre arbete (betalt, därmed också obetalt) alltså också mer eller mindre utgifter för detta arbete, d.v.s. större eller mindre löneandel. Den totala lön som kapitalisten betalar är densamma, men beräknad på varje stycke vara är den en annan. Här inträder alltså en förändring i denna del av varans kostnadspris. Antingen nu kostnadspriset för den enskilda varan (eller kostnadspriset för hela summan varor, som ett kapital av given storlek har producerat) stiger eller faller till följd av sådana värdeförändringar i den själv eller i något av dess varuelement, så förblir genomsnittsprofiten 10%, om den har varit exempelvis 10%. Detta trots att, om man betraktar den enskilda varan, 10% är en mycket olika storhet allt efter den storleksförändring i den enskilda varans kostnadspris, som den förutsatta värdeförändringen har åstadkommit[26*].
När det gäller det variabla kapitalet - och detta är det viktigaste, eftersom det är källan till mervärdet och allt som döljer dess samband med kapitalistens allt större rikedom mystifierar hela systemet - förenklas förhållandet och framstår för kapitalisten på detta sätt: ett variabelt kapital på 100 £ kan t.ex. utgöra veckolönen för 100 arbetare. Om dessa 100 vid given arbetsdag producerar en veckoprodukt om 200 styck varor = 200 W, så kostar 1 W - bortsett från den del av kostnadspriset som det konstanta kapitalet tillsätter - då 100 £ = 200 W, 1 W = 100 £ / 200 = 10 sh. Antag nu, att det inträder en förändring i arbetets produktionskraft, så att den fördubblas. Samma antal arbetare producerar två gånger 200 W på samma tid som de tidigare använde för att producera 200 W. I detta fall kostar (såvida kostnadspriset enbart består av arbetslön), då nu 100 £ = 400 W, 1W = 100 £ / 400= 5 sh. Minskades produktivkraften med hälften, så skulle samma arbete bara producera 200 W / 2; och då 100 £ = 200 W / 2 blir nu 1 W = 200 £ / 200 = 1 £.
Förändringen i den för varornas produktion erfordrade arbetstiden och därmed i deras värde framstår nu, när det gäller kostnadspriset och därmed även produktionspriset, som olika fördelning av samma arbetslön på flera eller färre varor, allteftersom under samma arbetstid för samma lön produceras flera eller färre varor. Vad kapitalisten och därmed också den politiska ekonomen ser, är att den del av det betalda arbetet, som kommer på varan per styck, ändrar sig med arbetets produktivitet. Därmed ändras även värdet av varje enskilt stycke. Han ser inte att detta också gäller det i varje stycke ingående obetalda arbetet. Detta blir så mycket svårare att urskilja, då genomsnittsprofiten i verkligheten bara är tillfälligt bestämd genom det i hans sfär absorberade obetalda arbetet. Bara i en sådan förgrovad och meningslös form skiner ännu det faktum igenom, att varornas värde är bestämd genom det i dem innehållna arbetet.
En del av produktionssfären har medel- eller genomsnittssammansättning, d.v.s. motsvarar helt eller mycket nära det samhälleliga genomsnittskapitalets sammansättning.
I dessa sfärer sammanfaller produktionspriset för de producerade varorna helt eller mycket nära med deras i pengar uttryckta värde. Skulle man inte lyckas uppnå en matematisk gräns på annan väg, vore denna möjlig. Konkurrensen fördelar samhällskapitalet mellan de olika produktionssfärerna på så sätt att produktionspriserna i varje sfär bildas efter mönster av produktionspriserna i dessa sfärer med genomsnittlig komposition, d.v.s. = k + kp' (kostnadspris plus produkten av genomsnittsprofitkvoten och kostnadspriset). Denna genomsnittsprofitkvot är emellertid ingenting annat än den procentuellt beräknade profiten i denna sfär av genomsnittlig kapitalsammansättning, där alltså profiten sammanfaller med mervärdet. Profitkvoten är alltså lika i alla produktionssfärer, nämligen utjämnad till densamma som i de produktionssfärer, där kapitalets genomsnittssammansättning härskar. Enligt detta måste summan av profiterna för alla olika produktionssfärer vara lika med summan av mervärdena och summan av produktionspriserna för den samhälleliga totalprodukten lika med summan av dess värden. Det är emellertid klart, att utjämningen mellan produktionssfärer av olika sammansättning alltid måste sträva till att bli densamma som i sfärerna med genomsnittlig sammansättning, vare sig dessa exakt eller tillnärmelsevis motsvarar det samhälleliga genomsnittet. Mellan det mer eller mindre exakta förekommer återigen en tendens till utjämning, som strävar mot det ideala, d.v.s. en i verkligheten icke existerande medelposition, d.v.s. har en tendens att normera sig kring en sådan. På detta sätt överväger nödvändigtvis tendensen att produktionspriserna blir enbart förvandlade former av värdet, eller att profiterna enbart delar av mervärdet, som emellertid inte är fördelade i förhållande till det mervärde som utvinnes i varje särskilt produktionssfär utan i förhållande till den mängd kapital som investerats i var och en, så att lika stora kapitalmängder, hur de än är sammansatta, erhåller lika stora delar (alikvota delar) av det totala mervärde som utvinnes av det samhälleliga totalkapitalet.
För kapitalen med genomsnittlig eller tillnärmelsevis genomsnittlig sammansättning sammanfaller alltså produktionspriset med värdet och profiten med det av dem utvunna mervärdet. Alla andra kapital, vilken deras sammansättning än är, tenderar under konkurrensens tryck mot detta genomsnitt. Men då kapitalen av medelsammansättning är lika eller nästan lika det samhälleliga genomsnittskapitalet, så tenderar alla kapital, oavsett vilket mervärde de själva utvunnit, att i stället för detta mervärde realisera genomsnittsprofiten genom priserna på sina varor, d.v.s. att realisera produktionspriserna.
Man kan å andra sidan säga, att överallt där en genomsnittsprofit, och därmed en allmän profitkvot utbildas - på vilket sätt resultatet än uppnås - denna genomsnittsprofit inte kan vara annat än profiten på det samhälleliga genomsnittskapitalet, vars summa är lika med summan av mervärdena. Vidare, att priserna, som uppkommit genom att denna genomsnittsprofit lagts till kostnadspriserna, inte kan vara annat än de till produktionspriser förvandlade värdena. Ingenting skulle förändras, om kapitalen inom vissa produktionssfärer av någon orsak inte kom med i utjämningsprocessen. Genomsnittsprofiten skulle då beräknas på den del av samhällskapitalet, som ingår i utjämningsprocessen. Det är tydligt att genomsnittsprofiten inte kan vara annat än den totala mängden mervärde, fördelad på kapitalmängden i proportion till dess storlek i varje produktionssfär. Det är hela det realiserade obetalade arbetet, och hela denna arbetsmängd ingår likaväl som det betalda döda och levande arbetet i totalmängden varor och pengar, som tillfaller kapitalisterna.
Den verkligt svåra frågan är då denna: hur sker denna utjämning av profiterna till allmän profitkvot? Den är ju uppenbarligen ett resultat och inte en utgångspunkt.
Det är givet, att en uppskattning av varuvärdena t.ex. i pengar bara kan vara ett resultat av deras utbyte och att vi därför, om vi förutsätter en sådan uppskattning, måste se den som ett resultat av verkligt utbyte av varuvärde mot varuvärde. Men hur kan detta utbyte av varorna till deras verkliga värde ha kommit till stånd?
Låt oss först anta att alla varor i de olika produktionssfärerna har sålts till sina verkliga värden. Vad skulle resultatet bli? Enligt det som tidigare anförts skulle i de olika produktionssfärerna mycket olika profitkvoter förhärska. Det är uppenbarligen en helt annan sak, om varorna säljas till sina värden (d.v.s. om de utbytas mot varandra i proportion till det värde de innehåller, till sina värdepriser) än om de säljas till sådana priser, att deras försäljning ger lika stora profiter på lika kapitalmängder investerade i deras produktion.
Det faktum, att kapital som sysselsätter olika mängd levande arbete producerar olika mängd mervärde, förutsätter åtminstone i viss utsträckning att arbetets exploateringsgrad eller mervärdekvoten är densamma, eller att de skillnader som existerar kan anses som utjämnade på verkliga eller inbillade (konventionella) kompensationsgrunder. Detta förutsätter konkurrens arbetarna emellan och en utjämning genom deras ständigt pågående förflyttning från den ena produktionssfären till den andra. En sådan allmän mervärdekvot - som tendens, i likhet med alla andra ekonomiska lagar - har vi förutsatt som teoretisk förenkling; men i verkligheten är den en faktisk förutsättning för det kapitalistiska produktionssättet, fastän den är mer eller mindre hämmad genom praktiska friktioner, som åstadkommer mer eller mindre betydande lokala differenser. Sådana som lagar om hemortstvång (settled laws) [26] för daglönarna i det engelska jordbruket. I teorin förutsättes att lagarna för det kapitalistiska produktionssättet utvecklar sig i rena former, i verkligheten består endast det ungefärliga. Men det ungefärliga blir allt mer precist ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklas och övergångsformer och blandformer med tidigare ekonomiska förhållanden avlägsnas.
Hela svårigheten uppkommer genom att varorna inte helt enkelt utbytas som varor utan som produkter av kapital, vilka i förhållande till sin storlek eller vid lika storlek gör anspråk på lika delaktighet i den totala mängden mervärde. Och totalpriset för de varor, som ett givet kapital producerar på en given tidsperiod, ska tillgodose denna fordran, trots att totalpriset endast är summan av priserna för de enskilda varorna som bildar kapitalets produkt.
Punktum saliens <Den avgörande punkten> kommer att framträda tydligast om vi närmar oss problemet på detta sätt: Låt oss anta, att arbetarna själva ägde sina respektive produktionsmedel och bytte sina varor mellan sig. Dessa varor skulle då inte vara produkter av kapital. Värdet av arbetsmedel och råvaror skulle vara olika i de skilda produktionsgrenarna beroende på arbetets tekniska natur. Bortsett från detta olika värde, skulle också olika mängd produktionsmedel behövas för en given arbetsmängd allt eftersom en viss vara blir färdig på en timma, en annan på en dag etc. Vi antar vidare, att dessa arbetare har genomsnittligt lika arbetstid, när man medräknat den utjämning som behövs för olika arbetsintensitet o.s.v. Två arbetare har då i de varor, som utgör produkten av deras dagsarbete, för det första ersatt sina utlägg, kostnadspriset för de förbrukade produktionsmedlen. Dessa vore olika allt efter den tekniska naturen av deras arbetsgrenar. För det andra har de skapat lika mycket nuvärde, nämligen värdet av den arbetsdag som de har tillsatt produktionsmedlen. Detta värde innesluter deras arbetslön plus mervärdet; merarbetet utöver deras nödvändiga behov, vars resultat emellertid tillhör dem själva. Sagt på kapitalistiskt sätt, får båda samma arbetslön plus samma profit men också värde, uttryckt i t.ex. produkten av en tio timmars arbetsdag. Men värdet av deras varor vore för det första olika. I varan I funnes t.ex. en större värdedel för använda produktionsmedel än i vara II, och om vi nu genast inför alla skillnader som är möjliga, så absorberar varan I mera levande arbete, behöver alltså längre arbetstid för att produceras än vara II. Värdet av dessa varor I och II är därför mycket olika. Likaså summan av varuvärdena, som representerar produkten av det arbete som utförts av arbetarna I och II under en given tid. Profitkvoten skulle alltså vara mycket olika för I och II, om vi här kallar mervärdets förhållande till totalvärdet av de investerade produktionsmedlen för profitkvoten. De existensmedel, som dagligen konsumeras av I och II under produktionen och som motsvaras av arbetslönen, bildar här den del av investerade produktionsmedel som vi annars kallar variabelt kapital. Men för lika arbetstid skulle mervärdet bli detsamma för I och II eller mer preciserat, eftersom I och II vardera får produktvärdet av en dags arbete får båda lika värden sedan värdet av investerade konstanta beståndsdelar har dragits av. Av dessa lika värden kan en del betraktas som ersättning för de existensmedel som förbrukats under produktionen, den andra delen som överskjutande mervärde. Om I har större utlägg, så ersättes detta genom den större värdedel av hans vara som motsvarar denna "konstanta" del, och I måste därför återförvandla en större andel av sin produkts totalvärde till materiella beståndsdelar av denna konstanta del, medan II, då han får mindre för denna del, behöver återförvandla så mycket mindre. Under sådana förhållanden vore olikheter i profitkvoterna utan betydelse, alldeles som det nu för lönarbetaren är likgiltigt i vilken profitkvot den mängd mervärde som avpressas honom uttryckes. Och alldeles som det för varuutbytet i den internationella handeln är likgiltigt vilka olikheter som finns i de olika nationernas profitkvoter. Utbytet av varorna till deras värden eller nära deras värden, är alltså möjligt på ett lägre stadium än utbytet till produktionspriser. För ett sådant utbyte är en bestämd hög kapitalistisk utveckling nödvändig.
På vilket sätt man än från början fastställer priserna för de olika varorna eller reglerar dem i förhållande till varandra, så behärskar värdelagen deras rörelse. Om den arbetstid, som behövs för deras produktion, blir kortare faller priset, om den blir längre stiger priset, förutsatt att alla övriga förhållanden förblir desamma.
Bortsett från värdelagens dominerande inflytande på priser och prisrörelser, är det helt rationellt att betrakta varornas värde inte bara teoretiskt utan också historiskt som tidigare än produktionspriset. Detta gäller sådana tillstånd då arbetaren äger sina produktionsmedel och förekommer både i den gamla och den moderna världen, där den jordägande bonden eller hantverkaren lever på sitt eget arbete. Detta överensstämmer också med, vår tidigare uttalade uppfattning[27*], att produkternas utveckling till varor började med utbyte mellan olika samfälligheter, inte mellan medlemmar inom samma grupp. Detta gäller utom för det primitiva tillståndet också för senare tillstånd, som är grundade på slaveri och livegenskap, och för hantverkets skråorganisation, så länge produktionsmedel som finns i en produktionsgren endast med svårighet kan överflyttas från en sfär till en annan, och därför de olika produktionssfärerna inom vissa gränser förhåller sig till varandra som främmande länder eller kommunistiska samfälligheter.
För att varornas utbytespriser tillnärmelsevis ska motsvara deras värden behövs ingenting annat än 1) att varuutbytet inte längre är tillfälligt eller slumpartat, 2) att de varor, som ingår i det direkta utbytet, på båda sidor produceras i mängder som någorlunda motsvarar det ömsesidiga behovet, detta är en lärdom, som man drar från ömsesidiga erfarenheter av byte och växer därför ut som ett resultat av det fortsatta utbytet: och 3) vad det gäller själva försäljningen, att inget naturligt eller konstlat monopol ger den ena parten möjlighet att sälja sina varor över deras värde eller tvingar den andra att sälja sina varor under deras värde. Med tillfälligt monopol förstår vi det monopol, som kan uppkomma för köpare eller säljare genom tillfälliga förändringar i förhållandet mellan utbud och efterfrågan.
Detta antagande, att varorna från de olika produktionssfärerna säljas till sina värden, innebär naturligtvis endast att deras värde är gravitationspunkten omkring vilken deras priser ständigt fluktuerar och mot vilken deras ständiga höjningar och sänkningar visar en tendens att utjämnas. Utom detta finns också alltid marknadsvärdet - mer om detta senare - som måste skiljas från det individuella värdet av enskilda varor producerade av olika producenter. Det individuella värdet för några av dessa varor kommer att ligga under marknadsvärdet (d.v.s. det kräves mindre arbetstid för deras produktion än den som marknadsvärdet uttrycker) andra över. Marknadsvärdet är därför att betrakta å ena sidan som ett genomsnittsvärde för de varor, som producerats i en enskild sfär, å andra sidan som det individuella värdet för de varor som produceras under genomsnittsbetingelser för sfären och utgör den stora massan produkter inom denna. Det är bara i mycket extraordinära kombinationer, som varor producerade under sämsta eller fördelaktigaste förhållanden reglerar marknadsvärdet, vilket i sin tur bildar centrum för fluktuationer i marknadspriset - som emellertid är lika för varor av samma slag. Om ordinär efterfrågan kan tillfredsställas genom utbudet av varor med genomsnittsvärde, medelvärdet av det som ligger mellan de båda extremerna, realiserar de varor, vilkas individuella värde ligger under marknadsvärdet, ett extramervärde eller en extraprofit, medan de som ligger över marknadsvärdet inte kan realisera allt det mervärde de innehåller.
Det är meningslöst att säga, att om man kan sälja de varor som producerats under de sämsta betingelserna, detta bevisar att de behövs för att täcka efterfrågan. Om deras pris var högre än det genomsnittliga marknadsvärdet, så vore också efterfrågan mindre. Ett varuslag kan uppta ett visst utrymme på marknaden till vissa priser, men detta utrymme kan bara förbli detsamma vid prisförändringar, om det högre priset sammanfaller med mindre varumängd och det lägre priset med större. Är däremot efterfrågan så stark, att den inte krymper om priset regleras av värdet å de varor som producerats under sämsta betingelser, så bestämmer dessa varor marknadsvärdet. Detta är möjligt endast om efterfrågan överstiger den vanliga eller tillgången sjunker under den vanliga. Till sist; om den producerade varumängden är så stor, att den inte kan finna avsättning till genomsnittliga marknadsvärden, så regleras marknadsvärdet av de varor, som producerats under de bästa betingelserna. Dessa varor kan då t.ex. säljas exakt till eller nära sitt individuella värde, i vilket fall de varor, som producerats under de sämsta betingelserna kanske inte ens realiserar sina kostnadspriser, medan de som motsvarar genomsnittet bara realiserar en del av det mervärde de innehåller. Vad som här säges om marknadsvärdet gäller om produktionspriset, så snart det har inträtt i stället för marknadsvärdet. Produktionspriset är reglerat i varje sfär och regleras dessutom av speciella omständigheter. Och detta produktionspris är själv det centrum kring vilket de dagliga marknadspriserna fluktuerar och tenderar att utjämnas i vissa perioder. (Se Ricardo angående bestämning av produktionspriset genom dem som arbetar under sämsta betingelser [27]).
Hur än priserna regleras, blir resultatet följande: 1. Värdelagen behärskar prisrörelserna genom att minskning eller ökning av den för produktionen nödvändiga arbetstiden kommer produktionspriserna att stiga eller falla. Det är i denna mening Ricardo säger (väl medveten om att hans produktionspriser avviker från varornas värde), att den fråga han önskar fästa läsarnas uppmärksamhet på, hänför sig till effekten av variationer i varornas relativa värde och inte till deras absoluta värde <the inquiry to which he wishes to draw the reader's attention, relates to the effect of the variations in the relative value of commodities, and not in their absolute value> [28].
2. Den genomsnittsprofit som bestämmer produktionspriset måste alltid vara approximativt lika den mängd mervärde, som tillfaller ett givet kapital såsom alikvot del av det samhälleliga totalkapitalet. Antag, att den allmänna profitkvoten och därmed genomsnittsprofiten är uttryckt i ett penningvärde, som är högre än det verkliga genomsnittsmervärdet beräknat efter sitt penningvärde. När det då gäller kapitalisterna är det likgiltigt om de vid ömsesidiga uppgörelser tillgodoräknar sig 10 eller 15% profit. Den ena procentsatsen täcker inte mera verkligt varuvärde än den andra, eftersom det överdrivna penninguttrycket är ömsesidigt. Men vad arbetarna angår (förutsatt att de erhåller sin normala arbetslön, att uppskrivningen av genomsnittsprofiten inte är ett verkligt avdrag från arbetslönen, d.v.s. uttrycker något helt annat än kapitalistens normala mervärde uttrycker), så måste den höjning av varupriserna, som uppstår genom att genomsnittsprofiten har skruvats upp, motsvaras av en höjning i det variabla kapitalets penninguttryck. En sådan allmän nominell höjning av profitkvot och genomsnittsprofit över den gräns som bildas av det verkliga mervärdets förhållande till det investerade totalkapitalet är i själva verket inte möjlig utan att den drar med sig höjning av arbetslöner och höjda priser på de varor som bildar det konstanta kapitalet. Vid sänkning gäller det motsatta förhållandet. Då nu varornas totalvärde reglerar totalmedelvärdet men detta i sin tur reglerar genomsnittsprofitens höjd och därmed den allmänna profitkvoten - som allmän lag eller en lag som behärskar fluktuationerna - så reglerar värdelagen produktionspriserna.
Vad konkurrensen, först i en sfär, åstadkommer är ett lika marknadsvärde och marknadspris framgånget ur de olika individuella varuvärdena. Kapitalens konkurrens i de olika sfärerna frambringar emellertid först produktionspriset, som utjämnar profitkvoterna mellan de olika sfärerna. Men denna utjämning kräver en högre utveckling av det kapitalistiska produktionssättet än den förra.
För att varor i samma produktionssfär av samma slag och i det närmaste samma kvalitet ska försäljas till sina värden måste två fordringar uppfyllas:
För det första måste de olika individuella värdena vara utjämnade till ett samhälleligt värde, det som här ovan kallas marknadsvärdet, och därtill fordras konkurrens mellan producenter av samma slags varor och en gemensam marknad, där de bjuder ut sina varor. Om marknadspriset för likadana varor, som var för sig har producerats under individuellt olika betingelser, ska motsvara marknadsvärdet, varken högre eller lägre, fordras det att det tryck som de olika försäljarna utövar på varandra är stort nog för att driva fram tillräckligt med varor för att fylla det samhälleliga behovet, d.v.s. den mängd för vilken samhället är i stånd att betala marknadsvärdet. Om produktmassan överstiger detta behov, måste varorna säljas under sitt marknadsvärde; vid motsatt förhållande över detta, eftersom produktmassan inte är tillräckligt stor. Eller, vilket är samma sak, om konkurrensen mellan försäljarna inte var så pressande att den tvingade ut denna varumängd på marknaden. Ändrades marknadsvärdet skulle också de betingelser som gällde för försäljning av den totala mängden varor förändras. Faller marknadsvärdet, så utvidgas det samhälleliga behovet genomsnittligt (i detta sammanhang alltid lika med betalningsdugligt behov) och kan inom vissa gränser absorbera större varumängd. Stiger marknadsvärdet, så krymper det samhälleliga behovet av varan och mindre mängd absorberas. Om därför utbud och efterfrågan reglerar marknadspriser, eller snarare marknadsprisernas avvikelse från marknadsvärdet, så reglerar i sin tur marknadsvärdet förhållandet utbud - efterfrågan eller det centrum kring vilket fluktuationerna i utbud och efterfrågan kommer marknadspriserna att pendla.
Vid närmare betraktande finner vi, att de betingelser som gäller för den enskilda varan här återuppstår som betingelser som är bestämmande för värdet av den totala summan av en speciell varutyp. Kapitalistisk produktion är massproduktion ända från begynnelsen, men även i andra, mindre utvecklade produktionssätt, som har gemensam produktion i liten skala och producerar i relativt små kvantiteter, koncentreras varorna i stora kvantiteter - åtminstone gäller detta de viktigaste varorna - i händerna på relativt få köpmän. Dessa samlar dem och bjuder ut dem till försäljning som samfälld produkt av en hel produktionsgren eller som en större eller mindre del av denna.
I förbigående kan anmärkas, att det "samhälleliga behovet", d.v.s. det som reglerar efterfrågans princip, väsentligen är betingat av klassernas förhållande till varandra och deras olika ekonomiska läge, särskilt då för det första förhållandet mellan totalmervärde och arbetslön och för det andra förhållandet mellan de olika delar i vilka mervärdet uppsplittras (profit, ränta, jordränta, skatter o.s.v.). Här visar det sig åter, hur omöjligt det är att förklara något utifrån förhållandet mellan utbud och efterfrågan förrän man fastställt den grundval på vilken detta förhållande vilar.
Ehuru både vara och pengar är enheter av bytesvärde och bruksvärde, har vi redan sett (bok I, kap. 1, 3) hur vid köp och försäljning dessa båda funktioner är polariserade till de två extremerna, varan (säljaren) representerar bruksvärdet och pengarna (köparen) representerar bytesvärdet. Att varan har bruksvärde, alltså tillgodoser ett samhälleligt behov, var den ena förutsättningen för försäljning. Den andra var, att den i varan innehållna arbetsmängden representerar samhälleligt nödvändigt arbete och därmed varans individuella värde (vilket under denna förutsättning är detsamma som försäljningspriset) sammanfaller med dess samhälleliga värde.[28*]
Låt oss tillämpa detta på den varumängd som är tillgänglig på marknaden och utgör marknadsprodukten för en hel sfär.
Förhållandet är lättast tillgängligt om vi uppfattar hela varumängden, närmast alltså i en produktionsgren, som en vara och summan av priserna på de många identiska varorna som sammanlagda till ett pris. Det som sagts om den enskilda varan gäller då bokstavligen för hela den varumängd från en viss produktionsgren, som finns på marknaden. Kravet att varans individuella värde ska motsvara dess samhälleliga har då förverkligats i denna varumängd. Närmare bestämt, den totala kvantiteten innehåller det för dess produktion nödvändiga samhälleliga arbetet, och värdet av denna mängd = dess marknadsvärde.
Antag nu, att den största delen av dessa varor är producerad under ungefär samma normala samhälleliga betingelser, så att detta värde samtidigt är det individuella värdet för de enskilda varor som bildar denna del. Om en relativt liten del har producerats under sämre betingelser och en annan under bättre betingelser än normalt, så att det individuella värdet för den ena delen är större, för den andra mindre än medelvärdet för huvuddelen av varorna, men dessa båda extremer utjämnas, kan genomsnittsvärdet av de varor som tillhör dessa delar vara lika med värdet av de varor som tillhör genomsnittet. Då är marknadsvärdet bestämt genom värdet av de under genomsnittliga betingelser producerade varorna.[29*] Den totala mängden värde är lika med den verkliga summan av alla enskilda varor tillsammantagna. Såväl av dem som producerades under genomsnittliga betingelser som av dem som producerades över eller under. I detta fall bestämmes marknadsvärdet eller varumängdens samhälleliga värde - den nödvändiga arbetstid som den innehåller - genom värdet av den stora genomsnittliga massan.
Antag tvärtom, att totalmängden av ifrågavarande på marknaden befintliga vara förblir densamma, men att värdet av de varor som producerats under sämre betingelser inte utjämnas mot de som producerats under bättre, så att den förra delen utgör en relativt betydande storhet såväl gentemot genomsnittsdelen som gentemot den andra extremen: då reglerar den varumängd som producerats under de sämsta betingelserna marknadsvärdet eller det samhälleliga värdet.
Antag slutligen, att den varumängd, som producerads under bättre betingelser än genomsnittet, betydligt överstiger den som producerats under sämre betingelser och är stor även jämfört med den del som producerats under genomsnittliga betingelser: då reglerar den under de bästa betingelserna producerade delen marknadsvärdet. Vi bortser här från den överfyllda marknaden, där den del som producerats under bästa betingelser alltid reglerar. Men här har vi inte att göra med marknadspriset, såtillvida som det skiljer sig från marknadsvärdet utan med olika bestämningar av själva marknadsvärdet.[30*]
I verkligheten är strängt taget (det förekommer naturligtvis i verkligheten bara approximativt och på tusen sätt modifierat) i fallet I marknadsvärdet av hela mängden, reglerat som det är av genomsnittsvärdet, lika med summan av deras individuella värden, fastän detta värde för de vid extremerna producerade varorna uppträder som ett genomsnittsvärde som påtvingats dem. Producenterna vid den sämsta extremen måste då sälja sina varor under det individuella värdet; de vid den bästa säljer över.
I fallet II utjämnas inte de vid de båda extremerna producerade varumängderna, utan den som producerats under sämre betingelser ger utslaget. Strängt taget skulle genomsnittspriset eller marknadsvärdet för varje enskild vara eller varje alikvot del av totalmängden nu bestämmas genom mängdens totalvärde; av det värde som uppstår genom addition av de under olika betingelser producerade varorna, och genom den alikvota del av detta totalvärde, som faller på den enskilda varan. Det sålunda erhållna marknadsvärdet skulle överskrida det individuella värdet inte bara för den gynnsamma extremen utan också för de varor som hör till medelskiktet. Det skulle emellertid fortfarande vara lägre än det individuella värdet för de vid den ogynnsammaste extremen producerade varorna. Hur långt det närmar sig eller slutligen sammanfaller med denna beror helt och hållet på hur stor andel av varorna inom den ifrågavarande varusfären, som den vid ogynnsammaste extremen producerade varumängden omfattar. Om efterfrågan är endast obetydligt övervägande, så reglerar det individuella värdet för de ogynnsamt producerade varorna marknadspriset.
Om slutligen, som i fallet III, den varumängd som producerats vid den gynnsamma extremen omfattar en större del inte bara jämfört med den andra extremen utan också jämfört med genomsnittsproduktionen, så faller marknadsvärdet under medelvärdet. Genomsnittsvärdet, beräknat genom att värdesummorna för de båda extremerna och genomsnittsproduktionen adderats, ligger här under det normalas värde och närmar eller avlägsnar sig därifrån alltefter det relativa utrymme som upptages av den gynnsamma extremen. Är efterfrågan svag gentemot utbudet, så tilltvingar sig den gynnsamt ställda delen, hur stor den än må vara, sitt utrymme genom att krympa sitt pris till sitt individuella värde. Med detta individuella värde för de under de bästa betingelserna producerade varorna kan marknadsvärdet aldrig sammanfalla utom när utbudet har stark övervikt över efterfrågan.
Detta är en abstrakt framställning av hur marknadsvärdet fastställes. På den verkliga marknaden förmedlas det genom konkurrens köparna emellan, förutsatt att efterfrågan är just så stor som behövs för att absorbera varumängden till dess sålunda fastställda värde. Här kommer vi fram till den andra punkten.
För det andra. Att varan har bruksvärde betyder endast att den tillgodoser något slags samhälleligt behov. Så länge vi hade att göra med enskilda varor kunde vi förutsätta, att behovet av en bestämd vara - dess mängd redan innesluten i priset - existerade, utan att inlåta oss vidare på kvantiteten av det behov som skulle tillgodoses. Denna kvantitet blir emellertid en väsentlig faktor, så snart en hel produktionsgrens produkter står på den ena sidan och det samhälleliga behovet på den andra. Nu blir det nödvändigt att betrakta måttet, d.v.s. kvantiteten av detta samhälleliga behov.
I de tidigare bestämningarna av marknadsvärdet har förutsatts, att mängden producerade varor förblir densamma, är given; att förändring förekommer endast i förhållandet mellan mängden beståndsdelar, vilka produceras under olika betingelser, och att därmed denna varumängds marknadsvärde regleras olika.
Antag, att denna mängd är lika stor som den vanliga kvantiteten utbud, varvid bortses från möjligheten att en del av de producerade varorna tidvis kan undandragas marknaden. Om nu efterfrågan på denna mängd förblir den vanliga, så säljes varan till sitt marknadsvärde, oavsett vilket av de tidigare undersökta fallen som reglerar också detta marknadsvärde. Varumängden tillfredsställer ett behov i hela dess samhälleliga utsträckning. Men om kvantiteten är mindre eller större än den efterfrågan som ska tillfredsställas, så förekommer avvikelser från marknadsvärdet i marknadspriset. Och den första avvikelsen är att, om kvantiteten är för liten, det ständigt är den under sämsta betingelser producerade varan som reglerar marknadsvärdet, och om den är för stor, ständigt den under bästa betingelser producerade. Att alltså en av extremerna bestämmer marknadspriset, trots att om enbart förhållandet mellan de under olika betingelser producerade mängderna var avgörande ett annat resultat måste framgå. Är differensen mellan efterfrågan och produktmängd mera betydande så kommer också marknadspriset att ännu mer betydande avvika från marknadsvärdet uppåt eller nedåt. Differensen mellan producerade varumängder och den kvantitet vid vilken varorna säljas till sitt marknadsvärde kan emellertid uppstå av två orsaker. Antingen växlar själva denna kvantitet, den blir för liten eller för stor, så att reproduktionen kommer att äga rum i en annan skala än den som reglerade det givna marknadsvärdet. I detta fall har utbudet förändrats, ehuru efterfrågan förblivit densamma, därigenom har relativ över- eller underproduktion inträtt. Eller om reproduktionen, d.v.s. utbudet är oförändrat, men efterfrågan har fallit eller stigit, vilket kan ske av olika orsaker. Även om den absoluta storleken av utbudet är densamma har dess relativa storlek, dess storlek jämförd med eller mätt med behovet, förändrats. Detta verkar på samma sätt som i första fallet, fastän i omvänd riktning. Slutligen: försiggår förändringen på båda sidor, men antingen i omvänd riktning eller, om i samma riktning, inte i samma mån. När alltså, kort uttryckt, dubbelsidiga förändringar förekomma, som ändrar de tidigare proportionerna mellan de båda sidorna, så måste slutresultatet alltid bli det ena av de två fall, som behandlats här ovan.
Den egentliga svårigheten vid den allmänna begreppsbestämningen av utbud och efterfrågan är, att den synes löpa ut i en tavtologi. Om vi först betraktar utbudet, den produkt som finns tillgänglig på marknaden eller kan levereras. För att inte ingå på onödiga detaljer tänker vi oss här mängden av den årliga reproduktionen i varje bestämd industrigren. Vi bortser här från den större eller mindre förmåga till upplagring som olika varor har, som innebär att de kan dragas ur marknaden och bli tillgängliga för konsumtion exempelvis nästkommande år. Denna årliga reproduktion uttrycker närmast en viss kvantitet, i mått eller antal, allteftersom varumängden mätes som särskilda enheter eller kontinuerlig; den är inte bara bruksvärden som tillfredsställer mänskliga behov, utan dessa bruksvärden befinner sig på marknaden i ett givet omfång, är tillgängliga på marknaden i bestämda kvantiteter. För det andra har denna kvantitet varor också ett bestämt marknadsvärde, som man kan uttrycka i en multipel av varans marknadsvärde eller det varumått som tjänar som enhet. Alltså existerar inget nödvändigt samband mellan kvantiteten av på marknaden befintliga varor och deras marknadsvärde, många varor har t.ex. ett specifikt högt värde, andra har ett specifikt lågt värde, så att en given värdesumma kan representera en mycket stor kvantitet av den ena och en mycket liten kvantitet av den andra varan. Mellan kvantiteten av på marknaden befintliga artiklar och marknadsvärdet finns bara detta sammanhang: på en given basis av arbetets produktivitet kräver i varje särskild produktionsgren produktionen av en viss kvantitet artiklar en viss mängd samhällelig arbetstid, ehuru detta förhållande är helt och hållet olika i olika produktionssfärer och inte har något inre sammanhang med nyttan av dessa artiklar eller den särskilda naturen av deras bruksvärde. Sättes alla andra omständigheter lika: om kvantitet a av en varusort kostar b arbetstid, så kostar kvantiteten na nb arbetstid. Vidare: såvida samhället vill tillgodose behov, vill ha en artikel producerad till detta ändamål, så måste det betala den. Eftersom varuproduktionen förutsätter arbetsdelning köper samhället dessa artiklar genom att ägna en del av den tillgängliga arbetstiden åt dess produktion, köper med en bestämd mängd av den arbetstid det disponerar. Den del av samhället, som genom arbetsdelningen får uppgiften att genom sitt arbete producera denna bestämda artikel, måste få en motsvarande del genom samhälleligt arbete nedlagt på artiklar som tillgodoser dess eget behov. Men det existerar ett tillfälligt snarare än nödvändigt sammanhang mellan den totala mängden samhälleligt arbete som nedlagts på en samhällelig artikel, d.v.s. mellan den alikvota del av samhällets totala arbetskraft som använts för att producera denna artikel, eller mellan å ena sidan den volym av totalproduktionen, som produktion av denna artikel lägger beslag på, och å andra sidan den volym inom vilken samhället begär att det behov som mättas genom denna bestämda artikel ska tillgodoses. Även om varje enskild artikel eller varje bestämd kvantitet av en varusort innehåller endast det för dess produktion nödvändiga samhälleliga arbetet och därför marknadsvärdet för hela denna varusort från denna sida sett endast innehåller nödvändigt arbete, så har ändå, om produktionen överskrider det aktuella samhälleliga behovet, en del av den samhälleliga arbetstiden slösats bort. Varumängden representerar då på marknaden en mycket mindre mängd samhälleligt arbete än den i verkligheten innehåller. (Bara där produktionen verkligen planeras och kontrolleras av samhället, skapas ett sammanhang mellan volymen samhällelig arbetstid använd för produktion av vissa artiklar och vidden av det samhälleliga behov som dessa artiklar ska tillgodose.) Därför måste dessa varor säljas under sitt marknadsvärde, en del kan till och med bli osäljbara. Det motsatta blir fallet om volymen samhälleligt arbete som använts för produktion av en varusort är för liten för vidden av det samhälleliga behov den ska tillfredsställa. - Men motsvarar omfånget av det samhälleliga arbete, som använts för produktion av en viss artikel, omfånget av det samhälleliga behov som ska tillgodoses, så att alltså den producerade mängden motsvarar reproduktionens vanliga skala vid oförändrad efterfrågan, så säljes varan till sitt marknadsvärde. Utbyte eller försäljning av varor till deras värde är det rationella, den naturliga lagen för deras jämvikt; med utgångspunkt från denna ska avvikelserna förklaras, inte lagen själv ur avvikelserna.
Vi ska nu granska den andra sidan - efterfrågan.
Varor köpas som produktionsmedel eller konsumtionsvaror - varvid det förhållandet att många slags varor kan tjäna båda dessa ändamål inte förändrar något - för att ingå i den produktiva eller individuella konsumtionen. Efterfrågan förekommer alltså både från producenter (här kapitalister, då det förutsättes att produktionsmedlen har förvandlats till kapital) och från konsumenter. Båda tycks närmast förutsätta på efterfrågesidan en given kvantitet samhälleliga behov, som motsvarar bestämda mängder samhällelig produktion i de olika produktionsgrenarna. Ska bomullsindustrin utföra sin årliga reproduktion i given skala, så behövs den vanliga mängden bomull och, då reproduktionen årligen utvidgas till följd av kapitalackumulationen, vid i övrigt lika förhållanden även en tillskottskvantitet bomull. Detsamma gäller existensmedlen. Arbetarklassen måste åtminstone finna samma kvantitet nödvändiga existensmedel, fastän kanske annorlunda fördelad, mer eller mindre av olika slag, om den ska kunna fortleva på traditionell genomsnittsnivå, och med hänsyn till den årliga befolkningstillväxten behövs även en tillskottskvantitet. Detta gäller med större eller mindre modifikationer också för de övriga klasserna.
Det kan tyckas som om det på efterfrågesidan finns en viss storlek av ett bestämt samhälleligt behov, som kräver en bestämd mängd av en artikel på marknaden för att täckas. Men till kvantiteten är detta bestämda samhälleliga behov mycket elastiskt och fluktuerande. Dess orubblighet är skenbar. Om existensmedlen var billigare eller penninglönerna högre, skulle arbetarna köpa mera och detta skulle utvisa ett större "samhälleligt behov" av existensmedel, alldeles bortsett från de utfattiga vars "efterfrågan" rentav sjunker under de snävaste gränserna för deras fysiska behov. Om å andra sidan t.ex. bomullen var billigare, skulle kapitalisternas efterfrågan på bomull växa, det skulle satsas mer tillskottskapital i bomullsindustrin etc. Vi får aldrig glömma att efterfrågan för produktiv konsumtion, under de förutsättningar vi utgår ifrån, är kapitalistens efterfrågan, vars egentliga syfte är produktion av mervärde, så att han producerar en viss vara endast rör detta ändamål. Men detta hindrar inte, att han representerar behovet av bomull, då han står som köpare, likaväl som det är utan betydelse för bomullsförsäljaren om köparen förvandlar bomullen till skjortor eller bomullskrut, eller om han tänker använda det till att stoppa igen sina egna och andras öron. Men hans syfte är avgörande för hans uppträdande som köpare. Behovet av bomull modifieras betydligt genom den omständigheten, att det i verkligheten bara maskerar hans behov att göra profit. - De gränser inom vilka behovet av varor på marknaden representerande efterfrågan, är kvantitativt andra än det verkliga samhälleliga behovet och varierar naturligtvis mycket för olika varor. Jag menar differensen mellan den begärda varumängden och den som skulle begäras om varornas penningpriser var andra eller om köparnas levnads- och penningförhållanden var annorlunda.
Ingenting är lättare än att inse oregelbundenheten i utbud och efterfrågan och marknadsprisets avvikelse från marknadsvärdet som en följd av detta Den verkliga svårigheten består i bestämningen av vad som förstås med utjämning av utbud och efterfrågan.
Utbud och efterfrågan täcker varandra, om de står i ett sådant förhållande att varumängden för en viss produktionsgren kan säljas till sitt marknadsvärde, varken över eller under. Det är det första vi får höra.
Det andra: om varorna kan säljas till sitt marknadsvärde, täcker utbud och efterfrågan varandra.
Om utbud och efterfrågan täcker varandra, upphör de att verka och just därför blir varan såld till sitt marknadsvärde. Om två krafter verkar lika starkt i motsatt riktning upphäver de varandra. De har ingen verkan utåt, och företeelser som försiggår under en sådan betingelse måste förklaras på annat sätt än genom ingripande av dessa båda krafter. Om utbud och efterfrågan ömsesidigt upphäver varandra upphör de att förklara något. De inverkar inte på marknadsvärdet och lämnar oss i fullständigt mörker angående skälet till att marknadsvärdet uttryckes just i denna summa pengar och inte i någon annan. Den kapitalistiska produktionens verkliga inre lagar kan tydligen inte förklaras ur växelverkan mellan utbud och efterfrågan (helt bortsett från en djupare analys av dessa två samhälleliga drivkrafter, som inte kan göras här), eftersom dessa lagar endast kan få ett renodlat förverkligande då utbud och efterfrågan upphör att verka, d.v.s. täcker varandra. I verkligheten täcker de aldrig varandra, eller om det någonsin sker, är det tillfälligt och alltså vetenskapligt sett = 0, att betrakta som något icke skett. I den politiska ekonomin förutsätter man att de täcker varandra. Varför? För att kunna studera fenomenen i deras lagbundna relationer, i den form som motsvarar deras begrepp, d.v.s. studera dem oberoende av det sken, som orsakas av ändringar i utbud och efterfrågan. Det andra skälet är, att finna den verkliga tendensen i deras rörelse, i viss mån bestämma den. Ty oregelbundenheterna är av motsatt natur, och då de ständigt följa på varandra, balanseras de genom sina motsatta riktningar, genom sina inbördes motsägelser. Om alltså utbud och efterfrågan inte i något enda givet fall täcker varandra, så följer deras olikheter på detta sätt varandra - och det är resultatet av avvikelsen i den ena riktningen som framkallar avvikelsen i motsatt riktning - så att utbud och efterfrågan alltid täcker varandra, om det hela betraktas under längre eller kortare tidsperiod; men då endast som ett genomsnitt av en förfluten rörelse inom deras motsättningars ständigt pågående rörelse. På detta sätt blir de marknadspriser som avviker från marknadsvärdena efter sina genomsnittstal utjämnade till marknadsvärden, då avvikelser från dessa upphäva varandra som plus och minus. Och dessa genomsnittstal är ingalunda enbart av teoretisk utan av praktisk betydelse för kapitalet, vars investeringar kalkyleras för fluktuation och kompensation under en mer eller mindre bestämd tidsperiod.
Därför förklarar förhållandet mellan utbud och efterfrågan i första hand endast marknadsprisernas avvikelser från marknadsvärdens och i andra hand tendensen att upphäva denna avvikelse, d.v.s. att upphäva effekten av förhållandet mellan utbud och efterfrågan, (Varor, som har pris utan att ha värde, är undantag, som inte behandlas här.) Effekterna av ojämnheterna i utbud och efterfrågan kan upphävas på många olika vägar. Faller t.ex. efterfrågan och därmed marknadspriset, så kan detta leda till att kapital dras bort och sålunda utbudet minskar. Men det kan också leda till att marknadsvärdet sänkes genom uppfinningar som förkortar den nödvändiga arbetstiden, så att marknadsvärdet därigenom utjämnas mot marknadspriset. Det motsatta fallet: Stiger efterfrågan och därmed marknadspriset över marknadsvärdet, kan detta leda till att alltför mycket kapital tillföres denna gren av produktionen och att därigenom produktionen stegras så att själva marknadspriset sjunker under marknadsvärdet. Men det kan å andra sidan leda till en prisstegring, som driver efterfrågan tillbaka. Det kan också i den ena eller andra produktionsgrenen leda till att marknadsvärdet stiger för kortare eller längre perioder, därför att en del av de önskade produkterna under denna tid måste produceras under sämre betingelser.
Bestämmer utbud och efterfrågan marknadspriset, så bestämmer å andra sidan marknadspriset och vid djupare analys marknadsvärdet utbud och efterfrågan. Detta är iögonenfallande när det gäller efterfrågan, då denna rör sig i motsatt riktning mot priset, stiger då detta faller och tvärtom. Men det gäller också utbudet. Ty priserna på de produktionsmedel som ingår i den utbjudna varan, bestämmer efterfrågan på dessa produktionsmedel och därmed också tillgången på de varor vilkas utbud innefattar efterfrågan på dessa produktionsmedel. Bomullspriserna är bestämmande för utbudet av bomullsvaror.
Till denna förvirring - att priserna bestämmas genom utbud och efterfrågan och samtidigt utbud och efterfrågan bestämmas genom priserna - kommer ytterligare, att efterfrågan bestämmer utbudet och utbudet efterfrågan, dessutom produktionen marknaden och marknaden produktionen.[31*]
T.o.m. en ordinär ekonom (se noten) inser, att även utan en genom yttre omständigheter vållad ändring av tillförseln eller behovet kan dessa förhållanden förändras till följd av att varornas marknadsvärde ändras. Även han måste medge, att utbud och efterfrågan måste utjämnas för att man ska kunna få ut marknadsvärdet, vilket detta än är. Med andra ord, det är inte förhållandet utbud och efterfrågan, som förklarar marknadsvärdet utan tvärtom detta som förklarar fluktuationerna i utbud och efterfrågan. Författaren till "Oberservations" fortsätter efter den i noten citerad texten:
"Denna proportion" (mellan utbud och efterfrågan) "måste emellertid, om vi fortfarande med 'efterfrågan' och 'naturligt pris' menar detsamma som nyss med hänvisning till Adam Smith, alltid vara ett jämlikhetsförhållande, för det är endast när utbudet är lika med en effektiv efterfrågan, d.v.s. den efterfrågan som vill betala varken mer eller mindre än det naturliga priset, som det naturliga priset verkligen betalas; följaktligen kan det finnas två mycket olika naturliga pris vid olika tillfällen för samma vara och ändå kan det proportionella förhållandet mellan utbudet och efterfrågan i båda fallen vara detsamma, nämligen ett jämlikhetsförhållande." <"This proportion" (mellan utbud och efterfrågan) "however, if we still mean by 'demand' and 'natural price', what we meant just now, when referring to Adam Smith, must always be a proportion of equality; for it is only when the supply is equal to the effectual demand, that is, to that demand, which will pay neither more nor less than the natural price, that the natural price is in fact paid; consequently, there may be two very different natural prices, at different times, for the same commodity, and yet the proportion which the supply bears to the demand, be in both cases the same, namely the proportion of equality.">
Det medges alltså att utbud och efterfrågan kan täcka varandra vid två olika natural prices för samma vara vid olika tidpunkt, och att de måste täcka varandra om varan båda gångerna ska säljas till sitt natural price. Då det inte finns någon skillnad i förhållandet mellan utbud och efterfrågan i de två fallen men däremot en skillnad i storleken av själva detta natural price, så har detta uppenbarligen bestämts oberoende av utbud och efterfrågan och kan då minst av allt bestämmas genom dessa.
För att en vara ska säljas till sitt marknadsvärde, d.v.s. proportionellt till det samhälleligt nödvändiga arbete den innehåller, måste totalkvantiteten samhälleligt arbete, som använts för produktion av detta varuslags totala mängd, motsvara kvantiteten av hela det behov av detta varuslag som samhället har, d.v.s. av det betalningsdugliga samhälleliga behovet. Konkurrensen, marknadsprisernas fluktuation, som motsvarar fluktuationer i förhållandet utbud och efterfrågan, försöker oavlåtligt att reducera totalkvantiteten arbete som användes för varje varuslag till detta mått.
Förhållandet mellan varornas utbud och efterfrågan upprepas för det första i förhållandet mellan bruksvärde och bytesvärde, mellan vara och pengar, mellan köpare och säljare; för det andra i förhållandet mellan producent och konsument, även om båda kan representeras av en tredje part, köpmännen. För att granska och analysera förhållandet köpare och säljare är det tillräckligt att helt enkelt ställa dessa mot varandra. Tre personer räcker för att exemplifiera varans fullständiga metamorfos och därmed hela förloppet försäljning och köp. A förvandlar vara till pengar som han får av B, vilken köper hans vara. Dessa pengar förvandlas åter till vara, som han med dem köper av C. Hela processen försiggår mellan dessa tre. Vidare: vid analysen av penningen förutsattes att varorna säljas till sitt värde, eftersom det inte förelåg någon anledning att analysera priser som avvek från värdet, då det endast handlade om de formförändringar som varan genomlöper, när den förvandlas till pengar och återförvandlas till vara. Så snart en vara överhuvud taget säljes och en ny vara köpes för ersättningen, föreligger hela formväxlingen, och det är i och för sig, för formväxlingen som sådan, betydelselöst om varans pris ligger över eller under dess värde. Varans värde förblir betydelsefull som grundval, eftersom penningens begrepp inte kan utvecklas från något annat fundament, och priset enligt sitt allmänna begrepp först bara är värdet i penningform. Visserligen förutsättes vid analysen av penningen som cirkulationsmedel, att en vara inte genomgår bara en formväxling. Det är snarare den samhälleliga hopflätningen av dessa formväxlingar som studeras. Bara på detta sätt kan vi komma fram till penningens omlopp och till utvecklingen av dess funktion som cirkulationsmedel. Men hur viktigt detta sammanhang än är för penningens övergång till funktionen som cirkulationsmedel och för den formförändring som är dess resultat, så är det utan betydelse för transaktionen mellan de enskilda köparna och säljarna.
När det däremot gäller utbud och efterfrågan, är utbudet lika med summan av ett visst varuslags försäljare eller producenter och efterfrågan lika med summan av samma varuslags köpare eller konsumenter (individuella eller produktiva). Och då påverkar summorna varandra som enheter i kraft av sin massa. Den enskilde verkar här bara som del av en samhällelig makt, som en atom av massan, och det är i denna form, som konkurrensen gör produktionens och konsumtionens samhälleliga form gällande.
Den sida av konkurrensen som för tillfället är svagare är alltså den sida där den enskilde kan agera oberoende av sina konkurrenter och ofta direkt i motsättning till dem, men just därigenom blir deras beroende av varandra kännbart. Den starkare sidan agerar ständigt mer eller mindre som en sluten enhet gentemot sin motpart. Om efterfrågan är större än utbudet av ett bestämt slags vara, överbjuder - inom vissa gränser - den ena köparen den andra, och resultatet för alla blir att varans pris höjes över marknadsvärdet, medan säljarna å sin sida gemensamt försöker få ut ett högt marknadspris. Är tvärtom utbudet större än efterfrågan, börjar en att sälja billigare och de andra måste följa med. Köparnas inriktning är gemensamma ansträngningar för att pressa ned marknadspriset så lågt som möjligt under marknadsvärdet. Envar är intresserad av den gemensamma saken bara så länge han vinner mera med än mot. Och gemenskapen upphör så snart en sida blir den svagare, då försöker var enskild att klara sig så bra som möjligt på egen hand. Kan någon producera billigare, bemäktiga sig större del av marknaden och sälja mer genom att sälja under det gällande marknadspriset eller marknadsvärdet, så gör han det. Så börjar den aktion som undan för undan tvingar de andra att införa det billigare produktionssättet, som reducerar det samhälleligt nödvändiga arbetet till en ny, mindre måttenhet. Har en sida övertaget ger det fördelar åt alla som tillhör den; det är som om de ägde ett gemensamt monopol. På den svagare sidan försöker var och en att bli den starkare (t.ex. den som arbetar med lägsta produktionskostnader) eller åtminstone komma undan så lindrigt som möjligt, och därvid gäller det var och en för sig och må djävulen ta den sista, fastän varje åtgärd inte bara berör den enskilde utan också alla hans kumpaner.[32*]
Utbud och efterfrågan förutsätter värdets förvandling till marknadsvärde, och såvida de verkar på kapitalistisk grundval, då varorna är produkter av kapital, baseras de på kapitalistiska produktionsprocesser, alltså helt andra, mera komplicerade förhållanden än enbart köp och försäljning. Här är det inte bara fråga om den formella förvandlingen av varornas värde till pris, d.v.s. en ren formförändring; det gäller marknadsprisernas bestämda kvantitativa avvikelse från marknadsvärdena och vidare från produktionspriserna. För enkelt köp och försäljning är det tillräckligt att man har varuproducenterna som sådana framför sig. Utbud och efterfrågan förutsätter vid ytterligare analys existensen av olika klasser och avdelningar inom klasser, som fördelar samhällets totalreveny mellan sig och konsumerar den som sin reveny och därigenom skapar den av revenyn åstadkomna efterfrågan. Å andra sidan kräves insikt i den kapitalistiska produktionsprocessens totala struktur för förståelse av det system av utbud och efterfrågan, som producenterna som sådana har utbildat mellan sig.
I den kapitalistiska produktionen handlar det inte om att i stället för den värdemängd i varuform som satsas i produktionen dra ut en lika stor värdemängd i annan form - vare sig som pengar eller något annan vara - utan det handlar om att för det i produktionen investerade kapitalet dra ut samma mervärde eller profit som varje annat kapital av samma storlek eller pro rata dess storlek, i vilken produktionsgren det än användes; det handlar alltså om att som ett minimum åtminstone sälja varorna till priser som ger genomsnittsprofiten, d.v.s. till produktionspriser. I denna form blir kapitalet medvetet om sig själv som en samhällelig makt, i vilken varje kapitalist har sin del, proportionell till sin andel i det samhälleliga totalkapitalet.
För det första är det konkreta bruksvärdet, överhuvud taget varje särskild egenskap hos den producerade varan, oväsentligt i den kapitalistiska produktionen. I varje produktionssfär rör det sig endast om att producera mervärde, att tillägna sig en viss mängd obetalt arbete i arbetets produkt. I lönearbetets natur, därför att det är underkastat kapitalet, ligger också likgiltighet för arbetets specifika karaktär, det måste låta sig omformas efter kapitalets behov och förflyttas från en produktionssfär till en annan.
För det andra är nu den ena produktionssfären i verkligheten lika god eller dålig som den andra. Var och en av dem avkastar samma profit, och var och en skulle vara oduglig om den inte producerade en vara som tillfredsställde ett samhälleligt behov av något slag.
Men säljes varorna till sina värden, så uppstår, som vi har sett, mycket olika profitkvoter i de olika produktionssfärerna, beroende på olika organiska sammansättning av de kapital som investerats i dem. Kapital dras emellertid från en sfär med låg profitkvot och till en sfär som avkastar högre profit. Genom denna ständiga ut- och invandring, denna omfördelning mellan de olika sfärerna allteftersom profitkvoten sjunker på det ena hållet och stiger på det andra, åstadkommes ett sådant förhållande mellan utbud och efterfrågan, att genomsnittsprofiten i de olika sfärerna blir densamma och värdena därmed förvandlas till produktionspriser. Denna utjämning lyckas mer eller mindre för kapitalet, bättre ju högre den kapitalistiska utvecklingen är i ett givet nationellt samhälle: d.v.s. ju mer tillståndet i landet är anpassat till det kapitalistiska produktionssättet. Med den kapitalistiska produktionens framsteg utvecklar sig också dess betingelser. Den inordnar de samhälleliga förutsättningarna som helhet inom vilken produktionsprocessen försiggår under sin specifika karaktär och sina inneboende lagar.
Den oavbrutet pågående utjämningen av de konstanta ojämnheterna ger snabbare resultat, 1) ju rörligare kapitalet är, d.v.s. ju lättare det kan överföras från en sfär och från en plats till en annan; 2) ju snabbare arbetskraften kan överföras från en sfär till en annan och från en lokal produktion till en annan. Det första fallet förutsätter, att fullständig handelsfrihet råder inom samhället och att alla monopol avlägsnas utom de naturliga, nämligen de som härrör sig ur själva det kapitalistiska produktionssättet. Vidare en utveckling av kreditsystemet, som koncentrerar samhällets disponibla oorganiska kapitalmängd gentemot den enskilde kapitalisten. Slutligen, att de olika produktionssfärerna helt underordnas kapitalisternas kontroll. Det sistnämnda är redan inneslutet i förutsättningen, då det antogs, att det handlade om förvandling av värden till produktionspriser inom alla kapitalistiskt exploaterade produktionssfärer. Men denna utjämning stöter själv på större hinder, om många och stora produktionssfärer som inte bedrivs på kapitalistisk bas (t.ex. småbondejordbruk) är inkilade mellan de kapitalistiska företagen och hoplänkande med dem. En stor befolkningstäthet är ett annat villkor. - Det andra fallet förutsätter, att alla lagar som hindrar arbetare att flytta från en produktionssfär till en annan upphävas. Att arbetarna är likgiltiga för sitt arbetes innehåll. Att arbetet inom alla produktionssfärer så mycket som möjligt reduceras till enkelt arbete. Att alla fördomar om visst arbete för vissa yrken utrotas hos arbetarna. Slutligen det avgörande: att arbetarna underkastar sig det kapitalistiska produktionssättet. Vidare behandling av detta hör till specialundersökningen av konkurrensen.
Av det sagda framgår att varje enskild kapitalist, liksom kapitalisterna som grupp i varje produktionssfär, genom totalkapitalet deltager i exploateringen av hela arbetarklassen och i omfattningen av denna exploatering, inte bara av allmän klassympati utan direkt ekonomiskt, eftersom, då alla andra omständigheter bl.a. värdet av det investerade konstanta totalkapitalet förutsättes givna, genomsnittsprofitkvoten är beroende av i vilken grad totalarbetet exploateras av totalkapitalet.
Genomsnittsprofiten sammanfaller med det genomsnittsmervärde, som kapitalet procentuellt utvinner, och med avseende på mervärdet är det nyss sagda från början självklart. Vid genomsnittsprofit tillkommer kapitalets investerade värde som ett av profitkvotens bestämmande moment. I själva verket är det särskilda intresse, som en kapitalist eller kapitalet i en bestämd produktionssfär har i exploateringen av de arbetare som han direkt sysselsätter, inskränkt till att göra en extra vinst, en profit utöver genomsnittsprofiten, antingen genom exceptionellt övertidsarbete eller genom att sänka lönen under genomsnittet eller genom att det använda arbetet har exceptionell produktivitet. Bortsett från detta skulle en kapitalist, som i sin produktionssfär inte använde något som helst variabelt kapital och därför inte alls använde några arbetare (i verkligheten ett överdrivet antagande), vara fullt ut lika mycket intresserad i arbetarklassens exploatering genom kapitalet och få lika mycket av sin profit ur obetalt merarbete som t.ex. en kapitalist, vilken (åter en överdriven förutsättning) använde enbart variabelt kapital, alltså hade hela sitt kapital utlagt i arbetslön. Vid given arbetsdag är emellertid arbetets exploateringsgrad beroende av arbetets genomsnittliga intensitet och vid given intensitet av arbetsdagens längd. Mervärdekvotens höjd är beroende av arbetets exploateringsgrad, alltså, vid given totalmängd variabelt kapital, storleken av mervärdet och därmed storleken av profiten. Samma specialintresse, som kapitalet i en sfär, till skillnad från totalkapitalet, har i exploateringen av de arbetare det självt sysselsätter har den enskilde kapitalisten, till skillnad från sin sfär, i exploateringen av de arbetare, som han personligen sysselsätter.
Å andra sidan har varje särskild kapitalsfär och varje enskild kapitalist samma intresse i produktiviteten av det samhälleliga arbete som totalkapitalet använder. Två ting är beroende av denna produktivitet: för det första mängden bruksvärden vari genomsnittsprofiten uttryckes; och denna är dubbelt viktig eftersom genomsnittsprofiten tjänar både som ackumulationsfond för nytt kapital och som revenyfond att konsumera. För det andra värdestorleken av det investerade totalkapitalet (konstant och variabelt), som, vid given storlek av mervärdet eller profiten för hela kapitalistklassen, bestämmer profitkvoten eller profiten för en viss mängd kapital. Arbetets speciella produktivitet i en speciell sfär eller i ett speciellt företag inom en sfär intresserar de direkt delaktiga kapitalisterna endast såvida den tillåter den särskilda sfären gentemot totalkapitalet eller den enskilde kapitalisten gentemot hans sfär att göra en extraprofit.
Här har man alltså det matematiskt exakta beviset, varför kapitalisterna, hur mycket de än i sin inbördes konkurrens uppför sig som falska bröder, ändå utgör ett sannskyldigt frimurarsällskap gentemot arbetarklassen som helhet.
Produktionspriset innesluter genomsnittsprofiten. Vi kallar det produktionspris. Faktiskt är det samma sak som Adam Smith kallar natural price <naturligt pris>, Ricardo price of production, cost of production <produktionspris, produktionskostnad>, fysiokraterna prix nécessaire <nödvändigt pris> (varvid ingen av dem har behandlat skillnaden mellan produktionspris och värde) emedan det i det långa loppet är en betingelse för tillgången, reproduktionen av varan i varje särskild produktionssfär.[33*] Man begriper också varför samma ekonomer, som protesterar mot bestämmandet av varornas värde genom arbetstiden, den i dem inneslutna mängden arbete, alltid talar om produktionspriserna som de centra kring vilka marknadspriserna fluktuerar. Detta kan de tillåta sig, emedan produktionspriset är en ganska ytlig och uppenbarligen meningslös form av varuvärdet. En form, sådan den visar sig i konkurrensen, därför finns i den normale kapitalistens medvetande och som en följd av detta även i vulgärekonomens.
Vår analys har avslöjat hur marknadsvärdet (och allting som sagts om detta gäller med nödiga inskränkningar för produktionspriset) innesluter en extraprofit för dem i varje produktionssfär, som producerar under de bästa betingelserna. Med undantag för kriser och överproduktion i allmänhet gäller detta om alla marknadspriser, hur mycket de än må avvika från marknadsvärdena eller marknadsproduktionspriserna. Det är nämligen kännetecknande för marknadspriset, att samma pris betalas för varor av samma art, fastän dessa har producerats under mycket olika individuella betingelser och därför kan ha mycket olika kostnadspriser. (Vi behandlar här inte alls extraprofiter, som är en följd av monopol i vanlig mening, varken konstlade eller naturliga.)
En extraprofit kan emellertid också uppstå, om vissa produktionssfärer är i ett sådant läge att de kan undgå förvandling av sina varuvärden till produktionspriser och därmed reduktion av sina profiter till genomsnittsprofiter. I avdelningen om jordräntan ska vi ägna vidare uppmärksamhet åt karaktären av dessa båda former av extraprofiten.
Genomsnittssammansättningen av det samhälleliga kapitalet är exempelvis 80 c + 20 v och profiten 20%. I detta fall är mervärdets kvot 100%. En allmän höjning av arbetslönen, allt annat förutsatt lika, innebär en sänkning av mervärdets kvot. För genomsnittskapitalet sammanfaller profit och mervärde. Om nu arbetslönen stiger med 25%, kostar samma mängd i rörelse satt arbete 25, som tidigare kostade 20. Vi har då i stället för 80 c + 20 v + 20 p, ett omslagsvärde 80 c + 25 v + 15 p. Det arbete som det variabla kapitalet sätter i rörelse producerar som förut en värdesumma 40. Stiger v från 20 till 25, så är överskottet m respektive p nu bara 15. Profiten 15 på 105 är = 142/7%, och detta skulle vara genomsnittsprofitens nya kvot. Då produktionspriset på de varor genomsnittskapitalet producerar sammanfaller med deras värde, så skulle produktionspriset på dessa varor inte ha förändrats. Höjningen av arbetslönen hade därför visserligen medfört en sänkning av profiten men ingen värde- och prisförändring hos varorna.
Tidigare, när genomsnittsprofiten var = 20%, var produktionspriset för de på en omslagsperiod producerade varorna = deras kostnadspris plus en profit av 20% på detta kostnadspris, alltså = k + kp' = k + 20 k / 100; där k är variabel storhet, olika alltefter värdet av de produktionsmedel som ingår i varorna och efter måttet av den förslitning det fasta kapital som använts avger till produkten. Nu skulle produktionspriset belöpa sig till k + 142/7k / 100 Låt oss nu först ta ett kapital, vars sammansättning är lägre än det ursprungliga samhälleliga genomsnittskapitalet 80 c + 20 v (som nu förvandlats till 764/21 c + 2317/21 v); t.ex. 50 c + 50 v. Om vi för enkelhetens skull antar, att hela det fasta kapitalet ingår som förslitning och att omslagstiden är densamma som i fall I, utgjorde årsproduktens produktionspris före höjningen av arbetslönen 50 c + 50 v + 20 p = 120. En höjning av arbetslönen med 25% ger för samma mängd i rörelse satt arbete en höjning av det variabla kapitalet från 50 till 621/2. Skulle den årliga produkten säljas till det tidigare produktionspriset 120, så skulle detta ge 50 c + 621/2 v + 71/2 p, alltså en profitkvot av 62/3%. Den nya genomsnittsprofitkvoten är emellertid 142/7%, och då vi anta alla andra omständigheter som konstanta, kommer detta kapital om 50 c + 621/2 v också nödvändigtvis att göra denna profit. Ett kapital om 1121/2 gör emellertid en profit av i runt tal 161/14 vid en profitkvot av 142/7%. Produktionspriset för de därav producerade varorna är alltså nu 50 c + 621/2 v + 161/14 p = 1288/14. Till följd av lönestegringen med 25% har alltså produktionspriset för samma kvantitet av samma vara stigit från 120 till 1288/14 eller mer än 7%.
Antar vi tvärtom en produktionssfär med högre komposition än genomsnittskapitalet, t.ex. 92 c + 8 v. Den ursprungliga genomsnittsprofiten är alltså även här = 20, och om vi åter antar att hela det fasta kapitalet ingår i den årliga produkten och omslagstiden är densamma som i fall I och II, så är varans produktionspris också här = 120.
Till följd av arbetslönens stegring med 25% växer det variabla kapitalet för en konstant arbetsmängd från 8 till 10, varornas kostnadspris alltså från 100 till 102. Å andra sidan har genomsnittsprofitkvoten fallit från 20% till 142/7. Men nu förhåller sig 100 : 142/7 = 102 : 144/7. Profiten som nu tillfaller 102 är alltså 144/7. Och därför säljes totalprodukten till k + kp' = 102 + 144/7 = 1164/7. Produktionspriset har alltså sjunkit från 120 till 1164/7 eller med 33/7.
Till följd av arbetslönens höjning med 25% har alltså:
1. varans produktionspris förblivit oförändrat med avseende på kapital av samhällelig genomsnittssammansättning.
2. Varans produktionspris stigit med avseende på kapital av lägre sammansättning, men inte i samma proportion som profiten sjunkit.
3. Varans produktionspris sjunkit med avseende på kapital av högre sammansättning, men heller inte i samma proportion som profiten.
Då produktionspriset för varor av genomsnittskapitalet förblivit detsamma, lika med värdet av produkten, har också summan av produktionspriserna för alla kapitalens produkter förblivit densamma, lika med summan av de av totalkapitalet producerade värdena. Höjning på den ena sidan, sänkning på den andra utjämnar sig för totalkapitalet till det samhälleliga genomsnittskapitalets nivå.
Om varornas produktionspris i exempel II stiger, i III faller, så visar redan denna motsatta effekt, som framkallar mervärdekvotens fallande eller arbetslönens allmänna stigande, att det här inte kan handla om någon kompensation i priset för arbetslönens höjning, då i III kapitalisten inte kan kompensera sig för sjunkande profit genom sjunkande produktionspris, och i II stigande pris inte förhindrar att profiten sjunker. I stället är både då priset stiger och då det faller, profiten densamma som för genomsnittskapitalet där priset förblivit oförändrat. Det är för II liksom för III samma med 55/7 eller med något över 25% utfallna genomsnittsprofit. Av detta följer, att om priset i II inte stiger och i III inte sjunker, II skulle säljas under och III över den nya sänkta genomsnittsprofiten. Det är i och för sig givet, att allteftersom 50, 25 eller 10 per hundra av kapitalet utbetalas för arbete, måste en löneförhöjning verka mycket olika på det kapital som satsar en tiondel, det som satsar en fjärdedel eller en tredjedel för arbetet. Höjningen av produktionspriserna eller deras sänkning, som följer kapitalets ställning under eller över den samhälleliga genomsnittssammansättningen, åstadkommes bara genom utjämningen till den nya sänkta genomsnittsprofiten.
Vilken effekt skulle nu en allmän sänkning av arbetslönen och däremot svarande stegring av profitkvoten och därmed genomsnittsprofiten ha på varornas produktionspriser? Varor, vilka är produkten av kapital, som avviker i motsatta riktningar från den samhälleliga genomsnittssammansättningen. Vi behöver bara vända om de just nu givna exemplen för att erhålla resultatet (som Ricardo inte undersöker).
I. Genomsnittskapital = 80 c + 20 v = 100; mervärdekvot = 100%; produktionspris = varuvärde = 80 c + 20 v + 20 p = 120; profitkvot = 20%. Sjunker arbetslönen med en fjärdedel, sättes samma konstanta kapital i rörelse av 15 v i stället för av 20 v. Vi har alltså varuvärdet = 80 c + 15 v + 25 p = 120. Den av v producerade arbetsmängden förblir oförändrad, men det därigenom skapade nyvärdet blir annorlunda fördelat mellan kapitalist och arbetare. Mervärdet har stigit från 20 till 25 och mervärdets kvot från 20/20 till 25/15, alltså från 100% till 1662/3%. Profiten på 95 är nu = 25 alltså profitkvoten på 100 = 266/19. Den nya procentuella sammansättningen av kapitalet är nu 844/19 c + 1515/19 v = 100.
II. Lägre sammansättning. Ursprungligen 50 c + 50 v som ovan. Genom arbetslönens sänkning med en fjärdedel blir v reducerat till 371/2 och därmed det investerade totalkapitalet till 50 c + 371/2 v = 871/2. Tillämpar vi här den nya profitkvoten om 266/19%, får vi 100 : 266/19 = 871/2 : 231/38. Samma varumängd som tidigare kostade 120, kostar nu 871/2 + 231/38 = 11010/19; prisfall om nära 10.
III. Högre sammansättning. Ursprungligen 92 c + 8 v = 100. Arbetslönens sänkning med tre fjärdedelar sänker 8 v till 6 v, totalkapitalet till 98. Enligt detta 100 : 266/19 = 98 : 2515/19. Varans produktionspris, tidigare 100 + 20 = 120, är nu efter arbetslönens sänkning 98 + 2515/19 = 12315/19; har alltså stigit med nära 4.
Man ser alltså, att man bara har att följa samma utveckling som tidigare, i motsatt riktning med de erforderliga ändringarna; en allmän sänkning av arbetslönen har till följd en allmän stegring av mervärdet, mervärdekvoten, och vid i övrigt lika förhållanden profitkvoten, även om den uttryckes i annan proportion, och en sänkning av produktionspriserna för varuprodukterna av kapital med lägre sammansättning och stigande produktionspriser för varuprodukter av kapital med högre sammansättning. Just det motsatta resultatet till det som framgick vid allmän höjning av arbetslönen.[34*] Det är i båda fallen - stigande liksom sjunkande arbetslön - förutsatt, att arbetsdagen förblir lika, ävenså priserna på alla nödvändiga livsmedel. Sjunkande arbetslön är alltså här möjlig bara om lönen antingen förut stod över arbetets normala pris eller pressats ner under detta. Det sätt på vilket dessa förhållanden modifieras, om stigande eller sjunkande arbetslön härrör från en förändring av värdet och därmed av produktionspriset på de varor, som vanligen ingår i arbetarens konsumtion, kommer delvis att ytterligare undersökas i avdelningen om jordräntan. Innan dess kan här en gång för alla påpekas:
Om arbetslönens stigande eller sjunkande beror på att värdet av de nödvändiga livsmedlen har förändrats, så kan en sådan modifikation som berörts här ovan inträda bara om de varor vilkas prisförändring höjer eller sänker det variabla kapitalet också ingår som konstituerande element i det konstanta kapitalet och därmed inte enbart inverkar på arbetslönen. Inskränker sig effekten till arbetslönen, innehåller ovanstående analys allt som behöver sägas.
I hela detta kapitel har förutsatts som givet, att en allmän profitkvot, genomsnittsprofiten, kommer till stånd och alltså även värdenas förvandling till produktionspriser. Frågan var endast, vilken effekt en allmän höjning eller sänkning av arbetslönen har på de som givna förutsatta varuproduktionspriserna. Detta är en mycket sekundär fråga i jämförelse med övriga i denna avdelning behandlade viktiga punkter. Men det är den enda hithörande fråga, som Ricardo behandlar och det till på köpet ensidigt och bristfälligt, som vi kommer att se.
En varas produktionspris kan variera bara av två orsaker:
För det första. Den allmänna produktionskvoten förändras. Detta är möjligt endast genom att genomsnittskvoten för själva mervärdet ändras eller, vid konstant genomsnittlig mervärdekvot, att förhållandet mellan summan av utvunna mervärden och summan av satsat samhälleligt totalkapital förändras.
Såvida ändringen av mervärdets kvot inte beror på att arbetslönen pressats under eller stegrats över sitt normala läge - och sådana rörelser kan betraktas mera som pendlingar - kan den bara försiggå antingen genom att arbetskraftens värde sjunker eller att det stiger; det ena är lika omöjligt som det andra utan en förändring i produktiviteten av det arbete som producerar livsmedel, alltså utan förändring i värdet av de varor, som ingår i arbetarens konsumtion.
Eller förhållandet mellan summan utvunnet mervärde och investerat totalkapital i samhället ändrar sig. Då förändringen här inte utgår från mervärdekvoten, så måste den utgå från totalkapitalet, nämligen från dess konstanta del. Dess mängd ökar eller minskar, tekniskt sett, i förhållande till den arbetskraft som det variabla kapitalet köper, och dess värdestorlek växer eller minskar sålunda med tillväxt eller avtagande av dess egen massa. Den växer eller minskar alltså likaledes i förhållande till det variabla kapitalets värdemängd. Sätter samma arbete mer konstant kapital i rörelse, så har arbetet blivit mera produktivt. Sätter det mindre konstant kapital i rörelse, tvärtom. Alltså har en förändring ägt rum i arbetets produktivitet, och en förändring måste ha försiggått i vissa varors värde.
För båda dessa fall gäller alltså denna lag: Ändras en varas produktionspris till följd av en förändring i den allmänna profitkvoten, så kan visserligen dess eget värde vara oförändrat, men det måste ha skett en värdeförändring med andra varor.
För det andra. Den allmänna profitkvoten förblir oförändrad. Då kan en varas produktionspris förändras bara om dess eget värde ändrats: emedan det krävs mer eller mindre arbete för att reproducera detta, antingen det beror på förändrad produktivitet av det arbete som producerar varan i dess sista form, eller av det som producerar de varor, som ingår i dess produktion. Produktionspriset för bomullsgarn kan falla antingen emedan råbomull framställes billigare eller emedan spinneriarbetet till följd av bättre maskiner blivit produktivare.
Förut har visats, att produktionspriset är k + p, lika med kostnadspris och profit. Men detta är = k + kp', där k, kostnadspris, är en obestämd storhet, som växlar för olika produktionssfärer, och överallt är lika med värdet av det i produktionen av varan förbrukade konstanta och variabla kapitalet och p' den procentuellt beräknade genomsnittsprofitkvoten. Är k = 200 och p' = 20%, så är produktionspriset k + kp' = 200 + 20020/100 = 200 + 40 = 240. Det är klart att detta produktionspris kan vara oförändrat, fastän varornas värde förändras.
Alla förändringar i varornas produktionspris upplöses i sista instans i en värdeförändring. Men inte varje förändring i varornas värde tar sig uttryck i en förändring av produktionspriset, då detta inte bara bestämmes genom värdet av den särskilda varan utan genom totalvärdet av alla varor. Förändringen beträffande varan A kan alltså utjämnas genom en motsatt förändring för varan B, så att den allmänna proportionen förblir densamma.
Vi har sett, hur produktionsprisernas avvikelse från värdena uppkommer:
1. genom att genomsnittsprofiten adderas till varans kostnadspris i stället för det mervärde den innehåller;
2. genom att det sålunda från värdet avvikande produktionspriset för en vara ingår som element i kostnadspriset för andra varor, så att alltså redan i kostnadspriset för en vara en avvikelse från värdet av dess konsumerade produktionsmedel kan vara innesluten, bortsett från den avvikelse, som kan gälla själva varan genom differens mellan genomsnittsprofit och mervärde.
Enligt detta är det alltså möjligt, att även för varor, som producerats av kapital med genomsnittlig sammansättning, kostnadspriset kan avvika från värdesumman av de element som tillsammans bildar kostnadsprisets andel av deras produktionspris. Antag att den genomsnittliga sammansättningen är 80 c + 20 v. Det är nu möjligt, att i de verkliga kapital som är sammansatta på detta sätt, 80 c är större eller mindre än värdet av c, det konstanta kapitalet, därför att detta c är sammansatt av varor, vilkas produktionspris avviker från deras värde. Även 20 v kan avvika från dess värde, om i konsumtionen av arbetslönen varor ingår, vars produktionspris är olika deras värde. Arbetaren måste alltså då arbeta längre eller kortare tid för att återköpa dessa varor (deras ersättning), utföra mer eller mindre mängd nödvändigt arbete än som skulle behövas, om produktionspriserna för de nödvändiga existensmedlen sammanföll med deras värden.
Denna möjlighet ändrar emellertid inte på något sätt riktigheten av de för varor av genomsnittlig sammansättning uppställda satserna. Den mängd profit som faller på dessa varor är lika med den mängd mervärde de själva innehåller. För kapitalet i ovanstående exempel, 80 c + 20 v, är det viktiga, när mervärdet ska bestämmas, inte om dessa tal är uttryck för de verkliga värdena utan hur de förhåller sig till varandra; nämligen att v = 1/5 av totalkapitalet och c = 4/5. Så snart detta är fallet, är, som ovan antagits, det mervärde som v frambringat lika med genomsnittsprofiten. Å andra sidan: då det är lika med genomsnittsprofiten, är produktionspriset = kostnadspris + profit = k + p = k + m, faktiskt lika med varans värde. Vilket betyder att en höjning eller sänkning av arbetslönen i detta fall lämnar k + p lika oförändrad som den skulle lämna varans värde oförändrat och åstadkommer bara en motsvarande omvänd rörelse, sänkning eller höjning på profitkvotens sida. Skulle nämligen priset på varorna förändras till följd av att arbetslönen höjdes eller sänktes kom profitkvoten i dessa sfärer med genomsnittlig sammansättning att stå över eller under dess nivå i de andra sfärerna. Endast så länge priset är oförändrat behåller sfären med genomsnittlig sammansättning samma profitnivå som de andra. Det praktiska resultatet är därför detsamma som om produkterna från denna sfär såldes till sitt verkliga värde. För om varor säljas till sina verkliga värden, så är det klart, att vid i övrigt lika förhållanden arbetslönen stiger eller sjunker och framkallar motsvarande sänkning eller höjning av profiten men ingen förändring av varornas värde, och att under alla förhållanden höjd eller sänkt arbetslön aldrig kan beröra varornas värde utan alltid enbart mervärdets storlek.
Vi har konstaterat, att konkurrensen utjämnar de olika produktionssfärernas profitkvoter till en genomsnittsprofitkvot och just därigenom förvandlar produktvärdena i dessa olika sfärer till produktionspriser. Och detta sker genom oavbrutet pågående förflyttning av kapital från en sfär till en annan, där profiten för tillfället står över genomsnittet; härvid måste naturligtvis en viss hänsyn tas till de fluktuationer som förorsakas av växlingen mellan feta och magra år som pågår inom en given period i varje produktionssfär. Denna kontinuerliga ut- och invandring av kapital som försiggår mellan olika sfärer av produktionen framkallar stigande eller fallande rörelser hos profitkvoten, vilka mer eller mindre utjämnar varandra ömsesidigt och därigenom har en tendens att överallt reducera profitkvoterna till samma gemensamma och allmänna nivå.
Denna kapitalets rörelse förorsakas alltid i första hand av marknadsprisernas läge. På ett håll höjs profiterna över genomsnittets allmänna nivå, på ett annat pressas de under. Tills vidare bortser vi från köpmanskapitalet, med vilket vi här ännu inte har något att göra, men som kan dra mängder av kapital ur en affärsgren med utomordentligt hastighet och lika plötsligt kasta in dem i en annan, som de plötsligt uppdykande paroxysmer av spekulationer i vissa populära varor visar. I varje sfär av den egentliga produktionen - industri, jordbruk, gruvindustri etc. - finns emellertid betydande svårigheter vid överförande av kapital från en sfär till en annan, i synnerhet på grund av det existerande fasta kapitalet. Dessutom visar erfarenheten, att om en industrigren, t.ex. bomullsindustrin, för en tid avkastar utomordentligt höga profiter, den då också under en annan period ger mycket liten profit eller rent av förlust, så att under en viss årscykel genomsnittsprofiten är ungefär densamma som i andra grenar. Kapitalet lär sig snart att ta denna erfarenhet med i beräkningen.
Men vad konkurrensen inte visar det är den värdebestämning som behärskar produktionens rörelse; de värden som står bakom produktionspriserna och i sista instans bestämmer dem. Däremot visar konkurrensen: 1) genomsnittsprofiterna, som är beroende av kapitalets organiska sammansättning i de olika produktionssfärerna, alltså även av den mängd levande arbete ett givet kapital i en given exploateringssfär tillägnar sig; 2) profitkvoternas stigande och sjunkande som en följd av förändringar i lönenivån - ett fenomen som vid första blick förefaller att fullständigt motsäga varornas värdeförhållande; 3) marknadsprisernas fluktuationer, som reducerar varornas genomsnittliga marknadspris under en given tidsperiod, inte till marknadsvärdet utan till ett från detta marknadsvärde avvikande och mycket skiljaktigt marknadsproduktionspris. Alla dessa fenomen synas motsäga både värdets bestämning genom arbetstiden och mervärdets natur att bestå av obetalt merarbete. I konkurrensen framträder allting förvrängt. I sin konkreta existens är de ekonomiska relationernas fullt utbildade mönster, sådant som det framträder på ytan och därmed också i de föreställningar som bärare och förmedlare av dessa relationer gör sig, när de försöker förstå dem, åtskilda från och i själva verket helt motsatta deras inre väsentliga men fördolda karaktär och de begrepp som motsvarar denna.
Vidare: Så snart den kapitalistiska produktionen uppnått en viss utvecklingsgrad, sker utjämningen mellan olika profitkvoter i de enskilda sfärerna till en allmän profitkvot inte enbart genom spelet av attraktion och repulsion, i vilket marknadspriserna dra till sig eller stöter bort kapital. Sedan genomsnittspriserna, och de marknadspriser som motsvarar dem, under en viss tid stabiliserat sig, når det de enskilda kapitalisternas medvetande, att bestämda skillnader utjämnas, så att de tar med detta i sina kalkyler. Dessa skillnader existerar i kapitalisternas föreställning och införas av dem i kalkylerna som kompensationsgrunder.
Den grundläggande föreställningen är därvid genomsnittsprofiten själv, föreställningen att kapital av lika storlek måste på samma tidrymd avkasta lika stora profiter. Denna är i sin tur baserad på föreställningen att kapitalet i varje produktionssfär har att pro rata ta sin del i det totalmervärde som det samhälleliga totalkapitalet avpressat arbetarna. Eller att varje särskilt kapital kan betraktas som del av totalkapitalet, varje kapitalist i själva verket som en aktieägare i totalföretaget, delaktig i totalprofiten i förhållande till sin kapitalandel.
På denna föreställning stöder sig sedan kapitalistens beräkning, t.ex. att ett kapital som slår om långsammare, antingen emedan varan behöver lång tid i produktionsprocessen eller den måste säljas på avlägsna marknader, ändå kan tillräkna sig den profit som det därigenom förlorar, alltså hålla sig skadelöst genom ett prispålägg. Eller att kapitalinvesteringar, som är utsatta för större risker, som t.ex. i rederinäringen, får en gottgörelse genom prispålägg. Så snart den kapitalistiska produktionen och med denna försäkringsväsendet har utvecklats, är riskerna i själva verket lika stora för alla produktionssfärer (se Corbet [35]); de mera riskfyllda betalar emellertid högre försäkringspremie och får den tillgodo i priset på sina varor. I praktiken blir resultatet, att varje omständighet som gör en kapitalinvestering mindre profitabel - och alla gäller inom vissa gränser för lika nödvändiga - och andra mera, beräknas som en gång för alla giltig kompensationsgrund utan att det varje gång behövs att konkurrensen träder i verksamhet för att visa det berättigade i ett sådant motiv eller en dylik beräkningsfaktor. Kapitalisten glömmer bara - eller ser snarare inte, då konkurrensen inte visar honom det - att alla dessa kompensationsgrunder i den ömsesidiga beräkningen av varupriserna i olika produktionsgrenar som kapitalisterna gör gällande mot varandra, enbart hänför sig till att de alla pro rata sitt kapital har lika stora anspråk på det gemensamma bytet, totalmervärdet. Det förefaller dem snarare, då profiten som de inkasserar skiljer sig från mervärdet som de pressat ut, att deras kompensationsgrunder inte utjämnar andelarna i totalmervärdet utan skapar själva profiten, som tycks härstamma från pålägg med den ena eller andra motiveringen på varornas kostnadspris.
I övrigt gäller också för genomsnittsprofiten vad som sagts i kapitel 7, sid. 123 om kapitalistens föreställningar om mervärdets källa. Endast såtillvida förhåller det sig annorlunda, att vid givet marknadspris för varorna och vid given exploatering av arbetet besparingar i kostnadspriset kan bero på individuell skicklighet, uppmärksamhet o.s.v.
Vid given arbetslön och arbetsdag representerar ett variabelt kapital t.ex. 100 ett bestämt antal sysselsatta arbetare; det är ett index på detta antal. 100 £ kan t.ex. vara lönen för 100 arbetare för en vecka. Om dessa arbetare utför lika mycket nödvändigt arbete som merarbete, arbeta de alltså dagligen lika lång tid för sig själva, d.v.s. för reproduktionen av sin arbetslön som för kapitalisten, d.v.s. för produktionen av mervärde, så vore deras totala värdeprodukt = 200 £ och det mervärde de skapat utgjorde 100 £.
Mervärdets kvot - = 100%. Men, som vi har sett, skulle denna mervärdekvot ta sig uttryck i mycket olika profitkvoter, allt efter det olika omfånget av det konstanta kapitalet c och därmed totalkapitalet C, då profitkvoten = m/C. Är mervärdekvoten 100%:
| Om c = | 50 | , v = 100, så är p' = 100/150 = 662/3% |
| Om c = | 100 | , v = 100, så är p' = 100/200 = 50% |
| Om c = | 200 | , v = 100, så är p' = 100/300 = 331/3% |
| Om c = | 300 | , v = 100, så är p' = 100/400 = 25% |
| Om c = | 400 | , v = 100, så är p' = 100/500 = 20% |
Samma mervärdekvot skulle vid oförändrad exploateringsgrad av arbetet således uttrycka sig i en fallande profitkvot, eftersom den materiella tillväxten av det konstanta kapitalet innebär att också dess värde växer - fastän inte i samma proportion - följaktligen växer också värdet av totalkapitalet.
Antar man nu vidare, att denna gradvisa förändring i kapitalets sammansättning inte bara sker i enstaka produktionssfärer utan mer eller mindre i alla eller i vart fall i de avgörande produktionssfärerna, att den alltså innebär förändringar i den organiska genomsnittssammansättningen av ett visst samhälles totalkapital, så måste resultatet av denna successiva tillväxt av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla ofrånkomligen bli en gradvis fortgående sänkning av den allmänna profitkvoten vid konstant mervärdekvot eller konstant exploatering av arbetet genom kapitalet. Nu har det emellertid visat sig vara en lag för det kapitalistiska produktionssättet, att under dess utveckling minskar det variabla kapitalet relativt i förhållande till det konstanta och därmed i förhållande till det i rörelse satta totalkapitalet. Innebörden av detta är, att samma antal arbetare, samma mängd arbetskraft, som är åtkomlig genom ett variabelt kapital av givet värdeomfång på grund av de speciella produktionsmetoder som utvecklas inom den kapitalistiska produktionen, på samma tid sätter i rörelse, bearbetar, produktivt konsumerar en ständigt växande mängd arbetsmedel, maskineri och fast kapital av alla slag, råvaror och hjälpämnen - därmed också ett konstant kapital av ständigt växande värdeomfång. Denna fortskridande relativa minskning av det variabla kapitalet i förhållande till det konstanta och därmed till totalkapitalet är identisk med den fortskridande högre organiska sammansättningen av det samhälleliga kapitalet i dess genomsnitt. Samtidigt är det bara ett annat uttryck för den fortskridande utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft, som just visar sig i det faktiska förhållandet, att samma antal arbetare på samma tid, d.v.s. med mindre arbete, förvandlar en ständigt ökad kvantitet råmaterial och hjälpämnen till produkter genom att ständigt öka användningen av maskineri och fast kapital i allmänhet. Denna det fasta kapitalets växande värdekvantitet - som endast tillnärmelsevis anger ökningen av den faktiska mängden av det konstanta kapitalets materiella beståndsdelar - motsvaras av att produkten blir allt billigare. Varje individuell produkt innehåller, om den betraktas för sig, en mindre summa av arbete än den skulle göra på lägre stadier av produktionen, där den del av kapitalet som satsas för arbete är proportionellt mycket större än det som satsas för produktionsmedel. Den hypotetiska serie som uppställts i början av detta kapitel uttrycker alltså den kapitalistiska produktionens verkliga tendens. Den fortskridande relativa minskningen av det variabla kapitalet jämfört med det konstanta medför en stigande högre organiska sammansättning av kapitalet. En omedelbar följd av detta är att mervärdets kvot vid konstant och t.o.m. vid stigande exploateringsgrad av arbetet tar sig uttryck i en ständigt sjunkande allmän profitkvot. (Vi ska senare se varför detta sjunkande inte manifesterar sig i en absolut form, utan snarare som en tendens.[F]) Den allmänna profitkvotens progressivt sjunkande tendens är alltså bara ett för det kapitalistiska produktionssättet speciellt uttryck för den fortskridande utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft. Därmed är inte sagt, att profitkvoten inte tillfälligt kan falla även av andra orsaker. Men med utgångspunkt från det kapitalistiska produktionssättets innersta karaktär har därmed bevisats, som en ofrånkomlig nödvändighet, att mervärdets allmänna genomsnittskvot i sin utveckling måste ta sig uttryck i en fallande allmän profitkvot. Då mängden använt levande arbete ständigt avtar i förhållande till den mängd försakligat arbete, produktivt konsumerade produktionsmedel, som det sätter i rörelse; så måste också den del av detta levande arbete som är obetalt och som materialiseras i mervärdet ständigt minska i förhållande till värdeomfånget av det använda totalkapitalet. Denna mervärdemängdens förhållande till värdet av det investerade totalkapitalet bildar emellertid profitkvoten, som därför ständigt måste falla.
Hur enkel lagen än kan förefalla efter denna framställning, har det hittills inte lyckats någon ekonom att upptäcka den, som vi kommer att se i ett senare avsnitt. Ekonomerna kunde urskilja fenomenet och brydde sina hjärnor för att tyda det. Men med hänsyn till den stora betydelse som denna lag har för den kapitalistiska produktionen kan man säga, att den bildar det mysterium kring vars lösning hela den politiska ekonomin sedan Adam Smith kretsar, och att skillnaden mellan de olika skolorna efter honom bestått i de olika försöken att lösa detta mysterium. Om man å andra sidan tänker på hur den hittillsvarande politiska ekonomin visserligen cirklat omkring skillnaden mellan konstant och variabelt kapital men aldrig förstått att klart formulera den; att den överhuvud aldrig framställde mervärdet skilt från profiten och aldrig profiten i dess rena form till skillnad från dess olika självständiga beståndsdelar, som industriell profit, kommersiell profit, kapitalränta, jordränta; att den aldrig grundligt analyserat skillnaden i kapitalets organiska sammansättning, därför inte heller bildandet av den allmänna profitkvoten - så upphör det att vara gåtfullt, att den aldrig lyckades att genomskåda detta mysterium.
Vi har med avsikt presenterat denna lag innan vi beskriver profitens uppdelning i olika gentemot varandra självständiga kategorier. Det faktum att denna analys har kunnat göras utan att förbindas med uppdelningen av profiten i delar som tillfaller olika grupper av personer visar redan från början, att lagen i sin helhet är oberoende av denna delning och oberoende av relationerna mellan de profitkategorier som blir dess resultat. Profiten, som vi här talar om, är bara ett annat namn för själva mervärdet i dess relation till totalkapitalet i stället för till det variabla kapital i vilket det uppkommer. Profitkvotens fall uttrycker alltså själva mervärdets fallande proportion till det investerade totalkapitalet och är därför oberoende av varje godtycklig fördelning av detta mervärde på olika kategorier.
Vi har sett, att på ett stadium i den kapitalistiska utvecklingen, där kapitalets sammansättning c : v är som 50 : 100, en mervärdekvot om 100% uttryckes i en profitkvot om 662/3%, och att på ett högre stadium, där c : v är som 400 : 100, samma mervärdekvot uttryckes i en profitkvot om bara 20%. Vad som gäller om olika på varandra följande utvecklingsstadier i ett land gäller också om samtidigt bredvid varandra bestående utvecklingsstadier i olika länder. I det mindre utvecklade landet, där den förstnämnda kapitalsammansättningen utgör genomsnittet, är den allmänna profitkvoten - 662/3%, medan den i landet med det senare mycket högre utvecklingsstadiet är = 20%.
Skillnaden i de båda nationella profitkvoterna kunde försvinna och t.o.m. bli helt omvänd om arbetet i det mindre utvecklade landet var mindre produktivt, en större kvantitet arbete därmed realiserade en mindre kvantitet av samma vara, större bytesvärde i mindre bruksvärde; alltså arbetaren måste använda en större del av sin tid till reproduktion av sina egna existensmedel eller deras värde och en mindre för att frambringa mervärde, således leverera mindre mervärde så att mervärdekvoten var lägre. Om t.ex. arbetaren i det mindre utvecklade landet arbetade 2/3 av arbetsdagen för sig själv och 1/3 för kapitalisten, så skulle under förutsättning av ovanstående exempel samma arbetskraft betalas med 1331/3 och leverera ett överskott om bara 662/3. Mot det variabla kapitalet om 1331/3 svarade ett konstant kapital om 50. Mervärdekvoten utgjorde alltså nu 1331/3 : 662/3 - 50% och profitkvoten 1831/3 : 662/3 eller ungefär 361/2%.
Då vi hittills inte analyserat de olika beståndsdelar i vilka profiten uppspaltas, d.v.s. de existerar inte ännu för oss, så anmärkes nu på förhand bara för att undvika missförstånd följande: Vid jämförelse mellan länder på olika utvecklingsstadier, särskilt sådana med utvecklad kapitalistisk produktion och sådana där arbetet ännu inte formellt har underställts kapitalistisk produktion, fastän arbetaren i verkligheten exploateras av kapitalisten (t.ex. i Indien där bonden hushållar som en självständig bonde, hans produktion som sådan ännu inte är underkastad kapitalet, ehuru ockraren under formen av kapitalränta kan plocka av honom inte bara hela hans merarbete utan t.o.m. - kapitalistiskt uttryckt - en del av hans arbetslön) vore det ett stort misstag att mäta den nationella profitkvotens höjd med den nationella räntefotens. I denna ränta är hela profiten och mer än profiten innesluten i stället för att den som i länder med utvecklad kapitalistisk produktion bara skulle uttrycka en alikvot del av det producerade mervärdet eller profiten. Å andra sidan är räntefoten här övervägande bestämd av förhållanden (ockrarnas lån till herrarna, jordräntans innehavare), som inte har något att göra med profiten, utan snarare visar i vilka proportioner ockrarna kan tillägna sig jordräntan.
I länder med olika utvecklingsstadier av kapitalistisk produktion och därmed olika organiska sammansättning av kapitalet kan mervärdets kvot (den ena faktorn som bestämmer profitkvoten) stå högre i ett land med kortare normalarbetsdag än i ett med längre. För det första: Om den engelska tiotimmarsdagen på grund av högre arbetsintensitet är lika med den österrikiska fjortontimmarsdagen, så kan vid lika delning av arbetsdagen 5 timmars merarbete i förra fallet representera ett högre värde på världsmarknaden än 7 timmar i det senare fallet. För det andra kan emellertid i förra fallet en större del av arbetsdagen bilda mervärde än i det senare.
Lagen om den fallande profitkvoten, i vilken samma eller t.o.m. en stigande mervärdekvot uttryckes, innebär med andra ord: en bestämd kvantitet samhälleligt genomsnittskapital, t.ex. ett kapital om 100, motsvaras av en ständigt större del arbetsmedel och en ständigt mindre del levande arbete. Då alltså totalmängden av det levande arbete som tillsättes produktionsmedlen minskar i förhållande till värdet av dessa produktionsmedel, så minskar också det obetalda arbetet och den värdedel det representerar i förhållande till värdet av det investerade totalkapitalet. Eller: en allt mindre alikvot del av det investerade totalkapitalet omsättes i levande arbete, och detta totalkapital uppsuger därför i förhållande till sin storlek allt mindre merarbete, trots att det förbrukade arbetets obetalda del samtidigt kan växa i förhållande till dess betalda del. Det relativa avtagandet av det variabla och tilltagandet av det konstanta kapitalet, oaktat båda delarna absolut sett växer, är som sagt bara ett annat uttryck för arbetets ökade produktivitet.
Ett kapital om 100 består exempelvis av 80 c + 20 v, det sistnämnda = 20 arbetare. Mervärdets kvot antas vara 100%, d.v.s. arbetarna arbetar halva dagen för sig, halva dagen för kapitalisten. I ett mindre utvecklat land antar vi kapitalet = 20 c + 80 v och dessa v motsvarar 80 arbetare. Men dessa arbetare behöver 2/3 av arbetsdagen för sin egen reproduktion och arbeta bara 1/3 för kapitalisten. Sättes nu allt annat lika, producerar arbetarna i första fallet ett värde av 40, i andra 120. Det första kapitalet producerar 80 c + 20 v + 20 m = 120; profitkvot = 20%; det andra kapitalet 20 c + 80 v + 40 m = 140; profitkvot = 40%. Denna är alltså i andra fallet dubbelt så stor som i första, medan mervärdets kvot = 100% i första fallet är dubbelt så stor som i det andra, där den är bara 50%. Men i stället tillägnar sig ett lika stort kapital i första fallet merarbete av bara 20 och i andra av 80 arbetare.
Lagen om profitkvotens fallande tendens eller den relativa minskningen av utvunnet merarbete i jämförelse med den mängd materialiserat arbete, som det levande arbetet sätter i rörelse, utesluter på intet sätt att den absoluta mängden av det arbete som det samhälleliga kapitalet sysselsätter och exploaterar växer, därmed även den absoluta mängd merarbete som det tillägnar sig. Lika litet utesluter det, att de under de enskilda kapitalisternas kommando stående kapitalen kommenderar en växande arbetsmängd och därmed växande merarbete. Det sistnämnda kan vara fallet även om de kommenderade arbetarnas antal inte växer.
Om man som given antar en viss arbetarbefolkning t.ex. 2 miljoner, vidare längd och intensitet av genomsnittsarbetsdag och arbetslön och därmed förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete, så producerar dessa 2 miljoners totalarbete och på samma sätt deras merarbete, som realiseras i mervärdet, ständigt samma värdestorlek. Men med den växande massan konstant kapital - fast och cirkulerande - som detta arbete sätter i rörelse, faller den producerade kvantitetens värde i förhållande till detta kapital, vars värde växer med dess mängd fastän inte i samma proportion. Detta proportionella förhållande och därmed profitkvoten sjunker, trots att samma mänga levande arbete kommenderas och samma mängd merarbete uppsuges av kapitalet. Proportionen förändras, inte därför att mängden levande arbete sjunker, utan därför att mängden redan materialiserat arbete, som det sätter i rörelse, stiger. Avtagandet är relativt, inte absolut och har i själva verket ingenting att skaffa med den absoluta storleken av det arbete och merarbete som satts i rörelse. Profitkvotens fall beror inte på en absolut utan på en enbart relativ minskning av totalkapitalets variabla beståndsdel, dess minskning jämförd med den konstanta beståndsdelen. Detsamma som nu gäller om en given arbets- och merarbetsmängd gäller också om ett växande arbetarantal och därför under de givna förutsättningarna om en växande mängd kommenderat arbete över huvud taget och dess obetalda del, merarbetet, i synnerhet. Om arbetarbefolkningen stiger från två till tre miljoner, om det variabla kapital som utbetalades i arbetslön likaledes stiger från två till tre miljoner, men däremot det konstanta kapitalet stiger från 4 till 15 miljoner, så växer under de givna förutsättningarna (konstant arbetsdag och konstant mervärdekvot) mängden merarbete, mervärde, med hälften, med 50% från 2 miljoner till 3. Inte desto mindre skulle, trots denna tillväxt av den absoluta mängden merarbete och mervärde med 50%, det variabla kapitalets förhållande till det konstanta falla från 2 : 4 till 3 : 15, och mervärdets förhållande till totalkapitalet bli som följer (i miljoner):
| I. | 4 | c + 2 v + 2 m; C = | 6 | , p' = | 33 | 1/3%. |
| II. | 15 | c + 3 v + 3 m; C = | 18 | , p' = | 16 | 2/3%. |
Mervärdemängden har stigit med hälften medan profitkvoten har fallit till hälften av den tidigare. Profiten är emellertid det på samhällskapitalet beräknade mervärdet, och mängden profit, dess absoluta storlek, är därför ur samhällelig synpunt lika med mervärdets absoluta storlek. Profitens absoluta storlek, dess totalmängd, hade alltså växt med 50% trots enorm minskning i denna profitmängds förhållande till det investerade totalkapitalet eller trots den enorma minskningen i den allmänna profitkvoten. Antalet arbetare som kapitalet sysselsätter, alltså den absoluta mängden i rörelse satt arbete, och därmed den absoluta mängden uppsuget merarbete och därmed av detsamma producerat mervärde, därmed den absoluta mängden av detsamma producerad profit kan alltså växa och växa progressivt trots profitkvotens fallande tendens. Detta inte bara kan vara fallet. Det måste vara fallet - bortsett från tillfälliga svängningar - på basis av den kapitalistiska produktionen.
Den kapitalistiska produktionsprocessen är väsentligen samtidigt en ackumulationsprocess. Det har visats hur under den kapitalistiska produktionens framåtskridande den mängd värde som ska undergå enkel reproduktion, d.v.s. som måste bibehållas, med stegringen av arbetsproduktiviteten stiger och växer t.o.m. om den använda arbetskraften förblir konstant. Men massan producerade bruksvärden, varav produktionsmedlen utgör en del, växer ännu mer med utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft. Och det tillskottsarbete, genom vars tillägnelse tillskottsrikedomen kan återförvandlas till kapital, betingas inte av produktionsmedlens (existensmedel inräknade) värde utan av deras mängd, då arbetaren i produktionsprocessen inte har att göra med deras värde utan med deras bruksvärde. Ackumulationen och den därmed givna koncentrationen av kapitalet är emellertid i sig själv ett materiellt medel att stegra produktivkraften. Men denna tillväxt av produktionsmedel innesluter en tillväxt av arbetarbefolkning, så att den ständigt i stort sett motsvarar och överskrider tillskottskapitalets behov, och leder således till en överbefolkning av arbetare. Ett tillfälligt överskott av kapital över den arbetarbefolkning som står under dess kommando skulle verka på två sätt. Det skulle så småningom öka arbetarbefolkningen, å ena sidan genom att arbetslönen steg, vilket skulle underlätta familjebildningen och mildra de inflytelser som decimerar och förintar arbetarnas avkomma, men å andra sidan genom användning av metoder som skapar relativt mervärde (införande och förbättrande av maskineri) ännu snabbare skapar en konstlad relativ överbefolkning, som å sin sida åter skulle bli en grogrund för en verkligt snabb ökning av folkmängden, då under den kapitalistiska produktionen eländet frambringar nya människomassor. Det framgår därför ur själva karaktären av ackumulationsprocessen, som bara är ett moment av den kapitalistiska produktionsprocessen, att för den stigande mängd produktionsmedel, som är bestämd att förvandlas till konstant kapital, ständigt finns en i motsvarande grad stigande t.o.m. övertalig arbetarbefolkning tillgänglig och möjlig att exploatera. När produktions- och ackumulationsprocessen fortskrider måste alltså mängden merarbete som kan utvinnas och har utvunnits och därmed den absoluta mängden av profit som samhällskapitalet tillägnat sig växa. Men enligt samma lagar för produktion och ackumulation stiger med mängden även värdet av det konstanta kapitalet i tilltagande progression snabbare än den variabla kapitaldelen som omsättes mot levande arbete. Enligt samma lagar producerar alltså samhällskapitalet en växande absolut profitmängd och en fallande profitkvot.
Här bortser vi alldeles ifrån att samma värdestorlek, under den kapitalistiska produktionens framåtskridande och den däremot svarande utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivkraft och produktionsgrenarnas liksom produkternas mångfaldigande, representerar en oavbrutet stigande mängd av bruksvärden och konsumtion.
Utvecklingen av kapitalistisk produktion och ackumulation föranleder att arbetsprocessen utvidgas i ständigt stigande skala, som ger den ständigt större dimensioner, med motsvarande större kapitalinvesteringar för varje enskild anläggning. En ökad koncentration av kapitalen (åtföljd, fastän i mindre skala av ett växande antal kapitalister) är därför såväl en av dess materiella betingelser som ett av den själv producerat resultat. Tillsammans med och i växelverkan därmed fortskrider expropriationen av de mer eller mindre direkta producenterna. Av detta framgår beträffande de enskilda kapitalisterna, att de kommenderar över arbetararméer som växer i storlek (oavsett hur mycket det variabla kapitalet även för dem faller i förhållande till det konstanta), att mängden mervärde och därmed profit som de tillägnar sig växer samtidigt med och trots att profitkvoten faller. Det är ju just samma orsaker som koncentrerar stora arbetarmassor under enskilda kapitalisters kommando som kommer mängden fast kapital, råmaterial och hjälpämnen som användes att svälla ut i växande proportion gentemot mängden använt levande arbete.
Här behöver bara i förbigående anmärkas, att vid given arbetarbefolkning, om mervärdekvoten växer antingen genom att arbetsdagen förlänges eller intensifieras eller genom att arbetslönen minskar i värde till följd av utveckling av arbetets produktivkraft, mängden mervärde och därmed den absoluta profitmängden måste växa trots den relativa minskningen av det variabla kapitalet i förhållande till det konstanta.
Samma utveckling av det samhälleliga arbetets produktivkraft, samma lagar som gör sig gällande i en relativ minskning av det variabla kapitalets förhållande tilltotalkapitalet och en därmed påskyndad ackumulation, medan denna ackumulation i sin tur blir en utgångspunkt för ytterligare utveckling av produktivkraften och ytterligare relativ minskning av det variabla kapitalet - denna samma utveckling kommer också till uttryck i den stigande tillväxten av den använda totalarbetskraften, bortsett från tillfälliga fluktuationer, och i den stigande tillväxten av den absoluta mervärdemängden och därmed profiten.
I vilken form måste nu denna dubbelsidiga lag; minskning i profitkvoten och samtidig tillväxt av den absoluta profitmängden, härrörande ur samma orsak, komma till uttryck? En lag grundad på att under de givna betingelserna den utvunna mängden merarbete och därmed mervärde växer och att profit och mervärde är identiska storheter, om man betraktar totalkapitalet eller ser det enskilda kapitalet som enbart en del av totalkapitalet?
Vi tar den alikvota del av totalkapitalet på vilken vi beräknar profitkvoten, t.ex. 100. Dessa 100 representerar totalkapitalets genomsnittssammansättning, säg 80 c + 20 v. I andra avdelningen av denna bok har vi sett, hur genomsnittsprofitkvoten i de olika produktionsgrenarna bestämmes inte genom den sammansättning av kapitalet som är säregen för var och en av dem, utan genom deras samhälleliga genomsnittssammansättning. När den variabla delen av kapitalet minskar relativt i förhållande till den konstanta och därmed i förhållande till totalkapitalet 100, faller profitkvoten trots oförändrad och t.o.m. stigande exploateringsgrad av arbetet, och sjunker den relativa storleken av mervärdet, d.v.s. dess förhållande till värdet av det investerade totalkapitalet 100. Men inte bara denna relativa storlek sjunker. Storleken av mervärdet eller profiten, som absorberas av totalkapitalet 100, sjunker även absolut. Vid en mervärdekvot om 100% producerar ett kapital om 60 c + 40 v en mervärde- och därmed profitmängd på 40; ett kapital om 70 c + 30 v en profitmängd på 30; för ett kapital på 80 c + 20 v faller profiten till 20. Det är mervärdemängden och därmed profiten som faller, och detta beror på att eftersom totalkapitalet överhuvud taget sätter mindre levande arbete i rörelse vid konstant exploateringsgrad också mindre merarbete och därmed också mindre mervärde produceras. Om en bestämd alikvot del av det samhälleliga kapitalet, alltså kapital av genomsnittssammansättning, tas som en måttenhet med vilken vi mäter mervärdet - och detta sker vid all profitberäkning - är mervärdets relativa och dess absoluta fall överhuvud taget identiska. I ovanstående exempel sjunker profitkvoten från 40% till 30% och till 20%, eftersom den av samma kapital producerade mängden mervärde och därmed profit absolut taget faktiskt sjunker från 40 till 30 och till 20. Då kapitalets värdestorlek, i vilken mervärdet mätes, är given = 100, kan mervärdets fall i förhållande till denna konstanta storhet bara vara ett annat uttryck för en minskning av mervärdets och profitens absoluta storlek. Detta är i själva verket en tavtologi. Men att denna minskning inträder, framgår ur karaktären av den kapitalistiska produktionsprocessens utveckling, vilket har bevisats.
Men å andra sidan åstadkommer samma orsaker, som frambringar en absolut minskning av mervärdet och därmed profiten på ett givet kapital och därmed även av den i procent beräknade profitkvoten, en tillväxt av den absoluta mängden mervärde och därmed profit, som samhällskapitalet (d.v.s. kapitalisternas totalitet) tillägnar sig. Hur visar sig nu detta, vilken väg tar sig dess verkningar eller vilka betingelser är inneslutna i denna skenbara motsägelse?
Om varje alikvot del = 100 av det samhälleliga kapitalet och därmed varje hundratal av samhällelig genomsnittssammansättning är en given storhet, och därmed en minskning av dess profitkvot sammanfaller med en minskning av profitens absoluta storlek, just därför att kapitalet, som tjänar som mått, här är en konstant storhet, så är däremot storleken av det samhälleliga totalkapitalet, liksom det kapital som befinner sig i händerna på enskilda kapitalister, en variabel storhet, som för att motsvara de förutsatta betingelserna måste variera i omvänt förhållande till minskningen av sin variabla del.
När i förra exemplet den procentuella sammansättningen var 60 c + 40 v, så var mervärdet eller profiten 40 och därmed profitkvoten 40%. Antag att på detta stadium av sammansättning totalkapitalet var 1 miljon, så utgjorde totalmedelvärdet och därmed totalprofiten 400.000. Om sammansättningen senare är = 80 c + 20 v, så är mervärdet eller profiten vid konstant exploateringsgrad av arbetet på varje 100 = 20. Men eftersom den absoluta mängden mervärde eller profit växer, som påvisats, trots avtagande profitkvot eller avtagande mervärdeskapande, så växer ett kapital om vart 100, vi kan säga från 400.000 till 440.000. Detta är bara möjligt genom att totalkapitalet, som bildas samtidigt med denna nya sammansättning, har växt till 2.200.000. Massan av det totalkapital som satts i rörelse har stigit till 220%, medan profitkvoten fallit med 50%. Hade kapitalet bara fördubblats, så hade det till en profitkvot av 20% bara kunnat frambringa samma mängd mervärde och profit som det gamla kapitalet på 1 miljon till 40%. Hade det växt mindre än det dubbla, så hade det producerat mindre mervärde eller profit än det tidigare kapitalet, som i sin förra sammansättning bara behövde växa från 1.000.000 till 1.100.000 för att höja sitt mervärde från 400.000 till 440.000.
Här framträder den redan tidigare utvecklade lagen, att med den relativa minskningen av det variabla kapitalet, alltså utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft, behövs ett allt större totalkapital för att sätta samma mängd arbetskraft i rörelse och utvinna samma mängd merarbete. En relativt övertalig arbetarbefolkning är en möjlighet som utvecklas proportionellt med den kapitalistiska produktionens utveckling, inte därför att det samhälleliga arbetets produktivkraft avtar utan därför att den tilltar, alltså inte ur ett absolut missförhållande mellan arbete och existensmedel, utan ur ett missförhållande som härrör ur arbetets kapitalistiska exploatering, missförhållandet mellan den stigande tillväxten av kapitalet och dess relativt avtagande behov av en växande befolkning.
Faller profitkvoten med 50%, så faller den med hälften. Om profitmängden ska förbli konstant, så måste därför kapitalet fördubblas. För att profitmängden ska förbli oförändrad vid avtagande profitkvot måste multiplikatorn, som anger totalkapitalets tillväxt, vara lika med divisorn, som anger profitkvotens fall. Om profitkvoten faller från 40 till 20, måste totalkapitalet omvänt stiga i förhållande 20 : 40 för att resultatet ska bli detsamma. Hade profitkvoten fallit från 40 till 8, så måste kapitalet växa i proportionen 8 : 40, d.v.s. till det femdubbla. Ett kapital om 1.000.000 till 40% producerar 400.000 och ett kapital om 5.000.000 till 8% producerar likaledes 400.000. Detta gäller om resultatet ska förbli oförändrat. Ska det däremot växa, så måste kapitalet växa i högre proportion än profitkvoten faller. Med andra ord: för att totalkapitalets variabla beståndsdel inte bara absolut taget ska förbli oförändrad utan växa absolut, trots att dess procentsats faller som del av totalkapitalet, måste totalkapitalet växa i högre proportion än det variabla kapitalets procentsats faller. Det måste växa så mycket, att det i sin nya sammansättning behöver inte bara den gamla variabla kapitaldelen utan ännu mer för inköp av arbetskraft. Faller den variabla delen av ett kapital = 100 från 40 till 20, så måste totalkapitalet stiga till mer än 200 för att kunna använda ett större variabelt kapital än 40.
T.o.m. om den exploaterade arbetarbefolkningens massa förblir konstant och bara arbetsdagens längd och intensitet ökas, så måste mängden investerat kapital stiga, eftersom det måste stiga även för att använda samma mängd arbete under de gamla exploateringsförhållandena vid förändrad kapitalsammansättning.
Samma utveckling av arbetets samhälleliga produktivkraft kommer alltså till uttryck på två sätt, när det kapitalistiska produktionssättet går framåt; å ena sidan i profitkvotens fallande tendens och å andra sidan i den ständiga tillväxten av absoluta mängden utvunnet mervärde eller profit. I stort sett motsvaras det variabla kapitalets och profitens relativa minskning av en absolut tillväxt av båda. Denna dubbelsidiga effekt kan, som vi har visat, bara framträda genom att totalkapitalet växer i snabbare takt än den i vilken profitkvoten faller. För att vid högre sammansättning eller vid relativt starkare tillväxt av det konstanta kapitalet kunna använda ett variabelt kapital som absolut taget har växt, måste totalkapitalet växa inte bara i proportion till den högre sammansättningen utan ännu snabbare. Härav följer, att ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklas, desto större kapitalmängd behövs för att sysselsätta samma arbetskraft och ännu mycket större behövs för en växande arbetskraft. På kapitalistisk grundval framkallar alltså arbetets stigande produktivkraft oundvikligen en permanent, skenbart övertalig arbetarbefolkning. Om det variabla kapitalet bara bildar 2/6 av totalkapitalet i stället för tidigare 1/2, så måste totalkapitalet tredubblas för att sysselsätta samma arbetskraft; men ska dubbelt så mycket arbetskraft sysselsättas så måste det sexdubblas.
Den politiska ekonomin, som hittills inte kunnat förklara lagen om den fallande profitkvoten, behandlar den stigande profitmängden, tillväxten av profitens absoluta storlek, som en slags tröstekälla både när det gäller enskilda kapitalister och samhällskapitalet men bygger på rena plattityder och spekulationer.
Att profitens mängd är bestämd genom två faktorer, för det första profitkvoten och för det andra mängden till denna profitkvot investerat kapital, är bara en tavtologi. Att profitmängden har möjlighet att växa trots att profitkvoten samtidigt faller är därför bara ett annat uttryck för denna tavtologi. Det hjälper inte ett enda steg vidare, då det ju är lika möjligt att kapitalet växer utan att profitmängden växer, och att det t.o.m. kan växa också medan profitmängden minskar. 100 till 25% ger 25, 400 till 5% ger bara 20.[35*] Men om samma orsaker som kommer profitkvoten att falla befordrar ackumulationen d.v.s. bildandet av tillskottskapital, och om varje tillskottskapital sätter tillskottsarbete i rörelse och producerar tillskottsmervärde, och om å andra sidan en sjunkande profitkvot inbegriper det faktum, att det konstanta kapitalet och därmed det totala gamla kapitalet växt, så upphör hela denna process av vara mystisk. Vi ska senare se, hur man tillgriper avsiktligt förfalskade kalkyler för att dölja möjligheten av en ökning i profitmängden samtidigt med en minskning av profitkvoten.
Vi har påvisat, hur samma orsaker som producerar den allmänna profitkvotens fallande tendens betingar en påskyndad ackumulation av kapitalet och därmed en tillväxt av den absoluta storleken eller totalmängden av utvunnet merarbete (mervärde, profit). Samma förhållande som alltid för konkurrensen, där i de medverkandes medvetande allting framträder omkastat, gäller för denna lag. Jag menar det inre och nödvändiga sammanhanget mellan två skenbara motsatser. Det är tydligt, att inom de proportioner som angives här ovan en kapitalist som förfogar över ett stort kapital får en större profitmängd än en liten kapitalist, som gör skenbart höga profiter. Även en ytlig undersökning av konkurrensen visar vidare, att den större kapitalisten under vissa omständigheter, om han vill skaffa sig utrymme på marknaden och tränga undan de mindre som i kristider, praktiskt utnyttjar detta, d.v.s. avsiktligt sänker sin profitkvot för att slå ut de mindre. Särskilt köpmanskapitalet, varom mera senare, uppvisar fenomen som låter sjunkande profit framstå som en följd av affärsrörelsens och därmed kapitalets expansion. Det egentligt vetenskapliga uttrycket för denna felaktiga uppfattning återger vi senare. Liknande ytliga betraktelser kan vara resultatet av jämförelser mellan profitkvoter i olika affärsgrenar, indelade i sådana som styras av fri konkurrens och sådana som styras av monopol. En utomordentligt ytlig föreställning, som den existerar i medvetandet på dem som deltager i konkurrensen, finner man hos Roscher, nämligen att denna sänkning av profitkvoten är "klokare och mänskligare" [37]. Sänkt profitkvot framträder här som en effekt av kapitalets tillväxt och av kapitalisternas kalkylering i samband med denna, att den profitmängd de kan tillägna sig blir större när profitkvoten blir mindre. Hela denna tankegång beror (utom hos A. Smith, varom senare) på en fullständigt avsaknad av begrepp om vad den allmänna profitkvoten överhuvud är och på en ogenomtänkt föreställning om att priserna i själva verket bestämmas genom tillägg av en mer eller mindre godtycklig profitdel utöver varornas verkliga värde. Hur omogna dessa föreställningar än är, så uppstår de dock oundvikligt, då de avspeglar det förvridna sätt på vilket den kapitalistiska produktionens inneboende lagar framträder i konkurrensen.
Lagen, att den minskning i profitkvoten som förorsakas av produktivkraftens utveckling åtföljes av en tillväxt i profitmängden, kommer också till uttryck i att prisfall på de varor som kapitalet producerat åtföljes av en relativ ökning av de profitmängder som de innehåller och som realiseras vid deras försäljning.
Då utvecklingen av produktivkraften och den motsvarande högre sammansättningen av kapitalet sätter en ständigt större kvantitet produktionsmedel i rörelse genom en ständigt mindre kvantitet arbete, så absorberar varje alikvot del av totalprodukten, varje enskild vara eller varje bestämt enskilt mått av varan i den producerade totalmassan, mindre levande arbete och innehåller också mindre försakligat arbete såväl i förslitning av använt fast kapital som i de förbrukade rå- och hjälpämnena. Varje enskild vara innehåller alltså en mindre summa både i produktionsmedel försakligat och under produktionen nytillsatt arbete. Därför faller priset på den enskilda varan. Den profitmängd, som inneslutes i den enskilda varan, kan det oaktat tillväxa, om det absoluta eller relativa mervärdets kvot växer. Den innehåller mindre nytillsatt arbete, men dess obetalda del växer i förhållande till dess betalda del. Men detta är fallet bara inom vissa gränser. Med den under produktionsutvecklingens förlopp oerhört snabbt pågående absoluta minskningen av summan levande arbete som tillsättes de enskilda varorna, kommer också den mängd obetalt arbete som de innehåller att avtaga absolut, hur mycket det än växt relativt, nämligen i förhållande till den betalda delen. Mängden profit på varje enskild vara kommer att minska mycket starkt med utvecklingen av arbetets produktivkraft, trots att mervärdekvoten ökar. Denna minskning kommer alldeles som profitkvotens fall att gå långsammare genom att det konstanta kapitalets olika delar blir billigare och genom andra omständigheter, som anförts i första avdelningen av denna bok, vilka höja profitkvoten vid given och t.o.m. sjunkande mervärdekvot.
Att priset faller på de enskilda varor, vilkas summa utgör kapitalets totalprodukt, betyder helt enkelt att en given mängd arbete realiseras i en större mängd varor, så att varje enskild vara innehåller mindre arbete än tidigare. Detta är fallet även om priset för en del av det konstanta kapitalet, som råmaterial etc. stiger. Med undantag för enskilda fall (t.ex. om arbetets produktivkraft förbilligar alla element i det konstanta och det variabla kapitalet lika mycket) kommer profitkvoten att sjunka trots den höjda mervärdekvoten, 1) eftersom en större obetald del av den mindre totalsumman nytillsatt arbete ändå är mindre än en mindre alikvot obetalad del av den tidigare större totalsumman, och 2) eftersom den högre kapitalsammansättningen i den enskilda varan kommer till uttryck i att den del av dess värde, som representerar nytillsatt arbete minskar i relation till den del som representerar råmaterial, hjälpämnen och förslitning av fast kapital. Denna förändring i proportionerna mellan de olika beståndsdelarna i den enskilda varans pris, minskningen av den del i vilken nytillsatt levande arbete har materialiserats och ökningen av de delar i vilka tidigare materialiserat arbete är representerat - är den form som uttrycker minskningen av det variabla kapitalet i jämförelse med det konstanta i den enskilda varans pris. Liksom denna minskning är absolut för ett givet mått av kapital, t.ex. 100, så är den också absolut för varje enskild vara som alikvot del av det reproducerade kapitalet. Men profitkvoten skulle, om den beräknades bara på de enskilda varornas priselement, framstå annorlunda än den verkligen är. Och detta av följande skäl:
[Profitkvoten beräknas på det investerade totalkapitalet, men för en bestämd tid, i realiteten ett år. Förhållandet mellan det under ett år utvunna och realiserade mervärdet eller profiten och totalkapitalet är, procentuellt beräknat, profitkvoten. Den är alltså inte nödvändigtvis lika med en profitkvot, där det ifrågavarande kapitalets omslagsperiod lägges till grund för beräkningen i stället för året; bara om detta kapital slår om just en gång om året sammanfaller de.
Å andra sidan är den profit som utvunnits under ett år bara summan av profiterna på de varor som producerats och sålts under detta år. Beräknar vi nu profiten på varornas kostnadspris, får vi en profitkvot = m/C, där p är den under årets lopp realiserade profiten och k summan av kostnadspriserna för de under samma tid producerade och försålda varorna. Det är tydligt att denna profitkvot, p/k bara kan sammanfalla med den verkliga profitkvoten p/k, profitmängden dividerad med totalkapitalet, om k = C, d.v.s. om kapitalet slår om precis en gång per år.
Vi tar ett industriellt kapital i tre olika tillstånd.
I. Kapitalet 8.000 £ producerar och försäljer årligen 5.000 st. varor för 30 sh stycket, har alltså ett årsomslag om 7.500 £. Det gör per styck vara en profit om 10 sh = 2.500 £ årligen. I varje exemplar finns alltså 20 sh investerat kapital och 10 sh profit, alltså är profitkvoten per styck 10/20 = 50%. På den omslagna summan 7.500 £ kommer 5.000 £ investerat kapital och 2.500 £ profit; profitkvot på omslaget p/k likaledes = 50%. Beräknad på totalkapitalet är däremot profitkvoten p/C = 2.500/8.000 = 311/4%.
II. Kapitalet stiger till 10.000 £. Till följd av arbetets ökade produktivkraft kan det årligen producera 10.000 st. varor till ett kostnadspris av 20 sh per styck. De säljas med 4 sh profit, alltså till 24 sh per styck. Då är priset för årsprodukten = 12.000 £, varav 10.000 £ är kapitalinvestering och 2.000 £ profit. p/k är per styck = 4/20, för årsomslaget =2.000/10.000 alltså båda gångerna = 20%, och då totalkapitalet är lika med summan av kostnadspriserna, nämligen 10.000 £, så är också p/C, den verkliga profitkvoten, denna gång = 20%.
III. Vi låter kapitalet stiga, med arbetets ständigt växande produktivkraft, till 15.000 £ och låter det nu årligen producera 30.000 st. varor till ett kostnadspris om 13 sh per styck, som säljas med 2 sh profit, alltså till 15 sh per styck. Årsomslag alltså = 30.000 × 15 sh = 22.500 £, varav 19.500 kapitalinvestering och 3.000 £ profit. p/k är alltså = 2/13 = 3.000/19.500 = 155/13%. Däremot p/C = 3.000/15.000 = 20%.
Vi ser alltså: Bara i fallet II, där det omslagna kapitalvärdet är lika med totalkapitalet, är profitkvoten per styck vara eller på omslagssumman densamma som den på totalkapitalet beräknade profitkvoten. I fallet I, där omslagssumman är mindre än totalkapitalet, är profitkvoten beräknad på varans kostnadspris högre; i fallet III, där totalkapitalet är mindre än omslagssumman, är den lägre än den verkliga, på totalkapitalet beräknade profitkvoten. Detta gäller allmänt.
I köpmännens praxis beräknas omslaget vanligen inte så noggrant. Man antar att kapitalet slagit om en gång, så snart summan av de realiserade varupriserna uppnått summan av det investerade totalkapitalet. Men kapitalet kan bara ha fullbordat ett helt omlopp, om summan av de realiserade varornas kostnadspriser är lika med summan av totalkapitalet. - FE.]
Här visar sig åter hur viktigt det är att inte betrakta den enskilda varan eller varuprodukten i den kapitalistiska produktionen under en godtycklig tidrymd isolerad som enbart vara utan som en produkt av det investerade kapitalet och i relation till totalkapitalet, som producerar denna vara.
Ehuru profitkvoten måste mätas genom att mängden producerat och realiserat mervärde mätes, inte mot den konsumerade kapitaldel som återuppträder i varorna utan mot denna del plus den inte konsumerade kapitaldel, som använts i produktionen och alltjämt gör tjänst, så kan mängden profit ändå bara vara lika med den mängd profit eller mervärde, som varorna själva innehåller och som kan realiseras genom deras försäljning.
Ökas industrins produktivitet, så faller priset på den enskilda varan. Den innehåller mindre arbete, både betalt och obetalt. Samma arbete producerar t.ex. en tredubblad produkt; det kommer då 2/3 mindre arbete på den enskilda produkten. Och då profiten bara kan bilda en del av denna i den enskilda varan innehållna arbetsmängden, måste mängden profit på den enskilda varan avta, detta inom vissa gränser t.o.m. om mervärdekvoten stiger. I alla fall sjunker profitmängden på totalprodukten inte under den ursprungliga mängden, såvida kapitalet använder samma antal arbetare som tidigare vid samma exploateringsgrad (inte heller om mindre antal arbetare användas vid ökad exploateringsgrad), ty i samma proportion som profitmängden på den enskilda produkten avtar, så tilltar antalet produkter. Profitmängden förblir densamma, den fördelar sig bara annorlunda på varornas summa. Detta ändrar inte heller någonting i fördelningen mellan arbetare och kapitalister av den värdekvantitet, som det nytillsatta arbetet skapat. När samma mängd arbete användes kan profitmängden stiga endast om det obetalda merarbetet ökar, eller vid konstant exploateringsgrad av arbetet om antalet arbetare ökar. Eller om båda dessa orsaker kombineras. I alla dessa fall - där emellertid enligt förutsättningen det konstanta kapitalet ökar i förhållande till det variabla och det investerade totalkapitalet blir allt större - innehåller den enskilda varan mindre profitmängd och sjunker profitkvoten, t.o.m. beräknad på den enskilda varan; en given kvantitet tillskottsarbete materialiseras i en större kvantitet varor; priset för den enskilda varan sjunker. Ser man saken rent abstrakt, kan profitkvoten förbli densamma när priset på den enskilda varan sjunker till följd av ökad produktivkraft och dessa billigare varor samtidigt ökar i antal, t.ex. om produktivkraftens ökning verkar lika mycket och samtidigt på alla beståndsdelar av varan, så att totalpriset på varan fallit i samma proportion som arbetets produktivitet ökat och å andra sidan det ömsesidiga förhållandet mellan varans olika prisbeståndsdelar förblivit oförändrat. Profitkvoten kunde stiga t.o.m. om en betydande värdeminskning av det konstanta och särskilt det fasta kapitalets element vore förknippad med höjningen av mervärdekvoten. Men i verkligheten kommer profitkvoten, som vi redan har sett, i längden att falla. Inte under några förhållanden kan man av ett prisfall på den enskild vara dra någon slutsats angående profitkvoten. Allt kommer an på storleken av det totalkapital som är investerat i dess produktion. Faller t.ex. priset på en aln av en väv från 3 sh. till 12/3 sh., och man vet att det före prisfallet ingick i detta pris 12/3 sh. konstant kapital, garn o.s.v., 2/3 sh. arbetslön, 2/3 sh. profit men efter prisfallet däremot för 1 sh. konstant kapital, 1/3 sh. arbetslön och 1/3 sh. profit så vet man inte om profitkvoten är densamma eller förändrad. Det beror på om och hur mycket det investerade totalkapitalet har växt och hur många fler alnar det producerar på en given tid.
Denna företeelse, som uppkommer ur det kapitalistiska produktionssättets natur, att priset på en given varukvantitet sjunker vid växande arbetsproduktivitet och antalet varor stiger, mängden profit på den enskilda varan och profitkvoten på varusumman sjunker, men profitmängden på varornas totalsumma stiger - denna företeelser framträder på ytan endast som minskning av profitmängden på den enskilda varan liksom minskning av dess pris, och växande profitmängd på det ökade totala antalet varor som samhällets totalkapital eller den enskilda kapitalisten producerar. Detta uppfattas då så, att kapitalisten frivilligt lägger mindre profit på den enskilda varan men håller sig skadelös genom det större antal varor han producerar. Denna uppfattning beror på föreställningen om försäljningsprofiten (profit upon alienation) [38], som i sin tur kan härledas från köpmanskapitalets betraktelsesätt.
Vi har tidigare sett, i första bokens fjärde och sjunde avdelningar, att den med arbetets produktivkraft växande varumassan och förbilligandet av den enskilda varan som sådan trots det sjunkande priset inte berör förhållandet mellan betalt och obetalt arbete i den enskilda varan (såvida inte varan ingår bestämmande i priset på arbetskraften).
Eftersom allting i konkurrensen framstår förfalskat och förvridet, kan den enskilda kapitalisten inbilla sig 1) att han sätter ner sin profit på den enskilda varan genom att sänka priset men gör större profit på grund av den större mängd varor han säljer; 2) att han fastställer priset för de enskilda varorna och bestämmer totalproduktens pris genom multiplikation, medan i verkligheten den ursprungliga processen är division (se bok I, kap. 10) och multiplikationen kommer som andra led under förutsättning att denna division är riktig. Vulgärekonomen gör i själva verket ingenting annat än översätter de enskilda i konkurrensen fångna kapitalisternas föreställningar till ett skenbart mera teoretiskt generaliserat språk och bemödar sig om att bevisa dess riktighet.
I själva verket är varuprisernas fall och den stegrade profitmängden på en växande massa billigare varor bara ett annat uttryck för lagen om en fallande profitkvot vid samtidigt stigande profitmängd.
Analysen av i vilken utsträckning en fallande profitkvot kan sammanfalla med stigande priser hör inte hemma här, liksom inte heller den fråga som behandlas i bok I, kap. 10 i samband med det relativa mervärdet. En kapitalist, som använder förbättrade men ännu inte vanligen förekommande produktionsmetoder, säljer under marknadspriset men över sitt individuella produktionspris. Då stiger hans profit, tills konkurrensen utjämnat marknadspriset. Han får en utjämningsperiod, under vars förlopp det andra behövliga, det utlagda kapitalets tillväxt, infinner sig. Allt efter graden av denna tillväxt blir nu kapitalisten i stånd att sysselsätta en del av sina tidigare anställda arbetare, ja kanske alla eller ett större antal under de nya betingelserna, alltså att producera samma eller högre profitmängd.
Även om man betraktar den enorma utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivkrafter enbart under de sista 30 åren jämfört med alla tidigare perioder, och om man speciellt tänker på den enorma mängd av fast kapital, som utom det egentliga maskineriet ingår i den samhälleliga produktionsprocessens totalitet, så framträder i stället för den svårighet som hittills sysselsatt ekonomerna, nämligen att förklara profitkvotens fall, den motsatta svårigheten, nämligen att förklara varför detta fall inte är större eller hastigare. Det måste vara motverkande inflytelser med i spelet, som genomkorsar och upphäver effekten av den allmänna lagen och ger den mera karaktären av en tendens, varför vi också betecknat den allmänna profitkvotens fall som ett tendentiellt fall. De allmännaste av dessa orsaker är följande:
Arbetets exploateringsgrad, utvinnande av merarbete och mervärde, höjes särskilt genom att arbetsdagen förlänges och arbetet intensifieras. Båda dessa punkter har utförligt behandlats i bok I tillsammans med frågan om produktion av absolut och relativt mervärde. Det finns många sätt att intensifiera arbetet som innebär att det konstanta kapitalet växer i förhållande till det variabla, alltså att profitkvoten faller, som då en arbetare får övervaka flera maskiner än tidigare. Här - liksom vid de flesta procedurer för att frambringa relativt mervärde - kan, om man utgår från en given kvantitet investerat totalkapital, samma orsaker som åstadkommer en tillväxt av mervärdekvoten innebära att mängden mervärde sjunker. Men det ges också andra moment i intensifieringen, som t.ex. ökad hastighet hos maskineriet, som då konsumerar mera råmaterial på samma tid men sliter ut maskinerna, det fasta kapitalet, snabbare. Detta berör emellertid inte alls förhållandet mellan dess värde och priset på det arbete, som sätter det i rörelse. Men alldeles särskilt är det arbetsdagens förlängning, denna den moderna industrins uppfinning, som ökar mängden utvunnet merarbete utan att väsentligt förändra förhållandet mellan den arbetskraft som användes och det konstanta kapital den sätter i rörelse. I själva verket innebär det snarare en relativ minskning av det konstanta kapitalet. Annars har det redan påvisats - det utgör den egentliga hemligheten i profitkvotens fallande tendens - att åtgärderna för att producera relativt mervärde i det stora hela går ut på: att å ena sidan av en given arbetsmängd förvandla så mycket som möjligt till mervärde, att å andra sidan i proportion till det investerade kapitalet använda minsta möjliga arbetsmängd. Så att samma grunder som tillåter en höjning av arbetets exploateringsgrad, förhindrar att med samma totalkapital lika mycket arbete exploateras som tidigare. Detta är de motstridiga tendenser, som dels medför en stegring av mervärdekvoten och dels en sänkning av den mängd mervärde ett givet kapital utvinner och därmed profitkvotens fall. Även införandet av kvinno- och barnarbete i stor skala måste omnämnas i detta sammanhang, såtillvida som hela familjen måste leverera en större mängd merarbete än tidigare till kapitalet, t.o.m. om totalsumman av den utbetalade arbetslönen växer, vilket ingalunda är fallet i allmänhet. - Allt som befordrar produktionen av relativt mervärde genom metodförbättringar, som i jordbruket, vid oförändrad storlek av det investerade kapitalet, har samma verkan. Här stiger visserligen inte det investerade konstanta kapitalet i förhållande till det variabla, såvida det senare betraktas som index på den sysselsatta arbetskraften, men produktmängden stiger i förhållande till den använda arbetskraften. Samma resultat uppnås, om arbetets produktivkraft (vare sig dess produkt ingår i arbetarnas konsumtion eller i det konstanta kapitalets beståndsdelar) befrias från sådant som hindrar dess rörelse, godtyckliga förordningar och andra inskränkningar, som under tidernas lopp har blivit störningar, alltså från bojor av alla slag utan att därigenom förhållandet mellan variabelt och konstant kapital direkt beröres.
En fråga kunde ställas, om de orsaker, som hämmar profitkvotens fall men i sista instans ständigt påskyndar den, också omfattar de temporära men upprepade, än i den ena än i den andra produktionsgrenen uppdykande höjningarna av mervärdet över den allmänna nivån för den kapitalist som utnyttjar uppfinningar o.dyl. innan de blivit allmänna. Svaret måste bli ja.
Den mervärdemängd, som ett kapital av given storlek utvinner, är produkten av två faktorer; mervärdets kvot multiplicerad med det antal arbetare som sysselsättes vid den givna kvoten. Vid given mervärdekvot är mervärdemängden beroende av arbetarantalet och vid givet arbetarantal av mervärdekvoten, alltså överhuvud taget av det sammansatta förhållandet mellan det variabla kapitalets absoluta storlek och mervärdets kvot. Nu har det visat sig att i medeltal samma orsaker som höjer det relativa mervärdets kvot sänker mängden använd arbetskraft. Men det är klart, att detta inträffar i större eller mindre utsträckning beroende på de bestämda proportioner i vilka denna motsatta rörelse fullbordas, och att tendensen till fallande profitkvot försvagas speciellt genom att kvoten på det absoluta ur arbetsdagens förlängning härstammande mervärdet höjes.
I fråga om profitkvoten har det i allmänhet visat sig, att sjunkande kvot på grund av stigande mängd investerat totalkapital svarar mot växande profitmängd. Betraktas det totala variabla kapitalet i samhället är det utvunna mervärdet lika med profiten. Vid sidan av den absoluta mervärdemängden har också mervärdekvoten vuxit. Den ena, emedan den av samhället använda mängden arbetskraft vuxit, den andra emedan exploateringsgraden för detta arbete vuxit. Men, när det gäller ett kapital av given storlek, t.ex. 100, kan mervärdets kvot växa under det att mängden genomsnittligt sjunker; eftersom kvoten bestämmes av den proportion i vilken det variabla kapitalet producerar värde, mängden däremot av proportionen variabelt kapital gentemot totalkapitalet.
Stigande mervärde är en medbestämmande faktor för mervärdemängd och profitkvot, eftersom detta stigande särskilt förekommer under omständigheter, då som ovan anförts ingen ökning av det konstanta kapitalet äger rum, inte heller proportionellt gentemot det variabla. Den upphäver inte den allmänna lagen, men medför att den verkar mera som tendens, d.v.s. som en lag vars absoluta genomförande genom motverkande omständigheter hålles tillbaka, blir långsammare och försvagas. Men samma orsaker, som höjer mervärdekvoten (t.o.m. arbetstidens förlängning är ett resultat. av storindustrin), strävar efter att minska den arbetskraft, som ett givet kapital använder men också efter att minska profitkvoten och samtidigt efter att göra utvecklingen av denna minskning långsammare. Om man tvingar en arbetare att utföra två mans arbete, och om detta sker under omständigheter då denne ende kan ersätta tre, så kommer han att leverera lika mycket merarbete som tidigare två, och såtillvida har mervärdekvoten stigit. Men han kommer inte att leverera lika mycket som tidigare tre, och därmed har mervärdemängden sjunkit. Dess sjunkande har emellertid kompenserats eller inskränkts genom att mervärdekvoten har stigit. Blir den totala befolkningen sysselsatt till stigande mervärdekvot, så stiger mervärdemängden, trots att befolkningens antal inte förändrats. Ännu mer om befolkningen växer. Och även om detta är förbundet med en relativ minskning av antalet sysselsatta arbetare i förhållande till totalkapitalet, så hålles denna minskning tillbaka eller modereras genom den stigande mervärdekvoten.
Innan vi lämnar denna punkt betonar vi ännu en gång, att vid given kapitalstorlek mervärdets kvot kan växa, ehuru dess mängd sjunker och tvärtom. Mervärdemängden är lika med kvoten multiplicerad med arbetarantalet. Kvoten beräknas emellertid aldrig på totalkapitalet utan bara på det variabla kapitalet, i själva verket bara på varje arbetsdag för sig. Däremot kan vid given storlek av kapitalvärdet profitkvoten aldrig stiga eller falla utan att mervärdemängden likaledes stiger eller sjunker.
Detta anföres här bara empiriskt, då det, som mycket annat som kunde anföras här, i själva verket inte har något att göra med den allmänna analysen av kapitalet utan hör till beskrivningen av konkurrensen, som inte behandlas i detta verk. Det är dock en av de mest betydande orsakerna, som motväger tendensen till fallande profitkvot.
Hit hör allt som sagts i denna boks första avdelning angående orsaker, som höjer profitkvoten vid konstant mervärdekvot eller oberoende av mervärdekvoten. Alltså särskilt att, såvida det gäller totalkapitalet, värdet av det konstanta kapitalet inte växer i samma förhållande som dess materiella volym. Den bomullsmängd som t.ex. en enskild europeisk spinneriarbetare bearbetar i en modern fabrik har växt till kolossala proportioner jämfört med vad en europeisk spinnare tidigare bearbetade med hjälp av spinnrocken. Men värdet av den bearbetade bomullen har inte växt i samma proportion som mängden. Detsamma gäller maskinerna och annat fast kapital. Kort sagt, samma utveckling, som ökar mängden konstant kapital i förhållande till variabelt, minskar värdet av dess element som ett resultat av arbetets stigande produktivkraft och hindrar därmed det ständigt växande konstanta kapitalet från att växa i samma proportion som sin materiella volym, d.v.s. den materiella volymen av de produktionsmedel som samma mängd arbetskraft sätter i rörelse. I enskilda fall kan även mängden av det konstanta kapitalets element öka, medan dess värde förblir lika eller t.o.m. faller.
Ovanstående förhållande har samband med värdeminskning av det existerande kapitalet (d.v.s. dess materiella element), som är given med industrins utveckling. Även denna är en av de orsaker som ständigt verkar återhållande på profitkvotens fall, ehuru den under vissa förhållanden kan inkräkta på profitmängden genom att reducera den mängd kapital som avkastar profit. Här visar det sig åter, att samma orsaker som framkallar tendensen till profitkvotens fall också modererar effekten av denna tendens.
Den frambringas och påskyndas oundvikligen av utvecklingen av arbetets produktivkraft, som den kommer till uttryck i profitkvotens fall. Den relativa överbefolkningen framträder tydligare ju mer utvecklat det kapitalistiska produktionssättet i ett land är. Detta är i sin tur orsak till att å ena sidan i många produktionsgrenar arbetet underordnas kapitalismen mer eller mindre ofullständigt och att det dröjer längre än som vid första ögonkastet tycks motsvara utvecklingens allmänna stadium. Detta är följden av att de frigjorda eller disponibla lönarbetarna är billiga och många, och att vissa produktionsgrenar enligt sin natur gör ett större motstånd mot att hantverk förvandlas till maskinarbete. Å andra sidan öppnas nya produktionsgrenar, i synnerhet för lyxkonsumtion, som baseras just på denna relativa överbefolkning, ofta frigjord i andra produktionsgrenar genom att det konstanta kapitalet i dem har ökat. Dessa nya produktionsgrenar startar med övervägande levande arbete och genomgår sedan så småningom samma utveckling som de andra produktionsgrenarna. I båda fallen utgör det variabla kapitalet en betydande andel av totalkapitalet och arbetslönen ligger under genomsnittet, så att både mervärdekvot och mervärdemängd i dessa produktionsgrenar är ovanligt hög. Eftersom den allmänna profitkvoten bildas genom utjämning av profitkvoterna i de särskilda produktionsgrenarna, ger nu åter samma orsak som framkallar profitkvotens fallande tendens en motvikt mot denna tendens som mer eller mindre lamslår dess effekt.
Såvida utrikeshandeln dels förbilligar det konstanta kapitalets element, dels de nödvändiga existensmedel i vilka det variabla kapitalet omsättes, blir effekten en stigande profitkvot, eftersom mervärdekvoten höjes och det konstanta kapitalets värde sjunker. Överhuvud taget får utrikeshandeln denna effekt genom att möjliggöra produktion i utvidgad skala. Därmed påskyndas å ena sidan ackumulationen men å andra sidan också det variabla kapitalets sjunkande i relation till det konstanta och därmed profitkvotens fall. På samma sätt har en utvidgad utrikeshandel, som under det kapitalistiska produktionssättets första tid var dess bas, under den fortskridande utvecklingen av detta produktionssätt blivit dess egen produkt på grund av inre nödvändighet och dess behov av en ständigt utvidgad marknad. Här uppträder åter samma dubbeltydiga effekt. (Ricardo har helt förbisett denna sida av utrikeshandeln [39].)
En annan fråga - som egentligen är så speciell att den ligger utanför vår undersökning - är denna: Höjes den allmänna profitkvoten genom den högre profitkvot som det i utrikeshandeln och särskilt i handeln med kolonierna investerade kapitalet får?
Kapital investerade i utrikeshandeln, kan avkasta en högre profitkvot, emedan de för det första där konkurrerar med varor, som producerats i andra länder med sämre produktionsförhållanden, så att det mera framskridna landet säljer sina varor över deras värde, men billigare än konkurrentländerna. Såvida arbetet i det mera framskridna landet här utnyttjas som arbete av högre specifik vikt, stiger profitkvoten, då arbete säljes som kvalitativt högre utan att betalas som sådant. Detsamma kan gälla gentemot det land dit varor sändes och varifrån varor erhållas, nämligen att detta ger mer försakligat arbete in natura än det får och att det härvid ändå erhåller varan billigare än det själv kunde producera den. Alldeles som fabrikanten, som begagnar en ny uppfinning innan den är allmän egendom, säljer billigare än sina konkurrenter och ändå säljer över sin varas individuella värde, d.v.s. utnyttjar den specifika högre produktivkraften hos det av honom använda arbetet som merarbete. Han realiserar på så sätt en extraprofit. När det å andra sidan gäller i kolonier investerade kapital, så kan de avkasta högre profitkvoter därför att på grund av låg utveckling profitkvoten överhuvud är högre och arbetet hårdare exploaterat genom att slavar eller kulis etc. användas. Därför finns det inget som motsäger att de högre profitkvoter som investerat kapital i vissa grenar avkastar och tillför hemorten, om inte monopol står i vägen, ingår i utjämningen av den allmänna profitkvoten och därmed borde höja denna pro tanto.[36*] Desto mindre som dessa grenar av kapitalinvestering står under den fria konkurrensens lagar. Vad som föresvävar Ricardo är däremot särskilt detta: För det högre pris som uppnåtts i utlandet köpas varor där och skickas i retur hem. Dessa varor säljas i hemlandet, och detta kan därför på sin höjd utgöra en temporär extrafördel för dessa gynnade produktionssfärer framför de andra. Men denna illusion upplöses så snart man ser bort från penningformen. Det gynnade landet får mera arbete tillbaka i utbyte mot mindre arbete, ehuru denna differens, detta mer, liksom överhuvud vid utbyte mellan arbetare och kapital, inhöstas av en viss klass. Såvida alltså profitkvoten är högre, emedan den överhuvud är högre i kolonialländerna kan detta, om naturbetingelserna är gynnsamma, gå hand i hand med låga varupriser. Utjämning försiggår, men inte utjämning till den gamla nivån, som Ricardo menade.
Men samma utrikeshandel utvecklar det kapitalistiska produktionssättet i hemlandet, vilket medför att det variabla kapitalet avtar i förhållande till det konstanta, men förorsakar samtidigt överproduktion på den utländska marknaden, så att den därigenom också i det fortsatta förloppet har motsatt verkan.
Det har sålunda i allmänhet visat sig att samma orsaker som framkallar den allmänna profitkvotens fall framkallar motverkningar som hämmar detta fall, gör det långsammare och delvis förlamar det. De upphäver inte lagen men försvagar dess verkan. Eljest vore det obegripliga inte den allmänna profitkvotens fall utan tvärtom den relativa långsamheten i detta fall. Så verkar lagen bara som tendens, vars verkan framträder på ett märkbart sätt bara under bestämda förhållanden och under förloppet av långa perioder. Innan vi går vidare vill vi nu för undvikande av missförstånd upprepa två redan tidigare upprepade påståenden.
För det första: Samma process som åstadkommer billigare varor under kapitalistiska produktionsförhållanden framkallar en förändring i den organiska sammansättningen av det samhälleliga kapital som investerats i varuproduktionen och till följd av detta profitkvotens fall. Minskning av den enskilda varans relativa kostnad och den del av maskineriets förslitning som ingår i denna kostnad får inte identifieras med höjningen av det konstanta kapitalets värde i förhållande till det variabla, ehuru det motsatta, varje reduktion av det konstanta kapitalets relativa kostnad, förutsatt att volymen av dess materiella element är oförändrad eller ökar, tenderar att öka profitkvoten, d.v.s. att så mycket mer reducera värdet av konstant kapital i relation till den sjunkande andelen sysselsatt variabelt kapital.
För det andra: Den omständigheten, att det nytillsatta levande arbetet i de enskilda varorna, av vilkas totalitet kapitalets produkt består, minskar i förhållande till det arbetsmaterial och de arbetsmedel som de innehåller; den omständigheten alltså, att en ständigt avtagande kvantitet av tillfört levande arbete är försakligat i dem, emedan mindre arbete behövs för deras produktion med utvecklingen av den samhälleliga produktionskraften - denna omständighet berör inte proportionen betalt och obetalt arbete i vilka det i varan innehållna levande arbetet fördelar sig. Tvärtom, trots att den totala kvantiteten i varan innehållet levande tillfört arbete sjunker, växer den obetalda delen i förhållande till den betalda genom att den betalda delen minskar absolut eller proportionellt. Ty samma produktionssätt, som minskar totalmängden levande tillfört arbete i en vara, åtföljes av det absoluta och relativa mervärdets stegring. Profitkvotens fallande tendens är förbunden med en tendens till stegring i mervärdets kvot, alltså i arbetets exploateringsgrad. Av detta skäl är det absurt att förklara profitkvotens sjunkande som ett resultat av stigande arbetslönekvot, ehuru även detta kan vara fallet, undantagsvis. Statistiken blir i stånd att göra verkliga analyser över arbetslönekvoten i olika epoker och länder först genom verklig förståelse av de faktorer som påverkar profitkvoten. Profitkvoten faller därför att arbetet blir produktivare, inte därför att det blir mindre produktivt. Både stigande mervärdekvot och fallande profitkvot är endast särskilda former i vilka växande arbetsproduktivitet kommer till uttryck under kapitalismen.
Till ovanstående fem punkter kan ytterligare läggas följande, vilken emellertid inte kan få en grundlig behandling här. Under den kapitalistiska produktionens fortskridande som försiggår samtidigt med en accelererande ackumulation, beräknas och användas en del av kapitalet enbart som räntebärande kapital. Inte i den meningen att varje kapitalist som lånar ut kapital åtnöjer sig med räntor, medan industrikapitalisten stoppar företagarvinsten i fickan. Detta berör inte den allmänna profitkvoten, ty för denna är profiten = ränta + profit av olika slag + jordränta, vilkas fördelning på dessa särskilda kategorier är utan betydelse. Men i den meningen, att dessa kapital, fastän de är placerade i stora produktiva företag bara avkastar stora eller små räntor, s.k. dividender, efter avdrag av alla kostnader. T.ex. järnvägarna. De ingår alltså inte i utjämningen av den allmänna profitkvoten, då de avkastar en lägre kvot än genomsnittsprofitkvoten. Om de ingick, skulle den falla mycket mer. Teoretiskt kan de inkluderas i kalkylen och resultatet blir då en mindre profitkvot än den skenbart existerande och för kapitalisterna i verkligheten bestämmande, då just i dessa företag det konstanta kapitalet är störst i förhållande till det variabla.
I den första avdelningen av denna bok har vi sett, att profitkvoten ständigt uttrycker mervärdekvoten lägre än den är. Nu har vi sett, att t.o.m. en stigande mervärdekvot har en tendens att uttrycka sig i en fallanden profitkvot. Profitkvoten vore lika med mervärdekvoten bara om c = 0, d.v.s. om totalkapitalet är utlagt i arbetslön. En fallande profitkvot uttrycker en fallande mervärdekvot endast om förhållandet mellan det konstanta kapitalets värde och mängden av den arbetskraft som sätter det i rörelse förblir oförändrat, eller om arbetskraftsmängden stiger i förhållande till det konstanta kapitalets värde.
Fallande profitkvot och påskyndad ackumulation är olika uttryck för samma process endast på det sättet att båda uttrycker produktivkraftens utveckling. Ackumulationen å sin sida påskyndar profitkvotens fall såvida den innebär en koncentration av arbete i stor skala och därmed en högre sammansättning av kapitalet. Å andra sidan påskyndar profitkvotens fall i sin tur kapitalets koncentration och dess centralisation genom expropriation av de mindre kapitalisterna, de sista återstående direkta producenterna hos vilka det ännu finns något att expropriera. Därigenom växer å andra sidan den ackumulerade volymen snabbare, ehuru ackumulationens kvot faller med profitkvoten.
Å andra sidan, kvoten för totalkapitalets värdeförmering, profitkvoten, är den kapitalistiska produktionens sporre (liksom kapitalets värdeförmering är dess enda syfte), om den faller, bildas nya, självständiga kapital långsammare och den framträder på så vis som ett hot mot den kapitalistiska produktionsprocessens utveckling; överproduktion, spekulation, kriser, kapitalöverflöd vid sidan om befolkningsöverflöd befordras. De ekonomer, som i likhet med Ricardo betraktar det kapitalistiska produktionssättet som det absoluta, känner alltså att detta produktionssätt på denna punkt skapar ett hinder för sig själv och tillskriver därför inte produktionen utan naturen (i läran om räntan) detta hinder. Men det viktigaste i deras fasa för den fallande profitkvoten är deras känsla av att i produktivkrafternas utveckling det kapitalistiska produktionssättet finner ett hinder, som inte har något att göra med produktion av rikedom som sådan. Och detta egendomliga hinder bekräftar det kapitalistiska produktionssättets begränsade och enbart historiska, övergående karaktär; bekräftar att det inte är något absolut produktionssätt för att producera rikedomen, utan faktiskt på ett visst stadium kommer i konflikt med dess vidare utveckling.
Ricardo och hans skola behandlar visserligen bara industriprofiten vari räntan är innesluten. Men även jordräntans kvot har fallande tendens, trots att dess absoluta mängd växer och den även kan växa proportionellt till industriprofiten. (Se Ed. West, vilken före Ricardo utvecklat lagen om jordräntan.) Om vi betraktar det samhälleliga kapitalet C och betecknar den efter avdrag av kapital och jordränta återstående industriprofiten med p1, kapitalräntan med z och jordräntan r, så är m/C = p/C = (p1 + z + r)/C = p1/C + z/C + r/C .
Vi har sett, att ehuru mervärdets totalsumma m under kapitalismens utvecklingsgång ständigt växer ändå- lika stadigt avtar, eftersom C växer ännu snabbare än m. Det är alltså inte någon motsägelse, att p1, z och r var för sig ständigt kan växa medan såväl m/C = p/C som p1/C, z/C och r/C var för sig ständigt blir mindre, eller att p1 växer relativt gentemot z eller r gentemot p1 eller också gentemot p1 och z. Vid stigande totalmervärde eller profit m = p men samtidigt fallande profitkvot m/C = p/C kan storleksförhållandet mellan delarna p1, z och r, vari m = p sönderfaller, godtyckligt växla inom de genom totalsumman m givna gränserna utan att därigenom storleken av m eller m/C beröres.
Den ömsesidiga variationen av p1, z och r är bara olika fördelning av m under olika rubriker. Därför kan också p1/C, z/C eller r/C den individuella industriprofitens kvot, kapitalräntekvoten och jordräntans förhållande till totalkapitalet var och en för sig stiga gentemot den andra, även om m/C, den allmänna profitkvoten, sjunker. Betingelserna är bara att summan av alla tre = m/C . Faller profitkvoten från 50% till 25 %, om t.ex. kapitalsammansättningen vid en mervärdekvot om 100% ändrar sig från 50 c + 50 v till 75 c + 25 v, så kommer i första fallet ett kapital om 1.000 att ge en profit om 500 och i andra fallet ett kapital om 4.000 en profit om 1.000. m eller p har fördubblats men p' fallit med hälften. Och om av de 50% tidigare 10 var profit, 10 kapitalränta, 20 jordränta, så utgjorde p1/C = 20%, r/C = 10%, r/C = 20%. Om vid förvandlingen till 25% förhållandena blev desamma, så p1/C = 10%, z/C = 5% och r/C = 10%. Faller däremot p1/C till 8% och z/C till 4%, så steg r/C till 15%. Den proportionella storleken av r hade stigit gentemot p1 och z, men p' hade ändå förblivit lika. Under båda förutsättningarna hade summan av p1, z och r stigit, då den producerats medelst ett 4 gånger så stort kapital. F.ö. är Ricardos förutsättning, att industriprofiten (plus kapitalräntan) ursprungligen lägger beslag på hela mervärdet, historiskt och begreppsmässigt falsk. Det är i stället bara den kapitalistiska produktionens framsteg som 1) ger hela profiten direkt till industri- och handelskapitalisten i första hand för senare fördelning och 2) reducerar räntan till överskott över profiten. På denna kapitalistiska grundval växer sedan återigen räntan, som är en del av profiten (d.v.s. av mervärdet betraktat som produkt av totalkapitalet) men inte den specifika del av produkten som kapitalisten lägger beslag på.
Förutsätter man nödiga produktionsmedel, d.v.s. tillräcklig ackumulation av kapital, finns för skapandet av mervärde ingen annan begränsning än arbetarbefolkningen, om mervärdets kvot, alltså arbetets exploateringsgrad är given; och ingen annan begränsning är arbetets exploateringsgrad, om arbetarbefolkningen är given. Och den kapitalistiska produktionsprocessen består väsentligen av produktion av mervärde, representerat av merprodukten eller den alikvota del av producerade varor, i vilken obetalt arbete är materialiserat. Man får aldrig glömma, att produktionen av detta mervärde - och återförvandlingen av en del av detta till kapital, ackumulationen, bildar en integrerande del av denna mervärdeproduktion - är det omedelbara målet och det bestämmande motivet för den kapitalistiska produktionen. Man bör därför aldrig framställa denna som något den inte är, nämligen som en produktion med konsumtionen eller tillverkning av konsumtionsmedel för kapitalisterna som sitt omedelbara mål. Gör man detta, bortser man helt och hållet från dess specifika karaktär, som kommer till uttryck i hela dess väsen.
Utvinningen av detta mervärde bildar den direkta produktionsprocessen, vilken som sagt inte har några andra begränsningar än de ovan angivna. Så snart den kvantitet merarbete som kan pressas ut materialiserats i varor, är mervärdet producerat. Men med denna produktion av mervärdet avslutas bara första akten av den kapitalistiska produktionsprocessen, den direkta produktionsprocessen. Kapitalet har uppsugit så och så mycket obetalt arbete. Under processens utveckling, som tar sig uttryck i profitkvotens fall, sväller mängden producerat mervärde till oerhörda dimensioner. Nu kommer processens andra akt. Den totala varumängden, totalprodukten, såväl den del som ersätter det konstanta och variabla kapitalet som den del som representerar mervärdet, måste säljas. Om detta inte sker, om det bara sker delvis eller till priser som ligger under produktionspriserna, så är arbetaren visserligen exploaterad men hans exploatering realiseras inte som. sådan för kapitalisten. Den kan vara förbunden med ingen eller endast delvis realisering av det utpressade mervärdet, ja, med delvis eller fullständig förlust av hans kapital. Betingelserna för den direkta exploateringen och betingelserna för att realisera dess resultat är inte identiska. De skiljer sig inte bara till tid och rum utan också begreppsmässigt. Vissa betingelser begränsas bara av samhällets produktivkraft, andra av de olika produktionsgrenarnas proportionalitet och samhällets konsumtionsförmåga. Men denna bestämmes varken av den absoluta produktionskraften eller av den absoluta konsumtionsförmågan; utan av konsumtionsförmågan på basis av antagonistiska fördelningsförhållanden, som reducerar konsumtionen för den stora massan i samhället till ett minimum, som bara kan förändras inom mer eller mindre trånga gränser. Den är vidare begränsad genom ackumulationstendensen, tvånget att förstora kapitalet och producera mervärde i utvidgad skala. Detta är lag för den kapitalistiska produktionen, given genom de ständiga revolutionerna i själva produktionsmetoderna, den därmed ständigt förknippade värdeminskningen av existerande kapital, den allmänna konkurrenskampen och tvånget att förbättra produktionen och utvidga dess skala som enda möjlighet att fortleva under hotet om ruin. Marknaden måste därför ständigt utvidgas. Dess sammanhang och de betingelser som reglerar den antar alltmer gestalten av en naturlag, som är oberoende av producenterna och blir allt svårare att kontrollera. Den inre motsägelsen söker utjämning genom att produktionens yttre fält vidgas. Men ju mer produktivkraften utvecklas, desto mer råkar den i strid med den trånga bas på vilken konsumtionsförhållandena vilar. På denna motsägelsefulla grundval är det inte alls någon motsägelse, att ett överflöd av kapital är förbundet med ett växande befolkningsöverskott; ty även om kapital och befolkning skulle utnyttjas och mängden producerat mervärde därmed stiga, så stegras just därigenom motsägelsen mellan de betingelser under vilka detta mervärde produceras och de betingelser under vilka det realiseras.
Är en viss profitkvot given, så är profitmängden alltid beroende av det investerade kapitalets storlek. Ackumulationen är då bestämd genom den del av denna mängd som återförvandlas till kapital. Men, då denna del är lika med profiten minus den av kapitalisten förbrukade revenyn, blir den inte bara beroende av denna mängds värde utan också av hur billiga de varor är, som kapitalisten kan köpa därmed; varor som ingår dels i hans konsumtion, hans reveny, dels i hans konstanta kapital. (Arbetslönen här förutsatt som given.)
Mängden kapital som arbetaren sätter i rörelse och vars värde han bevarar genom sitt arbete och återförvandlar i produkten är helt skild från det värde han tillsätter. Är mängden kapital = 1.000 och det tillsatta arbetet = 100, så är det reproducerade kapitalet = 1.100. Är mängden = 100 och det tillsatta arbetet = 20, så är det reproducerade kapitalet = 120. Profitkvoten är i första fallet = 10%, i andra = 20%. Ändå kan mera ackumuleras ur 100 än ur 20. Så väller strömmen av kapital vidare (bortsett från dess värdeminskning genom produktivkrafternas ökning), dess ackumulation som sker i förhållande till den levande kraft det redan har, inte i förhållande till profitkvotens höjd. Såvida den beror på hög mervärdekvot är hög profitkvot möjlig om arbetsdagen är mycket lång även om arbetet är mindre produktivt. Då är den möjlig, emedan arbetarnas behov är mycket små, därför genomsnittslönen mycket låg ehuru arbetet är mindre produktivt. Den låga lönen kommer att motsvara arbetarnas brist på energi. Kapitalet ackumuleras då långsamt trots den höga profitkvoten. Befolkningen är stagnerad och arbetstiden som produkten kostar är stor, fastän den lön som betalas åt arbetarna är låg.
Profitkvoten faller, men det beror inte på att arbetaren exploateras mindre utan på att i förhållande till det investerade kapitalet överhuvud mindre arbete användes.
Om sjunkande profitkvot sammanfaller med stigande profitmängd, som visats här, tillägnar sig kapitalisten en större del av arbetets årsprodukt under kategorin kapital (som ersättning för förbrukat kapital) och en förhållandevis mindre under kategorin profit. Härav kommer prästen Chalmers [40] fantastiska idé, att ju mindre mängd av den årliga produkten kapitalisterna ger ut som kapital, desto större profit sväljer de. Statskyrkan hjälper dem då genom att förbruka en stor del av merprodukten hellre än att låta den kapitaliseras. Prästen förväxlar orsak och verkan. För övrigt växer ju profitmängden med det investerade kapitalets storlek även vid mindre kvot. Men detta betingar samtidigt kapitalets koncentration, då produktionsbetingelserna framtvingar kapitalinvesteringar i större skala. Det betingar också dess centralisation, d.v.s. att de små kapitalisterna uppslukas av de större, så att de upphör att vara kapitalister. Det är återigen, i en andra potens, fråga om arbetsbetingelsernas skiljande från producenterna till vilka dessa mindre kapitalister ännu hör, då det egna arbetet fortfarande spelar en viss roll hos dem. Kapitalistens arbete står överhuvud i omvänt förhållande till storleken av hans kapital, d.v.s. till den grad av i vilken han är kapitalist. Det är detta åtskiljande, arbetsbetingelserna på ena sidan och producenterna på den andra, som bildar kapitalets begrepp. Det börjar med den ursprungliga ackumulationen (bok I, kap. 24) och pågår sedan som en ständig process i kapitalets ackumulation och koncentration och uttrycker sig slutligen här som centralisation av redan existerande kapital till några få och avkapitalisering (så har nu expropriationen förändrats) av de många. Denna process skulle snart bringa den kapitalistiska produktionen till sammanbrott, om det inte fanns motverkande, decentraliserande tendenser vid sidan av den centripetala kraften.
Utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft visar sig på två sätt: för det första i storleken av de redan producerade produktivkrafterna, värde och mängd av de produktionsbetingelser under vilka nyproduktionen försiggår, och i den absoluta storleken av redan ackumulerat produktivt kapital; för det andra i den gentemot totalkapitalet proportionellt obetydliga i arbetslön utlagda kapitaldelen, d.v.s. den proportionellt obetydliga kvantitet levande arbete som krävs för att reproducera och värdeförmera ett givet kapital, alltså för massproduktion. Samtidigt förutsätter detta kapitalkoncentration.
Med avseende på den använda arbetskraften visar sig produktivkraftens utveckling återigen på två sätt: för det första i ökning av merarbetet, d.v.s. den nödvändiga arbetstiden för arbetskraftens reproduktion blir kortare; för det andra i minskning av mängden arbetskraft (arbetarantal) som överhuvud användes för att sätta ett givet kapital i rörelse.
Dessa utvecklingsförlopp är inte bara samtidiga utan betingar varandra ömsesidigt, de är företeelser i vilka samma lag kommer till uttryck. Ändå verkar de i motsatt riktning på profitkvoten. Den totala profitmängden är lika med totala mängden mervärde, profitkvoten = m/C = mervärde / investerat totalkapital. Men som totalbelopp är mervärdet bestämt för det första genom sin kvot, för det andra genom mängden till denna kvot samtidigt använt arbete eller, vilket är detsamma, genom det variabla kapitalets storlek. Den ena av dessa faktorer stiger, mervärdekvoten, den andra faller (relativt eller absolut), antalet arbetare. Såvida produktivkraftens utveckling minskar den betalda delen av det använda arbetets totala andel ökar den mervärdet, eftersom det ökar dess kvot; såvida den minskar totalmängden av det arbete ett givet kapital använder minskar den det antal varmed mervärdekvoten multipliceras för att få fram denna mängd. Två arbetare som dagligen arbetar 12 timmar kan inte leverera samma mängd mervärde som 24, vilka var och en bara arbetar två timmar, inte ens om de kunde leva av luft och därför inte alls behövde arbeta för sig själva. I detta hänseende har alltså en kompensation av minskat arbetarantal genom stegring av arbetets exploateringsgrad vissa gränser som inte kan överskridas. Den kan därför visserligen hämma profitkvotens fall men inte upphäva det.
Med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet faller alltså profitens kvot, medan dess mängd ökar med den tilltagande mängden investerat kapital. Är kvoten given, är den absoluta mängden av kapitalets tillväxt beroende av dess aktuella storlek. Men är å andra sidan denna storlek given, är proportionen av dess växande, tillväxtkvoten, beroende av profitkvoten. Direkt kan produktivkraftens stegring (vilken dessutom som nämnts alltid försiggår samtidigt med det förefintliga kapitalets värdeminskning) bara öka kapitalets värdestorlek, om den genom profitkvotens höjning ökar den värdedel av den årliga produkten, som återförvandlas till kapital. När det gäller arbetets produktivkraft kan detta bara ske (då denna produktivkraft ingenting direkt har att göra med det existerande kapitalets värde) såvida därigenom antingen det relativa mervärdet höjes eller värdet av det konstanta kapitalet minskas, alltså de varor som ingår antingen i arbetskraftens reproduktion eller i det konstanta kapitalets element blir billigare. Men bäggedera innesluter det existerande kapitalets värdeminskning, och bäggedera uppträder tillsammans med en minskning av det variabla kapitalet gentemot det konstanta. Bäggedera betingar profitkvotens fall och gör det samtidigt långsammare. Såvida en stigande profitkvot förorsakar stigande efterfrågan på arbete, tenderar den till att öka den arbetande befolkningen och därmed det material som är möjligt att exploatera och först gör kapitalet till kapital.
Men indirekt bidrar utvecklingen av arbetets produktivkraft till en ökning av det existerande kapitalvärdet, genom att den ökar mängden och mångfalden av de bruksvärden, i vilka samma bytesvärde framställas och som bildar det materiella substratet, de konkreta elementen i kapitalet, de materiella föremål varav det konstanta kapitalet direkt och det variabla åtminstone indirekt består. Med samma kapital och samma arbete skapas flera föremål, som kan förvandlas till kapital, bortsett från deras bytesvärde. Föremål som kan tjäna till att uppsuga tillskottsarbete, alltså också tillskottsmerarbete, och sålunda till att bilda tillskottskapital. Den mängd arbete, som ett kapital kan kommendera, hänger inte på dess värde utan på den mängd råvaror, hjälpämnen, maskineri och element av fast kapital samt existensmedel som det är sammansatt av, vilket deras värde än är. När därmed mängden använt arbete och därmed merarbete växer, växer också värdet av det reproducerade kapitalet och det nytillagda extravärdet.
Dessa bägge moment, ingående i ackumulationsprocessen, kan emellertid inte bara behandlas som vilande bredvid varandra, vilket Ricardo gör, de innesluter en motsägelse, som ger sig till känna i motsägande tendenser och företeelser. De motstridiga krafterna verkar samtidigt mot varandra.
Samtidigt med impulserna till en verklig ökning av arbetarbefolkningen, impulser som uppstår vid en ökning av den del av den samhälleliga totalprodukten som gör tjänst som kapital, verkar de krafter som skapar en endast relativ överbefolkning.
Samtidigt med att profitkvoten faller växer kapitalmängden, och samtidigt pågår en värdeminskning av det existerande kapitalet, som verkar återhållande på detta fall och ger en påskyndande impuls åt ackumulationen av kapitalvärde.
Samtidigt med produktivkraftens utveckling utvecklar sig den högre sammansättningen av kapitalet, den relativa minskningen av den variabla delen gentemot den konstanta.
Dessa olika inflytelser gör sig gällande ibland bredvid varandra i rummet, ibland mer efter varandra i tiden. Periodiskt blir kriserna ett utlopp för de motstridiga krafternas konflikt. Kriserna är alltid bara tillfälliga, våldsamma lösningar av de existerande motsägelserna, våldsamma eruptioner som för ett ögonblick återställer den störda jämvikten.
Allmänt uttryckt består motsägelsen däri, att det kapitalistiska produktionssättet innesluter en tendens till absolut utveckling av produktivkrafterna utan hänsyn till värdet och det däri inneslutna mervärdet, även utan hänsyn till de samhälleliga förhållanden inom vilka den kapitalistiska produktionen försiggår; medan det å andra sidan har till mål att bevara det existerande kapitalvärdet och öka det i högsta möjliga grad (d.v.s. att ständigt påskynda tillväxten av detta värde). Dess specifika karaktär är en inriktning mot det befintliga kapitalvärdet som ett medel för den största möjliga ökning av detta värde. De metoder, genom vilka detta uppnås, innesluter: avtagande profitkvot, värdeminskning av det befintliga kapitalet och utveckling av arbetets produktivkrafter på bekostnad av redan producerade produktivkrafter.
Den periodiska värdeminskningen av existerande kapital - ett medel, att hålla tillbaka profitkvotens fall och påskynda ackumulationen av kapitalvärde genom bildning av nytt kapital, som är oskiljaktigt från det kapitalistiska produktionssättet - stör de givna förhållanden i vilka kapitalets cirkulations- och reproduktionsprocess fullbordas, och är därför åtföljd av plötsliga stockningar och kriser i produktionsprocessen.
Den samtidigt med produktivkrafternas utveckling pågående relativa minskningen av det variabla kapitalet gentemot det konstanta sporrar arbetarbefolkningens tillväxt, medan den fortlöpande skapar en konstlad överbefolkning. Värdemässigt betraktat bromsas kapitalets ackumulation genom den fallande profitkvoten vilket i sin tur ytterligare påskyndar ackumulationen av bruksvärde, medan denna åter ger ackumulationen, värdemässigt, en snabbare takt.
Den kapitalistiska produktionen strävar ständigt efter att övervinna dessa inneboende hinder, men övervinner dem endast genom medel som på nytt ställer den inför dessa hinder men nu i större skala.
Det verkliga hindret för den kapitalistiska produktionen är kapitalet självt. Detta: att kapitalet och dess självförmering framstår som produktionens utgångspunkt och slutpunkt, dess motiv och ändamål; att produktionen bara är produktion för kapitalet och inte tvärtom att produktionsmedlen bara medel för en ständigt vidgad utformning av livsprocessen för producenternas samhälle. De gränser, inom vilka bevarande och förmering av kapitalvärdet kan röra sig och som beror på att den stora massan producenter exproprieras och utarmas, kommer därför ständigt i motsättning till de produktionsmetoder som kapitalet måste använda för sitt syfte, obegränsad ökning av produktionen, produktionen som självändamål, obetingad utveckling av arbetets samhälleliga produktivkrafter. Medlet - obetingad utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna - råkar i permanent konflikt med det begränsade ändamålet, att öka det existerande kapitalets värde. Det kapitalistiska produktionssättet är ett historiskt medel att utveckla den materiella produktivkraften och skapa den däremot svarande världsmarknaden, men samtidigt existerar en ständig motsägelse mellan denna historiska uppgift och de däremot svarande samhälleliga produktionsförhållandena.
Med profitkvotens fall växer det kapitalminimum som erfordras för att en enskild kapitalist ska kunna produktivt använda arbetet. Det som erfordras såväl för dess exploatering överhuvud taget som för att göra den använda arbetstiden till den för varornas produktion verkligt nödvändiga, så att den inte överskrider genomsnittet av den för varornas produktion samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Samtidigt växer koncentrationen, emedan när vissa gränser överskridits ett stort kapital med liten profitkvot ackumulerar snabbare än ett litet med större profitkvot. På en viss höjd medför å sin sida denna växande koncentration ett nytt fall i profitkvoten. En mängd små uppsplittrade kapital drivs därigenom ut på äventyrliga vägar: spekulation, kreditsvindel, aktiesvindel, kriser. Kapitalets s.k. plethora <överflöd> hänför sig alltid i det väsentliga till överflöd på kapital för vilket profitkvotens fall inte kompenseras av dess storlek - och detta gäller alltid nystartade, färska kapitalinsatser - eller till den plethora, som dessa ensamma och för en egen aktion otillräckliga kapital ställer till de stora affärsgrenarnas förfogande i form av kredit. Detta kapitalöverflöd växer fram ur samma betingelser, som framkallar en relativ överbefolkning, och är därför en företeelse som kompletterar denna, även om de står vid motsatta poler; ej sysselsatt kapital på den ena sidan och ej sysselsatt arbetarbefolkning på den andra.
Överproduktion av kapital, inte av enskilda varor - ehuru överproduktion av kapital alltid innesluter överproduktion av varor - betyder därför ingenting annat än överackumulation av kapital. För att förstå vad denna överackumulation är (närmare undersökning följer här nedan) måste man förutsätta att den är absolut. När är överproduktion av kapital absolut? Om det gäller en överproduktion, som inte sträcker sig till det ena eller andra eller ett par betydande områden av produktionen, utan till själva sitt omfång vore absolut, alltså inneslöte samtliga produktionsområden?
En absolut överproduktion av kapital skulle föreligga så snart tillskottskapitalet för den kapitalistiska produktionens ändamål var = 0. Men den kapitalistiska produktionens ändamål är kapitalets värdeförmering, d.v.s. utvinning av merarbete, produktion av mervärde, av profit. Så snart alltså kapitalet växt i ett sådant förhållande till arbetarbefolkningen, att varken den absoluta arbetstid, som denna befolkning levererar, eller den relativa merarbetstiden kunde ökas (det sistnämnda vore för övrigt ogörligt i detta fall, då en så stark efterfrågan på arbete innebär en tendens till lönestegring). Då alltså det tillväxta kapitalet producerar bara lika mycket eller t.o.m. mindre mervärdemängd än före sin tillväxt, så skulle en absolut överproduktion av kapital föreligga; d.v.s. det tillväxta kapitalet C plus ΔC producerade inte mer profit eller t.o.m. mindre profit än kapitalet C före dess ökning genom ΔC. I båda fallen skulle det bli ett stort och plötsligt fall i den allmänna profitkvoten men denna gång på grund av en förändring i kapitalets sammansättning, vilken inte berodde på produktivkraftens utveckling utan på att det variabla kapitalets penningvärde stigit (på grund av ökade löner) och en motsvarande minskning i förhållandet mellan merarbete och nödvändigt arbete.
I verkligheten skulle saken ställa sig så, att en del av kapitalet helt eller delvis blev overksamt (emedan det först måste tränga ut det redan fungerande kapitalet ur dess position för att överhuvud kunna värdeökas), och en annan del skulle genom trycket från ej sysselsatt eller till hälften sysselsatt kapital värdeförmeras till lägre profitkvot. Härvid skulle det sakna betydelse, att en del av tillskottskapitalet trädde i stället för det gamla kapitalet och denna del sålunda fick en plats inom tillskottskapitalet. Även då skulle på ena sidan stå den gamla kapitalsumman och på den andra tillskottssumman. Denna gång vore profitkvotens fall åtföljt av en absolut minskning av profitmängden, då under våra förutsättningar kvantiteten använd arbetskraft inte kunde ökas och mervärdekvoten inte stiga, alltså inte heller mervärdemängden öka. Och den minskade profitmängden skulle slås ut på ett förstorat totalkapital. - Men även om man förutsätter, att det sysselsatta kapitalet fortfarande värdeförmeras till den gamla profitkvoten, profitmängden alltså förblev densamma, så skulle den dock slås ut på ett tillväxt totalkapital, detta innebär också ett fall i profitkvoten. Om ett totalkapital om 1.000 avkastar en profit om 100 och efter att ha ökat till 1.500 fortfarande bara avkastar 100, så blir avkastningen på de 1.000 i det senare fallet bara 662/3. Det gamla kapitalets värdeökning hade då i absolut mening avtagit. Kapitalet = 1.000 skulle under de nya förhållandena inte avkasta mer än tidigare ett kapital = 6662/3.
Men det är klart, att denna faktiska värdeminskning inte kunde försiggå utan kamp, och att tillskottskapitalet ΔC inte kunde fungera som kapital utan kamp. Att profitkvoten sjönk skulle inte bero på konkurrens till följd av överproduktion av kapital. Tvärtom skulle konkurrenskampen börja nu, eftersom den sänkta profitkvoten och överproduktionen av kapital orsakas av samma förhållanden. Den del av ΔC, som de gamla fungerande kapitalisterna har i sina händer, skulle de hålla mer eller mindre undersysselsatt för att inte själva minska värdet av sitt originalkapital och tränga ihop dess utrymme inom produktionsfältet, eller de skulle använda det till att vid tillfälliga förluster skjuta över denna undersysselsättning av tillskottskapitalet på de nytillkomna och överhuvud taget på sina konkurrenter.
Den del av ΔC som befann sig i nya händer skulle försöka få en plats på det gamla kapitalets bekostnad och delvis lyckas med detta, genom att en del av det gamla kapitalet blev overksamt och tvingades att lämna sitt tidigare utrymme, så att det nya kapitalet själv intar platsen för det delvis eller inte alls sysselsatta tillskottskapitalet.
Att en del av det gamla kapitalet göres overksamt måste under alla omständigheter ske, dess kapitalegenskap såvida det gäller funktionen som kapital och värdeförmerare blir ofruktbar. Konkurrenskampen avgör vilken del denna overksamhet särskilt drabbar. Så länge allt går bra agerar konkurrensen som ett kapitalistklassens praktiska brödraskap, som det visar sig vid utjämningen av den allmänna profitkvoten. Den fördelar det gemensamma bytet i förhållande till storleken av vars och ens insatta lott. Men så snart det inte mera handlar om att dela profiten utan om att dela förlusten, försöker var och en att så mycket som möjligt minska sin kvantitet och låta andra få den på halsen. För klassen är förlusten oundviklig. Men hur mycket varje enskild ska bära, om han överhuvud taget ska delta, blir då en fråga om makt och list, och konkurrensen förvandlas till en brödrastrid. Då gör sig motsatsen mellan varje enskild kapitalist och kapitalistklassens intresse gällande, alldeles som tidigare identiteten i dessa intressen praktiskt gjorde sig gällande i konkurrensen.
Hur skulle nu denna konflikt utjämnas och de förhållanden som motsvarar den kapitalistiska produktionens "sunda" rörelse komma till stånd? Redan genom att fastställa existensen av denna konflikt har man påvisat sättet att utjämna den. Det innebär, att kapital till samma värde som tillskottskapitalet ΔC eller åtminstone en del därav göres overksamt eller t.o.m. delvis förintas. Som det framgår redan av beskrivningen av denna konflikt, fördelar sig inte denna förlust likformigt över de enskilda delkapitalen utan avgöres i en konkurrenskamp. Beroende på särskilda fördelar eller redan uppnådda positioner fördelar den sig mycket ojämnt och i mycket olika form, så att ett kapital ligger overksamt, ett annat förintas, ett tredje bara har en relativ förlust eller bara undergår en tillfällig övergående värdeminskning o.s.v.
Men under alla förhållanden återställes jämvikten genom att kapital blir overksamma eller förintas i större eller mindre omfattning. Detta skulle också delvis utsträckas till delar av den materiella kapitalsubstansen; d.v.s. en del av produktionsmedlen, fast och cirkulerande kapital skulle inte fungera, inte verka som kapital, och en del påbörjade produktionsföretag skulle läggas ner. Tiden angriper och försämrar visserligen alla produktionsmedel (jorden undantagen), men här förekommer till följd av att funktionen stoppas i ännu högre grad en verklig förstöring av produktionsmedel. I detta fall vore huvudeffekten dock, att dessa produktionsmedel upphörde att vara verksamma som produktionsmedel; en kortare eller längre tids förstöring av deras funktion som produktionsmedel.
Den avgörande förstöringen, och den som har mest akut karaktär, gäller, om kapitalet har värdeegenskaper, dess kapitalvärden. Den del av kapitalvärdet, som är anvisningar på kommande andelar i mervärdet, i profiten, som faktiskt endast är fordringsbevis på produktionen under olika former, förlorar genast sitt värde när de inkomster faller på vilka den är beräknad. En del av det kontanta guld- och silverförrådet blir overksamt, det fungerar inte som kapital. En del av de varor som finns på marknaden kan fullborda sin cirkulations- och reproduktionsprocess bara genom kraftigt sänkta priser, alltså genom värdeminskning av det kapital som de representerar.
Likaså nedskrivas det fasta kapitalets element i större eller mindre grad. Eftersom reproduktionsprocessen förutsättes och betingas av bestämda prisförhållanden, råkar denna i stagnation och förvirring genom det allmänna prisfallet. Penningens funktion som betalningsmedel, som är given med kapitalets utveckling och beroende av de förutsatta prisförhållandena, lamslås genom denna störning och stagnation. Kedjan av betalningsförpliktelser bundna till bestämda betalningsterminer brister på hundratals ställen, därmed inträder en skärpning genom att det samtidigt med kapitalet utvecklade kreditsystemet bryter samman. Detta leder till häftiga akuta kriser, plötsliga, våldsamma värdeminskningar och en faktisk stagnation och störning av hela reproduktionsprocessen och därmed en verklig minskning av reproduktionen.
Men samtidigt är andra krafter med i spelet. Produktionens stagnation gör en del av arbetarklassen arbetslös och därigenom försättes den sysselsatta delen i en situation, där den måste låta sig nöja med en sänkning av arbetslönen t.o.m. under genomsnittet. För kapitalisten har denna operation alldeles samma verkan, som om vid genomsnittslön det relativa eller absoluta mervärdet skulle ha höjts. Under tiden av högkonjunktur hade arbetarnas äktenskapsfrekvens ökat och avkommans dödlighetstal minskat. Detta är omständigheter, som inte betyder att den yrkesverksamma delen av befolkningen ökar, även om det betyder en verklig ökning av befolkningen, men beträffande arbetarnas förhållande till kapitalet har de samma verkan som om antalet verkligt fungerande arbetare ökat. Prisfallet och konkurrenskampen skulle å andra sidan ha sporrat varje kapitalist att sänka sin totalprodukts individuella värde under dess allmänna värde genom att införa nya maskiner, nya förbättrade arbetsmetoder, nya kombinationer, d.v.s. stegra en given kvantitet arbetes produktivkraft, minska det variabla kapitalet i förhållande till det konstanta och därmed frigöra arbetare, kort sagt, skapa en konstlad överbefolkning. Slutligen skulle värdeminskningen av det konstanta kapitalets element i sig själv innebära att profitkvoten höjdes. Mängden investerat konstant kapital skulle ha växt gentemot det variabla, men dess värde skulle ha fallit. Den stagnerande produktionen hade banat väg för en senare utvidgning av produktionen - inom de kapitalistiska gränserna.
Och så skulle kretsgången börja på nytt. En del av det kapital, som avskrivits därför att det upphört att fungera, skulle återvinna sitt gamla värde. I övrigt skulle man genomlöpa samma onda cirkel, men med utvidgade produktionsbetingelser, utvidgad marknad och höjd produktivkraft.
Men inte ens under den här ovan antagna, extrema förutsättningen är denna absoluta överproduktion av kapital en absolut överproduktion i allmänhet, inte en absolut överproduktion av produktionsmedel. Den är en sådan överproduktion bara såvida produktionsmedlen fungerar som kapital, och därmed inkluderar en förökning av detta värde, alltså måste producera tillskottsvärde i proportion till den svällande mängden produktionsmedel.
Men ändå vore det överproduktion, eftersom kapitalet blev ur stånd att exploatera arbetet till en exploateringsgrad som är betingad av den kapitalistiska produktionsprocessens "sunda", "normala" utveckling. En exploateringsgrad som åtminstone ökar profitmängden i takt med den växande mängden investerat kapital; som alltså förhindrar att profitkvoten sjunker lika snabbt eller ännu snabbare än kapitalet växer.
Överproduktion av kapital betyder aldrig något annat än överproduktion av produktionsmedel - arbets- och existensmedel - som kan fungera som kapital d.v.s. kan användas till exploatering av arbete vid en given exploateringsgrad. Det betyder, att när denna exploateringsgrad faller under en given nivå framkallas störningar och stagnation i den kapitalistiska produktionsprocessen, kriser, förstöring av kapital. Det är ingen motsägelse, att denna överproduktion av kapital åtföljes av en mer eller mindre stor relativ överbefolkning. Samma omständigheter, som har höjt arbetets produktivkraft, ökat mängden av varuprodukter, utvidgat marknaderna, påskyndat kapitalets ackumulation, såväl dess mängd som dess värde, och sänkt profitkvoten, samma omständigheter har frambragt en relativ överbefolkning och frambringar den oavbrutet. En överbefolkning av arbetare, som inte användes av överskottskapitalet just på grund av arbetets låga exploateringsgrad, vilken samtidigt är det enda som skulle göra det möjligt att använda den, eller åtminstone på grund av den alltför låga profitkvot, som det skulle uppnå vid den givna exploateringsgraden.
Om kapital skickas till utlandet, så sker det inte därför att det absolut inte skulle kunna sysselsättas inom landet. Det sker, därför att det kan sysselsättas till högre profitkvot i utlandet. Men för den sysselsatta arbetarbefolkningen och för det givna landet överhuvud är detta kapital ett absolut överskottskapital. Det existerar som sådant vid sidan av den relativa överskottsbefolkningen, och detta är ett exempel på hur dessa företeelser existera samtidigt och ömsesidigt betingar varandra.
Å andra sidan framkallar profitkvotens fall i samband med ackumulationen oundvikligen en konkurrenskamp. Att profitkvotens fall kompenseras genom en stigande profitmängd gäller bara för totalkapitalet i samhället som helhet och för de stora, sedan länge etablerade kapitalisterna. Ett nytt, självständigt fungerande tillskottskapital finner inga sådana kompensationsmöjligheter. Det måste först erövra dem, och sålunda framkallar profitkvotens fall konkurrenskamp mellan kapitalen,. inte omvänt. Denna konkurrenskamp åtföljes visserligen av en övergående stegring av arbetslönen, som i sin tur föranleder en tillfällig sänkning av profitkvoten. Detsamma händer vid överproduktion av varor och överfyllda marknader. Eftersom syftet med kapital inte är att tillgodose behov utan att producera profit, och detta bara kan uppnås med metoder som anpassar produktionens volym till produktionens skala, inte tvärtom, så måste det ständigt råda en konflikt mellan konsumtionen, med de på kapitalistisk bas begränsade dimensionerna, och produktionen, som ständigt strävar efter att nå utöver denna sin inneboende begränsning. För övrigt består ju kapitalet av varor, och därmed innebär överproduktion av kapital överproduktion av varor. Därför är det ett egenartat fenomen, att samma ekonomer som bestrider överproduktion av varor medger att en sådan existerar i fråga om kapital. Säger man, att vad som äger rum inte är allmän överproduktion utan en viss disproportion mellan de olika produktionsgrenarna, så betyder det ingenting annat än att inom den kapitalistiska produktionen proportionaliteten mellan de enskilda produktionsgrenarna uppkommer ur en ständigt pågående disproportionell process. Sammanhanget i den totala produktionen tvingar sig fram som en blind lag över de agerande i produktionen, inte som en lag som de tillsammans förstår och därmed behärskar, så att de har produktionsprocessen under sin gemensamma kontroll. Därmed begär man dessutom att länder, där det kapitalistiska produktionssättet inte är utvecklat, ska konsumera och producera i en utsträckning som passar länder med kapitalistiskt produktionssätt. Sägs det, att överproduktionen bara är relativ, så är detta alldeles riktigt; men hela det kapitalistiska produktionssättet är ju ett relativt produktionssätt, vars gränser inte är absoluta utom just för detta, på dess basis. Hur kunde det annars fattas efterfrågan på samma varor, som folkets massa saknar, och hur vore det möjligt att söka denna efterfrågan utomlands på avlägsna marknader för att kunna betala arbetarna hemma ett genomsnittligt mått av nödvändiga existensmedel? Därför att endast i detta specifika kapitalistiska sammanhang erhåller överskottsprodukten en form, som gör det möjligt för dess innehavare att ställa den till förfogande för konsumtionen, så snart den återförvandlats till kapital. Säges det slutligen, att kapitalisterna själva ju sinsemellan kan byta och äta upp sina varor, så glömmer man hela karaktären av den kapitalistiska produktionen, och glömmer att det är fråga om kapitalets värdeökning, inte om dess förbrukning. Kort sagt, alla invändningar mot överproduktionens påtagliga företeelser (fenomen som inte bekymrar sig om dessa invändningar) går ut på att gränserna för den kapitalistiska produktionen inte är några gränser för produktionen i allmänhet och därmed inte heller för det specifika, det kapitalistiska produktionssättet. Men motsägelsen i detta kapitalistiska produktionssätt består just i dess tendens till absolut utveckling av produktivkrafterna, som ständigt råkar i konflikt med de specifika produktionsbetingelser, i vilka kapitalet rör sig och som är de enda inom vilka det kan röra sig.
Det produceras inte för mycket existensmedel i förhållande till den befintliga befolkningen. Tvärtom. Det produceras för litet för att befolkningens massa ska kunna leva anständigt och mänskligt.
Det produceras inte för mycket produktionsmedel för att sysselsätta den arbetsdugliga befolkningen. Tvärtom. För det första reproduceras en alltför stor del av befolkningen under förhållanden som faktiskt inte gör den arbetsduglig utan hänvisad till att exploatera andras arbete eller till arbeten, som bara kan gälla som sådana under ett miserabelt produktionssätt. För det andra produceras inte nog produktionsmedel för att hela den arbetsdugliga befolkningen ska kunna arbeta under bästa möjliga produktiva förhållanden, alltså så att dess arbetstid förkortas genom mängd och effektivitet av det konstanta kapital som användes under arbetstiden.
Men periodiskt produceras det för mycket arbetsmedel och livsmedel för att de ska tillåtas fungera som medel att exploatera arbetarna till en viss profitkvot. Det produceras för mycket varor för att det värde och mervärde de innehåller ska kunna realiseras under de fördelningsbetingelser och konsumtionsförhållanden som den kapitalistiska produktionen ger och för att de ska kunna återförvandlas till nytt kapital d.v.s. för att denna process ska kunna genomföras utan återkommande explosioner.
Det produceras inte för mycket rikedom. Men det produceras periodiskt för mycket rikedom i dess kapitalistiska självmotsägande former.
Det kapitalistiska produktionssättets begränsning framträder:
1) i att utvecklingen av arbetets produktivkraft frambringar en lag, profitkvotens fall, som på en viss punkt råkar i konflikt med denna utveckling och därför ständigt måste övervinnas genom kriser.
2) i att utvidgning eller begränsning av produktionen avgöres av hur mycket obetalt arbete som kan utvinnas och detta obetalda arbetets proportioner i förhållande till det materialiserade arbetet i allmänhet. Eller, om man uttrycker det på ett kapitalistisk sätt, att profiten och förhållandet mellan denna profit och det använda kapitalet, alltså en viss höjd av profitkvoten, avgör produktionens utvidgning eller begränsning, i stället för att den skulle avgöras av produktionens förhållande till de samhälleliga behoven, till de samhälleligt utvecklade människornas behov. Därför uppträder hinder, som begränsar produktionen redan då den nått en utvecklingsgrad som under den andra förutsättningen skulle framstå som långt ifrån tillfredsställande. Den kommer att stå stilla, inte där behoven är tillfredsställda utan där produktionen och möjligheten att realisera profit bjuder det.
Sjunker profitkvoten, så blir det å ena sidan en anspänning av kapitalet för att den enskilda kapitalisten genom bättre metoder etc. ska pressa ner det individuella värdet på sina enskilda varor under deras samhälleliga genomsnittsvärde och sålunda vid givet marknadspris göra en extraprofit. Å andra sidan uppstår och gynnas svindel helt allmänt genom frenetiska försök med nya produktionsmetoder, nya kapitalinvesteringar, nya äventyr för att man ska tillförsäkra sig någon extraprofit, som är oberoende av det allmänna genomsnittet och höjer sig över detta.
Profitkvoten, d.v.s. den proportionella kapitaltillväxten, är viktig framförallt för alla nya kapitalavläggare, som försöker finna en oberoende ställning. Om kapitalbildningen uteslutande skulle ligga i händerna på några få, färdiga storkapital, för vilka profitmängden uppväger profitkvoten, vore överhuvud taget produktionens livgivande eld utslocknad. Den skulle dö ut. Profitkvoten är den drivande kraften i den kapitalistiska produktionen, som producerar bara vad och såvida den kan producera med profit. Detta är anledningen till de engelska ekonomernas ängslan för en avtagande profitkvot. Att redan möjligheten oroar Ricardo visar just hans djupa förståelse för den kapitalistiska produktionens betingelser. Vad man förebrår honom, att han är obekymrad om "människorna", när han studerar den kapitalistiska produktionen, och bara har produktivkrafternas utveckling för ögonen - med vilka offer i människor och kapitalvärden den än köpes - är just det betydelsefulla hos honom. Att utveckla det samhälleliga arbetets produktivkrafter är kapitalets historiska uppgift och berättigande. Just därmed skapar det omedvetet de materiella betingelserna för en högre produktionsform. Vad som oroar Ricardo är att profitkvoten, den kapitalistiska produktionens sporre, ackumulationens betingelse och drivkraft, hotas genom utvecklingen av själva produktionen. Här är det kvantitativa förhållandet allt. Men här finns faktiskt ett djupare förhållande, som han bara vagt anar. D.v.s. från borgerlig utgångspunkt inom gränserna för den kapitalistiska förståelsen, framträder här på ett rent ekonomiskt sätt från själva den kapitalistiska produktionens ståndpunkt, dess begränsning, dess relativitet, detta att den inte är något absolut utan bara ett historiskt, mot en viss begränsad utvecklingsepok svarande produktionssätt.
Då utvecklingen av arbetets produktivkraft är mycket olika i olika industrigrenar och inte bara är olika till graden utan ofta sker i motsatt riktning, så följer härav, att genomsnittsprofitens (= mervärdets) mängd måste ligga mycket under den nivå, som man kunde förmoda med hänsyn till produktivkrafternas utveckling i de mest framskridna industrigrenarna. Att denna utveckling av produktivkraften försiggår inte bara i mycket olika proportioner utan ofta i motsatt riktning är inte bara en följd av konkurrensens anarki och det borgerliga produktionssättets säregenheter. Arbetets produktivitet är också bunden till naturbetingelser, som ofta blir mindre givande i samma proportion som produktiviteten stiger - såvida den beror på samhälleliga betingelser. Detta orsakar en motsatt utveckling i dessa olika sfärer, framsteg på ett håll, tillbakagång på ett annat. Betänk t.ex. bara årstidernas inflytande, som har betydelse för tillgången på de flesta råvaror och skövling av skogar, uttömda kol- och järngruvor etc.
Under det att den cirkulerande delen av det konstanta kapitalet, mängden råvaror o.dyl., ständigt växer i förhållande till arbetets produktivkraft, så är detta inte fallet med det fasta kapitalet, byggnader och maskineri, anordningar för belysning, uppvärmning etc. Trots att maskinerna med sin växande mängd absolut taget blir allt dyrare, blir de relativt sett billigare. Om fem arbetare producerar 10 gånger så mycket varor som tidigare, tiodubblas inte därför utlägget i fast kapital. Fastän värdet av denna del av det konstanta kapitalet växer med produktivkraftens utveckling, växer den inte på långt när i samma proportion. Vi har flera gånger framhävt skillnaden mellan det konstanta kapitalets förhållande till det variabla, sådant det uttryckes i profitkvotens fall, och sådant det framstår när det gäller den enskilda varan och dess pris med utvecklingen av arbetets produktivitet.
[Varans värde är bestämt av totalarbetstiden, förgången och levande, som ingår i densamma. Stigande arbetsproduktivitet består just i att andelen levande arbete minskar och andelen förgånget arbete ökar, men så att totalsumman av det arbete som varan innehåller avtar. Att alltså det levande, arbetet avtar mer än det förgångna tilltar. Det försakligade, förgångna arbete som finns i en varas värde - den konstanta kapitaldelen - består dels av förslitning av fast kapital, dels av cirkulerande och i varan helt och hållet konsumerat konstant kapital - råvaror och hjälpämnen. Den värdedel som kommer från råvaror och hjälpämnen måste minska när arbetets produktivkraft stiger, eftersom denna produktivitet, när det gäller dessa ämnen, visar sig just i att deras värde har sjunkit. Däremot är det just det karakteristiska för arbetets stigande produktivkraft, att den fasta delen av det konstanta kapitalet ökar starkt och därmed också den värdedel av denna som genom förslitningen överföres på varorna. För att en ny produktionsmetod ska kunna göra sig gällande som en verklig stegring av produktiviteten, måste den värdedel i tillskott för förslitning av fast kapital, som den överför på den enskilda varan, vara mindre än den värdedel som kan dragas ifrån därför att levande arbete inbesparats. Metoden måste kort sagt minska varans värde. Självklart måste den detta, även om, som sker i enskilda fall, utom förslitningsdelen också ett tillskott av det fasta kapitalet, en värdedel i tillskott för ökade eller dyrare rå- eller hjälpämnen, ingår i varans värdebildning. Alla pålägg på värdet måste mer än uppvägas genom den värdeminskning, som uppstår när det levande arbetet minskar.
Denna minskning av den i varan ingående totala arbetskvantiteten syns enligt detta vara det väsentliga kännetecknet på arbetets stigande produktivkraft, oavsett under vilka samhälleliga betingelser den produceras. I ett samhälle där producenterna reglerar sin produktion enligt en i förväg uppgjord plan, ja, t.o.m. i den enkla varuproduktionen skulle arbetets produktivitet också obetingat kunna mätas enligt denna måttstock. Men hur står det till i den kapitalistiska produktionen?
Antag, att en bestämd kapitalistisk produktionsgren producerar en normal enhet av sin vara under följande betingelser: förslitningen av det fasta kapitalet utgör per styck 1/2 sh. eller mark; till råvaror eller hjälpämnen går 171/2 sh., till arbetslön 2 sh., och vid en mervärdekvot på 100% utgör mervärdet 2 sh. Totalvärde = 22 sh. eller mark. För enkelhetens skull antar vi att kapitalet i denna produktionsgren har det samhälleliga kapitalets genomsnittssammansättning, att varans produktionspris alltså sammanfaller med dess värde och kapitalistens profit med det skapade mervärdet. Då är varans kostnadspris = 1/2 + 171/2 + 2 = 20 sh., genomsnittsprofitkvoten 2/20 = 10% och produktionspriset per varuenhet lika med dess värde = 22 sh. eller mark.
Låt oss anta, att man uppfinner en maskin som reducerar det erforderliga levande arbetet per styck till hälften, men i stället tredubblar den värdedel som består av det fasta kapitalets förslitning. Då blir uppställningen: förslitning = 11/2 sh., rå- och hjälpämnen som förut 171/2 sh., arbetslön 1 sh., mervärde 1 sh. Tillsammans 21 sh. eller mark. Varan har nu sjunkit 1 sh. i värde; den nya maskinen har betydligt stegrat arbetets produktivkraft. Men för kapitalisten ställer sig saken så: hans kostnadspris är nu 11/2 sh. förslitning, 171/2 sh. råvaror och hjälpämnen, 1 sh. arbetslön, tillsammans 20 sh. som förut. Då profitkvoten inte utan vidare ändras genom den nya maskinen, måste han erhålla 10% över kostnadspriset, vilket gör 2 sh.; produktionspriset är alltså oförändrat = 22 sh., men 1 sh. över värdet. För ett' samhälle, som producerar under kapitalistiska betingelser, har varan inte förbilligats, där är den nya maskinen ingen förbättring. Kapitalisten har alltså inget intresse av att införa den nya maskinen. Och då han genom att införa den helt enkelt skulle göra sitt hittillsvarande ännu inte utslitna maskineri värdelöst, förvandla det till gammalt skrot, alltså lida en positiv förlust, aktar han sig noga för denna ur hans egen synpunkt utopiska dumhet.
Lagen om arbetets stegrade produktivkraft gäller alltså inte obetingat för kapitalet. Om det i allmänhet sparas levande arbete, stiger denna produktivkraft inte för kapitalet utan bara om det i den betalda delen av det levande arbetet kan sparas mer än som tillsättes i förgånget arbete, som redan kort antyddes i bok I, kap. 13, sid. 335-342. Här råkar det kapitalistiska produktionssättet in i en ny motsägelse. Dess historiska uppgift är en hänsynslös, i geometrisk progression framdriven utveckling av det mänskliga arbetets produktivitet. Men det sviker denna uppgift, när det som här går i vägen för produktivitetens utveckling. Därmed bevisas bara ännu en gång att det får ålderskrämpor och mer och mer överlever sig själv.][37*]
I konkurrensen framträder det allt större minimum av kapital, som krävs för att framgångsrikt driva ett självständigt industriföretag när produktivkraften stiger, på följande sätt: så snart den nya kostsammare inrättningen för driften blivit allmänt införd, blir mindre kapital uteslutna från industrin för framtiden. Bara på de mekaniska uppfinningarnas begynnelsestadium i de olika produktionssfärerna kan mindre kapital fungera självständigt. Å andra sidan avkastar mycket stora företag med utomordentligt hög proportion konstant kapital, som järnvägar, inte genomsnittsprofitkvoten utan bar en del av den, bara en ränta. Annars skulle den allmänna profitkvoten sjunkit ännu mer. Men detta ger ett direkt verksamhetsfält för en stor kapitalsamling i form av aktier.
Tillväxt av kapital, alltså ackumulation av kapital, innebär en minskning av profitkvoten, endast om de ovan behandlade förändringarna med denna tillväxt ändrar proportionerna mellan kapitalets organiska beståndsdelar. Men, trots de ständiga, dagliga omvälvningarna i produktionssättet, fortsätter än den ena, än den andra, större eller mindre delen av totalkapitalet under vissa perioder att ackumulera på grundval av ett givet genomsnittsförhållande mellan dessa beståndsdelar, så att inte någon organisk förändring, alltså inte heller orsakerna till profitkvotens fall, är givna med denna tillväxt. Denna ständiga tillväxt av kapitalet, alltså även utvidgning av produktionen på grundval av gamla produktionsmetoder, som lugnt går vidare medan nya metoder samtidigt införas, är återigen en orsak till att profitkvoten inte avtar i samma grad som totalkapitalet i samhället växer.
Trots att det variabla kapitalet utlagt i arbetslön proportionsvis minskar, försiggår en ökning av det absoluta arbetarantalet men inte i alla produktionsgrenar och inte likformigt. Inom jordbruket kan minskningen av det levande arbetets andel vara absolut.
I varje fall är det ett behov för det kapitalistiska produktionssättet att arbetarantalet ökar absolut trots att det minskar relativt sett. Arbetskrafter blir överflödiga redan då det inte längre är nödvändigt att sysselsätta dem 12-15 timmar om dagen. Men en utveckling av produktivkrafterna, som minskade arbetarnas absoluta antal, d.v.s. i själva verket satte hela nationen i stånd att fullborda sin totalproduktion på kortare tid, skulle framkalla revolution, därför att den satte flertalet av befolkningen ur funktion. Här visar sig åter den kapitalistiska produktionens specifika begränsning, liksom att den ingalunda är en absolut form för produktivkrafternas utveckling och frambringande av rikedom utan i stället på en viss punkt råkar i kollision med denna. Partiellt framträder denna kollision i periodiska kriser, som orsakas av att än den ena, än den andra delen av arbetarbefolkningen blir överflödig i sina tidigare yrken. Arbetarnas överskottstid är den kapitalistiska produktionens specifika begränsning, ty den absoluta överskottstid som samhället vinner angår den inte. För den är produktivkrafternas utveckling viktig bara såvida den ökar arbetarklassens merarbetstid, inte om den minskar arbetstiden för den materiella produktionen över huvud. Den kapitalistiska produktionen rör sig sålunda i en motsägelse.
Vi har sett, att en växande ackumulation av kapital också innebär en växande koncentration. Så växer kapitalets makt. Mot den verkliga producenten står de samhälleliga produktionsbetingelserna, som har personifierats och blivit självständiga i kapitalisten. Alltmer visar sig kapitalet som en samhällelig makt, vars funktionär kapitalisten är. Denna samhälleliga makt står inte längre i någon som helst relation till det arbete som en enskild individ kan prestera. Den blir en alienerad, oberoende samhällsmakt, som likt ett ting står i motsättning till samhället och i denna egenskap är kapitalistens källa till makt. Det blir en allt mer skriande motsägelse mellan den allmänna samhälleliga makt, som kapitalet utvecklats till, och den enskilda kapitalistens privatmakt över de samhälleliga produktionsbetingelserna. Men utvecklingen leder också till upplösningen av detta förhållande genom att produktionsbetingelserna övergår till allmänna gemensamma produktionsbetingelser. Denna övergång är given genom produktivkrafternas utveckling under den kapitalistiska produktionen och genom det sätt på vilken denna utveckling fullbordas.
Ingen kapitalist använder frivilligt ett nytt produktionssätt om det minskar profitkvoten, även om det är mycket mer produktivt eller ökar mervärdekvoten. Men varje sådant nytt produktionssätt förbilligar varorna. Därför kan kapitalisten till en början sälja dem över deras produktionspris, kanske över deras värde. Han lägger beslag på den differens som uppstår mellan deras produktionskostnader och marknadspriset för de övriga, till högre produktionskostnader producerade varorna. Detta kan han göra, därför att genomsnittet av den samhälleliga arbetstid, som behövs för produktion av dessa varor, är större än den som behövs med det nya produktionssättet. Hans produktionsprocedur står över det samhälleliga genomsnittet. Men konkurrensen gör den allmän och därmed underkastad den allmänna lagen. Sedan börjar profitkvoten sjunka - kanske först i denna produktionssfär och sedan utjämnad med de andra - vilket alltså är helt och hållet oberoende av kapitalisternas vilja.
Till detta kan ytterligare anmärkas, att samma lag härskar även i de produktionssfärer, vilkas produkt varken direkt eller indirekt ingår i arbetarens konsumtion eller i produktionsbetingelserna för hans existensmedel. Även de produktionssfärer, i vilka billigare varor inte kan öka det relativa mervärdet, kan alltså förbilliga arbetskraften. (Naturligtvis kan förbilligande av det konstanta kapitalet i alla dessa grenar höja profitkvoten vid konstant exploatering av arbetet.) Så snart det nya produktionssättet börjar utbreda sig och det därmed faktiskt har bevisat, att dessa varor kan produceras billigare, måste de kapitalister som arbetar under de gamla produktionsbetingelserna sälja sin produkt under produktionspriset, eftersom värdet på denna vara har fallit, d.v.s. den arbetstid som krävs för produktionen står över den samhälleliga. Kort sagt - och detta framstår som en effekt av konkurrensen - de måste införa det nya produktionssättet, i vilket det variabla kapitalet har minskat i förhållande till det konstanta.
Alla omständigheter som medverkar till att användning av maskineri förbilligar de därmed producerade varornas pris kan alltid reduceras till att de minskar den kvantitet arbete, som en enskild vara absorberar, men också minskar den andel av maskineriets förslitning vars värde ingår i den enskilda varan. Ju långsammare förslitningen av maskineriet är ju fler varor kan den fördelas på, desto mer levande arbete ersätter det fram till den tidpunkt då maskineriet ska ersättas. I båda fallen ökar det fasta kapitalets kvantitet och värde i förhållande till det variabla.
"All other things being equal, the power of a nation to save from its profit varies with the rate of profits, is great when they are high, less, when low; but as the rate of profit declines, all other things do not remain equal ... A low rate of profit is ordinarily accompanied by a rapid rate of accumulation, relatively to the numbers of the people, as in England ... a high rate of profit by a slower rate of accumulation, relatively to the numbers of the people." <"Om alla andra omständigheter är lika, varierar en nations förmåga att spara av sin profit med profitkvoten; den är stor när profiten är hög, mindre när den är låg; men när profitkvoten faller förblir inte allt annat lika ... En låg profitkvot är vanligen åtföljd av en i förhållande till befolkningssiffran snabb ackumulationskvot som i England ... och en hög profitkvot av en i förhållande till folkmängden långsammare ackumulationskvot."> Exempel: Polen, Ryssland, Indien etc. (Richard Jones, "An Introductory Lecture on Pol. Econ.", London 1833, s. 50 o. f.)
Jones framhäver helt riktigt, att trots den fallande profitkvoten "inducement and faculties to accumulate" <"medlen och förmågan att ackumulera"> ökas. För det första på grund av den växande relativa överbefolkningen. För det andra emedan med den växande arbetsproduktiviteten växer mängden bruksvärden, som denna mängd av bytesvärden representerar, alltså kapitalets konkreta element. För det tredje emedan produktionsgrenarna blir allt fler. För det fjärde genom utvecklingen av kreditsystem, aktiebolag etc. som gör det allt lättare att förvandla pengar till kapital utan att man själv behöver bli industrikapitalist. För det femte tillväxt av behov och lust att berika sig. För det sjätte växande anläggningar av fast kapital i stor skala o.s.v.
Tre huvudfakta i den kapitalistiska produktionen:
1) Koncentrationen av produktionsmedlen i händerna på ett fåtal, så att produktionsmedlen inte längre framträder som de direkta arbetarnas egendom utan förvandlas till samhällelig produktionskapacitet. Även om den först är kapitalisternas privategendom. Kapitalisterna är det borgerliga samhällets förvaltare, men de lägger beslag på alla frukter av detta förvaltarskap.
2) Samhällelig organisation av själva arbetet: genom samverkan, arbetsdelning och utnyttjande av naturvetenskapen.
I båda dessa avseenden upphäver det kapitalistiska produktionssättet privategendom och privat arbete, även om det sker i motsatta former.
3) Tillkomsten av världsmarknaden.
Den i proportion till befolkningen oerhörda produktivkraft som utvecklas inom det kapitalistiska produktionssättet, och tillväxten, även om den inte sker i samma proportion, av kapitalvärdena (inte bara deras materiella substans) som växer mycket raskare än befolkningen, står i motsättning till denna bas, som oavbrutet blir allt smalare i relation till den växande rikedomen, men som all denna oerhörda produktivkraft arbetar för. Den står också i motsättning till de förhållanden under vilka detta svällande kapital ökar sitt värde. Därav kriserna.
Köpmans- eller handelskapitalet sönderfaller i två former eller underavdelningar, varuhandelskapital och penninghandelskapital, som vi nu närmare ska karaktärisera så långt det är nödvändigt för analysen av kapitalets kärnstruktur. Detta är så mycket mer nödvändigt som i den moderna ekonomin t.o.m. dess bästa representanter direkt sammanblandar handelskapitalet med industrikapitalet och i själva verket alldeles förbiser dess karaktäristiska säregenheter.
Varukapitalets rörelser har analyserats i bok II. Betraktar man samhällets totalkapital befinner sig alltid en del som vara på marknaden för att övergå till pengar, ehuru sammansatt av ständigt nya element och av växlande storlek, och en annan del existerar som pengar på marknaden för att övergå till vara. Det är ständigt inbegripet i denna rörelse fram och tillbaka, denna formella metamorfos. I samma utsträckning som denna funktion av det i cirkulationsprocessen befintliga kapitalet överhuvud blir självständig, utskiljes som en speciell funktion av ett speciellt kapital och fastställes som en genom arbetsfördelningen åt en särskild sorts kapitalister anvisad funktion, blir varukapitalet varuhandelskapital eller kommersiellt kapital.
Vi har förklarat (i bok II, kap. 6, Cirkulationskostnaderna) hur långt transportindustri, lagring och fördelning av varorna genom distribution kan betraktas som produktionsprocesser, som fortsätter inom cirkulationsprocessen. Dessa intermezzon i varukapitalets cirkulation förväxlas ibland med köpmanna- och varuhandelskapitalets särskilda funktioner. Till en del är de förbundna med dess avgränsade specifika funktioner i praktiken, trots att köpmannakapitalets funktion med utvecklingen av arbetets samhälleliga delning också utvecklas i ren form, d.v.s. skilt från dessa praktiska funktioner och självständigt gentemot dem. För vårt syfte, där det gäller att definiera den specifika olikheten i fråga om denna särskilda form av kapital, måste vi alltså bortse från dessa funktioner. Såvida det kapital som bara fungerar i cirkulationsprocessen, speciellt varuhandelskapitalet, till en del förenar dessa funktioner med sina, framträder det inte i sin rena form. Sedan vi avlägsnat dessa funktioner har vi dess rena form.
Vi har sett, att kapitalets existens som varukapital och den metamorfos det genomlöper inom cirkulationssfären på marknaden som varukapital - en metamorfos som upplöses i köp och försäljning, förvandling av varukapital till penningkapital och penningkapital till varukapital - bildar en fas i industrikapitalets reproduktionsprocess, alltså i dess totala produktionsprocess. Men att det samtidigt i denna sin funktion som cirkulationskapital skiljer sig från sin funktion som produktivt kapital. Det är två olika och åtskilda existensformer för samma kapital. En del av det samhälleliga totalkapitalet befinner sig kontinuerligt i denna existensform som cirkulationskapital på marknaden inbegripen i denna process, oaktat för varje enskilt kapital dess tillvaro som varukapital och dess metamorfos som sådant bara bildar en ständigt passerad och ständigt återkommande genomgångspunkt, ett genomgångsstadium i den kontinuerliga produktionsprocessen. Elementen i det på marknaden befintliga varukapitalet växlar därför oavbrutet genom att de oavbrutet dragas undan från varumarknaden och lika oavbrutet kommer tillbaka som nya produkter av produktionsprocesssen.
Varukapitalet är ingenting annat än den förvandlade formen av en del av detta på marknaden och i omvandlingsprocessen befintliga och ständigt av cirkulationssfären omgivna cirkulationskapital. Av en del, därför att en del varuförsäljning och varuköp alltid försiggår direkt mellan industrikapitalisterna själva. I denna undersökning bortser vi helt från denna del, då den inte lämnar något bidrag till begreppsbestämningen, till insikten i köpmanskapitalets speciella natur, och å andra sidan för vårt syftemål redan har tillräckligt uttömmande behandlats i bok II.
En varuhandlare, som en kapitalist i allmänhet, uppträder på marknaden närmast som representant för en viss penningsumma. Den satsar han som kapitalist, d.v.s. han vill förvandla x (det ursprungliga värdet av summan) till x + Δx (summan plus profiten). Men det är självklart för honom, inte som kapitalist i allmänhet utan som varuhandlare, att hans kapital ursprungligen måste framträda på marknaden i formen av penningkapital, eftersom han inte producerar några varor utan bara handlar med dem, förmedlar deras rörelser, och för att handla med dem måste han först köpa dem, alltså vara i besittning av penningkapital.
Vi antar, att en varuhandlare äger 3.000 £ som han utnyttjar som handelskapital. Han köper med dessa 3.000 £ t.ex. 30.000 alnar linneväv av fabrikanten till 2 sh per aln. Han säljer dessa 30.000 alnar. Om den årliga genomsnittsprofitkvoten är 10% och han efter avdrag av alla omkostnader gör 10% årlig profit, så har han vid årets slut förvandlat de 3.000 £ till 3.300 £. Hur han gör denna profit är en fråga som vi behandlar först senare. Här ska vi enbart studera formen för kapitalets rörelse. Med sina 3.000 £ köper och säljer han hela tiden detta linne; upprepar ständigt denna operation att köpa för att sälja, G-W-G', kapitalets enkla form, sådan den är, då den är helt och hållet bunden till cirkulationsprocessen utan att avbrytas genom produktionsprocessen, som ligger utanför dess egen rörelse och funktion.
Vilken är nu detta varuhandelskapitals förhållande till varukapitalet som enbart en existensform för industrikapitalet? Vad linnefabrikanten beträffar har han med köpmannens pengar realiserat värdet av sitt linne, fullbordat den första fasen i sitt varukapitals metamorfos, dess förvandling till pengar, och kan nu vid i övrigt lika förhållanden återförvandla dessa till garn, kol, arbetslön etc. och till olika existensmedel för sin egen konsumtion. Han kan alltså, bortsett från sin utgift för reveny, fortsätta reproduktionsprocessen.
Men även om förvandlingen till pengar, försäljningen, har ägt rum för linneproducenten så har den inte kommit tillstånd för själva linneväven. Den befinner sig som förut på marknaden som varukapital och väntar på sin första metamorfos, den att bli försåld. Ingenting annat har hänt med denna linneväv än en förändring av ägarens person. Till sin bestämmelse, sin egen ställning i processen är det nu som förut varukapital, vara att sälja, fastän den nu befinner sig i köpmannens hand i stället för tidigare i producentens. Funktionen att sälja den, att förmedla den första fasen i metamorfosen, har tagits ifrån producenten av köpmannen och förvandlats till hans särskilda verksamhet, medan den tidigare var en funktion som återstod för producenten att förrätta, sedan han fullgjort funktionen att producera.
Antag, att det inte lyckas för köpmannen att sälja de 30.000 alnarna under den mellantid linneproducenten behöver för att åter föra ut 30.000 alnar till ett värde av 3.000 £ på marknaden. Köpmannen kan inte köpa dessa, eftersom han ännu har 30.000 osålda alnar på lager och dessa ännu inte har återförvandlats för hans räkning till penningkapital. Då inträder en stockning, ett avbrott i reproduktionen. Visserligen kan linneproducenten ha ett penningkapital i tillskott till sitt förfogande, som han kunde förvandla till produktivt kapital oberoende av försäljningen av de 30.000 alnarna och på så sätt fortsätta reproduktionsprocessen. Men denna förutsättning ändrar ingenting i saken. Såvida det gäller det kapital som satsats för de 30.000 alnarna är och förblir dess reproduktionsprocess avbruten. I själva verket visar det sig här helt konkret, att köpmannens operationer inte är något annat än sådana som överhuvud taget måste företagas för att förvandla producentens varukapital till pengar; de operationer som förmedlar varukapitalets funktioner i cirkulations- och reproduktionsprocessen. Om det i stället för en självständig köpman vore en funktionär åt producenten, som uteslutande sysslade med denna försäljning och dessutom med inköpen, skulle detta sammanhang inte under något moment vara fördolt.
Varuhandelskapitalet är alltså ingenting annat än producentens varukapital, som har att genomgå förvandlingsprocessen till pengar, att förrätta sin funktion som varukapital på marknaden. Skillnaden är bara, att denna funktion nu framstår som en operation uteslutande för en särskild art av kapitalister, varuhandlarna, i stället för som en detaljoperation för producenten, och har blivit självständiggjord som affär för en särskild sorts kapitalinvestering.
Detta visar sig för övrigt också i den specifika formen för varuhandelskapitalets cirkulation. Köpmännen köper varan och säljer den sedan; G-W-G'. I den enkla varucirkulationen eller t.o.m. i varucirkulationen sådan den framträder som industrikapitalets cirkulationsprocess, W'-G-W, förmedlas cirkulationen genom att varje stycke av penningen två gånger byter ägare. Linneproducenten säljer sin vara, förvandlar den till pengar; köparens pengar övergår till honom. Med dessa pengar köper han garn, kol, arbete etc. Han ger ut dem för att återförvandla värdet av linnet i varorna som bildar linnets produktionselement. Den vara han köper är inte samma vara, inte en vara av samma slag som den han säljer. Han har sålt produkter och köpt produktionsmedel. Men vid köpmannakapitalets rörelser förhåller det sig på ett annat sätt. Med de 3.000 £ köper linnehandlaren 30.000 alnar linne. Han säljer dessa 30.000 alnar linne för att dra ut penningkapitalet (3.000 £ jämte profit) ur cirkulationen. Här byter alltså inte samma stycke pengar utan samma vara plats två gånger. Den går ur säljarens hand i köparens, som blivit säljare, över till en annan köpares. Den blir såld två gånger och kan säljas ytterligare flera gånger av en rad mellankommande köpmän. Just genom denna upprepade försäljning, den dubbla platsväxlingen av samma vara, dras det penningbelopp som satsats när varan inköptes tillbaka till den förste köparen, återflödet förmedlas till honom. I det ena fallet leder W'-G-W till den dubbla platsväxlingen av samma pengar, försäljning av vara i en form och köp i en annan. I det andra fallet leder G-W-G' till den dubbla platsväxlingen av samma vara, d.v.s. att de satsade pengarna åter dras ut ur cirkulationen. Det visar sig, att varan inte är slutgiltigt såld, då den övergått ur producentens hand i köpmannens, just därför att den senare bara ytterligare fullföljer försäljningsoperationen - eller effektuerar varukapitalets funktion. Men därmed visar det sig också, att vad som för den produktive kapitalisten är W-G, en ren funktion av hans kapital i dess tillfälliga form av varukapital, för köpmannen är G-W-G', en särskild värdeförmering av det penningkapital han satsat. En fas i varumetamorfosen visar sig här, med avseende på köpmannen, som G-W-G', alltså som en utveckling av ett särskilt slags kapital.
Köpmannen säljer slutgiltigt varan, alltså linneväven, till konsumenten, antingen denne är en produktiv konsument (t.ex. en blekare) eller en enskild, som utnyttjar linneväven för privat bruk. Därigenom återvänder det satsade kapitalet (med profit) till köpmannen och han kan starta operationen på nytt. Hade pengarna bara fungerat som betalningsmedel vid köpet av linneväven, så att han behövt betala först sex veckor efter leveransen, och hade han sålt före denna tid, så kunde han betala linneproducenten utan att själv ha satsat något penningkapital. Men om han inte sålt linneväven, så måste han satsa de 3.0000 £ vid förfallotiden i stället för genast, då den levererades till honom, och om han på grund av fallande marknadspris måste sälja under inköpspriset, så måste han ersätta det som fattas ur sitt eget kapital.
Vad är det nu som ger varuhandelskapitalet karaktären av ett självständigt fungerande kapital, medan det för en producent som själv sköter försäljningen uppenbarligen framstår bara som en särskild form för hans kapital i en särskild fas av dess reproduktionsprocess under uppehållet i cirkulationssfären?
För det första: Det faktum, att varukapitalet slutgiltigt har förvandlats till pengar, att det fullbordar sin första metamorfos, d.v.s. sin funktion på marknaden i egenskap av varukapital i händerna på en förmedlare, som är skild från producenten, och att denna funktion av varukapitalet effektueras genom köpmannens operation, genom hans köp och försäljning, så att denna operation framstår som en egen, från de övriga funktionerna hos industrikapitalet skild och därför självständig affär. Det är en särskild form av arbetets samhälleliga delning, så att en del av den funktion som eljest utföres i en särskild fas av kapitalets reproduktionsprocess, i detta fall cirkulationen, framstår som en självständig funktion hos en från produktionen helt skild cirkulationsförmedlare. Men i och med detta framträder den inte ännu som funktion för ett självständigt kapital, som är skilt från de i sin reproduktionsprocess inbegripna industrikapitalet, lika litet som det framträder som ett sådant där varuhandeln bedrives bara genom handelsresande eller andra direkta agenter för industrikapitalisten. Det måste alltså tillkomma ytterligare ett andra moment.
För det andra: Detta kommer till genom att köpmannen i sin position som självständig cirkulationsförmedlare satsar penningkapital (eget eller lånat). Vad som för industrikapitalet, som befinner sig i sin reproduktionsprocess, framstår som W-G, en enkel förvandling av varukapital till penningkapital eller ren försäljning, framstår för köpmannen som G-W-G', som köp och försäljning av samma vara, och därmed som tillbakaflöde av penningkapitalet, vilket avlägsnar sig från honom vid köpet och vänder tillbaka genom försäljningen.
Det är alltid W-G, förvandling av varukapital till penningkapital, som för köpmannen framstår som G-W-G, såvida han satsar kapital när han köper varan från producenten; alltid den första fasen i varukapitalets metamorfos, fastän samma akt för en producent eller för det i sin reproduktionsprocess befintliga industrikapitalet måste framstå som G-W, penningens återförvandling till vara (produktionsmedel), eller som andra fas i metamorfosen. För linneproducenten var W-G den första metamorfosen, förvandling av varukapital till penningkapital. Denna akt framstår för köparen som G-W, förvandling av hans penningkapital till varukapital. Säljer han nu linneväven vidare för blekning, så representerar den för blekaren G-W, förvandling av penningkapital till produktivt kapital eller den andra metamorfosen av hans varukapital; för köpmannen åter W-G, försäljningen av den linneväv han köpt. Men i själva verket är först nu det varukapital som linnefabrikanten producerat slutgiltigt sålt, eller detta köpmannens G-W-G föreställer nu en förmedlande process för W-G mellan två producenter. Eller låt oss anta, att linnefabrikanten med en del av den försålda linnevävens värde köper garn av en garnhandlare. Då är detta för honom G-W. Men för köpmannen som säljer garnet är det W-G, återförsäljning av garnet; och i fråga om garnet själv som varukapital är det dess definitiva försäljning, varmed det från cirkulationssfären träder in i konsumtionssfären; W-G, den slutgiltiga avslutningen av dess första metamorfos. Om köpmannen alltså köper från industrikapitalisten eller säljer till honom, uttrycker hans G-W-G, köpmanskapitalets kretslopp, alltid endast det som, när det gäller själva varukapitalet som genomgångsform för industrikapitalet i reproduktion, är bara W-G, ett fullbordande av dess första metamorfos. Köpmanskapitalet G-W är för industrikapitalisten samtidigt W-G men inte för det varukapital som han producerat utan bara för varukapitalets övergång från industrikapitalisten till cirkulationsförmedlaren. Först köpmanskapitalets W-G är det slutgiltiga W-G för det fungerande varukapitalet. G-W-G är bara två W-G av samma varukapital, två successiva försäljningar av detsamma, som endast förmedlar dess sista och definitiva försäljning.
Varukapitalet antar alltså i varuhandelskapitalet formen av ett självständigt kapital, genom att köpmannen satsar penningkapital, som värdeförmerar sig som kapital och fungerar som kapital och uteslutande är sysselsatt med att förmedla varukapitalets metamorfos, dess funktion som varukapital, d.v.s. dess förvandling till pengar, och gör detta genom ständigt pågående köp och försäljning av varor. Detta är den enda operation det utför; denna verksamhet som förmedlar industrikapitalets cirkulationsprocess, är den enda funktionen för penningkapitalet varmed köpmannen opererar. Genom denna funktion förvandlar han sina pengar till penningkapital, formar sitt G till G-W-G', och genom samma process förvandlar han varukapitalet till varuhandelskapital.
Såvida och så länge varuhandelskapitalet existerar i form av varukapital är det tydligen - från synpunkten av det samhälleliga totalkapitalets reproduktionsprocess - ingenting annat än den del av industrikapitalet som ännu finns på marknaden och är inbegripen i sin omvandlingsprocess och som nu existerar och fungerar som varukapital. Det är alltså bara det av köpmannen satsade penningkapitalet som är bestämt att uteslutande användas till köp och försäljning och därför alltid har varukapitalets och penningkapitalets form, aldrig det produktiva kapitalets och alltid förblir instängt i kapitalets cirkulationssfär - det är bara detta penningkapital som nu ska behandlas, när det gäller kapitalets totala reproduktionsprocess.
Så snart producenten, linnefabrikanten, sålt sina 30.000 alnar till köpmannen för 3.000 £, köper han med dessa pengar produktionsmedel som han behöver, och hans kapital ingår åter i produktionsprocessen. Hans produktionsprocess pågår kontinuerligt och för honom har förvandlingen av hans vara till pengar försiggått. Men för själva linneväven har förvandlingen, som vi sett, ännu inte ägt rum. Den är inte slutgiltigt återförvandlad till pengar, har ännu inte som bruksvärde ingått varken i den produktiva eller individuella konsumtionen. Nu representerar linneköpmannen samma varukapital på marknaden som ursprungligen representerades av linneproducenten. För denne är omvandlingsprocessen avkortad men fortsätter i köpmannens hand.
Om linneproducenten måste vänta tills hans linneväv verkligen upphört att vara en vara, till dess den övergått till den siste köparen, den produktive eller individuelle konsumenten, så skulle hans reproduktionsprocess avbrytas. Eller för att inte avbryta den hade han blivit tvungen att inskränka sina operationer, förvandla en mindre del av linneväven till garn, kol, arbete etc., kort sagt till element av det produktiva kapitalet, och behålla en större del som penningreserv för att, medan en del av hans kapital fanns på marknaden som vara, en annan del kunde fortsätta produktionsprocessen, så att då den senare delen uppträder på marknaden som vara, den förra flyter tillbaka i penningform. Denna delning av hans kapital avlägsnas inte genom köpmannens mellankomst. Men utan denna måste den del av cirkulationskapitalet som finns i form av penningreserv alltid vara större i förhållande till den som produktivt kapital sysselsatta delen och reproduktionens skala i motsvarande grad begränsas. Nu kan producenten i stället ständigt använda en större del av sitt kapital i den egentliga produktionsprocessen, och en mindre som penningreserv.
Men i stället finns nu en annan del av det samhälleliga kapitalet i form av köpmanskapital kontinuerligt inom cirkulationssfären. Den användes alltid enbart för att köpa och sälja varor. Det tycks då bara röra sig om ett utbyte av personer som har hand om detta kapital.
Om köpmannen själv använde dessa 3.000 £ produktivt i stället för att köpa linneväven, så hade samhällets produktiva kapital utökats. Visserligen måste då linneproducenten hålla kvar en större del av sitt kapital som penningreserv och detsamma skulle gälla för den nu till industrikapitalist förvandlade köpmannen. Å andra sidan sparar producenten tid vid försäljandet om köpmannen förblir köpman. Den tiden kan han använda till att övervaka produktionsprocessen, medan köpmannen måste använda hela sin tid för försäljning.
Om köpmanskapitalet inte överskrider sina nödvändiga proportioner kan det antagas:
1) Att, till följd av arbetsdelningen det kapital som uteslutande är sysselsatt med köp och försäljning (och till detta hör utom pengar för inköp av varor, pengar för arbeten som är nödvändigt för bedrivande av köpenskap, köpmannens konstanta kapital, lagerbyggnader, transporter etc.) är mindre än det vore om industrikapitalisten själv måste bedriva hela den köpmannamässiga delen av sin verksamhet.
2) Att, om köpmannen använder all sin tid för dessa affärer, inte bara för producenten hans vara tidigare förvandlas till pengar, utan själva varukapitalet snabbare genomgår sin metamorfos än det skulle göra i producentens hand.
3) Att, om det totala köpmanskapitalet betraktas i sitt förhållande till industrikapitalet, ett omslag av köpmanskapitalet kan representera inte bara flera kapitals omslag i en produktionssfär utan omslagen av ett antal kapital i olika produktionssfärer. Det förstnämnda gäller, om t.ex. linnehandlaren, sedan han med sina 3.000 £ köpt linneproducentens produkt och åter sålt den, köper produkten från en eller flera andra linneproducenter och säljer på nytt, innan den förste producenten för ut en ny omgång varor på marknaden. Han förmedlar sålunda omslagen av olika kapital i samma produktionssfär. Det senare gäller, om köpmannen t.ex. efter försäljningen av linne nu köper siden, alltså förmedlar omslaget av ett kapital i en annan produktionssfär.
Allmänt kan anmärkas: industrikapitalets omslag begränsas inte bara genom omloppstiden utan också genom produktionstiden. Om köpmanskapitalet handlar enbart med en bestämd varusort begränsas dess omslag inte genom omslaget av ett enda industrikapital utan genom alla industrikapitals omslag i samma produktionsgren. Sedan köpmannen köpt och försålt den enes linneväv, kan han köpa och sälja den andres innan den förste åter kan föra ut en produktion varor på marknaden. Samma köpmanskapital kan alltså efter varandra förmedla de olika omslagen av de i en produktionsgren anlagda kapitalen. Dess omslag är då inte identiskt med omslagen för ett enskilt industrikapital och kan därför ersätta inte bara den penningreserv, som den enskilde industrikapitalisten måste ha i beredskap. Köpmanskapitalets omslag i en produktionssfär är naturligtvis begränsat genom totalproduktionen i denna sfär. Men, såvida denna omslagstid är given genom produktionstiden, begränsas det inte genom produktionens gränser eller omslagstiden för det enskilda kapitalet i samma sfär. Antag att A levererar en vara som det tar 3 månader att producera. Sedan köpmannen köpt och sålt den, exempelvis på en månad, kan han köpa samma produkt från en annan producent och sälja den. Eller sedan han t.ex. sålt spannmål för en arrendator, kan han med samma pengar köpa och sälja en annans o.s.v. Omslaget av hans kapital är begränsat av den mängd spannmål som han efter vartannat kan köpa och sälja på en given tid, t.ex. ett år, medan omslaget av arrendekapitalet bortsett från omloppstiden är begränsat genom produktionstiden som varar ett år.
Men omslaget av samma köpmanskapital kan lika väl förmedla omslagen av kapital i olika produktionsgrenar.
Såvida samma köpmanskapital i olika omslag tjänar till att successivt förvandla olika varuslag till pengar, alltså köper och säljer den ena efter den andra, fyller det som penningkapital samma funktion i förhållande till varukapitalet som penningen i allmänhet, genom antalet omlopp under en given period, fyller i förhållande till varorna.
Ett omslag av köpmanskapitalet är inte identiskt med ett omslag eller en enda reproduktion av ett lika stort industrikapital; det är snarare lika med summan av omslag av ett antal sådana kapital antingen i samma eller i olika produktionssfärer. Ju raskare köpmanskapitalet slår om, desto mindre är den del av det totala penningkapitalet som figurerar som köpmanskapital, och ju långsammare det slår om desto större är denna del. Ju mer outvecklad produktionen desto större är summan köpmanskapital i förhållande till summan av de varor som överhuvud taget ingår i cirkulationen; desto mindre är det emellertid absolut taget eller jämfört med mera utvecklade förhållanden. Vid motsatt förhållande tvärtom. I sådana outvecklade tillstånd befinner sig därför största delen av det egentliga penningkapitalet i händerna på köpmännen, som alltså gentemot de andra kapitalisterna representerar penningrikedomen.
Den hastighet med vilken det av köpmannen satsade kapitalet cirkulerar beror på: 1) den hastighet med vilken produktionsprocessen förnyas och de olika produktionsprocesserna griper in i varandra; 2) konsumtionens hastighet.
För att fullborda hela det här ovan beskrivna omslaget behöver inte köpmanskapitalet först köpa varor för hela sitt värde och sedan sälja dem, utan köpmannen kan genomföra rörelserna samtidigt. Hans kapital delar sig då i två delar. Den ena delen består av varukapital och den andra av penningkapital. Han köper på ena hållet och förvandlar därmed sina pengar till vara. På andra hållet säljer han och förvandlar därmed en annan del av varukapitalet till pengar. På den ena sidan strömmar hans kapital tillbaka till honom som penningkapital och på den andra flyter varukapitalet in. Ju större del som existerar i den ena formen, desto mindre den som existerar i den andra. Detta växlar och utjämnas därigenom. Förbindes penningens användning som cirkulationsmedel också med dess användning som betalningsmedel och den åtföljande tillväxten av kreditsystemet, så minskas ännu mer köpmanskapitalets penningkapital i förhållande till storleken av de transaktioner, som det kan användas till. Köper jag för 1.000 £ vin på tre månader och säljer det kontant före de tre månadernas utgång, så behöver jag inte satsa ett öre för denna transaktion. I detta fall är det också solklart, att penningkapitalet som här figurerar som köpmanskapital inte är något annat än industrikapitalet själv i dess form som penningkapital, dess återflöde till sig själv i form av pengar. (Att producenten, som sålt för 1.000 £ vara på tre månader, kan diskontera växeln, d.v.s. skuldsedeln hos bankiren, ändrar ingenting i sak och har inget att skaffa med varuhandlarens kapital.) Föll varans marknadspris under mellantiden med kanske 1/10, så erhöll köpmannen inte någon profit och fick dessutom bara 2.700 tillbaka i stället för 3.000. Han måste lägga till 300 £ för att betala. Dessa 300 £ fungerade då som reserv för att utjämna prisskillnaden. Men detsamma gäller för producenten. Hade han själv sålt till fallande priser, så hade han på samma sätt förlorat 300 £ och inte på nytt kunnat sätta igång produktionen i samma skala utan reservkapital.
Linneköpmannen köper för 3.000 £ linneväv av fabrikanten; av dessa 3.000 £ betalar denne t.ex. 2.000 för att köpa garn. Han köper detta garn av garnhandlaren. Pengarna, som fabrikanten betalar till garnhandlaren, är inte linneköpmannens pengar, ty denne har redan fått vara till denna summas belopp. Det är fabrikantens eget kapitals penningform. I garnhandlarens hand representerar nu dessa 2.000 £ tillbakaflutet penningkapital. Men i vilken utsträckning kan det som sådant kapital skiljas från dessa 2.000 £ som representerar linnets avlagda penningform och garnets antagna penningform? Om garnhandlaren köpt på kredit och sålt kontant före förfallotiden för hans betalningsfrist, så finns i dessa 2.000 £ inte ett öre köpmanskapital åtskilt från den penningform, som industrikapitalet själv antar i sin kretsloppsprocess. Varuhandelskapitalet är, såvida det alltså inte enbart är en form av industrikapital som köpmannen handhar som varukapital eller penningkapital, ingenting annat än den del av penningkapitalet som tillhör köpmannen själv och cirkulerar i köp och försäljning av varor. I en reducerad skala representerar denna del det kapital som satsas till produktion och alltid måste finnas till hands i industrin som penningreserv, köpmedel, och ständigt måste cirkulera som dess penningkapital. Denna del befinner sig nu, i reducerad skala, i köpmannakapitalistens hand och fullgör sin funktion som sådan i cirkulationsprocessen. Det är den del av totalkapitalet, som bortsett från revenyutgifterna ständigt måste cirkulera på marknaden som köpmedel för att reproduktionsprocessen ska kunna pågå oavbrutet. Ju snabbare reproduktionsprocessen är och ju mer utvecklad penningens funktion som betalningsmedel, d.v.s. kreditsystemets funktion är, desto mindre är denna del i förhållande till totalkapitalet.[38*]
Köpmanskapitalet är ingenting annat än det inom cirkulationsprocessen, fungerande kapitalet. Cirkulationsprocessen är en fas i den totala reproduktionsprocessen. Men i cirkulationsprocessen produceras inget värde, alltså inte heller något mervärde. Där försiggår i själva verket ingenting annat än varornas metamorfos, vilken som sådan inte har något att göra med värdeskapande eller värdeförändring. Om ett mervärde realiseras vid den producerade varans försäljning, så sker detta därför att det redan existerar i varan. I den andra akten, penningkapitalets återbyte mot vara (produktionselement), blir därför inte heller något mervärde realiserat av köparen. Här inledes bara mervärdets produktion genom utbyte av pengar mot produktionsmedel och arbetskraft. Denna andra akt är tvärtom, såvida dessa metamorfoser kostar cirkulationstid - en tid inom vilken kapitalet överhuvud taget inte producerar, alltså inte heller något mervärde - en begränsning av värdeskapandet, och mervärdet kommer att som profitkvot uttrycka sig i omvänt förhållande till cirkulationstidens längd. Köpmanskapitalet skapar därför varken värde eller mervärde, d.v.s. inte direkt. I den mån det bidrar till att cirkulationstiden avkortas, kan det indirekt hjälpa till att öka det av industrikapitalisten producerade mervärdet. Såvida det bidrar till att utvidga marknaden och förmedla arbetsdelningen mellan kapitalen, alltså sätter kapitalen i stånd att arbeta i större skala, befordrar dess funktion industrikapitalets produktivitet och ackumulation. Såvida det förkortar omloppstiden, höjer det mervärdets förhållande till det investerade kapitalet, alltså profitkvoten. Såvida det håller en mindre del av kapitalet bundet som penningkapital i cirkulationssfären, ökar det den direkt i produktionen använda delen av kapitalet.
Vi har sett i bok II, att kapitalets funktioner i cirkulationssfären - de operationer som industrikapitalisten måste företa, för det första för att realisera sina varors värde och för det andra för att förvandla detta värde till varans produktionselement, operationerna att förmedla metamorfoserna av varukapitalet, W'-G-W, alltså akterna försäljning och köp - varken frambringar värde eller mervärde. Tvärtom visade det sig, att den tid som krävdes för detta skapar gränser för värde- och mervärdeproduktionen objektivt med avseende på varorna och subjektivt med avseende på kapitalisterna. Vad som gäller för varukapitalets metamorfos i och för sig ändras naturligtvis inte genom att en del av varukapitalet tar gestalt av varuhandelskapital, eller att de operationer som förmedlar varukapitalets metamorfos framträder som en särskild affärssysselsättning för en speciell grupp av kapitalister eller som enda funktion för en del av penningkapitalet. Om försäljning och köp av varor (och däri upplöses varukapitalets metamorfos W'-G-W) när de sker genom industrikapitalisterna, inte är några operationer som skapar värde eller mervärde, så kan de inte heller göra detta genom att förrättas av andra personer. Och om den del av samhällets totalkapital, som ständigt måste vara disponibel som penningkapital för att reproduktionsprocessen inte ska avbrytas genom cirkulationsprocessen utan hållas kontinuerlig - om detta penningkapital varken skapar värde eller mervärde, så kan dessa egenskaper inte förvärvas genom att en annan grupp kapitalister i stället för industrikapitalisten oavbrutet satsar det i cirkulationen för samma funktion. I vad mån köpmanskapitalet indirekt kan vara produktivt har redan antytts och kommer senare att ytterligare behandlas. Om man tar bort alla olikartade funktioner som lagring, transport, distribution, detaljhandelsförsäljning, som hänger ihop med varuhandelskapitalet, och inskränker sig till dess renodlade funktion att köpa för att sälja, så skapar det varken värde eller mervärde utan förmedlar endast dess realisering och därmed också det verkliga varuutbytet från hand till hand, den samhälleliga ämnesomsättningen. Men, då industrikapitalets cirkulationsfast lika mycket som produktionsfasen är en del av produktionsprocessen, måste det kapital som fungerar självständigt i cirkulationsprocessen avkasta den årliga genomsnittsprofiten likaväl som det i olika grenar av produktionen fungerande kapitalet. Om köpmanskapitalet avkastade en procentuellt högre genomsnittsprofit än industrikapitalet, så skulle en del av detta förvandlas till köpmanskapital. Om det avkastade lägre genomsnittsprofit så blev processen den motsatta. En del av köpmanskapitalet skulle förvandlas till industriellt. Inget annat slags kapital kan ändra sin bestämmelse, sin funktion, så lätt som köpmanskapitalet.
Då köpmanskapitalet inte själv frambringar något mervärde, så är det klart att det mervärde som tillfaller det i form av genomsnittsprofit bildar en del av det mervärde som utvinnes av det totala produktiva kapitalet. Men frågan är nu denna: hur drar köpmanskapitalet till sig denna del av mervärdet eller profiten?
Endast skenbart är den merkantila profiten ett tillägg, en nominell höjning av varornas pris över deras värde.
Givetvis kan köpmannen bara få sin profit genom priset på de varor han säljer. Denna profit måste helt enkelt vara lika med differensen mellan hans inköpspris och hans försäljningspris, lika med det senares överskott över det förra.
Det är möjligt att tillskottskostnader (cirkulationskostnader) efter köpet av varan och före dess försäljning ingår i försäljningssumman, men det är inte alltid fallet. Om sådan kostnader ingår, så är naturligtvis inte hela försäljningsprisets överskott över inköpspriset profit. För att förenkla undersökningen förutsätter vi nu närmast att inga sådana kostnader ingår.
Ifråga om industrikapitalisten är skillnaden mellan försäljningspris och inköpspris på hans varor lika med skillnaden mellan deras produktionspris och deras kostnadspris eller, om vi betraktar samhällets totalkapital, lika med skillnaden mellan varornas värde och kapitalisternas kostnadspris för dessa varor. Detta upplöser sig i skillnaden mellan den totala kvantiteten i dem försakligat arbete och den del av denna kvantitet som är försakligat betalt arbete. Innan de varor som industrikapitalisten köper kan återvända till marknaden som säljbara varor, genomgår de produktionsprocessen. Först i denna produceras den beståndsdel av deras pris som senare kan realiseras som profit. Men med varuhandlaren förhåller det sig annorlunda. Varorna finns i hans hand bara så länge de befinner sig i sin cirkulationsprocess. Han fortsätter bara deras försäljning, realiseringen av deras pris, som har påbörjats av den produktive kapitalisten, och låter dem därför inte genomgå någon mellanprocess i vilken de på nytt kunde suga upp mervärde. Medan industrikapitalisten bara realiserar det hittills producerade mervärdet eller profiten i cirkulationen, ska köpmannen inte bara realisera sin profit utan först göra den i och genom cirkulationen. Detta syns vara möjligt bara genom att han säljer varorna över deras produktionspriser, gör ett nominellt tillägg till deras priser. Så att dessa varor som industrikapitalisten sålt till produktionspriser eller, om vi betraktar det totala varukapitalet, varor som sålts till sina värden nu säljas över värdet och köpmannen inkasserar detta överskott av nominalvärde över realvärde, kort sagt säljer varorna för mer än de är värda.
Denna form av tillägg är mycket enkel att förstå. En aln linneväv kostar t.ex. 2 sh. Ska jag göra 10% på återförsäljningen, så måste jag lägga på en tiondel av priset, alltså sälja en aln för 2 sh. 22/5 d. Differensen mellan dess verkliga produktionspris och dess försäljningspris är då = 22/5 d. och detta gör på 2 sh. en profit av 10%. I själva verket säljer jag då en aln för ett pris, som egentligen är priset för 11/10 aln. Eller vilket kommer på ett ut: jag kunde sälja 10/n alnar för 2 sh. och behålla 1/11 aln. I själva verket kan jag med 22/5 d. köpa tillbaka 1/11 aln, priset för alnen räknat till 2 sh. 22/5 d. Detta vore alltså bara en omväg för att få del i mervärdet och merprodukten genom nominell prisförhöjning av varorna.
Detta är ett realiserande av den merkantila profiten genom pristillägg på varorna, sådan som denna företeelse framträder vid första påseende. Och i själva verket har hela föreställningen om profitens härkomst ur en nominell prishöjning eller försäljning av varorna över deras värde framgått ur observationer av det merkantila kapitalet.
Närmare betraktat visar det sig dock snart, att detta bara är ett sken. Och att, om man förutsätter att det kapitalistiska produktionssättet är rådande, den kommersiella profiten inte realiseras på detta sätt. (Det handlar här alltid om genomsnittet, inte om enskilda fall.) Varför förutsätter vi, att varuhandlaren kan realisera en profit om säg 10% på sina varor bara genom att sälja dem 10% över deras produktionspriser? För att vi har antagit att producenten av dessa varor, industrikapitalisten (vilken som personifikation av industrikapitalet gentemot yttervärlden alltid figurerar som "producenten") har sålt dem åt köpmannen till deras produktionspris. Om de inköpspris för varorna som varuhandlaren betalat är lika med deras produktionspriser, i sista instans lika med deras värden, så att alltså varornas produktionspris, i sista instans värdet, representerar köpmannens kostnadspris, så måste i själva verket överskottet av hans försäljningspris över hans inköpspris - och denna differens är den enda källan till hans profit - vara ett överskott av deras merkantila pris över deras produktionspris och köpmannen i sista instans sälja alla varor över deras värde. Men varför antogs det att industrikapitalisten säjer varorna till köpmannen för deras produktionspris? Eller snarare, vad förutsattes med detta antagande? Att det merkantila kapitalet inte ingår i bildandet av den allmänna profitkvoten (här behandlas det merkantila kapitalet endast som varuhandelskapital). Vi utgick naturligtvis från denna förutsättning vid behandlingen av den allmänna profitkvoten, för det första emedan det merkantila kapitalet som sådant då ännu inte existerade för oss, och för det andra emedan genomsnittsprofiten och därmed även den allmänna profitkvoten först måste utvecklas som utjämning av de profiter eller mervärden som verkligen produceras av industrikapitalet i de olika produktionssfärerna. Ifråga om köpmanskapitalet har vi däremot att göra med ett kapital, som delar profiten utan att delta i dess produktion. Nu är det alltså nödvändigt att komplettera den tidigare framställningen.
Antag, att det under året investerade industriella totalkapitalet är = 720 c + 180 v = 900 (t.ex. milj. pund) och m' = 100%. Produkten alltså = 720 c + 180 v + 180 m. Kallar vi då denna produkt eller det producerade varukapitalet W, så är dess värde eller produktionspris (då dessa sammanfalla för varornas totalitet) = 1.080 och profitens kvot för det totala kapitalet på 900 = 20%. Dessa 20% är enligt vår tidigare analys genomsnittsprofitkvoten, då mervärdet här inte är beräknat på det ena eller andra kapitalet av speciell sammansättning utan på det totala industrikapitalet med dess genomsnittssammansättning. Alltså W = 1.080 och profitkvoten = 20%. Låt oss nu emellertid anta, att utom dessa 900 £ industrikapital ytterligare 100 £ köpmanskapital tillkommer, vilket i förhållande till sin storlek har samma andel i profiten som det förra. Enligt förutsättningen är det en tiondel av totalkapitalet om 1.000. Det är alltså med 1/10 delaktigt i totalmervärdet på 180 och erhåller så en profit till kvoten 18%. I verkligheten är alltså den profit som ska fördelas mellan de andra 9/10 av totalkapitalet, alltså bara = 162, eller på kapitalet om 900 likaledes = 18%. Det pris till vilket W alltså säljes av ägarna till industrikapitalet om 900 till varuhandlarna är = 720 c + 180 v + 162 m = 1.062. Lägger alltså köpmannen genomsnittsprofiten om 18% på sitt kapital om 100, så säljer han varorna för 1.062 + 18 = 1.080, d.v.s. till deras produktionspris eller om det totala varukapitalet betraktas, till deras värde, fastän han gör sin profit enbart i och genom cirkulationen och endast genom försäljningsprisets överskott över inköpspriset, inte desto mindre säljes hans varor inte över deras värde, d.v.s. över sitt produktionspris, just därför att han har köpt dem under deras värde eller under deras produktionspris av industrikapitalisten.
Köpmanskapitalet ingår alltså bestämmande i bildandet av den allmänna profitkvoten i förhållande till den del som det bildar av totalkapitalet. Om alltså i det angivna fallet säges: genomsnittsprofitkvoten är = 18%, så skulle den vara = 20%, om inte 1/10 av totalkapitalet var köpmanskapital och därigenom den allmänna profitkvoten satts ned med 1/10. Detta leder till en närmare och mera modifierad bestämning av produktionspriset. Som förut förstås med produktionspris varans pris = dess kostnader (värdet av det däri innehållna konstanta + det variabla kapitalet) + genomsnittsprofiten. Men denna genomsnittsprofit är nu annorlunda bestämd. Den är bestämd genom den totalprofit, som det totala produktiva kapitalet utvinner, men inte beräknad på detta produktiva totalkapital som ovan, så att om detta är = 900 och profiten = 180, genomsnittsprofiten = 180/900 = 20%, utan beräknad på det totala produktiva kapitalet + handelskapitalet, så att om 900 är produktivt och 100 handelskapital genomsnittsprofiten = 180/1000 = 18%. Produktionspriset är alltså = k (kostnaderna) + 18 i stället för = k + 20. Den andel av totalprofiten som tillfaller handelskapitalet är redan inräknad i genomsnittsprofitkvoten. Det verkliga värdet eller produktionspriset för det totala varukapitalet är därför = k + p + h (där h är den kommersiella profiten). Produktionspriset eller det pris, till vilket industrikapitalisten som sådan säljer är alltså mindre än varans verkliga produktionspris. Eller om vi betraktar varans totalitet, så är de priser till vilka den säljes av industrikapitalistklassen mindre än dess värde. Så i ovanstående fall: 900 (kostnader) + 18% på 900 eller 900 + 162 = 1.062. När köpmannen säljer varan som kostat honom 100 för 118 kr., lägger han visserligen på 18%, men då varan som han köpt för 100 är värde 118, säljer kan därför inte över värdet. Vi kommer att behålla termen produktionspris i dess ovan utvecklade mera preciserade betydelse. Det är då klart, att industrikapitalistens profit är lika med överskottet av varans produktionspris över dess kostnadspris och att till skillnad från denna industriprofit den kommersiella profiten är lika med försäljningsprisets överskott över varans produktionspris, som är dess inköpspris för köpmannen. Men att varans verkliga pris är = dess produktionspris + den merkantila (kommersiella) profiten. Liksom industrikapitalet bara realiserar profit som finns såsom mervärde i varans värde, så gör också handelskapitalet detta, eftersom hela mervärdet eller profiten ännu inte har realiserats i det av industrikapitalet begärda priset för varan.[39*] Köpmannens försäljningspris är alltså större än inköpspriset därför att detta är lägre än totalvärdet, inte därför att försäljningspriset är högre.
Köpmanskapitalet ingår alltså i mervärdets utjämning till genomsnittsprofit, ehuru inte i produktionen av detta mervärde. Därför innehåller den allmänna profiten redan det avdrag från mervärdet som tillkommer köpmanskapitalet, alltså ett avdrag från industrikapitalets profit.
Av detta följer:
1) Ju större köpmanskapitalet är i förhållande till industrikapitalet, desto mindre är den industriella profitens kvot och omvänt.
2) Det visade sig i förra avdelningen, att profitkvoten alltid uttrycker en mindre kvot än den verkliga mervärdekvoten, d.v.s. alltid uttrycker arbetets exploateringsgrad för låg. T.ex. i ovanstående fall 720 c + 180 v + 180 m, en mervärdekvot på 100% som en profitkvot på bara 20%. Detta förhållande avviker ännu mer, då nu genomsnittskvoten förefaller ännu mindre, när den andel som tillfaller köpmanskapitalet inräknas, här som 18% i stället för 20%. Genomsnittskvoten av profiten för den direkt exploaterande kapitalisten uttrycker alltså profitkvoten mindre än den verkligen är.
Förutsättes alla andra omständigheter lika, kommer köpmanskapitalets relativa omfång (varvid emellertid småhandlarens mellanform bildar ett undantag) att stå i omvänt förhållande till hastigheten i dess omslag, alltså i omvänt förhållande till reproduktionsprocessens kapacitet överhuvud taget. I den vetenskapliga analysen framträder den allmänna profitkvotens bildande som något från industrikapitalen och deras konkurrens utgående, som först senare justeras, kompletteras och modifieras genom köpmanskapitalets mellankomst. Historiskt förhåller det sig alldeles tvärtom. Det är det kommersiella kapitalet som först bestämmer varornas priser mer eller mindre genom deras värden, och det är inom cirkulationssfären, som förmedlar reproduktionsprocessen, en allmän profitkvot först utbildas. Den kommersiella profiten bestämmer ursprungligen den industriella profiten. Först då det kapitalistiska produktionssättet trängt igenom och producenten själv blivit köpman, reduceras den merkantila profiten till den andel av totalmervärdet, som tillkommer handelskapitalet såsom en likvärdig del av det i den samhälleliga reproduktionsprocessen sysselsatta totalkapitalet.
I den kompletterande utjämning av profiterna som sker genom köpmanskapitalets mellankomst visar det sig, att varans värde inte innehåller något tillskottselement för det penningkapital som köpmannen satsat. Att det tillägg till priset, varigenom köpmannen gör sin profit, är lika med den värdedel av varan, som det produktiva kapitalet inte inräknat i varans produktionspris utan lämnat bort. Med detta penningkapital förhåller det sig nämligen som med industrikapitalistens fasta kapital, såvida det inte är förbrukat och dess värde därför inte utgör ett element i varans värde. I sitt inköpspris ersätter det nämligen varukapitalets produktionspris = G i pengar. Dess försäljningspris är, som tidigare påvisats, = G - ΔG. Detta ΔG uttrycker det genom den allmänna profitkvoten bestämda tillskottet i varupriset. Då varan säljes, flyter utom ΔG också det ursprungliga penningkapital som köpmannen satsat för inköp av varor tillbaka till honom. Här framträder det åter, att hans penningkapital inte är något annat än industrikapitalistens varukapital förvandlat till penningkapital. Denna förvandling kan lika litet beröra penningkapitalets värdestorlek som om varukapitalet hade sålts direkt till den siste konsumenten i stället för till köpmannen. faktiskt föregripes bara betalningen genom köpmannen. Dock är detta riktigt bara om det som hittills antages, att köpmannen inte har några omkostnader eller att han förutom penningkapitalet, som han måste satsa för att köpa varan från producenten, inte har något annat cirkulerande eller fast kapital att investera i varumetamorfosen, köpandet och säljandets process. Detta är dock inte fallet, som vi sett i analysen av cirkulationskostnaderna (bok II, kap. 6). Och dessa cirkulationskostnader framträder dels som kostnader, som köpmannen hämtar tillbaka från andra som medverkar i cirkulationsprocessen, dels som kostnader vilka framgår direkt ur hans specifika typ av affärer.
Av vilka slag dessa cirkulationskostnader än må vara, antingen de framgår ur affärernas typ, alltså hör till köpmannens specifika cirkulationskostnader eller representerar poster som härrör sig till produktionsprocesser som tillkommer inom cirkulationsprocessen, som spedition, transport, lagring etc., förutsätter de att köpmannen utom det i varuköp investerade penningkapitalet alltid har ett tillskottskapital, som satsas till inköp och betalning för dessa cirkulationsmedel. Består detta kostnadselement av cirkulerande kapital ingår det helt som tillskottselement i varornas försäljningspris, och om det består av fast kapital ingår det i mån av förslitning; men som ett element vilket bildar ett enbart nominellt värde, och detta t.o.m. om det inte bildar något verkligt värdetilläggs till varan, som de cirkulationskostnader som hänför sig till själva handeln. Men antingen det är cirkulerande eller fast kapital ingår hela detta tillskottskapital i bildandet av den allmänna profitkvoten.
Cirkulationskostnaderna för själva handeln (alltså med uteslutande av kostnaderna för spedition, lagring, transport etc.) upplöser sig i kostnader som är nödvändiga för att realisera varans värde; förmedla dess utbyte genom att förvandla den antingen från vara till pengar eller från pengar till vara. Därvid bortses helt och hållet från eventuella produktionsprocesser som fortgår under cirkulationsakten. Handeln kan existera helt oberoende i förhållande till dessa. I själva verket kan den verkliga transportindustrin och speditionen vara och är från handeln helt skilda industrigrenar. De varor, som ska köpas och säljas, kan också lagras i lagerlokaler och andra liknande utrymmen, och de kostnader som detta ger upphov till för köpmannen räknas på tredje person, i den mån han ska förskottera dem. Allt detta förekommer i den egentliga grosshandeln, där köpmanskapitalet framträder renast och minst beblandat med andra funktioner. Åkare, järnvägsdirektörer, skeppsredare är inga "köpmän". De kostnader vi behandlar i detta sammanhang är kostnaderna för att köpa och sälja. Redan tidigare har det anmärkts, att de kan upplösas i kalkylering, bokföring, marknadsföring, korrespondens etc. Det konstanta kapital som behövs består av kontor, papper, porto etc. De andra kostnaderna upplöses i variabelt kapital, som satsas för användning av merkantila lönarbetare (speditionsutgifter, transportkostnader, förskotterande av tullar etc. kan t.ex. betraktas så att köpmannen förskotterar dem vid inköp av varorna och att de därför ingår i hans inköpspris).
Samtliga dessa kostnader görs inte i produktionen av varornas bruksvärde utan i realiseringen av deras värde; de är rena cirkulationskostnader. De ingår inte i den omedelbara produktionsprocessen utan i cirkulationsprocessen, därmed i reproduktionens totalprocess.
Den enda del av dessa kostnader som intresserar oss här är den som utlagts i variabelt kapital. (Dessutom ska undersökas: För det första hur lagen att bara nödvändigt arbete ingår i varans värde gör sig gällande i cirkulationsprocessen. För det andra hur köpmanskapitalet fungerar i samhällets verkliga totalreproduktionsprocess.)
Dessa kostnader har sin rot i produktens ekonomiska form som vara.
Om den arbetstid som industrikapitalisterna själva förlorar för att sälja sina varor direkt till varandra - alltså objektivt talat varornas omloppstid - inte tillsätter dessa varor något värde, så kan denna arbetstid givetvis inte få en annan karaktär genom att den faller på köpmannen i stället för på industrikapitalisten. Förvandlingen av vara (produkt) till pengar och av pengar till vara (produktionsmedel) är en nödvändig funktion av industrikapitalet och därmed en nödvändig operation för kapitalisten, som i verkligheten bara är det personifierade, med eget medvetande och egen vilja begåvade kapitalet. Men dessa funktioner kan varken skapa värde eller mervärde. Köpmannen ersätter bara industrikapitalisten när han fullbordar dessa operationer eller förmedlar kapitalets funktioner vidare i cirkulationssfären, sedan den produktive kapitalisten upphört att göra detta. Arbetstiden, som dessa operationer kostar, användes på nödvändiga operationer i kapitalets reproduktionsprocess men tillsätter inget värde. Om köpmannen inte skötte dessa operationer (alltså inte heller använde den arbetstid som de kräver) så skulle hans kapital inte användas som cirkulationsförmedlare för industrikapitalet; han skulle inte föra industrikapitalistens avbrutna funktion vidare och skulle inte heller som kapitalist ta del i profitmängden, som utvinnes av kapitalistklassen efter andel investerat kapital. För att ha andel i mervärdemängden, för att värdeöka sin investering som kapital, behöver därför köpmannen inte använda några lönearbetare. Om hans affär och hans kapital är litet, kan han själv vara den enda arbetaren. Det han betalas med är den del av profiten, som han får ur differensen mellan varornas inköpspris och det verkliga produktionspriset.
Å andra sidan kan profiten genomgående vara t.o.m. mindre än arbetslönen för en av de bättre betalda, skickliga lönearbetarna, när det kapital som köpmannen investerar är litet. I själva verket fungerar vid sidan av honom direkt kommersiella agenter för den produktive kapitalisten, uppköpare, försäljare, resande som får samma eller större inkomst antingen i form av arbetslön eller i form av anvisning på profiten (provision, tantiem) som görs på varje försäljning. I första fallet inkasserar köpmannen den merkantila profiten som självständig kapitalist; i det andra fallet utbetalas en del av profiten till försäljaren, industrikapitalistens lönearbetare, antingen i form av arbetslön eller i form av en proportionell andel i industrikapitalistens profit, vars direkta förmedlare han är, och hans principal stoppar i detta fall på sig så väl den industriella som den kommersiella profiten. Men i alla dessa fall, även om för cirkulationsförmedlaren själv hans inkomst må framstå som en arbetslön, som betalning för det arbete han utfört, härrör hans inkomst enbart ur den merkantila profiten, och detta även där den inte framträder så, där omfånget av hans profit bara är lika med arbetslönen för en bättre betald arbetare. Detta följer av att hans arbete inte är värdeskapande arbete.
Att cirkulationsoperationen förlänges innebär för industrikapitalisten 1) personlig tidsförlust, såvida han därigenom hindras från att sköta sin funktion att dirigerar produktionsprocessen; 2) förlängt uppehåll för hans produkt i penning- eller varuform i cirkulationsprocessen, alltså i en process där den inte ökar i värde och där den direkta produktionsprocessen avbrytes. För att den inte ska avbrytas, måste antingen produktionen inskränkas eller tillskottskapital satsas så att produktionsprocessen kan fortsätta i samma skala. Resultatet blir i varje fall att det antingen görs mindre profit med det hittills investerade kapitalet eller att tillskottspenningkapital blir nödvändigt för att göra samma profit som tidigare. Allt detta förändras inte om köpmannen tar industrikapitalistens plats. I stället för att denne använde mer tid i cirkulationsprocessen använder nu köpmannen sin tid; i stället för att denne satsar kapital för cirkulationen satsar köpmannen sitt. Eller, vilket kommer på ett ut: i stället för att en större del av industrikapitalet ständigt rör sig i cirkulationsprocessen är nu köpmannens kapital helt och hållet bundet till denna, och i stället för att industrikapitalisten gör en mindre profit måste han nu helt avstå en del av sin profit till köpmannen. Begränsar sig köpmanskapitalet till de områden inom vilka det är nödvändigt, är skillnaden bara den, att genom denna delning av kapitalets funktion mindre tid användes för själva cirkulationsprocessen, mindre tillskottskapital därför satsas, och förlusten i totalprofit som visar sig i form av merkantil profit blir mindre än den annars vore. Om exemplet här ovan 720 c + 180 v + 180 m ger industrikapitalisten vid sidan om ett köpmanskapital på 100 en profit av 162 eller 18%, alltså förorsakar ett avdrag om 18, så skulle det behövliga tillskottskapitalet utan detta självständiggjorde köpmanskapital kanske vara 200, och vi hade då som industrikapitalistens totalinvestering 1.100 i stället för 900, alltså på ett mervärde om 180 en profitkvot om bara 164/11%.
Om nu industrikapitalisten, som agerar som sin egen köpman, utom det tillskottskapital varmed han köper ny vara innan hans i cirkulationen befintliga produkt har återförvandlats till pengar dessutom satsat ytterligare kapital (kostnader för kontor och lön för kommersiella arbetare) för att realisera sitt varukapitals värde, alltså för cirkulationsprocessen, så bildar detta visserligen tillskottskapital men inget mervärde. Det måste ersättas ur varornas värde, eftersom en värdedel av dessa varor omsättes på nytt i dessa cirkulationskostnader, men härigenom bildas inget ytterligare mervärde. När det gäller samhällets totalkapital betyder det faktiskt att en del av detta behövs för sekundära operationer, som inte ingår i värdeförmeringsprocessen, och att denna del av det samhälleliga kapitalet ständigt reproduceras för dessa syften. För den enskilde kapitalisten och för hela kapitalistklassen minskas därigenom profitkvoten. Detta blir effekten av varje investering av tillskottskapital, som behövs för att sätta en oförändrad mängd variabelt kapital i rörelse.
Såvida dessa med själva cirkulationssfären förbundna tillskottskostnader överflyttas från industrikapitalisten till köpmannen, försiggår denna minskning av profitkvoten i mindre grad och på annan väg. Nu ställer sig saken så, att köpmannen tillskjuter mer kapital än han behövde göra om dessa kostnader inte existerade, och att profiten på detta tillskottskapital höjer summan på den merkantila profiten, köpmanskapitalet alltså i större volym ingår i utjämningen av genomsnittsprofitkvoten tillsammans med industrikapitalet, alltså att genomsnittsprofiten faller. Om i vårt exempel härovan utom de 100 köpmanskapital ytterligare 50 tillskottskapital satsas för de ifrågavarande kostnaderna, så fördelar sig totalmervärdet om 180 nu på ett produktivt kapital om 900 plus ett köpmanskapital om 150, tillsammans = 1.050. Genomsnittsprofitkvoten sjunker alltså till 171/7%. Industrikapitalisten försäljer varorna till köpmannen för 900 + 1542/7 = 1.0542/7, och köpmannen säljer dem för 1.130 (1.080 + 50 för kostnader, som han åter måste ersätta). I övrigt måste man anta, att med uppdelningen mellan köpmanna- och industrikapital förbindes en centralisation av handelskostnaderna och att dessa därmed minskar.
Frågan blir nu: hur förhåller det sig med de kommersiella lönarbetarna, som köpmannakapitalisten, här varuhandlaren, sysselsätter?
Från en sida sett är en sådan kommersiell arbetare lönarbetare som varje annan. För det första så tillvida som arbetet köpes av köpmannens variabla kapital, inte av de som reveny utgivna pengarna, och därför också köpes i syfte att öka det däri investerade kapitalet, inte för privat betjäning. För det andra så tillvida som värdet av hans arbetskraft och därmed värdet av hans arbetslön bestämmes som för andra lönarbetare genom produktions- och reproduktionskostnaderna för hans specifika arbetskraft, inte genom produkten av hans arbete.
Men mellan honom och de direkt av industrikapitalet sysselsatta arbetarna måste det finnas samma skillnad, som föreligger mellan industrikapitalet och handelskapitalet och därmed mellan industrikapitalisten och köpmannen. Då köpmannen som ren cirkulationsförmedlare varken producerar värde eller mervärde (ty det tillskottsvärde som han tillsätter varorna genom sina omkostnader, består av tidigare existerande värde, även om den frågan då blir påträngande, hur får han och hur bevarar han detta värde av sitt konstanta kapital?) så kan inte heller de av honom i samma förmedlande funktioner sysselsatta merkantila arbetarna på något sätt skapa omedelbart mervärde för honom. Här som ifråga om de produktiva arbetarna förutsätter vi, att arbetslönen är bestämd genom arbetskraftens värde, att köpmannen alltså inte berikar sig genom avdrag på lönen, så att han inte i sin kostnadsberäkning sätter upp en summa för arbete som han bara delvis betalar ut. Med andra ord, att han inte berikar sig genom att lura sin personal.
När det gäller de merkantila arbetarna är det inte alls svårt att förklara hur de producerar profit direkt för sin arbetsköpare, fastän de inte producerar direkt mervärde (varav profiten bara är en förvandlad form). Denna fråga har faktiskt redan lösts genom den allmänna analysen av den merkantila profiten. Industrikapitalet gör profit genom att det säljer i varorna inneboende, försakligat arbete som det inte betalt med någon ekvivalent. Det merkantila kapitalet gör profit genom att det inte betalar det produktiva kapitalet hela det obetalda arbete som finns i varan (i varan, om det i dess produktion utlagda kapitalet fungerar som alikvot del av det totala industriella kapitalet) medan det vid varornas försäljning låter betala åt sig denna alltjämt i varorna befintliga och tidigare obetalda del. Köpmanskapitalets förhållande till mervärdet är ett annat än industrikapitalets. Det senare producerar mervärdet genom att direkt tillägna sig obetalt främmande arbete. Det förstnämnda tillägnar sig en del av detta mervärde genom att det låter överföra denna del till sig från industrikapitalet.
Handelskapitalet agerar som kapital i reproduktionsprocessen endast genom sin funktion vid realiserandet av värdena och drar därmed som fungerande kapital sin del av det mervärde som totalkapitalet utvunnit. Mängden av dess profit beror för den enskilde köpmannen på den mängd kapital han kan använda i denna process. Denna kapitalmängd blir större, så att han har mer att använda för köp och försäljning, ju större det obetalda arbetet är för hans personal. Själva den funktion, som gör hans pengar till kapital låter köpmannakapitalisten till stor del sina arbetare utföra. Även om personalens obetalda arbetet inte skapar mervärde, ger det honom en möjlighet att tillägna sig mervärde och resultatet blir detsamma som för andra kapital; det är en källa till profit. Handeln skulle annars inte kunna drivas i stor skala, aldrig på kapitalistiskt sätt.
Liksom arbetarens obetalda arbete direkt skapar mervärde åt det produktiva kapitalet, skapar den kommersiella lönarbetarens obetalda arbete en andel i detta mervärde åt handelskapitalet.
Svårigheten är denna: Om köpmannens arbetstid och arbete inte skapar värde, fastän det ger honom andel i redan frambringat mervärde, hur förhåller det sig då med det variabla kapital, som han satsar för inköp av kommersiell arbetskraft? Är detta variabla kapital som kostnadsutlägg att räkna till det investerade köpmanskapitalet? Om inte, tycks detta motsäga lagen om profitkvotens utjämning. Vilken kapitalist skulle investera 150 om han bara kunde räkna 100 som investerat kapital? Men i så fall synes det motsäga handelskapitalets väsen, då denna sorts kapital inte som industrikapitalet sätter främmande arbete i rörelse utan fungerar som kapital genom att det själv arbetar, d.v.s. fullbordar funktionerna köp och försäljning och bara just därför och därigenom överför en del av det mervärde, som industrikapitalet utvunnit, på sig.
(Följande punkter måste alltså undersökas: köpmannens variabla kapital; lagen för det nödvändiga arbetet i cirkulationen; hur köpmanskapitalet uppehåller sitt konstanta kapitals värde; köpmanskapitalets roll i den totala reproduktionsprocessen; slutligen fördubblingen i varu- och penningkapital å ena sidan och i varuhandels- och penninghandelskapital å andra sidan.)
Om varje köpman bara hade så mycket kapital som han genom sitt eget arbete kunde få att slå om, så skulle det leda till en ständig uppsplittring av köpmanskapitalet. Denna uppsplittring skulle växa i samma mån som det produktiva kapitalet under det kapitalistiska produktionssättets utveckling producerar i allt större skala och opererar med större mängder. Alltså ett stigande missförhållande i båda dessa avseenden. I samma mån som kapitalet centraliserades i produktionssfären skulle det decentraliseras i cirkulationssfären. Industrikapitalistens rena affärsverksamhet och därmed hans kommersiella utgifter skulle därigenom utvidgas i det oändliga, genom att han hade att göra med 1.000 köpmän i stället för 100. Därmed gick en stor del av fördelen med ett självständigt köpmanskapital förlorad; utom de rent kommersiella kostnaderna växte även de andra cirkulationskostnaderna, sortering, spedition etc. Detta vad industrikapitalet beträffar. Låt oss nu betrakta köpmanskapitalet. För det första de rent kommersiella arbetena. Det kostar inte mer tid att räkna med stora än med små tal. Det kostar 10 gånger så mycket tid att göra 10 inköp för 100 £ som att göra ett inköp för 1.000 £. Det kostar 10 gånger så mycket korrespondens, papper, brevporto att korrespondera med 10 små köpmän som med en stor. Den klart avgränsade arbetsdelningen i den kommersiella verkstaden, där den ene för böcker, den andre sköter kassan, en tredje korresponderar, en köper in, en annan säljer, en tredje är resande etc. inbesparar väldiga mängder arbetstid, så att det antal handelsarbetare, som användes i grosshandeln inte alls står i någon proportion till affärens relativa storlek. Detta är fallet, därför att i handeln långt mer än i industrin samma funktion kostar lika mycket arbetstid antingen de förrättas i stor eller liten skala. Därför visar sig också koncentrationen i handeln historiskt tidigare än i industrin. Vidare har vi utgifterna i konstant kapital. 100 små kontor kostar oerhört mycket mer än ett stort, 100 små varulager mer än ett stort o.s.v. Transportkostnaderna, som åtminstone ingår i handeln som kostnader att förskottera, växer med splittringen.
Industrikapitalisten skulle få ge ut mer arbete och cirkulationskostnader i den kommersiella delen av sitt företag. Samma köpmanskapital skulle, om det fördelas på många små köpmän, på grund av denna splittring kräva många fler arbetare för att förmedla sina funktioner, och det skulle dessutom krävas större köpmanskapital för att få samma varukapital att slå om.
Kallar vi det totala, direkt vid köp och försäljning av varor investerade köpmanskapitalet B och det motsvarande variabla kapitalet, som utlagts till betalning av kommersiella hjälparbetare, b, så är B + b mindre än det totala köpmanskapitalet måste vara, om varje köpman skulle reda sig utan biträden, om alltså inte en del investerats i b. Men vi är ännu inte färdiga med svårigheten.
Varornas försäljningspris måste räcka 1) för att betala genomsnittsprofiten på B + b. Detta förklaras redan genom att B + b är en reduktion av det ursprungliga B, representerar ett mindre köpmanskapital än det som skulle vara nödvändigt utan b. Men detta försäljningspris måste 2) räcka till för att utom den nu i tillskott framträdande profiten på b också ersätta den utbetalade arbetslönen, köpmannens variabla kapital = b själv. Detta senare utgör svårigheten. Bildar b en ny beståndsdel av priset eller är det bara en del av den profit som gjorts med B + b, som när det gäller de merkantila arbetarna framträder som arbetslön och när det gäller köpmannen själv helt enkelt ersätter hans variabla kapital? I det senare fallet vore den profit som köpmannen gjort på sitt investerade kapital B + b bara lika med den profit, som enligt den allmänna kvoten tillfaller B, plus b som han betalar i form av arbetslön men som inte avkastar någon profit.
Vad det kommer an på är i själva verket att finna gränserna för b (i matematisk mening). Först vill vi noggrant fastställa svårigheten. Låt oss kalla det direkt i köp och försäljning investerade kapitalet B, det konstanta kapitalet som förbrukas i denna funktion (de faktiska handelsomkostnaderna) K, och det variabla kapitalet som köpmannen satsar, b.
Att ersätta B erbjuder inte någon svårighet. Det är för köpmannen bara det realiserade inköpspriset eller för fabrikanten produktionspriset. Köpmannen betalar detta pris och får vid sin försäljning B tillbaka som del av försäljningspriset; utom detta B profiten på B som tidigare har förklarats. Kostar varan exempelvis 100 £ och profiten är 10%, så säljes varan för 110. Redan förut kostade varan 100; köpmanskapitalet på 100 tillsätter endast 10.
Tar vi sedan K, så är detta allra högst av samma storlek men i verkligheten mindre än den del av det konstanta kapitalet som producenten skulle förbruka i försäljning och inköp; men som då skulle bilda en tillsats till det konstanta kapital som han behöver direkt till produktionen. Inte desto mindre måste denna del alltid ersättas ur varans pris, eller med andra ord, en motsvarande del av varan måste ständigt ges ut i denna form. Betraktat utifrån samhällets totalkapital måste den ständigt reproduceras i denna form. Denna del av det investerade konstanta kapitalet skulle, liksom hela mängden av detsamma, som är placerad direkt i produktionen, verka begränsande på profitkvoten. Såvida industrikapitalisten överlåter den kommersiella delen av sitt företag åt köpmannen, behöver han inte förskottera denna kapitaldel. Köpmannen förskottera den i hans ställe. På ett sätt är detta bara nominellt; köpmannen varken producerar eller reproducerar det konstanta kapital som han förbrukar (de faktiska handelskostnaderna). Dess produktion framstår alltså som en särskild affär eller åtminstone som en del av vissa industrikapitalisters verksamhet. Dessa spelar sålunda samma roll som leverantörer av konstant kapital åt dem som producerar existensmedel. Köpmannen får alltså för det första sitt konstanta kapital ersatt och för det andra profit på detta. Härigenom minskar alltså industrikapitalistens profit. Men på grund av den koncentration och de besparingar som är förbundna med arbetsfördelningen blir denna minskning mindre än om han själv hade satsat detta kapital. Minskningen av profitkvoten blir mindre, eftersom det investerade kapitalet är mindre.
Hittills består alltså försäljningspriset av B + K + profiten på B + K. Efter det som hittills sagts erbjuder denna del av försäljningspriset ingen svårighet. Men nu tillkommer b med det av köpmannen investerade variabla kapitalet.
Försäljningspriset blir därigenom B + K + b + profiten på B + K + profiten på b.
B ersätter bara inköpspriset men tillfogar inte detta pris någon del utom profiten på B. K tillfogar inte bara profiten på K utan K själv; men K + profiten på K, den i form av konstant kapital investerade delen av cirkulationskostnaderna + den motsvarande genomsnittsprofiten, skulle vara större i industrikapitalistens hand än den är i köpmannakapitalistens. Minskningen av genomsnittsprofiten framträder i den formen, att efter avdrag av B + K från det investerade industrikapitalet den fulla genomsnittsprofiten beräknas, men avdraget B + K från genomsnittsprofiten betalas till köpmannen, så att detta avdrag framstår som profit på ett särskilt kapital, köpmanskapitalet.
Men med b + profiten på b eller i det givna fallet, då profitkvoten antages vara 10%, med b + 1/10 b, förhåller det sig annorlunda, och här ligger den verkliga svårigheten.
Vad köpmannen köper med b är enligt förutsättningen enbart kommersiellt arbete, alltså arbete som är nödvändigt för att förmedla kapitalcirkulationens funktioner, W-G och G-W. Men kommersiellt arbete är sådant arbete som överhuvud taget är nödvändigt för att ett kapital ska kunna fungera som köpmanskapital, för att det ska kunna förmedla förvandlingen av vara till pengar och av pengar till vara. Det är arbete som realiserar men inte skapar värden. Och bara såvida ett kapital förrättar dessa funktioner - alltså en kapitalist förrättar dessa operationer, detta arbete med sitt kapital - fungerar kapitalet som köpmanskapital och tar del i regleringen av den allmänna profitkvoten, d.v.s. drar sin dividend ur totalprofiten. Men (b + profiten på b) tycks innehålla i första hand betalning för arbete (ty det gör ingen skillnad om industrikapitalisten betalar köpmannens eget arbete eller arbete som utförts av hans anställda) och i andra hand profit på denna betalning av arbete som köpmannen själv skulle ha utfört. Köpmanskapitalet får för det första återbetalning av b och för det andra profit på det. Förklaringen är att köpmanskapitalet för det första låter sig betalas för det arbete vari det fungerar som köpmanskapital, och för det andra låter sig betalas profit emedan det fungerar som kapital, d.v.s. förrättar det arbete för vilket profit betalas åt detta som fungerande kapital. Denna fråga måste därför lösas.
Låt oss sätta B = 100, b = 10 och profitkvoten = 10%. Vi sätter K = 0 för att inte i onödan få denna del av inköpspriset, som inte hör hit och som redan har behandlats, med i beräkningen. Då skulle försäljningspriset vara = B + p + b + p (=B + Bp' + b + bp', där p' är profitkvoten) = 100 + 10 + 10 + 1 = 121.
Men om köpmannen inte investerar b i arbetslöner - då b bara kan betalas ut för kommersiellt arbete, alltså för arbete som är nödvändigt för att realisera värdet av det varukapital som industrikapitalet för ut på marknaden - så skulle saken förhålla sig på följande sätt: för att köpa eller sälja för B = 100 ger köpmannen ut sin tid, och här vill vi anta att detta är den enda tid han förfogar över. Det kommersiella arbete, som representeras av b, eller 10, förutsätter, om det skulle betalas med profit i stället för arbetslön, att ett andra köpmanskapital existerar, som är = 100, då detta efter 10% är = b = 10. Detta andra B = 100 skulle inte ingå som tillskott i varans pris men väl de 10%. Därför blev det två operationer å 100 = 200, att köpa varor för 200 + 20 = 220.
Absolut taget är köpmanskapitalet ingenting annat än en självständiggjord form av en del av det i cirkulationsprocessen fungerande industrikapitalet, därför måste alla frågor som hänför sig till detsamma lösas genom att man närmast uppställer problemet i den form, där de för köpmanskapitalet speciella fenomenen ännu inte framträder självständigt utan i direkt sammanhang med industrikapitalet som en gren av detta. Det merkantila kapitalet fungerar permanent som kontor i cirkulationsprocessen till skillnad från industrins kontorsfunktion. Här ska alltså det b, som det nu närmast gäller, undersökas med utgångspunkt från industrikapitalistens kontor.
Från början är detta kontor alltid försvinnande litet jämfört med industriarbetsplatsen. Annars är det givet, att i den mån produktionsskalan utvidgas ökar de kommersiella operationerna, som ständigt måste utföras för att få industrikapitalet att cirkulera. Både för att sälja produkten som finns i form av varukapital, och för att förvandla de inkommande pengarna till produktionsmedel igen och föra räkenskap över det hela. Prisberäkning, bokföring, kassaföring, korrespondens hör alltsammans hit. Ju mer utvecklad produktionsskala, desto större även om ingalunda proportionellt, är industrikapitalets handelsoperationer, alltså även arbetet och de övriga cirkulationskostnaderna för att realisera värdet och mervärdet. Det blir därför nödvändigt att använda kommersiella lönarbetare, som bildar det egentliga kontoret. Utlägget för dessa, fastän det göras i form av arbetslön, skiljer sig från det variabla kapital som är utlagt vid inköp av produktivt arbete. Det ökar industrikapitalistens utlägg, mängden kapital att investera, utan att direkt öka mervärde. Ty det är ett utlägg, betalt för arbete som användes enbart för att realisera redan skapade värden. Liksom varje annat utlägg av detta slag minskar också detta profitens kvot, emedan det investerade kapitalet växer men inte mervärdet. Om mervärdet m är konstant men det investerade kapitalet C växer till C + ΔC, så inträder i stället för profitkvoten - den mindre profitkvoten m'/(C + ΔC). Industrikapitalisten försöker alltså att begränsa dessa cirkulationskostnader alldeles som sina utlägg för konstant kapital till deras minimum. Alltså förhåller sig inte industrikapitalet på samma sätt till sina kommersiella som till sina produktiva lönarbetare. Ju mer produktiva arbetare som användas vid i övrigt lika förhållanden, desto mäktigare produktion, desto större mervärde eller profit. Men tvärtom däremot. Ju större produktionens skala och ju större värde och därmed mervärde att realisera, ju större alltså det producerade varukapitalet, desto mer växer byråkostnaderna, absolut även om inte relativt, och ger anledning till en slags arbetsdelning. Att profiten är en förutsättning för dessa utgifter visar sig bl.a. däri, att när den kommersiella lönen växer en del av densamma ofta betalas genom procentandel i profiten. Det ligger i sakens natur, att ett arbete som enbart består i förmedlande operationer, som är förbundna dels med beräkning av värden, dels med deras realiserande, och dels med återförvandling av den realiserade penningen till produktionsmedel, vars omfattning alltså är avhängigt storleken av de producerade värdena som ska realiseras, att ett sådant arbete inte verkar som orsak, som det direkt produktiva arbetet gör, utan som en följd av storleken respektive mängden av dessa värden. Likadant förhåller det sig med de andra cirkulationskostnaderna. För att kunna mäta mycket, kunna väga, förpacka, transportera, måste mycket finnas där; mängden packnings- och transportarbete är avhängigt varumängden som är objekt för verksamheten, inte tvärtom.
Den kommersiella arbetaren producerar inte direkt mervärde. Men priset på hans arbete bestämmes genom värdet på hans arbetskraft, alltså dess produktionskostnader, medan utövandet av denna arbetskrafts verksamhet som anspänning, kraftyttring och nötning liksom ifråga om varje annan lönarbetare inte alls är begränsat genom värdet av hans arbetskraft. Hans lön står därför inte i något nödvändigt förhållande till den profitmängd, som han hjälper kapitalisten att realisera. Vad han kostar kapitalisten och vad han inbringar honom är olika storheter. Han inbringar honom något, inte genom att direkt skapa mervärde utan genom att hjälpa till att minska kostnaderna för att realisera mervärdet, såvida han utför arbete som till en del är obetalt. Den egentliga kommersiella arbetaren tillhör den bättre betalda klassen av lönarbetare, vars arbete är kvalificerat och står över genomsnittsarbetet. Men under det kapitalistiska produktionssättets utveckling har lönen en tendens att falla t.o.m. i förhållande till genomsnittsarbetet. I första hand genom arbetsdelning inom kontoret. Man behöver bara producera en ensidigt utvecklad arbetsduglighet och kostnaderna för denna produktion betalas inte av kapitalisten, utan arbetarens skicklighet utvecklas genom själva funktionen, och detta desto snabbare ju ensidigare arbetet blir med arbetsdelningen. För det andra emedan förutbildningen, handels- och språkkunskaper o.s.v. reproduceras allt raskare, lättare, allmännare och billigare ju mer det kapitalistiska produktionssättet inriktar undervisningsmetoderna o.s.v. på det praktiska. När folkbildningen blir allmän tillätes en rekrytering av denna kategori ur klasser som tidigare var uteslutna därifrån och var vana vid sämre villkor. Detta ökar tillströmningen och därmed konkurrensen. Under den kapitalistiska produktionens fortskridande minskar därmed med några undantag värdet av dessa människors arbetskraft; deras lön sjunker medan deras arbetsduglighet tilltar. Kapitalisten ökar antalet av dessa arbetare, om mera värde och profit finns att realisera. Tillväxten av detta arbete är alltid verkan av, aldrig orsak till att mervärdet ökar.[39a*]
Det försiggår alltså en fördubbling. Å ena sidan är funktionerna varukapital och penningkapital (därmed i vidare mening kommersiellt kapital) allmänna formbestämningar av det industriella kapitalet. Å andra sidan är särskilda kapital, alltså även särskilda grupper av kapitalister, verksamma uteslutande i dessa funktioner, och dessa blir då särskilda områden för kapitalökningen. Endast för det merkantila kapitalet förekommer självständiga kommersiella funktioner och cirkulationskostnader. Den sida av industrikapitalet som är inriktad på cirkulationen existerar inte bara i sin ständiga tillvaro som varukapital och penningkapital utan även i kontoret vid sidan om verkstaden. Men för det merkantila kapitalet blir kontoret självständigt. Kontoret utgör dess enda verkstad. Den del av kapitalet, som användes i form av cirkulationskostnader, blir större hos storköpmannen än hos industrikapitalisten därför att utanför den egna affärskontoret, som hör till varje industriell verkstad, är den del av kapitalet, som hela klassen industrikapitalister använder på detta sätt, koncentrerad i händerna på enskilda köpmän. Liksom de ombesörjer att cirkulationsfunktionerna fortsätter, ombesörjer de också de cirkulationskostnader som härrör ur dessa funktioner.
För industrikapitalet framstår och är cirkulationskostnaderna omkostnader. För köpmannen framstår de som källan till hans profit, som - den allmänna profitkvoten förutsatt - står i proportion till deras storlek. De utlägg som görs för dessa cirkulationskostnader är därför för det merkantila kapitalet en produktiv placering. Alltså är även det kommersiella arbete, som det köper, omedelbart produktivt för detsamma.
Industrikapitalets omslag är en enhet av dess produktions- och cirkulationstid och omfattar därmed hela produktionsprocessen. Köpmanskapitalets omslag är däremot, då det i verkligheten endast är varukapitalets rörelse som har blivit självständig, bara den första fasen av varans metamorfos, W-G, som en återflytande rörelse av ett särskilt kapital; G-W, W-G i kommersiell mening som köpmanskapitalets omslag. Köpmannen köper, förvandlar sina pengar till vara, säljer sedan och förvandlar samma vara åter till pengar, o.s.v. i ständig upprepning. Inom cirkulationen visar sig industrikapitalets metamorfos alltid som W1-G-W2; de pengar som realiserats genom försäljningen av W1 begagnas för att köpa W2, nya produktionsmedel. Detta är det verkliga utbytet av W1 och W2, och samma pengar växlar sålunda ägare två gånger. Dess rörelse förmedlar utbytet av två olikartade varor W1 och W2. Men i fråga om köpmannen, i G-W-G', växlar tvärtom samma vara ägare två gånger. Denna vara förmedlar bara penningarnas återflöde till honom.
Om köpmanskapitalet t.ex. är 100 £ och köpmannen köper vara för dessa 100 £ och säljer denna vara för 110 £, så har detta hans kapital på 100 gjort ett omslag, och antalet omslag per år hänger på hur ofta denna rörelse upprepas under året.
Här bortser vi alldeles från de kostnader, som kan finnas i differensen mellan inköpspris och försäljningspris, då dessa kostnader ingenting ändrar i den form vi nu analyserar.
Antalet omslag för ett givet köpmanskapital är alltså helt analogt med penningens upprepade omlopp som rent cirkulationsmedel. Liksom samma thaler, om den gör tio omlopp, köper 10 gånger sitt värde i varor, så köper köpmannens penningkapital om 100, om det t.ex. gör 10 omslag, 10 gånger sitt värde i varor eller realiserar ett totalt varukapital om 10-dubbla värdet = 1.000. Men skillnaden är denna: i penningens omlopp som cirkulationsmedel är det samma mynt som löper genom olika händer, alltså upprepade gånger fullbordar samma funktion och därmed genom omloppets hastighet ersätter vad som fattas i mängd av mynt i omlopp. Men i fråga om köpmannen är det samma penningkapital, likgiltigt av vilka penningenheter det är sammansatt, samma penningvärde som upprepade gånger till sitt värdes belopp köper och säljer varukapital och därmed, i samma hand upprepat som G + ΔG, flyter tillbaka till sin utgångspunkt som värde + mervärde. Detta karakteriserar dess omslag som kapitalomslag. Det undandrar ständigt cirkulationen mer pengar än det för in i denna. Det är för övrigt självklart, att med ett snabbare omslag av köpmanskapitalet (då också penningens funktion som betalningsmedel överväger vid utvecklat kreditväsen) också samma penningmängd gör sina omlopp i snabbare takt. Varuhandelskapitalets upprepade omslag uttrycker emellertid aldrig något annat än upprepning av köp och försäljning, medan industrikapitalets upprepade omslag uttrycker periodiciteten och förnyelsen av den totala reproduktionsprocessen (konsumtionsprocessen innesluten). För köpmanskapitalet däremot framstår detta bara som en yttre betingelse. Industrikapitalet måste ständigt föra ut varor på marknaden och åter dra dem därifrån för att köpmanskapitalets snabba omslag ska bli möjligt. Är hela reproduktionsprocessen långsam, så försenas även köpmanskapitalets omslag. Visserligen förmedlar köpmanskapitalet det produktiva kapitalets omslag; men bara såvida det förkortar dess omloppstid. Köpmanskapitalet inverkar inte direkt på produktionstiden, som likaledes utgör en gräns för industrikapitalets omslagstid. Detta är den första gränsen för köpmanskapitalets omslag. Men för det andra är detta omslag, bortsett från den begränsning som den reproduktiva konsumtion utgör, slutgiltigt begränsat genom den totala individuella konsumtionens hastighet och omfång, eftersom hela den i konsumtionsfonden ingående delen av varukapitalet är beroende av denna.
Men för det första (bortsett från omslagen inom köpmansvärlden, där en köpman alltid säljer samma vara till en annan och denna slags cirkulation kan se mycket blomstrande ut under spekulationstider) förkortar nu köpmanskapitalet fasen W-G för det produktiva kapitalet. För det andra förfogar det genom det moderna kreditsystemet över en stor del av samhällets totala penningkapital, så att det kan upprepa sina inköp redan innan det definitivt har sålt det tidigare köpta. Härvid är det utan betydelse om vår köpman säljer direkt till de sista konsumenterna eller om det ligger 12 andra köpmän mellan dem. På grund av reproduktionsprocessens väldiga elasticitet som ständigt kan drivas ut över varje given begränsning, finner köpmannen inga eller mycket tänjbara gränser i produktionen själv. Vid sidan om den skilsmässa mellan W-G och G-W, som är en följd av varans natur, skapas här alltså en fiktiv efterfrågan. Trots köpmanskapitalets självständiga status är dess rörelse aldrig något annat än industrikapitalets rörelse inom cirkulationssfären. Men i kraft av denna självständighet rör det sig inom vissa gränser oberoende av reproduktionsprocessens spärrar och driver den därför t.o.m. över dessa. Det inre beroendet och den yttre självständigheten driver köpmanskapitalet till en punkt där det inre sammanhanget våldsamt återställes genom en kris.
Därav kommer det fenomenet i kriserna, att de inte först visar sig och bryter ut i detaljhandeln, som har att göra med den omedelbara konsumtionen, utan på grosshandelns och bankernas område, där samhällets penningkapital ställes till förfogande.
Även om fabrikanten faktiskt säljer till exportören och denna i sin tur till sina främmande kunder, importören finner avsättning för sina varor hos fabrikanten och denne för sina produkter hos grosshandlaren o.s.v., så kan varan ligga osåld på ett eller annat ställe. Eller en annan gång blir förråden hos alla producenter och mellanhänder så småningom överfyllda. Konsumtionen befinner sig vanligen just då i högsta blomstring, dels därför att en industrikapitalist sätter en hel rad andra i rörelse, dels därför att de arbetare som de sysselsätter nu har gott om arbete och mer än vanligt att ge ut. Med kapitalisternas inkomst tilltar likaledes deras utgifter. Dessutom försiggår, som vi har sett (bok II, avd. 3) en ständig cirkulation mellan konstant kapital och konstant kapital (även bortsett från den påskyndade ackumulationen). Denna är först såtillvida oberoende av den individuella konsumtionen som den aldrig ingår i denna, men begränsas ändå definitivt genom den, eftersom produktionen av konstant kapital aldrig försiggår för sin egen skull utan bara därför att det behövs mer konstant kapital i de produktionssfärer, vilkas produkter ingår i den individuella konsumtionen. Under en tid kan detta hållas löpande, stimulerat genom en uppdriven efterfrågan, och i sådana grenar går affärerna både för köpmän och industriella därför mycket bra. Krisen inträder så snart återbetalningarna från köpmän som säljer vidare (eller vilkas lager också har hopat sig på hemmamarknaden) försiggår så långsamt och med små belopp, att bankerna yrkar på betalning eller växlarna på de köpta varorna förfaller, innan återförsäljning har hunnit ske. Då börjar tvångsförsäljningar, försäljningar för att kunna betala. Och därmed är kraschen, som på en gång gör slut på det skenbara välståndet, ett faktum.
Ytligheten och meningslösheten i köpmanskapitalets omslag är emellertid ännu större, emedan omslag av samma köpmanskapital kan förmedla omslagen av mycket olika produktiva kapital samtidigt eller efter varandra.
Köpmanskapitalets omslag kan emellertid inte bara förmedla olika industrikapitals omslag utan också den motsatta fasen av varukapitalets metamorfoser. Köpmannen köper t.ex. linneväv av fabrikanten och säljer den till blekning. Här representerar alltså omslaget av samma köpmanskapital - i själva verket samma W-G, realiseringen av linneväven - två motsatta faser för två olika industrikapital. Såvida köpmannen överhuvud säljer för produktiv konsumtion, representerar hans W-G alltid ett industrikapitals G-W och hans G-W alltid ett annat industrikapitals W-G.
Om vi, som i detta kapitel, utlämnar K, cirkulationskostnaderna, den del av kapitalet som köpmannen investerar utom den summa han lagt ut för varorna, så bortfaller naturligtvis också AK, tillskottsprofiten som han gör på detta tillskottskapital. Detta är alltså det strikt logiska och matematiskt riktiga betraktelsesättet, om det gäller att se hur köpmanskapitalets profit och omslag inverkar på priserna.
Om produktionspriset för ett pund socker är 1 £, så skulle köpmannen med 100 £ kunna köpa 100 pund socker. Köper och säljer han under loppet av ett år denna kvantitet och är den årliga genomsnittsprofiten 15%, så skulle han lägga på 15 £ på 100 £, och på 1 £ produktionspriset för 1 pund = 3 sh. Han skulle alltså sälja ett pund socker för 1 £ 3 sh. Faller däremot produktionspriset på 1 pund socker till 1 sh., så skulle köpmannen med 100 £ inköpa 2.000 pund och sälja pundet till 1 sh. 14/5 d. liksom förut vore årsprofiten på det i sockerhandeln investerade kapitalet på 100 £ = 15 £. Han måste bara i det ena fallet sälja 100, i det andra fallet 2.000 pund. Produktionsprisets höga eller låga nivå hade ingenting att göra med profitkvoten, men den hade ett mycket stort, ja avgörande inflytande på storleken av den alikvota del av försäljningspriset på varje pund socker, som går till merkantil profit, d.v.s. det pristillägg som köpmannen gör på en viss kvantitet vara (produkt). Är produktionspriset på en vara lågt, så blir även den summa som köpmannen satsar i dess inköpspris liten, d.v.s. för en bestämd mängd av den. Därför blir också, vid en given profitkvot, den profit han gör på denna billiga vara liten. Eller, vilket kommer på ett ut, han kan då med ett givet kapital om t.ex. 100 köpa en stor mängd av denna billiga vara, och den totalprofit om 15 som han gör på de 100 fördelar sig i obetydliga bråkdelar över varje enskilt stycke av denna varumassa. Vid omvänt förhållande, tvärtom. Detta hänger helt och hållet på den större eller mindre produktiviteten av det industrikapital med vars varor han driver handel. Om vi undantar fall, där köpmannen är monopolist och även produktionen monopoliserad, som på sin tid exempelvis var fallet med det holländsk-ostindiska kompaniet [42], så kan ingenting vara enfaldigare än den vanliga föreställningen att det beror på köpmannen om han vill sälja mycket vara för liten profit eller litet vara för mycket profit på den enskilda varan. De båda gränserna för hans försäljningspris är: å ena sidan produktionspriset för varan över vilket han inte har någon kontroll, å andra sidan genomsnittsprofitkvoten, vilken han lika litet kontrollerar. Det enda han kan besluta över, varvid emellertid storleken av det kapital han disponerar och andra omständigheter måste tas med i beräkningen, är om han vill handla med dyra eller billiga varor. Det hänger därför helt och hållet på det kapitalistiska produktionssättets utvecklingsgrad och inte på köpmannens godtycke, hur han lyckas med detta. Bara ett rent handelskompani sådant som det gamla holländsk-ostindiska, som hade monopol på produktionen, kunde inbilla sig, att det var möjligt att fortsätta med en metod som på sin höjd svarade mot den kapitalistiska produktionens begynnelseskede under helt förändrade förhållanden.[40*]
Bland annat följande omständigheter bidrar till att upprätthålla denna populära fördom, vilken för övrigt liksom alla falska föreställningar om profit etc. uppkommer ur observationer av ren handel och ur köpmännens vidskepelse.
För det första: Konkurrensföreteelser, som emellertid bara gäller fördelningen av den merkantila profiten bland de enskilda köpmännen, andelsägarna i det totala köpmanskapitalet; om t.ex. någon säljer billigare för att slå ut sin konkurrent.
För det andra: En ekonom av professor Roschers kaliber kan alltjämt i Leipzig inbilla sig, att det var "klokhets- och humanitetsskäl", som framkalla förändringen i försäljningspriser och att denna inte är ett resultat av själva omvälvningen i produktionsprocessen [43].
För det tredje: Sjunker produktionspriserna till följd av arbetets stigande produktivkraft och sjunker därmed även försäljningspriserna, så stiger ofta efterfrågan ännu snabbare än utbudet och därmed marknadspriserna, så att försäljningspriserna avkastar mer än genomsnittsprofiten.
För det fjärde: En köpman kan sänka försäljningspriset (vilket aldrig är något annat än att sätta ner den profit som han vanligen lägger på priset) för att få ett större kapital att snabbare slå om i sitt företag. Allt detta är saker som vara angår konkurrensen mellan köpmännen själva.
Det har redan visats i Bok I, kap 15, att varuprisernas höga eller låga nivå varken bestämmer mervärdemängden, som ett givet kapital producerar, eller mervärdekvoten; fastän priset på den enskilda varan och därmed även delen mervärde på detta pris är större eller mindre alltefter den relativa kvantitet vara som en given kvantitet arbete producerar. Priserna på varje varukvantitet är bestämda genom totalkvantiteten av det i dessa varor försakligade arbetet, såvida de motsvarar värdena. Om litet arbete försakligas i mycket vara, så är priset på den enskilda varan lågt och det mervärde den innehåller litet. Hur det i en vara förkroppsligade arbetet fördelar sig i betalt och obetalt arbete, vilken kvantitet av detta pris därför representerar mervärdet, har ingenting att göra med denna totalkvantitet arbete, alltså med varans pris. Men mervärdets kvot är inte avhängig den absoluta storleken av mervärdet, som innehålles i den enskilda varans pris, utan dess relativa storlek, dess förhållande till arbetslön som finns i samma vara. Kvoten kan därför vara stor fastän den absoluta storleken av mervärdet för varje enskild vara är liten. Denna absoluta storlek av mervärdet i varje enskild vara beror i första hand på arbetets produktivitet och bara i andra hand på dess fördelning i betalt och obetalt.
I fråga om det kommersiella försäljningspriset är produktionspriset t.o.m. en given förutsättning.
De kommersiella varuprisernas höjd var tidigare beroende av 1) produktionsprisernas höjd, d.v.s. arbetets improduktivitet; 2) avsaknaden av en allmän profitkvot, genom att köpmanskapitalet drog till sig en mycket högre andel av mervärdet än som tillkommit det om kapitalet haft en större allmän rörlighet. Att detta tillstånd upphörde är alltså från båda sidor sett ett resultat av det kapitalistiska produktionssättets utveckling.
Köpmanskapitalets omslag är längre eller kortare, deras antal är alltså större eller mindre i olika handelsgrenar. Inom samma handelsgren är omslagen snabbare eller långsammare i olika faser av den ekonomiska cykeln. Emellertid förekommer ett visst genomsnittligt antal omslag, vilket framgår av erfarenheten.
Vi har redan sett, att köpmanskapitalets omslag är olikt industrikapitalets. Detta ligger i sakens natur; en enskild fas i industrikapitalets omslag framstår som fullständigt omslag för ett särskilt köpmanskapital eller åtminstone för en del därav. Det står också i ett annat förhållande till profit- och prisbestämningen.
För industrikapitalet uttrycker omslaget å ena sidan reproduktionsprocessens periodicitet, och därför är mängden varor som marknadsföras under en viss period beroende av detta. Å andra sidan bildar omloppstiden en gräns men en tänjbar sådan, som har en mer eller mindre begränsande inverkan på bildandet av värde och mervärde eftersom den begränsar produktionsprocessens omfång. Omslaget ingår därför bestämmande i mängden årligen producerat mervärde och därmed i bildandet av den allmänna profitkvoten men inte som ett positivt utan som ett begränsade element. Däremot är genomsnittsprofitkvoten en given storlek för köpmanskapitalet. Det medverkar inte direkt i skapandet av profiten eller mervärdet och ingår i utbildandet av den allmänna profitkvoten bara såtillvida som det, proportionellt till den del av totalkapitalet som det utgör, drar sin dividend ur den profitmängd som industrikapitalet producerar.
Ju större omslagstalet för ett industrikapital är, under de betingelser som analyserats i bok II, avd. II, desto större är profitmängden som det bildar. Genom uppkomsten av en allmän profitkvot blir visserligen totalprofiten fördelad mellan de olika kapitalen, inte efter de proportioner i vilka de direkt deltar i produktion av totalkapital, utan i proportion till de alikvota delar de utgör av totalkapitalet, d.v.s. i förhållande till deras storlek. Detta ändrar dock ingenting i sakens natur. Ju större antalet omslag av det industriella totalkapitalet är desto större profitmängd, mängden årligen producerat mervärde och därmed vid i övrigt lika omständigheter profitkvoten. Annorlunda med köpmanskapitalet. För detta är profitkvoten en given storhet, bestämd å ena sidan genom den mängd profit som industrikapitalet producerar och å andra sidan genom den relativa storleken av det totala handelskapitalet, genom dess kvantitativa förhållande till summan av det i produktionsprocessen och cirkulationsprocessen investerade kapitalet. Antalet av dess omslag inverkar visserligen bestämmande på dess förhållande till totalkapitalet eller på den relativa storleken av det för cirkulationen nödvändiga köpmanskapitalet, eftersom det är klart att det nödvändiga köpmanskapitalets absoluta storlek och dess omslagshastighet står i ett omvänt förhållande till varandra; dess relativa storlek eller den andel det bildar av totalkapitalet är emellertid given genom dess absoluta storlek, alla andra omständigheter satta lika. Är totalkapitalet 10.000, så är det, om köpmanskapitalet är 1/10 av detta = 1.000; är totalkapitalet 1.000, så är 1/10 = 100. Dess absoluta storlek varierar beroende på totalkapitalets storlek, ehuru dess relativa storlek är lika. Men här antar vi dess relativa storlek, säg 1/10 av totalkapitalet, som given. Denna dess relativa storlek blir själv bestämd genom omslaget. Vid ett snabbt omslag är dess absoluta storlek t.ex. = 1.000 £ i det första fallet = 100 i det andra och därmed dess relativa storlek = 1/10 Vid långsammare omslag är dess absoluta storlek säg = 2.000 i första fallet = 200 i andra. Därmed har dess relativa storlek växt från 1/10 till 1/5 av totalkapitalet. Omständigheter som förkortar köpmanskapitalets genomsnittsomslag, t.ex. transportmedlens utveckling, reducerar i motsvarande grad köpmanskapitalets absoluta storlek och höjer därmed den allmänna profitkvoten. Blir genomsnittsomslaget långsammare, tvärtom. Jämfört med tidigare förhållanden har ett utvecklat kapitalistiskt produktionssätt en dubbel effekt på köpmanskapitalet: samma kvantitet varor slår om med en mindre mängd verkligt fungerande köpmanskapital och på grund av dess snabbare omslag och den större hastigheten i reproduktionsprocessen på vilket detta beror, minskar köpmanskapitalet i förhållande till industrikapitalet. Men å andra sidan: med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet blir all produktion varuproduktion och därmed faller alla produkter i händerna på cirkulationsförmedlarna. Här tillkommer att i tidigare produktionssätt, som producerar i liten skala, bortsett från den mängd produkter för direkt konsumtion in natura av producenten själv och den mängd prestationer som göras in natura, en mycket stor del av producenterna sålde sin vara direkt till konsumenterna eller arbetade på deras personliga beställning. Trots att därför det kommersiella kapitalet i tidigare produktionssätt var större i förhållande till det varukapital som det slog om, var det:
1) absolut mindre, eftersom den som vara producerade delen av totalprodukten, som måste ingå i cirkulationen som varukapital och faller i köpmännens händer, är oproportionerligt liten; det var mindre därför att varukapitalet var mindre. Samtidigt var det emellertid proportionsvis större, inte bara på grund av att dess omslag var långsammare eller i förhållande till den varumängd som det slog om. Det var större emedan priset för denna varumängd, alltså även det köpmanskapital som investerats i denna, till följd av arbetets lägre produktivitet var större än i den kapitalistiska produktionen, samma värde alltså representerat av en mindre mängd varor.
2) Nu produceras inte endast en större varumängd på basis av det kapitalistiska produktionssättet (även om det minskade värdet av denna varumängd tages med i beräkningen); utan samma mängd av en produkt bildar en större mängd vara, d.v.s. allt mer av varan kommer ut i handeln, t.ex. spannmål. Till följd av detta växer för övrigt inte bara mängden köpmanskapital utan överhuvud taget allt kapital som har placerats i cirkulationen, t.ex. i sjöfart, järnvägar, telegrafi etc.
3) Men, och behandlingen av denna aspekt tillhör "kapitalens konkurrens": det köpmanskapital, som fungerar endast till hälften eller inte alls, växer med framstegen i det kapitalistiska produktionssättet, med lättheten att vinna insteg i detaljhandeln, med spekulationen och överflödet på frigjort kapital.
Men olikheten i omslaget i olika handelsgrenar inverkar inte på storleken av den totalprofit som tillkommer köpmanskapitalet eller på den allmänna profitkvoten, förutsatt som givet köpmanskapitalets relativa storlek i förhållande till totalkapitalet. Köpmannens profit bestämmes inte genom mängden varukapital som han slår om utan genom storleken av det penningkapital som han investerar för att förmedla detta omslag. Är den allmänna årsprofiten 15% och köpmannen investerar 100 £, så säljer han sin vara för 115, om hans kapital slår om en gång per år. Slår hans kapital om 5 gånger per år, så kommer han att sälja ett varukapital, vars inköpspris är 100, fem gånger om året för 103, alltså under hela året ett varukapital om 500 för 515. Men detta gör på hans investerade kapital 100 som förut årsprofit om 15. Vore detta inte fallet, så skulle köpmanskapitalet i förhållande till antalet omslag avkasta mycket högre profit än industrikapitalet, vilket strider mot lagen om den allmänna profitkvoten.
Antalet omslag av köpmanskapitalet i olika handelsgrenar berör alltså direkt varornas merkantila priser. Storleken av det merkantila pristillägget, den alikvota delen av den merkantila profiten för ett givet kapital, som faller på den enskilda varans produktionspris, står i omvänt förhållande till köpmanskapitalets omslagshastighet i olika affärsgrenar. Slår ett köpmanskapital om fem gånger per år, så lägger det till varukapitalet av samma värde bara 1/5 av det påslag som ett annat köpmanskapital, vilket kan slå om bara en gång per år, lägger till ett varukapital av samma värde.
Den inverkan på försäljningspriserna, som den genomsnittliga omslagsperioden för kapital i olika affärsgrenar utövar, reduceras till att i förhållande till denna omslagshastighet samma profitmängd, som vid given storlek av köpmanskapitalet är bestämd oberoende av den speciella karaktären av detta kapitals kommersiella operationer, fördelar sig olika på varumängder av samma värde, vid 5-faldigt omslag per år t.ex. tillsätter varupriset 15/5 = 3%, vid omslag en gång per år däremot 15%.
Samma procentsats för den kommersiella profiten höjer alltså i olika handelsgrenar varornas försäljningspris med helt olika procentsiffror beräknade på värdet av dessa varor alltefter förhållandet mellan deras omslagstider.
I fråga om industrikapitalet påverkar däremot omslagstiden inte på något sätt värdestorleken av de producerade enskilda varorna, fastän den berör mängden värde och mervärde som ett givet kapital på en given tid producerar, därför att den påverkar kvantiteten exploaterat arbete. Visserligen döljes detta och ser ut att vara något annat, när man endast har produktionspriserna i blickpunkten, men detta beror bara på att produktionspriserna för de olika varorna enligt de tidigare utvecklade lagarna avviker från deras värden. Betraktar man den totala produktionsprocessen, den av det totala industrikapitalet producerade varumängden, så finner man genast den allmänna lagen bekräftad.
Medan alltså ett noggrannare studium av omslagstidens inflytande på industrikapitalets värdebildning leder tillbaka till den allmänna lagen och den politiska ekonomins grundval, nämligen att varornas värden är bestämda genom den arbetstid de innehåller, så visar det inflytande, som köpmanskapitalets omslag har på de merkantila priserna, fenomen som synas förutsätta, om man inte gör vidlyftiga analyser av mellanlederna, en rent godtycklig bestämning av priserna; nämligen att de bestämmas bara av kapitalets fasta beslut att göra en bestämd kvantitet profit per år. Detta inflytande av omslagen ger ett intryck av att cirkulationsprocessen som sådan bestämmer varornas priser inom vissa gränser oberoende av produktionsprocessen. Alla ytliga och bakvända föreställningar om reproduktionens totalprocess är härledda från studier av köpmanskapitalet och från föreställningar, som dess speciella rörelser framkallar i deras medvetande som förmedlar cirkulationen.
Om, som läsaren till sin ledsnad insett, analysen av de verkliga inre sammanhangen i den kapitalistiska produktionsprocessen är en mycket invecklad sak och ett omfattande arbete; om det är ett verk för vetenskapen att föra tillbaka den synliga, som företeelse framträdande rörelsen på den inre, verkliga rörelsen, så är det självklart att det måste utbildas föreställningar om lagarna för produktionen i de kapitalistiska cirkulations- och produktionsförmedlarnas huvuden som helt avviker från dessa lagar och bara är det medvetna uttrycket för den skenbara rörelsen. En köpman, börsspekulant, bankir har ofrånkomligen alldeles bakvända föreställningar. Hos fabrikanterna förvanskas de genom de cirkulationsakter, som deras kapital är underkastade och genom utjämningen av den allmänna profitkvoten.[41*] I deras medvetande måste också konkurrensen oundvikligen få en alldeles bakvänd roll. När värdets och mervärdets gränser är givna, så är det lätt att förstå hur kapitalens konkurrens förvandlar värdena till produktionspriser och vidare till merkantila priser och mervärdet till genomsnittsprofit. Men utan dessa gränser är det absolut omöjligt att förstå varför konkurrensen reducerar den allmänna profitkvoten till den ena gränsen i stället för den andra, till 15% i stället för 1.500%. Konkurrensen kan bara reducera den till en nivå, men innefattar inte något element som är i stånd att bestämma själva nivån.
Sett från köpmanskapitalets ståndpunkt framstår alltså omslaget själv som prisbestämmande. Medan industrikapitalets omslagshastighet, om den sätter ett givet kapital i stånd att exploatera antingen mer eller också mindre arbete, verkar bestämmande och begränsande på profitmängden och därmed på profitens allmänna kvot, så är å andra sidan för det merkantila kapitalet profitkvoten given som ett yttre faktum och däremot dess inre sammanhang med bildandet av mervärdet alldeles utsuddat. Om samma industrikapital vid i övrigt lika omständigheter och särskilt vid lika organisk sammansättning slår om fyra gånger per år i stället för två, producerar det dubbelt så mycket mervärde och därmed profit. Detta visar sig påtagligt, så snart och så länge detta kapital besitter monopol på det förbättrade produktionssätt som tillåter detta påskyndande av omslaget. Men i olika handelsgrenar framträder olika omslagstider tvärtom så att den profit som görs på ett visst varukapitals omslag står i omvänd proportion till antalet omslag av det penningkapital som investerats i detta varukapital. "Small profits and quick returns" framträder särskilt för en "shopkeeper" som en princip, som han följer av princip.
För övrigt är det självklart, att denna lag om köpmanskapitalets omslag i varje handelsgren och bortsett från växlande, varandra kompenserande, raskare och långsammare omslag bara gäller för det genomsnitt av omslag som utmärker hela det i denna gren investerade köpmanskapitalet. Kapitalet A, opererande i samma gren som B, må göra mer eller mindre än genomsnittstalet av omslag. I detta fall gör de andra mindre eller mer. Detta ändrar ingenting i omslaget för den i denna gren anlagda totala massan av köpmanskapital. Men det har avgörande betydelse för den enskilde köpmannen eller småhandlaren. Han gör i detta fall en merprofit alldeles som industrikapitalister gör merprofiter, om de producerar under gynnsammare betingelser än de genomsnittliga. Om konkurrensen tvingar honom till detta, så kan han sälja billigare än affärskumpanen utan att sänka sin profit under genomsnittet. Är de betingelser som sätter honom i stånd till snabbare omslag, sådana betingelser som man kan köpa, t.ex. ett försäljningsställes läge, så kan han betala extra ränta för detta, d.v.s. en del av hans extraprofit förvandlas till jordränta.
Den rent tekniska rörelse som penningen genomgår i industrikapitalets cirkulationsprocess och, som vi nu kan tillägga, i varuhandelskapitalets (då detta övertar en del av industrikapitalets cirkulationsrörelse som sin egen speciella rörelse) - dessa rörelser, som har blivit självständiga och fungerar som ett särskilt kapital, som utövar dessa funktioner och bara dem som sina särskilda operationer, förvandlar detta kapital till penninghandelskapital. En del av industrikapitalet och närmare betraktat även av varuhandelskapitalet fanns inte bara permanent i penningform, som penningkapital överhuvud, utan som penningkapital inbegripet i dessa tekniska funktioner. Nu avsöndrar sig en bestämd del i form av penningkapital från totalkapitalet och blir självständig. Dess kapitalistiska funktion består uteslutande i att för den totala klassen av industriella och kommersiella kapitalister utföra dessa operationer. Liksom i fråga om varuhandelskapitalet avskiljer sig en del av det industrikapital som finns i cirkulationsprocessen i form av penningkapital och uträttar dessa reproduktionsprocessens operationer för det totala övriga kapitalet. Detta penningkapitals rörelser är alltså återigen bara rörelser av en del av det i sin reproduktionsprocess inbegripna industrikapitalet som har blivit självständigt.
Bara om och i den mån kapital nyanlägges - vilket också gäller vid ackumulationen - framträder kapital i penningform som utgångspunkt och slutpunkt för rörelsen. Men för varje kapital som en gång befinner sig i sin process, framstår utgångspunkt liksom slutpunkt bara som en genomgångspunkt. Såvida industrikapitalet från sitt utträde ur produktionssfären till sitt återinträde måste genomgå metamorfosen W'-G-W, är, som det visat sig redan i den enkla varucirkulationen, G i själva verket bara slutresultatet i metamorfosen för att åter bli utgångspunkt i den motsatta, som kompletterar denna. Och även om industrikapitalets W-G alltid framstår som G-W-G för handelskapitalet, så är även för detta, så snart det har blivit engagerat, den verkliga processen hela tiden W-G-W. Handelskapitalet genomgår emellertid samtidigt akterna W-G och G-W, d.v.s. det är inte så att bara ett kapital befinner sig i stadiet W-G, medan det andra befinner sig i stadiet G-W. Utan så att samma kapital ständigt köper och säljer samtidigt på grund av produktionsprocessens kontinuitet. Det befinner sig permanent i båda stadierna. Medan en del omvandlas till pengar och senare återförvandlas till vara, förvandlas den andra delen samtidigt till vara för att återförvandlas till pengar.
Om penningen här fungerar som cirkulationsmedel eller som betalningsmedel beror på varuutbytets form. I båda fallen utbetalar kapitalisten ständigt pengar till många personer och mottar pengar av många personer som betalning. Denna enbart tekniska operation av penningbetalning och penninginkassering utgör ett arbete för sig, vilket såvida penningen fungerar som betalningsmedel nödvändiggör balansberäkningar, utjämningsförfaranden. Detta arbete är en cirkulationskostnad, inget värdeskapande arbete. Det avkortas genom att det utföres av en särskild avdelning av förmedlare eller kapitalister för hela den övriga kapitalistklassen.
En viss del av kapitalet måste ständigt finnas till hands som skatt, potentiellt penningkapital: reserv av köpmedel, reserv av betalningsmedel, ej sysselsatt kapital som i penningform väntar på sin användning; och en del av kapitalet strömmar ständigt tillbaka i denna form. Detta nödvändiggör utom inkassering, betalning och bokföring, att skatten bevaras, vilket åter är en särskild operation. Det sker alltså i verkligheten en ständig upplösning av skatten i cirkulationsmedel och betalningsmedel och en ständig återbildning ur pengar som erhållits vid försäljning och förfallen betalning. Denna ständiga rörelse av den som pengar existerande delen av kapitalet, skild från själva kapitalfunktionen, denna rent tekniska operation är det som förorsakar särskilt arbete och kostnader - cirkulationskostnaderna.
Arbetsdelningen för med sig, att dessa tekniska operationer, som betingas av kapitalets funktioner, såvitt möjligt förrättas för hela kapitalistklassen av en grupp förmedlare eller kapitalister som deras enda funktioner eller koncentreras i deras händer. Här som i fråga om köpmanskapitalet är det en arbetsdelning i dubbel bemärkelse. Det uppstår en särskild affärsverksamhet, och emedan den som särskild syssla förrättas för hela klassens penningmekanism koncentreras den och utövas i stor skala; och nu försiggår en ny arbetsdelning inom denna särskilda affärsgren både genom uppdelning i olika av varandra oberoende grenar och genom uppstyckning av arbetet inom dessa grenar (stora kontor, många bokhållare och kassörer, långtgående arbetsdelning). Utbetalning av pengar, inkassering, utjämning av balanser, förande av löpande räkning, bevarande av pengar etc., allt skilt från de olika handlingar som gör dessa tekniska operationer nödvändiga, göra det i dessa funktioner investerade kapitalet till penninghandelskapital.
Dessa olika operationer som har blivit självständiga som särskilda affärer och givit upphov till penninghandeln växer fram ur själva penningens olika bestämmelser och funktioner, som också kapitalet i form av penningkapital måste följa.
Jag har tidigare påvisat hur penningväsendet i allmänhet ursprungligen utvecklats i produktbyte mellan olika samhällen.[42*]
Penninghandel, handel med penningvara, utvecklar sig alltså närmast ur den internationella samfärdseln. Så snart länderna har olika myntsystem måste köpmännen som gör inköp i främmande länder omsätta sitt lands mynt i de lokala mynten och omvänt eller också omsätta olika mynt mot omyntat rent silver eller guld som världspengar. Så uppstår växlingsaffärerna som kan betraktas som en av den moderna penninghandelns ursprungliga grundvalar.[43*] Därur utvecklades växelbanker, där silver (eller guld) fungerar som världspengar - nu som bankpengar eller handelspengar - till skillnad från de gångbara mynten. Affärer med växlar har, såvida det gäller rena anvisningar för betalning till resande från en penningväxlare i ett land till penningväxlare i ett annat, redan i Rom och Grekland utvecklats sig ur de egentliga växlingsaffärerna.
Handeln med guld och silver som varor (råvaror för att bereda lyxartiklar) bildar den naturliga grundvalen för handeln med barrer (bullion trade) eller den handel som förmedlar penningens funktion som världspengar.
Dessa funktioner är som tidigare förklarats (bok I, kap. III 3 c) dubbla: att löpa fram och tillbaka mellan de olika nationella cirkulationssfärerna för att utjämna de internationella betalningarna och förmedla kapitalets vandringar för att förränta sig; vid sidan därom rörelse från ädelmetallernas produktionskällor ut över världsmarknaden och fördelning av tillförseln mellan de olika nationella cirkulationssfärerna. I England fungerade ännu under största delen av 1600-talet guldsmederna som bankirer. Hur utjämningen av internationella betalningar vidare utvecklat sig i växelhandeln etc. utelämnar vi här helt och hållet liksom allt som hänför sig till affärer i värdepapper, kort sagt alla särskilda former av kreditväsendet, som här ännu inte angår oss.
Som de två varor som cirkulerar som världspengar avlägger varje lands pengar sin lokala karaktär, ett lands pengar uttryckes i ett annat lands, och alla reduceras till sitt innehåll av guld eller silver, medan guldet och silvret samtidigt som de är cirkulerande varor också som världspengar reduceras efter sitt ömsesidiga värdeförhållande som ständigt växlar. Penninghandlaren gör denna förmedling till sin särskilda sysselsättning. Växlaryrket och handeln med barrer är sålunda de ursprungligaste formerna för penninghandel och har uppstått ur penningens dubbla funktioner: som nationellt mynt och som världspenning.
Ur den kapitalistiska produktionsprocessen liksom ur handeln överhuvud även under förkapitalistiskt produktionssätt följer:
För det första penningens anhopning som skatt, d.v.s. den del av kapitalet som alltid måste finnas i penningform som reservfond för betalnings- och köpmedel. Detta är den första formen av skatt sådan den återuppträder i det kapitalistiska produktionssättet och som den överhuvud framträder när handelskapitalet utvecklas, åtminstone just i fråga om detta. Bådadera gäller såväl den inhemska som den internationella cirkulationen. Denna skatt flyter ständigt ut i cirkulationen och ständigt tillbaka från den. En andra form av skatt är den som består av kapital i penningform som ligger i träda, för ögonblicket overksamt, härtill kommer också nyackumulerat ännu inte placerat penningkapital. De funktioner, som blir nödvändiga på grund av denna skattbildning som sådan, är närmast dess förvaring, bokföring etc.
För det andra förenas därmed utbetalning av pengar vid köp, mottagande av pengar vid försäljning, betalning och mottagande av betalningar, utjämning av betalningar etc. Allt detta förrättar penninghandlaren närmast som enkel kassör för köpmannen och industrikapitalisterna.[44*]
Fullständigt utvecklad är penninghandeln och detta redan i sitt första stadium, så snart lån, borgen och handel på kredit förbindas med dess övriga funktioner. Därom i följande avdelning vid behandling av det räntebärande kapitalet.
Handeln med barrer, överförandet av guld och silver från ett land till ett annat, är endast ett resultat av varuhandeln, som är bestämd genom växelkursen som uttrycker de internationella betalningarnas läge och räntefoten på olika marknader. Köpmannen som handlar med barrer förmedlar som sådan bara resultatet.
Vid studiet av penningen, hur dess rörelser och formbestämningar utvecklas ur den enkla varucirkulationen, har vi sett (Bok I, kap. III), att rörelsen av penningmängden cirkulerande köp- och betalningsmedel är bestämd genom varumetamorfosens omfång och hastighet. Som vi nu vet, är denna själv endast ett moment i den totala reproduktionsprocessen. Vad angår anskaffningen av penningmaterialet - guld och silver - från dess produktionskällor så upplöses den i direkt varuutbyte av guld eller silver som vara mot annan vara. Den är alltså själv lika mycket ett moment i varuutbytet som anskaffningen av järn och andra metaller. Men vad angår de ädla metallernas rörelse på världsmarknaden (vi bortser här från denna rörelse om den gäller kapitalöverföring genom lån, då denna överföring också försiggår i form av varukapital), så är den bestämd genom det internationella varuutbytet alldeles på samma sätt som köp- och betalningsmedel inom ett land genom det inhemska varuutbytet. De ädla metallernas ut- och invandring från en nationell cirkulationssfär till en annan är, såvida de förorsakats enbart av värdeminskning av landets mynt eller genom dubbel myntfot, främmande för penningcirkulationen som sådan och en ren korrektion av godtyckliga avvikelser framkallade av statliga åtgärder. Vad slutligen angår bildande av skatter, så är dessa reservfonder av köp- och betalningsmedel antingen för den yttre eller den inre handeln och detta gäller också om de är en form av tillfälligt overksamt kapital, i båda fallen är det bara fråga om en nödvändig utfällning från cirkulationsprocessen.
Liksom hela penningcirkulationens omfång, former och rörelser endast är ett resultat av varucirkulationen, vilken i sin tur från kapitalistisk ståndpunkt själv endast är kapitalets cirkulationsprocess (där inbegripet utbytet av kapital mot reveny och av reveny mot reveny, såvida utgivandet av reveny verkställes genom detaljhandeln) så är det självklart att penninghandeln inte vara förmedlar penningcirkulationen som enbart resultat och uppenbarelseform av varucirkulationen. För penninghandeln är penningcirkulationen utan vidare självklar som ett moment av varucirkulationen. Det som den förmedlar är varucirkulationens tekniska operationer, som den koncentrerar, förkortar och förenklar. Penninghandeln bildar inte skatterna utan levererar de tekniska medlen för att reducera denna skattbildning, såvida den är frivillig (alltså inte uttryck för overksamt kapital eller för störningar i reproduktionsprocessen) till dess ekonomiska minimum, genom att reservfonderna för köp- och betalningsmedel förvaltade för hela kapitalistklassen inte behöver vara så stora som om varje kapitalist förvaltade sin. Penninghandeln köper inte de ädla metallerna utan förmedlar bara deras fördelning när varuhandeln köpt dem. Penninghandeln underlättar utjämning av balanserna i den mån som pengar fungerar som betalningsmedel, och minskar genom den artificiella mekanismen hos dessa utjämningar den penningmängd som behövs; men den bestämmer varken sammanhanget eller omfånget av de ömsesidiga betalningarna. Växlarna och checkerna t.ex. som i banker och clearinghouses utbytas mot varandra, representerar helt självständiga affärer, är resultat av givna operationer, och det är endast fråga om bättre teknisk utjämning av dessa resultat. Såvida pengar cirkulerar som köpmedel, är omfång och antal köp och försäljning alldeles oberoende av penninghandeln. Den kan bara förkorta de tekniska operationer, som åtföljer den och därigenom minska mängden av de för omslaget nödvändiga kontanta pengarna.
Penninghandeln i den rena form vi här studerar, d.v.s. skild från kreditväsendet, har alltså endast med tekniken hos ett moment av varucirkulationen att göra, nämligen penningcirkulationen och de olika penningfunktioner som uppstår ur denna.
Detta skiljer penninghandeln väsentligt från varuhandeln, som förmedlar varans metamorfos och varuutbytet och t.o.m. kan låta denna varukapitalets process framstå som ett från industrikapitalet avsöndrat kapitals process. Därför visar varuhandelskapitalet en egen form av cirkulation, G-W-G, där varan växlar plats två gånger och pengarna därigenom flyter tillbaka i motsats till W-G-W, där pengarna två gånger växlar plats och därigenom förmedlar varuutbytet, men ingen sådan särskild form kan påvisas för penninghandelskapitalet.
Såvida penningkapital i denna tekniska förmedling av cirkulationen investeras av en särskild grupp kapitalister - ett kapital som i reducerad skala representerar ett tillskottskapital, som köpmännen och industrikapitalisterna eljest skulle behöva satsa själva för dessa ändamål - är den allmänna formen av kapitalet G-G' även här förhanden. Genom investering av G frambringas G + ΔG för den som investerar. Men förmedlingen av G-G' hänför sig här inte till de materiella utan bara till de tekniska momenten i metamorfosen.
Det är tydligt, att hela det penningkapital, som penninghandlarna förmedlar, är köpmännens och industrikapitalisternas i cirkulation befintliga penningkapital, och att de operationer de fullbordar bara är operationer för deras räkning vars förmedlare de är.
Det är också klart, att deras profit bara är ett avdrag från mervärdet, då de endast har att göra med redan realiserade värden (t.o.m. om de bara är realiserade i form av fordringar).
Liksom i fråga om varuhandeln förekommer här en fördubbling av funktionen. Ty en del av de med penningcirkulationen förbundna tekniska operationerna måste förrättas av varuhandlarna och varuproducenterna själva.
Den särskilda form i vilken varuhandels- och penninghandelskapitalet ackumulerar pengar behandlas först i nästa avdelning.
Av den hittillsvarande framställningen framgår utan vidare, att ingenting kan vara mer absurt än att betrakta köpmanskapitalet, i form av varuhandelskapital eller i form av penninghandelskapital, som ett särskilt slag av industrikapital på samma sätt som t.ex. bergsbruk, åkerbruk, boskapsskötsel, manufaktur, transportindustri etc. bilda förgreningar, som är givna genom arbetets samhälleliga delning, och därmed särskilda investeringsområden för industrikapitalet. Redan den enkla iakttagelsen att varje industrikapital, medan det befinner sig i cirkulationsfasen av sin reproduktionsprocess, i form av varukapital eller penningkapital fullgör precis samma funktioner som är de enda funktionerna för köpmanskapitalet i dess båda former, måste göra denna grova missuppfattning omöjlig. Skillnaden mellan industrikapitalet som produktivt kapital och samma kapital i cirkulationssfären har däremot blivit självständigt som varuhandelskapital och penninghandelskapital. De bestämda former och funktioner som kapitalet här till en tid antar framträder som självständiga former och funktioner för en avsöndrad del av kapitalet och är uteslutande förbundna med denna. Industrikapitalets förvandlade form är himmelsvitt skild från de materiella skillnader mellan produktiva kapital i olika produktionsanläggningar, som uppstår ur de olika industrigrenarnas natur.
Utom det grova sätt på vilket ekonomen i allmänhet behandlar formskillnaderna, egentligen intresserar honom bara deras materiella sida, finns det två grundläggande orsaker till vulgärekonomens förväxling av dessa skillnader. För det första hans oförmåga att förklara den merkantila profitens speciella natur; för det andra hans apologetiska strävan att leda i bevis att varukapital och penningkapital och vidare varuhandels- och penninghandelskapital är former som oundvikligen uppkommer i produktionsprocessen, trots att de härrör sig till det kapitalistiska produktionssättets speciella karaktär, som framför allt förutsätter varucirkulation och därmed penningcirkulation som sin grundval.
Om varuhandelskapital och penninghandelskapital inte skiljer sig på annat sätt från spannmålsodlingen än denna skiljer sig från boskapsskötsel och manufaktur så är det solklart, att produktion och kapitalistisk produktion överhuvud taget är identiska och att fördelningen av de samhälleliga produkterna mellan samhällets medlemmar vare sig det gäller produktiv eller individuell konsumtion lika oundvikligt måste förmedlas av köpmän och bankirer som köttkonsumtionen genom boskapsskötsel och konsumtion av textilvaror genom att sådana fabriceras.[45*]
Då de stora ekonomerna, som Smith, Ricardo o.s.v., betraktar industrikapitalet som kapitalets grundform och i realiteten behandlar cirkulationskapitalet (penning- och varukapital) bara så tillvida som det är en fas i varje kapitals reproduktionsprocess, råkar de i förlägenhet inför det merkantila kapitalet som en speciell sorts kapital. De slutsatser om värdebildning som omedelbart kan härledas ur studiet av industrikapitalet passar inte direkt på köpmanskapitalet. Därför lämnar de faktiskt detta åt sidan och nämner det bara som en sorts industrikapital. Då de speciellt behandlar det, som Ricardo i fråga om utrikeshandeln, försöker de påvisa att det inte skapar något värde (följaktligen inte heller något mervärde). Men det som gäller för utrikeshandeln gäller också för inrikeshandeln.
Vi har hittills betraktat köpmanskapitalet från det kapitalistiska produktionssättets ståndpunkt och inom dess gränser. Inte bara handeln utan också handelskapitalet är emellertid äldre än det kapitalistiska produktionssättet. Det är i verkligheten kapitalets historiskt äldsta fria existensform.
Då vi redan har sett att penninghandeln och det däri investerade kapitalet för sin utveckling inte behöver någonting annat än existensen av grosshandel och vidare av varuhandelskapital, så är det bara med det senare vi måste befatta oss här.
Emedan handelskapitalet är instängt i cirkulationssfären och dess funktion uteslutande är att förmedla varuutbytet, så är för dess existens - bortsett från outvecklade former som har sitt ursprung i den direkta byteshandeln - inga andra betingelser nödvändiga än de som gäller för den enkla varu- och penningcirkulationen. Eller den sistnämnda är snarare dess existensbetingelse. Vilket produktionssätt som än är basen för de produkter som produceras och ingår som varor i cirkulationen - antingen basen är en ursprunglig samfällighet eller slavproduktion eller småbondeproduktion eller småborgerlig eller kapitalistisk produktion - detta ändrar ingenting i deras karaktär som varor, och som varor måste de genomgå utbytesprocessen och de formförändringar som åtföljer den. De extremer som köpmanskapitalet förmedlar är givna, alldeles som de är givna för penningen och penningens rörelse. Det enda nödvändiga är att dessa extremer finnas som varor, antingen nu produktionen till hela sin omfattning är varuproduktion eller det bara är de självhushållande producenternas överskott - över deras genom egen produktion tillfredsställda omedelbara behov - som föres ut på marknaden. Köpmanskapitalet förmedlar bara rörelsen hos dessa extremer, varorna, såsom givna förutsättningar för detta.
I vilken utsträckning produktionen ingår i handeln och passerar köpmännens händer beror på produktionssättet och når sitt maximum i den fullt utvecklade kapitalistiska produktionen, där produkten produceras enbart som vara, inte som omedelbart existensmedel. Men å andra sidan befordrar handeln produktionen inom varje produktionssätt; frambringandet av produktöverskott, avsett att ingå i utbytet för att öka producenternas (här menas produkternas ägare) konsumtion och skattbildning. Den ger alltså produktionen en mer eller mindre på bytesvärdet inriktad karaktär.
Varornas metamorfos, deras rörelse, består 1) materiellt av att olika varor bytas mot varandra, 2) formellt av förvandling av vara till pengar, försäljning, och förvandling av pengar till vara, köp. Och i dessa funktioner, utbyte av varor genom köp och försäljning upplöses köpmanskapitalets funktion. Det förmedlar alltså bara varuutbytet, som emellertid från början omfattar mer än varuutbyte mellan de olika producenterna. Vid slavförhållande, livegenskapsförhållande, tributförhållande (såvida primitiva samfälligheter betraktas) är det slavägaren, feodalherren eller den tributmottagande staten, som är produktens ägare, alltså försäljare. Köpmannen köper och säljer för många. I hans hand koncentreras köp och försäljningar och genom detta upphör köpet och försäljningen att vara bunden till köparens (som köpman) direkta behov.
Men vilken den samhälleliga organisationen av de produktionssfärer mellan vilka köpmannen förmedlar varuutbytet än är, existerar hans förmögenhet alltid som penningförmögenhet och hans pengar fungerar ständigt som kapital. Hans form är ständigt G-W-G'; pengar, bytesvärdets självständiga form är utgångspunkten, och bytesvärdets förmering det självständiga ändamålet. Själva varuutbytet och de operationer som förmedlar detta - skilda från produktionen och fullbordade av icke-producenter - som enbart medel till ökning inte bara av rikedomen utan av rikedomen i dess allmänna samhälleliga form som bytesvärde. Det drivande motivet och det bestämmande syftet är att förvandla G till G + ΔG; akterna G-W och W-G' som förmedlar akten G-G', framstår bara som övergångsmoment i denna förvandling av G till G + ΔG. Detta G-W-G' som karaktäristisk rörelse hos köpmanskapitalet skiljer det från W-G-W, varuhandeln mellan producenterna själva, som är inriktad på utbyte av bruksvärden som yttersta mål.
Ju mer outvecklad produktionen är, desto mer kommer därför penningförmögenheten att koncentreras i köpmännens händer eller framträda som en specifik form av köpmansförmögenhet.
Inom det kapitalistiska produktionssättet - d.v.s. så snart kapitalet bemäktigat sig produktionen och gett den en helt förändrad och specifik form - framträder köpmanskapitalet bara som kapital i en särskild funktion. I alla tidigare produktionssätt, och mera utpräglat ju mer produktionen är omedelbar produktion av producentens existensmedel, framträder köpmanskapitalet som kapitalets funktion par excellence.
Alltså är det inte svårt att förstå, varför köpmanskapitalet framträder som kapitalets historiska form långt innan kapitalet lagt under sig själva produktionen. Dess existens och utveckling till en viss höjd är en historisk förutsättning för utveckling av det kapitalistiska produktionssättet 1) som förutsättning för koncentration av penningförmögenhet och 2) emedan det kapitalistiska produktionssättet förutsätter produktion för handel, avsättning i stor skala och inte till enskilda kunder, alltså även förutsätter en köpman som inte köper för att tillfredsställa sitt personliga behov utan koncentrerar mångas köp i sitt. Å andra sidan tenderar all utveckling av köpmanskapitalet att ge produktionen en mer och mer på bytesvärdet inriktad karaktär, mer och mer förvandla produkterna till varor. Men, som vi strax ska se, denna utveckling enbart är ändå inte tillräcklig för att förmedla och förklara övergången från ett produktionssätt till ett annat.
Inom den kapitalistiska produktionen reduceras köpmanskapitalet från sin tidigare självständiga existens till en särskild fas i kapitalinvesteringen som helhet, och utjämningen av profiterna reducerar dess profitkvot till det allmänna genomsnittet. Det fungerar nu bara som det produktiva kapitalets ombud. De särskilda samhällstillstånd, som utbildas med köpmanskapitalets utveckling, är nu inte längre bestämmande; tvärtom, där de är förhärskande råder föråldrade tillstånd. Detta gäller t.o.m. inom samma land, där t.ex. rena handelsstäder är på ett helt annat sätt jämförliga med tidigare tillstånd än fabriksstäderna.[46*]
En självständig och dominerande utveckling av kapitalet som köpmanskapital betyder att produktionen inte underkastas kapitalet, alltså att kapitalet utvecklas på grundval av en främmande och av detsamma oberoende samhällelig form av produktionen. Den självständiga utvecklingen av köpmanskapitalet står alltså i omvänt förhållandet till samhällets allmänna ekonomiska utveckling.
Som kapitalets härskande form innebär den självständiga köpmannaförmögenheten att cirkulationsprocessen har blivit självständig gentemot sina yttertermer, och dessa termer är de utbytande producenterna själva. Dessa yttertermer förblir självständiga gentemot cirkulationsprocessen och denna gentemot dem. I så fall blir produkten vara genom handeln. Det är handeln som utvecklar produkternas gestaltning till varor, inte den producerade varans rörelse som bildar handeln. Här uppträder kapitalet alltså först i cirkulationsprocessen såsom kapital; d.v.s. penningen utvecklas där till kapital. Det är i cirkulationen som produkten först utvecklar bytesvärde, blir vara och pengar. Kapital kan och måste bildas i cirkulationsprocessen mellan det lärt att kontrollera sina extremer, de olika produktionssfärer mellan vilka cirkulationen förmedlas. Penning- och varucirkulation kan förmedlas mellan produktionssfärer med mycket varierande organisation, som till sin inre struktur ännu är huvudsakligen inriktad på produktion av bruksvärde. Detta självständiggörande av cirkulationsprocessen, i vilken produktionssfärerna sinsemellan förenas genom ett tredje led, uttrycker någonting tvåfaldigt. Å ena sidan att cirkulationen ännu inte bemäktigat sig produktionen utan förhåller sig till denna som en given förutsättning. Å andra sidan att produktionsprocessen ännu inte upptagit cirkulationen som enbart ett moment i sig. Båda delarna är däremot fallet i den kapitalistiska produktionen. Produktionsprocessen beror helt på cirkulationen och cirkulationen är enbart ett moment, en genomgångsfas för produktionen, d.v.s. att den som vara producerade produkten endast realiseras och dess som varor producerade produktionselement ersättas. Den form av kapital som utvecklats direkt ur cirkulationen - handelskapitalet - framträder här bara som en av kapitalets former i dess reproduktionsrörelse.
Lagen, att den självständiga utvecklingen av köpmanskapitalet står i omvänt förhållande till den kapitalistiska produktionens utvecklingsgrad, framträder tydligast i historien om transitohandeln (carrying trade), som hos venezianare, genuesare, holländare etc., där alltså den huvudsakliga vinsten inte göres genom utförsel av det egna landets produkter utan genom att man förmedlar utbyte av produkter mellan kommersiellt och i andra avseenden outvecklade samhällen och genom att man exploaterar båda produktionsländerna.[47*] Här har köpmanskapitalet sin rena form, avskilt från extremerna, som är de produktionssfärer mellan vilka det förmedlar. Detta är en huvudorsak till dess uppkomst. Men detta monopol på transitohandel och därmed denna handel själv bortfaller i samma mån som den ekonomiska utvecklingen går framåt hos de folk som det på båda sidor exploaterade och vars outvecklande tillstånd var dess grundval. Vid transitohandel framträder detta inte bara som bortfall av en särskild handelsgren utan även som minskning av de rena handelsnationernas dominans och av deras kommersiella rikedom överhuvud taget, som grundades på transitohandeln. Detta är bara en särskild form, i vilken det kommersiella kapitalets underordnande under det industriella visar sig under den kapitalistiska produktionens utveckling. Vad för övrigt gäller det sätt på vilket köpmanskapitalet hushållar där det direkt behärskar produktionen erbjudes slående exempel inte bara av all kolonialhushållning (det s.k. kolonialsystemet) utan alldeles speciellt av det gamla holländsk-ostindiska kompaniets hushållning [42].
Då köpmanskapitalets rörelse är G-W-G', så åstadkommes köpmannens profit för det första genom akter som enbart försiggår inom cirkulationsprocessen, alltså i de två akterna köp och försäljning; och för det andra blir den realiserad i sista akten, försäljningen. Det är alltså fråga om avyttringsprofit, profit upon alienation [38]. Vid en första anblick framstår en ren oavhängig handelsprofit som omöjlig, så länge produkter säljas till sina värden. Att köpa billigt för att sälja dyrt är handelns lag. Alltså inte utbyte av ekvivalenter. Värdets begrepp inneslutes så till vida som de olika varorna alla är värde och därför pengar; till kvaliteten det samhälleliga arbetets likvärdiga uttryck. Men de är inte lika värdestorheter. Det kvantitativa förhållande i vilket produkterna utbytas är närmast rent tillfälligt. De antar så till vida varuform, att de överhuvud är utbytbara d.v.s. uttryck för en tredje term. Det fortsatta utbytet och den regelbundna reproduktionen för utbyte upphäver mer och mer denna tillfällighet. Men i första hand inte för producenter och konsumenter utan för förmedlaren mellan dem båda, köpmannen, som jämför penningpriserna och tar hand om differensen. Det är genom denna rörelse han upprättar ekvivalensen.
Handelskapitalet är i början bara den förmedlande rörelsen mellan termer som det inte behärskar, och förutsättningar som det inte skapar.
Liksom varucirkulationens blotta form, W-G-W, ger upphov till att pengar inte bara blir värdemätare och cirkulationsmedel, utan absolut form för varan och därmed för rikedomen, skatt, och dess bibehållande och tillväxt som pengar blir ett självändamål, så framstår köpmanskapitalets blotta cirkulationsform G-W-G' penningen, skatten, som något som bevaras och ökas just genom att avyttras.
Antikens handelsfolk existerade liksom Epikuros' gudar [45] i världens intermundier eller snarare som judarna i det polska samhällets porer. De första självständiga, välutvecklade handelsstäderna och handelsfolkens handel var som ren transitohandel beroende av primitiviteten hos de producerande folken mellan vilka de spelade förmedlarrollen.
I det kapitalistiska samhällets förstadier behärskar handeln industrin; i det moderna samhället tvärtom. Handeln kommer naturligtvis att ha en större eller mindre återverkan på de samhällen mellan vilka den drives; den kommer att mer och mer lägga produktionen under bytesvärdet, i det den gör konsumtion och livsuppehälle mer beroende av försäljning än av direkt användning av produkten. Därigenom upplöser den de gamla förhållandena. Den ökar penningcirkulationen. Den omfattar inte längre bara produktionens överskott utan griper bit för bit av själva produktionen och gör hela produktionsgrenar beroende av sig. Men denna upplösande verkan beror i hög grad på det producerande samhällets natur.
Så länge handelskapitalet förmedlar produktbytet hos outvecklade samhällen framstår den kommersiella profiten inte bara som utpressning och bedrägeri utan uppkommer till stor del just på detta sätt. Bortsett från att den exploaterar skillnaden mellan produktionspriserna i olika länder (och i detta hänseende verkar den i riktning mot utjämning och stabilisering av varuvärdena), medför dessa produktionssätt att köpmanskapitalet tillägnar sig en övervägande del av merprodukten, dels som mellanhand mellan samhällen vars produktion väsentligen är inriktad på bruksvärde och för vilkas ekonomiska organisation försäljningen av den överhuvud i cirkulation ingående produktdelen, alltså överhuvud produkternas försäljning till deras värde är av underordnad vikt; dels emedan de huvudsakliga ägarna av mervärdet i dessa tidigare produktionssätt, slavhållaren, den feodala jordägaren, staten (t.ex. den orientaliske despoten) med vilka köpmannen handlar, representerar den konsumerande rikedomen för vilken köpmannen lägger snaror, som redan A. Smith i det citerade stycket beträffande feodaltiden har uppspårat. Ett dominerande handelskapitals herravälde är alltså överallt ett system av utplundring,[48*] liksom även dess utveckling hos antikens och den nyare tidens handelsfolk direkt är förenad med våldsam plundring, sjöröveri, slavrov, undertryckande i kolonierna; så i Kartago, Rom och senare hos venezianer, portugiser, holländare etc.
Utvecklingen av handeln och handelskapitalet inriktar överallt produktionen i allt högre grad på bytesvärdet, ökar dess omfång, mångfaldigar den och gör den kosmopolitisk och utvecklar penningen till världspenning. Handeln verkar därför överallt mer eller mindre upplösande på produktionens existerande organisationer, vilka i alla sina olika former huvudsakligen är inriktade på bruksvärdet. Men hur långt den driver det gamla produktionssättets upplösning beror närmast på dess fasthet och inte struktur. Och vad denna upplösningsprocess resulterar i, d.v.s. vilka nya produktionssätt som träder i stället för de gamla, är inte avhängigt handeln utan karaktären av det gamla produktionssättet själv. I den antika världen resulterade handelns inverkan och utvecklingen av köpmanskapitalet alltid i slavhushållning; allt efter utgångspunkten kanske bara i förvandlingen av ett patriarkaliskt, på produktion av direkta existensmedel inriktat slavsystem till ett som var inriktat på produktion av mervärde. I den moderna världen däremot utmynnar den i det kapitalistiska produktionssättet. Härav följer, att dessa resultat själva var betingade också av helt andra omständigheter än handelskapitalets utveckling.
Det ligger i sakens natur, att så snart stadsindustrin som sådan skiljer sig från jordbruket dess produkter redan från början är varor, vilkas försäljning alltså behöver förmedlas av handeln. Att handeln anslutes till städernas utveckling och denna å andra sidan betingas av handeln är så till vida självklart. Men ändå är det här genomgående beroende av andra omständigheter, om en industriell utveckling går jämsides därmed. Redan under den senare republikanska tiden i det gamla Rom utvecklas köpmanskapitalet högre än någonsin tidigare i den gamla världen utan något som helst framsteg i hanverkets utveckling; medan i Korint och andra grekiska städer i Europa och Mindre Asien ett högt utvecklat hantverk åtföljer handelns utveckling. I motsats till städernas utveckling och dess betingelser är å andra sidan köpmannaanda och utveckling av handelskapital ofta något typiskt just för nomadfolk.
Det föreligger inget tvivel - och just detta faktum har framkallat helt felaktiga idéer - att de stora revolutioner i fråga om handeln som med de geografiska upptäckterna under 1500- och 1600-talet raskt stegrade köpmanskapitalets utveckling, bildar en huvudfaktor för att främja övergången från feodalt produktionssätt till kapitalistiskt. [47] Den plötsliga utvidgningen av världsmarknaden, mångfaldigandet av varor i omlopp, konkurrensen mellan de europeiska nationerna om att bemäktiga sig de asiatiska produkterna och de amerikanska skatterna, kolonialsystemet, allt detta bidrog väsentligt till att spränga produktionens feodala skrankor. Men det moderna produktionssättet utvecklade sig under sin första period, manufakturperioden, bara där betingelserna därför frambragts redan under medeltiden. Man kan t.ex. jämföra Holland med Portugal.[49*] När den plötsliga utvidgningen av handeln och skapandet av en ny marknad på 1500- och delvis ännu på 1600-talet utövade ett dominerande inflytande på det gamla produktionssättets undergång och uppkomsten av det kapitalistiska, så skedde detta tvärtom på basis av det redan skapade kapitalistiska produktionssättet. Världsmarknaden själv bildar basen för detta produktionssätt. Å andra sidan driver dess inneboende nödvändighet att producera i ständigt större skala till ständig utvidgning av världsmarknaden, så att handeln här inte revolutionerar industrin utan industrin ständigt revolutionerar handeln. Nu är också handelsherraväldet bundet till betingelserna för storindustrins dominans i högre eller lägre grad. Man kan t.ex. jämföra England och Holland. Historien om Hollands undergång som härskande handelsnation är historien om handelskapitalets underordnande under industrikapitalet. De hinder, som de förkapitalistiska nationella produktionssättens inte fasthet och struktur sätter upp emot handelns upplösande verkningar, visar sig på ett slående sätt i engelsmännens förbindelser med Indien och Kina. Produktionssättets breda bas är här enheten av småjordbruk och hemindustri, varvid dessutom i Indien tillkommer formen av bysamhälle, som vilar på gemensamt ägande av jorden, för övrigt även i Kina den ursprungliga formen. I Indien använde engelsmännen dessutom direkt sin politiska och ekonomiska makt som härskare och jordräntetagare för att spränga dessa små ekonomiska samhällen.[50*] I den mån deras handel här verkar revolutionerande på produktionssättet, är det bara när de genom det låga priset på sina varor gör slut på spinning och vävning, som är en uråldrig, integrerad del av denna enhet av industri-jordbruksproduktion, och på så sätt sliter sönder samhällena. T.o.m. här lyckas de endast mycket långsamt genomföra sitt upplösningsarbete. Ännu mindre är framgången i Kina, där den direkta politiska makten inte kommer till hjälp. De stora besparingar, ekonomiska och i fråga om tid, som den direkta förbindelsen mellan åkerbruk och manufaktur innebär, erbjuder här det mest hårdnackade motstånd mot storindustrins produkter, i vilkas pris ingår improduktiva omkostnader från cirkulationsprocessen som tränger igenom överallt. I motsats till den engelska handeln lämnar däremot den ryska handeln den asiatiska produktionens ekonomiska grundval oantastad.[51*]
Övergången från det feodala produktionssättet sker på två sätt. Producenten blir köpman och kapitalist, i motsats till natura-jordbrukshållningen och det skråbundna hantverket i medeltidens stadsindustri. Detta är den verkligt revolutionerande vägen. Eller också bemäktigar sig köpmannen den direkta produktionen. Lika mycket som den sistnämnda vägen historiskt sett verkar som en övergångsform - som t.ex. en engelsk klädeshandlare under 1600-talet, som skaffar sig kontroll över vävarna, vilka dock fortfarande är självständiga, säljer ull till dem och köper deras väv - lika litet leder den i och för sig till omvälvning av det gamla produktionssättet. Den snarare konserverar det och bibehåller det som sin förutsättning. Så var t.ex. till stor del ännu i mitten av detta århundrade fabrikanten i den franska sidenindustrin och i den engelska trikåvaru- och spetsindustrin bara nominellt fabrikant, i verkligheten köpman, som lät vävarna fortsätta att arbeta på sitt gamla oorganiserade sätt och bara utövade köpmannens herravälde; de arbetade i själva verket för honom.[52*] Detta system står överallt i vägen för det verkliga kapitalistiska produktionssättet och går under med dess utveckling. Utan att revolutionera produktionssättet försämrar det bara läget för de direkta producenterna, förvandlar dem till rena lönarbetare och proletärer under sämre betingelser än de har, som är direkt underställda kapitalet, och tillägnar sig deras merarbete på grundval av det gamla produktionssättet. Något modifierat består samma förhållande inom en del av Londons hantverksmässigt bedrivna möbelfabrikation. Särskilt i Towerhamlets [49] bedrives den i mycket stor skala. Hela produktionen är delad i många av varandra oberoende grenar. Den ena affären gör bara stolar, den andra bara bord, den tredje skåp o.s.v. men dessa affärer drivas mer eller mindre hantverksmässigt av en mästare med några få gesäller. Produktionen är i alla fall för stor för att säljas direkt till privatpersoner. Dess köpare är ägarna till möbelmagasinen. På lördagarna beger sig mästaren till dem för att sälja sin produkt, och det schackras om priset alldeles på samma sätt som i pantbanken om förskottssumman på den ena eller andra artikeln. Dessa mästare behöver veckoförsäljningen för att redan nästa vecka åter kunna köpa råvara och betala arbetslön. Under dessa omständigheter är de egentligen bara mellanhänder mellan köpmannen och sina egna arbetare. Köpmannen är den egentliga kapitalisten, som stoppar största delen av mervärdet i sin ficka.[53*] Detsamma gäller vid övergången till manufaktur från de grenar, som tidigare bedrevs hantverksmässigt eller som sidolinjer till lanthushållningen. Alltefter den tekniska utveckling som dessa små företag har uppnått - där de själva använder maskiner som tillåter hantverksmässig drift - försiggår även övergång till industri i stor skala; maskiner drivas med ånga i stället för med handkraft, som det under senaste tiden har skett t.ex. i de engelska trikåvaruföretagen.
Det försiggår alltså en övergång på tre olika sätt: För det första, köpmannen blir industriidkare; detta gäller för de på handel grundade hantverk framför allt inom lyxindustrin, som införas av köpmännen samtidigt som råvaror och arbetare från främmande länder såsom till Italien under 1400-talet från Konstantinopel. För det andra, köpmannen gör småmästarna till sina mellanhänder (middlemen) eller köper direkt från den ursprungliga producenten; han låter honom vara nominellt självständig och lämnar hans produktionssätt oförändrat. För det tredje, industrikapitalisten blir köpman och producerar i stor skala direkt för handeln.
Under medeltiden är köpmannen bara "förläggare", som Poppe mycket riktigt säger [50], till de antingen av skråmästare eller bönder producerade varorna. Köpmannen blir industriidkare eller låter snarare den hantverksmässiga, särskilt den lilla industrin på landet arbeta åt sig. Å andra sidan blir producenten köpman. I stället för att t.ex. vävmästaren får ull i små portioner undan för undan av köpmannen och arbetar för denne med sina gesäller, köper han själv ull eller garn och säljer sin väv till köpmannen. Produktionselementen ingår som av honom själv köpta varor i produktionsprocessen. Och i stället för att producera för den enskilde köpmannen eller för bestämda kunder producerar vävaren nu för handelsvärlden. Producenten är själv köpman. Handelskapitalet förrättar nu bara cirkulationsprocessen. Ursprungligen var handeln en förutsättning för förvandlingen av den skråmässiga och lantliga hemindustrin och det feodala jordbruket till kapitalistiska företag. Den utvecklade produkten till vara, dels genom att skapa en marknad för den, dels genom att introducera nya varuekvivalenter och tillföra produktionen nya råvaror och hjälpämnen och därmed öppna produktionsgrenar, som från början har baserats på handel, såväl på produktion för inhemsk marknad och världsmarknad, som på produktionsbetingelser som härstammar ur en världsmarknad. Så snart manufakturen har nått en viss styrka, och detta gäller ännu mer storindustrin, så skapar den å sin sida marknad, erövrar den genom sina varor. Nu blir handeln en tjänare åt den industriella produktionen, för vilken en ständig utvidgning av marknaden är en livsbetingelse. En ständigt mer utvidgad massproduktion översvämmar den marknad som finns och arbetar därför alltid på utvidgning av denna marknad, på att bryta igenom alla skankor. Vad som begränsar denna massproduktion är inte handeln (såvida den bara uttrycker existerande efterfrågan) utan storleken av det fungerande kapitalet och den produktivkraft, som arbetet utvecklar. Industrikapitalisten har alltid världsmarknaden framför sig, jämför och måste alltid jämföra sina egna kostnadspriser med marknadspriserna inte bara i hemlandet utan i hela världen. Under den tidigare perioden var det nästan uteslutande köpmannen som jämförde och detta tillförsäkrade sålunda handelskapitalet herraväldet över industrikapitalet.
Den första teoretiska behandlingen av det moderna produktionssättet - merkantilsystemet - utgick naturligtvis från cirkulationsprocessens ytfenomen, som blivit självständiga i handelskapitalets rörelser, och kunde därför bara röra sig om skenbarheter. Det utgick från handelskapitalet dels emedan detta är det första fria tillstånd i vilket kapitalet existerar. Dels på grund av det dominerande inflytande det utövade under den feodala produktionens första revolutionerande period, uppkomsttiden för den moderna produktionen. Den verkliga vetenskapen om den modern ekonomi börjar först då den teoretiska analysen går över från cirkulationsprocessen till produktionsprocessen. Det räntebärande kapitalet är visserligen också en urgammal form av kapital. Men vi ska senare se, varför merkantilismen inte utgår från detta utan snarare har en polemisk inställning till det.
Vid vårt första studium av den allmänna- eller genomsnittsprofitkvoten (denna bok, avd. II) hade vi ännu inte denna kvot framför oss i dess färdiga form, då utjämningen ännu framträdde som utjämning mellan de i olika sfärer investerade industrikapitalen. Detta kompletterades i den föregående avdelningen, där handelskapitalets deltagande i denna utjämning och den merkantila profiten behandlades. Den allmänna profitkvoten och genomsnittsprofitkvoten visade sig nu inom trängre gränser än förut. I den fortsatta analysen måste man komma ihåg, att då vi talar om allmän profitkvot och genomsnittsprofit sker detta i den senare betydelsen, alltså bara med avseende på genomsnittskvotens färdiga form. Då denna numera är lika för industrikapitalet och merkantilkapitalet, är det inte heller nödvändigt att göra skillnad mellan industriprofit och kommersiell profit, om det bara är fråga om denna genomsnittsprofit. Antingen kapitalet investerats industriellt inom produktionssfären eller merkantilt inom cirkulationssfären, så avkastar det i förhållande till sin storlek samma årliga genomsnitt. Pengar - här taget som självständigt uttryck för en värdesumma, som faktiskt existerar antingen som pengar eller som varor - kan på grundval av den kapitalistiska produktionen förvandlas till kapital och blir genom denna förvandling i stället för ett givet värde ett värde som ökar sig själv. Det producerar profit, d.v.s. sätter kapitalisten i stånd att av arbetarna utvinna en viss kvantitet obetalt arbete, merprodukt och mervärde och tillägna sig det. Därmed får det utom sitt bruksvärde som pengar, ett bruksvärde i tillskott, nämligen det att fungera som kapital. Dess bruksvärde består här just i profiten, som det producerar förvandlat till kapital. I denna sin egenskap som möjligt kapital, som medel till produktion av profit blir det vara, men en vara av särskilt art. Eller, vilket innebär detsamma, kapital blir som kapital en vara.[54*]
Antag att den årliga genomsnittsprofiten är 20%. En maskin till ett värde av 100 £ skulle då, om den användes under genomsnittsbetingelserna och med genomsnittlig intelligens för ändamålsenlig verksamhet, som kapital avkasta en profit på 20 £. En man alltså, som har 100 £ till sitt förfogande, håller i sin hand makten att av 100 £ göra 120 eller att producera en profit om 20 £. Han håller i sin hand ett möjligt kapital om 100 £. Överlåter denne man för ett år de 100 £ till en annan, som verkligen använder dem som kapital, så ger han honom makten att producera 20 £ profit, ett mervärde som inte kostar honom något, för vilket han inte betalat någon ekvivalent. Om denna man kanske betalar 5 £ till ägaren av de 100 £ vid årets slut, d.v.s. en del av den producerade profiten, så betalar han därmed bruksvärdet av de 100 £, bruksvärdet av deras kapitalfunktion, av funktionen att producera 20 £ profit. Den del av profiten som han betalar till ägaren kallas ränta, vilket alltså inte är något annat än ett särskilt namn, en särskild rubrik för den del av profiten, som det fungerande kapitalet i stället för att stoppa i sin egen ficka måste betala till kapitalets ägare.
Det är klart, att det är besittningen av de 100 £, som ger deras ägare makten att dra till sig räntan, en viss del av den genom hans kapital producerade profiten. Om han inte lånade den andre de 100 £, så skulle denne inte kunna producera profiten, överhuvud taget inte fungera som kapitalist med avseende på dessa 100 £.[55*]
Att som Gilbart (se not), här tala om naturlig rättvisa är nonsens. Rättvisan av de transaktioner, som försiggår mellan de agerande i produktionen, vilar på att dessa transaktioner är en naturlig konsekvens av produktionsförhållandena. De juridiska former, i vilka dessa ekonomiska transaktioner framstår som deltagarnas viljeyttringar, som handlingar utifrån deras gemensamma vilja och som kontrakt, som kan tvingas igenom med statens hjälp gentemot endera parten, kan som enbart former inte bestämma själva detta innehåll. De uttrycker det endast. Detta innehåll är rättmätigt såvida det motsvarar produktionssättet, är adekvat. Det är orätt, så snart det motsäger det. Slaveri är på basis av det kapitalistiska produktionssättet orätt, likaså bedrägeri i fråga om varans kvalitet.
De 100 £ producerar profiten om 20 £ genom att de fungerar som kapital, antingen industriellt eller merkantilt. Men en nödvändig betingelse för denna funktion som kapital är att de utges som kapital, alltså lägges ut i inköp av produktionsmedel (i fråga om industrikapitalet) eller av vara (i fråga om det merkantila kapitalet). Men för att användas måste det finnas där. Om A, ägaren till de 100 £, antingen förbrukar dem för sin privatkonsumtion eller behåller dem som skatt, kan de inte förbrukas som kapital av B, den fungerande kapitalisten. Han utger inte sitt kapital utan A:s, men han kan inte ge ut det utan A:s medgivande. I själva verket är det alltså A som ursprungligen utger 100 £ som kapital, fastän hans funktion begränsar sig till denna utgift av 100 £ som kapital. När det gäller dessa 100 £, så fungerar B som kapitalist bara därför att A överlåter till honom de 100 £ och därmed utger dem som kapital.
Låt oss först betrakta det räntebärande kapitalets säregna cirkulation, och sedan undersöka det speciella sätt på vilket det säljes som vara, nämligen hyres ut i stället för att en gång för alla överlåtas.
Utgångspunkten är de pengar som A lånade B. Detta kan ske med eller utan pant; den förstnämnda formen är dock den mer ålderdomliga med undantag för lån på varor eller på skuldsedlar som växlar, aktier o.s.v. Men här angår oss inte dessa särskilda former. Vi behandlar endast det räntebärande kapitalet i dess vanliga form.
I B:s hand blir pengarna verkligen förvandlade till kapital, genomgår rörelsen G-W-G' och vänder sedan som G' tillbaka till A, som G + ΔG, där ΔG föreställer räntan. För enkelhetens skull bortser vi tillsvidare från det fall, då kapitalet en längre tid förblir i B:s hand och räntorna betalas terminsvis.
Rörelsen är alltså G-G-W-G'-G'.
Det som här framstår fördubblat är 1) utgivandet av pengarna som kapital, 2) deras återflöde som realiserat kapital, som G eller G + ΔG.
I handelskapitalets rörelse G-W-G' växlar samma vara två gånger plats eller om köpmannen säljer till en annan köpman, flera gånger. Men varje sådan platsväxling av samma vara anger en metamorfos, köp eller försäljning av vara, så ofta denna process än må upprepas intill dess den går ut i konsumtionen.
I W-G-W försiggår å andra sidan platsväxling av samma pengar två gånger, men där anges den fullständiga metamorfosen av varan, som förvandlas först till pengar och sedan åter från pengar till en annan vara.
Däremot är i fråga om det räntebärande kapitalet den första platsväxlingen från G inte alls ett moment vare sig i varumetamorfosen eller i kapitalets reproduktion, utan blir detta först när det ges ut för andra gången av den fungerande kapitalisten, som driver handel med det eller förvandlar det till produktivt kapital. Den första platsväxlingen av G uttrycker här inte något annat än dess överförande eller övergång från A till B, ett överförande som brukar ske med vissa juridiska former och förbehåll.
Detta dubbla utgivande av penningen som kapital, varav det första bara är ett överförande från A till B, motsvarar dess dubbla återflöde. Som G' eller G + ΔG flyter det tillbaka ur rörelsen till den fungerande kapitalisten B. Denne överför det sedan åter till A, men nu tillsammans med en del av profiten, som realiserat kapital, som G + ΔG, där ΔG inte är lika med hela profiten utan bara är en del av profiten, räntan. Till B flyter det tillbaka bara som det han har gett ut, såsom fungerande kapital, men som A:s egendom. För att dess återgång ska vara fullständig måste B därför åter överföra det till A. Men utom kapitalsumman har B att avlämna en del av den profit, som han gjort med denna kapitalsumma, under namn av ränta till A, då denne gett honom pengarna som kapital, d.v.s. som värde vilket inte bara bevaras i rörelsen utan skapar ett mervärde åt sin ägare. Det förblir i B:s hand endast så länge det är fungerande kapital, och med sitt återflöde - efter den avtalade fristen - upphör det att fungera som kapital. Men såsom inte längre fungerande kapital måste det återföras till A, som inte upphört att vara dess juridiska ägare.
Låneformen, som är säregen för denna vara, för kapitalet som vara och för övrigt också förekommer i andra transaktioner i stället för formen försäljning, är given redan ur bestämningen, att kapital här uppträder som vara eller att penningen som kapital blir vara.
Man måste göra en distinktion här.
Vi har sett (Bok II, kap. I) och påminner helt kort om att kapitalet i cirkulationsprocessen fungerar som varukapital och penningkapital. Men i dessa båda former blir kapitalet inte vara i sin egenskap av kapital.
Så snart det produktiva kapitalet förvandlats till varukapital, måste det marknadsföras, säljas som vara. Här fungerar det helt enkelt som vara. Kapitalisten framträder endast som försäljare av vara liksom köparen som köpare av vara. Som vara måste produkten i cirkulationsprocessen realisera sitt värde genom försäljning, anta sin förvandlade gestalt som pengar. Därför är det också likgiltigt om denna vara köpes av en konsument som existensmedel eller av en kapitalist som produktionsmedel. I cirkulationsakten fungerar varukapitalet bara som vara, inte som kapital. Det är varukapital till skillnad från enkel vara, 1) eftersom det redan är berikat med mervärde, att realisera dess värde alltså samtidigt är att realisera mervärde; men detta ändrar ingenting i dess enkla tillvaro som vara, som produkt med ett bestämt pris; 2) därför att denna dess funktion som vara är ett moment av dess reproduktionsprocess som kapital; och därför dess rörelse som vara en delrörelse av denna process och samtidigt av dess rörelse som kapital. Detta blir det emellertid inte genom själva försäljningsakten utan genom att denna akt sammanhänger med totalrörelsen av denna bestämda värdesumma som kapital.
Som penningkapital verkar det också helt enkelt som pengar, d.v.s. som köpmedel för vara (produktionselementen). Att dessa pengar samtidigt är penningkapital, en av kapitalets former, framgår inte ur köpakten, ur den verkliga funktion som det här förrättar som pengar; utan ur denna akts sammanhang med kapitalets totalrörelse, då denna akt, som det förrättar som pengar, inleder den kapitalistiska produktionsprocessen.
Men såvida det verkligen fungerar, verkligen spelar sin roll i processen, verkar varukapitalet här endast som vara, penningkapital endast som pengar. Inte i något enstaka moment av metamorfosen betraktat för sig säljer kapitalisten varan som kapital till köparen, fastän den representerar kapital för honom, eller avyttrar han pengar som kapital till säljaren. I båda fallen avyttrar han helt enkelt varan som vara och pengarna som pengar, köpmedel för varan.
Det är endast i förloppet som helhet, i det moment då utgångspunkten samtidigt framstår som vändpunkt, i G-G' eller W-W' som kapitalet uppträder i cirkulationsprocessen såsom kapital (medan det i produktionsprocessen uppträder som kapital genom arbetarens underordnande under kapitalisten och produktionen av mervärdet). I detta återgångsmoment är emellertid förmedlingen försvunnen. Vad som finns där är G' eller G + ΔG (antingen den med ΔG ökad värdesumman nu existerar i form av pengar eller vara eller produktionselement), en penningsumma lika med den ursprungligen investerade penningsumman plus ett överskott däröver, det realiserade mervärdet. Och just i denna återgångspunkt där kapitalet existerar som realiserat kapital, som ökat värde, i denna form - såvida den fixeras som en vilopunkt, imaginär eller verklig - inträder kapitalet aldrig i cirkulationen utan synes snarare ha dragits tillbaka ur cirkulationen, som resultat av hela processen. När det ges ut på nytt, avyttras det aldrig som kapital till en tredje, utan säljes som enkel vara till honom eller överlämnas till honom helt enkelt som pengar för vara. Det framträder aldrig i sin cirkulationsprocess som kapital utan bara som vara eller pengar, och på detta stadium är det dess enda existensform för andra. Vara och pengar är här kapital, inte därför att varan förvandlas till pengar och pengar till vara, inte i sina verkliga relationer till köpare eller säljare utan bara i sina abstrakta relationer antingen till kapitalisten själv (subjektivt betraktat) eller som moment i reproduktionsprocessen (objektivt betraktat). Såsom kapital existerar kapital i den verkliga rörelsen, inte i cirkulationsprocessen utan bara i produktionsprocessen, i den process där arbetskraften exploateras.
Men med det räntebärande kapitalet förhåller det sig annorlunda och just detta bildar dess specifika karaktär. Penningägaren som vill öka sina pengar som räntebärande kapital, överlåter dem till en tredje part, för ut dem i cirkulationen, gör dem till vara som kapital; inte endast kapital för sig själv utan också för andra. De är nu inte kapital endast för den som överlåter dem utan de blir från början utlämnade till tredje person såsom kapital, som värde vilket besitter bruksvärde, bruksvärdet att skapa mervärde, profit; som ett värde som bevaras i rörelsen och återvänder till sin ursprunglige utgivare, här penningägaren, sedan det har fungerat. Alltså avlägsnar sig från honom bara för en tid, då det för en tid disponeras av den fungerande kapitalisten; alltså varken säljes eller betalas utan bara lånas ut; bara överlåtes under betingelsen att efter en viss tidsfrist för det första återvända till sin utgångspunkt, för det andra återvända som realiserat kapital, så att det realiserat sitt bruksvärde att producera mervärde.
Vara som utlånas som kapital blir enligt sin art utlånat antingen som fast eller cirkulerande kapital. Penningen kan utlånas i båda formerna, som fast kapital t.ex. om den betalas tillbaka i form av livränta, så att med räntan också alltid en bit av kapitalet återvänder. Vissa varor kan enligt sitt bruksvärdes natur aldrig utlånas annat än som fast kapital, som hus, skepp, maskiner o.s.v. Men allt utlånat kapital, vilken än dess form är och hur än återbetalningen må vara modifierad genom arten av dess bruksvärde, är alltid bara en speciell form av penningkapitalet. Ty vad som här utlånas är alltid en bestämd penningsumma, och på denna summa blir då också räntan beräknad. Är det som utlånats varken pengar eller cirkulerande kapital, så blir det också återbetalt på samma sätt som fast kapital. Utlånaren får periodisk ränta och en del av själva det fasta kapitalets förbrukade värde, en ekvivalent för den periodiska förslitningen. Och vid slutet av fristen återvänder den oförbrukade delen av det utlånade fasta kapitalet in natura. Om det utlånade kapitalet är cirkulerande kapital, så återvänder det likaledes till utlånaren som cirkulerande kapital.
Tillbakaflödets art är alltså var gång bestämd genom den verkliga kretsrörelsen för det kapitalet som reproduceras och dess särskilda art. Men för det utlånade kapitalet antar tillbakaflödet formen av återbetalning, eftersom placeringen, dess överlåtande, har formen av utlåning.
I detta kapitel behandlar vi endast det egentliga penningkapitalet, varifrån de andra formerna av utlånat kapital är avledda.
Det utlånade kapitalet återvänder stegvis, först i reproduktionsprocessen till den fungerande kapitalisten, och sedan ännu en gång överfört till utlånaren, penningkapitalisten, som återbetalning till dess verklige ägare, dess juridiska utgångspunkt.
I den verkliga cirkulationsprocessen visar sig kapitalet alltid bara som vara eller pengar och dess rörelse består av en rad köp och försäljningar.
Kort sagt, cirkulationsprocessen upplöser sig i varornas metamorfos. Det är annorlunda om vi betraktar produktionsprocessen i dess helhet. Utgår vi från penningen (detsamma gäller om vi utgår från varan, eftersom vi då utgår från dess värde, alltså betraktar den själv i penningens gestalt), så är en penningsumma utgiven och återvänder efter en viss period med ett tillskott. Ersättning för den investerade penningsumman vänder tillbaka plus ett mervärde. Den har bevarat och ökat sig under sin kretsgång. Men nu blir penningen, såvida den utlånats som kapital, utlånad just i denna egenskap av själv bevarande och ökande penningsumma, vilken efter en viss period återvänder med tillskott och ständigt kan genomgå samma process omigen. Den ges inte ut som pengar eller som vara, bytes alltså inte mot vara om den investerats som pengar eller säljes för pengar om den investerats som vara; utan den ges ut som kapital. Dessa inre relationer, som är representativa för kapitalet när man ser den kapitalistiska produktionsprocessen som helhet och enhet, där kapitalet framstår som pengar som alstrar pengar, införlivas här med kapitalet utan den förmedlande mellanrörelsen helt enkelt som dess karaktär, dess bestämning. Och med denna bestämning överlåtes det, om det utlånas som penningkapital.
En egendomlig uppfattning om penningkapitalets roll har Proudhon. (Gratuité du Crédit. Discussion entre M. F. Bastiat et Proudhon. Paris 1850.) Att låna synes Proudhon vara något ont, därför att det inte är försäljning. Att låna mot ränta
"est la faculté de vendre toujours de nouveau le même objet, en d'en recevoir toujours de nouveau le prix sans jamais céder la propriété de ce qu'on vend" <"är en förmåga att sälja samma föremål om och om igen och varje gång erhålla dess pris utan att någon gång avträda äganderätten till det föremål som sålts"> (s. 9). [51]
Föremålet, pengar, hus etc. växlar inte ägare som vid köp och försäljning. Men Proudhon ser inte, att när penningen överlåtes i form av räntebärande kapital ingen ekvivalent för den erhålles i gengäld. I varje akt av köp och försäljning, såvida det över huvud taget försiggår en bytesprocess, blir visserligen objektet bortgivet. Äganderätten till det försålda föremålet avträder man alltid, men man ger inte bort värdet. Vid försäljningen blir varan bortgiven men inte dess värde, som ges tillbaka i form av pengar eller skuldsedlar eller rättsanspråk, vilket här bara är olika former för samma sak. Vid köp blir penningen bortgiven men inte dess värde, som ersättes i form av vara. Under hela reproduktionsprocessen håller industrikapitalisten samma värde i sin hand (bortsett från mervärdet), bara i olika former.
Såvida byte, d.v.s. ett byte av föremål äger rum, förekommer ingen värdeförändring. Samma kapitalist håller alltid samma värde i sin hand. Och såvida det gäller kapitalistens produktion av mervärde förekommer inget byte, ty så snart ett byte äger rum finns mervärdet redan i varorna. Så snart vi inte längre studerar de enskilda bytesakterna utan kapitalets totala kretslopp G-W-G', visar det sig att ständigt en viss värdesumma investeras och denna värdesumma plus mervärdet eller profiten drages tillbaka från cirkulationen. Förmedlingen av denna process är visserligen inte möjlig att urskilja i dessa akter av utbyte, men det är just på denna process av G som kapital som kapitalistens ränta på utlånat kapital beror. Den uppkommer i denna process.
"I själva verket", säger Proudhon, "erhåller hattmakaren som säljer hattar värdet för dessa, inte mer och inte mindre. Men den utlånande kapitalisten ... får inte bara sitt kapital oavkortat tillbaka; han får mer än kapitalet, mer än han satsat i utbyte; han får utöver kapitalet en ränta" (s. 69).
Hattmakaren företräder här den produktive kapitalisten i motsats till kapitalisten som lämnar lån. Proudhon har uppenbarligen inte avslöjat hemligheten hur den produktive kapitalisten kan sälja vara till dess värde (utjämningen till produktionspriser är här, som han ställer frågan, likgiltig) och just därigenom få en profit utöver det kapital som han satsat i utbyte. Antag att produktionspriset för 100 hattar = 115 £ och detta produktionspris tillfälligtvis är lika med hattarnas värde, att alltså det kapital som producerar hattarna har samhällelig genomsnittssammansättning. Är profiten = 15%, så realiserar hattmakaren en profit om 15 £ genom att han sålt varorna till deras värde om 115. Honom kostar de bara 100 £. Har han producerat med sitt eget kapital, så stoppar han hela överskottet om 15 £ i fickan; om han lånat kapital måste han kanske ge 5 £ av det som ränta. Detta ändrar inte hattarnas värde utan bara fördelningen mellan olika personer av det i detta värde redan befintliga mervärdet. Då alltså hattarnas värde inte beröres av räntebetalningen, så är det dumheter att som Proudhon säga:
"Då i handeln kapitalets ränta lägges till arbetarens lön för att bilda varans pris, så är det omöjligt för arbetaren att köpa tillbaka produkten av sitt eget arbete. Vivre en travaillan <Leva av eget arbete> är en princip, som under räntans herravälde innesluter en motsägelse" (s. 105).[56*]
Hur litet Proudhon förstått av kapitalets verkliga natur visar följande mening, i vilken han beskriver kapitalets rörelse i allmänhet som en för det räntebärande kapitalet säregen rörelse:
"Comme, par l'accumulation des intérêts, de capitalargent, d'échange en échange, revient toujours à sa source, il s'ensuit que la relocation toujours faite par la même main, profite toujours au même personnage" <"Därav att ränta på penningkapital genom ackumulation från byte till byte ständigt återvänder till sin källa, följer att återutlånandet från ständigt samma hand ger vinst åt samma person."> (s. 154).
Vad är det nu i det räntebärande kapitalets speciella rörelse, som förblir gåtfullt för honom? Kategorierna köp, pris, att avträda föremål och den direkta form i vilken mervärdet här framstår; kort sagt det förhållandet att kapital som sådant här blir vara, att därför försäljningen förvandlas till lån, priset till en andel i profiten.
Att kapitalet återvänder till sin utgångspunkt är överhuvud taget dess karakteristiska rörelse i det totala kretsloppet. Det utmärker inte alls enbart det räntebärande kapitalet. Vad som utmärker just detta är den ytliga, från det förmedlande kretsloppet lösgjorda formen för dess återvändande. Den utlånande kapitalisten lämnar bort sitt kapital, överför det till industrikapitalisten utan att få någon ekvivalent. Detta överlämnande är överhuvud taget inte en akt i kapitalets kretslopp utan inleder bara det kretslopp som industrikapitalisten ska åstadkomma. Detta penningens första kretslopp är inte någon akt av metamorfosen, varken köp eller försäljning. Egendomen avträdes inte, eftersom inget byte försiggår, ingen ekvivalent mottages. Penningens återvändande från industrikapitalisten till den utlånande kapitalisten fullbordar bara den första akten i kapitalets överlåtelse. Satsat som penningkapital återvänder kapitalet genom kretsloppsprocessen i penningform till industrikapitalisten. Men då kapitalet inte tillhörde honom när det gavs ut, kan det inte tillhöra honom när det återkommer. Att det genomgått reproduktionsprocessen har inte förvandlat det till hans egendom. Han måste alltså återställa det till utlånaren. Det första utgivandet, som överför kapitalet ur utlånarens hand till låntagarens, är en juridisk transaktion, som inte har något att göra med kapitalets verkliga reproduktionsprocess, bara inleder den. Återbetalningen, som överför det tillbakaflutna kapitalet ur låntagarens hand till utlånaren, är en andra juridisk transaktion som kompletterar den första. Den ena inleder den verkliga processen, den andra följer efter den. Utgångspunkt och slutpunkt, bortgivande och återställande av det lånade kapitalet framstår alltså som godtyckliga rörelser, förmedlade genom juridiska transaktioner, som försiggår före och efter kapitalets verkliga rörelse och som inte har något att göra med denna.
För själva rörelsen är det utan betydelse om kapitalet från början tillhört industrikapitalisten och som hans egendom bara återvänder till honom eller ej.
I den första inledande akten ger utlånaren sitt kapital till låntagaren. I den avslutande akten ger låntagaren tillbaka kapitalet till utlånaren. Betraktar man bara transaktionen mellan dessa båda - och tillsvidare ser bort från räntan - såvida det alltså enbart är fråga om det lånade kapitalets rörelse mellan låntagare och utlånare, omfattar dessa båda akter (skilda genom en längre eller kortare tid, under vilken kapitalets verkliga reproduktionsrörelse äger rum) hela denna rörelse. Och denna rörelse: bortgivande under villkor av återställande är just lånerörelsen, denna specifika form av endast villkorlig avyttring av pengar eller vara.
Den karaktäristiska rörelsen för kapitalet överhuvud, penningens återgång till kapitalisten, kapitalets återgång till sin utgångspunkt, får i det räntebärande kapitalet en rent yttre gestalt, skild från den verkliga rörelsen, vars form den är. A ger bort sina pengar inte som pengar utan som kapital. Härvid försiggår ingen förändring med kapitalet. Det byter bara innehavare. Dess verkliga förvandling till kapital fullbordas först i B:s hand. Men för A har det blivit kapital genom att han givit det till B. Kapitalets verkliga återflöde ur produktions- och cirkulationsprocessen förekommer bara ifråga om B. Men när det gäller A försiggår återflödet i samma form som avyttrandet. Det går från B åter till A. Bortgivandet, utlånandet av pengar för viss tid och dess återvändande med ränta (mervärde) är hela rörelseformen för det räntebärande kapitalet som sådant. Den utlånade penningsummans verkliga rörelse som kapital är en operation, som ligger bortom transaktionerna mellan låntagare och utlånare. Under dessa transaktioner är denna förmedling obefintlig, osynlig, inte omedelbart inbegripen. Som en vara av särskilt slag avyttras kapitalet på ett speciellt sätt. Därför visar sig inte heller återgången som konsekvens och resultat av en bestämd räcka ekonomiska förlopp utan som följd av ett speciellt juridiskt avtal mellan köpare och säljare. Tiden för återflödet är beroende av reproduktionsprocessens förlopp, men för det räntebärande kapitalet synes dess återgång som kapital endast vara beroende av en överenskommelse mellan utlånare och låntagare. Så att kapitalets återflöde med avseende på denna transaktion inte mer framstår som ett genom produktionsprocessen bestämt resultat utan som om det utlånade kapitalet aldrig hade förlorat sin penningform. Visserligen är dessa transaktioner bestämda genom det verkliga återflödet, men detta framgår inte i själva transaktionen. I praktiken är det heller inte alltid fallet. Om det verkliga återflödet inte försiggår vid den rätta tiden, så måste låntagaren se sig om efter andra hjälpkällor för att klara sina förpliktelser gentemot utlånaren. Kapitalets form enbart - pengar som utges som summa A och återvänder som summa A + (1/x)A efter en viss tidrymd utan mellankommande akt - är bara den begreppstomma formen för den verkliga kapitalrörelsen.
I kapitalets verkliga rörelse är återgången ett moment i cirkulationsprocessen. Först förvandlas pengarna till produktionsmedel; produktionsprocessen förvandlar dem till vara; genom varans försäljning förvandlas de åter till pengar och vänder i denna form tillbaka till den kapitalist, som först hade satsat kapitalet i penningform. Men för det räntebärande kapitalet är återgång liksom utgivande bara ett resultat av en juridisk transaktion mellan ägaren till kapitalet och en andra person. Vi ser bara utgivandet och återbetalningen. Allt som försiggår däremellan är utsuddat.
Men eftersom pengar investerade som kapital har egenskapen att återvända till den som investerat, emedan G-W-G' är kapitalrörelsens inneboende form, kan penningägaren låna ut dem som kapital, som har egenskapen att återvända till sin utgångspunkt och att i den rörelse de genomlöper bevara och öka sitt värde. Han ger ut dem som kapital, därför att de sedan man använt dem flyter tillbaka till sin utgångspunkt, alltså av låntagaren efter en viss tid kan återställas, då de flyter tillbaka till honom.
Utlånande av pengar som kapital - att det ges bort under villkor att återställas inom viss tid - har alltså till förutsättning att pengarna verkligen användas som kapital, verkligen flyter tillbaka till sin utgångspunkt. Penningens verkliga kretsloppsrörelse som kapital är alltså förutsättning för den juridiska transaktionen, enligt vilken låntagaren har att återlämna penningen till utlånaren. Om låntagaren inte använder pengarna som kapital, så är det hans sak. De utlånas som kapital, och som sådana är de bestämda att genomgå kapitalfunktionerna, vilka innesluter penningkapitalets kretslopp intill dess återflöde i penningform till sin utgångspunkt.
Cirkulationsakterna G-W och W-G', vari värdesumman fungerar som pengar eller som vara, är bara förmedlande processer, enskilda moment i dess totalrörelse. Som kapital genomgår den totalrörelsen G-G'. Den satsas som pengar eller som värdesumma i någon annan form och återvänder som värdesumma. Penningutlånaren ger inte ut den för att köpa vara, eller om värdesumman existerar i vara säljer han den inte mot pengar, utan han satsar den som kapital, G-G'; som värde som på en viss bestämd termin återkommer till utgångspunkten. I stället för att köpa och sälja lånar han ut. Denna utlåning är alltså den relevanta formen för att avyttra en värdesumma som kapital i stället för som pengar eller vara. Härav följer för ingen del att utlåning inte också kan vara en form för transaktioner som ingenting har att skaffa med den kapitalistiska reproduktionsprocessen. Hittills har vi bara behandlat det utlånade kapitalets rörelse mellan dess ägare och industrikapitalisten. Nu ska räntan undersökas.
Utlånaren ger ut sina pengar som kapital; den värdesumma han lämnar till en annan är kapital och flyter därför tillbaka till honom. Enbart återgång skulle inte betyda att den utlånade värdesumman flyter tillbaka som kapital utan bara att en utlånad värdesumma återställes. För att flyta tillbaka som kapital måste den satsade värdesumman inte bara bevaras i rörelsen utan ha värdeförmerat sig, ökat sin värdestorlek, alltså återvända med ett mervärde, som G + ΔG, och detta ΔG är här räntan eller den del av genomsnittsprofiten, som inte stannar hos den fungerande kapitalisten utan tillfaller penningkapitalisten.
Att han överlåtit den som kapital innebär att den måste återlämnas till honom som G + ΔG. Vi ska också ägna särskild uppmärksamhet åt den form, i vilken räntan under mellantiden terminsvis flyter tillbaka men då utan kapitalet, vars återbetalning följer först vid slutet av en längre period.
Vad ger penningkapitalisten åt låntagaren, industrikapitalisten? Vad avträder han i själva verket till honom? Bara denna akt av avträdande gör utlåning av pengar till avträdande av pengar som kapital, d.v.s. till avyttring av kapital som vara.
Endast genom denna avyttringsakt ger penningutlånaren bort kapitalet till låntagaren som vara eller varan över vilken han förfogar som kapital till tredje part.
Vad blir avyttrat vid den vanliga försäljningen? Inte den försålda varans värde, detta ändrar bara sin form. Som pris existerar det abstrakt i varan innan det reellt övergår i form av pengar i försäljarens hand. Samma värde och samma värdestorlek växlar här blott form. Ena gången existerande i varuform, andra gången i penningform. Vad som verkligen avyttras av försäljaren och därmed också övergår i köparens individuella produktiva konsumtion är bruksvärdet av varan, varan som ett bruksvärde.
Vad är nu bruksvärdet, som penningkapitalisten avyttrar för utlåningstiden och avträder till den produktive kapitalisten, gäldenären? Det är det bruksvärde som penningen erhåller genom att den kan förvandlas till kapital, fungera som kapital och därför i sin rörelse frambringa ett visst mervärde, genomsnittsprofiten (vad som är över eller under denna framstår här som tillfälligt) förutom att bevara sin ursprungliga värdestorlek. I fråga om andra varor blir bruksvärdet i sista hand konsumerat, och därmed försvinner varans substans och därmed dess värde. Varan kapital har däremot den säregenheten, att dess värde genom konsumtion av dess bruksvärde inte bara bevaras utan ökas.
Detta penningens bruksvärde som kapital - förmågan att frambringa genomsnittsprofit - avyttrar penningkapitalisten till industrikapitalisten för den tid under vilken han till denne avträder förfogandet över det utlånade kapitalet.
Såtillvida har den utlånade penningen en viss likhet med arbetskraften i dess ställning gentemot industrikapitalisten. Det är bara så att denne betalar värdet av arbetskraften, medan han helt enkelt återbetalar värdet av det lånade kapitalet. För industrikapitalisten är arbetskraftens bruksvärde: att vid sin förbrukning frambringa mer värde (profit) än den själv besitter, mer än vad den kostar. Detta överskott av värde är dess bruksvärde för industrikapitalisten. På samma sätt framträder bruksvärdet av det lånade penningkapitalet som dess värdebestämmande och värdeökande förmåga.
I själva verket avyttrar penningkapitalisten ett bruksvärde, och därigenom blir det han överlåter utgivet som vara. Och såtillvida är likheten med varan som sådan fullständig. För det första är det ett värde som går över från en hand till en annan. Ifråga om den enkla varan, varan som sådan, förblir samma värde i köparens och säljarens hand, bara i olika form; de har båda samma värde som förut, vilket de avyttrade den ene i varuform, den andre i penningform. Vid utlånandet är skillnaden att penningkapitalisten är den ende som i denna transaktion ger ut värde; men han bevarar det genom den framtida återbetalningen. Vid utlåningen mottar bara en part värde, medan bara en part utger värde. - För det andra blir ett verkligt bruksvärde avyttrat av den ena parten och mottaget och förbrukat av den andra. Men till skillnad från den vanliga varan är detta bruksvärde själv värde, nämligen överskottet över den ursprungliga värdestorheten, det överskott som uppstår genom att penningen användes som kapital. Profiten är detta bruksvärde.
Den utlånade penningens bruksvärde är: funktionen som kapital och att som sådant under genomsnittliga förhållanden producera genomsnittsprofit.[57*]
Vad betalar nu industrikapitalisten, och vad är då priset för det utlånade kapitalet?
"That which men pay as interest for the use of what they borrow", är enligt Massie "a part of the profit it is capable of producing" <"Det man betalar som ränta för användningen av det man lånat", är enligt Massie, "en del av profiten, som det har förmåga att producera.">.[58*]
Vad köparen av en vanlig vara köper är dess bruksvärde; vad han betalar är dess värde. Vad en som lånar pengar köper är likaledes bruksvärdet som kapital; men vad betalar han? Säkerligen inte som när det gäller andra varor dess pris eller värde. Ingen formväxling av värde försiggår mellan långivare och låntagare som mellan köpare och säljare, så att detta värde ena gången existerar i form av pengar och andra gången i form av vara. Det bortgivna och mottagna värdets identitet visar sig här på ett helt annat sätt. Värdesumman, penningen, utges utan ekvivalent och återbetalas efter en viss tid. Utlånaren förblir hela tiden ägare till samma värde, också sedan det övergått från honom till låntagaren. När det gäller det enkla varuutbytet kommer penningen alltid från köparen; men vid utlånandet kommer penningen från säljaren. Det är han som ger ut penningen för en viss tid, och det är köparen av kapitalet som får det som vara. Men detta är möjligt, bara såvida pengarna fungerar som kapital och alltså investeras. Gäldenären lånar pengar som kapital, som värde som ökas. Men som varje kapital i sin utgångspunkt är det kapital i och för sig först i det ögonblick det investerats. Först genom att brukas värdeökas det, realiseras som kapital. Men gäldenären måste betala tillbaka realiserat kapital alltså värde plus mervärde (ränta); och räntan kan bara vara en del av den profit han har realiserat. Bara en del, inte hela. Ty bruksvärdet för låntagaren är, att det producerar profit åt honom. Annars hade inte heller långivaren avyttrat bruksvärdet. Men hela profiten kan inte tillfalla låntagaren. Han skulle i så fall inte betala något för det avyttrade bruksvärdet och bara ge tillbaka den investerade penningsumman som pengar, inte som kapital, som realiserat kapital, ty realiserat kapital är det bara som G + ΔG.
Samma penningsumma ges ut som kapital av både långivare och låntagare. Men bara i den senares hand fungerar den som kapital. Profiten blir inte dubbel genom samma penningsummas dubbla existens som kapital för två personer. För båda kan den fungera som kapital bara genom att profiten delas. Den del som tillfaller långivaren kallas ränta.
Hela transaktionen försiggår enligt förutsättningen mellan två slags kapitalisten, penningkapitalisten och industri- eller handelskapitalisten.
Man får aldrig glömma att kapitalet här som kapital är vara, eller att den vara som det här handlar om är kapital. Alla de relationer som framträder i detta sammanhang skulle vara irrationella om man utgår från den enkla varan, och även sett utifrån kapitalets ståndpunkt såvida det i sin produktionsprocess fungerar som varukapital. Att låna ut och låna i stället för att sälja och köpa är i här en olikhet som framgår ur varans - kapitalets - specifika natur. Liksom att det som betalas är ränta i stället för varans pris. Vill man kalla räntan priset för penningkapitalet, så är detta en irrationell form av pris, i fullständig motsägelse till begreppet varupris.[59*] Priset är då reducerat till sin helt abstrakta och begreppstomma form, att det är en viss penningsumma som betalas för något som på det ena eller andra sättet figurerar som bruksvärde. Priset däremot är enligt sitt begrepp lika med det i pengar uttryckta värdet av detta bruksvärde.
Ränta som pris för kapitalet är från början ett helt och hållet irrationellt uttryck. Varan i fråga har då ett dubbelt värde, först ett värde och sedan ett från detta värde skilt pris, trots att priset är värdets penninguttryck. Penningkapital är ingenting annat än en summa pengar eller värdet av en bestämd mängd vara fixerad som penningsumma. Blir vara utlånad som kapital, så är den bara en förklädd form för en penningsumma. Ty det som utlånas är inte så och så många pund bomull utan så och så mycket pengar som i form av bomull existerar som dess värde. Priset hänför sig därför till kapitalet som penningsumma, fastän inte som "currency" som Torrens menar (se not 59). Hur kan väl en värdesumma ha ett pris utom det som är uttryckt i dess egen penningform? Pris är ju varans värde (detta gäller också för marknadspriset, vars skillnad från värdet inte är kvalitativ utan bara kvantitativ, hänför sig enbart till värdestorleken) till skillnad från dess bruksvärde. Pris som är kvalitativt annorlunda än värdet är en absurd motsägelse.[60*]
Genom sin värdeökning manifesterar sig kapitalet som kapital; graden av värdeökning uttrycker den kvantitativa grad i vilken det realiserar sig som kapital. Mervärdet eller profiten som det utvinner - dess kvot eller höjd - kan bara mätas genom att jämföras med värdet av det investerade kapitalet. Den större eller mindre värdeökningen av det räntebärande kapitalet är därför också mätbar endast genom att räntebeloppet, den del av totalprofiten som tillfaller det, jämföres med värdet av det investerade kapitalet. Priset är varans värde medan räntan uttrycker penningkapitalets värdeökning och därigenom framstår som det pris som låntagaren betalar till utlånaren. Detta visar hur enfaldigt det a priori är att direkt tillämpa de enkla relationer, som gäller för det genom penningen förmedlade utbytet, köp och försäljning, som Proudhon gör. Grundförutsättningen är just att penningen fungerar som kapital och därför kan överlåtas som sådant, d.v.s. som potentiellt kapital, till tredje person.
Men här framträder kapitalet själv som vara, såvida det bjudes ut på marknaden och penningens bruksvärde verkligen avyttras som kapital. Dess bruksvärde är emellertid att utvinna profit. Värdet av pengar eller vara som kapital bestämmes inte av deras egenvärde utan av den kvantitet mervärde, som de utvinner för sin ägare. Kapitalets produkt är profiten. När produktionens grundval är kapitalistisk är det bara olika sätt att använda pengarna antingen de ges ut som pengar eller satsas som kapital. Pengar, respektive vara, är i och för sig potentiellt kapital, alldeles som arbetskraften är potentiellt kapital. Ty 1) pengar kan förvandlas till produktionselement och är som pengar endast ett abstrakt uttryck för dessa, för deras existens som värde; 2) de materiella elementen i rikedomen har egenskapen att potentiellt redan vara kapital, eftersom den motsats som kompletterar dem, det som gör dem till kapital - lönarbetet - finns tillgängligt på basis av den kapitalistiska produktionen.
Den materiella rikedomens antagonistiska samhälleliga villkor - dess motsatsförhållande till arbetet som lönarbete - är uttryckt redan i kapitalegendomen som sådan, oberoende av produktionsprocessen. Detta moment, skilt från den kapitalistiska produktionsprocessen själv, vars ständiga resultat den är och som sådant dess ständiga förutsättning, yttrar sig i att pengar och vara i och för sig latent, potentiellt, är kapital, att de kan säljas som kapital och att de i denna form innebär kommando över andras arbete, anspråk på att tillägna sig andras arbete, alltså är ett värde som ökas. Det framträder också klart, att detta förhållande är rättsanspråk och medel för kapitalisten att tillägna sig andras arbete och inte något slags arbete som motsvarande värde från hans sida.
Vidare framstår kapitalet som vara, såvida profitens delning i ränta och egentlig profit regleras av utbud och efterfrågan, alltså genom konkurrensen, precis som varornas marknadspris. Men skillnaden framträder här lika slående som likheten. Täcker utbud och efterfrågan varandra, så motsvarar varans markandspris dess produktionspris; d.v.s. dess pris framstår som reglerat genom de inre lagarna för den kapitalistiska produktionen oberoende av konkurrensen, då fluktuationerna av utbud och efterfrågan inte förklarar något annat än marknadsprisernas avvikelse från produktionspriserna - avvikelser som ömsesidigt utjämnar varandra, så att under vissa längre perioder genomsnittsmarknadspriserna är lika med produktionspriserna. Så snart de täcker varandra upphör dessa krafter att verka, upphäver varandra, och prisbestämningens allmänna lag framträder också som det enskilda fallets lag. Marknadspriset motsvarar då redan i sin omedelbara existens och inte bara som genomsnitt för marknadsprisernas rörelse produktionspriset, vilket regleras genom själva produktionssättets inneboende lagar. Detsamma gäller arbetslönen. Om utbud och efterfrågan täcker varandra, så upphäves deras verkan, och arbetslönerna är lika med arbetskraftens värde. Men med räntan på penningkapitalet förhåller det sig annorlunda. Konkurrensen bestämmer här inte avvikelserna från lagen, utan det existerar ingen lag för delningen utom den som konkurrensen dikterar, emedan, som vi ytterligare kommer att se, det inte existerar någon "naturlig" räntefot. Med naturlig räntefot förstår man tvärt om den genom fri konkurrens fastställda kvoten. Det ges inga "naturliga" gränser för räntefoten. Där konkurrensen inte bara bestämmer avvikelserna och fluktuationerna, där alltså vid jämvikt mellan deras mot varandra verkande krafter överhuvud allt bestämmande upphör, är det som ska bestämmas något i och för sig icke lagbundet och godtyckligt. Mer om detta i nästa kapitel.
När det gäller det räntebärande kapitalet framstår allt som utifrån sett: investering av kapitalet som enbart överförande från långivare till låntagare; det realiserade kapitalets återflöde som endast tillbakaförande, en återbetalning med ränta från låntagare till långivare. Så även det kapitalistiska produktionssättets inneboende bestämning, att profitkvoten bestämmes inte bara genom förhållandet mellan den i ett enstaka omslag gjorda profiten och det investerade kapitalvärdet utan också genom längden av denna omslagstid själv, alltså som profit som industrikapitalet avkastar inom bestämda tidsperioder. Även detta visar sig för ett räntebärande kapital helt och hållet utifrån sett, så att för en bestämd tidsfrist till långivaren betalas en bestämd ränta.
Med sin vanliga insikt i tingens inre sammanhang säger den romantiske Adam Müller (Elemente der Staatskunst [del III.], Berlin 1809, s. 138):
"Vid bestämningen av priset på ett föremål frågas inte efter tiden; vid bestämning av ränta kommer tiden huvudsakligen i betraktande."
Han ser inte hur produktionstid och omloppstid ingår i bestämningen av varornas pris och hur profitkvoten för en given omslagstid av kapitalet är bestämd just därigenom, men också genom bestämningen av profiten för en given tid just räntefoten. Här som alltid består hans djupsinne bara i att se dammolnen på ytan och anspråksfullt förklara att detta damm är något hemlighetsfullt och betydande.
Ämnet för detta kapitel, liksom överhuvud alla kreditföreteelser som senare kommer att behandlas, kan inte här undersökas i detalj. Konkurrensen mellan låntagare och långivare och de kortare fluktuationer på penningmarknaden, som blir resultatet, ligger utom området för vår analys. För att beskriva det kretslopp som räntefoten genomlöper under den industriella cykeln måste man beskriva själva cykeln, vilket inte heller låter sig göras här. Detsamma gäller för den större eller mindre approximativa utjämningen av räntefoten på världsmarknaden. Här kan vi bara göra en analys av den oberoende formen av det räntebärande kapitalet och räntan som självständig gentemot profiten.
Då räntan bara är en del av profiten, som industrikapitalisten enligt vår tidigare förutsättning har att betala åt penningkapitalisten, så framstår profiten själv som maximal gräns för räntan, om den del som tillfaller den fungerande kapitalisten är = 0. Bortsett från enstaka fall där räntan faktiskt kan vara större än profiten men då inte heller kan betalas ur profiten, kunde man kanske betrakta hela profiten, minus den del av densamma som är lön för övervakning (vages of superintendence) och som senare ska analyseras, som maximalgräns för räntan. Den undre gränsen för räntan är helt och hållet obestämbar. Den kan sjunka hur lågt som helst. Men då inträder åter motverkande omständigheter och höjer den över detta relativa minimum.
"Förhållandet mellan den summa som betalas för användningen av ett kapital och detta kapital själv uttrycket räntefotens höjd mätt i pengar." - "Räntefoten beror på 1) profitkvoten; 2) förhållandet vari totalprofiten delas mellan låntagare och långivare." (Economist [53], 22 jan. 1853.)
"Då det man betalar som ränta för att använda det man lånat är en del av den profit som det lånade är i stånd att producera, så måste denna ränta ständigt regleras genom denna profit." (Massie, a.a., s. 49.)
Låt oss först anta, att det existerar ett fast förhållande mellan totalprofiten och den del av denna som utbetalas som ränta till penningkapitalisten. Då är det klart att räntan kommer att stiga eller falla som totalprofiten, och denna är bestämd genom den allmänna profitkvoten och dess fluktuationer. Vore t.ex. genomsnittsprofitkvoten = 20% och räntan = 1/4 av profiten, så är räntefoten = 5%; om den är = 16%, så är räntan = 4%. Vid en profitkvot om 20% kunde räntan stiga till 8%, och industrikapitalisten skulle alltid göra samma profit som vid en profitkvot = 16% och en räntefot = 4%, nämligen 12%. Steg räntan bara till 6 eller 7%, så skulle han alltid behålla en större del av profiten. Vore räntan lika med en konstant kvotdel av genomsnittsprofiten, så följde därav att ju högre den allmänna profitkvoten, desto större den absoluta differensen mellan totalprofiten och räntan, desto större alltså den del av totalprofiten som tillfaller den fungerande kapitalisten och tvärtom. Antag att räntan vore = 1/5 av genomsnittsprofiten. 1/5 av 10 är 2; differensen mellan totalprofiten och räntan = 8. 1/5 av 20 = 4; differensen = 20-4 = 16; 1/5 av 25 = 5; differensen = 25-5 = 20; Vs av 30 = 6; differensen = 30-6 = 24; 1/5 av 35 = 7; differensen = 35-7 = 28. Ehuru olika, 4, 5, 6, 7%, skulle räntefoten här alltid bara uttrycka 1/5 eller 20% av totalprofiten. Är alltså profitkvoterna olika, så kan olika räntefot uttrycka samma alikvota delar av totalprofiten eller samma procentandel i totalprofiten. Vid sådant konstant förhållande av räntan vore industriprofiten (differensen mellan totalprofiten och räntan) större ju högre den allmänna profitkvoten är och tvärtom.
Om alla andra omständigheter förutsättes lika, d.v.s. förhållandet mellan ränta och totalprofit antages mer eller mindre konstant, blir det fungerande kapitalet i stånd till och villigt att betala högre eller lägre ränta i direkt förhållande till profitkvotens höjd.[61*] Då vi har sett, att profitkvotens höjd står i omvänt förhållande till den kapitalistiska produktionens utveckling, så följer därav att en högre eller lägre räntefot i ett land står i samma omvända förhållande till höjden av den industriella utvecklingen om nämligen räntefotens olikhet i verkligheten uttrycker olikhet i profitkvoterna. Vi ska senare se att detta inte alltid behöver vara fallet. I denna mening kan man säga, att räntan regleras genom profiten, eller mer precist genom den allmänna profitkvoten. Och denna slags reglering gäller t.o.m. för dess genomsnitt.
I varje fall måste profitens genomsnittskvot betraktas som den slutgiltigt bestämmande maximalgränsen för räntan.
Vi ska strax närmare studera den omständigheten att räntan hänför sig till genomsnittsprofiten. Där ett givet helt, som profiten, ska delas mellan två parter, kommer det naturligtvis närmast an på storleken av det hela som ska delas, och detta, storleken av profiten, är bestämt genom dess genomsnittskvot. Den allmänna profitkvoten, alltså profitens storlek förutsatt som given för ett kapital av given storlek, säg = 100, står räntans variationer uppenbarligen i omvänt förhållande till variationerna av den profitdel som stannar hos den fungerande men med lånat kapital arbetande kapitalisten. Och de omständigheter som bestämmer storleken av profiten som ska fördelas, värdeprodukten av obetalt arbete, skiljer sig från dem, som bestämmer dess fördelning mellan dessa båda sorters kapitalister och verkar ofta i helt motsatt riktning.[62*] Om man betraktar omslagscyklerna, i vilka den moderna industrin rör sig - tillstånd av inaktivitet, växande livaktighet, högkonjunktur, överproduktion kris, stagnation, inaktivitet o.s.v. cykler som inte kan behandlas ytterligare inom ramen för vår analys - så ska man finna, att det mestadels är ett lågt ränteläge som motsvarar perioderna av högkonjunktur eller av extraprofit, att stigande ränta är skiljegränsen mellan högkonjunkturen och dess omslag, att räntemaximum upp till ockerhöjd emellertid är själva krisen.[63*] Från sommaren 1843 inträdde en utpräglad högkonjunktur; räntefoten, som våren 1842 var 41/2% föll under våren och sommaren 1843 till 2%,[64*] i september t.o.m. till 11/2% (Gilbart, I, s. 166); sedan steg den under krisen 1847 till 8% och mera.
Å andra sidan kan visserligen låg ränta vara samtidig med stagnation och måttligt stigande ränta med växande livaktighet.
Räntefoten uppnår sin största höjd under kriserna, då man måste låna för att betala, kosta vad det vill. Detta är samtidigt, eftersom stigande ränta motsvaras av fallande pris på värdepapper, ett utmärkt tillfälle för folk med disponibelt penningkapital att för en billig penning bemäktiga sig sådana räntebärande papper, som enligt tingens ordning åtminstone måste uppnå sitt genomsnittspris, så snart räntefoten åter faller.[65*]
Men det existerar också en tendens till fallande räntefot alldeles oberoende av profitkvotens fluktuationer. Och detta av två huvudsorsaker:
I. "Även om vi utgår från att kapital aldrig skulle anskaffas annat än för produktiva investeringar, så är det ändå möjligt, att räntefoten kan växla utan någon som helst förändring i bruttoprofitens kvot. Ty, på samma sätt som ett folk går framåt i utvecklingen av rikedom, uppstår och växer alltmer en klass av människor, som genom sina förfäders arbete är i besittning av fonder från vilka enbart räntan räcker för deras uppehälle. Många, också sådana som under ungdomen och mannaåldern aktivt deltar i affärslivet, drar sig tillbaka för att på ålderdomen leva lugnt på de ackumulerade summornas ränta. Dessa bägge klasser har en tendens att bli större med den växande rikedomen i landet; eftersom de som kan börja med ett större kapital lättare uppnår en förmögenhet som ger dem oberoende, än de som börjar med ett mindre. I gamla och rika länder utgör därför den del av nationalkapitalet, vars ägare inte själva vill använda den, en större proportion i förhållande till det totala produktiva kapitalet i samhället än i nygrundade och fattiga länder. Hur talrik är inte rentierklassen i England! I samma proportion som rentierklassen växer, växer också kapitalutlånarnas, ty de är ett och detsamma." (Ramsay, Essay on Distribution of Wealth, s. 201.)
II. Utvecklingen av kreditsystemet som ger industrikapitalister och köpmän en ständigt växande kontroll, förmedlad av bankirerna, över penningbesparingar från alla samhällsklasser, och den pågående koncentrationen av dessa besparingar till mängder, som kan tjäna som penningkapital, måste likaledes verka tryckande på räntefoten. Mera om detta senare.
Med avseende på bestämning av räntefoten säger Ramsay, att den
"till en del beror på bruttoprofitens kvot, till en del på den proportion i vilken den delas i ränta och företagarvinst (profits of enterprise). Denna proportion är beroende av konkurrensen mellan långivare och låntagare av kapital; denna konkurrens står under inflytande av men regleras inte uteslutande genom bruttoprofitens beräknade kvot.[66*] Konkurrensen regleras inte uteslutande genom denna, eftersom å ena sidan många lånar utan någon avsikt till produktiv investering och å andra sidan därför att storleken av det totala för lån disponibla kapitalet växlar med landets rikedom oberoende av varje förändring i bruttoprofiten." (Ramsay, a.a., s. 206, 207.)
För att man ska finna räntans genomsnittskvot beräknas 1) genomsnittet av räntefotens variationer i de stora industriella cyklerna; 2) räntefoten i sådana investeringar, där kapital utlånas för längre tid.
Till skillnad från de ständigt fluktuerande marknadskvoterna är den genomsnittskvot för räntan som härskar i ett land inte bestämbar genom någon lag. I detta hänseende ges det ingen naturlig räntekvot i den mening ekonomerna talar om så som en naturlig profitkvot och naturlig kvot för arbetslönen. Redan Massey anmärker här med full rätt (s. 49):
"The only thing which any man can be in doubt about on this occasion, is, what proportion of these profits do of right belong to the borrower, and what to the lender; and this is no other method of determining than by the opinions of borrowers and lenders in general; for right and wrong, in this respect, are only what common consent makes so." <"Det enda som någon kan vara osäker på i detta fall är vilka proportioner av dessa profiter som tillkommer låntagare och vilka som tillkommer långivare; och det finns ingen annan metod att bestämma detta än deras allmänna uppfattning; för rätt eller fel i detta avseende är bara det som med allmänt instämmande blir detta.">
Att utbud och efterfrågan täcker varandra vid genomsnittlig profit betyder här alls ingenting. Då man annars tar sin tillflykt till denna formel (och detta är då i praktiken korrekt) tjänar den som formel för att finna den grundregel, som är oberoende av konkurrensen och snarast bestämmer denna (de reglerande gränserna eller de begränsande storheterna); särskilt som en formel för dem som hålls fångna i konkurrensens praxis, dess företeelser och de föreställningar som utvecklas utifrån dem. För att de ska få en föreställning, även om den blir ytlig, om det inre sammanhang som gör sig gällande i konkurrensen. Det är en metod att gå från de variationer som åtföljer konkurrensen till gränserna för dessa variationer. Detta är inte fallet, när det gäller genomsnittsräntefoten. Det finns inget skäl att åberopa, varför de genomsnittliga konkurrensförhållandena, jämvikten mellan långivare och låntagare skulle ge långivaren en räntefot på 3, 4, 5% o.s.v. eller också en bestämd procentandel, 20% eller 50%, av bruttoprofiten. Där konkurrensen som sådan avgör, är bestämningen i och för sig tillfällig, rent empirisk, och bara pedanten eller fantasten kan vilja framställa denna tillfällighet som något nödvändigt.[67*] Ingenting kan vara mera roande än att i parlamentsrapporterna om banklagstiftning och handelskris av 1857 och 1858 se Bank of Englands direktörer, Londons bankirer, provinsbankirer och professionella teoretiker prata hit och dit om "real rate produced" <"den producerade realräntan"> utan att alls komma längre än till sådana plattheter som t.ex. att "det pris som betalas för det utlåningsbara kapitalet måste växla med utbudet av detta kapital", att "hög räntefot och låg profitkvot i längden inte kan bestå vid sidan av varandra" och andra sådana plattheter.[68*] Lika mycket som konkurrensen själv betyder vana, laglig tradition o.s.v. för bestämningen av den genomsnittliga räntefoten, såvida denna existerar inte bara som genomsnittstal utan som faktisk storhet. Redan i många rättstvister, där ränta ska beräknas, måste en genomsnittlig räntefot antas som gällande. Frågar man nu ytterligare varför gränsen för den genomsnittliga räntefoten inte kan härledas ur allmänna lagar, så ligger svaret helt enkelt i räntans natur. Den är bara en del av genomsnittsprofiten. Samma kapital framträder som två, dels som lånbart kapital i utlånarens besittning, dels som industriellt eller kommersiellt kapital i händerna på den fungerande kapitalisten. Men det fungerar bara en gång och producerar profit bara en gång. I själva produktionsprocessen spelar kapitalets karaktär som lånbart kapital ingen roll. Hur de båda innehavarna sinsemellan delar, deras anspråk på denna profit, är i och för sig likaså ett rent empiriskt faktum tillhörande tillfälligheternas spel, liksom uppdelningen av procentandelar i den gemensamma profiten i en bolagsuppgörelse mellan olika delägare. Vid delningen mellan mervärde och arbetslön, som är det väsentliga för bestämmande av profitkvoten, är det två alldeles olika element som har den viktigaste effekten, arbetskraft och kapital. De är funktioner av två oberoende variabler som ömsesidigt begränsa varandra, och ur deras kvalitativa skillnad framgår det produktiva värdets kvantitativa delning. Vi ska senare se, att detsamma förekommer vid mervärdets delning mellan ränta och profit. För räntan gäller inte något sådant. Här är den kvalitativa åtskillnaden, som vi strax ska se, tvärtom ett resultat av den rent kvantitativa delningen av ett och samma stycke mervärde.
Av det som hittills utvecklats framgår, att det inte ges någon "naturlig" räntekvot. Men när nu, i motsats till det som gäller för den allmänna profitkvoten, gränserna för den allmänna räntefoten, eller räntans genomsnittskvot till skillnad från räntans ständigt fluktuerande marknadskvoter, inte kan fastställas genom någon allmän lag, eftersom det bara är fråga om delning av bruttoprofiten mellan två kapitalägare under olika rubriker, framstår tvärtom räntefoten, både den genomsnittliga och den tillfälliga marknadsräntefoten, som helt annorlunda än den likformiga, bestämda och påtagliga storhet som den allmänna profitkvoten är.[69*]
Räntefoten förhåller sig till profitkvoten som varans marknadspris till dess värde. Såvida räntefoten är bestämd genom profitkvoten, är den det alltid genom den allmänna profitkvoten, inte genom de specifika profitkvoter som råder i särskilda industrigrenar och ännu mindre genom den extraprofit som den enskilda kapitalisten kan göra i en särskild affärsgren.[70*] Den allmänna profitkvoten återuppträder därför i själva verket som empiriskt givet faktum i genomsnittsräntekvoten, fastän denna inte är något rent eller tillförlitligt uttryck för den allmänna profitkvoten.
Det är visserligen riktigt, att räntekvoten själv är olika alltefter de av låntagarna givna säkerheternas art och alltefter lånens varaktighet; men för var och en av dessa klasser är den i ett givet moment likformig. Denna skillnad inkräktar alltså inte på räntefotens fasta och uniforma gestalt.[71*]
I varje land framträder den genomsnittliga räntefoten under längre epoker som en konstant storhet, emedan den allmänna profitkvoten bara varierar under längre epoker, trots de särskilda profitkvoternas ständiga fluktuation, där emellertid förändringar i en sfär utjämnas genom en motsatt förändring i en annan. Och dess relativa konstans framträder just i denna mer eller mindre konstanta karaktär hos den genomsnittliga räntefoten (average rate or common rate of interest).
Men beträffande räntans ständigt fluktuerande marknadskvot, så är den i varje moment given som fast storhet liksom varornas marknadspris, emedan på penningmarknaden allt lånbart kapital som totalmängd ständigt står mot det fungerande kapitalet, alltså förhållandet mellan det lånbara kapitalets utbud på ena sidan, efterfrågan på den andra avgör räntans tillfälliga marknadsläge. Detta blir allt mer fallet ju mer utvecklingen och den därmed förbundna koncentrationen av kreditväsendet ger det lånbara kapitalet en allmänt samhällelig karaktär så att det i stora partier samtidigt föres ut på penningmarknaden. Däremot existerar den allmänna profitkvoten ständigt bara som tendens, som en utjämningsrörelse hos de särskilda profitkvoterna. Kapitalisternas konkurrens - som själv utgör denna utjämningsrörelse - består här i att de så småningom drar kapital från de sfärer där profiten för längre tid håller sig under genomsnittet och överför det till sfärer, där den står över; eller också att tillskottskapitalet undan för undan fördelar sig i olika proportioner mellan dessa sfärer. Det är en ständig variation av tillförande och bortdragande av kapital i dessa olika sfärer, aldrig samtidig massverkan som vid bestämning av räntefoten.
Vi har sett, att det räntebärande kapitalet, fastän det är en från varan absolut skild kategori, förvandlas till vara sui generis <av speciell art> och att räntan därför blir dess pris, vilket liksom marknadspriset ifråga om den vanliga varan vid varje tillfälle fastställes genom efterfrågan och utbud. Räntans marknadskvot framträder därför, trots att den ständigt fluktuerar, i varje givet moment lika fast och enhetlig som varans tillfälliga marknadspris. Penningkapitalisterna bjuder ut denna vara, och de fungerande kapitalisterna köper den, skapar efterfrågan på den. Detta förekommer inte vid utjämningen till den allmänna profitkvoten. Står i en sfär varornas priser under eller över produktionspriset (varvid bortses från de för varje företag säregna och med den industriella cykelns olika faser sammanhängande fluktuationerna), så sker det en utjämning genom utvidgning eller sammanträngning av produktionen, d.v.s. utvidgning eller minskning av de varumassor industrikapitalisterna för ut på marknaden, förmedlad genom in- och utvandring av kapital till och från de särskilda produktionssfärerna. Genom den utjämning av varornas genomsnittliga marknadspriser till produktionspriser som sålunda åstadkommes, korrigeras de särskilda produktionsprisernas avvikelser från den allmänna eller genomsnittsprofitkvoten. Denna process framträder inte och kan aldrig framträda så, att det industriella eller merkantila kapitalet som sådant är vara gentemot en köpare som det räntebärande kapitalet. Såvida den framträder, är det bara i fluktuationerna i varornas marknadspriser och deras utjämning till produktionspriser; inte som direkt fastställande av genomsnittsprofiten. Den allmänna profitkvoten är i själva verket bestämd 1) genom det mervärde som totalkapitalet producerar, 2) genom detta mervärdes förhållande till totalkapitalets värde och 3) genom konkurrensen, men bara såvida denna är en rörelse varigenom kapital investerade i särskilda produktionssfärer söker dra till sig lika dividender ur detta mervärde i förhållande till sin relativa storlek. Därför är grunderna till bestämmandet av den allmänna profitkvoten helt andra och mer komplicerade än den genom förhållandet mellan utbud och efterfrågan direkt och omedelbart bestämda marknadskvoten för räntan och är därför inte ett påtagligt och givet faktum av samma art som räntefoten. De särskilda profitkvoterna i de olika produktionssfärerna är själva mer eller mindre osäkra; men såvida de uppträder är det inte deras likformighet utan deras olikhet som kan iakttagas. Den allmänna profitkvoten framträder själv bara som minimigräns för profiten, inte som empirisk, direkt iakttagbar form för den verkliga profitkvoten.
I det vi framhäver denna skillnad mellan räntekvoten och profitkvoten, bortser vi från två omständigheter som gynnar räntefotens konsolidering: 1) det räntebärande kapitalets historiska pre-existens och existensen av en traditionell given räntefot; 2) det mycket större direkta inflytande som världsmarknaden utövar på fastställandet av räntefoten jämfört med dess inflytande på profitkvoten och oberoende av ett lands produktionsbetingelser.
Genomsnittsprofiten framträder inte som ett direkt givet faktum utan som ett genom undersökning fastställt slutresultat av utjämning mellan motsatta fluktuationer. Inte så med räntefoten. Den är ett allmängiltigt faktum som fastställes dagligen, åtminstone lokalt, ett faktum som rent av är en nödvändig förutsättning för industriellt och merkantilt kapital och ingår i kalkylerna vid dessa operationer. Av förmögenheterna kommer i allmänhet varje penningsumma om 100 £ att avkasta 2, 3, 4, 5%. Meteorologiska rapporter upptecknar inte noggrannare barometer- och termometerståndet än börsrapporterna ränteståndet. Inte för det ena eller andra kapitalet utan för det på penningmarknaden befintliga, d.v.s. överhuvud taget utlåningsbara kapitalet.
På penningmarknaden står nu långivare och låntagare mot varandra. Varan har samma form, pengar. Alla kapitalets särskilda former alltefter dess placering i särskilda produktions- och cirkulationssfärer är här utsuddade. Här existerar det i det odifferentierade självständiga värdets identiskt lika gestalt, penningen. Konkurrensen mellan de särskilda sfärerna upphör här; de är alla sammanförda som penninglånare, och kapitalet möter dem alla i en form, i vilken det ännu är likgiltigt inför arten och sättet för sin användning. Här uppträder det med sin tyngd i utbud och efterfrågan av kapital som klassens till sitt väsen gemensamma kapital, på samma sätt som industrikapitalet uppträder i rörelsen mellan de olika sfärerna. Å andra sidan har penningkapitalet på penningmarknaden verkligen den form i vilken det fördelar sig inom kapitalistklassen som gemensamt element i de olika sfärerna allt efter produktionsbehoven i varje särskild och indifferent i fråga om sin användning. Härtill kommer att med storindustrins utveckling penningkapitalet i allt högre grad företrädes inte av den enskilde kapitalisten, ägaren till den ena eller andra bråkdelen av det kapital som finns på marknaden, utan när det uppträder på marknaden är koncentrerat och organiserat på ett helt annat sätt än den konkreta produktionen. Ställt under kontroll av bankiren, som representerar det samhälleliga kapitalet. Så att när det gäller formen för efterfrågan möter det utlåningsbara kapitalet kapitalistklassen i sin helhet, medan i fråga om utbudet själva utlåningskapitalet uppträder massvis.
Detta är några av orsakerna till att den allmänna profitkvoten framträder som en dimbild, som upplöses vid sidan om den bestämda räntefoten, vars storlek visserligen fluktuerar men för alla låntagare framstår som fast och given genom att den fluktuerar lika för alla. Alldeles som penningens värdeförändring inte hindrar att den gentemot alla varor har samma värde. Alldeles som varornas marknadspriser dagligen fluktuerar, vilket inte hindrar att de dagligen noteras i rapporterna. På samma sätt är det med räntefoten, vilken lika regelbundet noteras som "penningens pris". Detta därför att kapitalet här själv utbjudes i penningform som vara. Att fastställa dess pris är därför att fastställa dess marknadspris liksom i fråga om alla andra varor. Därför framstår räntefoten alltid som allmän räntefot som så mycket för så mycket pengar, som kvantitativt bestämd. Profitkvoten däremot kan vara olika t.o.m. inom samma sfär även vid lika marknadspris för varan allt efter de olika betingelser under vilka de enskilda kapitalisterna producerar samma vara; ty profiten för det enskilda kapitalet bestämmes inte genom varans marknadspris utan genom differensen mellan marknadspris och kostnadspris. Och dessa olika profitkvoter kan bara utjämnas genom ständiga fluktuationer först inom samma sfär och sedan mellan de olika sfärerna.
(Notis för senare utarbetning.) En särskild form av kredit: Man vet, att om penningen fungerar som betalningsmedel i stället för som köpmedel blir varan avyttrad, men dess värde först senare realiserat. Försiggår betalningen först sedan varan åter har sålts, så framstår denna försäljning inte som en följd av köpet utan det är genom försäljningen som köpet realiseras. Eller försäljningen blir ett medel till köp. - För det andra: fordringsbevis, växlar etc. blir ett betalningsmedel för borgenären. - För det tredje: fordringsbevis ersätter penningen som kompensation.
Räntan, som vi sett i de båda föregående kapitlen, framträder från början, är och förblir i verkligheten ingenting annat än en del av profiten, d.v.s. av mervärdet, som den fungerande industri- eller handelskapitalisten, måste betala till ägaren och utlånaren av detta kapital, om han inte använder eget. Har han eget kapital, så förekommer ingen sådan delning av profiten utan denna tillhör honom helt. Såvida ägarna till kapital själva använder det i reproduktionsprocessen, är de faktiskt inte medkonkurrenter vid bestämmandet av räntefoten och redan detta visar, att räntans kategori - omöjlig utan bestämmande av en räntefot - är främmande för industrikapitalets rörelse i och för sig.
"The rate of interest may be defined to be that proportional sum which the lender is content to receive, and the borrower to pay, annually, or for any longer or shorter period, för the use of a certain amount of moneyed capital ... When the owner of a capital employs it actively in reproduction, he does not come under the head of those capitalists, the proportion of whom, to the number of borrowers, determines the rate of interest." <"Räntefoten kan definieras som den proportionella summa som en långivare är nöjd med att få och en låntagare med att betala, årligen eller för längre eller kortare perioder för användningen av en bestämd mängd penningkapital ... När ägaren sysselsätter det aktivt i reproduktionen blir han inte underställd dessa kapitalister som i förhållande till antalet låntagare bestämmer räntefoten."> (Th. Tooke, History of Prices, London, 1838, II s. 355-66.)
Det är i själva verket bara kapitalisternas uppdelning i penningkapitalister och industrikapitalister som förvandlar en del av profiten till ränta, som överhuvud taget skapar räntans kategori; och det är bara konkurrensen mellan dessa två slags kapitalister som skapar räntefoten.
Så länge kapitalet fungerar i reproduktionsprocessen - t.o.m. förutsatt att det tillhör industrikapitalisten själv, så att han inte måste betala tillbaka det till någon utlånare - kan han själv inte förfoga över detta kapital som privatman utan bara över den profit som han kan använda som reveny. Så länge hans kapital fungerar som kapital, tillhör det reproduktionsprocessen, är bundet. Det är visserligen hans egendom, men så länge han utnyttjar den som kapital till exploatering av arbete kan han inte förfoga över den på något annat sätt. Så förhåller det sig också med penningkapitalisten. Så länge hans kapital är utlånat och därför verkar som penningkapital, inbringar det ränta, en del av profiten, men över själva summan kan han inte förfoga. Detta visar sig, så snart han lånat ut det t.ex. för ett år eller mera och på vissa terminer får ränta utan återbetalning av kapitalet. Men t.o.m. återbetalning gör här ingen skillnad. Får han igen det måste han låna ut det på nytt, så länge det för honom ska verka som kapital - här penningkapital. Så länge han har det i sin hand, avkastar det inte ränta och fungerar inte som kapital; och så länge det avkastar ränta och fungerar som kapital har han det inte i sin hand. Därav kommer möjligheten att utlåna kapital på obegränsad tid. Följande anmärkningar av Tooke gentemot Bosanquet är därför alldeles felaktiga. Han citerar Bosanquet (Metallic, Paper, and Credit Currency, s. 73):
"Vore räntefoten nedpressad till 1%, så skulle lånat kapital vara nära nog likställt med (on a par) det egna kapitalet."
Härtill gör Tooke följande kommentar:
"Att ett till denna eller t.o.m. ännu lägre räntefot lånat kapital ska gälla som nära nog likställt med det egna kapitalet är ett påstående, som verkar så främmande, att det knappt förtjänat allvarligt beaktande, om det inte kom från en så intelligent och på enskilda punkter av detta tema så välunderrättad skriftställare. Har han förbisett den omständigheten eller anser han den så utan betydelse, att hans förutsättning innesluter betingelsen återbetalning?" (Th. Tooke, An Inquiry into the Currency Principle. II ed. London 1844, s. 80.)
Vore räntan lika med noll, så vore industrikapitalisten som lånat kapital likställd med den som arbetar med eget kapital. Båda skulle inhösta samma genomsnittsprofit, och som kapital, lånat eller eget, verkar kapitalet bara såvida det producerar profit. Härvidlag ändrar återbetalningsskyldigheten ingenting. Ju mer räntefoten närmar sig noll, alltså t.ex. sjunker till 1%, desto mer är lånat kapital likställt med eget. Så länge penningkapital ska existera som sådant, måste det ständigt utlånas och detta till den gällande räntefoten, säg 1%, och ständigt till samma klass av industriella och merkantila kapitalister. Så länge dessa fungerar som kapitalister, är skillnaden mellan den som opererar med lånat och den med eget kapital bara den, att den ene måste betala en ränta, den andre inte. Den ene inhöstar profiten p helt och hållet, den andre p - z, profiten minus räntan; ju mer z närmar sig noll, desto mer blir p - z = p, alltså desto mer likställda blir de båda kapitalen. Den ene måste återbetala kapitalet och låna på nytt, men den andre måste likaledes, så länge hans kapital ska fungera, ständigt investera det på nytt i produktionsprocessen och har ingen av denna process oberoende förfoganderätt över det. Den enda skillnad som återstår är den självklara, att den ene är ägare till sitt kapital, den andre inte.
Nu inställer sig denna fråga. Hur kommer det sig, att denna kvantitativa delning av profiten i nettoprofit och ränta slår om till en kvalitativ? Med andra ord, hur kommer det sig, att även den kapitalist, som bara använder sitt eget och inget lånat kapital, inrangerar en del av sin bruttoprofit under räntans särskilda kategori och som sådan beräknar denna del särskilt? Och vidare, att allt kapital, lånat eller inte, åtskiljes som räntebärande från sig själv som inbringande nettoprofit?
Man inser, att inte varje tillfällig kvantitativ delning av profiten på detta sätt slår om i kvalitativ. Några industrikapitalister förenar sig t.ex. för att bedriva en verksamhet och fördelar sedan profiten sinsemellan enligt juridiskt fastställda avtal. Andra driver var och en sin verksamhet för sig utan kompanjon. De sistnämnda beräknar inte sin profit under två kategorier, ena delen som individuell profit, den andra som bolagsprofit för de inte existerande delägarna. Här slår alltså inte den kvantitativa delningen om i en kvantitativ. Den förekommer, där ägaren tillfälligtvis består av flera juridiska personer; den förekommer inte där detta ej är fallet.
För att besvara frågan måste vi ännu ett tag dröja vid räntebildningens verkliga utgångspunkt; d.v.s. utgå från den förutsättningen att penningkapitalist och produktiv kapitalist verkligen står emot varandra inte som juridiskt skilda personer utan som personer som spelar helt olika roller i reproduktionsprocessen eller i vilkas hand samma kapital verkligen genomgår två alldeles olika rörelser, då den ena bara lånar ut det som den andre använder produktivt.
För den produktiva kapitalisten, som arbetar med lånat kapital, sönderfaller bruttoprofiten i två delar, räntan som han måste betala till utlånaren och överskottet över räntan som bildar hans egen andel av profiten. Ar den allmänna profitkvoten given, så är denna hans egen andel bestämd genom räntefoten; är räntefoten given, så är den bestämd genom den allmänna profitkvoten. Och vidare: hur än bruttoprofiten, totalprofitens verkliga värdestorlek, i varje enskilt fall må avvika från genomsnittsprofiten, så är den del som tillhör den fungerande kapitalisten bestämd genom räntan, då denna är fastställd genom den allmänna räntefoten och är förutsatt (bortsett från särskilda juridiska stipulationer), innan produktionsprocessen börjar, alltså innan dess resultat, bruttoprofiten, har uppnåtts. Vi har sett, att kapitalets egentliga, specifika produkt är mervärdet, närmare bestämt profiten. Men för kapitalisten, som arbetar med lånat kapital, är mervärdet inte profiten utan profiten minus räntan, den del av profiten som återstår när han betalat räntan. Denna del av profiten framstår för honom helt naturligt som produkt av kapitalet, såvida det fungerar; och för honom är detta något verkligt, eftersom han representerar kapitalet i dess funktion. Han är dess personifikation, om det fungerar, och detta sker om det anlägges profitbärande i industri eller handel och den som använder det genast företar de operationer som är nödvändiga just inom den ifrågavarande affärsgrenen. I motsats till räntan, som han ska betala till utlånaren ur bruttoprofiten, tar den återstående delen av profiten, som tillfaller honom, alltså formen av industriell respektive kommersiell profit. Eller för att beteckna den med ett tyskt uttryck som innefattar båda, formen av Unternehmergewinn (företagarvinst). Är bruttoprofiten = genomsnittsprofiten, så blir storleken av denna företagarvinst bestämd uteslutande genom räntefoten. Avviker bruttoprofiten från genomsnittsprofiten, så är dess differens från genomsnittsprofiten (efter avdrag av räntan) bestämd genom alla de konjunkturer, vilka förorsaka en tillfällig avvikelse antingen av profitkvoten i en särskild produktionssfär från den allmänna profitkvoten eller av den profit som en enskild kapitalist gör i en viss sfär från genomsnittsprofiten i denna särskilda sfär. Nu har vi emellertid sett, att profitkvoten inom produktionsprocessen inte bara beror av mervärdet utan av många andra omständigheter: av produktionsmedlens inköpspriser, av mer än genomsnittligt produktiva metoder, av besparingar av konstant kapital etc. Och bortsett från produktionspriset hänger det på särskilda konjunkturer och vid varje enskild affärsöverenskommelse på kapitalistens större eller mindre slughet och driftighet, om och i vad mån han köper eller säljer över eller under produktionspriset, alltså inom cirkulationsprocessen tillägnar sig en större eller mindre del av totalmervärdet. I varje fall förvandlas den kvantitativa delningen av bruttoprofiten här till en kvalitativ, och detta ännu mer därför att den kvantitativa delningen själv beror av vad som finns att fördela, hur den aktiva kapitalisten hushållar med kapitalet och vilken bruttoprofit det avkastar åt honom som fungerande kapitalist, d.v.s. som en följd av hans funktioner som aktiv kapitalist. Den fungerande kapitalisten är här förutsatt att vara icke-ägare av kapitalet. Kapitalägandet representeras gentemot honom av långivaren, penningkapitalisten. Räntan, som han betalar denne, framträder alltså som den del av profiten, som tillfaller kapitalegendomen som sådan. I motsats härtill framträder den del av profiten som tillfaller den aktive kapitalisten nu som företagarvinst uteslutande härrörande ur de operationer eller funktioner han i reproduktionsprocessen fullbordar med kapitalet, speciellt alltså de funktioner han som företagare fullgör i industri eller handel. För honom framstår alltså räntan som en frukt av kapitalegendomen, av kapitalet som sådant abstraherat från kapitalets reproduktionsprocess, om det inte "arbetar", inte fungerar; medan företagarvinsten framstår som enbart en frukt av de funktioner han förrättar med kapitalet, som en frukt av rörelsen och kapitalets process. En process som nu framträder för honom som hans egen verksamhet i motsats till penningkapitalistens icke-verksamhet, icke-delaktighet i produktionsprocessen. Denna kvalitativa skillnad mellan de bägge delarna av bruttoprofiten, att räntan är frukten av kapitalet i och för sig, av kapitalegendomen bortsett från produktionsprocessen, och företagarvinsten frukten av det i process varande, i produktionsprocessen verkande kapitalet, och därmed av den aktiva roll som kapitalanvändaren spelar i reproduktionsprocessen - denna kvalitativa skillnad är inte bara en subjektiv uppfattning hos penningkapitalisten å ena sidan och industrikapitalisten å den andra. Den beror på objektiva fakta, ty räntan tillkommer penningkapitalisten, långivaren som enbart är ägare av kapitalet, alltså företräder den rena kapitalegendomen före produktionsprocessen och utanför denna; och företagarvinsten tillkommer den enbart fungerande kapitalisten som är icke-ägare till kapitalet.
Såväl för industrikapitalisten, som arbetar med lånat kapital, som för penningkapitalisten, som inte själv använder sitt kapital, har härmed den enbart kvantitativa delningen av bruttoprofiten mellan två personer med olika rättsanspråk på samma kapital och därmed på den profit det frambringat, övergått till en kvalitativ delning. Den ena delen av profiten framträder nu som en frukt som tillkommer kapitalet i och för sig i en form, som ränta. Den andra delen framstår som en specifik frukt av kapitalet i en motsatt form och därmed som företagarvinst. Den ena som frukt av kapitalegendomen, den andra som frukt av enbart opererandet med kapitalet som frukt av kapitalets process eller av de funktioner den aktive kapitalisten utövar. Och denna avsnörning och individualisering av bruttoprofitens bägge delar gentemot varandra som om de härrörde ur två mycket olika källor blir nu något givet för den totala kapitalistklassen och för totalkapitalet. Detta gäller både om det kapital som den aktiva kapitalisten använder är lånat eller inte, och om penningkapitalistens kapital användes av honom själv eller inte. Profiten på varje kapital, alltså även genomsnittsprofiten som grundar sig på kapitalens inbördes utjämning, sönderfaller eller delas i två kvalitativt olika, mot varandra självständiga och av varandra oberoende delar, ränta och företagarvinst, som båda bestämmas genom särskilda lagar. Kapitalisten som arbetar med eget kapital, lika väl som den som arbetar med lånat, indelar sin profit i ränta, som tillkommer honom som ägare, utlånare av kapitalet till sig själv, och i företagarvinst, som tillkommer honom som aktivt fungerande kapitalist. För denna delning som kvalitativ sådan har det ingen betydelse om kapitalisten verkligen ska dela med en annan eller inte. Den som använder kapitalet uppfattas, även om han arbetar med eget kapital, som två personer, ägare av kapital och användare av kapital. Hans kapital sönderfaller med avseende på de kategorier profit det avkastar i kapitalegendom, kapital utom produktionsprocessen, vilket avkastar ränta, och kapital inom produktionsprocessen, vilket avkastar företagarvinst.
Räntan blir alltså fast etablerad på så sätt att den nu inte uppträder som en för produktionen betydelselös delning av bruttoprofiten, som bara tillfälligtvis förekommer när industrikapitalisten arbetar med någon annans kapital. Även om han arbetar med eget kapital, delar sig hans profit i ränta och företagarvinst. En blott kvantitativ delning övergår härmed till en kvalitativ. Den försiggår oberoende av den tillfälliga omständigheten, om industrikapitalisten är ägare till sitt kapital eller ej. Det är inte bara fråga om olika kvotdelar av profiten som fördelas till olika personer utan om två kategorier av profiten, som står i olika förhållande till kapitalet, alltså i förhållande till kapitalets olika aspekter.
När nu denna delning av bruttoprofiten i ränta och företagarvinst väl har blivit kvalitativ är det mycket enkelt att upptäcka skälen till att den fått denna karaktär av kvalitativ delning för totalkapitalet och hela kapitalistklassen.
För det första: Detta följer redan ur det enkla empiriska faktum, att flertalet industrikapitalister, även om i olika numeriska proportioner, arbetar med eget och lånat kapital, och att proportionerna mellan eget och lånat kapital växlar under olika perioder.
För det andra: Förvandling av en del av bruttoprofiten till formen av ränta förvandlar dess andra del till företagarvinst. Den senare är i verkligheten bara den motsatta form som bruttoprofitens överskott över räntar antar, så snart denna existerar som egen kategori. Hela analysen av problemet hur bruttoprofiten differentieras i ränta och företagarvinst visar sig helt enkelt vara en fråga om hur en del av bruttoprofiten allmänt avsnöres som ränta och blir självständig. Men nu existerar det räntebärande kapitalet som en historiskt färdig, nedärvd form och därmed räntan som färdig underavdelning av det mervärde som kapitalet utvinner, långt innan det kapitalistiska produktionssättet och de däremot svarande föreställningarna om kapital och profit existerade. Därav kommer det sig, att i den populära föreställningen penningkapital, räntebärande kapital, gäller som kapitalet själv, som kapital par excellence. Därav å andra sidan den till Massies tid förhärskande föreställningen, att det är penningen som sådan som betalas i räntan. Den omständigheten att lånat kapital avkastar ränta, antingen det verkligen användes som kapital eller inte - även om det har lånats för | konsumtion - befäster föreställningen om självständigheten hos denna form av kapital. Det bästa beviset för den självständighet med vilken räntan under det kapitalistiska produktionssättets första perioder framträdde gentemot profiten och det räntebärande kapitalet gentemot industrikapitalet är att först i mitten av 1700-talet det faktum upptäcktes (av Massie och i efter honom av Hume) [55], att räntan bara är en del av bruttoprofiten, och att det överhuvud taget behövdes en sådan upptäckt.
För det tredje: Om industrikapitalisten arbetar med eget eller lånat kapital har ingen betydelse för det faktum, att klassen av penningkapitalister möter honom som en särskild sorts kapitalister, penningkapitalet som en särskild sorts kapital och räntan som den självständiga form av mervärdet som motsvarar detta specifika kapital.
Kvalitativt betraktat är räntan mervärde, som blotta innehavet av kapital levererar, som kapitalet i och för sig avkastar fastän dess ägare förblir stående utanför reproduktionsprocessen; som kapitalet alltså avkastar vid sidan om sin process.
Kvantitativt betraktat framstår den del av profiten som bildar räntan inte som relaterat till industriellt eller kommersiellt kapital som sådant utan till penningkapitalet, och kvoten för denna del av mervärdet, räntekvoten eller räntefoten förstärker denna relation. Ty, för det första blir räntefoten självständigt bestämd - trots att den är beroende av den allmänna profitkvoten - och för det andra framstår den liksom varornas marknadspris i kontrast till den svårgripbara profitkvoten som en vid alla variationer fast, likartad, påtaglig och alltid given relation. Fanns allt kapital i händerna på industrikapitalisterna, så existerade ingen ränta och ingen räntefot. Den självständiga formen för bruttoprofitens kvantitativa delning ger upphov till den kvalitativa delningen. Om industrikapitalisten jämför sig med penningkapitalisten, så är skillnaden att han har företagarvinsten som bruttoprofitens överskott över genomsnittsräntan, vilken på grund av räntefoten framstår som en empiriskt given storhet. Jämför han sig med den industrikapitalist, som hushållar med eget i stället för med lånat kapital, så skiljer han sig från denne på samma sätt som från penningkapitalisten. Denne industrikapitalist kan själv behålla räntan i stället för att betala ut den. I båda riktningarna framstår för honom den från räntan skilda delen av bruttoprofiten som företagarvinst och räntan själv som ett mervärde som kapitalet i och för sig avkastar och som det därför skulle avkasta även utan produktiv användning.
För den enskilde kapitalisten är detta riktigt i praktiken. Han kan välja, om han ska utnyttja sitt kapital genom att låna ut det som räntebärande kapital eller genom att själv bruka det som produktivt kapital utan hänsyn till om det i utgångspunkten redan existerar som penningkapital eller först måste förvandlas till penningkapital. Allmänt taget, d.v.s. tillämpat på hela samhällskapitalet, som några vulgärekonomer gör, och rentav definierat som grund för profiten är det naturligtvis galet. Idén att man kan förvandla det totala kapitalet till penningkapital utan att det finns folk som köper och utnyttjar produktionsmedel som är den form i vilken totalkapitalet existerar bortsett från den lilla del som finns i penningform - är naturligtvis en dumhet. Den bygger på en ännu större dumhet, nämligen att på basen av det kapitalistiska produktionssättet kapitalet skulle avkasta ränta utan att fungera som produktivt kapital, d.v.s. utan att skapa mervärde, av vilket räntan bara är en del. Att det kapitalistiska produktionssättet skulle gå sin gilla gång utan kapitalistisk produktion. Om en otillbörligt stor del av kapitalisterna förvandlar sitt kapital till penningkapital, så skulle följden bli en oerhörd värdeminskning av penningkapitalet och ett oerhört fall av räntefoten. Många skulle genast finna det omöjligt att leva av sina räntor, alltså tvingas att åter bli industrikapitalister. Men som sagt, för den enskilde kapitalisten är detta en realitet. Därför betraktar han oundvikligen, t.o.m. om han opererar med eget kapital, den del av sin genomsnittsprofit som är lika med genomsnittsräntan som en frukt av sitt kapital som sådant, bortsett från produktionsprocessen; och till skillnad från denna i räntan självständiga del råprofitens överskott däröver som företagarvinsten.
För det fjärde: (Lucka i manuskriptet.)
Det har alltså visat sig, att den del av profiten, som den fungerande kapitalisten måste betala till den kapitalist vars kapital han lånat, förvandlas till den självständiga form för en del av profiten, som allt kapital som sådant, vare sig det är lånat eller inte, avkastar under namn av ränta. Hur stor denna del är beror på den genomsnittliga räntekvotens höjd. Dess ursprung visar sig endast genom att den fungerande kapitalisten, såvida han äger sitt kapital, inte konkurrerar - åtminstone inte aktivt - vid bestämmandet av räntefoten. Den rent kvantitativa uppdelningen av profiten mellan två personer, som har olika rättsanspråk på densamma, har förvandlats till en kvalitativ delning som ser ut att uppkomma ur kapitalets och profitens natur. Ty som vi sett, så snart en del av profiten allmänt antar formen av ränta, förvandlas differensen mellan genomsnittsprofiten och räntan eller den över räntan överskjutande delen av profiten till en form som står i motsättning till räntan, till företagarvinst. Dessa bägge former, ränta och företagarvinst existerar bara som motsatta. Ingen av dem hänföres alltså till mervärdet, trots att de bara är delar av detta, rubricerade i skilda kategorier eller benämningar, utan de relateras till varandra. Om den ena delen av profiten förvandlas till ränta framstår därför den andra delen som företagarvinst.
Med profit förstår vi här alltid genomsnittsprofiten, då både den individuella profitens avvikelser och dess avvikelser i olika produktionssfärer - alltså de med konkurrenskampen och andra omständigheter fram och åter böljande variationerna i fördelningen av genomsnittsprofiten eller mervärdet - är oss alldeles likgiltiga i detta sammanhang. Detta gäller överhuvud taget för hela den föreliggande undersökningen.
Räntan är nu nettoprofiten, som Ramsay betecknar den, vilken ägandet av kapitalet som sådant avkastar, antingen åt den som bara lånar ut kapitalet och förblir stående utanför reproduktionsprocessen eller åt ägaren som själv produktivt använder sitt kapital. Men också för denne avkastar det denna nettoprofit, inte i hans egenskap av fungerande kapitalist utan i hans egenskap av penningkapitalist, utlånare av sitt eget kapital som ett räntebärande sådant till sig själv som fungerande kapitalist. Lika väl som förvandling av pengar och överhuvud av värde till kapital är det ständiga resultatet av kapitalistisk produktion, så är dess existens som kapital den ständiga förutsättningen för den kapitalistiska produktionsprocessen. Genom sin förmåga att förvandlas till produktionsmedel kommenderar det ständigt obetalt arbete och förvandlar därigenom varornas produktions- och cirkulationsprocess till produktion av mervärde för sin ägare. Räntan är alltså ett uttryck för att värde överhuvud taget - försakligat arbete i dess allmänna samhälleliga form - värde som i den verkliga produktionsprocessen tar formen av produktionsmedel, som en självständig makt står emot den levande arbetskraften och är ett medel att utvinna obetalt arbete; och för att det är en sådan makt genom att det möter arbetaren som främmande egendom. Å andra sidan är denna motsättning till lönarbetet utplånad i räntans form; ty det räntebärande kapitalet har som sådant inte lönarbetet utan det fungerande kapitalet till sin motsats. Kapitalisten som långivare står som sådan direkt emot den i produktionsprocessen verkligt fungerande kapitalisten men inte emot lönarbetaren som just på grundvalen av den kapitalistiska produktionen är exproprierad från produktionsmedlen. Det räntebärande kapitalet är kapitalet som egendom åtskilt från kapitalet som funktion. Men så länge kapitalet inte fungerar, exploaterar det inte arbetare och står inte i något motsatsförhållande till arbetet.
Å andra sidan bildar företagarvinsten inte någon motsats till lönarbetet utan bara till räntan.
För det första, förutsatt att genomsnittsprofiten är given, är företagarvinstens kvot inte bestämd genom arbetslönen utan genom räntefoten. Den är hög eller låg i omvänt förhållande till denna.[72*]
För det andra: den fungerande kapitalisten härleder sina anspråk på företagarvinsten inte från sin äganderätt till kapitalet utan från kapitalets funktion i motsättning till den begränsade form där det bara existerar som orörlig egendom. Detta framstår som en omedelbart påtaglig motsättning så snart kapitalisten opererar med lånat kapital, där ränta och företagarvinst därför tillfaller två olika personer. Företagarvinsten härrör ur kapitalets funktion i reproduktionsprocessen, uppstår alltså till följd av de operationer, den verksamhet, varigenom den fungerande kapitalisten förmedlar dessa funktioner av industriellt och kommersiellt kapital. Men att representera det fungerande kapitalet går inte så utan möda som att vara representant för det räntebärande kapitalet. På den kapitalistiska produktionens bas dirigerar kapitalisten såväl produktionsprocessen som cirkulationsprocessen. Exploateringen av det produktiva arbetet kostar ansträngning, antingen han själv sköter den eller låter andra sköta den i sitt namn. I motsats till räntan framstår alltså för honom hans företagarvinst som oberoende av kapitalägandet och som ett resultat av hans funktioner som icke-ägare, som - arbetare.
Därför utvecklas i hans hjärna helt naturligt den föreställningen, att hans företagarvinst - långt ifrån att bilda någon motsats till lönarbetet och vara obetalt arbete utfört av andra - är arbetslön, lön för företagsledning, wages of superintendence of labour, högre lön än den vanliga arbetarens 1) eftersom det är ett mera komplicerat arbete, 2) eftersom han själv betalar ut sin arbetslön. Att hans funktion som kapitalist består i att producera mervärde, d.v.s. obetalt arbete, och detta under de mest ekonomiska betingelserna, blir fullständigt bortglömt inför den motsättning som det innebär att räntan tillfaller kapitalisten även om denne inte utövar någon funktion som kapitalist utan bara är ägare till kapitalet; och att däremot företagarvinsten tillfaller den fungerande kapitalisten även om han inte äger det kapital med vilket han fungerar. Inför den motsatta formen av de båda delar i vilka profiten, alltså mervärdet, sönderfaller glömmer man bort att båda endast är delar av mervärdet och att delningen inte ändrar deras natur, ursprung och existensbetingelser.
I reproduktionsprocessen representerar den fungerande kapitalisten kapitalet som främmande egendom gentemot lönarbetarna och genom honom deltar penningkapitalisten i arbetets exploatering. Att den aktive kapitalisten bara som representant för produktionsmedlen gentemot arbetarna kan utöva funktionen att låta arbetarna arbeta för sig eller få produktionsmedlen att fungera som kapital, detta glömmes bort inför motsatsen mellan kapitalets funktion i reproduktionsprocessen och det blotta ägandet av kapital utanför produktionsprocessen.
I verkligheten är ingen relation till arbetet uttryckt i den form de båda delarna av profiten, d.v.s. av mervärdet, har som ränta och företagarvinst, eftersom dessa relationer bara existerar mellan arbete och profit eller snarare mervärdet som summan, det hela, enheten av dessa båda delar. I vilka proportioner man än delar profiten och under vilka olika rättsanspråk denna delning sker så förutsättes profiten som färdig, att den existerar. Är kapitalisten ägare av det kapital som han använder, så behåller han hela profiten eller mervärdet; för arbetaren är det alldeles likgiltigt om han gör detta eller om han måste betala ut en del till en tredje person som juridisk ägare. Frågan om grunderna för profitens uppdelning mellan två sorters kapitalister övergår sålunda omärkligt till frågan om grunderna för existensen av den profit som ska delas, mervärdet, vilket kapitalet som sådant, bortsett från all senare delning, drar ut ur reproduktionsprocessen. Av det faktum att räntan står i motsatsförhållande till företagarvinsten och företagarvinsten till räntan, båda mot varandra men inte mot arbetet, följer - att företagarvinst plus ränta, d.v.s. profiten, mervärdet, beror på vad? På den motsägelsefulla formen av dess båda delar! Men profiten produceras innan denna delning göres, och innan den producerats kan man inte tala om delning.
Det räntebärande kapitalet förblir sådant bara om den utlånade penningsumman verkligen förvandlas till kapital och ett överskott produceras, varav räntan är en del. Men detta upphäver inte det faktum, att räntebärandet har blivit en egenskap oberoende av produktionsprocessen. Arbetskraften förblir ju också värdeskapande kraft endast om den sysselsättes och realiseras i arbetsprocessen; men detta utesluter inte, att den i och för sig, potentiellt, som förmåga är den värdeskapande verksamheten och som sådan inte uppstår först i processen utan tvärtom är en förutsättning för denna. Den köpes som förmåga att skapa värde. Man kan också köpa den utan att låta den arbeta produktivt; t.ex. i rent personliga syften, betjäning o.s.v. Detta gäller också om kapitalet. Det är låntagarens sak, om han begagnar det som kapital, alltså verkligen sätter dess inneboende egenskaper att producera mervärde i funktion. Vad han betalar är alltid det i och för sig som en möjlighet i varan kapital inneslutna mervärdet.
Vi går nu närmare in på företagarvinsten.
Då kapitalets specifikt samhälleliga kännetecken i det kapitalistiska produktionssättet - kapitalegendom som besitter egenskapen att bestämma över andras arbete - har fixerats, och räntan därmed framstår som en del av det mervärde kapitalet på detta sätt utvinner, framstår den andra delen av detta mervärde - företagarvinsten - nödvändigtvis som härstammande ur produktionsprocessen i stället för ur kapitalet som kapital, som skild från det specifikt samhälleliga kännetecknet vilket ju i uttrycket kapitalränta redan fått sin särskilda existensform. Skild från kapitalet är emellertid produktionsprocessen endast en arbetsprocess i allmänhet. Därför framstår industrikapitalisten helt skild från kapitalägaren, inte som fungerande kapital utan som funktionär bortsett även från kapitalet, som en enkel bärare av arbetsprocessen i allmänhet, som arbetare och till på köpet sorti lönarbetare.
I och för sig uttrycker räntan just arbetsbetingelsernas existens som kapital i deras samhälleliga motsättning till arbetet och i deras förvandling till personlig makt gentemot arbetet och över arbetet. Den representerar kapitalägandet som medel att tillägna sig produkter av andras arbete. Men den representerar detta, som är karaktäristiskt för kapitalet, som något som gäller utanför produktionsprocessen och inte alls är ett resultat av produktionsprocessens specifikt kapitalistiska karaktär. Räntan framstår inte som direkt motsatt arbetet tvärtom som om den var utan några relationer till detta och bara en kapitalists förhållande till en annan. Alltså som helt utanförstående och betydelselös för kapitalets relation till arbetet. Således är i räntan, denna specifika form av profit i vilken kapitalets motsatskaraktär antar en oberoende form, detta oberoende manifesterat på ett sådant sätt att motsättningen abstraheras och är helt utplånad. Räntan är ett förhållande mellan två kapitalister, inte mellan kapitalist och arbetare.
Räntans form ger den andra delen av profiten kvalitativt formen av företagarvinst och dessutom arbetsledarlön. De särskilda funktioner som kapitalisten ska fullgöra och som tillkommer honom just till skillnad från och i motsats till arbetarna framställas som rena arbetsfunktioner. Han skapar mervärde inte genom att arbeta som kapitalist utan genom att han, bortsett från sin egenskap som kapitalist, också arbetar. Denna del av mervärdet är alltså inte längre mervärde utan dess motsats, ekvivalent för utfört arbete. Då den alienerade karaktären av kapitalet, dess motsats till arbetet, förlägges utanför den verkliga exploateringsprocessen, nämligen till det räntebärande kapitalet, så framstår denna exploateringsprocessen som enbart en arbetsprocess, där den fungerande kapitalisten förrättar annat arbete än arbetaren. Så att arbetet att exploatera och det exploaterade arbetet är identiska. Arbetet att exploatera är arbete likaväl som det arbete som exploateras. På räntan vilar kapitalets samhälleliga form, men uttryckt i en neutral och indifferent form; företagarvinsten representerar kapitalets ekonomiska funktion men den är abstraherad från den bestämda kapitalistiska karaktären av denna funktion.
I kapitalistens medvetande försiggår här samma process som i fråga om de i avdelning II antydda kompensationsgrunderna vid utjämningen till genomsnittsprofit. Dessa kompensationsgrunder som ingår bestämmande i mervärdets fördelning blir i det kapitalistiska föreställningssättet förvrängda till orsaker och (subjektiva) grunder för att rättfärdiga profiten.
Föreställningen om företagarvinsten som lön för arbetsledning, som uppstår ur dess motsättning till räntan, finner ytterligare stöd genom att en del av profiten faktiskt avsöndras som arbetslön, eller snarare tvärtom att en del av arbetslönen på basen av det kapitalistiska produktionssättet, framstår som en integrerad del av profiten. Som redan A. Smith helt riktigt påvisat, framträder denna del i arvodet åt ledare i sådana företag, som utvidgats och genomfört en arbetsdelning vilken medger särskild arbetslön för ledaren. Den är då renodlad, självständig och helt skild både från profiten (som summan av ränta och företagarvinst) och från den del av profiten som efter avdrag av räntan blir över som s.k. företagarvinst.
Arbetet med uppsikt och ledning uppträder naturligtvis överallt, där den direkta produktionsprocessen är en samhällelig kombination och inte isolerat arbete av självständiga producenter.[73*] Men detta arbete är av två slag. Å ena sidan, allt arbete, i vilket många individer samarbetar, kräver naturligtvis en kommenderande vilja för sammanhanget och enheten i processen och för funktioner som inte gäller delarbeten utan företagets totala funktion på samma sätt som en orkester behöver en dirigent. Detta är ett produktivt arbete som måste utföras inom varje sammansatt produktionssätt.
Å andra sidan uppkommer - alldeles bortsett från det som gäller handelns område - sådant arbete med uppsikt och kontroll nödvändigtvis i alla produktionssätt som vilar på motsatsen mellan arbetaren som direkt producent och en ägare till produktionsmedel. Ju större denna motsättning är, desto större roll spelar denna uppsikt över arbetet. Därför når den sitt maximum i slavsystemet.[74*] Men den är också oumbärlig i det kapitalistiska produktionssättet, då produktionsprocessen samtidigt är en process där kapitalisten konsumerar arbetskraften. Alldeles som i despotiska stater uppsikten över arbetet och regeringens inblandning på olika sätt inbegriper både de förrättningar som är gemensamma för alla samfälligheter och framgår ur deras natur och de speciella funktioner som härrör ur regeringens motsättning till folkets massa.
Skriftställarna under antiken, som hade slavsystemet för ögonen, sammanförde i teorin liksom fallet var i praktiken de båda sidorna av uppsiktsarbetet lika oskiljaktigt som de moderna ekonomer som anser det kapitalistiska produktionssättet vara det absoluta. Å andra sidan förstår det moderna slavsystemets apologeter, som jag strax ska visa med ett exempel, att utnyttja uppsiktsarbetet som skäl för att rättfärdiga slaveriet alldeles på samma sätt som de andra ekonomerna utnyttjar det som skäl för lönarbetssystemet.
Angående villicus på Catos tid:
"I spetsen för slavhushållningen på godset (familia rustica) stod förvaltaren (villicus av villa = lantgods) som inkasserar och ger ut, köper och säljer, mottar sin herres instruktioner och i hans frånvaro ger order och bestraffar ... Förvaltaren hade naturligtvis en friare ställning än de övriga tjänarna. De magoniska böckerna [56] ger rådet att han bör tillåtas äktenskap, barnalstring och egen kassa och Cato att han bör vara gift med den kvinna som leder hushållsarbetet; han ensam lär ha haft utsikt att om han skött sig väl av sin herre erhålla friheten. För övrigt hade alla ett gemensamt hushåll ... Varje slav, även förvaltaren själv, fick det han behövde levererat för vissa perioder efter fastställda satser på sin herres räkning, med detta hade han sedan att reda sig ... Kvantiteten var avvägd efter arbetets art, varför t.ex. förvaltaren, som hade lättare arbete än drängarna, fick en mindre ranson än dessa." (Mommsen, Römische Geschichte, 2. Aufl. I, s. 808-810.)
Aristoteles:
"Ty herremannen" - kapitalisten - "är som sådan inte verksam med förvärvandet av slavar" - den kapitalegendom som ger makten att köpa arbete - "utan i begagnandet av slavarna" - användningen av arbetarna, nu för tiden lönarbetare i produktionsprocessen. "Men det finns ingenting stort och upphöjt i denna vetenskap. Vad slaven måste förstå att uträtta, det ska denne förstå att befalla. Där herremännen inte själva finner nödigt att besvära sig, där övertar uppsyningsmannen denna ära, men de själva regerar eller filosoferar." (Aristoteles Res Publica. Ed. Bekker, Lib. I, 7.)[G]
Att härskandet på det ekonomiska liksom på det politiska området pålägger maktens innehavare härskandets funktioner, d.v.s. på det ekonomiska området att de måste förstå att konsumera arbetskraften - detta är vad Aristoteles helt torrt konstaterar, och han tillfogar, att man inte kan göra så stort väsen av detta uppsiktsarbete, när herremannen så snart han är tillräckligt förmögen överlämnar "äran" av detta besvär till en uppsyningsman.
Arbetet med ledning och uppsikt, som såvida det inte är en särskild funktion framgången ur naturen av allt samhälleligt kombinerat arbete, härrör ur motsatsen mellan produktionsmedlens ägare och arbetskraftens ägare, antingen själva arbetaren köpes som arbetskraft, som i slavsystemet, eller arbetaren själv säljer sin arbetskraft och produktionsprocessen därför samtidigt framstår som en process som konsumerar hans arbete genom kapitalet - just denna funktion, som har sin upprinnelse i träldom för den direkta producenten, har alltför ofta utnyttjats för att rättfärdiga detta förhållande, och exploateringen, att tillägna sig andras obetalda arbete, har lika ofta framställts som den arbetslön som tillkommer kapitalets ägare. Men aldrig bättre än av advokat O'Connor, en försvarare av slaveriet i USA på ett möte i New York i dec. 1859 under mottot: "Rättvisa åt Södern". -
"Mina herrar", sade han under kraftiga applåder, "av naturen själv har negern hänvisats till sin underordnade ställning. Han har styrka och är en god arbetare; men naturen som gav honom denna styrka förvägrade honom såväl förståndet att regera som viljan att arbeta (bifall). Han har inte fått någotdera! Och samma natur som undanhållit honom viljan att arbeta gav honom en herre, som kan frambringa denna vilja och göra honom till en nyttig tjänare både för sig själv och den som regerar honom i det klimat för vilket han är skapad. Jag påstår, att det inte är orätt att behålla negern i det läge som naturen anvisat honom; att ge honom en herre som regerar honom; och man berövar honom inga av hans rättigheter, om man tvingar honom att fortsätta att arbeta och lämna sin herre en rättvis ersättning för det arbete och den talang denne använder för att regera honom och göra honom nyttig för sig själv och samhället."[57]
Liksom slaven måste nu lönarbetaren ha en herre som regerar över honom och håller honom till arbete. Och om man förutsätter detta förhållande av herravälde och undertryckande är det i sin ordning, att lönarbetaren tvingas att producera sin egen arbetslön och därtill uppsiktslönen, en kompensation för arbetet att härska och ha uppsikt över honom "och lämna sin herre en rättvis ersättning för det arbete och den talang denna använder för att regera honom och göra honom nyttig för sig själv och samhället".
Detta arbete med uppsikt och ledning, som uppkommer ur den antagonistiska karaktären av kapitalets herravälde över arbetet och som därför är gemensamt för alla produktionssätt som vilar på klassmotsättning, är direkt och oskiljaktigt förenat, även i det kapitalistiska systemet, med de produktiva funktioner som allt kombinerat samhälleligt arbete pålägger enskilda individer som speciellt arbete. Arbetslönen åt en epitropos eller regisseur, som han hette i det feodala Frankrike, skiljer sig fullständigt från profiten och antar formen av arbetslön för kvalificerat arbete, så snart företaget drives i tillräckligt stor skala för att kunna betala en sådan dirigent (manager), fastän våra industrikapitalister inte för den skull har kommit i närheten av att "driva statsaffärer eller filosofera".
Att det inte är industrikapitalisterna utan industrins "managers" som är "själen i vårt industrisystem" har redan mr Ure anmärkt.[75*] Allt som behöver sägas om den merkantila delen av systemet har sagts i förra avdelningen.
Den kapitalistiska produktionen själv har åstadkommit ett sådant tillstånd, att ledningens arbete är helt skilt från kapitalägandet och kan utövas av vem som helst. Det har därför blivit onödigt att det utövas av kapitalisten. En musikdirektör behöver inte äga orkesterns instrument, inte heller hör det till funktionen som dirigent, att han har något att göra med de övriga musikanternas lön. De kooperativa fabrikerna lämnar bevisen för att kapitalisten som funktionär blivit lika överflödig för produktionen, som han själv i sin högst utvecklade form finner den stora jordägaren överflödig. Om kapitalistens arbete inte hör ihop enbart med den kapitalistiska produktionsprocessen, så att det upphör av sig själv med kapitalet; om det alltså framgår ur arbetets form som samhällelig, ur mångas kombination och samverkan för ett gemensamt resultat, är det alltså lika oberoende av kapitalet som denna form själv, så snart den sprängt sitt kapitalistiska hölje. Att säga, att detta arbete är nödvändigt som kapitalistiskt arbete, som kapitalistens funktion, betyder endast att hopen inte kan föreställa sig de former som utvecklats i det kapitalistiska produktionssättets sköte, som skilda och befriade från sin antagonistiska kapitalistiska karaktär. Gentemot penningkapitalisten är industrikapitalisten arbetare men arbetar som kapitalist, d.v.s. som exploatör av andras arbete. Den lön han gör anspråk på och får för detta arbete, är precis lika med den kvantitet av andras arbete som han tillägnar sig och direkt avhängig arbetets exploateringsgrad, men inte av den ansträngning som denna exploatering kostar honom och som han mot en måttlig betalning kan övervälta på en direktör. Efter varje kris kan man i de engelska fabriksdistrikten se ex-fabrikanter, som för en låg betalning sköter uppsikten över sina före detta fabriker som direktörer åt de nya ägarna, ofta deras fordringsägare.[76*]
Förvaltningslönen både för den merkantile och den industrielle direktören framträder fullständigt åtskild från företagarvinsten såväl i arbetarnas kooperativa fabriker som i de kapitalistiska aktieföretagen. Åtskillnaden mellan förvaltningslön och företagarvinst, som annars framstår som tillfällig, är här konstant. I den kooperativa fabriken bortfaller uppsiktsarbetets antagonistiska karaktär, då direktören betalas av arbetarna i stället för att mot dem representera kapitalet. Överhuvud taget har aktieföretagen - som utvecklas med kreditväsendet - en tendens att mer och mer skilja detta förvaltningsarbete som funktion från innehav av kapital, eget eller lånat. Alldeles som med det borgerliga samhällets utveckling domare- och förvaltningsfunktionerna avskiljas från jordegendomen, vars attribut de var under feodaltiden. Tidigare stod ägaren till kapital, penningkapitalisten, mot den fungerande kapitalisten, men med kreditens utveckling antar detta penningkapital själv en samhällelig karaktär, koncentreras i banker och lånas ut av dessa i stället för av sina ägare, medan å andra sidan direktören, som inte innehar något kapital varken lånat eller annat, utför alla verkliga funktioner som tillkommer den fungerande kapitalisten. Så blir bara funktionären kvar och kapitalisten försvinner som överflödig person ur produktionsprocessen!
Av de engelska kooperativa fabrikernas offentliga balansräkningar[77*] ser man, att - efter avdrag av direktörens lön, som bildar en del av det satsade variabla kapitalet alldeles som de övriga arbetarnas löner - profiten var större än genomsnittsprofiten, fastän de på sina ställen betalade en mycket högre ränta än privatfabrikerna. I alla dessa fall var orsaken till den högre profiten bättre ekonomisering i användningen av det konstanta kapitalet. Men vad som därvid intresserar oss, är att genomsnittsprofiten (= ränta + företagarvinst) här framstår faktiskt och påtagligt som en i förhållande till förvaltningslönen helt oberoende storhet. Då profiten här var större än genomsnittsprofiten, var också företagarvinsten större än eljest.
Samma faktum visar sig i några kapitalistiska aktieföretag t.ex. aktiebankerna (Joint Stock Banks). London och Westminster Bank betalade 1863 30% årlig utdelning, Union Bank of London och andra 15%. Av bruttoprofiten avgår här utom direktörens lön räntan som betalas för deponerade medel. Den höga profiten får sin förklaring ur den mindre proportionen mellan det låga inbetalade kapitalet och depositionerna. T.ex. i London och Westminster Bank 1863: inbetalt kapital 1 milj. £; insättningar 14.540.275 £. I Union Bank of London 1863: inbetalt kapital 600.000 £; insättningar 12.384.173 £.
Förväxlingen av företagarvinst med uppsikts- och förvaltningslön härrörde ursprungligen ur den motsägelsefulla form som profitens överskott över räntan antar i motsats till räntan. Den utvecklades vidare ur den apologetetiska avsikten att framställa profiten inte som mervärde, d.v.s. obetalt arbete, utan som arbetslön åt kapitalisten själv för förrättat arbete. Mot detta uppställdes sedan från socialisternas sida ett krav att profiten skulle reduceras till det den teoretiskt utgavs för att vara, nämligen just till en ren uppsiktslön. Och detta krav framträdde desto mer oangenämt gentemot det teoretiska skönmåleriet, ju mer denna uppsiktslön å ena sin fick sin bestämda nivå och sitt bestämda marknadspris liksom all annan arbetslön i och med att det bildades en talrik klass av industriella och kommersiella direktörer;[78*] och ju mer den sjönk, i likhet med all lön för kvalificerat arbete med den allmänna utvecklingen som sänker produktionskostnaderna för specialutbildad arbetskraft.[79*] Med utvecklingen av kooperationen på arbetarnas sida, av aktieföretagen på bourgeoisins sida avlägsnades den sista förevändningen att förväxla företagarvinst och förvaltningslön. Nu framstod profiten även praktiskt som vad den teoretiskt obestridligen är, som mervärde, värde för vilket ingen ekvivalent betalas, realiserat obetalt arbete, så att den fungerande kapitalisten verkligen exploaterar arbetet och frukten av hans exploatering, om han arbetar med lånat kapital, delar sig i ränta och företagarvinst, den räntan överskjutande delen av profiten.
På basen av den kapitalistiska produktion utvecklas i aktieföretagen en ny svindel med förvaltningslönen, genom att vid sidan och över den verklige direktören uppträder ett antal direktioner och bolagsstyrelser, vilka i själva verket använder förvaltning och uppsikt som en förevändning att utplundra aktieägarna och berika sig själva. Om detta kan man finna sköna detaljer i The City of the Physiology of London Business; With Sketches on Change, and the Coffee Houses. London 1845.
"Vad bankirer och köpmän vinna genom att de är delaktiga i åtta eller nio olika bolagsdirektioner kan man se av följande exempel: Hr Timothy Abraham Curtis privata bokslut inlämnat hos konkursdomstolen vid hans konkurs, visade en inkomst om 8-900 £ årligen under posten medlemskap i direktioner. Då hr Curtis varit chef för Bank of England och för Ostindiska kompaniet skattade sig varje aktiebolag lyckligt att kunna vinna honom för sin direktion" (s. 81, 82). -
Arvodet åt direktionsmedlemmarna i sådana bolag är för varje veckosammanträde minst en guinee (21 mark). Förhandlingarna inför konkursdomstolen visar, att denna uppsiktslön i regel står i omvänt förhållande till den uppsikt som dessa nominella direktörer verkligen utövar.
I det räntebärande kapitalet uppnår kapitalförhållandet sin mest ytliga och fetischartade form. Vi har här G-G', pengar som alstrar mer pengar, självförmerande värde, utan den process som förmedlar de båda termerna. I köpmanskapitalet, G-W-G', är åtminstone den allmänna formen för den kapitalistiska rörelsen innesluten, fastän den håller sig enbart inom cirkulationssfären, profiten framstår enbart som en försäljningsprofit; men fortfarande som en produkt av ett samhälleligt förhållande inte som en produkt av endast ett ting. Köpmanskapitalets form representerar fortfarande en process, enheten av motsatta faser, en rörelse som sönderfaller i två motsatta förlopp, i köp och försäljning av varor. Detta är utplånat i G-G', formen för det räntebärande kapitalet. Om t.ex. 1.000 £ utlånas och räntefoten är 5%, så är värdet av 1.000 £ som kapital för ett år = C + Cz', där C är kapitalet och z' räntefoten, alltså här 5% = 5/100 = 1/20 , 1.000 + 1.000 × 1/20 = 1.050 £. Värdet av 1.000 £ som kapital är = 1.050 £, d.v.s. kapitalet är ingen enkel storhet. Det är ett storhetsförhållande, ett förhållande som totalbelopp, som givet värde till sig själv som förökande värde, som ett totalbelopp som producerar ett mervärde. Och som vi sett, representerar kapitalet som sådant detta värde som direkt förökar sig för alla aktiva kapitalister, antingen de fungerar med eget eller lånat kapital.
G-G' : vi har här den ursprungliga utgångspunkten för kapitalet, penningen i formeln G-W-G' reducerad till de två extremerna G-G', där G' = G + ΔG, pengar som skapar mera pengar. Det är kapitalets ursprungliga och allmänna formel sammandragen till en meningslös resumé. Det är det färdiga kapitalet, en enhet av produktionsprocess och cirkulationsprocess som därmed under en viss tidsperiod avkastar ett visst mervärde. I det räntebärande kapitalets form framträder detta direkt, utan förmedling av produktionsprocess och cirkulationsprocess. Kapitalet framstår som en mysteriös och självskapande källa till ränta, till sin egen förökning. Tinget (pengar, vara, värde) är nu som enbart ting redan kapital, och kapitalet framträder som ett ting; resultatet av den totala reproduktionsprocessen framstår som en egenskap som i och för sig tillkommer detta ting; så att det hänger på penningens ägare om han vill ge ut den som pengar eller hyra ut den som kapital. I det räntebärande kapitalet föreligger därför denna automatiska fetisch i sin rena utformning, det sig själv förökande värdet, penningalstrande pengar. Och i denna form bär det inte längre några märken efter sin uppkomst. Det samhälleliga förhållandet har fulländats som ett tings, penningens förhållande till sig själv. I stället för den verkliga förvandlingen av pengar till kapital visar sig här bara dess form utan innehåll. Liksom i fråga om arbetskraften blir penningens bruksvärde här att skapa värde, större värde än den själv innehåller. Penningen som sådan är redan potentiellt sig förökande värde och blir utlånad som sådan, vilket är försäljningens form för denna säregna vara. På samma sätt som det är ett päronträds egenskap att bära päron, blir det penningens egenskap att skapa värde. Och som sådant räntebärande ting säljer penningutlånaren sina pengar. Inte nog med detta. Det verkligen fungerande kapitalet synes också som vi sett vara sådant, att det inte avkastar ränta som fungerande kapital utan som kapital i och för sig, som penningkapital.
Detta är också förvrängt: medan räntan bara är en del av profiten, d.v.s. av mervärdet, som den fungerande kapitalisten avpressar arbetaren, framträder nu tvärtom räntan som kapitalets egentliga frukt, som det ursprungliga, och profiten, nu förvandlad till formen av företagarvinst, som ett i reproduktionsprocessen tillkommande tillbehör. Här är kapitalets fetischgestalt och föreställningen om kapitalfetischen färdig. I G-G' har vi kapitalets tomma form, produktionsförhållandenas förvrängning och försakligande i dess högsta potens: räntebärande gestalt, kapitalets enkla gestalt, i vilket det är en förutsättning för sin egen reproduktionsprocess; penningens eller varans förmåga att föröka sitt eget värde oberoende av reproduktionen - kapitalmystifikationen i sin bjärtaste form.
För vulgärekonomin, som vill framställa kapitalet som självständig källa till värdet, till själva värdeskapandet, är denna form naturligtvis en godbit. En form i vilken profitens källa inte mer kan kännas igen, där resultatet av den kapitalistiska produktionsprocessen - skild från processen själv - får en självständig tillvaro.
Först i penningkapitalet har kapitalet blivit vara, vars sig själv värdeförökande kvalitet har ett fast pris som ständigt noteras i den gällande räntefoten.
Som räntebärande kapital och särskilt i dess direkta form som räntebärande penningkapital (de andra formerna av räntebärande kapital som här inte angår oss, är avledda från denna form och förutsätter den) får kapitalet sin rena fetischform, G-G' som subjekt, säljbart ting. För det första genom sin kontinuerliga existens som pengar, en form i vilken alla dess bestämningar är utsuddade och dess konkreta element osynliga. Penningen är ju just den form, där det som skiljer varorna åt som bruksvärden är utplånat, därmed också skillnaden mellan industrikapitalen, som består av dessa varor och deras produktionsbetingelser. Pengar är den form i vilken värde - och här kapital - existerar som självständigt bytesvärde. I kapitalets reproduktionsprocess är penningformen ett övergående moment, enbart ett genomgångsstadium. På penningmarknaden däremot existerar kapitalet ständigt i denna form. - För det andra framstår det mervärde som kapitalet utvunnit här i penningens form som dess självklara andel. Liksom växandet är en egenskap hos träden, tycks penningalstrandet (τσκο ς) vara en egenskap hos kapitalet i dess form som penningkapital.
I det räntebärande kapitalet är kapitalets rörelse sammandragen; den förmedlande processen är utelämnad, och på så sätt är ett kapital = 1.000, fixerat som ett ting, som i sig är = 1.000 och under en viss period förvandlas till 1.100, som ett vin efter en viss tid i källaren också har förbättrat sitt bruksvärde. Kapitalet är nu ett ting men som ting kapital. Penningen bär på en kärlekspant. Så snart den är utlånad eller investerad i reproduktionsprocessen (emedan den avkastar ränta skild från företagsvinsten åt den fungerande kapitalisten som dess ägare) får den en tillväxt av ränta dag och natt, om ägaren är sovande eller vaken, befinner sig hemma eller på resa. Så har nu i det räntebärande kapitalet (och allt kapital är till sitt värdeuttryck penningkapital eller gäller som uttryck för penningkapital) skattsamlarens fromma önskan realiserats.
Det är detta räntans inväxande i kapitalet som i ett ting (som produktionen av mervärde genom kapitalet här synes vara) som sysselsätter Luther i hans naiva utbrott mot ockret. Sedan han förklarat att ränta kan fordras om det uppkommer kostnader för långivaren på grund av att återbetalning inte verkställts en viss termin, och denne å sin sida måste betala, eller om han av denna anledning går miste om en profit som han hade kunnat göra genom att köpa t.ex. en trädgård, fortsätter Luther:
"Om jag nu har lånat dig dem (100 gulden) förorsakar du mig en dubbel förlust genom att jag inte kan betala och inte köpa, så att jag lider skada på två håll. Det kallar man duplex intresse, damni emergentis et lucri cessantis <dubbel skada, den förlust som uppstår och den vinst som försummats> ... när du har hört att Hans har lidit en förlust på grund av sina utlånade hundra gulden och fordrar en rimlig ersättning rusar du till och betalar dubbelt för dessa hundra gulden. Sådan dubbel ersättning, nämligen förlusten på det inte återbetalade och på försummat köp är just som om den dubbla förlusten hade växt upp ur dessa 100 gulden, så att alltid när de har 100 gulden lånar de ut dem och tar betalt för två förluster, som de inte alls har lidit ... Därför är du en ockrare, när du tar skadeersättning ur din nästas pengar för en inbillad skada, som du inte alls har lidit av och som du varken kan bevisa eller beräkna. Sådana skador kallar juristerna, non verum sed phantasticum intresse <ingen verklig utan en inbillad skada>. En skada som man inbillar sig ha lidit ... Det betyder ingenting, att säga att skada uppkommit genom att jag inte kunde betala eller köpa. Annars heter det, ex contingente necessarium <av det tillfälliga göra det nödvändiga>, av det som inget är, göra det som måste vara, och vända det osäkra till något säkert. Skulle inte en sådan ockrare sluka hela världen på några år ... låntagaren drabbas av en tillfällig olyckshändelse, mot sin vilja måste han återhämta sig, men i handeln är det tvärtom. Där räknar man sina nödställda grannars utgifter som profit för att kunna samla välstånd och bli rik; lat och sysslolös kunna leva i frosseri och välmåga på andra människors arbete, i stället för att lida bekymmer, fara och skada. Att själv sitta vid ugnen och låta sina hundra gulden förvärva landet runt och ändå behålla dem, eftersom det är utlånade pengar, vem skulle inte vilja ha det på det sättet?" (M. Luther, "An die Pfarrherrn wider den Wucher zu predigen etc", Wittenberg 1540 [52].)
Föreställningen om kapitalet som ett värde som återskapas och förökas i reproduktionen i kraft av sin inneboende egenskap som evigt förblivande och växande värde - alltså i kraft av skolastikernas förborgade kvalitet - har lett fram till doktor Prices fabulösa infall, som lämnar alkemisternas fantasier långt bakom sig, men som dock Pitt tog på allvar och använde som motivering för de lagar om amorteringsfond (sinking fund) [58] som han uppställde i sin finansadministration.
"Pengar som bär ränta på ränta växer i början långsamt; men då tillväxtens kvot hela tiden påskyndas blir den så småningom så snabb att den gäckar varje inbillning. En penny, utlånad vid vår frälsares födelse mot ränta på ränta av 5%, skulle redan nu ha vuxit till en större summa än som innehålles i 150 miljoner jordklot, alla av gediget guld. Men utlånade mot enkel ränta skulle den på samma tid bara ha växt till 7 sh. 41/2 d. Hittills har vår regering föredragit att förbättra sina finanser på den senare i stället för den förstnämnda vägen."[80*]
Ännu mer högtflygande blir han i sina Observations on reversionary payments etc., London 1782:
"1 sh. utlagd vid vår frälsares födelse (alltså väl i Jerusalems tempel) till 6% ränta på ränta, skulle ha växt till en större summa än hela solsystemet kunde inbegripa, om det vore förvandlat till ett klot med en genomskärning lika med Saturnus bana." - "En stat behöver därför aldrig befinna sig i svårigheter; ty med obetydliga besparingar kan den avbetala den största skuld på så kort tid dess intresse kan erfordra" (s. XIII, XIV).
Vilken skön teoretisk inledning till kapitlet om den engelska statsskulden!
Price blev helt enkelt bländad av de oerhörda tal som uppstår ut en geometrisk serie. Då han betraktar ett kapital utan hänsyn till betingelserna för reproduktion och arbete som en självstyrande automat, som ett självförmerande tal (alldeles som Malthus betraktar människan i sin geometriska progression [59]) kunde han inbilla sig att han funnit lagen för kapitalets tillväxt i formeln s = c (1 + z)n, där s = summan av kapital + ränta på ränta, c = det satsade kapitalet, z = räntefoten (uttryckt i alikvota delar av 100) och n = antalet år under vilka processen försiggår.
Pitt tog dr Prices mystifikation fullkomligt på allvar. 1786 hade underhuset beslutat, att en miljon £ skulle upptas för allmännyttiga ändamål. Enligt Price, som Pitt trodde på, fanns naturligtvis ingen bättre utväg än att beskatta för att "ackumulera" den uttagna summan och sålunda trolla bort statsskulden genom mysteriet ränta på ränta. Efter detta beslut i underhuset följde snart en lag, som Pitt gett upphov till, som stadgade ackumulation av 250.000 £,
"tills fonden med löpande räntor växt till 4 miljoner £ årligen". (Act 26 Georg III, Kap. 31 [60].)
I sitt tal av 1792, vari Pitt föreslog att den summa som anslagits till amorteringsfonden skulle ökas, anförde han bland orsakerna till Englands kommersiella dominans: maskiner, kredit etc. men som
"den mest omfattande och varaktiga orsaken ackumulationen. Denna princip är nu fullständigt utvecklad och förklarad i Smiths, detta genis verk ... denna ackumulation av kapitalen åstadkommes, då man lägger undan åtminstone en del av den årliga profiten för att öka huvudsumman, vilken nästa år användes på samma sätt och sålunda ger en kontinuerlig profit."
Med hjälp av dr Price förvandlar Pitt således Smiths ackumulationsteori till ett berikande av en hel nation genom ackumulation av skulder och kommer fram till en angenäm utveckling i det oändliga av lån på lån för att betala lån.
Redan Josias Child, det moderna bankirväsendet fader, noterar att
100 £ till 10% ränta på 70 år med ränta på ränta skulle producera 102.400 £. (Traité sur le Commerce etc. par J. Child, traduit etc. Amsterdam et Berlin 1754, s. 115. Skriven 1669.)
Hur dr Price's åsikter utan eftertanke anammas av den moderna ekonomin visar följande stycke ur Economist:
"Capital, with compound interest on every portion of capital saved, is so all-engrossing that all the wealth in the world from which income is derived, has long ago become the interest of capital ... all rent is now the payment of interest on capital previously invested in the land." <"Kapital med ränta på ränta på varje del av det sparade kapitalet är så tilldragande, att all rikedom i världen från vilken inkomst kan dragas redan för länge sedan har blivit ränta av kapital ... all ränta är nu räntebetalning på kapital som tidigare var investerat i jordegendom."> (Economist, 19 July 1851.)
I sin egenskap av räntebärande kapital besitter kapitalet all rikedom som överhuvud taget någonsin kan produceras, och allt vad det hittills fått är bara en avbetalning på dess allt uppslukande aptit. Enligt dess inneboende lagar är allt extraarbete, som människosläktet kan leverera, dess egendom. Molok!
Slutligen också följande gallimatias av den "romantiske" Müller:
"Den oerhörda tillväxten genom ränta på ränta, enligt dr Price, eller människornas av sig själv accelererande kraft förutsätter, om den ska frambringa dessa oerhörda verkningar, en odelad eller obruten, likformig ordning genom flera århundraden. Så snart kapitalet uppdelas, blir sönderskuret i flera enskilda, var för sig vidare växande avläggare, börjar ånyo den samlade processen av krafternas ackumulation. Naturen har fördelat kraftens progression på en bana av omkring 20 á 25 år, som i genomsnitt kommer varje enskild arbetare (!) till del. Efter denna tid lämnar arbetaren sin bana och måste nu överföra det genom arbetets ränta på ränta vunna kapitalet till en ny arbetare, mestadels fördela det mellan flera arbetare eller barn. Dessa måste först lära sig att levandegöra och använda det kapital som tilldelats dem, innan de kan dra någon egentlig ränta på ränta därav. Vidare blir en oerhörd mängd kapital, som det borgerliga samhället vinner, även i mycket rörliga samhällen under många år så småningom anhopat och inte använt till att omedelbart utvidga arbetet, tvärtom så snart en avsevärd summa har samlats överlåtes den till en annan individ, en arbetare, en bank, stat, under namn av lån varvid mottagaren sedan, i det han sätter kapitalet i verklig rörelse, drar ränta på ränta ur detsamma och lätt kan förplikta sig att betala överlåtaren en enkel ränta. Mot denna oerhörda progression, i vilken människornas krafter och deras produkt skulle kunna förmera sig, om produktionens eller sparsamhetens lag ensam skulle gälla, reagerar till slut förtärandets, begärets, slöseriets lag." (A. Müller, a.a. III, s. 147-149.)
Det är omöjligt att på några få rader fabla ihop mera hårresande vansinnigheter. För att inte nämna den enfaldiga förväxlingen av arbetare och kapitalist, av arbetskraftens värde och kapitalränta o.s.v., så ska det förhållandet att ränta på ränta småningom minskar förklaras av att kapitalet utlånas, varpå det sedan bringar ränta på ränta. Mullers förfarande är karaktäristiskt för romantiken på alla områden. Dess innehåll består av vardagliga fördomar, ett avskrap från tingens skenbara yta. Detta falska och triviala innehåll ska sedan genom ett mystifierande uttryckssätt "upphöjas" och poetiseras.
Kapitalets ackumulationsprocess kan såtillvida uppfattas som ackumulation av ränta på ränta som den del av profiten (mervärdet) som återförvandlas till kapital, d.v.s. tjänar till att uppsuga nytt merarbete, kan kallas ränta.
1) Bortsett från alla tillfälliga störningar sjunker värdet av en stor del av det befintliga kapitalet mer eller mindre under reproduktionsprocessens förlopp, därför att varornas värde inte bestämmes genom den arbetstid som deras produktion ursprungligen kostar utan genom arbetstiden som deras reproduktion kostar, och denna i följd av utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft oupphörligt minskar. På ett högre utvecklingsstadium av samhällelig produktivitet framstår därför allt befintligt kapital som resultat av en förhållandevis kort reproduktionstid i stället för som resultat av en lång process av kapitalsparande.[81*]
2) Som avd. III i denna bok bevisar, avtar profitkvoten i proportion till kapitalets stigande ackumulation och det samhälleliga arbetets därmed stigande produktivkraft, som visar sig just i att den variabla kapitaldelens relativa minskning gentemot den konstanta alltmer tilltar. Om det kapital en arbetare sätter i rörelse tiodubblas måste merarbetstiden tiodubblas för att frambringa samma profitkvot, och snart skulle hela arbetstiden, ja dygnets 24 timmar inte räcka till, även om kapitalet kunde tillägna sig dem alla. Föreställningen att profitkvoten inte minskar ligger emellertid till grund för Price's progression och över huvud taget för progressionen hos all engrossing capital with compound interest" <kapital som uppslukar allt med ränta på ränta>.[82*]
Genom att mervärdet är identiskt med merarbetet sättes en kvalitativ gräns för kapitalets ackumulation: totalarbetsdagen, den aktuella utvecklingen av produktivkrafterna och befolkningen, som begränsar antalet arbetsdagar som kan exploateras samtidigt. Fattar man däremot mervärdet i den intet sägande formen av ränta, så är gränsen enbart kvantitativ och trotsar varje föreställning.
I det räntebärande kapitalet är emellertid kapitalfetischens idé fulländad, den föreställning som tillskriver den ackumulerade arbetsprodukten, därtill ytterligare fixerad som pengar, kraften att genom en medfödd hemlig kvalitet automatiskt och i geometrisk progression frambringa mervärde, så att denna ackumulerade arbetsprodukt, som Economist menar, räknar sig som ägare till all världens rikedom för alla tider enligt lag och rätt. Produkten av förgånget arbete, själva det förgångna arbetet, ska då visserligen befruktas med ett stycke nuvarande eller tillkommande levande merarbete. Men vi vet, att i själva verket uppehållande och därmed även reproduktion av värdet hos produkten av förgånget arbete enbart är resultat av dess kontakt med det levande arbetet, och att det kommando förgånget arbetes produkter utövar över levande merarbete, består just så länge kapitalförhållandet består; det bestämda sociala förhållande, i vilket det förgångna arbetet självständigt och övermäktigt dominerar det levande.
Den ingående analysen av kreditväsendet och det instrument det skapar (kreditpengar o.s.v.) ligger utanför vår plan. Här ska bara några få punkter framhävas. De är nödvändiga för karaktäristiken av det kapitalistiska produktionssättet i allmänhet. Därvid har vi endast att göra med handels- och bankirkrediten. Sammanhanget mellan dess utveckling och den offentliga krediten går utanför det som här behandlas.
Jag har tidigare (bok I, kap. III, 3 b) visat, hur penningens funktion som betalningsmedel utbildats ur den enkla varucirkulationen och hur därmed ett förhållande långivare och låntagare uppstått mellan varuproducenter och varuhandlare. Med utvecklingen av handeln och det kapitalistiska produktionssättet, som bara producerar med hänsyn till cirkulationen, utvidgas denna organiska grundval för kreditsystemet, generaliseras och utarbetas ytterligare. I det stora hela fungerar penningen här bara som betalningsmedel, d.v.s. varan säljes inte mot pengar utan mot ett skriftligt löfte om betalning vid en viss termin. Dessa betalningslöften kan vi för korthetens skull sammanfatta under den allmänna kategorin av växlar. Till sin förfallo- och betalningsdag cirkulerar sådana växlar själva i sin tur som betalningsmedel; de bildar de egentliga handelspengarna. Såvida de slutligen upphäver varandra genom att utjämna fordringar och skulder, fungera de absolut taget som pengar, i det ingen slutlig förvandling till pengar då förekommer. Liksom dessa ömsesidiga förskott som producenter och köpmän ger varandra bildar kreditens egentliga grundval, så bildar även deras cirkulationsinstrument, växlarna, basen för den egentliga kreditpenningen, banksedlarna o.s.v. Dessa är inte beroende av penningcirkulationen vare sig av mynt eller av statspapperspengar utan av växelsituationen.
W. Leatham (bankir i Yorkshire) Letters on the Currency, 2nd edit., London 1840:
"Jag finner att totalbeloppet för växlar för hela år 1839 var 528.493.842 £" (han beräknar de utländska växlarna till ungefär 1/7 av det hela) "och beloppet av de under samma år samtidigt löpande växlarna var 132.123.460 £" (s. 55). "Växlarna är en beståndsdel av cirkulationen som uppgår till större belopp än alla övriga tillsammantagna" (s. 3). - "Denna enorma överbyggnad av växlar vilar (!) på den grundval som bildats genom hela beloppet banksedlar och guld; och om under händelsernas gång denna grundval krymper alltför mycket, råkar deras soliditet och t.o.m. deras existens i fara" (s. 8). - "Beräknas hela cirkulationen" (han menar banksedlarna) "och beloppet av förpliktelser i samtliga banker, för vilka omedelbar kontant betalning kan påfordras, så finner jag en summa av 153 milj., vars förvandling till guld kan fordras enligt lag och däremot 14 milj. i guld för att infria denna fordran" (s. 11). - "Växlarna kan inte underställas kontroll, utom så att man förhindrar penningöverflödet och den låga räntefoten eller diskontot, som framkallar en del av dem och stimulerar denna stora och farliga expansion. Det är omöjligt att avgöra hur mycket därav som är resultatet av verkliga affärer t.ex. av verkliga köp och försäljningar och vilken del som är konstlad (fictitious) och bara består av växlar, varvid en växel drages för att lösa en löpande växel före förfallodagen och sålunda genom att framställa rena omloppsmedel skapar fingerat kapital. I tider av överflöd på billiga pengar vet jag, att detta sker i en enorm utsträckning" (s. 43, 44).
J. V. Bosanquet. Metallic Paper and Credit Currency, London 1842:
"Genomsnittsbeloppet av de varje affärsdag i Clearing House" [där Londonbankerna byta de inbetalade checkerna och förfallna växlarna mellan sig] "erlagda betalningarna överskrider 3.000.000 £ och det till detta ändamål nödvändiga dagliga penningförrådet är föga mer än 200.000 £" (s. 86). [År 1889 utgjorde totalomslaget i Clearing House 7.6183/4, milj. £ eller vid omkring 300 affärsdagar i genomsnitt ungefär 251/2 milj. dagligen. - FE.] "Växlar är obestridligen cirkulationsmedel (currency) oberoende av pengar, såvida de överföra egendom från en hand till en annan medelst endossering" (s. 92, 93). "I genomsnitt kan beräknas att varje cirkulerande växel endosseras två gånger, och att i genomsnitt varje växel alltså förmedlar två betalningar, innan den förfaller. Härav synes, att ensamt genom endossement växlarna förmedlade ett överförande av egendom till ett värde av två gånger 528 milj. eller 1.056 milj. £, mer än 3 milj. dagligen under loppet av år 1839. Det är därför säkert att växlar och depositioner tillsammans genom att föra över egendom från en hand till en annan och utan biträde av pengar förrättade penningfunktionen till ett dagligt belopp av åtminstone 18 milj. £" (s. 93).
Tooke säger följande om kredit i allmänhet:
"Krediten är i sitt enklaste uttryck det väl eller illa grundade förtroende som föranleder någon att anförtro en annan person ett visst kapitalbelopp i pengar eller i varor uppskattade till ett visst penningvärde, vilket belopp alltid är betalbart efter förloppet av en bestämd tidsfrist. Där kapitalet utlånas i pengar, d.v.s. i banksedlar eller i löpande räkning eller i anvisning på en korrespondent, göres ett pålägg om så eller så många procent på beloppet att återbetalas för användningen av kapitalet. I fråga om varor, vilkas penningvärde är fastställt mellan parterna och vilkas överförande utgör en försäljning, innesluter den fastställda summan som ska betalas en ersättning för användningen av kapitalet och för den till förfallotiden övertagna risken. Skriftliga betalningsförpliktelser på bestämda förfallodagar ges mest för sådana krediter. Och dessa överförbara förpliktelser eller skuldsedlar utgör de medel, varmed långivarna om de finner tillfälle att använda sitt kapital antingen i form av pengar eller varor före förfallotiden av dessa växlar, för det mesta är i stånd att låna eller köpa billigare, då deras egen kredit förstärkes genom det andra namnet på växeln." (Inquiry into the Currency Principle s. 87.)
Ch. Coquelin, Du Crédit et des Banques dans l'Industrie, Revue des deux Mondes [62], 1842, tome 31 (s. 797):
"I varje land fullbordas flertalet av kreditaffärerna inom kretsen av de industriella relationerna själva ... Producenten av råämnen förskotterar detta åt den förädlande fabrikanten och får av honom löfte om betalning på en fast förfallodag. Fabrikanten förskotterar, sedan han utfört sin del av arbetet, återigen och till liknande betingelser sin produkt till en annan fabrikant, som ska förädla den vidare, och så utsträcker sig krediten allt längre från den ene till den andre ända till konsumenten. Grosshandlaren ger förskott på varor åt små detaljhandlare, medan han själv får förskott från fabrikanten eller kommissionären. Var och en lånar med den ena handen och lånar ut med den andra, ibland pengar men ännu oftare produkter. Så fullbordas i de industriella relationerna ett oupphörligt utbyte av förskott som kombineras och genomkorsa varandra i alla riktningar. Just i mångfaldigandet och tillväxten av dessa mångsidiga förskott, består utvecklingen av krediten och här är det verkliga sätet för dess makt."
Den andra sidan av kreditväsendet ansluter sig till penninghandelns utveckling, vilken naturligtvis i den kapitalistiska produktionen håller jämna steg med utvecklingen av varuhandeln. Vi har sett i förra avsnittet (kap. 21), hur bevarandet av affärsmännens reservfonder, de tekniska operationerna att kassera in och betala ut pengar, att sköta internationella betalningar och därmed handeln med omyntat guld och silver koncentreras i händerna på penninghandlarna. I anslutning till denna penninghandel utvecklas kreditväsendets andra sida, förvaltningen av det räntebärande kapitalet eller penningkapitalet som särskild funktion för penninghandlarna. Att låna och att låna ut pengar blir deras särskilda yrke. De uppträder som förmedlare mellan den verklige utlånaren och lånaren av penningkapital. Allmänt uttryckt består bankirgeschäftet i detta avseende i att koncentrera det penningkapital som är möjligt att låna på en hand till en stor mängd, så att bankirerna i stället för den enskilde penningutlånaren gentemot industri- och handelskapitalisten uppträder som representanter för alla penningutlånare. De blir de allmänna förvaltarna av penningkapital. Å andra sidan koncentrerar de låntagarna gentemot alla långivare, genom att de lånar för hela handelsvärlden. En bank representerar å ena sidan centraliseringen av långivarnas penningkapital, å andra sidan centraliseringen av låntagarnas. Dess profit uppstår i allmänhet genom att den lånar in till lägre ränta än den lånar ut.
Det kapital för utlåning som bankerna förfogar över, flyter till dem på flera olika vägar. Först och främst koncentreras i deras händer, då de är industrikapitalisternas kassörer, det penningkapital som varje producent och köpman håller som reservfond eller får in som betalning. På detta sätt samhälleligt koncentrerad blir handelsvärldens reservfond begränsad till sitt nödvändiga minimum, och en del av penningkapitalet som annars skulle vila som reservfond blir utlånad, fungerar som räntebärande kapital. För det andra bildas dess utlåningsbara kapital av penningkapitalisternas depositioner, som dessa överlämnar åt bankerna att sköta. Med banksystemets utökning och särskilt så snart bankerna betalar ränta för depositioner, blir vidare penningbesparingar och pengar från alla samhällsklasser som för tillfället inte användas deponerade hos dem. Små summor, som var för sig inte är i stånd att verka som penningkapital, förenas till stora och bildar en penningmakt. Denna anhopning av småbelopp måste ses som en särskild verkan av banksystemet, skild från dess förmedlarskap mellan de egentliga penningkapitalisterna och låntagarna. Slutligen blir också revenyerna, som bara så småningom ska förbrukas, deponerade hos bankerna.
Utlånandet (här befattar vi oss enbart med den egentliga handelskrediten) sker genom diskontering av växlar - som förvandlar dem till pengar före förfallodagen - och genom förskott i olika former: direkta förskott genom personlig kredit, lån mot säkerhet som räntebärande papper, statspapper, aktier av alla slag, och särskilt förskott på konossement och fraktsedlar (dockwarrants) och andra bestyrkta äganderättsbevis på varor samt genom överflyttning via depositioner o.s.v.
Krediten som bankiren ger kan lämnas i olika former, t.ex. i växlar och checker utställda på andra banker eller öppnande av kredit av samma slag, slutligen i fråga om banker med sedelutgivning i dess egna banksedlar. Banksedeln är ingenting annat än en växel på bankiren, betalbar vid varje tidpunkt till innehavaren och utfärdad av bankiren i stället för av en privatperson. Den sistnämnda formen av kredit framstår för lekmannen som verkligt frapperande och viktig, för det första därför att denna art av kreditpengar går utanför den rena handelscirkulationen in i den allmänna cirkulationen och därför fungerar som pengar; men också därför att i flesta länder centralbankerna som har sedelutgivningsrätt är en egendomlig blandning av nationalbank och privatbank, i själva verket har de nationalkrediten bakom sig och deras sedlar är mer eller mindre lagligt betalningsmedel. Här kan man se, att det som bankiren gör affär med är krediten själv, i det banksedeln är en cirkulerande kreditsymbol. Men bankiren gör också affär med kredit i andra former, t.o.m. om han investerar kontanta pengar som deponerats hos honom. I verkligheten är banksedeln helt enkelt grosshandelns mynt och det är alltid dessa depositioner som är viktigast för bankerna. Bästa beviset lämnar de skotska bankerna.
De särskilda kreditinstituten liksom de särskilda formerna av bankväsendet behöver för våra syften inte vidare uppmärksammas.
"Bankirernas verksamhet kan uppdelas på två grenar ... 1) Att samla kapital från dem som inte har någon omedelbar användning för detta och att fördela och överföra det till andra som kan bruka det. 2) Att ta emot depositioner av sina kunders inkomster och utbetala beloppet till dem allt eftersom de behöver det för konsumtionsutgifter. Det förstnämnda är cirkulation av kapital, det senare cirkulation av pengar (currency)." - "Det ena är koncentration av kapitalet å ena sidan och fördelning av det å den andra sidan; det andra är förvaltning av cirkulationen för omgivningens lokala ändamål." - Tooke, Inquiry into the Currency Principle, s. 36, 37.
Vi återkommer till detta stycke i kap. 28.
Reports of Committees. Vol. VIII. Commercial Distress, Vol. II, Part I, 1847-48. Minutes of Evidence. - (I fortsättningen citerat som C. D. 1847-48.) På 40-talet mottogs vid växeldiskontering i London i otaliga fall i stället för banksedlar växlar av en bank på en annan med 21 dagars löptid. (Uttalande av J. Peace, provinsialbankir, nr 4636 och 4656.) Enligt samma rapport hade bankirerna den vanan att så snart det blev knappt med pengar regelbundet ge sina kunder sådana växlar i betalning. Ville mottagaren ha banksedlar, så måste han åter diskontera dessa växlar. För bankerna var detta lika med ett privilegium att göra pengar. Hrr Jones, Lloyd and Co. betalade på detta sätt "sedan urminnes tider", så snart det var knappt med pengar och räntefoten över 5%. Kunden var glad att få sådana "Banker's bilis", emedan växlar utfärdade av Jones, Lloyd and Co. var lättare att diskontera än hans egna. De löpte också genom 20-30 händer. (Sammastädes nr 901-904, 995.)
Alla dessa former är avsedda att överföra betalningsanspråket.
"Det ges knappast någon form av kredit, som inte vissa tider förrättar en penningfunktion; om denna form är en banksedel eller en växel eller en check, är processen väsentligen densamma och resultatet väsentligen detsamma." - Fullarton, On the Regulation of Currencies, 2nd edit. London 1845, s. 38. - "Banksedlar är kreditens småmynt" (s. 51).
Det följande ur J. W. Gilbart, The History and Principles of Banking, London 1834:
"Kapitalet i en bank består av två delar, anläggningskapital (invested capital) och bankkapital (banking capital) som är utlånat (s. 117). Bankkapitalet eller det lånade kapitalet erhålles på två vägar: 1) genom mottagande av depositioner, 2) genom utgivande av egna banksedlar, 3) genom dragande av växlar. Om någon vill låna mig 100 £ gratis och jag lånar ut dessa pund till någon annan mot 4%, så vinner jag under året genom denna affär 4%. Likaså om någon vill ta mitt betalningslöfte (I promise to pay är den vanliga formeln för engelska banksedlar) och ge mig tillbaka det vid årets slut och betala mig 4% därför alldeles som om jag hade lånat honom 100 £, så vinner jag 4 £ genom denna affär. Och om någon i en landsortsstad lämnar mig 100 £ under den betingelsen att jag 21 dagar senare ska betala detta belopp till en tredje person i London, blir varje ränta som jag under mellantiden kan göra av dessa pengar min profit. Detta är en saklig sammanfattning av operationerna i en bank och den väg på vilken ett bankkapital skapas medelst depositioner, banksedlar och växlar (s. 117). En bankirs profiter står i allmänhet i proportion till beloppet av hans lånade kapital eller bankkapital. För att fastställa den verkliga profiten i en bank har man att dra räntan på anläggningskapitalet från bruttoprofiten. Resten är bankprofit (s. 118). En bankirs förskott till sina kunder betalas med andra människors pengar (s. 146). Just de bankirer, som inte ger ut några sedlar, skapar ett bankkapital genom diskontering av växlar. De öka sina depositioner genom sina diskontooperationer. Londonbankirerna diskontera bara för sådana affärshus som håller ett depositionskonto hos dem (s. 119). En firma som diskonterar växlar hos sin bank och har betalt ränta på hela beloppet av dessa växlar måste lämna åtminstone en del av detta belopp i händerna på banken utan att få ränta för detta. På detta sätt får bankiren en högre ränta på de investerade pengarna än den löpande räntefoten och skapar sig ett bankkapital genom det i hans hand resterande saldot" (s. 120). -
Ekonomisering av reservfonder, depositioner, checker:
"Medelst överförande av tillgodohavanden ekonomisera depositionsbankerna användningen av det cirkulerande mediet och utföra affärer till ett stort belopp med en ringa summa verkliga pengar. De sålunda frigjorda pengarna användas av bankirerna till förskott åt hans kunder genom diskontering etc. Därför höjer överförandet av tillgodohavandet depositionssystemets verkningsförmåga" (s. 123). "Det är likgiltigt om de båda kunder som göra affärer med varandra har sin räkning hos samma eller olika bankirer. Ty bankirerna utbyter sinsemellan sina checker i Clearing-house. Medels överförande kunde så depositionssystemet utvidgas till en sådan grad, att det helt ut trängde bruket av metalliska pengar. Om var och en höll ett depositionskonto hos banken och alla gjorde sina betalningar genom checker, så blev dessa checker det enda cirkulationsmedlet. I detta fall måste förutsättas att bankirerna hade pengarna i sin hand, annars hade checkerna inget värde" (s. 124).
Centralisationen av det totala utbytet i bankernas händer förmedlas genom 1) filialbanker. Provinsbankerna ha filialavdelningar i de mindre städerna inom sitt område; Londonbankerna i Londons olika stadsdelar. 2) Genom agenturer.
"Varje provinsbank har en agent i London för att där betala sina sedlar eller växlar och motta pengar som inbetalas av Londonbor för deras räkning som bor i provinsen" (s. 127). Varje bankir tar emot den andres sedlar men ger inte ut dem på nytt. varje större stad samlas de en eller två gånger i veckan och utbyter sedlar. Saldot betalas genom anvisning på London" (s. 134). "Bankernas syfte är att underlätta affärer. Allt som underlättar affärer underlättar också spekulationer. Affär och spekulation är i många fall så nära förbundna att det är svårt att säga var affärsverksamheten upphör och spekulationen börjar ... Överallt där banker finnas, är kapital lättare och billigare att erhålla. Kapitalets billighet stimulerar spekulationen alldeles som billigt kött och öl frosseri och dryckenskap" (s. 137, 138). "Då banker som ger ut egna banksedlar ständigt betalar med dessa sedlar, kan det förefalla som om deras diskontoaffärer göras uteslutande med det därigenom åstadkomna kapitalet, men det är inte så. En bankir kan mycket väl betala alla av honom diskonterade växlar i sina egna sedlar, och ändå kan 9/10 av de i hans besittning befintliga växlarna representera verkligt kapital. Ty ehuru han själv för dessa växlar bara gett sina egna papperspengar, behöver dessa inte stanna i cirkulationen tills växlarna förfallit. Växlarna kan ha tre månader att löpa, sedlarna kommer tillbaka på tre dagar" (s. 172). "Överdragning av kundernas kassakreditkonto är en reglerad affärssed. Det är i själva verket därför kassakredit garanteras. Kassakredit garanteras inte bara genom att personlig säkerhet fordras utan också genom deposition av värdepapper (s. 174-175). Kapital som förskotteras mot varupant har samma verkan som om det förskotterats vid diskontering av växlar. Om någon lånar 100 £ med sina varor som säkerhet, så är det detsamma som om han hade sålt dem för en växel om 100 £ och diskonterat denna hos bankiren. Men förskottet ger honom möjlighet att hålla kvar sina varor och invänta ett bättre marknadsläge, så att han kan undvika offer, som han annars varit tvungen att göra för att få pengar till nödvändiga utgifter" (s. 180, 181).
The Currency Theory Reviewed etc. s. 62, 63:
"Det är obestridligt att de 1.000 £ som jag i dag deponerar hos A, i morgon åter ges ut och bildar en deposition hos B. I övermorgon kan de, sedan de återigen getts ut av B, bilda en deposition hos C och så vidare i det oändliga. Samma 1.000 £ pengar kan alltså genom en rad av överföringar mångfaldiga sig till en absolut obestämbar summa av depositioner. Det är därför möjligt, att 9/10 av alla depositioner i England inte alls har någon existens utom i bokföringsposterna i de bankirers böcker, som ansvarar för var och en sin del därav ... Så finns i Skottland, där de löpande pengarna [f.ö. nästan bara papperspengar] aldrig överstiger 3.000.000 £, depositioner till 27.000.000 £. Så länge inte en allmän plötslig återfordran av depositioner (a run on the banks) inträffar, så kan samma 1.000 £ återvändande med samma lätthet, utjämna en lika obestämbar summa. Då samma 1.000 £, med vilka jag i dag utjämnar min skuld till en affärsman, i morgon kan utjämna hans skuld till en annan köpman och i övermorgon dennes utjämning till en bank och vidare i det oändliga, så kan samma 1000 £ gå från hand till hand och från bank till bank och utjämna varje tänkbar summa av deposita."
[Vi har sett att Gilbart redan 1834 visste:
"allt som underlättar affären underlättar också spekulationen, bägge är i många fall så nära förknippade, att det är svårt att säga var affärsverksamheten upphör och spekulationen börjar".
Ju lättare förskott på osålda varor kan erhållas, desto mer tar man sådana förskott, desto större är frestelsen att fabricera varor eller att föra ut redan fabricerade varor på avlägsna marknaden för att snabbt få penningförskott på dem. Hur den totala affärsvärlden i ett land kan gripas av en sådan svindel och hur det sedan slutar, ger oss den engelska handelshistorien 1845-1847 ett slående exempel på. Här ser vi vad krediten kan prestera. Till förtydligande av de följande exemplen först några korta anmärkningar.
Mot slutet av 1842 började det tryck vika, som sedan 1837 nästan oavbrutet hade vilat över den engelska industrin. De båda följande åren stegrades utlandets efterfrågan på engelska produkter ännu mer; 1845-46 betecknar den verkliga högkonjunkturen. 1843 hade opiumkriget [63] öppnat Kina för den engelska handeln. Den nya marknaden erbjöd nya möjligheter för den redan pågående expansionen av bomullsindustrin. "Kan vi någonsin producera för mycket? Vi har 300 miljoner människor att bekläda", - sade då en gång en fabrikant i Manchester till författaren av dessa rader. Men alla de nyupprättade fabriksbyggnaderna, ång- och spinnmaskinerna och vävstolarna var inte nog för att absorbera det inströmmande mervärdet från Lancashire. Med samma lidelse, med vilken man stegrade produktionen, kastade man sig över järnvägsbyggande. Först här fann fabrikanternas och köpmännens spekulationslusta tillfredsställelse och det redan från sommaren 1844. Man tecknade aktier så mycket man kunde, d.v.s. så långt pengarna räckte för att täcka de första inbetalningarna. För resten blir det alltid någon råd! När sedan ytterligare inbetalningar kom - Question 1.059 C. D. 1848-57 antyder att 1846-47 utgjorde det i järnvägar investerade kapitalet bortåt 75.000.000 £ - måste krediten tas i anspråk och firmans egentliga verksamhet måste mestadels också bli lidande.
Och denna egentliga affärsverksamhet var i de flesta fall redan överlastad. De lockande höga profiterna hade förlett till långt mer utsträckta operationer än de disponibla löpande medlen rättfärdigade. Men krediten fanns ju, lätt att få och dessutom billig. Bankdiskontot stod lågt: 1844 13/4-23/4%, 1845 till oktober under 3%, sedan en kort tid stigande till 5% (februari 1846), sedan åter fallande till 31/4% i december 1846. Banken hade i sina källare ett guldförråd till ett oerhört belopp. Alla inländska börsvärden stod så högt som aldrig förr. Varför alltså låta det sköna tillfället gå förbi, varför inte helt flott ge sig ut i dansen? Varför inte sända de främmande makterna, som drömde om engelska fabrikanter, alla de varor som kunde fabriceras? Och varför skulle inte fabrikanterna själva inhösta den vinst som växte fram ur försäljningen av garn och vävnader i fjärran östern och ur försäljningen av den därför köpta återfrakten i England?
Så uppstod systemet med konsignationer i mängd med förskott till Indien och Kina, vilket mycket snart utvecklades till ett system av konsignationer bara för förskottens skull, som skildras i detalj i de följande notiserna och som obönhörligt måste ända i överfyllda marknader och krasch.
Denna krasch bröt ut till följd av missväxten 1846. England och särskilt Irland behövde en enorm tillförsel av livsmedel, isynnerhet spannmål och potatis. Men de länder som levererade detta kunde bara till en obetydlig del betalas med engelska industriprodukter; man måste ge ädelmetall i betalning; guld för minst 9.000.000 gick till utlandet. Av detta guld kom gott och väl 71/2 miljoner ur Bank of Englands guldkassa, vars rörelsefrihet på penningmarknaden därigenom betänkligt försvagades. De övriga bankerna, vilkas reserver ligger hos Bank of England och faktiskt är identiska med denna banks reserver, fick nu likaledes mindre möjlighet att betala ut pengar; den snabbt och lätt strömmande floden av betalningar råkade i stockning, först här och där och sedan allmänt. Bankdiskontot, i januari 1847 ännu 3-31/2%. steg i april då den första paniken bröt lös till 7%; sedan kom på sommaren än en gång en övergående lättnad (6,5, resp. 6%) men då även den nya skörden misslyckades bröt paniken ånyo lös ännu häftigare. Bankens officiella minimidiskonto steg i oktober till 7, i november till 10%, d.v.s. det stora flertalet växlar blev möjliga att diskontera endast mot kolossala ockerräntor eller överhuvud inte alls; den allmänna smekningen i betalningarna bragte en rad av första rangens affärshus och många, många medelstora och små till bankrutt. Banken själv råkade i fara att nödgas göra konkurs till följd av de genom den fiffiga banklagen [64] påbjudna begränsningarna. - Då suspenderade regeringen på allmän begäran den 25 oktober banklagen och avlägsnade därmed de absurda lagliga bojor som pålagts banken. Nu kunde den obehindrat sätta sin sedelstock i cirkulation; då dessa banksedlars kredit faktiskt var garanterade genom nationens kredit, alltså var orubbad, inträdde därmed genast den avgörande lättnaden i penningknipan. Naturligtvis gick ytterligare en massa stora och små firmor, som hade kört fast hopplöst, i konkurs, men den svåraste krisen var övervunnen, bankdiskontot föll i december åter till 5%, och redan under loppet av 1848 förbereddes den förnyade affärsverksamhet som bröt udden av de revolutionära rörelserna på kontinenten under 1849 och som under 50-talet framkallade en för tidigare förhållanden oerhörd industriell högkonjunktur, men sedan också - kraschen av år 1857. - FE.]
I. Angående den kolossala värdeminskningen på statspapper och aktier under krisen 1847 ger ett av House of Lords 1848 utgivet aktstycke upplysning. Enligt detta utgjorde värdeminskningen den 23 oktober 1847 jämfört med ställningen i februari samma år:
| På | engelska statspapper | £ | 93.824.217 |
| " | hamn- och kanalaktier | " | 1.358.288 |
| " | järnvägsaktier | " | 19.579.820 |
| Tillsammans | £ | 114.762.325 | |
II. Angående svindeln i affärerna med Ostindien, där man inte längre drog växlar därför att man köpt varor, utan köpte varor för att kunna dra diskonterbara, i pengar omsättningsbara växlar, heter det i Manchester Guardian [65] 24 november 1847:
A i London ger B i uppdrag att köpa varor hos fabrikanten C in Manchester för att skeppas till D i Ostindien. B betalar C med sexmånadersväxlar dragna av C på B. Han skaffar sig likaledes säkerhet genom sexmånadersväxlar på A. Så snart varan skeppats, drar A mot det insända skeppningsbeviset likaledes sexmånadersväxlar på D.
"Köpare och avsändare är alltså bägge i besittning av medel många månader innan de verkligen betalar varorna; och det är mycket vanligt att dessa växlar förnyas vid förfallotiden under förevändning att ge tid för retur i en affär på långt avstånd. Men tyvärr medförde förlust i en sådan affär inte att den inskränktes utan snarare att den utvidgades. Ju fattigare parterna blev, desto större deras behov att köpa för att därigenom i nya förskott finna en ersättning för det i tidigare spekulationer förlorade kapitalet. Inköpen reglerades nu inte längre av utbud och efterfrågan, de blev den viktigaste delen av en bankruttmässig firmas finansoperationer. Men det är bara den ena sidan. Som det här gick med exporten av manufakturvaror så gick det därborta med inköp och skeppning av produkter. Affärshus i Indien, som hade god kredit så att de fick sina växlar diskonterade, köpte socker, indigo, siden eller bomull - inte därför att inköpspriset jämfört med sista Londonpriset lovade en profit, utan därför att tidigare trattor på huset i London snart förföll och måste täckas. Vad var enklare än att köpa en laddning socker, betala den med 10-månadersväxlar till affärshuset i London, och skicka konossementet landvägen till London. Mindre än 2 månader efteråt var konossement, för dessa knappast ännu utskeppade varor och därmed varorna själva förpantade på Lombard Street[66] och affärshuset i London hade pengar 8 månader före förfallotiden för de däremot dragna växlarna. Och detta gick alltsammans utan avbrott eller svårigheter, så länge diskonterarna hade pengar i överflöd att förskottera på skeppningsbevis och dockwarrants och att till obegränsade belopp diskontera växlar från indiska affärshus på s.k. fina firmor i Mincing Lane [67].
[Denna svindelprocedur fortsatte så länge varorna från och till Indien måste seglas runt Cap. Sedan de börjat gå genom Suezkanalen och med ångfartyg har denna metod att fabricera fiktivt kapital förlorat sin grundval: varornas långa transporttid. Och sedan telegrafen börjat tillkännage den indiska marknaden läge för den engelska affärsmannen och den engelska marknadens läge för den indiske köpmannen samma dag, har denna metod blivit fullständigt omöjlig. - FE.]
III. Det följande är utdrag ur den redan citerade rapporten Commercial Distress 1847-48:
"Under sista aprilveckan 1847 anmälde Bank of England till Royal Bank of Liverpool, att den skulle sätta ner sina diskontoaffärer med denna till hälften av tidigare belopp. Detta meddelande hade en mycket allvarlig verkan, emedan betalningarna i Liverpool nyligen hade övergått till att ske mycket mer med växlar än kontant. Köpmannen, som vanligen lämnade banken mycket kontanta pengar för att därmed betala sina accepter, hade på sista tiden bara kunnat lämna växlar som de själva fått för sin bomull och andra produkter och detta ökades mycket snabbt och därmed affärssvårigheterna ... Accepterna, som banken skulle betala för köpmännen, var mestadels dragna utrikes och hade hittills mest utjämnats genom den betalning som erhållits för produkten. Växlarna, som köpmännen nu lämnade i stället för de tidigare kontanterna, hade olika löptid och var av olika slag, ett avsevärt antal bankväxlar på tre månader a dato, den större delen var växlar mot bomull. Dessa växlar blev, i fall de var bankväxlar, accepterade av Londonbankirer och av köpmän av alla slag, brasilianska, amerikanska, kanadensiska, västindiska o.s.v. ... Köpmännen drog inte på varandra, utan kunderna inom landet som köpt produkter i Liverpool täckte dem i växlar på Londonbanker eller i växlar på andra hus i London eller i växlar på någon privatperson. Meddelandet från Bank of England förorsakade att för växlar mot försålda främmande produkter löptiden, som annars ofta varit över tre månader, förkortades" (s. 26, 27).
Högkonjunkturen 1844-47 i England var som ovan skildrats förknippad med den första stora järnvägssvindeln. Angående dess inverkan på affärerna i allmänhet innehåller den anförda rapporten följande:
"I april 1847 hade nästan alla köpmannahus börjat att mer eller mindre svälta ut sin affärsverksamhet (to starve their business) genom att investera en del av sitt handelskapital i järnvägar. - Man tog också lån till hög räntefot t.ex. 8% mot järnvägsaktier hos privatmän, bankirer, försäkringsbolag. Dessa stora förskott från affärshusen till järnvägar föranledde dem återigen att hos bankerna uppta för mycket kapital medelst växeldiskontering för att därmed fortsätta sin egen affärsverksamhet (s. 67). - Fråga: "Vill ni säga, att inbetalningarna på järnvägsaktier i hög grad bidrog till det tryck som rådde [på penningmarknaden] i april och oktober [1847]?" Svar: "Jag tror att de knappast bidragit till trycket i april. Enligt min åsikt hade de tills i april och kanske ända in på sommaren snarare stärkt än försvagat bankirerna. Ty den verkliga användningen av pengarna skedde inte så snabbt som inbetalningarna. Till följd därav hade de flesta banker vid början av året ett tämligen stort belopp av medel avsedda för järnvägarna i sin hand." [Detta bekräftas genom talrika uttalanden av bankirer i C. D. 1848-57.] "Dessa smälte så småningom ihop under sommaren och var väsentligt mindre den 31 december. En orsak till trycket i oktober var den småningom skeende minskningen av järnvägspengar i bankernas händer; mellan den 22 april och den 31 december minskades järnvägssaldona i vår hand med en tredjedel. Denna verkan hade järnvägsinbetalningarna i hela Storbritannien; de har undan för undan tärt på bankernas depositioner" (43, 44). -
Så säger också Samuel Gurney (chef för den beryktade firman Overend, Gurney & Co.):
"1846 var det betydligt större efterfrågan på kapital till järnvägar, men det höjde inte räntefoten. Det försiggick en kondensation av mindre summor till mycket stora, och dessa stora förbrukades av vår marknad så att verkan i det hela var att kasta in mer pengar på penningmarknaden i City, inte så mycket att ta ut pengar" (s. 159).
A. Hodgson, direktör för Liverpool Joint Stock Bank, påvisar hur mycket växlarna kan bilda reserv för bankirer:
"Det var vår vana att hålla åtminstone 9/10 av alla våra depositioner och alla pengar som vi erhöll av andra personer i vår portfölj som växlar som förfaller dag för dag ... i så hög grad att under kristiden inkomsten av de dagligen förfallande växlarna nästa var lika stor som beloppet av våra dagliga utbetalningar" (s. 53).
Spekulationsväxlar.
Nr 5.092. "Av vem var växlarna (mot försåld bomull) huvudsakligen accepterade?" [R. Gardner, den i detta verk flera gånger nämnde bomullsfabrikanten:] "Av varumäklaren; en köpman köper bomull, överlämnar den till en mäklare, drar på denna mäklare och låter diskontera växlarna." - Nr 5.094. "Och dessa växlar går till Liverpoolbanken och diskonteras där?" - "Javisst, och även annorstädes ... Hade inte denna ackommodation funnits, vilken huvudsakligen beviljades av Liverpoolbanker, så hade enligt min åsikt bomullen varit 11/2 d. eller 2 d. per pund billigare." - Nr 600. "Ni sade att ett oerhört antal växlar skulle ha cirkulerat dragna av spekulanter på bomullsmäklare i Liverpool; gäller detsamma om edra förskott på växlar gentemot andra kolonialprodukter utom bomull?" - [A. Hodgson, bankir i Liverpool:] "Det gäller alla slags kolonialprodukter men alldeles särskilt bomullen." - Nr 601. "Söker Ni som bankir att hålla detta slags växlar ifrån er?" - "Ingalunda, vi betraktade dem som helt och hållet korrekta, om vi håller dem inom måttliga gränser ... Detta slags växlar blir ofta förlängda."
Svindeln inom den ostindisk-kinesiska marknaden 1847. - Charles Turner (chef för en av de främsta ostindiska firmorna i Liverpool):
"Vi känner alla till vad som förevarit i avseende på Mauritius och andra liknande affärer. Mäklarna var vana att göra förskott på varor, inte bara efter deras ankomst för att täcka de gentemot dessa varor dragna växlarna, vilket är fullständigt i sin ordning, och förskott på konossement ... utan de har också gjort förskott på produkten innan den utskeppats och i några fall innan den har fabricerats. Jag har t.ex. i ett specialfall köpt växlar i Kalkutta för 6-7.000 £; betalningen för dessa växlar gick till Mauritius för att där hjälpa till att plantera socker; växlarna kom till England, och över hälften av dem protesterades; när lasten med sockret äntligen kom, med vilken dessa växlar skulle betalas, befanns det att detta socker redan förpantats till tredje person, innan det skeppats, ja, i verkligheten nästan innan det börjat produceras (s. 78). Varorna för den ostindiska marknaden måste nu betalas kontant till fabrikanten; men det har ingen betydelse, ty om köparen har någon kredit i London, så drar han på London och diskonterar växeln i London, där diskontot nu står lågt; han betalar fabrikanten med de sålunda erhållna pengarna ... det varar åtminstone 12 månader, tills den som skeppar varor till Indien kan erhålla sin retur ... En man med 10.000 eller 15.000 £ kan börja med affärer på Indien ock göra sig en kredit till en betydande summa hos ett affärshus i London; detta hus skulle han ge 1% och dra växlar på det mot det villkoret, att betalningen för de varor som skickats till Indien går till detta affärshus i London. Varvid båda parter stillatigande är ense om att affärshuset inte har att prestera något verkligt kontantförskott d.v.s. växlarna prolongeras tills returerna komma. Växlarna diskonteras i Liverpool, Manchester, London, många av dem är i skotska bankers besittning (s. 79). Nr 786. Det finns ett affärshus i London som nyligen gjort konkurs. När böckerna undersöktes upptäckte man följande: En firma i Manchester och en annan i Kalkutta; öppnade kredit hos Londonfirman för 200.000 £. d.v.s. denna Manchesterfirmas affärsvänner som från Glasgow och Manchester skickade varor i konsignation till huset i Kalkutta trasserade på Londonhuset till beloppet 200.000 £. Samtidigt var avtalet, att Kalkuttahuset också skulle dra på Londonhuset 200.000 £. Dessa växlar såldes i Kalkutta, med pengarna köptes andra växlar och dessa skickades till London för att sätta det därvarande huset i stånd att betala de första av Glasgow och Manchester dragna växlarna. Så sattes genom detta enda geschäft växlar för 600.000 £ i världen. - Nr 971. När ett hus i Kalkutta nu köper en skeppslast [för England] och betalar den med sina egna trattor på sina Londonförbindelser och konossementen sändas hit, så kan dessa konossement genast användas av dem för att ta förskott på Lombard Street; alltså har de 8 månaders tid under vilken de kan begagna pengarna, innan deras korrespondenter måste betala växlarna."
IV. År 1848 tillsatte överhuset ett hemligt utskott för undersökning av orsakerna till krisen 1847. De vittnesmål som avlades inför detta utskott publicerades först 1857 (Minutes of Evidence, taken befor the Secret Committee of the H. of L. appointed to Inquire into the Causes of Distress etc. 1857; citerat som C. D. 1848-57). Här säger Mr Lister, direktör för Union Bank of Liverpool, bl.a.:
"2.444. Våren 1847 förelåg en otillbörlig utvidgning av krediten ... emedan affärsfolk överförde kapital till järnvägarna och samtidigt ville fortsätta sina affärer i samma omfattning som förut. Var och en trodde sannolikt till en början, att han kunde sälja järnvägsaktierna med profit och sålunda återvinna pengarna i sin affär. Han fann kanske att detta inte var möjligt och tog så kredit i sin affär, där han tidigare hade betalt kontant. Härav uppkom en utvidgning av krediten.
2.500. Dessa växlar, på vilka bankerna som övertagit dem led förluster, var det huvudsakligen växlar för spannmål eller för bomull? ... Det var växlar för produkter av alla slag; spannmål, bomull, socker o.s.v. Det fanns vid den tiden nästan ingenting som inte föll i pris, olja möjligen undantagen. - 2.506. En mäklare som accepterar en växel, accepterar den inte utan att vara tillräckligt skyddad även mot ett prisfall på den vara som tjänar som täckning.
2.512. Det finns två slags växlar som dras mot produkten. Det första är originalväxeln som utomlands dras på importören ... Växlarna, som sålunda har dragits mot produkten, förfaller ofta innan produkterna anländer. Köpmannen måste därför, om varan anländer och han inte har tillräckligt med kapital, förpanta dem hos mäklaren tills han kan sälja den. Sedan dras genast en växel av det andra slaget av Liverpool-köpmannen på mäklaren med denna vara som säkerhet ... Det blir sedan bankirens sak att hos mäklaren försäkra sig om att denne har varan och hur mycket han förskotterat på den. Han måste övertyga sig om att mäklaren har täckning för att han ska kunna få ersättning i fall av förlust.
2.516. Vi erhåller också växlar från utlandet. Någon köper där en växel på England och skickar den till ett affärshus här. Vi kan inte se på växeln, om den är förnuftigt eller oförnuftigt dragen, om den representerar produkter eller luft.
2.533. Ni sade, att utländska produkter av nästan alla slag såldes med förlust. Tror Ni att det berodde på oberättigade spekulationer i dessa produkter? - Det berodde på en mycket stor import, medan ingen motsvarande konsumtion fanns för att absorbera den. Med all sannolikhet föll konsumtionen betydligt. - 2.534. I oktober ... var produkterna nästan osäljbara."
Hur ett allmänt sauve qui peut <rädde sig, den som kan!> utvecklas på höjdpunkten av kraschen lämnar en kännare av första rang, den durkdrivne, vördige kväkaren Samuel Guerney i Overend Guerney & Co. ett vittnesmål om:
"1.262. Om det råder panik, så frågar sig en affärsman inte vad han kan få ut för sina banksedlar eller om han förlorar en eller två procent genom att sälja sina skattkammarväxlar eller möjligen tre. Är han skräckslagen, så bryr han sig inte om vinst eller förlust; han sätter sig själv i säkerhet, och låter den övriga världen göra vad den vill."
V. Angående den ömsesidiga övermättnaden av två marknader säger mr Alexander, köpman med affärer på Ostindien, inför underhusutskottet rörande banklagen 1857 (citerat som B. C. 1857):
4.330. "I samma ögonblick som jag lägger ut 6 sh. i Manchester får jag 5 sh. tillbaka i Indien; om jag lägger ut 6 sh. i Indien får jag 5 sh. tillbaka i London."
Så att alltså den indiska marknaden övermättas genom England och den engelska genom Indien. Detta var nu fallet sommaren 1857, knappt 10 år efter de bittra erfarenheterna år 1847!
"I England försiggår en ständig ackumulation av tillskottskapital som har en tendens att slutligen anta penningform. Näst efter önskan att förvärva pengar är emellertid den att göra sig kvitt dem, genom någon slags placering som lämnar ränta eller profit, den mest trängande; ty som pengar inbringar pengarna ingenting. Om det därför inte samtidigt med detta ständiga tillflöde av överskottskapital försiggår en successiv och tillräcklig utvidgning av verksamhetsfältet för sådant kapital, så måste vi utsättas för periodiska ackumulationer av pengar som söker placeringar, ackumulationer som efter omständigheterna är av större eller mindre betydelse. Under en lång rad av år var statsskulden det stora medlet att uppsuga överskottskapital i England. Sedan den 1816 nått sitt maximum och inte längre verkade absorberande, fanns varje år en summa om minst 27 miljoner som sökte investeringsfält. Därtill förekom åtskilliga kapitalåterbetalningar ... företag som behöver mycket stora kapital för sin verksamhet och tid efter annan kan avleda överskottet av overksamt kapital ... är åtminstone i vårt land nödvändiga för att kanalisera de periodiska anhopningar av överskottsrikedom i samhället som inte rymmas inom de vanliga investeringsfälten." (The Currency Question Reviewed London 1845, s. 32-34.)
Beträffande år 1845 heter det:
"Inom en mycket kort period har priserna rusat uppåt från depressionens lägsta punkt ... Den treprocentiga statsskulden står nästan i pari ... Guldet i Bank of Englands källare överstiger nu varje tidigare där upplagrat belopp. Aktier av alla slag står i ett pris som i nästan samtliga fall är svindlande, och räntefoten har sjunkit så att den är nästan nominell ... Allt bevisar att ännu en gång en svår ackumulation av overksamt kapital är förhanden i England, att ännu en gång förestår en period av spekulativ överhettning" (a. a., s. 36).
"Ehuru guldinförseln inte är något säkert tecken på vinst i utrikeshandeln, så representerar dock en del av denna guldinförsel i brist på annan förklaring uppenbarligen en sådan profit." (J. G. Hubbard, The Currency and the Country, London 1843, s. 40, 41.) "Låt oss anta, att i en period av ständigt goda affärer, lönande priser och väl fyllt penningomlopp en dålig skörd ger anledning till utförsel av 5.000.000 guld och införsel av spannmål till samma belopp. Cirkulationen [här avses, som strax visar sig, inte cirkulationen utan overksamt penningkapital - FE.] blir minskad med samma belopp. Privatpersoner kan fortfarande inneha lika mycket cirkulationsmedel, men köpmännens depositioner hos sina banker, bankernas saldon hos sina penningmäklare och reserverna i deras kassor minskar och den omedelbara följden av denna minskning av beloppet overksamt kapital kommer att bli en höjning av räntefoten t.ex. från 4 till 6%. Då affären är sund, blir förtroendet inte skakat men krediten värderas högre" (a.a., s. 42). "Faller varupriserna allmänt, så flyter de överskjutande pengarna tillbaka till bankerna i form av ökade deposita, överflöd på overksamt kapital sänker räntefoten till ett minimum, och denna tingens ordning varar till antingen högre priser eller en mer livaktig handel låter den vilande penningen träda i tjänst eller tills denna har absorberats genom placering i utländska värdepapper eller utländska varor" (s. 68).
De följande utdragen har hämtat ur den tidigare citerade parlamentsrapporten Commersial Distress 1847-48. - Till följd av missväxt och hungersnöd 1846-47 blev stor import av livsmedel nödvändig.
"Därav stort överskott av importen över exporten ... Därav ett avsevärt penningbortflöde hos bankerna och ökad hänvändelse till diskontomäklarna av folk som hade växlar att diskontera. Mäklarna började bli mera nogräknande när det gällde växlarna. Förmågan att ge kredit blev mycket allvarligt inskränkt och bland svaga firmor blev det konkurser. De som helt måste förlita sig på krediter gick under. Detta ökade den oro som redan tidigare visat sig, bankirer och andra såg att de inte med samma säkerhet som tidigare kunde räkna med att förvandla sina växlar och andra värdepapper i banksedlar för att uppfylla sina förpliktelser; de begränsade kreditgivningen ännu mer och vägrade den ofta utan vidare; de låste i många fall in sina banksedlar för att i framtiden trygga sina egna åtaganden, de föredrog att inte alls ge ut dem. Oro och förvirring tilltog dagligen, och utan Lord John Russells brev hade man haft en allmän bankrutt" (s. 74, 75).
Russells brev suspenderade banklagen. - Den tidigare nämnde Charles Turner säger också:
"Många affärshus ägde stora värden, men de hade inte likvida medel. Hela deras kapital låg i jordegendomar i Mauritius eller i indigo- och sockerfabriker. Hade de ådragit sig förpliktelser för 5-600.000 £ fanns inga likvida medel att betala växlar för dessa, och slutligen visade det sig att de bara kunde betala sina växlar medelst sin kredit och så långt denna räckte" (s. 81).
Den nämnde S. Guerney:
[1664] "För närvarande" (1848) "råder begränsning av omsättningarna och ett stort överflöd av pengar." - nr 1.763. "Jag tror inte, att det var brist på kapital som drev upp räntefoten så högt; det var paniken (the alarm), svårigheten att erhålla banksedlar."
1847 betalade England åtminstone 9.000.000 £ i guld till utlandet för importerade livsmedel. Därav 71/2 milj. från Bank of England och 11/2 ur andra källor (s. 301). - Morris, högste chef för Bank of England:
"Den 23 oktober 1847 var de offentliga fonderna och kanal- och järnvägsaktierna redan nedskrivna till sammanlagt 114.752.225 £" (s. 312).
Samme Morris, tillfrågad av Lord G. Bentinck:
"Känner Ni inte till, att allt i värdepapper eller produktion av olika slag investerat kapital har minskat i värde på samma sätt, att råvaror, bomull, siden, ull exporterats till kontinenten till bottenpriser och att socker, kaffe och te slumpades bort genom tvångsförsäljningar?" - "Det var oundvikligt, att nationen bringade avsevärda offer för att motverka det guldavflöde som den enorma införseln av livsmedel hade förorsakat." - "Tror Ni inte det hade varit bättre att tära på de 8.000.000 £ som låg i bankernas kassavalv i stället för att försöka få tillbaka guldet med sådana offer?" - "Det tror jag inte."
Nu kommentaren till denna heroism. Disraeli examinerar mr W. Cotton, direktör och tidigare chef för Bank of England.
"Vilken dividend fick bankens aktieägare 1844?" - "Den var 1% för året." - "Och dividenden för 1847?" - "9%." - "Betalar banken inkomstkatten för sina aktieägare under löpande år?" - "Javisst", - "Gjorde den det även 1844?" - "Nej."[83*] - "Då har denna banklag" (av 1844) "alltså verkat kraftigt i aktieägarnas intresse ... Resultatet är alltså att sedan denna lag införts aktieägarnas dividende stigit från 7% till 9% och inkomstskatten nu dessutom betalas av banken, medan den förut måste betalas av aktieägarna?" - "Detta är alldeles riktigt." (Nr 4.356-4.361.)
Angående skattbildning i bankerna under krisen 1847 säger mr Peace, en provinsbankir:
4.605. "Då Bank of England var nödsakad att alltmer höja sin räntefot, blev farhågorna allmänna; landsortsbankerna ökade sina myntförråd och sina sedelreserver, och många av oss, som vanligen hade kanske bara ett par hundra £ i guld eller banksedlar, lagrade nu tusental i kassaskåp och lådor, då stor ovisshet rådde angående diskontot och angående växlarnas omloppsmöjlighet i marknaden; och på så vis följde en allmän penninganhopning."
En utskottsmedlem anmärker:
4.691. "Resultatet av detta var, vilken än orsaken må ha varit under de sista tolv åren, i varje fall mera gynnsamt för judar och penninghandlare än för den produktiva klassen överhuvud."
Hur penninghandlarna kan utnyttja en kristid avslöjar Tooke:
"I metallvarudistrikten Warwickshire och Staffordshire tillbakavisades 1847 många beställningar av varor, därför att den räntefot som fabrikanten måste betala för sina växlar skulle ha slukat mer än hela hans profit." (Nr 5.451).
Låt oss ta en annan förut citerad parlamentsrapport: Report of Selected Committee on Bank Acts, communicated from the Commons to the Lords 1857 (citerad som B. C. 1847). Där förhöres mr Norman, direktör för Bank of England och ett stort ljus bland anhängarna av Currency-principle [68] och yttrar som följer:
3.635. "Ni sade att Ni var av den åsikten att räntefoten inte beror på mängden banksedlar utan av tillgång och efterfrågan på kapital. Vill Ni ange vad Ni inbegriper under kapital utom banksedlar och mynt?" - "Jag tror att den vanliga definitionen på kapital är: varor eller tjänster brukade i produktion." - 3.637. "Ni inbegriper allt i detta ord kapital, när Ni talar om räntefoten?" - "Javisst, anta att en bomullsfabrikant behöver bomull för sin fabrik. Han kommer förmodligen att skaffa sig den genom att han får ett förskott från sin bankir, och med de sedlar han då erhållit reser han till Liverpool och köper bomull. Vad han verkligen behöver är bomull; han behöver inte sedlarna eller guldet annat än som medel att erhålla bomull. Eller om han behöver medel för att betala sina arbetare, lånar han åter sedlar och betalar dem deras lön med dessa sedlar. Arbetarna å sin sida behöver föda och bostad, och pengar är medlet att betala för detta." - 3.638. "Men för pengarna betalas ränta?" - "Javisst, i första instans, men tag ett annat fall. Antag, att han köper bomull på kredit utan att skaffa sig förskott på banken. Då är skillnaden mellan priset för kontantbetalning och priset på kredit vid förfallotiden måttstocken för räntan. Ränta skulle existera, även om det inte funnes några pengar överhuvud taget."
Denna självbelåtna smörja är helt och hållet värdig en stöttepelare för currency-principen. Först den geniala upptäckten, att sedlar eller guld är medel att köpa något, och att man inte lånar dem för deras egen skull. Och av detta skulle följa, att räntefoten är reglerad, av vad? Av tillgång och efterfrågan på varor, om vilken man hittills endast visste, att de reglera varornas marknadspriser. Emellertid kan helt olika räntefot förenas med konstanta marknadspriser för varorna. - Men se detta slughuvud! På den riktiga anmärkningen: "Men för pengarna betalas ränta", som naturligtvis innesluter frågan: Vad har ränta till bankiren, som inte alls handlar med dessa varor, att göra med dessa varor? Och får inte fabrikanten pengar till samma räntefot som andra fabrikanter, som lägger ut dessa pengar på helt olika marknader, alltså på marknader där det råder andra proportioner mellan tillgång och efterfrågan på de varor som är nödvändiga för produktionen? - Allt vad detta festliga geni har att säga i denna fråga är, att om fabrikanten köper bomull på kredit, "då är skillnaden mellan priset vid kontantbetalning och priset på krediten vid förfallotiden räntans måttstock". Det förhåller sig helt tvärtom! Den gällande räntekvoten, vars reglering geniet Norman skulle förklara, är måttstocken på skillnaden mellan priset vid kontantbetalning och priset på kredit till förfallotiden. Först måste man sälja bomullen till dess pris vid kontantbetalning, och detta är bestämt genom marknadspriset som själv är reglerat genom läget för utbud och efterfrågan. Säg att priset är = 1.000 £. Därmed är affären köp och försäljning avslutad mellan fabrikanten och bomullsmäklaren. Nu kommer en annan affär till. Den mellan långivare och låntagare. Fabrikanten får värdet av 1.000 £ förskotterat i bomull, och ska betala tillbaka detta värde i pengar inom säg 3 månader. Och räntan för 1.000 £ för 3 månader, bestämd genom marknadsräntan, bildar då ett tillägg på och utöver priset vid kontantbetalning. Priset på bomullen är bestämt genom utbud och efterfrågan. Men priset på förskottet för bomullsvärdet, för de 1.000 £ för 3 månader, är bestämt genom räntefoten. Och detta, att bomullen själv sålunda förvandlas till penningkapital, bevisar för mr Norman, att ränta skulle existera även om det överhuvud inte funnes några pengar. Om det inte funnes några pengar, fanns det i varje fall ingen allmän räntefot.
Detta är för det första den vulgära föreställningen om kapital som "varor brukade i produktionen". Såvida dessa varor brukas som kapital, är deras värde som kapital till skillnad från deras värde som varor uttryckt i profiten, som utvinnes ur deras produktiva eller merkantila användning, och profitkvoten har under alla förhållanden något att göra med de köpta varornas marknadspris och deras utbud och efterfrågan men bestämmes dessutom av helt andra omständigheter. Och att räntekvoten i allmänhet har sin gräns i profitkvoten, därom råder intet tvivel. Men mr Norman borde ju säga oss hur denna gräns bestämmes, och den bestämmes genom efterfrågan och tillgång på penningkapital till skillnad från alla andra former av kapitalet. Man kunde vidare fråga: Hur bestämmes efterfrågan och tillgång på penningkapital? Det finns otvivelaktigt en dold förbindelse mellan tillgången på realkapital och tillgången på penningkapital, och lika säkert är att industrikapitalisternas efterfrågan på penningkapital bestämmes genom den verkliga produktionens förhållanden. Men i stället för att ge oss upplysning i dessa frågor erbjuder Norman oss visheten, att efterfrågan på penningkapital inte är identisk med efterfrågan på pengar som sådana; och detta gör han emedan hos honom, Overstone och de andra currencyprofeterna alltid i bakgrunden finns det dåliga samvetet, över att de genom att intervenera med lagstiftningsåtgärder försöker göra kapital av cirkulationsmedel och höja räntefoten.
Nu till Lord Overstone, alias Samuel Jones Lloyd och hans svar på frågan om anledningen till att han tar 10% för sina pengar, därför att det råder knapphet på "kapital" i landet.
3.653. "Fluktuationer i räntekvoten härröra ur den ena av två orsaker: en förändring i kapitalets värde"
(Utmärkt! Kapitalets värde är allmänt talat just räntefoten! Förändringen i räntefoten härrör alltså ur en förändring i räntefoten, "kapitalets värde" fattas teoretiskt aldrig annorlunda, som vi tidigare har visat. Eller annars, om mr Overstone med kapitalets värds förstår profitkvoten, så kommer denna djupsinnige tänkare tillbaka till att räntekvoten regleras genom profitkvoten!)
"eller ur en förändring i kvantiteten av alla inom landet förefintliga pengar. Alla fluktuationer i räntefoten, stora antingen på grund av sin varaktighet eller sitt omfång, kan tydligt spåras tillbaka till förändringar i kapitalets värde. Det kan inte finnas två mera slående praktiska illustrationer till detta sakförhållande än räntefotens stigande 1847 och under de två sista åren (1855-56)."
"De mindre fluktuationer i räntefoten, som uppstår ur en förändring i kvantiteten tillgängliga pengar, är små såväl till omfång som varaktighet. Men de förekommer ofta, och ju oftare desto mera verksamma för det som är deras syfte."
Nämligen att berika bankirer som Overstone. Vännen Samuel Guerney uttalar sig mycket naivt om detta inför Committee of Lords C. D. 1848 [/1857]:
1.324. "Är Ni av den åsikten, att de stora fluktuationerna i räntefoten som försiggick förra året var fördelaktiga för bankirerna och penninghandlarna eller inte?" - "Jag tror att de var till fördel för penninghandlarna. Alla fluktuationer i affärerna är fördelaktiga för den som har kunskap om dem (the knowing men)." - "Skulle inte bankiren i alla fall i sista hand förlora på den höga räntefoten, genom att hans bästa kunder blir ruinerade?" - "Nej, jag är inte av den åsikten, att denna verkan föreligger i någon märkbar grad."
Voila ce que parler veut dire.<Det låter höra sig!>
Till frågan om hur kvantiteten tillgängliga pengar påverkar räntefoten återkommer vi senare. Men redan nu måste noteras, att Overstone här begår en förväxling. Efterfrågan på penningkapital 1847 (före oktober fanns inga bekymmer för penningknapphet, "kvantitet av tillgängliga pengar" som han här ovan kallar det) tilltog av olika skäl. Dyrare spannmål, stigande bomullspriser, socker som blev osäljbart på grund av överproduktion, järnvägsspekulationer och krasch, med bomullsvaror överfyllda utlandsmarknader, forcerad export till och import från Indien med växelspekulationer som mål, vilket beskrivits tidigare. Alla dessa förhållanden, överproduktion i industrin likaväl som den alltför låga produktionen inom jordbruket, alltså helt olika orsaker, förorsakade stegring av efterfrågan på penningkapital, d.v.s. på kredit och pengar. Den stegrade efterfrågan på penningkapital hade sina orsaker i produktionsprocessen pågående utveckling. Men vilken än orsaken var, så var det just efterfrågan på penningkapital som gjorde att räntefoten, penningkapitalets värde steg. Om Overstone vill säga, att penningkapitalets värde steg emedan det steg, så är detta en tavtologi. Men förstår man med "kapitalets värde" profitkvotens stigande som orsak till räntefotens stigande, så kommer detta genast att visa sig vara fel. Efterfrågan på penningkapital och därmed "kapitalets värde" kan stiga även om profiten sjunker; så snart det relativa utbudet av penningkapital blir mindre, stiger dess "värde". Vad Overstone vill bevisa är att krisen år 1847 och den höga räntefot som åtföljde den ingenting hade att göra med "kvantiteten tillgängliga pengar", d.v.s. med bestämmelserna i den av honom inspirerade banklagen av 1844 [64]. I verkligheten hade den en del att göra därmed, genom att fruktan för att bankreserven skulle tömmas - framkallad av Overstone - ytterligare lade en penningpanik till krisen av 1847-48. Men här till en annan fråga. Det förelåg en brist på penningkapital förorsakad genom det väldiga omfånget av operationerna jämfört med de medel som var tillgängliga. När reproduktionsprocessen stördes till följd av felslagen skörd, för mycket järnvägsbyggande, överproduktion, framför allt av bomullsvaror, svindelaffärer med Indien och Kina, spekulationen, för stor sockerimport etc. kom krisen till utbrott. Vad som felades de människor, som köpt spannmål när den stod i 120 sh. per quarter, när den föll till 60 sh., var de 60 sh. som betalats för mycket och den motsvarande krediten som de fått på Lombard Street på spannmålen. Det var inte någon brist på sedlar som hindrade dem att byta ut sin spannmål mot pengar till det gamla priset av 120 sh. Det samma gällde för dem som importerat för mycket socker, så att detta blev nästan omöjligt att sälja. Detsamma också de herrar som bundit sitt cirkulationskapital (floating capital) i järnvägar och förlitat sig på kredit för att ersätta detta i sina "legitima affärer". För Overstone kommer allt detta till uttryck i en "moralisk förnimmelse av att hans pengar ökat i värde (a moral sense of the enhanced value of his money)". Men detta penningkapitalets höjda värde motsvarade å andra sidan direkt realkapitalets (varukapitalets och det produktiva kapitalets) sjunkande penningvärde. Kapitalets värde i den ena formen steg, därför att kapitalets värde i den andra formen sjönk. Men Overstone försöker identifiera dessa båda värden av olika kapitalsorter som ett enda kapitalvärde, och detta gör han genom att gentemot dem ställa upp en brist på cirkulationsmedel, brist på tillgängliga pengar. Men samma belopp penningkapital kan lånas ut med mycket olika mängd av cirkulationsmedel.
Låt oss nu ta hans exempel från 1847. Den officiella bankräntefoten stod: januari 3-31/2, februari 4-41/2, mars mestadels 4%, april (panik) 4-71/2, maj 5-51/2, juni i stort sett 5%, juli 5%, augusti 5-51/2%, september 5% med små variationer från 51/4, 51/2. 6%, oktober 5, 51/2, 7%, november 7-10%, december 7-5%. I detta fall steg räntan, emedan profiterna avtog och varornas penningvärde föll enormt. Om alltså Overstone i detta fall säger, att räntefoten år 1847 steg, därför att kapitalets värde steg, så kan han med kapitalets värde endast förstå penningkapitalets värde, och penningkapitalets värde är just räntefoten och ingenting annat. Men sedan sticker rävsvansen fram, och kapitalets värde identifieras med profitkvoten.
Vad den höga räntefot, som betalades 1856, angår, så var Overstone naturligtvis okunnig om att den till en del var ett symptom på att den sortens kreditjobbare uppstått, som betalar räntan inte ur sin profit utan ur andras kapital; han påstod bara ett par månader före krisen 1857 att "affärerna genomgående var sunda".
Vidare förklarade han:
3.722. "Föreställningen att affärsprofiten förstöres genom att räntefoten stiger är högst missvisande. För det första är en höjning av räntefoten sällan av lång varaktighet; för det andra, om den är långvarig och betydande, så är den till sin natur en stegring av kapitalets värde. Och varför stiger kapitalets värde? Emedan profitkvoten stigit."
Här får vi alltså äntligen veta, vilken innebörd "kapitalets värde" har. För övrigt kan profitkvoten förbli hög en längre tid under det att företagarvinsten sjunker och räntefoten stiger, så att räntan slukar den största delen av profiten.
3.724. "Höjningen av räntefoten är en följd av den enorma utvidgningen av affärerna i vårt land och den stora höjningen av profitkvoten; och om det klagas över att den höjda räntefoten förstör dessa två goda ting som varit dess egen orsak, så är det en logisk absurditet, om vilken man inte vet vad man ska säga."
Detta är precis så logiskt som om han sa: den höjda profitkvoten har blivit följden av att varupriserna stigit genom spekulation, och om det klagas över att prisstegringen förstör sin egen orsak nämligen spekulationen, så är det en logisk absurditet etc. Att en sak slutligen kan förstöra sin egen orsak, är en logisk absurditet bara för ockraren, som är förälskad i den höga räntefoten. Romarnas storhet var orsaken till deras erövringar, och deras erövringar förstörde deras storhet. Rikedom är orsaken till lyx - och lyx verkar förstörande på rikedomen. Denna fiffikus! Den nuvarande borgerliga världens idioti kan inte tecknas bättre än genom den respekt som hela England hyste för miljonärens "logik", denne dung-hill aristocrat <uppkomling>. För övrigt, om hög profitkvot och ökad handel kan vara orsak till hög räntefot, är fördenskull hög räntefot ingalunda orsak till hög profit. Och frågan är just, om inte denna höga ränta (som faktiskt visade sig under krisen) fortsätter att bestå eller rentav drives till sin spets, sedan den höga profitkvoten för länge sedan gått all världens väg.
3.718. "Vad beträffar en stor höjning av diskontokvoten, så är det en omständighet som helt och hållet härrör från det formerade kapitalvärdet, och orsaken till detta förökade kapitalvärde tror jag att var och en kan upptäcka med fullständig klarhet. Jag har redan omnämnt det faktum, att under de 13 år denna banklag verkat, Englands handel har växt från 45 till 120 miljoner £. Man kan reflektera över vad allt denna korta sifferuppgift innesluter; man kan tänka på den enorma efterfrågan på kapital, som en så enorm ökning av handeln för med sig, och att den naturliga källan från vilken denna stora efterfrågan skulle tillfredsställas, nämligen landets årliga besparingar, under de sista 3 eller 4 åren förtärts i oprofitabla utgifter för krigsändamål. Jag tillstår, att jag är förvånad över att räntefoten inte är ännu högre än den är; eller med andra ord, jag är överraskad över att kapitalbristen till följd av dessa jättelika operationer inte är ännu värre än Ni redan funnit den vara."
Vilken fantastisk röra av ord vår logiske ockrare presterar! Här är han igen med sitt stigande kapitalvärde. Han tycks inbilla sig, att å ena sidan sker denna enorma utvidgning av reproduktionsprocessen, alltså ackumulation av verkligt kapital, medan andra sidan ett "kapital" existerar på vilket det uppstår en "enorm efterfrågan" för att åstadkomma denna jättestora ökning av handeln! Var då inte denna enorma ökning av produktionen en ökning av kapitalet själv, och om den skapade efterfrågan, skapade den inte också utbudet och samtidigt en ökad tillgång på penningkapital? Om räntefoten steg mycket högt, så var det ju därför att efterfrågan på penningkapital växte ännu snabbare än tillgången, vilket med andra ord innebär att när industriproduktionen utvidgas dess operationer på basis av kreditsystemet också expanderar. Detta betyder att den märkliga industriexpansionen skapade en ökad efterfrågan på kredit, och denna efterfrågan är tydligen det som vår bankir menar med den "enorma efterfrågan på kapital". Det var säkerligen inte blotta utvidgningen av efterfrågan på kapital, som höjde exporthandeln från 45 till 120 miljoner. Och vad menar Overstone då han säger, att landets årliga besparingar som slukades av Krimkriget bildar den naturliga tillförselkällan för denna stora efterfrågan? För det första, hur kunde då England ackumulera 1792-1815, vilket var ett mycket annorlunda krig än det lilla Krimkriget? För det andra, om den naturliga källan sinat, från vilken källa flöt då kapitalet? England har som bekant inte upptagit lån hos främmande nationer. Och om det nu finns en artificiell källa vid sidan av den naturliga, så skulle det ju ha varit behagligast för nationen att använda den naturliga källan i krig och den artificiella i affärerna. Men om nu bara det gamla penningkapitalet existerade, kunde det fördubbla sin verksamhet genom hög räntefot? Mr Overstone tror uppenbarligen, att landets årliga besparingar (som i detta fall påstås bliva konsumerade) bara förvandlas till penningkapital. Men om ingen verklig ackumulation, d.v.s. utvidgning av produktionen och ökning av produktionsmedlen ägde rum, vad skulle då ackumulationen av fordringar och skulder i penningform på denna produktion tjäna till?
Den ökning av "kapitalets värde", som är ett resultat av hög profitkvot, blandar Overstone ihop med den ökning, som förorsakas av ökad efterfrågan på penningkapital. Detta gör han även om denna efterfrågan ökas av orsaker, som är alldeles oberoende av profitkvoten. Han anför själv som exempel, att denna steg år 1847 till följd av att realkapitalets värde minskade. Allt eftersom det passar honom hänför han kapitalets värde till realkapital eller penningkapital.
Denna oredlighet hos vår banklord, tillsammans med hans skolmästaraktigt formulerade, trångsynta bankirståndpunkt visar sig vidare i det följande:
3.728. (Fråga.) "Ni sade, att enligt Er åsikt diskontoräntan inte är av någon väsentlig betydelse för köpmannen; vill Ni benäget säga vad Ni anser om den vanliga profitkvoten?"
Mr Overstone förklarade att denna fråga "omöjligt" kunde besvaras.
3.729. "Antaget att genomsnittsprofitkvoten är 7-10%; då måste väl en ändring i diskontoräntan från 2% till 7 eller 8% väsentligt beröra profitkvoten, inte sant?"
(Själva frågan blandar ihop förtagarvinstens kvot och profitkvoten och förbiser, att profitkvoten är den gemensamma källan till ränta och företagarvinst. Räntefoten kan lämna profitkvoten oberörd, men inte företagarvinsten. Overstones svar):
"För det första kommer inte affärsmännen att betala en diskontoränta som i förväg berövar dem största delen av deras profit; de kommer hellre att inställa sina affärer än att göra detta."
(Ja, om de kan utan att ruinera sig själva. Så länge deras profit är hög betalar de diskonto av fri vilja, när den är låg, därför att de måste.)
"Vad betyder diskonto? Varför diskonterar någon en växel? ... Därför att han vill förfoga över ett större kapital."
(Halte-lá! Emedan han vill påskynda returen i pengar av sitt bundna fasta kapital och undvika stillastående i affärerna. Emedan han måste täcka förfallna betalningar. Utökat kapital begär han bara om affären går bra eller, om han spekulerar med främmande kapital just för att de går dåligt. Diskontot är ingalunda bara ett medel att utvidga affären.)
"Och varför vill han få kommando över ett större kapital? Emedan han vill använda detta kapital; och varför vill han använda detta kapital? Emedan det är profitabelt; det vore emellertid inte profitabelt för honom, om diskontot slukade hans profit."
Denne självbelåtne logiker förutsätter, att växlar diskonteras bara för att utvidga affären och att affären utvidgas därför att den är profitabel. Den första förutsättningen är falsk, den vanlige affärsmannen diskonterar för att påskynda omvandlingen av pengar till kapital och därigenom hålla reproduktionsprocessen flytande; inte för att utvidga affären och få tillskottskapital utan för att utjämna den kredit han ger genom den kredit han tar. Vill han utvidga sin affär på kredit, är det till föga nytta för honom att diskontera växlar; han kommer hellre att ta ett fast lån på längre tid. Kreditjobbaren kommer visserligen att låta diskontera sina växlar för att utvidga sitt geschäft, för att täcka det ena fula geschäftet med ett annat. Inte för att göra profit utan för att sätta sig i besittning av andras kapital.
Sedan Overstone sålunda definierat diskontering som utlåning av tillskottskapital (i stället för som förvandling av växlar, som representerar kapital, till kontanta pengar) drar han sig snabbt tillbaka, när man försöker sätta tumskruvarna på honom.
3.730. "(Fråga:) Måste inte köpmännen, sedan de en gång är engagerade i affären, fortsätta sina operationer en viss tid även om räntefoten skulle börja stiga? (Overstone.) Otvivelaktigt är det så, att vid vilken som helst enskild transaktion, då någon kan få förfoga över kapital till en låg räntefot i stället för till en hög, saken från denna begränsade synpunkt är angenäm för honom."
Däremot står det i vida fältet varför Overstone med "kapital" nu plötsligt menar sitt bankirkapital och betraktar den man som diskonterar växlar hos honom som en man utan kapital, emedan dennes kapital existerar i varuform eller penningformen för hans kapital är en växel som Overstone överför till en annan penningform.
3.732. "När det gäller banklagen av 1844, kan Ni ange de ungefärliga proportionerna mellan räntefoten och bankens guldreserv? Är det riktigt att när det fanns guld i banken för 9 eller 10.000.000 £ var räntefoten 6 eller 7% och när det fanns 16.000.000 £ räntefoten stod vid c:a 3 á 4%?"
(Frågeställaren vill tvinga honom att förklara räntefoten ur räntefoten, i vilken mån den påverkas av den guldmängd som finns i banken och i vilken mån av kapitalets värde.)
"Jag vill inte påstå, att detta är fallet ... men om det är så, tror jag att vi måste tillgripa ännu skarpare åtgärder än 1844; ty om det skulle vara riktigt, att ju större guldkassan är desto lägre räntefoten, då måste vi arbeta utifrån denna vetskap och höja guldkassan till ett obegränsat belopp, och då skulle vi nedbringa räntan till noll."
Frågeställaren Cayley fortsätter, oberörd av detta dåliga skämt:
3.733. "Om det vore så, antag då att 5 miljoner guld skulle gå tillbaka till banken, då skulle under loppet av de närmaste 6 månaderna guldkassan utgöra c:a 16 miljoner, och om man antar att räntefoten föll till 3 á 4%, hur skulle man då kunna påstå, att räntefotens fall berodde på en stor minskning av affärerna?" - "Jag sade, att den stora höjningen helt nyligen av räntefoten, inte räntefotens fall, var nära förknippad med den stora expansionen av affärerna."
Men vad Cayley säger är detta: Om stigande räntefot tillsammans med krympande guldkassa är ett tecken på att affärerna expanderar, så måste fallande räntefot tillsammans med ökad guldkassa vara ett tecken på att affärerna minskar. På detta har Overstone inget svar.
3.736. "(Fråga:) Jag lade märke till att Ni (i texten står hela tiden Your Lordship) sade, att penningen är instrumentet för att erhålla kapital."
(Detta är just det bakvända, att fatta den som ett instrument; den är en form av kapitalet.)
"Består inte den stora svårigheten när guldkassan minskar (i Bank of England) tvärtom i att kapitalisterna inte kan få några pengar?" (Overstone:) "Nej, det är inte kapitalisterna utan sådana som inte är kapitalister som försöker att få pengar, och varför försöker de att få pengar? ... Därför att de genom pengarna får kommando över kapitalistens kapital för att sköta sådana människors affärer som inte är kapitalister."
Här förklarar han rentav, att fabrikanter och köpmän inte är kapitalister, och att kapitalistens kapital endast är penningkapital.
3.737. "Är då personer som drar växlar inte kapitalister?" - "De som drar växlar är möjligen kapitalister, möjligen inte."
Här sitter han fast.
Nu tillfrågas han, om inte köpmännens växlar representerar de varor, som de har försålt eller skeppat. Han bestrider, att dessa växlar representerar varornas värde alldeles som banksedeln guldet. (3.740-41.) Detta är verkligen fräckt.
3.742. "Är det inte köpmannens avsikt att få pengar?" - "Nej, att få pengar är inte hans avsikt när han drar växeln, utan när han diskonterar den."
Växeldragning är förvandling av vara till en form av kreditpengar liksom växeldiskontering är förvandling av dessa kreditpengar till andra, nämligen banksedlar. I varje fall medger mr Overstone här, att man diskonterar med avsikt att erhålla pengar. Förut förklarade han att diskonteringen syftade till att man skulle erhålla tillskottskapital, inte till att förvandla en form av kapital till en annan.
3.743. "Vad är det som affärsvärlden mest önskar under trycket av en panik sådan som enligt Er utsago förekommit år 1825, 1837 och 1839? Syftar dess medlemmar till att komma i besittning av kapital eller av gällande betalningsmedel?" - "De syftar till att få kommando över kapital för att fortsätta affärerna."
Deras avsikt är att få betalningsmedel för sin egna förfallande växlar, på grund av den rådande kreditbristen, och för att inte behöva göra sig av med sina varor till underpris. Har de själva inget kapital, så får de naturligtvis med betalningsmedlen också kapital, eftersom de får värde utan ekvivalent. Penningbegäret som sådant består alltid av en önskan att omsätta värde ur varuformen eller skuldfordran i penningformen. Därav, även bortsett från kriserna, den stora skillnaden mellan kapitalupplåning och diskontering. Den senare åstadkommer endast en förvandling av penningfordringar från en form till en annan eller till verkliga pengar.
[Jag - utgivaren - tillåter mig att inskjuta en anmärkning på denna punkt.
Hos Norman liksom hos Lloyd Overstone står bankiren alltid som den som "förskotterar kapital" och hans kund som den som begär "kapital" av honom. Så säger Overstone, att någon låter diskontera växlar genom honom, "emedan han vill ha kapital" (3.729), och det skulle vara angenämt för samme man, om han "kan få förfoga över kapital till låg räntefot" (3.730). "Penningen är instrument för att erhålla kapital" (3.736), och vid en panik i affärsvärlden önskar dess medlemmar mest "att få kommando över kapital" (3.743). Trots all förvirring hos Lloyd Overstone angående vad kapital är, står ändå så mycket klart, att han betecknar det som bankiren ger affärskunden som kapital, som ett av kunden inte tidigare ägt, honom förskotterat kapital, som är ett tillskott till det han dittills förfogat över.
Bankiren har blivit så van vid att figurera som fördelare av det i penningform disponibla samhälleliga kapitalet - i form av utlåning - att varje funktion i vilken han ger ut pengar förekommer honom som utlåning. Alla pengar som han betalar ut tycks honom vara förskott. Är pengarna utbetalade direkt som lån, så är detta bokstavligen riktigt. Är de placerade i växeldiskontering, så är det i verkligheten förskott för honom själv till växelns förfallodag. Så befästes i hans huvud föreställningen, att han inte kan göra några betalningar som inte är förskott. Och detta inte bara i den meningen, att varje penningplacering i syfte att få ränta eller profit ekonomiskt betraktas som ett förskott, vilket vederbörande penningägare i sin egenskap av privatman lämnar sig själv i egenskap av företagare. Utan förskott i den bestämda meningen, att bankiren överlämnar till kunden en summa i lån, som med samma belopp ökar det kapital som denne förfogar över.
Det är denna föreställning som, överförd från bankkontoret till den politiska ekonomin, skapat den förvirrade stridsfrågan om det som bankiren ställer till förfogande åt sin affärskund i kontanta pengar är kapital eller bara pengar, cirkulationsmedel, currency. För att avgöra denna i grunden enkla stridsfråga måste vi se saken från bankkundens ståndpunkt. Det avgörande är vad denne begär och erhåller.
Beviljar banken affärskunden ett lån helt enkelt på hans personliga kredit utan att han å sin sida ställer säkerhet, så är saken klar. Han får utan tvivel ett förskott av bestämd värdestorlek som tillskott till det kapital han tidigare använt. Han får det i penningform; alltså inte bara pengar utan också penningkapital.
Om förskottet betalas ut mot att han pantsätter värdepapper etc., så är det förskott i den meningen att pengar betalas till honom under förbehåll av återbetalning. Men inte förskott av kapital. Ty värdepapperen representerar också kapital och det till ett högre belopp än förskottet. Mottagaren får alltså mindre kapitalvärde än han ger i pant; det är för honom inget förvärv av tillskottskapital. Denna affär gör han inte för att han behöver kapital - det har han ju i sina värdepapper - utan för att han behöver pengar. Här föreligger alltså förskott av pengar, men inte av kapital.
Om förskottet presteras mot diskontering av växlar, så försvinner även formen av förskott. Det föreligger köp och försäljning. Växeln går genom endossering över i bankens ägo, penningen däremot i kundens äga. Det är inte tal om återbetalning från hans sida. Om kunden med en växel eller liknande kreditinstrument köpet pengar kontant, så är det inte mer eller inte mindre ett förskott än om han köpt de kontanta pengarna med sina övriga varor bomull, järn, spannmål. Och allra minst kan det vara tal om ett förskott av kapital. Varje köp och försäljning mellan köpman och köpman är ett överförande av kapital. Men ett förskott förekommer bara där överförandet av kapital inte är ömsesidigt utan ensidigt och sker på viss tid. Kapitalförskott genom växeldiskontering kan alltså bara förekomma när en växel inte alls representerar några försålda varor, vid växelspekulation, och sådan går ingen bankir med på, så snart han inser vad det är fråga om. I regelbundna diskontoaffärer får alltså bankkunden inte förskott vare sig i pengar eller försåld vara.
De fall, där kunden begär kapital av banken och får det, är alltså tydligt skilda från dem, då han bara får pengar förskotterade eller köper dem i banken. Och då särskilt mr Lloyd Overstone bara i de allra sällsyntaste fall brukade förskottera sina kunder utan täckning (han var min firmas bankir i Manchester) så är det likaledes klart, att hans sköna skildring av de kapitalmängder som de storsinta bankirerna förskotterar de kapitalbehövande fabrikanterna är bara skryt.
I kapital 32 säger Marx för övrigt i huvudsak detsamma: "Efterfrågan på betalningsmedel är ren efterfrågan på omsättningsmöjlighet i pengar, i den mån köpmän och producenter kan erbjuda goda säkerheter. När säkerheter inte kan erbjudas, är den alltid efterfrågan på penningkapital, såvida alltså ett förskott av betalningsmedel ger köpmän och producenter inte bara penningformen utan också den ekvivalent de saknar att betala med i vilken form det än gäller." - Vidare i kapital 33: "Vid utvecklat kreditväsen, där pengarna koncentreras i bankernas händer, är det åtminstone nominellt de som förskotterar dem. Detta förskott hänför sig inte till det cirkulerande penningbeloppet. Det är förskott av cirkulation, inte förskott av det kapital som denna bringar att cirkulera." Även mr Chapman, som måste veta det, bekräftar ovanstående uppfattning av diskontoaffärer: B. C. 1857: "Bankiren har växeln, bankiren har köpt växeln" (a.a. fråga 5.139).
Vi kommer för övrigt ännu en gång tillbaka till detta tema i kap. 28. - FE.]
3.744. "Vill Ni benäget beskriva vad Ni verkligen menar med uttrycket kapital?" - (Svar av Overstone:) "Kapital består av olika varor, medelst vilka affären hålles i gång (capital consists of various commodities, by the means of which the trade is carried on); det finns fast kapital, det finns cirkulerande kapital. Edra skepp, edra lagerhus och skeppsvarv är fast kapital, edra livsmedel, kläder o.s.v. är cirkulerande kapital."
3.745. "Har guldutflödet till utlandet skadliga följder för England?" - "Nej, inte i ordets verkliga mening."
[Nu kommer Ricardos gamla penningteorin.]
... "enligt tingens naturliga ordning fördelar sig pengarna i världen i vissa proportioner på olika länder. Dessa proportioner är av sådan art, att vid dylik fördelning (av pengarna) utbytet mellan ett visst land å ena sidan och alla andra länder å den andra är ren byteshushållning; men det förekommer störande inflytelser som tid efter annan beröra denna fördelning, och om dessa inflytelser föreligger, flyter ett givet lands pengar bort till andra länder." - 3.746. "Nu använder Ni uttrycket pengar. Om jag förstod Er rätt, så kallade Ni det tidigare för förlust av kapital." - "Vad kallade jag förlust av kapital?" - 3.747. "Guldutflödet." - "Nej, det sade jag inte. Om ni behandlar guld som kapital, så är det utan tvivel en förlust av kapital; det är förlust av en viss proportion av den ädelmetall varav världspenningen består." 3.748. "Sade Ni inte tidigare, att en växel med sin diskontoränta bara är en symbol för en förändring i kapitalets värde?" - "Jovisst." - 3.749. "Och att diskontoräntan i allmänhet ändras med guldreserven i Bank of England?" - "Ja, men jag har redan sagt att de fluktuationer i räntefoten som härröra ur en förändring av kvantiteten pengar"
(därmed förstår han alltså här kvantiteten av verkligt guld), "är mycket ringa i ett land ..."
3.750. "Vill Ni alltså säga, att kapitalet minskar, om en längre men ändå bara tillfällig höjning av diskontot över dess vanliga nivå äger rum?" - "En minskning i en viss mening av ordet. Förhållandet mellan kapitalet och efterfrågan på detta har ändrats; men möjligen genom ökad efterfrågan, inte genom en minskning i kvantiteten capital."
(Men tidigare var ju just kapital = pengar eller guld, och ännu tidigare förklarades höjning av räntefoten genom hög profitkvot, vilken berodde på en expansion inte en inskränkning av handel och kapital.)
3.751. "Vilket kapital hänsyftar Ni på i detta sammanhang?" - "Det kommet helt och hållet an på vad för kapital varje enskild person har behov av. Det är kapitalet som hela nationen har till sitt förfogande för att fortsätta sin handel, och om denna fördubblas, så måste det innebära en stor ökning av efterfrågan på det kapital varmed den ska fortsättas."
(Denne fiffige bankir fördubblar först handeln och sedan efterfrågan på kapitalet med vilken den ska fördubblas. Han ser alltid bara kunden, som hos mr Lloyd begär ett större kapital för att fördubbla sina affärer.)
"Kapitalet är som varje annan vara;" (men kapitalet är ju enligt mr Lloyd ingenting annat än varornas totalitet) "dess pris växlar" (således, varorna ändrar sitt pris två gånger, en gång som vara, den andra som kapital) "alltefter tillgång och efterfrågan."
3.752. "Förändringar av diskontoräntan har i allmänhet ett samband med förändringar i guldbeloppet i bankens skattkammare. Är det detta kapital Ni menar?"
- "Nej." - 3.753. "Kan Ni ange något tillfälle, då Bank of England hade ett stort kapitalförråd samtidigt som diskontoräntan stod högt?" - "I Bank of England deponeras inte kapital utan pengar." - 3.754. "Ni konstaterade, att räntefoten är beroende av kapitalmängden; vill Ni benäget ange vad för sorts kapital Ni menar och, om Ni kan, utpeka ett tillfälle då det låg ett stort guldförråd i banken och räntefoten samtidigt var hög." - "Det är mycket sannolikt" (aha!) "att anhopningen av guld i banken sammanfaller med låg räntefot, emedan en period av minskad efterfrågan på kapital" (nämligen penningkapital, den tid som det här är frågan om, 1844 och 45 var en högkonjunktur) "är en period under vilken medel eller verktyg genom vilket man kommenderar över kapital naturligtvis kan ackumuleras." - 3.755. "Ni tror alltså, att inget samband existerar mellan diskontoräntan och guldmängden i banken?"
- "Det kan existera ett samband, men det är inget principiellt sådant;" (hans banklag av 1844 gör det emellertid just till en princip för Bank of England att reglera räntefoten efter mängden i dess besittning befintligt guld) "det kan finnas en tidsöverensstämmelse (their may be a coincidence of time)." - 3.758. "Ni vill alltså säga, att svårigheten för köpmännen här i landet under tider av penningbrist till följd av hög diskontoränta består i att skaffa kapital och inte i att skaffa pengar?" - "Ni blandar i hop två saker, som jag inte finner förenliga i denna form; svårigheten består i att skaffa kapital och svårigheten består i att skaffa pengar ... Svårigheten att skaffa pengar och svårigheten att skaffa kapital är samma svårighet men betraktad på olika stadier under förloppet."
Här har fisken återigen fångats i nätet. Den första svårigheten är att diskontera en växel eller att få ett förskott med varor som säkerhet. Det är svårigheten att förvandla ett kapital, eller ett kommersiellt värdetecken för kapital, till pengar. Och denna svårighet manifesteras bland annat i en hög räntefot. Men när man har fått ut pengarna, vari består då den andra svårigheten? Kan man någonsin ha svårt att bli av med sina pengar om det bara är frågan om att betala? Och är det fråga om köp, var har någonsin i kristider funnits svårigheter att köpa? Och om vi för resonemangets skull antar, att detta hänför sig till ett särskilt fall, som en fördyring av spannmål, bomull, eller dylikt, så kunde denna svårighet bara visa sig i priset på varan, inte i värdet av penningkapitalet, d.v.s. räntefoten; och denna svårighet är ju övervunnen genom att vår man nu har pengar för att köpa med.
3.760. "Men en högre diskontoränta innebär dock en ökad svårighet att få pengar?" - "Det är svårare att få pengar, men det är inte just penninginnehavet det kommer an på; detta är bara den form (och denna form bringar profit i bankirens hand) i vilken den ökade svårigheten att få kapital visar sig i ett civiliserat samhälles komplicerade förhållanden."
3.763. (Svar av Overstone:) "Bankiren är förmedlaren, som å ena sidan tar emot deposita och å andra sidan använder dessa depositioner, i det han anförtror dem i formen av kapital till personer vilka o.s.v."
Här har vi äntligen vad han menar med kapital. Han förvandlar penningen till kapital, i det han "anförtror" den eller, mindre eufemistiskt, i det han lånar ut den mot ränta.
Sedan Overstone förut sagt, att en förändring av diskontoräntan inte har något väsentligt samband med förändring i storleken av bankens guldförråd eller den existerande penningmängden utan på sin höjd inträffar samtidigt, upprepar han:
3.804. "Om pengarna i ett land minskas genom bortflöde, så stiger deras värde, och Bank of England måste anpassa sig till denna förändring i penningens värde."
(Alltså till värdet av penningen som kapital, med andra ord till räntefoten, ty värdet av penningen som pengar förblir jämfört med varorna detsamma.)
"Vad man tekniskt uttrycker så, att den höjer räntefoten." 3.819. "Jag sammanblandar aldrig dessa båda."
Nämligen pengar och kapital av den enkla anledningen, att han aldrig skiljer dem från varandra.
3.834. "Den mycket stora summan (för spannmål år 1847) som måste betalas ut för nödvändigt livsuppehälle inom landet och som i verkligheten var kapital."
3.841. "Variationerna i diskontoräntan har otvivelaktigt en mycket nära relation till guldreservens ställning (i Bank of England) ty reservens ställning anger ökning eller minskning av den i landet tillgängliga penningmängden; och i samma proportion som penningmängden i landet tilltar eller avtar faller eller stiger penningens värde och diskontots bankränta anpassar sig därefter."
Här medger han alltså det han en gång för alla bestred i nr 3.755.
3.842. "Det finns ett nära samband mellan bägge."
Nämligen guldmängden i "issue department" och sedelreserven i "banking department". Här förklarar han förändringen i räntefoten ur en förändring av penningkvantiteten. Men denna förklaring är felaktig. Reserven kan minska därför att den cirkulerande penningmängden tilltar. Detta är fallet, om allmänheten tar mera sedlar i anspråk och den lagrade mängden ädelmetall inte avtar. Men då stiger räntefoten, emedan bankkapitalet i Bank of England då enligt lagen av 1844 [64] är begränsat. Därom får han emellertid inte tala, då bankens två "department" till följd av denna lag inte har något gemensamt med varandra.
3.859. "En hög profitkvot kommer alltid att framkalla stor efterfrågan på kapital; en stor efterfrågan på kapital kommer att stegra dess värde."
Här till slut sambandet mellan hög profitkvot och efterfrågan på kapital som Overstone föreställer sig det. Nu hade t.ex. bomullsindustrin en hög profitkvot åren 1844-45, emedan det rådde stor efterfrågan på bomullsvaror och råbomull var billigt och förblev billig. Kapitalets värde (och enligt ett tidigare citat kallar Overstone för kapital det som var och en behöver för sin affär), alltså här råbomullens värde, höjdes inte för fabrikanten. Nu må den höga profitkvoten ha gett mången bomullsfabrikant en anledning att låna pengar för att utvidga sin verksamhet. Därigenom steg, hans efterfrågan på penningkapital och inte något annat.
3.889. "Guld kan vara pengar eller inte, alldeles som papper kan vara sedlar eller inte."
3.896. "Om jag förstått Er rätt, har Ni uppgett det argument som Ni använde år 1840; att fluktuationerna i de sedlar som Bank of England hade i cirkulation måste rätta sig efter fluktuationerna i dess guldbelopp?" - "Jag uppger det såtillvida ... att vi enligt våra nuvarande kunskaper måste till de cirkulerande sedlarna också addera de sedlar som finns i Bank of Englands reserv."
Detta är överdrivet. Den godtyckliga bestämmelsen, att banken tillverkar så mycket papperssedlar som den har guldbehållning och därutöver 14 miljoner, betingar naturligtvis att dess sedelutgivning fluktuerar med guldbehållningens fluktuationer. Men då "våra nuvarande kunskaper" klart visar att mängden sedlar som banken enligt detta kan fabricera (och som issue department överlämnar till banking department) - att denna cirkulation mellan de båda avdelningarna av Bank of England, fluktuerande med fluktuationerna i guldbehållningen, inte bestämmer fluktuationen i banksedlarnas cirkulation utanför Bank of England, så blir den senare, den verkliga cirkulationen, ur bankförvaltningens synpunkt helt betydelselös, och cirkulationen mellan bankens två avdelningar, som skiljer sig från den verkliga vilket avspeglar sig i reserven, blir den enda och avgörande. Men för yttervärlden är den viktig bara såtillvida att reserven anger dels om banken närmar sig sitt lagliga maximum för sedelutgivning och dels hur mycket bankens kunder ännu kan få ut från banking department. Det följande är ett briljant exempel på Overstones oärlighet.
4.243. "Fluktuerar enligt Er åsikt kapitalmängden från den ena månaden till den andra i en sådan grad, att dess värde därigenom förändras på det sätt som vi under de sista åren märkt i diskontoräntans fluktuationer?" - "Förhållandet mellan utbud och efterfrågan på kapital kan otvivelaktigt fluktuera även under korta tidrymder ... Om Frankrike i morgon meddelar att det kommer att ta upp ett mycket stort lån, så skulle det otvivelaktigt genast förorsaka en stor förändring i penningens värde, d.v.s. i värdet på kapitalet i England."
4.245. "Om Frankrike annonserar, att det plötsligt för något ändamål behöver varor till ett värde av 30 miljoner, så kommer det att framkalla en stor efterfrågan på kapital, för att nu begagna den mera vetenskapliga och enkla termen."
4.246. "Det kapital som Frankrike skulle vilja köpa med sitt lån är en sak; pengarna med vilka Frankrike köper detta är en annan sak; är det penningen som ändrar sitt värde eller inte?" - "Vi kommer nu tillbaka till den gamla frågan, och den tror jag är mera lämplig för studerkammaren än för detta kommittérum."
Och härmed drar han sig tillbaka, men inte till studerkammaren.[84*]
Våra iakttagelser av kreditens väsen har hittills gett anledning till följande slutsatser:
I. Utbildning av krediten nödvändig för att förmedla profitkvotens utjämning eller denna utjämnings rörelse, av vilken hela den kapitalistiska produktionen är beroende.
II. Nödvändig för att minska cirkulationskostnaderna.
1) En viktig cirkulationskostnad är penningen själv, i den mån den har egenvärde. Den ekonomiseras på tre olika sätt genom krediten.
A. Genom att den helt bortfaller för en stor del av kreditaktionerna.
B. Genom att omloppsmedlets cirkulation påskyndas.[85*] Detta sammanfaller delvis med det som säges under 2). Å ena sidan är nämligen hastighetsökningen av teknisk art; d.v.s. vid i övrigt konstant storlek och mängd av verkligt konsumtionsförmedlande varuomsättning, så förrättar en mindre mängd pengar eller penningtecken samma tjänst. Detta är en fråga om bankväsendets teknik. Å andra sidan påskyndar krediten varuomsättningens hastighet och härigenom penningcirkulationens hastighet.
C. Genom att papper ersätter guld som pengar.
2) Ökad hastighet för de enskilda faserna i cirkulationen eller varuomsättningen genom krediten, som ytterligare påskyndar kapitalets omvandling och därmed reproduktionsprocessen överhuvud. (Å andra sidan tillåter krediten de båda akterna köp och försäljning att hållas skilda från varandra under längre tid och tjänar därför som basis för spekulationen.) Sammandragning av reservfonden, vilket kan betraktas på två sätt: å ena sidan som en minskning av cirkulationsmedlet, å andra sidan som begränsning av den del av kapitalet som alltid måste existera i penningform.[86*]
III. För bildande av aktiebolag. Härigenom:
1) Expansion av produktion och företag i en oerhörd skala, som var omöjlig att uppnå för enskilda kapital. Även sådana företag som tidigare var underställda regeringen blir samhälleliga.
2) Kapitalet, som i och för sig vilar på samhälleligt produktionssätt och förutsätter samhällelig koncentration av produktionsmedel och arbetskraft, får här direkt formen av samhällskapital (kapital hos direkt associerade individer) i motsats till privatkapital, och dess företag uppträda som samhällsföretag i motsats till privatföretag, det är kapitalets upphävande som privategendom inom det kapitalistiska produktionssättets egna gränser.
3) Förvandling av den verkligt fungerande kapitalisten till enbart dirigent, förvaltare av andras kapital och av kapitalägaren till enbart ägare, ren penningkapitalist. Till och med om dividenderna, som de får, innesluter ränta och förtagarvinst, d.v.s. totalprofiten (för dirigentens arbete är eller ska vara ren arbetslön för ett visst slag av kvalificerat arbete, vars pris regleras på arbetsmarknaden som varje annat arbete), så drages denna totalprofit ändå i form av ränta, d.v.s. som ren kompensation för kapitalägandet, vilket nu skiljes från funktionen i den verkliga reproduktionsprocessen alldeles som denna funktion i dirigentens person skiljes från kapitalegendomen. Nu framstår hela profiten (inte längre bara räntan, den del som rättfärdigas som långivarens profit) som utvunnet främmande merarbete, som har uppkommit genom att produktionsmedlen förvandlats till kapital, d.v.s. ur deras främlingsskap gentemot den verkliga producenten, ur deras motsättning som främmande egendom gentemot alla i produktionen faktiskt sysselsatta individer från direktören till den siste daglönaren. I aktiebolagen är funktionen skild från kapitalegendomen, alltså arbetet också helt skilt från ägandet av produktionsmedel och merarbete. Detta resultat av den kapitalistiska produktionens högsta utveckling är ett nödvändigt genomgångsstadium för återförvandlingen av kapitalet till producenternas egendom, men inte mer som de enskilda producenternas privategendom, utan som deras gemensamma, direkta samhällsegendom. Detta genomgångsstadium ska också förvandla alla funktioner i reproduktionsprocessen som ännu hör ihop med kapitalägandet till blott och bart funktioner för de förenade producenterna, till samhälleliga funktioner.
Innan vi går vidare, kan ytterligare följande ekonomiskt viktiga fakta noteras: eftersom profiten i aktiebolagen antar ren ränteform, kan sådana företag som inte avkastar mera än ränta fortsätta att existera, och detta är en av orsakerna till den allmänna profitkvotens fallande tendens, då dessa företag, där det konstanta kapitalet är proportionellt oerhört mycket större än det variabla, inte nödvändigtvis ingår i den allmänna profitkvotens utjämning.
[Sedan Marx skrev ovanstående, har som bekant nya former av industriföretag utvecklats, som representerar aktiebolagens andra och tredje potens. Den dagligen växande hastighet, med vilken produktionen nu kan stegras på storindustrins alla områden, står i motsats till den ständigt tilltagande trögheten i marknadens utvidgning för dessa ökade produkter. Vad de förra framställer på månader kan den senare knappt absorbera på år. Därtill kommer skyddstullpolitiken, genom vilken varje industriland avskärmar sig från de andra och särskilt från England och ytterligare stegrar den inhemska produktionskapaciteten med konstlade medel. Följderna är allmän kronisk överproduktion, pressade priser, fallande och t.o.m. uteblivna profiter; kort sagt, den hävdvunna och lovprisade fria konkurrensen sjunger på sista versen och måste själv demonstrera sin uppenbara, skandalösa bankrutt genom att i varje land de stora industrikapitalisterna i en viss industrigren sammansluter sig till en kartell för att reglera produktionen. En direktion fastställer den kvantitet som varje företag får producera och fördelar i sista instans inkommande order. I enskilda fall har det tidvis uppstått internationella karteller, så mellan de engelska och de tyska järnproducenterna. Men även denna form av produktionens socialisering har varit otillräcklig. De enskilda firmornas intressemotsättningar bröt alltför ofta igenom och återställde konkurrensen. Detta ledde till att man i enskilda grenar, där produktionsskalan tillät detta, koncentrerade affärsgrenens samlade produktion till ett stort aktiebolag med enhetlig ledning. I Amerika har detta redan genomförts många gånger, i Europa är det största exemplet hittills United Alkali Trust som överfört hela den brittiska alkaliproduktionen i händerna på den enda firma. De tidigare ägarna av de mer än 30 enskilda företagen har för sina samtliga anläggningar fått det taxerade värdet i aktier, totalt nära 5 miljoner £, som utgör trustens fasta kapital. Den tekniska ledningen förblir i samma händer som tidigare, men affärsledningen är koncentrerad till en direktion. Cirkulationskapitalet (floating capital) till ett belopp att ungefär 1 miljon £ har utbjudits till allmänheten för teckning. Totalkapitalet alltså 6 miljoner £. Så har i denna gren, som bildar grundvalen för hela den kemiska industrin i England konkurrensen ersatts med monopol och den kommande expropriationen genom samhällsgemenskapen, nationen, på ett glädjande sätt förberetts. - FE.]
Detta är ett upphävande av det kapitalistiska produktionssättet inom det kapitalistiska produktionssättet själv och därmed en motsägelse som upphäver sig själv, vilken uppenbarligen representerar ett övergångsskede till en ny produktionsform. Den manifesterar sig då även i sina följdföreteelser som en sådan motsägelse. Inom vissa sfärer åstadkommer den monopol och uppfordrar därigenom till statsingripande. Den reproducerar en ny finansaristokrati, en ny sorts parasiter i form av projektmakare, spekulanter och direktörer utan praktiskt funktion; ett helt system av svindel och bedrägeri med hjälp av företagsetablering, aktieemission och aktiehandel. Det är privat produktion utan kontroll av privategendomen.
IV. Bortsett från aktieväsendet - som ju upphäver den kapitalistiska privatindustrin på det kapitalistiska produktionssättets egen grundval och som förintar privatindustrin i samma utsträckning som det expanderar till nya produktionssfärer - erbjuder krediten den enskilde kapitalisten, eller den som gäller för att vara kapitalist, ett inom vissa gränser absolut förfogande över främmande kapital och främmande egendom och därigenom över andras arbete.[87*] Hans rätt att förfoga över samhälleligt, ej eget, kapital ger honom förfoganderätten över samhälleligt arbete. Kapitalet själv, som han varken juridiskt eller enligt den allmänna meningen äger, blir nu grundvalen för kreditöverbyggnaden. Detta gäller särskilt grosshandeln, genom vars händer största delen av den samhälleliga produkten passerar. Varje måttskala, varje inom det kapitalistiska systemet mer eller mindre berättigad förklaringsgrund försvinner här. Vad den spekulerande grosshandlaren riskerar är inte sin utan samhällets egendom. Lika vulgär blir frasen om kapitalets ursprung ur sparandet, för vad han begär är ju att andra ska spara för honom. [Som nyligen hela Frankrike sparade ihop 11/2 miljard francs för Panamasvindlarna. Hela Panamasvindeln [70] beskrives här exakt, drygt 20 är innan den inträffade. - FE.] Den andra frasen, som handlar om försakelse, vederlägges av hans lyx, som ju också den blir ett kreditmedel. Föreställningar, som på ett mindre utvecklat stadium av kapitalistisk produktion ännu har en mening, blir här fullständigt meningslösa. Framgång och misslyckande leder båda till kapitalets centralisation och därmed till expropriation i enorm skala. Expropriationen utsträckes från den direkta producenten, nu gäller den t.o.m. de mindre och medelstora kapitalisterna. Den är utgångspunkten för det kapitalistiska produktionssättet; att genomföra expropriationen är dettas mål och då i sista instans expropriation av alla enskilda från produktionsmedlen, som under den samhälleliga produktionens utveckling upphör att vara medel för och produkter av privatproduktion och nu endast kan vara produktionsmedel i händerna på sammanslutna producenter, och därmed deras samhälleliga egendom liksom de är deras samhälleliga produkt. Men själva expropriationen har inom det kapitalistiska systemet en motsägelsefylld form; här tillägnar sig ett fåtal samhällelig egendom och genom krediten får detta fåtal alltmera karaktären av rena spekulanter. Då egendomen existerar i form av aktier blir dess rörelse och överförande enbart ett resultat av spelet på börsen, där de små slukas av de stora och blir börshajarnas byte. I aktieväsendet existerar redan motsatsen till den gamla formen, där samhälleliga produktionsmedel framträder som individuell egendom; men förvandlingen till aktieform är själv ännu fängslad av de kapitalistiska bojorna; i stället för att övervinna motsatsen mellan rikedomens karaktär som samhällelig och som privat varierar den bara denna motsats i en ny gestalt. Inom den gamla formen är arbetarnas kooperativa fabriker det första utbrytningsförsöket, fastän de naturligtvis överallt i sin organisation reproducera och måste reproducera alla brister i det bestående systemet. Men motsatsen mellan kapitalet och arbete är upphävd inom dem, även om till en början bara i den formen att arbetarna som sammanslutning blir sin egen kapitalist, d.v.s. använder produktionsmedlen till utnyttjande av sitt eget arbete. De visar, hur på ett visst utvecklingsstadium av de materiella produktivkrafterna och de däremot svarande samhälleliga produktionsformerna ur ett produktionssätt ett nytt produktionssätt helt naturligt utvecklas och utbildas. Utan fabrikssystemet, som uppkom ur det kapitalistiska produktionssättet kunde kooperativfabriken inte utvecklas, och lika litet utan kreditsystemet som härrör ur samma produktionssätt. Likaväl som kreditsystemet bildar den huvudsakliga grundvalen för de kapitalistiska privatföretagens småningom skeende förvandling till kapitalistiska aktiebolag kan det bli ett medel för en småningom skeende utvidgning av kooperativföretag i mer eller mindre nationell skala. De kapitalistiska aktieföretagen likaväl som kooperativföretagen kan betraktas som övergångsformer från det kapitalistiska produktionssättet till det samhälleliga, med den skillnaden att motsättningen i de förra är negativt, i de senare positivt upphävd.
Hittills har vi behandlat kreditväsendets utveckling - och det latenta upphävande av kapitalegendomen som det innebär - huvudsakligen med avseende på industrikapitalet. I de följande kapitlen behandlar vi krediten med avseende på det räntebärande kapitalet som sådant, såväl dess effekt på detta som den form den därvid antar; ytterligare några mer speciella ekonomiska anmärkningar kommer därvid att göras.
Innan dess tillägger vi detta:
Kreditsystemet framträder som den huvudsakliga hävstången för överproduktion och överspekulation inom handeln, endast emedan reproduktionsprocessen, som till sin natur är elastisk, här forceras till sin yttersta gräns och detta just därför att en stor del av det samhälleliga kapitalet användes av icke-ägare, som behandlar det på ett annat sätt än ägaren, som ängsligt överväger hur han ska använda sitt begränsade privatkapital i sin egenskap av fungerande kapitalist. Detta visar, att exploateringen av kapitalet grundad på det kapitalistiska produktionssättets motsägelsefulla karaktär bara till en viss punkt tillåter en verkligt fri utveckling, alltså för produktionen faktiskt är en inneboende boja och begränsning som kreditsystemet ständigt bryter.[88*] Därför påskyndar kreditsystemet produktivkrafternas materiella utveckling och uppkomsten av en världsmarknad. Det är en historisk uppgift för det kapitalistiska produktionssättet att fram till en viss nivå bygga de materiella grundvalarna för den nya produktionsformen. Samtidigt påskyndar krediten de våldsamma utbrotten av denna motsättning, kriserna, och därmed av det gamla produktionssättets upplösande element.
Den i kreditsystemet inneboende dubbelsidiga karaktären: att å ena sidan utveckla drivfjädrarna för den kapitalistiska produktionen, som är berikande genom utplundring av flertalets arbete i det mest utpräglade och kolossala svindelsystem, och begränsning av antalet personer som exploaterar den samhälleliga rikedomen till ett allt mindre fåtal; att å andra sidan bilda övergångsformen till ett nytt produktionssystem - denna tvetydighet är det som ger kreditens främsta talesmän, från Law till Isaac Péreire deras lustiga karaktär av halvt svindlare halvt profet.
Den distinktion mellan cirkulation och kapital som göres av Tooke[89*], Wilson och andra, varvid skillnaden mellan cirkulationsmedel som pengar, som penningkapital i allmänhet och som räntebärande kapital (moneyed capital i engelsk mening) blandas ur som helst med varandra, går ut på två ting.
Cirkulationsmedel cirkulerar å ena sidan som mynt (pengar), såvida de förmedlar utgivande av reveny, alltså utbytet mellan de individuella konsumenterna och detaljhandlarna. Till den senare kategorin räknas alla köpmän som säljer till konsumenterna - d.v.s. till de individuella konsumenterna eller producenterna. Här cirkulerar penningen i funktion av mynt, fastän den ständigt ersätter kapital. En viss del av penningen i ett land är alltid tilldelad denna funktion, fastän denna del består av ständigt växlande enskilda mynt. Å andra sidan är penningen kapital, såvida den förmedlar överförande av kapital antingen som köpmedel (cirkulationsmedel) eller som betalningsmedel. Det är alltså varken funktionen som köpmedel eller funktionen som betalningsmedel som skiljer penningen från myntet, för den kan fungera som köpmedel också mellan köpman och köpman såvida de köper kontant av varandra, och även mellan köpman och konsument kan den figurera som betalningsmedel, om kredit gives och revenyn först konsumeras och sedan betalas. Skillnaden är alltså den, att i det andra fallet, penningen som kapital, denna penning inte bara ersätter kapital för den ena parten, försäljaren, utan också satsas, utges som kapital, av den andra parten, av köparen. Skillnaden är alltså i själva verket den mellan revenyns penningform och kapitalets penningform, ty en kvantitativt bestämd del av penningen cirkulerar både som förmedlare mellan köpmän och som förmedlare mellan konsumenter och köpmän. Det är därför likvärdig cirkulation i båda funktionerna. Tookes uppfattning skapar förvirring av olika slag i denna fråga:
1) Genom förväxling av de funktionella distinktionerna;
2) genom att föra in frågan om den penningkvantitet som cirkulerar sammanlagt i de båda funktionerna;
3) genom att föra in frågan om de relativa proportionerna av kvantiteten cirkulerande omloppsmedel i de båda funktionerna och därmed i de båda sfärerna av reproduktionsprocessen.
Till 1): förväxling av de funktionella distinktionerna, att penningen i den ena formen är cirkulation (currency) och i den andra formen kapital. Såvida penningen tjänar den ena eller andra funktionen, antingen för att realisera reveny eller för att överföra kapital, fungerar den i köp och försäljning eller i betalning som köpmedel eller betalningsmedel och i ordets vidare mening som cirkulationsmedel. Den ytterligare funktionen, som den har i sin utgivares eller mottagares räkenskaper, att den för honom representerar kapital eller reveny, ändrar absolut ingenting i detta förhållande, och detta visar sig också på två sätt. Trots att de penningsorter som cirkulerar i de två sfärerna är olika, så går samma mynt eller sedlar, t.ex. en fempundsedel över ur den ena sfären i den andra och fullbordar omväxlande bägge funktionerna; vilket är oundvikligt redan därför att detaljhandlaren kan ge sitt kapital penningform endast i formen av mynt som han får av sina kunder. Man kan anta, att de egentliga skiljemynten har sin cirkulations tyngdpunkt inom detaljhandelns område; en detaljhandlare behöver dem ständigt för växling och får dem ständigt tillbaka i betalning av köparna. Men han får också pengar, d.v.s. mynt i den metall som är värdemätare, alltså i England £ som mynt eller t.o.m. banksedlar, i synnerhet sedlar till låga belopp, alltså t.ex. om 5 och 10 £. Dessa guldstycken och sedlar jämte eventuellt överskjutande skiljemynt deponerar han varje dag eller varje vecka hos sin bank och betalar därmed genom anvisning på sin bankdeposition sina inköp. Men samma guldstycke och sedlar dras också ut från bankerna hela tiden av allmänheten i dess egenskap av konsument, som penningform för dess reveny, direkt eller indirekt (t.ex. småmynt till fabrikanterna för lönebetalning) och flyter ständigt tillbaka till detaljhandlarna, för vilka de sålunda ånyo realiserar en del av deras kapital men samtidigt också av deras reveny. Denna sistnämnda omständighet är viktig och förbises helt av Tooke. Som rent kapitalvärde existerar penningen endast då den investeras som penningkapital i början av reproduktionsprocessen (bok II, avd. I). Ty i den producerade varan finns inte bara kapital utan också mervärde: den är inte bara kapital i och för sig utan redan nyskapat kapital, kapital med däri införlivad revenykälla. Vad handlaren ger ut för den till honom återflytande penningen, hans vara, är alltså för honom kapital plus profit, kapital plus reveny.
Men dessutom återställer den cirkulerande penningen, i det den flyter tillbaka till detaljhandlaren, penningformen av hans kapital.
Att förvandla skillnaden mellan cirkulationen när den är cirkulation av reveny och när den är cirkulation av kapital till en skillnad mellan cirkulation och kapital är alltså fullständigt bakvänt. Tooke har detta sätt att uttrycka sig, därför att han ser saken från den ståndpunkt en bankir har som ger ut egna banksedlar. Summan av dennes sedlar som ständigt (även om de också ständigt består av andra sedlar) befinner sig i allmänhetens händer och fungerar som cirkulationsmedel kostar honom inte något annat än papper och tryck. Det är cirkulerande skuldsedlar (växlar) utställda på honom själv, som emellertid inbringar honom pengar och sålunda tjänar som värdeökning av hans kapital. Men de är skilda från hans kapital, vare sig detta är hans eget eller upplånat. Därav kommer det sig att han ser en speciell skillnad mellan cirkulation och kapital, som emellertid inte har något att göra med begreppsbestämningarna som sådana, allra minst med de just av Tooke gjorda.
Penningens karaktär som cirkulationsmedel ändras inte av de olika funktionerna - antingen den fungerar som penningform av reveny eller kapital, Denna karaktär behåller den, vare sig den förrättar den ena eller andra funktionen. Om den uppträder som penningform av reveny fungerar den visserligen mer som egentligt cirkulationsmedel (mynt, köpmedel) på grund av att dessa köp och försäljningar är splittrade, och att flertalet av dem som utger reveny, arbetarna, kan köpa relativt litet på kredit; medan affärsförbindelserna i handelsvärlden, där omloppsmedlet är kapitalets penningform, penningen huvudsakligen fungerar som betalningsmedel, dels på grund av koncentrationen, dels på grund av det förhärskande kreditsystemet. Men skillnaden mellan penningen som betalningsmedel och penningen som köpmedel (cirkulationsmedel) är en distinktion som hänför sig till penningen själv, inte en skillnad mellan penning och kapital. Mera koppar och silver cirkulerar i detaljhandeln och i grosshandeln mera guld, men skillnaden mellan silver och koppar å den ena sidan och guld å den andra är inte en skillnad mellan cirkulation och kapital.
Till 2): Inblandning av frågan om kvantiteten av de tillsammans i båda funktionerna cirkulerande pengarna: Om penningen cirkulerar som köpmedel eller betalningsmedel - likgiltigt i vilken av de båda sfärerna och oberoende av dess funktion att realisera reveny eller kapital - gäller för kvantiteten av dess cirkulerande mängd de tidigare vid behandlingen av den enkla varucirkulationen bok I, kap. 3, 2 b utvecklade lagarna. Graden av cirkulationshastighet, alltså upprepningarna av samma funktion som köp- och betalningsmedel genom samma penning, mynt eller sedel, under en given tidsrymd, mängden av samtidiga köp och försäljningar eller betalningar, prissumman av cirkulerande varor, slutligen betalningsbalanserna som ska salderas på samma tid, bestämmer i båda fallen mängden cirkulerande pengar, currency. Om den så fungerande penningen representerar kapital eller reveny för betalaren eller mottagaren är likgiltigt, ändrar absolut ingenting i sak. Dess mängd bestämmes helt enkelt genom dess funktion som köp- och betalningsmedel.
Till 3): Till frågan om de relativa proportionerna av de i båda funktionerna och därmed i båda sfärerna av reproduktionsprocessen cirkulerande mängderna av omloppsmedel. Dessa cirkulationssfärer har ett inre sammanhang, eftersom å ena sidan mängden av revenyer som kan förbrukas uttrycker omfånget av konsumtionen och å andra sidan storleken av de i produktion och handel cirkulerande kapitalmängderna uttrycker reproduktionsprocessens omfång och hastighet. Trots detta är effekten av dessa omständigheter olika och kan t.o.m. verka i motsatt riktning på kvantiteten pengar cirkulerande i båda funktionerna eller på cirkulationens kvantiteter som engelsmännen bankmässigt uttrycker saken, och detta ger en ny anledning till Tookes vulgära distinktion mellan cirkulation och kapital. Den omständigheten att mästarna till Currencyteorin [68] förväxlar två disparata ting, kan emellertid inte var ett skäl att presentera dem som olika begrepp.
I tider av högkonjunktur, accelerering och energi hos reproduktionsprocessen har arbetarna full sysselsättning. Mestadels inträder också lönestegring som i någon mån utjämnar lönesänkningar under genomsnittsnivån under andra perioder av den kommersiella cykeln. Samtidigt växer kapitalisternas revenyer betydligt. Konsumtionen stiger allmänt. Varupriserna stiger lika regelbundet, åtminstone i vissa avgörande affärsgrenar. Till följd av detta växer kvantiteten cirkulerande pengar åtminstone inom vissa gränser, ty den större omloppshastigheten begränsar tillväxten av omloppsmedlens mängd. Då den del av den samhälleliga revenyn som består av arbetslön ursprungligen satsas av industrikapitalisten i form av variabelt kapital och alltid i penningform, behöver han under en högkonjunktur mera pengar för sin cirkulation. Men dessa får inte räknas två gånger: ena gången som pengar behövliga för cirkulationen av det variabla kapitalet och andra gången som pengar behövliga för arbetarnas reveny. De pengar som utbetalas som lön ges ut inom detaljhandeln och vänder vanligen vecka för vecka tillbaka till bankerna som detaljhandlarnas deposition, sedan de i mindre kretslopp dessutom förmedlat diverse mellanhandsaffärer. Under högkonjunktur går penningens återflöde till industrikapitalisterna mycket smidigt, så att deras behov av penningutjämnig (ackomodation) inte ökas trots att de måste betala mer arbetslön, d.v.s. behöver mer pengar för cirkulation av sitt variabla kapital.
Totalresultatet är att i perioder av högkonjunktur mängden omloppsmedel, som användes för att utge reveny, avgjort växer.
Vad beträffar den cirkulation som behövs för att överföra kapital, alltså enbart mellan kapitalisterna själva, så är denna överdådiga affärstid samtidigt en period för den mest utsträckta och lättvunna kredit. Hastigheten av cirkulationen mellan kapitalist och kapitalist regleras direkt genom krediten, och mängden av cirkulationsmedel, som erfordras för att saldera betalningar eller t.o.m. för kontantköp, avtar alltså proportionsvis. Även om den utvidgas absolut taget, avtar den under alla omständigheter relativt, jämfört med produktionsprocessens expansion. Å ena sidan likvideras en större mängd betalningar utan mellankomst av pengar; å andra sidan råder på grund av processens större livaktighet en snabbare rörelse av samma penningkvantitet både som köp och som betalningsmedel. Samma penningkvantitet förmedlar återflödet av ett större antal enskilda kapital.
I sin helhet framträder under sådana perioder penningomloppet som mättat (full), ehuru del II (kapitalöverföring) åtminstone relativt drages samman, medan del I (revenyutgifter) absolut expanderar. Tillbakaflödena uttrycker varukapitalets återförvandling till pengar, G-W-G', som vi sett när reproduktionsprocessen behandlades, bok II, avd. I. Krediten gör tillbakaflödet i penningform oberoende av tidpunkten för det verkliga tillbakaflödet, både för industrikapitalisten och köpmannen. Båda säljer på kredit, varan är alltså avyttrad innan den återförvandlats till pengar, alltså flyter tillbaka i penningform till säljaren. Å andra sidan köper denne på kredit, och sålunda har värdet av hans vara återförvandlats för honom antingen till produktivt kapital eller penningkapital redan innan detta värde verkligen förvandlats till pengar, innan varupriset har förvandlats till penning. Under högkonjunktur avvecklas tillbakaflödet lätt och smidigt. Detaljhandlaren betalar utan svårighet till grosshandlaren, denne till fabrikanten, denne till råvaruimportören etc. Den löpande krediten ger alltid ett intryck av snabbt och säkert tillbakaflöde en lång tid sedan det i verkligheten är förbi, eftersom kreditens tillbakaflöde kommer i stället för det verkliga. Bankerna vädrar fara så snart deras kunder inbetalar mer växlar än pengar. Se vittnesmålen av bankdirektören från Liverpool, sid. 375-376.
Här kan ytterligare tillfogas vad jag tidigare anmärkt att: "under perioder av blomstrande kredit pengarnas omloppshastighet ökar snabbare än varupriserna stiger, under det att med avtagande kredit varupriserna sjunker långsammare än cirkulationshastigheten avtar." (Zur Kritik d. Pol. Oekon. 1859, s. 83.)[H]
Under krisperioder förhåller det sig omvänt. Cirkulation I (revenyutgifter) krymper, priserna faller, likaså arbetslönerna; antalet sysselsatta arbetare inskränkas, mängden omsättningar avtar. Däremot växer i cirkulation II (kapitalöverföring) med avtagande kredit behovet av penningbetalningar. Vi ska strax ägna denna punkt en mera ingående behandling.
Utan tvivel avtar den cirkulationsmängd som kräves för nr I, revenyutgiften, vid avtagande kredit som sammanfaller med stockning i reproduktionsprocessen medan den stiger för nr II, kapitalöverföringen. Men det gäller att undersöka hur långt denna slutsats är identisk med den som Fullarton och andra uppställt.
"En efterfrågan på kapital lånevägen och en efterfrågan på cirkulationsmedel i tillskott är helt olika ting och förekommer inte ofta tillsammans."[90*]
Det är klart, att i det första av de två ovannämnda fallen under en högkonjunktur, massan cirkulationsmedel måste växa, efterfrågan på dessa växer. Men det är också klart, att om en fabrikant tar ut mer i guld eller banksedlar av sitt tillgodohavande i en bank, därför att han måste ge ut mer kapital i penningform, hans efterfrågan på kapital inte därför växer utan bara hans efterfrågan på den särskilda form i vilken han ger ut sitt kapital. Efterfrågan hänför sig bara till den tekniska form hans kapital har när det införes i cirkulationen. Liksom ju vid olika utveckling av kreditväsendet t.ex. samma variabla kapital, samma mängd arbetslön, i ett land fordrar en större mängd omloppsmedel än i ett annat; i England mer än i Skottland, i Tyskland mer än i England. Liksom inom lantbruket samma i reproduktionsprocessen verksamma kapital vid olika årstider kräver olika penningmängd för att fungera.
Men så som Fullarton ställer motsatsen är den inte riktig. Det är inte, som han säger, den starka efterfrågan på lån, som skiljer depressionsperioden från högkonjunkturen utan den lätthet med vilken denna efterfrågan tillgodoses under högkonjunktur och svårigheten att tillgodose den efter inträdd depression. Det är just denna oerhörda utveckling av kreditsystemet under högkonjunkturen, alltså den enorma stegringen av efterfrågan på lånekapital och den beredvillighet varmed utbudet ställer sig till förfogande under sådana perioder, som framkallar kreditsvårigheterna under depressionsperioderna. Det är alltså inte skillnaden i storleken på låneefterfrågan, som karaktäriserar de båda perioderna.
Som redan tidigare anmärkts är skillnaden mellan de bägge perioderna i första hand att under högkonjunktur efterfrågan på omloppsmedel mellan konsument och köpman dominerar och under perioder av bakslag efterfrågan på omloppsmedel mellan kapitalister. Under depressionsperioder avtar den förstnämnda efterfrågan och den senare tilltar.
Vad som nu förefaller Fullarton ha en avgörande betydelse är det fenomenet, att under sådana tider då säkerheterna (securities) - panter för lån och växlar - ökar i Bank of England dess sedelcirkulation avtar och omvänt. Säkerhetens nivå, höjden av securities, uttrycker emellertid penningutjämningens, ackomodationens, volym av diskonterade växlar och förskott på gångbara värden. Så säger Fullarton i det tidigare, not 90, anförda stället: värdepapperen (securities) i Bank of Englands besittning variera mestadels i omvänd riktning med dess sedelcirkulation, och detta bekräftar den från privatbankerna av gammalt kända satsen, att ingen bank kan stegra sin sedelutgivning över ett visst genom dess kundkrets behov bestämt behov, men vill den ge förskott utöver detta belopp, så måste den göra detta ur sitt kapital, alltså antingen göra värdepapper till likvida medel eller använda penninginkomster till detta, som annars skulle ha investerats i värdepapper.
Men här visar det sig också vad Fullarton menar med kapital. Vad betyder här kapital? Att banken inte längre kan ge förskott med sina egna banksedlar, betalningslöften som naturligtvis inte kostar dem något. Men varmed gör den då förskott? Med avkastningen ur försäljningen av securities i reserv, d.v.s. av statspapper och aktier och andra räntebärande värdepapper. Men för vad säljer den dessa värdepapper? För pengar, guld eller banksedlar, såvida de sistnämnda är lagliga betalningsmedel som Bank of Englands. Vad den förskotterar är alltså under alla omständigheter pengar. Dessa pengar konstituerar emellertid en del av dess kapital. Om den förskotterar guld, är det helt påtagligt. Om den förskotterar sedlar, så representerar dessa sedlar kapital emedan banken avyttrat ett verkligt värde för dem, nämligen de räntebärande papperen. Ifråga om privatbankerna kan de sedlar som flyter till dem genom försäljning av värdepapper inte bestå av annat än sedlar från Bank of England eller deras egna, då andra knappast mottages i betalning för värdepapper. Men är det Bank of England själv, så kostar för den dess egna sedlar, som den erhåller tillbaka, kapital, d.v.s. räntebärande papper. Dessutom drar den därigenom sina egna sedlar ur cirkulationen. Ger den ut dessa sedlar på nytt eller i stället för dem nya sedlar till samma belopp, så representerar de alltså nu kapital. Och detta gör de lika bra om de användas som förskott till kapitalister som om de senare användas till nyinvestering i värdepapper, om efterfrågan på sådan penningackomodation avtar. Under alla dessa omständigheter är ordet kapital här använt enbart i den mening som det har för bankmän, då det betyder att banken är tvungen att låna ut mer än sin rena kredit.
Som bekant ger Bank of England alla förskott i sina egna sedlar. Om nu det oaktat bankens sedelcirkulation i regel avtar i samma proportion som de diskonterade växlarna och lånepapperen i dess hand, alltså de av banken gjorda förskotten tilltar - vad blir det då av de sedlar som satts i omlopp, hur flyter de tillbaka till banken?
I förstone är saken mycket enkel, om efterfrågan på penningackomodation uppkommer ur en ogynnsam nationell betalningsbalans och därför förmedlar ett guldutflöde. Växlarna diskonteras i banksedlar. Banksedlarna utbytas i bankens eget issue department mot guld, och guldet exporteras. Det är detsamma som om banken direkt betalade guld vid diskonteringen av växlarna utan förmedling av sedlar. En sådan stigande efterfrågan - som i vissa fall uppnår 7-10 milj. £ - lägger naturligtvis inte ens en fempundsedel till landets inre cirkulation. Säger man nu, att banken här satsar kapital och inte cirkulationsmedel, så har detta en dubbel innebörd. För det första, att den inte satsar kredit utan verkligt värde, en del av sitt eget eller av det i banken deponerade kapitalet. För det andra, att den inte satsar pengar för cirkulation inom landet utan för internationell cirkulation, världspengar; och för detta ändamål måste penningen alltid existera i sin form som skatt, som konkret metall; i den form där den inte bara är formen för värde utan själv lika med det värde vars penningform den är. Fastän detta guld nu representerar kapital både för banken och för den exporterande guldhandlaren, som bankirkapital eller köpmanskapital, så efterfrågas det inte som kapital utan som den absoluta formen av penningkapital. Denna efterfrågan uppstår just i det ögonblick då de utländska marknaderna är fullproppade med orealiserbart engelskt varukapital. Vad som begäres är alltså inte kapital som kapital utan kapital som pengar, i den form som penningen har som allmän världsmarknadsvara; och detta är dess ursprungliga form som ädelmetall. Guldutflödena är alltså inte, som Fullarton, Tooke etc. säger, enbart en fråga om kapital utan en fråga om pengar, även om det gäller en specifik funktion. Att det inte är en fråga om cirkulationen inom landet som currencyteorins anhängare påstår, bevisar inte alls, som Fullarton och andra menar, att det bara är en fråga om kapital. Det är en fråga om pengar i den form penningen har som internationellt betalningsmedel.
"Whether that capital" (köppriset för miljoner quarter utländskt vete efter en missväxt i hemlandet) "is transmitted in merchandize or in specie, is a point which in no way effects the nature of the transaction." <Om detta kapital (...) överföres i varor eller pengar är en fråga, som på intet sätt berör naturen av denna transaktion.> (Fullarton, a.a., s. 131.)
Men det är av stor betydelse för frågan huruvida ett guldutflöde förekommer eller inte. Kapitalet överföres i form av ädelmetall, emedan det inte alls eller endast med mycket stora förluster kan överföras i form av varor. Den fasa, som det moderna banksystemet har för guldutflöde, överträffar allt som monetärsystemet, för vilket den ädla metallen är den enda sanna rikedomen, någonsin har drömt om. Låt oss exempelvis se på följande förhör med chefen för Bank of England, Morris, inför parlamentskommittén rörande krisen 1847-48:
3.846. (Fråga:) "Då jag talar om värdeminskning av förråd (stocks) och fast kapital. Visste Ni inte, att allt kapital investerat i förråd och produkter av alla slag minskade i värde på samma sätt; att råbomull, råsiden, obearbetad ull skickades till kontinenten till underpris, och att socker, kaffe och te såldes med stora förluster som vid exekutiva auktioner?" - "Det var oundvikligt, att landet bringade avsevärda offer för att möta det guldutflöde som blev följden av massimporten av livsmedel." - 3.848. "Tror Ni inte att det varit bättre att inkräkta på de 8 miljoner £ som låg i bankens kassavalv än att försöka få tillbaka guldet med sådana offer?" - "Nej, det gör jag inte."
Det är guldet, som här gäller som den enda verkliga rikedomen. Fullarton citerar Tookes upptäckt, att -
"with only one or two exceptions, and those admitting of satisfactory explanation, every remarkable fall of the exchange, followed by a drain of gold, that has occurred during the last half-century, has been coincident throughout with a comparatively low state of the circulating medium, and vice versa" <"med bara ett eller två undantag, vilka kan givas en tillfredsställande förklaring, har varje anmärkningsvärt fall i växelkursen, åtföljt av ett guldutflöde, som ägt rum under de sista femtio åren, alltid sammanfallit med en förhållandevis låg tillgång på cirkulationsmedel, och tvärtom"> (Fullarton, s. 121)
vilket bevisar, att dessa guldutflöden mestadels inträder efter en period av livaktighet och spekulation som
"the signal of a collapse already commenced ... an indication of overstocked markets, of a cessation of the foreign demand for our productions, of delayed returns, and, as the necessary sequel of all these, of commercial discredit, manufactories shut up, artisans starving, and a general stagnation of industry and enterprise" <"signal om en krasch, som redan har börjat ... ett tecken på överfyllda marknader, upphörande utländsk efterfrågan på våra produkter, försenat återflöde och de oundvikliga följderna av allt detta, minskat förtroende inom handeln, stängda fabriker, svältande hantverkare och en allmän stagnation för industri och företagsamhet"> (s. 129).
Detta är samtidigt naturligtvis den bästa vederläggningen av currency-anhängarnas påstående, att
"a full cirkulation drives out bullion and a low cirkulation attracts it" <"en full cirkulation driver ut guldet och en låg cirkulation drar in det">.
Tvärtom bildas denna skatt alltid under den håglösa och stagnerande tid som följer efter stormen, fastän en stark guldreserv mestadels föreligger i Bank of England under högkonjunktur.
Hela klokskapen beträffande guldutflödena går alltså ut på att efterfrågan på internationella cirkulations- och betalningsmedel skiljer sig från efterfrågan på cirkulations- och betalningsmedel inom landet (varför det också följer av sig själv, att "the existence of a drain does not necessarily imply any diminution of the internal demand for circulation", <"existensen av ett guldflöde innbär inte nödvändigtvis en minskning av behovet av cirkulationsmedel inom landet"> som Fullarton säger s. 112); och att utförsel av ädla metaller ur landet, deras införande i den internationella cirkulationen, inte är identisk med att kasta in sedlar och mynt i cirkulationen inom landet. F.ö. har jag redan tidigare påvisat [I], att när det gäller den skatt, som är koncentrerad som reservfond för internationella betalningar, dess rörelser inte har något att göra med penningens rörelse som cirkulationsmedel. En komplikation inställer sig visserligen genom att skattens olika funktioner, som jag utvecklat ur penningens natur - dess funktion som reservfond för betalningsmedel, förfallna betalningar inom landet; som reservfond för omloppsmedel; och som reservfond för världspenningen -; här påbördas en enda reservfond; varav också följer, att under vissa omständigheter ett guldutflöde från banken inom landet kan bli kombinerat med ett utflöde till utlandet. En ytterligare komplikation inställer sig emellertid genom att denna skatt helt godtyckligt pålagts även funktionen att tjäna som garantifond för konvertibiliteten av banksedlar i länder där kreditsystem och kreditpengar är utvecklade. Till allt detta kommer slutligen 1) koncentrationen av den nationella reservfonden till en enda central bank, 2) dess reduktion till minsta möjliga minimum. Detta ger också Fullarton anledning till hans klagomål (s. 143):
"One cannot contemplate the perfect silence and facility with which variations of the exchange usually pass off in Continental countries, compared with the state of feverish disquiet and alarm always produced in England whenever the treasure in the bank seems to be at all approaching to exhaustion, without being struck with the great advantage in this respect which a metallic currency possesses." <"Man kan inte betrakta den fullkomliga tystnad och lätthet med vilken variationer i växelkurserna vanligen försiggår på kontinenten och jämföra detta med det tillstånd av feberaktig oro och bestörtning, som uppstår i England varje gång det tycks finnas en risk för att banken ska tömmas på sitt guld, utan att slås av de stora fördelar i detta avseende som en metallisk cirkulation äger.">
Bortser vi nu från guldutflödet, hur kan då en bank som utger banksedlar, alltså t.ex. Bank of England öka beloppet av penningackomodationer som den garanterar utan att öka sin sedelutgivning? Vad banken själv beträffar är alla sedlar utanför dess murar, antingen de cirkulerar eller vilar i privat skattbildning, i cirkulation, d.v.s. utanför dess besittning. Om banken utvidgar sina diskontoaffärer och kreditgivningen genom förskott på värdepapper, så måste alla banksedlar som utgivits för dessa ändamål återflyta till den, eljest förstorar de cirkulationens volym, vilket just inte får hända. Detta tillbakaflöde kan ske på två sätt.
För det första: Banken betalar till A sedlar mot värdepapper; A betalar med sedlarna förfallna växlar till B och B deponerar sedlarna åter i banken. Cirkulationen är därmed avslutad för dessa sedlar, men lånet kvarstår.
"The loan remains, and the currency, if not wanted, finds its way back to the issuer." <"Lånet kvarstår och cirkulationsmedel som inte användas finner vägen tillbaka till utgivaren."> (Fullarton, s. 97.)
Sedlarna som banken förskotterade A har nu återvänt till den; däremot har den en fordran på A eller vederbörande annan person, ifall A diskonterat växeln, som står i skuld till B för den i dessa sedlar uttryckta värdesumman, och B förfogar därmed över en motsvarande del av bankens kapital.
För det andra: A betalar till B och B själv eller C, till vilken han har utbetalat sedlarna, betalar med dessa sedlar förfallna växlar till banken direkt eller indirekt. I detta fall betalades banken med dess egna sedlar. Härmed är då transaktionen färdig (ända till återbetalningen av A till banken).
I vilken mån kan nu bankens förskott till A betraktas som förskott av kapital och i vilken mån som enbart förskott av betalningsmedel?[91*]
[Detta beror på karaktären av förskottet själv. Tre olika fall måste därvid undersökas.
Första fallet. - A får av banken förskott på sin personliga kredit utan att lämna någon täckning. I detta fall har han inte bara fått betalningsmedel i förskott utan obetingat även ett nytt kapital, som han till dess det återbetalas kan använda och föröka i sin affär som tillskottskapital.
Andra fallet. - A har i banken pantsatt värdepapper, statsobligationer eller aktier och fått kontant förskott på dessa, säg till 2/3 av dagsvärdet. I detta fall har han fått betalningsmedlen som han behövde men inget tillskottskapital, ty han har gett banken ett större kapitalvärde än han fick av den. Men detta större kapitalvärde var å ena sidan inte användbart för hans omedelbara behov - betalningsmedel - eftersom det var placerat i en bestämd form som räntebärande. Å andra sidan hade A sina skäl att inte genom försäljning förvandla det direkt i betalningsmedel. Hans värdepapper hade bl.a. bestämmelsen att fungera som reservkapital och som sådant har det nu fungerat. Mellan A och banken har alltså försiggått en tillfällig ömsesidig kapitalöverföring, så att A inte erhållit något tillskottskapital (tvärtom!) men väl de erforderliga betalningsmedlen. För banken var affären däremot en tillfällig placering av penningkapital i form av ett lån, en förvandling av penningkapitalet från en form till en annan, och denna förvandling är just banksystemets väsentliga funktion.
Tredje fallet. - A har låtit diskontera en växel i banken och fått beloppet därför kontant efter avdrag av diskontot. I detta fall har han sålt en icke likvid form av penningkapital till banken mot värdebeloppet i en likvid form; den ännu löpande växeln mot kontanter. Växeln är nu bankens egendom. Detta ändrar inte att vid bristande betalning den siste endossenten A häftar i skuld till banken för beloppet; detta skuldförhållande delar han med de andra endossenterna och utställaren, mot vilka han å sin sida har ersättningsanspråk. Här föreligger alltså inte något förskott utan ett alldeles vanligt köp. A har ingenting att betala tillbaka till banken, den gottgör sig genom att inkassera växeln när den förfaller. Också här har en ömsesidig kapitalöverföring försiggått mellan A och banken och detta alldeles som vid köp och försäljning av varje annan vara, just därför har A inte fått något kapital i tillskott. Vad han behövde och fick var betalningsmedel, och han fick dem genom att banken förvandlade den ena formen av hans penningkapital - växeln - till den andra - pengar. Om ett verkligt kapitalförskott kan det alltså vara tal bara i första fallet. I andra och tredje fallet på sin höjd endast i den meningen som man vid varje kapitalplacering "förskotterar kapitalet". I denna mening förskotterar banken penningkapital åt A; men för A är det penningkapital endast i den meningen att det är en del av hans kapital överhuvud taget, och han begär och utnyttjar det inte speciellt som kapital utan speciellt som betalningsmedel. Eljest vore även varje vanlig varuförsäljning, genom vilken man förskaffar sig betalningsmedel, att anse som ett mottaget kapitalförskott. - FE.]
Ifråga om en privatbank med sedelutgivning föreligger den skillnaden, att ifall dess sedlar varken stannar i den lokala cirkulationen eller återvänder i form av depositioner eller betalning för förfallna växlar, kommer de i händerna på folk som banken måste betala guld eller Bank of Englands sedlar i utväxling. Då representerar förskottet av dessa sedlar i detta fall förskott av Bank of Englands sedlar eller av guld, som är samma sak för banken, alltså en del av dess bankkapital. Detta gäller också om fall då Bank of England själv eller någon annan bank, som är underkastad lagen om maximerad sedelutgivning, måste försälja värdepapper för att dra sina egna sedlar ur cirkulationen och sedan åter utge dem i förskott; här representerar deras egna sedlar en del av deras mobiliserade bankkapital.
Till och med om cirkulationen vore rent metallisk, kunde samtidigt 1) ett guldutflöde [här menas uppenbarligen ett guldutflöde som åtminstone till en del går till utlandet - FE.] tömma skattkammaren och 2) då guldet huvudsakligen begäres av banken bara för att saldera betalningar (att avsluta tidigare transaktioner), så kunde dess förskott i värdepapper växa starkt men komma tillbaka i form av depositioner eller i återbetalning av förfallna växlar; så att å ena sidan vid tillväxt av värdepapper i bankens portfölj dess totala skatt blev mindre men den å andra sidan innehade samma summa som gäldenär till sina insättare som den tidigare hade som ägare.
Det har tidigare förutsatts, att förskotten göras i sedlar, alltså medföra åtminstone en tillfällig om också snabbt försvinnande ökning av sedelutgivningen. Detta är emellertid inte nödvändigt. I stället för att lämna papperssedlar kan banken öppna en bokkredit för A. Genom detta blir alltså denne, bankens låntagare, skenbart insättare. Han betalar sina fordringsägare med check på banken och mottagaren betalar den åter till sin bankir, som byter ut den mot en på honom löpande check i Clearing House. I detta fall förekommer ingen mellankomst av sedlar, och hela transaktionen begränsas till att banken, för en fordran den har, blir salderad med en check på sig själv, medan dess verkliga gottgörelse består i en kreditfordran på A. I detta fall har den förskotterat honom en del av sitt bankkapital såsom varande dess egna skuldfordringar.
Såvida denna efterfrågan på penningackomodation är efterfrågan på kapital, så gäller den enbart penningkapital; kapital från bankirens ståndpunkt, nämligen guld - vid guldutflöde till utlandet - eller nationalbankens sedlar, som privatbanken kan erhålla endast genom köp mot en ekvivalent och som därför för denna betyder kapital. Eller slutligen handlar det om räntebärande värdepapper, statspapper, aktier etc., som måste säljas för att skaffa guld eller sedlar. Men dessa är, om de är statspapper, kapital endast för den som köpt dem, för vilken de alltså representerar han köppris, det kapital han investerat i dem; i och för sig är de inte kapital utan blotta skuldfordringar; är de hypotek, blotta anvisningar på framtida jordränta; är de aktier i övrigt, blotta egendomsanspråk som berättigar till erhållande av framtida mervärde. Alla dessa ting är inte verkligt kapital, de bildar inga beståndsdelar av kapitalet och är inte heller i och för sig några värden. Genom liknande transaktioner kan också pengar som tillhör banken förvandlas till depositioner, så att banken i stället för ägare blir låntagare och därigenom behåller sina pengar under en annan rubrik. Hur viktigt detta än är för banken själv, så ändrar det inte kvantiteten av reservkapital eller ens av penningkapital som är tillgängligt inom ett särskilt land. Kapital figurerar här alltså enbart som penningkapital, och, om det inte föreligger i verklig penningform, som ren kapitaltitel. Detta är mycket viktigt, då brist eller trängande efterfrågan på bankkapital förväxlas med en minskning av det verkliga kapitalet, som dock i sådana fall tvärtom finns i överflöd i form av produktionsmedel och produkter som pressar marknaderna.
Nu förklaras alltså mycket enkelt hur mängden av de värdepapper som banken håller som täckning växer, hur det tilltagande anspråket på penningackomodation kan tillgodoses av banken vid konstant eller avtagande totalmängd av omloppsmedel. Denna totalmängd hålles därvid inom sina skrankor under sådana tider av penningbrist på två sätt: 1) genom guldutflöde; 2) genom efterfrågan på pengar som rent betalningsmedel, då de utgivna sedlarna omedelbart flyter tillbaka eller då transaktionen medelst bokkredit avvecklas utan att sedlar lämnas; då alltså en ren kredittransaktion förmedlar betalningarna, vilkas avslutande var affärens enda syfte. Det är speciellt för penningen, att där den fungerar enbart för saldering av betalningar (och i kristider tas lån inte för att betala utan för att köpa; för att avveckla tidigare affärer, inte för att inleda nya) dess cirkulation är krympande eller försvinnande, t.o.m. om denna saldering inte försiggår utan all mellankomst av pengar, enbart genom ren kreditoperation; att alltså vid starkt behov av penningackomodation en oerhörd mängd av dessa transaktioner kan försiggå utan att cirkulationen utvidgas. Men enbart det faktum, att Bank of Englands cirkulation förblir stabil eller t.o.m. avtar samtidigt som den presterar en stark penningackomodation bevisar ingalunda utan vidare som Fullarton, Tooke och andra antar (till följd av deras misstag att penningackomodation är liktydigt med upptagande av "capital on loan", av tillskottskapital), att penningens cirkulation (banksedlarnas) i dess funktion som betalningsmedel inte tilltar och utvidgas. Då sedlarnas cirkulation som köpmedel avtar i tider av affärsstockning, då sådan stark ackomodation är nödvändig, kan penningens cirkulation som betalningsmedel tillta, medan cirkulationens totalsumma, summan av de som köpmedel och betalningsmedel fungerande sedlarna, ändå förblir stabil eller t.o.m. avtar. Cirkulationen av banksedlar som betalningsmedel, vilka genast strömmar tillbaka till den utgivande banken, är i dessa ekonomers ögon inte någon cirkulation.
Om cirkulationen som betalningsmedel tilltar i högre grad än den avtar som köpmedel, så skulle totalcirkulationen växa, fastän mängden som köpmedel fungerande pengar betydligt avtagit. Och detta inträffar verkligen under vissa moment av krisen, nämligen vid kreditens fullständiga sammanbrott, då inte bara varor och värdepapper är osäljbara utan även växlarna blivit omöjliga att diskontera och ingenting annat gäller än kontant betalning eller, som köpmannen säger: kassa. Då Fullarton o. a. inte förstår, att cirkulationen av sedlar som betalningsmedel är det karaktäristiska för sådana tider av penningnöd, behandlar de detta fenomen som tillfälligt.
"With respect again to those examples of eager competition for the possession of banknotes, which characterise seasons of panic and which may sometimes, as at the close of 1825, lead to a sudden, though only temporary, enlargement of the issues, even while the efflux of bullion is still going on, these, I apprehend, are not to be regarded as among the natural or necessary concomitants of a low exchange; the demand in such cases is not for circulation" (skulle heta cirkulation som köpmedel) "but for hoarding, a demand on the part of alarmed bankers and capitalists which arises generally in the last act of the crisis" (alltså som reserv för betalningsmedel) "after a long continuation of the drain, and is the precursor of its termination." <"Återigen angående det exempel på häftig konkurrens om innehav av banksedlar, vilket karaktäriserar perioder av panik, och ibland, som i slutet av 1825, kan leda till en plötslig ehuru endast tillfällig utvidgning av sedelutgivningen, även då guldutflödet fortfarande pågår. Jag menar, att detta inte ska betraktas som en naturlig och nödvändig följdföreteelse till en låg växelkurs; efterfrågan gäller i sådana fall inte cirkulationen" (...) "utan skattbildningen. Det är en efterfrågan från förskräckta bankirers och kapitalisters sida. Den uppstår vanligen i sista akten av krisen" (...) "sedan guldutflödet länge pågått, och är ett förebud om att denna är nära sitt slut."> (Fullarton, s. 130.)
Redan vid analysen av penningen som betalningsmedel (Bok I., Kap. III. 3 b) klargjordes hur penningen vid ett häftigt avbrott av betalningskedjan slår om från blott ideell form till en konkret och samtidig absolut form av värde gentemot varorna. Några exempel på detta gavs därstädes, not 84 och 85. Själva detta avbrott är dels verkan, dels orsak till att krediten skakas och till de omständigheter som åtföljer denna rubbning: överfyllda marknader, minskning av varornas värde, produktionsavbrott etc.
Men klart är, att Fullarton förvandlar skillnaden mellan pengar som köpmedel och pengar som betalningsmedel till en falsk skillnad mellan currency och kapital. Till grund för detta ligger återigen bankirens trångsynta föreställning om cirkulationen. -
Vidare kan man fråga: Vad fattas då i sådana tider av knapphet, är det kapital eller är det pengar i dess egenskap av betalningsmedel? Och detta är en välkänd tvistefråga.
Till en början står det klart, såvida knappheten visar sig i guldutflöde, att vad som begäres är internationellt betalningsmedel. Men pengar i dess form av internationellt betalningsmedel är guld i dess realitet som värdefull metallsubstans, som värdemassa. Pengar är samtidigt kapital, men inte kapital som varukapital utan som penningkapital, kapital inte i form av varor utan i form av pengar (och som sådana i ordets eminenta mening, i vilken de existera som allmän världsmarknadsvara). Det föreligger här inte någon motsats mellan efterfrågan på pengar som betalningsmedel och pengar som kapital. Motsatsen föreligger mellan kapitalet i dess form som pengar och dess form som vara; och den form i vilken det här begäres och den enda där det kan fungera är dess penningform.
Bortsett från denna efterfrågan på guld (eller silver) kan man inte säga, att det under sådana kristider råder någon brist på kapital. Under alldeles speciella förhållanden, som höjda spannmålspriser, bomullsbrist etc., kan det förekomma; men dessa företeelser åtföljer ingalunda nödvändigtvis eller regelmässigt sådana tider; därför kan inte existensen av en sådan kapitalbrist utan ytterligare undersökning bevisa att ett behov av penningackomodation föreligger. Tvärtom. Marknaderna är överfyllda, översvämmade med varukapital. Det är alltså i varje fall inte brist på varukapital, som förorsakar knappheten. Vi kommer senare tillbaka till denna fråga.
Nu gäller det att undersöka vad bankkapitalet består av.
Vi har nyss sett, att Fullarton och andra förvandlar skillnaden mellan pengar som cirkulationsmedel och pengar som betalningsmedel (även som världspengar, beträffande guldutflödet) till en skillnad mellan cirkulation (currency) och kapital.
Den underliga roll som kapitalet här spelar är skälet till att lika sorgfälligt som den upplysta ekonomin försökte inprägla att penningen inte är kapital, lika sorgfälligt inpräglar denna bankirekonomi, att penningen i själva verket är kapitalet par excellence.
Vi ska visa vid de senare undersökningarna, att penningkapitalet härvid emellertid förväxlas med "moneyed capital" i betydelsen räntebärande kapital, medan i den förstnämnda betydelsen penningkapitalet alltid bara är en genomgångsform för kapitalet, åtskild från dess andra former, varukapitalet och det produktiva kapitalet.
Bankkapitalet består av 1) kontanta pengar, guld eller sedlar, 2) värdepapper d.v.s. växlar, som är löpande och tid efter annan förfaller och vilkas diskontering utgör bankirens egentliga verksamhet; och offentliga värdepapper som statspapper, skattkammarväxlar, aktier av alla slag, kort sagt räntebärande papper, som emellertid väsentligt skiljer sig från växlarna. Härtill kan även räknas hypotek. Det kapital, som sammansättes av dessa faktiska beståndsdelar, åtskiljes i sin tur i bankirens investerade kapital och de depositioner som bildar hans "banking capital" eller upplånade kapital. I fråga om banker med sedelutgivning tillkommer dessutom sedlarna. Depositioner och sedlar lämnar vi till en början utanför. Så mycket är klart, att det inte innebär någon förändring i bankirkapitalets faktiska beståndsdelar - pengar, växlar, depositionspapper - om dessa olika element representerar hans eget kapital eller depositioner, andras kapital. Samma indelning kvarstår antingen han driver sin affär enbart med eget kapital eller han driver den enbart med hos honom deponerat kapital.
Det räntebärande kapitalets form gör att varje bestämd och regelbunden penningreveny framstår som kapitalränta, antingen den härrör ur ett kapital eller ej. Först förvandlas penninginkomsten till ränta, och med räntan finner man också det kapital varur den härrör. Likaså framstår i och med det räntebärande kapitalet varje värdesumma som kapital, så snart den inte utges som reveny; nämligen som huvudsumma (principal) i motsats till den möjliga eller verkliga ränta som den kan avkasta.
Saken är enkel: säg att genomsnittsräntefoten är 5% per år. En summa av 500 £ skulle alltså, förvandlad i räntebärande kapital, årligen inbringa 25 £. Varje fast årlig inkomst om 25 £ betraktas därför som ränta på ett kapital om 500 £. Detta är och förblir dock en rent illusorisk föreställning, utom i det fall att källan till de 25 £, antingen denna nu är ett rent egendomsanspråk resp. skuldfordran eller ett verkligt produktionselement som t.ex. ett jordstycke, direkt är möjlig att överföra eller erhåller en form i vilken den kan överföras. Låt oss ta som exempel statsskuld och arbetslön.
Staten måste årligen betala sina borgenärer ett visst kvantum ränta för det upplånade kapitalet. Borgenären kan i detta fall inte säga upp sin fordran hos gäldenären utan bara sälja sin fordran, d.v.s. sin ägotitel på den. Kapitalet själv har konsumerats, givits ut av staten. Det existerar inte mer. Vad statsborgenären besitter är 1) skuldbevis på staten, på låt oss säga 100 £; 2) detta skuldbevis ger honom anspråk på de årliga statsinkomsterna, d.v.s. den årliga produkten av skatterna, för ett visst belopp, säg 5 £, eller 5%; 3) han kan godtyckligt sälja detta skuldbevis om 100 £ till annan person. Är räntefoten 5% och statsgaranti därtill förutsatt, så kan ägaren A sälja skuldbeviset till B för i regel 100 £, ty för B är det detsamma som om han årligen lånar ut 100 £ till 5% eller om han genom betalning av 100 £ tillförsäkrar sig en årlig tribut av staten till beloppet 5 £. Men i alla dessa fall förblir kapitalet, som vars avkomling (ränta) statsbetalningen betraktas, illusoriskt, fiktivt kapital. Inte bara så att summan som lånades till staten överhuvud inte mer existerar. Den var överhuvud aldrig bestämd att bli utgiven, investerad som kapital, och endast genom att investeras som kapital hade den kunnat förvandlas till ett värde som bevaras. För originalborgenären A representerar den honom tillfallande delen av den årliga skatten ränta på hans kapital liksom för ockraren den honom tillfallande delen av slösarens förmögenhet, fastän i båda fallen den lånade penningsumman inte utges som kapital. Möjligheten att sälja skuldsedeln på staten representerar för A huvudsummans eventuella tillbakaflöde. Vad B angår är, sett från hans privata ståndpunkt, hans kapital investerat som räntebärande kapital. I sak har han endast trätt in i stället för A och köpt dennes skuldfordran på staten. Dessa transaktioner må mångfaldigas aldrig så mycket, statsskuldkapitalet förblir rent fiktivt, och från det ögonblick statsskuldsedlarna blev osäljbara skulle skenet av kapital falla bort. Inte desto mindre har, som vi strax ska se, detta fiktiva kapital sin egen rörelse.
Vi ska nu betrakta arbetskraften i motsats till statsskuldskapitalet, där ett minus framträder som kapital - just som det räntebärande kapitalet överhuvud taget är källan till alla förvridna former, som t.ex. skulder i bankirens föreställning kan uppträda som varor. Arbetslönen uppfattas här som ränta och därmed arbetskraften som det kapital som avkastar denna ränta. Är t.ex. arbetslönen för ett år 50 £ och står räntefoten vid 5%, så gäller den årliga arbetskraften lika med ett kapital om 1.000 £. Det förvridna kapitalistiska föreställningssättet når här sin höjdpunkt, då man i stället för att förklara kapitalets värdeförökning ur arbetskraftens exploatering vänder på förhållandet och förklarar arbetskraftens produktivitet med att arbetskraften själv är detta mystiska räntebärande kapital. Under andra hälften av 1600-talet (t.ex. hos Petty) var detta en älsklingsföreställning, som emellertid också nu för tiden på fullt allvar brukas dels av vulgärekonomer, dels och huvudsakligen av tyska statistiker.[92*] Här inträder tyvärr två omständigheter, som gör denna huvudlösa föreställning ännu mera osmaklig. För det första, att arbetaren måste arbeta för att få denna ränta, och för det andra, att han inte kan öka sin arbetskrafts kapitalvärde genom överföring av mervärde. I stället är det årliga värdet av hans arbetskraft lika med hans årliga genomsnittslön, och det han måste ge dess köpare i ersättning genom sitt arbete är detta värde själv plus mervärdet, dess värdeförökning. I slavsystemet har arbetaren ett kapitalvärde, nämligen sitt köppris. Och om han hyres ut, ska den som hyr honom för det första betala räntan på köppriset och därtill ersätta kapitalets årliga förslitning.
Att bilda fiktivt kapital kallar man att kapitalisera. Man kapitaliserar varje regelbunden inkomst, i det man beräknar den efter genomsnittsräntefoten som den avkastning ett kapital utlånat till denna räntefot skulle ge. Så vore t.ex., om den årliga inkomsten = 100 £ och räntefoten = 5%, dessa 100 £ den årliga räntan på 2.000 £, och dessa 2.000 £ gäller nu som kapitalvärde för den juridiska ägotiteln till de 100 £ årligen. För den som köper denna ägotitel representerar då de 100 £ årlig inkomst i verkligheten förräntning av hans investerade kapital till 5%. Allt sammanhang med kapitalets verkliga värdeförökningsprocess är sålunda spårlöst försvunnen och föreställningen om kapitalet som en sig själv värdeökande automat befästes.
Även då skuldsedeln - värdepapperet - inte representerar ett rent illusoriskt kapital vilket det gör när det gäller statsskulden, är kapitalvärdet av detta papper en ren illusion. Vi har tidigare sett, hur kreditväsendet frambringar associerat kapital. Papper gäller som ägotitlar vilka representerar sådant kapital. Aktier i järnvägs-, gruv-, sjöfarts- och andra bolag representerar verkligt kapital, nämligen det i dessa företag anlagda och fungerande kapitalet eller den penningsumma som delägarna satsat för att utge som kapital i sådana företag. Varvid det ingalunda är uteslutet att de också kan representera rena svindelföretag. Men detta kapital existerar inte dubbelt, ena gången som kapitalvärde på ägotitlarna, aktierna, och andra gången som det i dessa företag verkligen investerade eller för investering avsedda kapitalet. Det existerar bara i den senare formen, och aktien är ingenting annat än en ägotitel, en andel i det mervärde som kan realiseras. A kan sälja denna titel till B och B sälja den till C. Dessa transaktioner ändrar ingenting i saken. A eller B har då förvandlat sin titel till kapital men har förvandlat sitt kapital till en ren ägotitel på det mervärde som aktiekapitalet förväntar.
Dessa ägotitlars självständiga rörelse, inte bara statsinkomsternas utan även aktiernas, ger en skenbar bekräftelse på illusionen att de skulle vara verkligt kapital vid sidan om det kapital eller det anspråk för vilket de eventuellt gäller som titel. De blir nämligen förvandlade till varor, vilkas pris har en egen karaktär och etablering. Deras marknadsvärde bestämmes på ett annat sätt än deras nominalvärde utan att värdet (om också värdeökningen) av det verkliga kapitalet ändras. A ena sidan fluktuerar deras marknadsvärde med höjd och säkerhet av de avkastningar på vilka de ger rättsanspråk. Är nominalvärdet för en aktie, d.v.s. den inbetalda summa aktien ursprungligen representerar, 100 £, och avkastar företaget 10% i stället för 5%, så stiger dess marknadsvärde vid i övrigt lika förhållanden och vid en räntefot av 5% till 200 £, ty kapitaliserad till 5% representerar den nu fiktivt kapital på 200 £. Den som köper den till 200 £ erhåller 5% reveny av denna kapitalinvestering. Tvärtom ifall avkastningen från företaget avtar. Marknadsvärdet för dessa pengar är delvis spekulativt, då det bestämmes inte bara genom den verkliga inkomsten utan genom den förväntade, i förväg beräknade. Men förutsättes det verkliga kapitalets värdeökning som konstant eller, där inget kapital existerar som ifråga om statsskulderna, den årliga avkastningen som lagligt fastställd och även i övrigt tillräckligt säker, så stiger och faller priset på dessa värdepapper omvänt mot räntefoten. Stiger räntefoten från 5 till 10%, så representerar ett värdepapper som tillförsäkrar en avkastning av 5 £ ju bara ett kapital om 50 £. Faller räntefoten till 21/2%, så representerar samma värdepapper ett kapital om 200 £. Dess värde är alltid bara den kapitaliserade avkastningen, d.v.s. avkastningen beräknad på ett fiktivt kapital efter den gällande räntefoten. I tider av knapphet på penningmarknaden, kommer dessa värdepapper alltså att falla i pris av två skäl; för det första för att räntefoten stiger, för det andra för att de i stor mängd kastas ut på marknaden för att realiseras i pengar. Dessa prisfall försiggår oberoende av om avkastningen som dessa papper tillförsäkrar sin ägare, är konstant som ifråga om statliga värdepapper, eller om värdeförmeringen av det verkliga kapital de representerar, som vid industriföretag, möjligen också drabbas av störningen i reproduktionsprocessen. I sistnämnda fall tillkommer då utom den omnämnda värdeminskningen ytterligare en annan. Men så snart stormen är över, stiger dessa papper åter till sin förra höjd, såvida de inte representerar rena svindelföretag eller sådana som gått i konkurs. Deras värdeminskning under krisen verkar som ett kraftigt medel för centralisation av penningförmögenheten.[93*]
Såvida en värdeminskning eller värdestegring på dessa papper är oberoende av värderörelsen hos det verkliga kapital, som de representerar, är en nations rikedom precis lika stor efter som före värdeminskningen eller värdestegringen.
"Den 23 oktober 1847 hade de offentliga fonderna och kanal- och järnvägsaktierna redan minskat i värde med 114.725.225 £" (Morris, chef för Bank of England. Vittnesmål i rapporten om Commercial Distress 1847-48).
Såvida deras värdeminskning inte var ett uttryck för ett verkligt stillestånd i produktion eller samfärdsel på järnvägar och kanaler eller nedläggning av påbörjade företag eller ödslande av kapital i positivt onyttiga företag, blev nationen inte ett öre fattigare genom att dessa såpbubblor av nominellt penningkapital brusto.
Alla dessa papper är i verkligheten ingenting annat än ackumulerade anspråk, rättstitlar på kommande produktion, vilkas penning- eller kapitalvärde antingen inte alls representerar något kapital, som i fråga om statsskulden, eller regleras oberoende av det verkliga kapitals värde som de representerar.
I alla länder med kapitalistisk produktion existerar en oerhörd mängd s.k. räntebärande kapital eller moneyed capital i denna form. Och med ackumulation av penningkapital menas till stor del ingenting annat än ackumulation av dessa anspråk på produktionen, en ackumulation av marknadspriset, det illusoriska kapitalvärdet av dessa anspråk.
En del av bankirkapitalet är nu investerat i dessa s.k. räntebärande papper. Denna del är i sig själv en del av reservkapitalet, som inte fungerar i de verkliga bankaffärerna. Den mest betydande delen består av växlar, d.v.s. betalningslöften från industrikapitalister eller köpmän. För penningutlånaren är dessa växlar räntebärande papper; d.v.s. när han köper dem drar han av ränta för den återstående löptiden. Detta kallas att diskontera. Det beror alltså på den gällande räntefoten hur stort avdraget är från den summa som växeln representerar. -
Den sista delen av bankirens kapital består av hans penningreserv av guld eller sedlar. Depositionerna står, om de inte är bundna för längre tid genom kontrakt, ständigt till insättarnas förfogande, de befinner sig i ständig fluktuation. Men om några tar ut, sätter andra in, så att det allmänna genomsnittsbeloppet fluktuerar obetydligt under tider av normal affärsverksamhet.
Bankernas reservfonder i länder med utvecklad kapitalistisk produktion uttrycker alltid ett genomsnitt av kvantiteten pengar som existerar som skatt, och själva denna skatt består i sin tur till en del av papper, blotta anvisningar på guld, som emellertid inte är några självständiga värden. Den största delen av bankirkapitalet är därför fiktivt och består av skuldfordringar (växlar), statspapper (som representerar förgånget kapital) och aktier (anvisningar på kommande avkastning). Varvid inte får förgätas, att kapitalets penningvärde, som dessa papper i bankirens pansarklädda kassavalv representerar, t.o.m. om de är anvisningar på säkra avkastningar (som i fråga om statspapper) eller om de är ägotitlar på verkligt kapital (som i fråga om aktier), är helt och hållet fiktivt och regleras så att de avviker från värdet av det verkliga kapital, som de åtminstone delvis representerar; eller när de representerar enbart fordran på avkastning men inte något kapital, uttryckes deras fordran trots att den gäller samma avkastning i ständigt växlande fiktivt penningkapital. Därtill kommer ytterligare, att en stor del av detta fiktiva bankirkapital inte representerar bankirens eget kapital utan allmänhetens, som deponerar hos honom med eller utan ränta.
Depositionerna göras alltid i pengar, guld eller sedlar, eller i anvisningar på sådana. Med undantag för reservfonden, som allt efter den verkliga cirkulationens behov sammandrages eller utvidgas, befinner sig dessa depositioner i verkligheten alltid i händerna på de industrikapitalister och köpmän, som diskonterar sina växlar och gör sina investeringar med dem å ena sidan och å andra sidan i händerna på köpmän i värdepapper (börsmäklare) eller privatpersoner som sålt sina värdepapper eller i händerna på regeringen (i fråga om skattkammarväxlar och nya lån). Depositionerna själva spelar en dubbel roll. Å ena sidan blir de, som nyss har nämnts, utlånade som räntebärande kapital och finns alltså inte i bankernas kassor utan figurerar endast i deras böcker som insättarnas tillgodohavanden. Å andra sidan har de en funktion som sådana rena bokföringsposter, såvida insättarnas ömsesidiga tillgodohavanden utjämnas och avskrivas gentemot varandra genom checker på deras depositioner, varvid det är alldeles likgiltigt om depositionerna ligger hos samma bankir, så att denne avskriver de olika kontona mot varandra, eller om detta sker genom olika banker som byta sina checker mot varandra och bara utbetalar det överskjutande.
Med utvecklingen av det räntebärande kapitalet och kreditsystemet synes allt kapital fördubbla sig och på sina ställen tredubbla sig genom det olika sätt på vilket samma kapital eller också bara samma skuldfordran framträder hos olika innehavare under olika former.[94*] Den största delen av dessa "penningkapital" är rent fiktiv. Samtliga depositioner med undantag för reservfonden är ingenting annat än tillgodohavanden hos bankiren, vilka emellertid aldrig existerar som insättningar. Såvida de tjänar giroaffärer fungerar de som kapital för bankirerna, sedan dessa har lånat ut dem. De betalar sinsemellan de ömsesidiga anvisningarna på de icke existerande depositionerna genom inbördes avräkning på dessa tillgodohavanden.
A. Smith säger med avseende på den roll kapitalet spelar i penningutlåningen:
"Till och med i penningaffärer är penningen fortfarande ingenting annat än en anvisning, som överför sådana kapital som deras ägare inte kan bruka ur en hand till en annan. Dessa kapital kan vara proportionellt mycket större än den penningsumma som tjänar som verktyg för deras överförande; samma mynt eller sedlar tjänstgör vid många olika lån efter varandra lika väl som vid många olika inköp. A lånar t.ex. 1.000 £ till W, varmed W genast köper av B för 1.000 £ varor. Då B inte själv har någon användning för pengarna, lånar han identiskt samma mynt eller sedlar till X, varmed X åter köper varor av C för 1.000 £. På samma sätt och av samma skäl utlånar C pengarna till Y, som åter köper varor med dem av D. Så kan samma enheter guld eller papper under loppet av några få dagar tjäna till förmedling av tre olika lån och tre olika inköp, till värdet lika med hela beloppet av dessa enheter. Vad de tre penningägarna, A, B och C, överlämnar till de tre låntagarna W, X och Y är makten att göra dessa inköp. I denna makt består såväl värdet som nyttan av dessa lån. Det kapital, som lånats av de tre penningägarna, är lika med värdet på de varor som kunde köpas därmed och tre gånger större än värdet av de pengar med vilka köpen göras. Trots detta kan alla dessa lån vara fullkomligt säkra, då de varor som de olika gäldenärerna köper användas så, att de i sinom tid inbringar ett lika värde i guld- eller papperspengar jämte en profit. Och lika väl som samma pengar kan tjäna till förmedling av olika lån till sitt tredubbla eller t.o.m. trettiofaldiga värde, likaväl kunna de många gånger efter varandra tjäna som medel till återbetalning. (Bok II, kap. IV. [71].)
Då samma mynt och sedlar kan användas för många olika inköp alltefter sin cirkulationshastighet, så kan de lika väl användas för många olika lån, ty inköpen för dem från en person till en annan och lånet är bara ett överförande från en person till en annan utan förmedling av något köp. För varje säljare representerar penningen den förvandlade formen av hans vara. I dessa tider, då varje värde uttryckes som kapitalvärde, representerar den i de olika lånen en rad olika kapital. Detta är bara ett annat uttryck för den tidigare satsen, att penningen kan realisera olika varuvärden i följd efter varandra. På samma gång tjänar den som cirkulationsmedel för att befordra realkapital från en person till en annan. Men vid utlåning är det inte som cirkulationsmedel den går ur hand till hand. Så länge den finns hos långivaren är den inte cirkulationsmedel utan hans kapitals värdeexistens, och i denna form överför han den vid lånetransaktionen. Hade A lånat pengarna till B och B till C utan förmedling av köp, så skulle samma pengar inte representera tre kapital utan bara ett, bara ett kapitalvärde. Hur många kapital de verkligen representerar, det hänger på hur många gånger de fungera som värdeform för olika varukapital.
Det samma som A. Smith säger om lån i allmänhet gäller om depositionerna, som ju endast är ett särskilt namn för de lån som allmänheten lämnar till bankirerna. Samma mynt eller sedlar kan tjäna som instrument för ett godtyckligt antal depositioner.
"Det är obestridligen riktigt, att de 1.000 £ som någon i dag deponerat hos A i morgon åter utgivas och bildar en deposition hos B. Dagen efter kan de, utbetalade genom B, bilda en deposition hos C och så vidare i det oändliga. Samma 1.000 £ i pengar kan därför mångfaldigas genom en rad av överföringar till en absolut obestämbar summa av depositioner. Därför är det möjligt, att 9/10 av alla depositioner i Det förenade Konungariket inte har någon annan realitet än anteckningarna i böckerna hos de bankirer som var och en ska göra avräkning för dem ... Så t.ex. var i Skottland, där penningomloppet aldrig utgjorde mer än 3 miljoner £, depositionerna 27 miljoner. Om det nu inte uppstod någon allmän anstormning mot bankerna för depositionernas skull, så kunde samma 1.000 £, om de skickades samma väg tillbaka med samma lätthet utjämna en likaså obestämbar summa. Då samma 1.000 £ med vilka någon i dag utjämnar en skuld till en detaljhandlare i morgon kan utjämna dennes skuld till köpmannen, dagen därpå köpmannens skuld till banken, och så vidare utan slut; så kan samma 1.000 £ vandra ur hand i hand och från bank till bank och utjämna varje tänkbar summa av depositioner." (The Currency Theory Reviewed, s. 62-63.)
Liksom allting i detta profitsystem fördubblar och tredubblar sig och förvandlas till blotta hjärnspöken, så gäller detta även om "reservfonden", där man äntligen tror sig stöta på något reellt.
Låt oss höra mr Morris, chef för Bank of England:
"Privatbankernas reserver finnas i Bank of England i form av depositioner ... En export av guld inverkar i första hand uteslutande på Bank of Englands reserver; men den skulle likväl komma att inverka på de andra bankernas reserver, i den mån som den är ett utflöde av en del av den reserv som de har i vår bank. Detta skulle inverka på reserven i alla banker i hela landet." (Commercial Distress, 1847/48 [Nr. 3.639, 3.642].)
Till slut visar det sig alltså att reservfonderna i verkligheten är Bank of Englands reservfond.[95*] Men också denna reservfond har en dubbel existens. Reservfonden i banking department är lika med det överskott av sedlar, som banken är berättigad att utge utöver de cirkulerande sedlarna. Legalt maximum för sedelutgivningen är = 14 miljoner (för detta kräves ingen metallisk reserv; det är statens skuld till banken i ungefärligt belopp) plus den ädelmetallreserv som finns i bankens förråd. Om alltså denna reserv är 14 miljoner £, så kan banken ge ut 28 miljoner £ i sedlar, och om 20 miljoner av dessa cirkulerar, så är reservfonden i banking department 8 miljoner. Dessa 8 miljoner sedlar är då lagligen det bankirkapital som banken disponerar och samtidigt reservfond för dess depositioner. Sker nu ett guldutflöde som minskar metallreserven med 6 miljoner - varför lika mycket sedlar måste förintas - så skulle reserven i banking department sjunka från 8 till 2 miljoner. Å ena sidan skulle banken höja sin räntefot betydligt; å andra sidan skulle de banker som har deponerat hos den och de andra insättarna upptäcka att reservfonden för deras egna tillgodohavanden hos banken starkt avtog. 1857 hotade de fyra största aktiebankerna i London att om Bank of England inte utverkade ett "kungligt brev" om upphävande av 1844 [64] år banklag[96*], skulle de dra tillbaka sina depositioner, vilket skulle ha gjort banking department bankrutt. På detta sätt kan banking department göra konkurs, som 1847, under det att åtskilliga miljoner (1847 t.ex. 8 miljoner) ligger i issue department som garanti för de cirkulerande sedlarnas konvertibilitet. Detta är emellertid också illusoriskt.
"Den stora del av depositionerna, för vilken bankirerna själva inte har någon omedelbar efterfrågan, överföras till bill-brokers" (bokstavligen växelmäklare, i sak till hälften bankirer), "som i stället ger bankiren handelsväxlar som säkerhet för förskottet. Dessa växlar har de redan diskonterat för folk i London och landsorten. En bill-broker är inför bankiren ansvarig för återbetalningen av money at call" (pengar som vid anfordran omedelbart ska återbetalas); "och denna typ av affärer har en så väldig omfattning, att mr Neave, nuvarande chef för Bank of England, i sitt vittnesmål säger: Vi vet, att en broker hade miljoner och vi hade skäl att antag att en annan hade mellan 8 och 10 miljoner; en hade 4, en annan 31/2, en tredje mer än 8. Jag talar om depositioner hos brokers." (Report of Committee on Bank Acts 1857-58. s. 5, avd. nr 8.)
"Londons bill-brokers ... utförde sitt enorma geschäft utan någon som helst reserv i kontanter; de förlitade sig på intäkterna av sina undan för undan förfallande växlar eller i nödfall på sin makt att erhålla förskott av Bank of England mot att deponera de av dem diskonterade växlarna" [a.a., s. VIII, Nr. 17]. - "Två firmor av bill-brokers i London inställde sina betalningar 1847; båda återupptog senare affärerna. 1857 inställde de åter betalningarna. Den ena firmans skulder var 1847 i runt tal 2.683.000 £ vid ett kapital om 180.000 £; samma firmas skulder var 1857 = 5.300.000 £, medan kapitalet sannolikt inte utgjorde mer än 1/4 av vad det varit 1847. Den andra firmans passiva var båda gångerna mellan 3 och 4 miljoner vid ett kapital om inte mer än 45.000 £." (Sammastädes, avd. 52.)
Vi närmar oss nu de enda svåra frågorna när det gäller kreditväsendet. De är följande.
För det första: Det egentliga penningkapitalets ackumulation. I vad mån är den ett tecken på verklig ackumulation av kapitalet, d.v.s. på reproduktion i utvidgad skala, och i vad mån är den det inte? Kapitalets s.k. överflöd, ett uttryck som alltid brukas enbart om det räntebärande, d.v.s. penningkapitalet, är den bara ett speciellt sätt att uttrycka den industriella överproduktionen eller utgör den ett särskilt fenomen vid sidan av denna? Sammanfaller detta överflöd, detta överutbud av penningkapital, med existensen av stagnerande penningmängder (barrer, guldmynt och banksedlar), så att detta överflöd av verkliga pengar är uttryck och företeelseform för detta överflöd av lånekapital?
Och för det andra? I vad mån uttrycker penningknapphet, d.v.s. brist på lånekapital, en brist på verkligt kapital (varukapital och produktivt kapital)? I vad mån sammanfaller den å andra sidan med brist på pengar som sådana, brist på cirkulationsmedel?
Så långt vi hittills har studerat den säregna formen av penningkapitalets ackumulation och av penningförmögenhetens ackumulation i allmänhet, har den upplöst sig i ackumulation av anspråk på äganderätt till arbete. Ackumulationen av statsskuldkapitalet betyder, som vi har visat, ingenting annat än utökning av en klass statsborgenärer, som är berättigade att för sin räkning lägga beslag på vissa summor av skattebeloppet.[97*] I dessa fakta, då t.o.m. en ackumulation av skulder kan framträda som ackumulation av kapital, visar sig den förvrängning av alla begrepp som försiggår i kreditsystemet i sin fulländning. Dessa skuldsedlar som är utfärdade på det ursprungligen lånade och länge sedan förbrukade kapitalet, dessa pappersduplikat av förintat kapital fungera för sina ägare såtillvida som kapital som de är säljbara varor och därmed kan återförvandlas till kapital.
Egendomsbevis på samhällsföretag, järnvägar, gruvor etc. är, som vi likaledes har sett, visserligen faktiska anspråk på verkligt kapital. Men de ger ingen förfoganderätt över detta kapital. Det kan inte tas tillbaka. De ger bara rättsanspråk på en del av det mervärde som det kommer att förvärva. Men dessa bevis blir pappersduplikat av det verkliga kapitalet på samma sätt som om ett konossement fick ett värde vid sidan av skeppslasten och samtidigt med denna. De blir nominella representanter för icke existerande kapital. Ty det verkliga kapitalet existerar vid sidan om och ändrar inte plats genom att dessa duplikat byter ägare. De blir former av det räntebärande kapitalet, därför att de inte bara garanterar viss avkastning utan också kapitalvärde, genom att sälja dem kan man få detta återbetalat. I den mån som ackumulationen av dessa papper uttrycker ackumulationen av järnvägar, gruvor, ångfartyg etc., i samma mån uttrycker den en utvidgning av den pågående reproduktionsprocessen - just så som en höjd taxering av t.ex. en rörlig förmögenhet uttrycker expansionen av denna förmögenhet. Men som duplikat, som själva kan förvandlas till varor och därmed själva cirkulera som kapitalvärden, är de illusoriska, och deras värdebelopp kan falla och stiga alldeles oberoende av det verkliga kapitalets värderörelse, som de är rättsanspråk på. Deras värdebelopp, d.v.s. deras kursnotering på börsen, har en ofrånkomlig tendens att stiga med räntefotens fall, såvida detta är en enkel följd av profitkvotens fallande tendens och oberoende av penningkapitalets karaktäristiska rörelser. Så att denna imaginära rikedom redan av detta skäl expanderar, när det gäller värdeuttrycket för var och en av dess alikvota delar av ett visst ursprungligt nominalvärde, under den kapitalistiska produktionens utvecklingsgång.[98*]
Vinst och förlust genom prisfluktuationer på dessa egendomsbevis, liksom deras centralisation i händerna på järnvägskungar och liknande, blir enligt sakens natur mer och mer ett resultat av ett spel, som nu blir metoden att förvärva kapitalegendom, i stället för att den förvärvas genom arbete, och det ersätter även det direkta våldet. Denna sorts imaginära penningförmögenhet bildar inte bara en mycket betydande del av de privata penningförmögenheterna utan också av bankirkapitalet som redan nämnts.
Med penningkapitalets ackumulation kunde man även förstå - vi nämner detta bara för att snabbt få det avklarat - ackumulation av rikedom i händerna på bankirer (professionella penningutlånare) som förmedlare mellan privata penningkapitalister å ena sidan och stat, kommuner och reproducerande låntagare å andra sidan; då hela den oerhörda utvecklingen av kreditsystemet, av den samlade krediten överhuvud, exploateras av dem som deras privatkapital. Dessa herrar besitter ständigt kapitalet och inkomsterna i penningform eller i direkta fordringar på pengar. Ackumulationen av denna klass' förmögenhet kan försiggå i mycket olika riktning jämfört med den verkliga ackumulationen, men den bevisar i varje fall, att denna klass tillgodogör sig en god del av denna ackumulation.
Låt oss återföra den föreliggande frågan till ett trängre område. Statspapper liksom aktier och värdepapper av alla slag är investeringssfärer för utlåningsbart kapital, för kapital som är bestämt att bli räntebärande. De är former för utlåning av sådant kapital. Men de är inte i sig själva det investerade lånekapitalet. Å andra sidan, såvida krediten spelar en direkt roll i reproduktionsprocessen: vad industrikapitalisten eller köpmannen behöver, om han vill ha växlar diskonterade eller ta upp ett lån, är varken aktier eller statspapper. Vad han behöver är pengar. Han omplacerar eller säljer alltså dessa värdepapper, om han inte kan skaffa sig pengar på annat sätt. Det är med ackumulation av detta lånekapital vi har att göra här, och speciellt med det lånbara penningkapitalets ackumulation. Det är inte fråga om lån av hus, maskiner eller annat fast kapital. Det är inte heller fråga om de förskott som industrikapitalister och köpmän ger varandra i varor och inom reproduktionsprocessens cirkel, fastän vi måste undersöka också denna punkt närmare; det är uteslutande fråga om de penninglån som görs till industrikapitalister och köpmän genom bankernas förmedling.
Låt oss alltså närmare analysera den kommersiella krediten, d.v.s. den kredit de i reproduktionen sysselsatta kapitalisterna ger varandra. Den bildar kreditsystemets bas. Dess representant är växeln, skuldsedeln med bestämda betalningsterminer, document of deferred payment. Envar lämnar kredit med ena handen och mottar med den andra. Till en början bortser vi helt från bankirkrediten som bildar ett helt annat och väsentligt annorlunda moment. Såvida dessa växlar cirkulera mellan köpmännen själva som betalningsmedel genom att den ene efter den andre endosserar utan att någon diskontering kommer emellan, är det ingenting annat än en överföring av skuldfordran från A till B och ändrar absolut ingenting av sammanhanget. En person ersätter bara en annan. Och t.o.m. i detta fall kan likvidationen försiggå utan mellankomst av pengar. Spinneriägaren A har t.ex. en växel att betala till bomullsmäklaren B, denne till importören C. Om C nu också exporterar garn, vilket ofta nog förekommer, så kan han köpa garn av A mot växel och spinneriägaren A täcka mäklaren B med dennes egen av C i betalning erhållna växel, varvid på sin höjd ett saldo återstår att betala i pengar. Hela transaktionen förmedlar då endast utbytet av bomull och garn. Exportören representerar spinnfabrikanten, bomullsmäklaren bomullsodlaren.
Två ting är av betydelse i denna rent kommersiella kredits kretslopp:
För det första: Salderingen av dessa ömsesidiga skuldfordringar hänger på kapitalets tillbakaflöde; d.v.s. på W-G, vilket bara är uppskjutet. Om spinnfabrikanten fått en växel av tygfabrikanten, så kan denne betala, om tyget som han har på marknaden har sålts under mellantiden. Har spannmålsspekulanten dragit en växel på sin kommissionär, så kan denne betala pengarna, om spannmålen under tiden sålts till det väntade priset. Dessa betalningar är alltså beroende av att reproduktionen, d.v.s. produktions- och konsumtionsprocessen flyter. Men då krediterna är ömsesidiga, är envars betalningsförmåga beroende av en annans; ty vid utställandet av växeln kan envar ha räknat med kapitalets tillbakaflöde i sin egen bransch eller med tillbakaflödet i en annans, då denne under mellantiden ska betala en växel till honom. Bortsett från utsikten till återflöde kan betalningen bara bli möjlig om växelutställaren har reservkapital för att inlösa sina förpliktelser i fall tillbakaflödet är försenat.
För det andra: Detta kreditsystem gör inte kontanta penningbetalningar onödiga. En stor del av utläggen måste alltid betalas kontant, som arbetslön, skatter etc., men dessutom måste t.ex. B, som av C fått en växel i stället för betalning, innan denna växel är förfallen själv betala en förfallen växel till D, och för det måste han ha kontanta pengar. Ett så fullständigt kretslopp i reproduktionen, som förutsattes här ovan från bomullsodlaren till bomullsspinnaren och omvänt, kan bara utgöra ett undantag och måste alltid genombrytas på många ställen. Vi har vid reproduktionsprocessen sett (Bok II, avd. 3), att de som producerar det konstanta kapitalet till en del byter konstant kapital med varandra. Som ett resultat kan växlarna balanseras mer eller mindre. På samma sätt i produktionens uppåtgående linje, där bomullsmäklaren drar växlar på spinnaren, spinnaren på tygfabrikanten, denne på exportören, denne på importören (kanske av bomull igen). Men det försiggår inte samtidigt ett kretslopp av transaktionerna, som kunde sammanfoga hela räckan av dem, utan spinnarens fordran på vävaren kan t.ex. inte salderas genom kolleverantörens fordran på maskinfabrikanten; spinnaren kan aldrig i sin bransch få igen några motfordringar på maskinfabrikanten, eftersom hans produkt, garnet, aldrig ingår som element i dennes produktionsprocess. Sådana fordringar måste därför utjämnas med pengar.
Gränserna för denna kommersiella kredit betraktad för sig är: 1) industrikapitalisternas och köpmännens rikedom, d.v.s. det reservkapital de förfogar över i fall av försenat återflöde; 2) dessa återflöden själva. De kan försenas till tiden, eller varupriserna kan falla under mellantiden, eller varan kan tillfälligt bli osäljbar vid stockningar i marknaderna. Ju långsiktigare växlarna är, desto större blir möjligheten att marginalen kan minska vid försening av återflödet genom prisfall eller överfyllda marknader. Och vidare är returerna desto mer osäkra ju mer den ursprungliga transaktionen var betingad av spekulation i varuprisernas stigande eller fallande. Det är emellertid klart, att med utvecklingen av arbetets produktivkraft och därmed av produktionen i stor skala 1) marknaderna utvidgas och blir mer avlägsna från produktionsorten, 2) krediterna därmed måste förlängas och alltså 3) det spekulativa elementet mer och mer behärskar transaktionerna. Produktion i stor skala och för avlägsna marknader lämnar totalproduktionen i handelns händer; men det är omöjligt att nationens kapital kan fördubblas, så att handeln i och för sig vore i stånd att med eget kapital köpa upp hela den nationella produkten och åter sälja den. Kredit är har alltså ofrånkomlig; till omfånget växer den med produktionens växande värdeomfång och i tiden med det ökande avståndet till marknaderna. Här försiggår en växelverkan. Produktionsprocessens utveckling utvidgar krediten, och krediten leder till utveckling av de industriella och merkantila operationerna.
Betraktar vi denna kredit skild från bankirkrediten, så är det klart att den växer med omfånget av själva industrikapitalet. Lånekapital och industrikapital är här identiska; de lånade kapitalen är varukapital bestämda antingen för slutlig individuell konsumtion eller för ersättning av det produktiva kapitalets konstanta element. Vad som här alltså framträder som lånat kapital är alltid kapital som befinner sig i en bestämd fas av reproduktionsprocessen men genom köp och försäljning övergår ur en hand i en annan, medan ekvivalenten därför betalas av köparen först senare vid avtalad termin. Bomullen går t.ex. mot växel över i spinneriägarens hand, garnet mot växel i tygfabrikantens hand, tyget mot växel till köpmannen, från denne mot växel till exportören, och från exportören till en köpman i Indien, som säljer det och köper indigo o.s.v. Under denna övergång ur en hand till en annan fullbordar bomullen sin förvandling till tyg, och tyget transporteras slutligen till Indien och utbytes mot indigo, som skeppas till Europa och där åter ingår i reproduktionen. Reproduktionsprocessens olika faser är här förmedlade genom krediten utan att spinneriägaren betalat bomullen, tygfabrikanten garnet, köpmannen tyget o.s.v. I de första etapperna av förloppet går varan bomull genom sina olika produktionsfaser, och denna övergång förmedlas genom krediten. Men så snart bomullen i produktionen erhållit sin sista form som vara, går samma varukapital ytterligare genom händerna på olika köpmän som förmedlar transporten till den avlägsna marknaden och av vilka den sista slutligen säljer den till konsumenten och inköper en annan vara för den. En vara som antingen ingår i konsumtionen eller i reproduktionsprocessen. Här kan alltså två avsnitt urskiljas: i det första förmedlar krediten de verkliga successiva faserna i produktionen av samma artikel; i det andra bara övergången från en köpman till en annan. I denna fas ingår också transporten, alltså akten W-G. Men också här befinner sig varan alltid i cirkulationssfären, alltså i en fas av reproduktionsprocessen.
Därför är det som här utlånas aldrig kapital som är overksamt utan kapital som måste ändra form i sin ägares hand, som existerar i en form där det för honom endast är varukapital, d.v.s. kapital som måste återförvandlas, åtminstone närmast omsättas i pengar. Det är sålunda varornas metamorfos som här förmedlas genom krediten; inte bara W-G utan också G-W och den verkliga produktionsprocessen. Mycket kredit inom det produktiva kretsloppet - bortsett från bankirkrediten - betyder inte att det finns mycket overksamt kapital som utbjudes till lån och söker profitabel investering utan hög sysselsättning av kapital inom reproduktionsprocessen. Krediten förmedlar alltså här 1) när det gäller industrikapitalisterna, industrikapitalets övergång ur en fas i en annan, i sammanhanget av till varandra hörande och i varandra ingripande produktionssfärer; 2) när det gäller köpmännen, transporten och varornas övergång ur en hand i en annan fram till deras definitiva försäljning mot pengar eller deras utbyte mot annan vara.
Kreditens maximum är här lika med full sysselsättning av industrikapitalet, d.v.s. yttersta anspänning av dess reproduktionskraft utan hänsyn till konsumtionens gränser. Dessa gränser för konsumtionen utvidgas genom anspänningen i själva reproduktionsprocessen; å ena sidan ökar den förbrukningen av reveny genom arbetare och kapitalister, å andra sidan är den identisk med anspänningen av den produktiva konsumtionen.
Så länge reproduktionsprocessen flyter kontinuerligt och därmed återflödet är säkrat varar denna kredit och utvidgas, och denna utvidgning baseras på en utvidgning av reproduktionsprocessen själv. Men inträder en stockning till följd av försenat återflöde, överfyllda marknader, sänkta priser, är överflöd av industrikapital ett faktum. Detta överflöd föreligger i en form i vilken det inte kan fullborda sina funktioner; som massor av varukapital, men osäljbara. Massor av fast kapital men genom reproduktionens stockning till stor del overksamma. Krediten krymper, 1) emedan detta kapital är overksamt, d.v.s. stagnerar i en av sina reproduktionsfaser för att det inte kan fullborda sin metamorfos; 2) emedan förtroendet till reproduktionsprocessens kontinuitet har brutits; 3) emedan efterfrågan på denna kommersiella kredit avtar. Spinneriägaren som inskränker sin produktion och har en massa osålt garn på lager behöver inte köpa några varor på kredit, eftersom han redan har mer än nog.
Inträder alltså en störning i denna expansion eller bara i den normala anspänningen av reproduktionsprocessen, så inträder därmed också kreditbrist, det blir svårare att få varor på kredit. Men i synnerhet för den fas i den industriella cykeln som följer på en krasch är kravet på kontant betalning och försiktighet i kreditförsäljningen något karaktäristiskt. Under själva kriser, då alla har varor att sälja men inte kan och ändå är tvungna att sälja för att kunna betala, är den mängd av kapital, som har hämmats i sin reproduktionsprocess större än mängden overksamt kapital, som det gäller att placera. Då är även kreditbristen som störst (och därmed vid bankirkredit diskontoräntan som högst). Det redan investerade kapitalet är då i verkligheten i massomfattning overksamt, emedan reproduktionsprocessen stagnerat. Fabriker står stilla, råvaror hopas, färdiga produkter översvämmar som varor marknaden. Ingenting kan alltså vara felaktigare än att tillskriva ett sådant tillstånd brist på produktivt kapital. Just då finns ett överflöd på produktivt kapital dels när det gäller den normala men för ögonblicket krympta reproduktionsskalan, dels när det gäller den lamslagna konsumtionen.
Låt oss nu tänka oss hela samhället sammansatt enbart av industrikapitalister och lönarbetare. Bortser vi vidare från prisförändringar som hindrar stora portioner av totalkapitalet från att ersättas i sina genomsnittsproportioner och som med hänsyn till hela reproduktionsprocessens allmänna sammanhang, som det utvecklats särskilt genom krediten, alltid måste framkalla allmänna stockningar av tillfällig natur. Låt oss likaledes se bort från de skenaffärer och spekulativa omsättningar som kreditväsendet befordrar. Då vore en kris bara förklarlig ur disproportioner i olika grenar av produktionen och ur disproportionen mellan kapitalisternas konsumtion och deras ackumulation. Men som det nu förhåller sig är möjligheten att ersätta de i produktionen placerade kapitalen till stor del beroende av de icke produktiva klassernas konsumtionsförmåga; medan arbetarnas konsumtionsförmåga är begränsad dels genom arbetslönens lagar, dels genom att de bara utnyttjas så länge detta kan ske med profit för kapitalistklassen. Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns.
En verklig brist på produktivt kapital kan sägas existera, åtminstone för kapitalistiskt utvecklade nationer, endast vid tider av allmän missväxt som drabbar de viktigaste livsmedlen eller de viktigaste industriråvarorna.
Men till denna kommersiella kredit kommer nu den egentliga penningkrediten. Industrikapitalisternas och köpmännens förskott sinsemellan förbindas med de penningförskott som de får från bankirer och penningutlånare. Vid diskontering av växlar är förskottet bara nominellt. En fabrikant säljer sin produkt mot växel, och han diskonterar denna växel hos en bill-broker. I verkligheten förskotterar denne bara sin bankirs kredit. Denne i sin tur förskotterar sina insättares penningkapital, som bildas av industrikapitalisterna och köpmännen själva men också av arbetare (medelst sparbanker) och av jordräntetagare och övriga improduktiva klasser. På så sätt kan varje individuell fabrikant eller köpman undvika såväl tvånget att hälla ett stort reservkapital som beroendet av de verkliga tillbakaflödena. Men å andra sidan blir hela processen komplicerad, dels genom enkelt växelrytteri, dels genom varugeschäft, som enbart syftar till att fabricera växlar, så att ett sken av en mycket solid affär och jämna tillbakaflöden lätt kan fortsätta att existera trots att återflödena i verkligheten redan för längesedan börjat ske på bekostnad dels av lurade penningutlånare dels av lurade producenter. Därför ser affärer alltid nästan överdrivet sunda ut just omedelbart före kraschen. Bästa beviset på detta levererar till exempel Reports on Bank Acts av 1857-58, där alla bankdirektörer, köpmän, kort sagt alla inkallade sakkunniga med lord Overstone i spetsen lyckönskar varandra till de blomstrande och sunda affärerna - precis en månad innan krisen i augusti 1857 utbröt. Och egendomligt nog hemfaller Tooke i sin History of Prices ännu en gång till denna illusion som historieskrivare för varje kris. Handeln är alltid kärnsund och affärsverksamheten fortgår på bästa sätt, tills sammanbrottet på en gång är ett faktum.
Nu kommer vi tillbaka till penningkapitalets ackumulation.
Det är inte varje ökning av det lånbara penningkapitalet som visar verklig kapitalackumulation eller utvidgning av reproduktionsprocessen. Detta framträder klarast i den industriella cykelns fas omedelbart efter en överstånden kris, då lånekapital i massa ligger ofruktbart. I sådana tider, då produktionsprocessen är inskränkt (produktionen i engelska industridistrikt var efter krisen reducerad med en tredjedel), då varupriserna står på sin lägsta punkt och företagarandan är förlamad, är räntefoten låg, vilket här inte anger något annat än ökning av det lånbara kapitalet just genom kontraktion och förlamning av industrikapitalet. Att det krävs mindre cirkulationsmedel med sänkta varupriser, minskade omsättningar och kontraktion av det i arbetslön utlagda kapitalet; att å andra sidan inga tillskottspengar krävas för funktionen som världspengar sedan skulderna till utlandet likviderats dels genom guldutflöde och dels genom bankrutter; att slutligen omfånget av växeldiskonteringsgeschäftet avtar med antalet och beloppen av dessa växlar själva - allt detta är självklart. Efterfrågan på lånbart penningkapital antingen som cirkulationsmedel eller som betalningsmedel (om nya kapitalinvesteringar är ännu inte tal) avtar därför, och kapitalet blir därför relativt rikligt. Men även utbudet av lånbart penningkapital tilltar positivt under sådana omständigheter, som senare ska visa sig.
Så rådde efter krisen 1847 "en inskränkning av omsättningarna och ett stort överflöd på pengar". (Comm. Distress 1847-48, evid. nr 1.664.) Räntefoten var mycket låg på grund av "nästan fullständigt förintande av handeln och nästan fullständig frånvaro av möjligheten att placera pengar". (a.a., s. 45. Vittnesmål av Hodgson, direktör för Royal Bank of Liverpool.) Vilka dumheter dessa herrar presterar (och Hodgson är dock en av de bästa) för att förklara detta kan man se av följande fras:
"Knappheten (1847) härrörde ur en verklig minskning av penningkapitalet i landet, förorsakad dels av nödvändigheten att betala införseln från alla delar av världen med guld och dels av förvandlingen av cirkulationskapital (floating capital) till fast" [a.a., s. 63].
Hur nu förvandlingen av cirkulationskapital till fast ska kunna minska landets penningkapital är svårt att inse, då t.ex. för järnvägar, i vilka kapital vid denna tid mestadels fast placerades, guld eller papper inte förbrukas till viadukter och skenor, och pengarna för järnvägsaktier, såvida de endast är deponerade för inbetalningar, fungerar alldeles som alla andra hos bankerna deponerade pengar och t.o.m. som ovan visats, tillfälligt ökade det lånbara kapitalet; men såvida de verkligen utgetts för byggnadsverksamhet, cirkulerar i landet som köp- och betalningsmedel. Bara om fast kapital inte är en artikel som kan exporteras, alltså när det är omöjligt att exportera, bortfaller även det disponibla kapital, som kommer till genom returer för exporterade artiklar, alltså även returer i kontanta pengar eller metallbarrer. Bara i detta fall kunde penningkapitalet beröras. Men även engelska exportartiklar lagrades då för tiden massvis osäljbara på de utländska marknaderna! För köpmän och fabrikanter i Manchester o.s.v., som hade bundit en del av sitt normala affärskapital i järnvägsaktier och därför var beroende av lånekapital för att driva sin affär, hade faktiskt deras floating capital blivit fast, och de måste bära följderna av detta. Men resultatet hade blivit detsamma, om kapital som tillhörde deras affärsgren men dragits ut från den, i stället för i järnvägsaktier hade investerats i t.ex. gruvor, vilkas produkt själv i sin tur är floating capital, järn, kol, koppar etc. - Den verkliga minskningen av det disponibla penningkapitalet genom missväxt, spannmålsimport och guldexport var naturligtvis en företeelse som ingenting hade att göra med järnvägssvindeln.
"Nästan alla köpmanshus hade börjat att mer eller mindre svälta ut sitt företag för att investera pengarna i järnvägar" [a.a., s. 42]. - "De väldiga investeringar som handelshusen gjorde i järnvägar, förledde dessa att alltför mycket stödja sig på växeldiskontering i bankerna för att därigenom fullfölja sina kommersiella operationer." (Samme Hodgson, a.a., s. 67.) "I Manchester gjordes oerhörda förluster genom spekulation i järnvägar." (Den i Bok I, kap. 13, 3 c och annars flera gånger anförde R. Gardner, vittnesmål 4.884, a. a.)
En huvudorsak till krisen 1847 var den fruktansvärt överfyllda marknaden och den fabulösa svindeln i handeln med ostindiska varor. Men också andra omständigheter bringade mycket rika affärshus i denna gren på fall:
"De hade gott om medel, men de kunde inte göras likvida. Hela deras kapital var fastlåst i jordegendomar på Mauritius eller i indigo- och sockerfabriker. Om deras förpliktelser då uppgick till 5-600.000 £, så hade de inga likvida medel för att betala sina växlar, och slutligen gick det därhän att de för att betala sina växlar helt och hållet måste förlita sig på sin kredit." (C. H. Turner, stor ostindisk köpman i Liverpool, nr 730, a.a.)
Vidare Gardner (nr 4.872, a.a.):
"Strax efter det kinesiska fördraget ansågs det att landet hade utsikter till en väldig ökning av handeln med Kina, så att många stora fabriker snabbt byggdes för denna affär, för att förfärdiga de bomullstyg som var speciellt gångbara på den kinesiska marknaden, och dessa fabriker tillkom utöver alla våra redan bestående. - 4.874. Hur har detta geschäft avlöpt? - Högst ruinerande, så att det nästan trotsar varje beskrivning. Jag tror inte att av samtliga skeppningar till Kina från 1844 och 1845 mer än 2/3 av beloppet någonsin kommit tillbaka; emedan te är huvudartikeln för återexporten och emedan man ingivit oss så stora förväntningar, räknade vi fabrikanter med säkerhet med en stor nedsättning av tetullen."
Och nu kommer, uttryckt på ett naivt sätt, den engelske fabrikantens karaktäristiska trosbekännelse:
"Vår handel med en utländsk marknad är inte begränsad genom dess förmåga att köpa varorna, men den är begränsad genom vår förmåga att konsumera de produkter vi får i retur för våra industriartiklar."
(De relativt fattiga länder, med vilka England handlar, kan naturligtvis betala och konsumera varje upptänkligt belopp av engelska fabriksartiklar, men olyckligtvis kan det rika England inte svälja returprodukterna.)
4.876. "Till en början skickade jag ut en del varor och sålde dessa med ungefär 15% förlust, men var fullt övertygad om att det pris till vilket mina agenter kunde köpa te skulle ge en så stor profit vid återförsäljningen här, att denna förlust täcktes. Men i stället för att göra profit förlorade jag många gånger 25 och upp till 50%." -4.877. "Exporterade fabrikanterna för egen räkning?" - "Huvudsakligen; jag tror att köpmännen mycket snart såg, att saken inte skulle ge något, och de uppmuntrade hellre fabrikanterna till att skicka varor i konsignation än de själva tog ansvar för dem."
1857 däremot föll förlusterna och bankrutterna företrädesvis på köpmännen, då fabrikanterna den gången överlät åt dem att "på egen räkning" översvämma marknaderna.
En expansion av penningkapitalet, som uppstår som en följd av bankväsendets utbredning (se exemplet rörande Ipswich längre fram, där under endast några få år omedelbart före 1857 de kapitalistiska arrendatorernas insättningar fyrdubblades) genom att det som tidigare var privatskatt eller myntreserv nu alltid förvandlas till kapital som utlånas under bestämd tid, är lika litet ett uttryck för en tillväxt av det produktiva kapitalet som de allt större depositionerna hos Londons aktiebanker, när dessa började betala ränta på depositionerna, var detta. Så länge produktionsskalan är oförändrad åstadkommer denna expansion endast att lånbart kapital blir rikligt förekommande jämförelse med produktivt. Därav låg räntefot.
Har reproduktionsprocessen åter uppnått det tillstånd av högkonjunktur som föregår överhettningen, når den kommersiella krediten en mycket stor utbredning, vars "sunda" bas då i verkligheten åter igen är ett snabbt tillbakaflöde och en utvidgad produktion. I detta tillstånd är räntefoten ännu alltid låg, även om den stiger över sitt minimum. Detta är faktiskt den enda tidpunkt om vilken det kan sägas, att låg räntefot och därmed relativt riklig förekomst av lånbart kapital sammanfaller med verklig expansion av industrikapitalet. Lätthet och regelbundenhet för återflödena förknippad med en utvidgad kommersiell kredit säkrar utbudet av lånekapital trots en stegrad efterfrågan och förhindrar att räntefotens nivå stiger. Å andra sidan kommer först nu i märkbart antal de penningryttare fram, som arbetar utan reservkapital eller överhuvud taget utan kapital och därmed opererar helt och hållet på penningkrediten. Nu tillkommer också den stora utvidgningen av det fasta kapitalet i alla former och startande i massomfattning av nya vittsvävande företag. Nu stiger räntan till sin genomsnittshöjd. Sitt maximum uppnår den åter, så snart den nya krisen bryter in, då krediten plötsligt upphör, betalningarna stagnerar, reproduktionsprocessen förlamas och, med tidigare nämnda undantag, vid sidan av nästan absolut brist på lånekapital en tid av överflöd på overksamt industrikapital inträder.
I det hela förlöper alltså lånekapitalets rörelse sådan den kommer till uttryck i räntefoten i omvänd riktning mot industrikapitalets. Den fas då den låga, men över minimum stående räntefoten sammanfaller med "förbättringen" och det växande förtroendet efter krisen, och i synnerhet den fas då den uppnår sin genomsnittshöjd, mitten, lika långt från dess minimum och maximum, bara dessa båda moment uttrycker ett sammanfallande av riklig tillgång på lånekapital och stor expansion av industrikapitalet. Men vid början av den industriella cykeln sammanfaller den låga räntefoten med industrikapitalets kontraktion och vid slutet av cykeln sammanfaller den höga räntefoten med överflödande rikedom på industriellt kapital. Den låga räntefot som åtföljer "förbättringen" är ett uttryck för att den kommersiella krediten bara i obetydlig mån behöver bankkrediten, då den ännu står på egna ben.
Denna industriella cykel är av sådan natur, att samma kretslopp sedan den första impulsen en gång givits periodiskt måste reproducera sig.[99*] I tillstånd av avspänning sjunker produktionen under den nivå den uppnått i den förra cykeln och för vilken nu den tekniska grundvalen är lagd. I högkonjunktur - mellanperioden - utvecklar den sig vidare på denna bas. I perioden av överproduktion och svindel spänner den produktivkrafterna till det yttersta, fram och utöver de kapitalistiska gränserna för produktionsprocessen.
Att det fattas betalningsmedel under krisen är självklart. Växlarnas konvertibilitet ersätter varornas egen metamorfos, och detta allra mest under en kristid, då en del av affärshusen arbetar bara på kredit. Okunnig och bakvänd banklagstiftning som den av 1844/45 kan försvåra denna penningbrist, men ingen slags banklagstiftning kan avlägsna krisen.
Om krediten plötsligt upphör och enbart kontant betalning gäller i ett produktionssystem, där hela sammanhanget i reproduktionsprocessen vilar på krediten, måste uppenbarligen en kris inträda, en våldsam rusning efter betalningsmedel. Vid första ögonkastet framstår därför hela krisen som enbart kreditkris och penningkris. Och i själva verket är det bara fråga om växlarnas konvertibilitet i pengar. Men flertalet av dessa växlar representerar verkliga köp och försäljningar, som utsträckts långt över samhällets behov och ytterst ligger till grund för hela krisen. Men vid sidan därav företräder också en oerhörd mängd av dessa växlar rena svindelaffärer, som nu avslöjas; vidare misslyckade spekulationer med andras kapital, slutligen varukapital som minskat i värde eller rent av är osäljbart eller tillbakaflöden som aldrig återvänder. Hela det artificiella systemet av våldsam utvidgning av reproduktionsprocessen kan naturligtvis inte kureras genom att en bank, t.ex. Bank of England, ger alla svindlare det kapital som fattas i sina sedlar och köper in alla värdelösa varor till deras gamla nominalvärden. Här ser för övrigt allt bekvämt ut, då i denna pappersvärld ingenstädes det reala priset och dess reala grund framträder, utan bara guldbarrer, mynt, sedlar, växlar, värdepapper. Särskilt i de centra, där landets alla penningaffärer koncentreras, som i London, framträder denna förvrängning; hela förloppet blir obegripligt men dock mindre obegripligt i produktionens centrum.
För övrigt måste noteras med avseende på det överflöd på industrikapital som framträder i kriserna: varukapitalet är i och för sig samtidigt penningkapital, d.v.s. en bestämd värdesumma uttryckt i varans pris. Som bruksvärde är det en bestämd kvantitet av bestämda bruksföremål, och dessa finns i överflöd i krisögonblicket. Men som penningkapital i och för sig, som potentiellt penningkapital, är det underkastat ständig expansion och kontraktion. Vid krisens inbrott och under denna har varukapitalet minskat i värde i sin egenskap av potentiellt penningkapital. Det representerar för sin ägare och hans borgenärer (även som säkerhet för växlar och lån) mindre penningkapital än vid den tidpunkt då det inköptes och då de diskonteringar och inteckningsaffärer, som grundar sig därpå, avslutades. Är detta meningen med påståendet, att penningkapitalet i ett land är reducerat i tider av trångmål, så är det identiskt med att priserna på varor har fallit. Ett sådant sammanbrott för varupriserna utjämnar för övrigt bara deras tidigare inflation.
Inkomsterna för de improduktiva klasserna och för dem som lever av fasta inkomster förblir till största delen oförändrade under den prisinflation som går hand i hand med överproduktion och överspekulation. Deras konsumtionsförmåga förminskas därför relativt och därmed deras förmåga att ersätta den del av totalreproduktionen som normalt måste ingå i deras konsumtion. T.o.m. om deras efterfrågan förblir nominellt densamma avtar den i verkligheten.
Med avseende på utförsel och införsel är att märka, att alla länder i tur och ordning invecklas i krisen och att det sedan visar sig, att de alla med få undantag har exporterat och importerat för mycket, så att alla har en ogynnsam betalningsbalans. Svårigheterna beror alltså inte på betalningsbalansen. Exempelvis England laborerar med guldutflöde. Det har importerat för mycket. Men samtidigt är alla andra länder överbelastade med engelska varor. Alltså har de också importerat för mycket eller blivit överhopade med import. (Det är visserligen skillnad mellan det land som exporterar på kredit och de som inte exporterar något eller endast litet på kredit. Men de sistnämnda importerar då på kredit och detta är fallet utom när varan sändes dit i konsignation.) Krisen utbryter troligen först i England, i det land som ger den mesta krediten och tar den minsta, eftersom betalningsbalansen, balansen av förfallna betalningar som genast måste likvideras, är ogynnsam för landet, även om den allmänna handelsbalansen samtidigt är gynnsam. Det senare förklaras som ett resultat dels av den av landet givna krediten, dels av mängden kapital utlånat utomlands, vilket medför att en mängd varor utom de egentliga handelsreturerna strömmar in i landet. (Men krisen har också ibland utbrutit först i Amerika, det land som tar den mesta handels- och kapitalkrediten från England.) Kraschen i England, inledd och åtföljd av guldutflödet, salderar Engands betalningsbalans, dels genom bankrutten för dess importörer (varom vidare nedan), dels genom bortslumpandet av dess varukapital för billigt pris till utlandet, dels genom försäljning av främmande värdepapper, inköp av engelska etc. Nu kommer turen till ett annat land. Betalningsbalansen var momentant gynnsam för detta, men nu har den i normala tider gällande terminen mellan betalningsbalans och handelsbalans bortfallit eller i varje fall förkortats genom krisen; alla betalningar ska klaras på en gång. Samma sak upprepas nu här. England har nu återflöde av guld, det andra landet guldutflöde. Vad som i det ena landet framstår som överimport framstår i det andra landet som överexport och omvänt. Men det har förekommit överimport och överexport i alla länder (här är det inte tal om missväxter o.dyl. utan om allmän kris); d.v.s. överproduktion befordrad genom krediten och den därmed följande allmänna prisinflationen.
1857 utbröt krisen i Amerikas Förenta stater. Den följdes av guldutflöde från England till Amerika. Men så snart inflationen brutit ut i Amerika, följde kris i England och guldutflöde från Amerika till England. Detsamma ägde rum mellan England och kontinenten. I tider av allmän kris är betalningsbalansen ogynnsam för varje nation, åtminstone för varje kommersiellt utvecklad nation men ständigt i tur och ordning som ett stafettlopp så snart den står i tur att betala. Och den en gång utbrutna krisen, t.ex. i England, tränger samman raden av dessa betalningsterminer till en helt kort period. Det visar sig då, att alla dessa nationer samtidigt har överexporterat (alltså överproducerat) och överimporterat (alltså förköpt sig), att priserna drivits upp i dem alla och krediten utsträckts för mycket. Och i dem alla följer ett likadant sammanbrott. Fenomenet guldutflöde hemsöker dem alla i tur och ordning och visar just genom sin allmängiltighet 1) att guldutflödet bara är ett symptom på krisen, inte dess grund; 2) att den ordningsföljd i vilken den inträder i de olika nationerna bara anger när turen är kommen till dem att stå till svars, d.v.s. när krisen inträtt och dess latenta element kommer till utbrott.
Det är karaktäristiskt för de engelska ekonomiska skriftställarna - och den betydande ekonomiska litteraturen sedan 1830 består huvudsakligen av litteratur om currency, kredit, kriser - att de betraktar exporten av ädelmetall, trots förändringarna i växelkurserna i kristider, enbart från Englands ståndpunkt som ett rent nationellt fenomen och resolut blundar för det faktum, att om deras bank i kristider höjer räntefoten, alla andra europeiska banker gör detsamma, och att om det i dag höjes nödrop hos dem på grund av guldutflödet, samma nödrop i morgon hörs i Amerika och i övermorgon i Tyskland och Frankrike.
1847 "gällde det att uppfylla de på Tyskland löpande förpliktelserna" (mestadels för spannmål). "Olyckligtvis uppfyllde man dem till stor del genom konkurser." (Det rika England skaffade sig andrum till stor del genom att inställa betalningarna av sina skulder i Europa och Amerika.) "Men om man inte klarade dem genom konkurs, tillgodosåg man dem genom utförsel av ädla metaller." (Report of Committee on Bank Acts 1857.)
I den mån krisen skarpes genom banklagstiftningen är alltså denna lagstiftning ett medel att i tider av hungersnöd lura de spannmålsutförande nationerna på deras spannmål genom att inte betala för den. Ett förbud mot spannmålsutförsel under sådana tider för länder som själva mer eller mindre laborerar med dyrtid är alltså ett mycket rationellt medel mot denna plan från Bank of England "att uppfylla förpliktelser" för spannmålsinförsel "genom konkurser". Det är då mycket bättre, att spannmålsproducenter och spekulanter förlorar en del av sin profit till fördel för sitt eget land än sitt kapital till fördel för England.
Det framgår av det sagda, att varukapitalet i krisen och överhuvud i affärsstagnation i stor utsträckning förlorar sin egenskap att representera potentiellt penningkapital. Detsamma gäller om det fiktiva kapitalet, de räntebärande papperen, såvida dessa själva cirkulerar som penningkapital på börsen. Deras pris faller med den stigande räntan. Vidare faller dessa papper genom den allmänna kreditbristen, som tvingar deras ägare att massvis slumpa bort dem på marknaden för att skaffa pengar. De faller slutligen, när det gäller aktier, dels till följd av att revenyerna, på vilka de är anvisningar, avtar, dels till följd av att de ofta representerar företag av svindelkaraktär. Detta fiktiva kapital förminskas enormt under kriser och därmed makten för dess ägare att få pengar på det på marknaden. En minskning av dessa pappers nominella värde i kurslistan har dock ingenting att göra med det verkliga kapital de representerar, däremot mycket med betalningsförmågan hos deras ägare.
Ännu är vi inte färdiga med frågan hur långt kapitalets ackumulation i form av lånbart penningkapital sammanfaller med den verkliga ackumulationen, utvidgningen av reproduktionsprocessen.
Förvandling av pengar till lånbart kapital är en mycket enklare historia än förvandlingen av pengar till produktivt kapital. Men vi kan skilja på två vägar.
1) Den enkla förvandlingen av pengar till lånekapital;
2) Förvandling av kapital eller reveny till pengar som förvandlas till lånekapital.
Det är bara den senare vägen som kan innesluta en med industrikapitalets verkliga ackumulation sammanhängande, positiv ackumulation av lånekapitalet.
Vi har redan sett, att en anhopning, ett överflöd av lånekapital kan förekomma, som har samband med den produktiva ackumulationen endast såtillvida att den är omvänt proportionell till denna. Detta är fallet i två faser av den industriella cykeln, nämligen för det första vid den tidpunkt då industrikapitalet både i form av produktivt kapital och av varukapital har krympt samman. Alltså vid cykelns början efter krisen. Och för det andra vid den tidpunkt då förbättringen börjar men den kommersiella krediten ännu i liten utsträckning utnyttjar bankkrediten. I första fallet framstår penningkapitalet, som tidigare använts till produktion och handel, som overksamt lånekapital; i andra fallet framstår det som i ökad utsträckning använt men till mycket låg räntefot, emedan den industrielle och den kommersielle kapitalisten nu föreskriver penningkapitalisten betingelserna för användning. Överflödet av lånekapital är i första fallet ett uttryck för industrikapitalets stagnation och i det andra fallet för den kommersiella kreditens relativa oberoende av bankkrediten, som orsakas av att återströmmen är lättflytande, kreditterminerna korta och att man övervägande arbetar med eget kapital. De spekulanter som räknar med andras kreditkapital har ännu inte blandat sig i leken, och de som arbetar med eget kapital är ännu långt avlägsna från det som tillnärmelsevis kan definieras som rena kreditoperationer. I den förstnämnda fasen är överflödet på lånekapital inte uttryck för verklig ackumulation utan raka motsatsen. I den andra fasen sammanfaller det med förnyad expansion av reproduktionsprocessen, åtföljer den men är inte dess orsak. Överflödet på lånekapital avtar redan, är nu bara relativt i förhållande till efterfrågan. I båda fallen befordras utvidgningen av den verkliga ackumulationsprocessen genom att den låga räntan, som i första fallet är samtidig med låga priser men i det andra med långsamt stigande priser, gör att den del av profiten som förvandlas till företagarvinst blir större. Ännu mer förekommer detta när räntan stiger till sitt genomsnitt under högkonjunkturens höjdpunkt, då den visserligen stigit men inte i proportion till profiten.
Å andra sidan har vi sett, att ackumulation av lånekapitalet kan äga rum utan någon verklig ackumulation genom enbart tekniska medel som expansion och koncentration av bankväsendet, besparingar bestående av cirkulationsreserver eller också av de reservfonder som privatpersoners betalningsmedel utgör, vilka alltid för korta perioder på detta sätt förvandlas till lånekapital. Ehuru detta lånekapital, som därför också nämnes flytande kapital (floating capital), alltid bara för korta perioder behåller formen av lånekapital (det är ju också bara för korta perioder man diskonterar), så flyter det ständigt till och från. Om den ene drar bort, så tillför den andre. Mängden lånbart penningkapital (vi talar har överhuvud inte om årslån utan bara om korta lån mot växlar och depositioner) växer sålunda i verkligheten alldeles oberoende av den verkliga ackumulationen.
B. C. 1857. Fråga 501. "Vad förstår Ni med floating capital?" (Herr Weguelin chef för Bank of England): "Det är kapital som är användbart för penninglån för kort tid ... (502.) Bank of Englands sedlar ... provisbankernas cirkulation och det belopp av mynt som finns i landet." - (Fråga:) "Av de i utskottet föreliggande svaren framgår det inte, om Ni med floating capital förstår den aktiva cirkulationen" (nämligen Bank of Englands sedlar), "huruvida det i denna aktiva cirkulation förekommer någon mycket stor fluktuation?" (Det innebär emellertid en mycket stor skillnad, genom vem den aktiva cirkulationen förskotteras, om det sker genom penningutlånare eller genom den reproduktiva kapitalisten själv. - Weguelins svar:) "Jag innesluter i floating capital bankirernas reserver, i vilka det förekommer betydande fluktuation."
D.v.s. det förekommer alltså betydande fluktuation i den del av depositionerna som bankirerna inte har utlånat igen utan som figurerar som deras reserv men till stor del även som reserv för Bank of England, där de är deponerade. Till sist säger samma herre: floating capital är - bullion, d.v.s. guldtackor och mynt. (503.) Det är verkligen förunderligt hur i denna penningmarknadens rotvälska beträffande krediten alla den politiska ekonomins kategorier får en annan mening och form. Floating capital är där uttrycket för cirkulating capital, vilket naturligtvis är någonting helt annat, och money är capital och bullion är capital och banksedlar är cirkulation och kapital är commodity och skulder är commodities och fixed capital är pengar placerade i svårsäljbara papper!
"Londons aktiebanker ... har ökat sina depositioner från 8.850.774 £ år 1847 till 43.100.724 £ år 1857 ... De inför utskottet framlagda bevisen och vittnesmålen tillåter den slutsatsen, att en stor del av detta oerhörda belopp härleder sig från källor som tidigare inte kunde nyttjas för detta ändamål; och att vanan att öppna räkning hos bankiren och deponera pengar hos honom utbrett sig till många klasser som tidigare inte placerade sitt kapital (!) på detta sätt. Mr. Rodwell, ordförande för de privata provinsbankernas association (till skillnad från aktiebankernas) med uppdrag av denna att vittna inför utskottet, anger, att i trakten av Ipswich denna vana nyligen växt med det fyrdubbla bland arrendatorer och småhandlare inom detta område; att nästan alla arrendatorer, t.o.m. de som bara betalar 50 £ i årligt arrende, nu håller depositioner i bankerna. Största delen av dessa depositioner finner naturligtvis vägen till användning i handeln och rör sig särskilt mot London, centrum för den kommersiella aktiviteten, där de närmast användas för växeldiskontering och i andra förskott till London-bankirernas kunder. En stor del, som bankerna själva inte har någon omedelbar efterfrågan på, går dock över i händerna på bill-brokers, som ger bankirerna handelsväxlar i stället, vilka de redan en gång har diskonterat för folk i London och landsorten." (B. C. 1858, s. [stycke Nr.] 8.)
När bankiren ger denne bill-broker förskott på de växlar som denne redan en gång diskonterat, rediskonterar han dem faktiskt ännu en gång. Men i verkligheten har redan utomordentligt många av dessa växlar rediskonterats av denne bill-broker, och med samma pengar varmed bankiren rediskonterar hans växlar rediskonterar han nya växlar. Vad detta leder till visas av följande:
"Utvidgade fiktiva krediter har skapats genom ackomodationsväxlar och blankokrediter. Detta har underlättats mycket genom de provinsiella aktiebankernas förfarande, vilka diskonterade sådana växlar och sedan lät rediskontera dem på Londonmarknaden hos bill-brokers, och detta enbart på bankens kredit utan hänsyn till växlarnas kvalitet i övrigt" (a.a. [p. XXI, stycke Nr. 54]).
Angående denna rediskontering och den fördel som kreditsvindeln har av denna enbart tekniska ökning av det lånbara penningkapitalet, är följande ställe ur Economist av intresse:
"Under många år ackumulerades kapitalet" (nämligen det lånbara penningkapitalet) "i några distrikt av landet raskare än det kunde användas, medan i andra möjligheterna för dess placering växte raskare än kapitalet själv. Medan sålunda bankirerna i jordbruksdistrikten inte kunde finna något tillfälle att placera sina depositioner profitabelt och säkert i sin egen trakt, hade bankirerna i industriområden och handelsstäder mer efterfrågan på kapital än de kunde tillfredsställa. Verkan av dessa olika lägen i de olika distrikten har under de sista åren fört till uppkomsten och en rasande snabb utvidgning av en ny klass av affärshus, som ehuru de vanligen kallas bill-brokers i verkligheten är bankirer av den allra största storleksordningen. Sysselsättningen för dessa hus är att för bestämda, avtalade perioder och bestämda, avtalade räntor överta överskottskapital från distriktens banker, där det inte kunde användas, liksom de tidvis ofruktbart vilande medlen i aktiebolag och stora köpmanshus samt att förskottera dessa pengar till högre räntefot till distriktens banker, där kapital mera efterfrågas, i regel genom rediskontering av växlarna genom deras kunder ... På detta sätt blev Lombard Street [66] det stora centrum, där överföring av ofruktbart kapital sker från en del av landet, där det inte kan finna nyttig användning, till en annan där det råder efterfrågan; och detta både mellan de olika landsdelarna och mellan individer i liknande omständigheter. Ursprungligen var dessa transaktioner nästan helt och hållet begränsade till borgen och lån mot bankmässig säkerhet. Men i samma mån som kapitalet i landet snabbt tillväxte och genom upprättande av banker alltmer ekonomiserades, blev de fonder som stod till förfogande för dessa diskontohus så stora, att de övergick till att lämna förskott först på dock warrants (lagerbevis på varor i hamnarna) och sedan även på skeppningsbevis som representerar produkter som ännu inte anlänt till landet, vilka ibland men inte regelbundet säkrades av växlar dragna av köpmannen på hans växelmäklare. Denna praxis ändrade snart hela karaktären av de engelska affärerna. De lättnader som sålunda erbjöds på Lombard Street gav varumäklarna på Mincing Lane [67] en mycket stark ställning. Dessa erbjöd i sin tur hela fördelen till de importerande köpmännen, som tagit del av denna fördel i så stor utsträckning, att medan det 25 år tidigare skulle ha varit fatalt för en köpmans kredit om han tagit förskott på konossement eller t.o.m. på dock-warrants, denna praxis under de sista åren blivit så allmän, att man kan betrakta den som regel och inte längre som för 25 år sedan som ett sällsynt undantag. Ja detta system har utsträckts så långt, att stora summor på Lombard Street upptagits på växlar dragna på den ännu växande skörden i avlägsna kolonier. Följden av sådana lättnader var, att importköpmännen utvidgades sina utrikes affärer och placerade sitt flytande kapital, som hittills använts i deras affärer, i de mest tvivelaktiga av alla fasta säkerheter, i kolonialplantager, över vilka de kunde utöva föga eller ingen kontroll. Så ser vi hur krediterna direkt sammanflätas. Kapitalet i landet samlas i våra jordbruksdistrikt i små belopp som depositioner i landsortsbankerna och centraliseras på Lombard Street för användning. Men det har för det första nyttiggjorts för utvidgning av verksamheten i våra gruv- och industriområden medelst rediskontering av växlar i därvarande banker; men sedan också för att bereda större lättnader för importörer av utländska produkter genom förskott på dock-warrants och konossement, varigenom det 'legitima' köpmanskapitalet inom affärshus i utrikes- och kolonialaffärer kunde frigöras och sålunda användas till de mest tvivelaktiga investering i utländska plantager." (Economist 1874, s. 1334.)
Så vackert sammanslingras krediterna. Den lantlige insättaren tror sig bara deponera hos sin bankir och inbillar sig vidare att om bankiren lånar ut, så sker detta till någon för honom bekant privatperson. Han har inte den avlägsnaste aning om att denne bankir ställer hans deposition till förfogande för en bill-broker i London, över vars operationer de bägge inte har den ringaste kontroll.
Hur stora offentliga företag, t.ex. järnvägsbyggen kan öka lånekapitalet momentant, genom att de inbetalda beloppen alltid under en viss tid till deras slutliga användning förblir disponibla i bankernas händer, har vi redan sett.
Mängden lånekapital är för övrigt något alldeles skilt från cirkulationens kvantitet. Med cirkulationens kvantitet förstår vi här summan av alla i ett land befintliga cirkulerande banksedlar och alla kontanta mynt inklusive barrer av ädelmetall. En del av denna kvantitet bildar den till sin storlek ständigt växlande reserven i bankerna.
"Den 12 nov. 1857 (datum för suspension av 1844 års banklag) var hela reserven i Bank of England, med alla filialbanker inbegripna, bara 580.751 £; summan av depositioner var samtidigt 221/2 miljon £, varav nära 61/2 miljoner £ tillhörde Londonbankirerna." (B. A. 1858, s. LVII.)
Variationerna i räntefoten (bortsett från de som gäller längre perioder eller från skillnaden i räntefot i olika länder; varvid de förstnämnda är betingade av variationer i den allmänna profitkvoten, de senare av differenserna i de olika profitkvoterna och utvecklingen av krediterna) hänger på utbudet av lånekapital (alla andra omständigheter, tillstånd av förtroende, etc. satta lika), d.v.s. av det kapital som utlånas i form av pengar, alltså mynt och sedlar; till skillnad från industrikapitalet, vilket som sådant i varuform utlånas medelst den kommersiella krediten mellan dem som agerar i reproduktionen.
Men ändå är mängden av detta lånbara penningkapital olika och oberoende av kvantiteten cirkulerande pengar.
Om 20 £ t.ex. skulle lånas ut fem gånger om dagen, så blev ett penningkapital om 100 £ utlånat, och detta skulle då också innefatta att dessa 20 £ dessutom hade fungerat åtminstone fyra gånger som köp- eller betalningsmedel; ty om de inte förmedlat köp och betalning, om de inte åtminstone fyra gånger hade representerat den förvandlade formen av kapital (vara, i vilken även arbetskraft är innesluten), skulle de inte konstituera ett kapital om 100 £ utan bara fem fordringar på vardera 20 £.
I länder med utvecklad kredit kan vi anta, att allt till utlåning disponibelt penningkapital existerar i form av depositioner hos banker och penningutlånare. Detta gäller åtminstone för affärerna på det hela taget. Under tider med blomstrande affärer, innan den egentliga spekulationen bryter ut, när krediten är lättåtkomlig och förtroendet växande, skötes dessutom den största delen av cirkulationsfunktionerna genom enkel kreditöverföring utan mellankomst av metall- eller papperspengar.
Hur stora depositionsbelopp som är möjliga vid relativt liten kvantitet av cirkulationsmedel hänger endast på:
1) antalet köp och betalningar som samma mynt och sedlar förrättar;
2) antalet av dess återvandringar, i vilka de som deposition återvänder till bankerna, så att dess upprepade funktion som köp- och betalningsmedel förmedlas genom dess förnyade förvandling till deposition. En detaljhandlare deponerar t.ex. veckovis 100 £ i pengar hos bankiren; bankiren betalar därmed ut en del av fabrikantens deposition till denne; som betalar ut dessa pengar till arbetarna; dessa betalar därmed hos detaljhandlaren som på nytt deponerar dem i banken. Dessa av detaljhandlaren deponerade 100 £ har alltså tjänat till att för det första utbetala till fabrikanten hans deposition, för det andra att betala arbetarna, för det tredje att betala detaljhandlaren själv, för det fjärde att deponera ännu en del av samma detaljhandlares penningkapital; ty vid slutet av 20 veckor skulle han om han själv inte tog ut dessa pengar, med samma 100 £ ha deponerat 2.000 £ hos bankiren.
I vilken mån detta penningkapital är overksamt visar sig bara i av- och tillflödet av reservfonderna i bankerna. Därav sluter mr Weguelien, 1857 chef för Bank of England, att guldet i Bank of England är det "enda" reservkapitalet:
1258. "Enligt min åsikt blir diskontokvoten faktiskt bestämd genom det belopp overksamt kapital som finns i landet. Detta belopp representeras av reserven i Bank of England, som är en faktisk guldreserv. Om alltså guldutflöde sker, så minskar detta det overksamma kapitalets belopp och konsekvensen blir att värdet på den överblivna delen stiger." - 1364. "Banks of England guldreserv är i sanning den centrala reserv eller skattkammare, som är grundvalen för landets hela affärsliv ... Det är på denna skatt eller reserv, som effekten av de utländska växelkursernas rörelse alltid blir märkbar." (Report on Bank Acts 1857.)
Statistiken över export och import ger en måttstock för ackumulationen av det verkliga, d.v.s. det produktiva kapitalet och varukapitalet. Och då visar det sig, att för den engelska industrins utvecklingsperiod i tioåriga cykler (1815-1870) maximum för den sista högkonjunkturen före krisen var gång uppträder som minimum i den nästföljande högkonjunkturen för att sedan stiga till ett vida högre maximum.
Det verkliga eller deklarerade värdet av de exporterade produkterna från Storbritannien och Irland under högkonjunkturen 1824 var 40.396.300 £. Med krisen 1825 faller sedan exportbeloppet under denna summa och fluktuerar mellan 35 och 39 miljoner årligen. Med den återkommande högkonjunkturen 1834 stiger det över den tidigare högsta nivån till 41.649.191 £ och uppnår 1836 ett nytt maximum av 53.368.571 £. Med början 1837 faller det igen till 42 miljoner, så att dess nya minimum redan står högre än dess gamla maximum och fluktuerar sedan mellan 50 och 53 miljoner. En ny högkonjunktur höjer exportbeloppet 1844 till 581/2 miljoner, då maximum från 1836 återigen vida överträffats. 1845 uppnår det 60.111.082 £; faller sedan till drygt 57 miljoner 1846, når 1847 nära 59 miljoner, 1848 nära 53 miljoner, stiger 1849 till 631/2 miljoner, 1853 nära 99 miljoner, 1854 till 97 miljoner, 1855 till 941/2 miljoner, 1856 nära 116 miljoner och uppnår maximum 1857 med 122 miljoner. Det faller 1858 till 116 miljoner, stiger emellertid redan 1859 till 130 miljoner, 1860 nära 136 miljoner, 1861 bara 125 miljoner (här återigen det nya minimum högre än det tidigare maximum), 1863 till 1461/2 miljoner.
Detsamma kunde naturligtvis påvisas också för importen, som visar marknadens utvidgning. Här rör det sig endast om produktionens skala. [Detta gäller för England självfallet bara under det faktiska industriella monopolets tid; men det gäller i allmänhet för totaliteten av länder med modern storindustri, så länge världsmarknaden expanderar. - FE.]
Här ska vi granska penningkapitalets ackumulation när den inte är uttryck vare sig för en stockning i flödet av kommersiell kredit eller för en ekonomisering; varken av aktuella cirkulationsmedel eller av reservkapital för de agerande i produktionen.
Utom av dessa två skäl kan ackumulation av penningkapital uppstå genom extraordinärt guldtillflöde som 1852 och 1853 till följd av de nya guldgruvorna i Australien och Kalifornien. Sådant guld deponerades i Bank of England. I utbyte tog insättarna sedlar, som de inte genast deponerade hos bankirer. Därigenom uppstod en extraordinär ökning av cirkulationsmedel. (Vittnesmål av Weguelin, B. C. 1857 nr 1329.) Banken försökte utnyttja dessa depositioner genom att sänka diskontot till 2%. Guldmängden i banken steg från 1853 under 6 månader till 22-23 miljoner.
För alla penningutlånande kapitalister sker ackumulationen naturligtvis alltid direkt i penningform, medan vi har sett att industrikapitalisternas verkliga ackumulation i regel fullbordas genom en ökning av själva det reproduktiva kapitalets element. Utvecklingen av kreditväsendet och den oerhörda koncentrationen av penningutlåningen i händerna på de stora bankerna måste redan i och för sig påskynda det lånbara kapitalets ackumulation som en från den verkliga ackumulationen skild form. Denna snabba utveckling av lånekapitalet är därför ett resultat av den verkliga ackumulationen, ty den är följden av reproduktionsprocessens utveckling, och profiten som bildar ackumulationskällan för dessa penningkapitalister är endast ett avdrag från det mervärde som de reproduktiva kapitalisterna utvinner (dessutom tillägnar man sig en del av räntan för främmande besparingar). Lånekapitalet ackumulerar på bekostnad både av industriella och kommersiella kapitalister. Vi har sett hur räntefoten kan stiga så högt under den industriella cykelns ogynnsamma faser, att den för enstaka särskilt ogynnsamt ställda affärsgrenar tidvis alldeles slukar profiten. Samtidigt faller priserna på statsobligationer och andra värdepapper. Detta är det moment, då penningkapitalisterna köper upp massvis av dessa värdelösa papper, som under senare faser snart åter stiger till och över sin normala höjd. Då säljer de och tillägnar sig sålunda en del av allmänhetens penningkapital. Den del som inte säljes avkastar högre ränta, eftersom den är köpt till underpris. Men all profit som penningkapitalisterna gör och som de återförvandlar till kapital blir i första hand lånbart penningkapital. Åtskild från den verkliga ackumulationen, ehuru en avkomling av denna, sker denna ackumulation hos dem själva såsom en ackumulation hos denna särskilda klass av kapitalister, alltså redan om vi bara betraktar penningkapitalister och bankirer. Och den måste växa med varje utvidgning av kreditväsendet såsom detta åtföljer den verkliga utvidgningen av reproduktionsprocessen.
Står räntefoten lågt, så drabbar denna värdeminskning av penningkapitalet huvudsakligen insättarna, inte bankerna. Före utvecklingen av aktiebankerna låg i England 3/4 av alla depositioner oförräntade hos bankerna. Där nu ränta betalas för dem, är denna minst 1% mindre än gällande räntefot.
Vad beträffar penningackumulationen hos övriga klasser av kapitalister, så bortser vi från den del som investeras i räntebärande papper och ackumuleras i denna form. Vi betraktar bara den del som föres ut på marknaden som lånbart penningkapital.
Här har vi först den del av profiten som inte utges som reveny utan är bestämd till ackumulation men vilken industrikapitalisterna för tillfället inte kan använda i sitt eget företag. Denna profit existerar direkt i varukapital, utgör en del av dess värde, och blir med denna realiserad i pengar. Blir den nu inte återförvandlad till varukapitalets produktionselement (här bortser vi för tillfället från köpmannen, som vi ska behandla senare), så måste den för en tid bli kvar i penningform. Denna mängd stiger med kapitalets storlek, även vid avtagande profitkvot. Den del som ska utges som reveny förbrukas undan för undan men bildar under tiden deposition som lånekapital hos bankiren. Alltså tar sig t.o.m. tillväxten av den som reveny utgivna delen av profiten uttryck i en småningom ständigt upprepad ackumulation av lånekapitalet. Och detsamma gäller den andra delen, som är avsedd för ackumulation. Med utveckling av kreditväsendet och dess organisation tar sig alltså t.o.m. ökning av revenyn, d.v.s. de industriella och kommersiella kapitalisternas konsumtion, uttryck i ackumulation av lånekapital. Och detta gäller om alla revenyer, såvida de förbrukas successivt alltså om jordräntor, arbetslön i dess högre former, de improduktiva klassernas inkomster etc. Alla tar de för viss tid formen av penningreveny och kan därför förvandlas till depositioner och därmed till lånekapital. All reveny, så snart den existerar i någon penningform, antingen den är bestämd för konsumtion eller för ackumulation, är en till pengar förvandlad värdedel av varukapitalet, och därmed ett uttryck för och resultat av den verkliga ackumulationen, däremot inte en värdedel av det produktiva kapitalet självt. Om en spinneriägare har bytt sitt garn mot bomull men den del som bildar reveny mot pengar, så har hans industriella kapital sin verkliga existens i garnet, som övergått till väveriägaren eller eventuellt till privatkonsumenten, och visserligen är garnet då existensen - antingen i reproduktion eller konsumtion - både för kapitalvärdet och för mervärdet som gömmes däri, eftersom storleken av det mervärde som förvandlats till pengar beror på storleken av det mervärde som finns i garnet. Men när det förvandlats till pengar, så är dessa pengar bara värdeexistens för detta mervärde. Och som sådant blir det ett moment i lånekapitalet. För detta behövs endast att det förvandlas till deposition, om det inte utlånas direkt genom sin ägare. För att åter förvandlas till produktivt kapital måste det däremot redan ha uppnått en viss lägsta storlek.
Den väldiga penningmängd som på detta sätt ska återförvandlas till kapital är sålunda ett resultat av den massomfattande reproduktionsprocessen, men betraktad för sig som lånbart penningkapital är den inte själv en anhopning av reproduktivt kapital.
Det viktigaste av det som hittills sagts är, att expansionen av den del av revenyn som är bestämd för konsumtion (varvid bortses från arbetaren, emedan hans reveny = det variabla kapitalet) närmast visar sig som ackumulation av penningkapital. Den ingår alltså som ett moment i penningkapitalets ackumulation, som är väsentligt olik industrikapitalets verkliga ackumulation; ty den för konsumtion bestämda delen av den årliga produkten blir på intet vis kapital. En del därav ersätter kapital, d.v.s. konstant kapital hos producenter av konsumtionsmedel, men såvida den verkligen förvandlas till kapital, existerar den i naturaform som reveny för producenter av detta konstanta kapital. Samma pengar som representerar revenyn och tjänar som enbart förmedlare av konsumtionen, förvandlas regelbundet för en tid till lånbart penningkapital. Såvida dessa pengar representerar arbetslön, är de på samma gång det variabla kapitalets penningform; och såvida de ersätter konstant kapital för producenter av konsumtionsmedel, är det den penningform, som deras konstanta kapital temporärt antar och tjänar till inköp av naturaelement av det konstanta kapitalet som ska ersättas. Varken i den ena eller den andra formen uttrycker de ackumulation i och för sig, ehuru deras mängd växer med omfånget av reproduktionsprocessen. Men för en tid fungerar de som utlåningsbara pengar, alltså penningkapital. I detta avseende måste alltså ackumulationen av penningkapital återspegla en större ackumulation av kapital än som verkligen är förhanden, beroende på det faktum att expansionen av den individuella konsumtionen, därför att den förmedlas genom pengar, visar sig som ackumulation av penningkapital, och detta penningkapital levererar penningformen för verklig ackumulation, för pengar som tillåter nya kapitalinvesteringar.
Ackumulation av det lånbara penningkapitalet uttrycker alltså till en del ingenting annat än det faktum, att alla pengar i vilka industrikapitalet förvandlas under sin kretsloppsprocess antar formen av pengar som reproducerande kapitalister lånar i stället för att de förskotterar, så att i verkligheten den investering som måste ske i reproduktionsprocessen framstår som förskott av lånade pengar. På grundval av den kommersiella krediten lånar i själva verket den ene åt den andre de pengar som behövs i reproduktionsprocessen. Men detta tar nu formen att bankiren, som får pengarna som lån av industrikapitalister, lånar ut till en annan del av dem, varvid bankiren framstår som en välgörare, och som dessutom leder till att förfogandet över detta kapital helt råkar i händerna på bankirerna som de förmedlande personerna.
Några speciella former av ackumulation kan ytterligare anföras. Det frigöres till exempel kapital genom prisfall på produktionselement etc. Kan industrikapitalisten inte omedelbart utvidga sin reproduktionsprocess, så blir en del av hans penningkapital utstött ur kretsloppet som överskjutande och förvandlas till lånbart penningkapital. Men kapital kan också frigöras i sin penningform, särskilt hos köpmannen, så snart avbrott inträder i affärerna. Har köpmannen fullföljt en rad affärer men på grund av sådana avbrott först efter en tid kan på börja en ny serie, så har den realiserade penningen för honom endast skattform som överskjutande kapital. Men den representerar samtidigt direkt ackumulation av lånbart penningkapital. I första fallet uttrycker penningkapitalets ackumulation en upprepning av reproduktionsprocessen under gynnsammare betingelser, verkligt frigörande av en del av det tidigare bundna kapitalet, alltså en möjlighet till utvidgning av reproduktionsprocessen med samma penningmedel. I andra fallet däremot endast avbrott i transaktionernas flöde. Men i båda fallen är det förvandlat till lånbart penningkapital, representerar ackumulation av detsamma, har samma effekt på penningmarknad och räntefot, ehuru det ena fallet uttrycker befordran och det andra hämning av den verkliga ackumulationsprocessen. Slutligen åstadkommes ackumulation av penningkapital genom det antal människor som fått sitt på det torra och drar sig tillbaka från reproduktionen. Ju mer profiter som görs under loppet av den industriella cykeln, desto större är deras antal. I detta fall uttrycker ackumulationen av det lånbara penningkapitalet å ena sidan verklig ackumulation (till dess relativa omfång); å andra sidan bara i vilken utsträckning industrikapitalisterna förvandlas till rena penningkapitalister.
Vad angår den andra delen av profiten som inte är avsedd för konsumtion som reveny, så förvandlas den till penningkapital endast om den inte omedelbart kan användas för utvidgning av verksamheten inom den produktionssfär där den har gjorts. Till detta kan finnas två skäl. Antingen att denna sfär är mättad med kapital, eller att ackumulationen måste ha nått ett visst omfång innan den kan fungera som kapital, alltefter de storleksförhållanden som gäller för investering av nytt kapital i denna särskilda verksamhet. Den förvandlas alltså närmast till lånbart penningkapital och tjänar till utvidgning av reproduktionen i andra sfärer. Förutsättas alla andra omständigheter oförändrade blir mängden profit, bestämd att återförvandlas till kapital, beroende av den mängd profit som har gjorts och därför av själva reproduktionsprocessens utvidgning. Men stöter denna nya ackumulation på svårigheter i sin användning, brist på investeringsområden, som alltså produktionsgrenarna är överfyllda och överskottsutbud av lånekapital förekommer, så bevisar detta överflöd av lånbart penningkapital ingenting annat än att här är gränsen för den kapitalistiska produktionen. Den efterföljande kreditsvindeln bevisar att inget positivt hinder finns för användning av detta överflödiga kapital. Men väl hinder på grund av lagarna för dess värdeökning, på grund av de gränser inom vilka kapitalet kan värdeökas som kapital. Överskott av penningkapital som sådant uttrycker inte nödvändigtvis överproduktion, inte heller bara brist på användningsområden för kapital.
Lånekapitalets ackumulation består helt enkelt av det faktum, att pengar utfällas ur produktionsprocessen som lånbara pengar. Denna process ät vida skild från den verkliga förvandlingen till kapital; den är endast ackumulation av pengar till en form i vilken de kan förvandlas till kapital. Men denna ackumulation kan, som vi har påvisat, vara ett uttryck för omständigheter som skiljer sig mycket från den verkliga ackumulationen. Vid ständig utvidgning av den verkliga ackumulationen kan en utvidgad ackumulation av penningkapitalet dels vara dess resultat, dels resultat av omständigheter som åtföljer den eller är helt skilda från den, dels slutligen t.o.m. resultat av stockningar i den verkliga ackumulationen. Redan det förhållandet att ackumulationen av lånekapital sväller ut genom sådana omständigheter som är oberoende av den verkliga ackumulationen men ändå kan åtfölja denna, måste medföra att det i vissa faser av cykeln ständigt förekommer överflöd av penningkapital och att detta överflöd utvecklas med kreditens utbildning. Därmed måste samtidigt uppstå ett nödtvång att driva produktionsprocessen över dess kapitalistiska gränser: handelsspekulation, överproduktion, måttlös kreditgivning. Samtidigt måste detta alltid framkalla bakslag.
Vad angår ackumulationen av penningkapital ur jordränta, arbetslön etc. så är det överflödigt att behandla denna här. Endast en aspekt ska betonas, nämligen att genom arbetets delning under utvecklingen av den kapitalistiska produktionen har verkligt sparande och försakande (av skattbildare), i den mån det leder till ackumulation överlåtits åt dem som kan ackumulera ett minimum och ofta nog därtill förlorar sina besparingar, som arbetarna när banker gör bankrutt. Å ena sidan blir industrikapitalistens kapital inte "sparat" av honom själv, utan han förfogar över andras besparingar i förhållande till storleken av sitt kapital; å andra sidan gör penningkapitalisten andras besparingar till sitt kapital och den kredit, som de reproduktiva kapitalisterna ömsesidigt ger varandra och som allmänheten ger dem, till sin privata källa till rikedom. Därmed försvinner det kapitalistiska systemets sista illusion, den att kapitalet är en frukt av eget arbete och sparande. Det är inte bara så att profiten består av andras arbete, utan kapitalet, med vilket detta främmande arbete sättes i rörelse och exploateras, består av andras egendom, som penningkapitalisten ställer till industrikapitalisternas förfogande och genom vilket han i sin tur exploaterar dessa.
Några anmärkningar återstår rörande kreditkapitalet.
Hur ofta samma penning kan figurera som lånekapital är, som visats här ovan, helt beroende på
1. hur ofta den realiserar varuvärden i försäljning eller i betalning, alltså överför kapital och vidare hur ofta den realiserar reveny. Hur ofta den går över till annan person som realiserat värde antingen av kapital eller av reveny beror därför uppenbarligen på omfattningen och mängden verkliga omsättningar;
2. på ekonomiseringen av betalningarna och på utveckling och organisation av kreditväsendet.
3. på sammanlänkandet av krediterna och deras hastighet, som gör det möjligt att de på en punkt kan komma in som deposition och på en annan punkt genast gå ut som lån.
Även om man antar, att lånekapitalet endast existerar i form av konkreta pengar, guld eller silver, den vara vars material tjänar som värdemått, så är otvivelaktigt en stor del av detta penningkapital alltid fiktivt, d.v.s. anspråk på värden, alldeles som värdesymbolerna. Såvida pengar figurerar i kapitalets kretslopp bildar de visserligen under ett moment penningkapital; men detta förvandlas inte till lånbart penningkapital utan utbytes mot det produktiva kapitalets element eller, när revyn realiseras, utbetalas som omloppsmedel och kan alltså inte förvandlas till lånekapital för sin ägare. Men i den mån de förvandlas till lånekapital, och samma pengar upprepade gånger representerar lånekapital, är det klart, att de bara på en punkt existerar som metallpengar; på alla andra punkter existerar de i form av anspråk på kapital. Ackumulationen av dessa anspråk härrör enligt förutsättningen ur den verkliga ackumulationen, d.v.s. ur förvandlingen av varukapitalets värde etc. till pengar; men ackumulationen av dessa anspråk eller titlar som sådana är ändå skild från såväl den verkliga ackumulationen, som är dess upphov, som från den kommande ackumulationen (den nya produktionsprocessen), vilken förmedlas genom att dessa pengar utlånas.
I första anblicken existerar lånekapitalet alltid i formen av pengar,[100*] och senare som anspråk på pengar, då pengarna i vilka det ursprungligen existerade finns hos låntagaren i verklig penningform. För fordringsägaren har de förvandlats till anspråk på pengar, till egendomsanspråk. Samma mängd verkliga pengar kan därför representera mycket olika mängd penningkapital. Pengar, antingen de representerar realiserat kapital eller realiserad reveny, blir lånekapital helt enkelt genom att de lånas ut, genom sin förvandling till deposition, om vi betraktar den allmänna formen vid utvecklat kreditsystem. Depositionen är penningkapital för insättaren. Men i bankirens hand kan det vara enbart penningkapital som ligger ofruktbart i hans i stället för i ägarens kassa.[101*]
Med växande materiell rikedom växer klassen av penningkapitalister; å ena sidan ökar de kapitalister som drar sig tillbaka, rentiererna, i antal och rikedom, å andra sidan befordras utvecklingen av kreditsystemet och därmed antalet bankirer, penningutlånare, finansiärer etc. - Med utvecklingen av det disponibla penningkapitalet växer mängden räntebärande papper, statspapper, aktier etc., som vi tidigare visat. Men därmed växer också efterfrågan på disponibelt penningkapital, då börsjobbarna som gör spekulationsaffärer i dessa papper spelar en huvudroll på penningmarknaden. Vore alla köp och försäljningar av dessa papper enbart uttryck för verklig kapitalplacering, så vore det riktigt att säga, att de inte kan inverka å efterfrågan på lånekapital, eftersom A, om han säljer sitt papper får ut lika mycket pengar som B satsar för det när han köper. Emellertid, även då, ty om detta papper verkligen existerar till skillnad från kapitalet (åtminstone inte som penningkapital) som det ursprungligen föreställer, åstadkommer det alltid i motsvarande grad ny efterfrågan på sådant penningkapital. Men nu är det i varje fall penningkapital, som tidigare disponerades av B, och nu av A.
B. A. 1857, nr 4.886: "Anser Ni att det är ett korrekt angivande av orsakerna som bestämmer diskontoräntan, att säga att de regleras genom den kvantitet i marknaden befintligt kapital, som kan användas för diskontering av handelsväxlar till skillnad från andra slag av värdepapper?" - [Chapman:] "Nej, jag anser att räntefoten påverkas genom alla lätt konvertibla värdepapper (all convertible securities of a current character); det skulle vara fel att begränsa frågan helt enkelt till växeldiskontot; ty om det föreligger stor efterfrågan på pengar för (deposition av) statsobligationer eller t.o.m. skattkammarväxlar, som nyligen i hög grad var fallet, och till en mycket högre räntefot än den kommersiella, så vore det absurt att säga, att vår handelsvärld inte skulle beröras av detta. Den beröres högst väsentligt." - 4.890. "Om goda och gångbara värdepapper som bankirerna erkänner som sådana finnas på marknaden och ägarna vill låna pengar på dem, så har det alldeles säkert effekt på handelsväxlarna. Jag kan t.ex. inte vänta, att en man ger mig sina pengar till 5% på handelsväxeln, om han i stället kan låna ut dessa pengar till 6% på statsobligationer eller något annat. Det berör oss på samma sätt; ingen kan begära av mig, att jag ska diskontera hans växlar till 51/2%, om jag kan låna ut mina pengar till 6%," - 4.892. "Vi talar inte om personer som köper värdepapper för 2.000 £ eller 5.000 £ eller 10.000 £ som fasta kapitalplaceringar som om de hade en väsentlig inverkan på penningmarknaden. Om ni frågar mig efter räntefoten på" (depositioner av) "statsobligationer, så syftar jag på personer som gör affärer till belopp på hundratusental, om s.k. jobbare, som tecknar stora belopp av offentliga lår eller köper i marknaden och som sedan måste hålla dessa papper tills de kan bli av med dem med profit; dessa personer måste upplåna pengar för detta ändamål."
Med kreditväsendets utveckling skapas stora, koncentrerade penningmarknader, som London, vilka tillika är huvudsäten för handeln med dessa papper. Bankirerna ställer väldiga kvantiteter av allmänhetens penningkapital till deras förfogande, och därmed frodas detta yngel av spekulanter.
"Pengar är vanligen billigare på aktiebörsen än någon annanstans", säger 1848 dåvarande högste chefen för Bank of England inför lordernas hemliga kommitté. (C. D. 1848, printed 1857, nr. 219.)
Vid behandlingen av det räntebärande kapitalet har vi redan visat, att genomsnittsräntan för en lång period av år vid i övrigt lika förhållanden bestämmes av profitens genomsnittskvot; inte av företagarvinsten, som själv inte är något annat än profiten minus räntan.[J]
Det har också nämnts och ska ytterligare undersökas, att även för variationerna i den kommersiella räntan, d.v.s. den ränta som beräknas för diskonteringar och lån inom handelsvärldens krets av penningutlånare, en fas inträder under den industriella cykelns förlopp då räntefoten stiger över sitt minimum och uppnår sin genomsnittliga höjd (som den senare överskrider) och att denna rörelse är en följd av profitens stigande.
Emellertid är här två ting att lägga märke till:
För det första: Om räntefoten håller sig hög under en längre tid (vi talar här om räntefoten i ett givet land som England, där den genomsnittliga räntefoten är given för en längre tid och även framträder i den ränta, som betalas för lån på längre perioder, vilket man kan kalla privatränta), så är detta synbarligen ett bevis för att profitens kvot under denna tid är hög, men bevisar inte nödvändigtvis att företagarvinstens kvot är hög. Den senare skillnaden bortfaller mer och mer för kapitalister som övervägande arbetar med eget kapital; de realiserar profitens höga kvot, då de betalar räntan till sig själva. Möjligheten att under lång tid ha en hög räntefot - vi talar här inte om den fas som kännetecknas av verklig penningknapphet - är given med hög profitkvot. Men det är möjligt, att denna höga profitkvot efter avdrag av den höga räntefoten bara lämnar kvar en låg kvot för företagarvinsten. Denna kan krympa medan den höga profitkvoten varar. Detta är möjligt eftersom de företag som startats måste hållas igång. I denna fas arbetas det i stor utsträckning med rent kreditkapital (främmande kapital); och den höga profitkvoten kan på sina ställen vara spekulativ, förväntad. Hög räntekvot kan betalas med hög profitkvot men avtagande företagarvinst. Den kan betalas ur det lånade främmande kapitalet självt - detta är delvis fallet i spekulationstider - i stället för ur profiten, och detta kan fortgå en tid framåt.
För det andra: Påståendet att efterfrågan på penningkapital och därmed räntefoten växer, därför att profitkvoten är hög, är inte identiskt med påståendet att efterfrågan på industriellt kapital stiger och räntefoten därmed är hög.
I tider av kris uppnår efterfrågan på penningkapital och därmed räntekvoten sitt maximum; profitkvoten och därmed efterfrågan på industriellt kapital är så gott som försvunnen. I sådana tider lånar man bara för att betala, för att avveckla redan ingångna förpliktelser. I tider av återhämtning efter krisen begär man däremot lånekapital för att köpa och för att förvandla penningkapital till produktivt eller kommersiellt kapital. Och då är det antingen industrikapitalisten eller köpmannen som begär det. Industrikapitalisten satsar det i produktionsmedel och arbetskraft.
En stigande efterfrågan på arbetskraft kan i och för sig aldrig vara grunden till stigande räntefot, så vitt den bestämmes genom profitkvoten. Högre arbetslön är aldrig orsak till en högre profit, ehuru den kan vara en av dess följder, därest man betraktar speciella faser i den industriella cykeln.
Efterfrågan på arbetskraft kan öka, emedan exploateringen av arbetet försiggår under särskilt gynnsamma förhållanden, men den stigande efterfrågan på arbetskraft och därmed på variabelt kapital ökar i och för sig inte profiten utan minskar den i motsvarande mån. Men ändå kan därmed efterfrågan på variabelt kapital öka, alltså även efterfrågan på penningkapital, och detta höja räntefoten. Arbetskraftens marknadspris stiger då över sitt genomsnitt, ett mer än genomsnittligt antal arbetare sysselsättes och samtidigt stiger räntefoten, därför att efterfrågan på penningkapital under dessa omständigheter stiger. Ökad efterfrågan på arbetskraft fördyrar denna vara som varje annan, höjer dess pris men inte profiten, som huvudsakligen beror på just denna varas relativa billighet. Men den höjer samtidigt - under förutsatta omständigheter - räntefoten, emedan den höjer efterfrågan på penningkapital. Om penningkapitalisten i stället för att låna ut pengar förvandlade sig till industrikapitalist, så skulle den omständigheten, att han måste betala arbetet dyrare, i och för sig inte höja hans profit utan i motsvarande grad minska den. Konjunkturförhållandena kan vara sådana att hans profit det oaktat stiger, men aldrig därför att han betalar arbetet dyrare. Men denna omständighet är emellertid, såvida den ökar efterfrågan på penningkapital, tillräcklig för att höja räntefoten. Om arbetslönen av någon anledning steg vid i övrigt ogynnsamma konjunkturer, så skulle detta sänka profitkvoten men stegra räntefoten i den mån det ökade efterfrågan på penningkapital.
Om man bortser från arbetet, så består det som Overstone kallar "efterfrågan på kapital" bara av efterfrågan på varor. Efterfrågan på varor höjer deras pris antingen genom att det stiger över genomsnittet eller genom att tillgången på varor sjunker under genomsnittet. Om industrikapitalisten eller köpmannen nu måste betala t.ex. 150 £ för samma varumängd som han tidigare fick för 100 £, så måste han låna 150 £ i stället för 100 £ och måste alltså vid 5% ränta betala 71/2 £, där han annars betalat 5 £. Det räntebelopp han måste betala skulle stiga eftersom han nu måste låna mera kapital.
Mr Overstones försök går ut på att framställa lånekapitalet och industrikapitalets intressen som identiska, medan hans banklag är beräknad just på att utnyttja dessa intressemotsättningar till penningkapitalets fördel.
Det är möjligt, att efterfrågan på varor, om tillgången på dem fallit under genomsnittet, inte absorberar mer penningkapital än tidigare. Samma summa, kanske mindre, betalas då för deras totalvärde, men för samma summa erhålles en mindre kvantitet bruksvärde. I detta fall kommer efterfrågan på lånbart penningkapital att vara oförändrad, räntefoten alltså inte att stiga, ehuru efterfrågan på varan stigit i förhållande till tillgången och därmed varans pris. Räntefoten kan beröras bara om den totala efterfrågan på lånekapitalet växer, och detta är under ovanstående förutsättningar inte fallet.
Men tillgången på en artikel kan emellertid också falla under genomsnittet såsom vid missväxt i fråga om spannmål, bomull etc. och efterfrågan på lånekapital växa på grund av spekulation i ännu högre priser, då det mest närliggande medlet att få dem att stiga är att tillfälligt dra undan en del av tillgången från marknaden. Men för att kunna betala den köpta varan utan att sälja den skaffar man pengar med hjälp av "kommersiella växeltransaktioner". I detta fall växer efterfrågan på lånekapital och räntefoten kan stiga till följd av dylika försök att med konstlade medel förhindra att varan föres ut på marknaden. Den högre räntefoten uttrycker då en konstlad minskning av tillgången på varukapital.
Å andra sidan kan efterfrågan på en artikel växa, därför att tillgången Pa denna växt och artikeln står under sitt genomsnittspris.
I detta fall kan efterfrågan på lånekapital vara oförändrad eller t.o.m. falla, emedan mer varor kan fås med samma penningsumma. Men det kunde också uppstå spekulativ lagring dels för att utnyttja det gynnsamma momentet för produktionsändamål, dels i avvaktan på en prisstegring. I detta fall kunde efterfrågan på lånekapital växa, och den höjda räntefoten vore sålunda ett uttryck för lagerinvestering av det produktiva kapitalets element. Här betraktar vi bara efterfrågan på lånekapital som den påverkas av efterfrågan och tillgång på varukapital. Hur reproduktionsprocessens växlande läge i den industriella cykelns faser verkar på utbudet av lånekapitalet har redan behandlats. Den triviala satsen, att marknadsräntan bestämmes genom tillgång och efterfrågan på (låne)kapital blandar Overstone listigt ihop med sitt eget antagande, enligt vilket lånekapital är identiskt med kapital överhuvud taget, och försöker därigenom förvandla ockraren till den ende kapitalisten och hans kapital till det enda kapitalet.
I kristider är efterfrågan på lånekapital efterfrågan på betalningsmedel och ingenting annat; ingalunda efterfrågan på pengar som köpmedel. Räntefoten kan därvid stiga mycket högt oberoende av om reellt kapital - produktivt - och varukapital - finns i övermått eller knappt. Efterfrågan på betalningsmedel är ren efterfrågan på omsättningsmöjlighet i pengar, i den mån köpmän och producenter kan erbjuda goda säkerheter. När säkerheter inte kan bjudas, är den alltid efterfrågan på penningkapital, såvida alltså ett förskott av betalningsmedel ger köpmän och producenter inte bara penningformen utan också den ekvivalent som de saknar för betalning i vilken form det än gäller. Detta är den punkt där bägge sidor inom den gängse teorin har både rätt och orätt vid bedömandet av kriserna. De som säger att det bara existerar brist på betalningsmedel har antingen för ögonen enbart ägarna av goda säkerheter eller är narrar som tror att det är en banks plikt och står i dess makt att genom papperssedlar förvandla alla bankrutta svindlare till betalningsdugliga solida kapitalister. De som säger att det bara existerar brist på kapital kommer antingen med ordklyveri, då det ju under sådana tider existerar mängder av inkonvertibelt kapital till följd av överimport och överproduktion, eller talar de bara om dessa kreditryttare, som i själva verket har försatts i sådana omständigheter att de inte längre får andras kapital att hushålla med, och nu begär att banken inte bara ska hjälpa dem att betala det förlorade kapitalet utan också sätta dem i stånd att fortsätta svindeln.
Det är grundvalen för den kapitalistiska produktionen, att penningen träder emot varan som värdets självständiga form eller att bytesvärdet måste få självständig form i pengar, och att detta är möjligt endast genom att en bestämd vara blir det material i vars värde alla andra varor mätas, att den just därigenom blir den allmänna varan, varan par excellence i motsats till alla andra varor. Detta måste manifestera sig i två avseenden, särskilt i kapitalistiskt utvecklade nationer som i stor skala ersätter penningen å ena sidan med kreditoperationer, å andra sidan med kreditpengar. För det första i kristider, då krediten krymper eller alldeles upphör, träder penningen plötsligt emot varorna absolut, såsom enda betalningsmedel och är dets sanna existens. Därav kommer sig varornas allmänna värdeminskning, svårigheten, ja omöjligheten att förvandla dem till pengar, d.v.s. till deras egen rent abstrakta form. Men för det andra: kreditpengarna själva är bara pengar i den mån de absolut företräder den verkliga penningen till beloppet av sitt nominella värde. Guldutflödet gör dess konvertibilitet i pengar problematiskt, d.v.s. dess identitet med verkligt guld. Därav tvångsåtgärderna, nedsättning av räntefoten etc. för att säkra betingelserna för denna konvertibilitet. Detta kan mer eller mindre drivas till sin spets genom felaktig lagstiftning beroende på falska penningteorier och tvingas på nationen genom särintressen hos penninghandlarna, som Overstone och hans gelikar. Men grundvalen är given med själva produktionssättet. En värdeminskning av kreditpenningen (för att inte tala om en förlust av dess penningkaraktär, för övrigt enbart imaginär) skulle skaka alla bestående förhållanden. Varornas värde offras då för att säkra detta värdes overkliga och oberoende penningexistens. Som penningvärde är det över huvud taget säkrat bara så länge penningen är säkrad. För ett par miljoner i pengar måste därför många miljoner varor offras. Det är oundvikligt i den kapitalistiska produktionen och utgör en del av dess behag. I tidigare produktionssätt förekom inte detta, då de rörde sig på en trång bas där varken krediten eller kreditpenningen kunde utvecklas. Så länge arbetets samhälleliga karaktär framträder som varans värdeexistens och därmed som ett ting utanför den verkliga produktionen, är penningkriser, oberoende av eller som skärpning av verkliga kriser, oundvikliga. Det är å andra sidan klart, att så länge en banks kredit inte är skakad kan den lindra paniken i sådana fall genom att öka kreditpengarna, men stegra paniken genom att dra in dem. Hela den moderna industrins historia visar, att det i själva verket skulle krävas metall för att balansera den internationella handeln bara då dess jämvikt momentant är rubbad, om den inhemska produktionen vore organiserad. Att hemmamarknaden redan nu inte behöver metall bevisar inställandet av de s.k. nationalbankernas kontantbetalningar, vilka man tillgriper i alla extrema fall som det enda hjälpmedlet.
I fråga om två individer vore det löjligt att säga, att de i sitt inbördes umgänge båda har en ogynnsam betalningsbalans. Om de ömsesidigt är varandras gäldenärer och borgenärer, så är det klart att om deras fordringar inte utjämnar varandra den ene måste vara gäldenär till den andra. I fråga om nationer är detta ingalunda fallet. Och att det inte är fallet erkännes av alla ekonomer i satsen, att betalningsbalansen kan vara gynnsam eller ogynnsam för en nation, ehuru dess handelsbalans måste slutgiltigt utjämnas. Betalningsbalansen skiljer sig från handelsbalansen på så sätt att den är en vid bestämd tid förfallen handelsbalans. Vad kriserna nu åstadkommer är, att de tränger samman differensen mellan betalningsbalans och handelsbalans till en kort tidsintervall; och de särskilda tillstånd som utvecklas i den nation där kris föreligger, där på grund av detta betalningsterminen nu inställer sig - redan dessa tillstånd för med sig en sådan kontraktion av utjämningstiden. För det första genom att man sänder bort ädla metaller, sedan slumpar bort konsignerade varor; exporterar varor för att slumpa bort dem eller för att i hemlandet driva upp penningförskott på dem; räntefoten stiger, krediterna sägas upp, värdepapperen faller, främmande värdepapper bortslumpas och man lockar till sig främmande kapital för placering i dessa värdeminskade papper, slutligen kommer bankrutten som utjämnar en massa fordringar. Därvid sändes ofta ytterligare metall till det land där krisen utbrutit, eftersom växlar på detta land är osäkra, betalningen alltså sker säkrast i metall. Därtill kommer den omständigheten, att när det gäller Asien alla kapitalistiska nationer mestadels samtidigt direkt eller indirekt är dess gäldenärer. Så snart dessa olika omständigheter utövar sin fulla verkan på den andra deltagande nationen, inträder också hos denna guld- och silverexport, kort sagt dess betalningstermin, och samma fenomen upprepas.
I fråga om den kommersiella krediten ingår räntan, för att nu göra en åtskillnad mellan kreditpris och kontantpris, bara i varupriset om växlarna har längre löptid än vanligt. I annat fall ingår den inte. Och detta har sin förklaring i att var och en tar denna kredit med ena handen och ger med den andra. [Detta stämmer inte med min erfarenhet. - FE.] Men i den mån diskontot här ingår i denna form, är det inte reglerat genom denna kommersiella kredit utan genom penningmarknaden.
Vore efterfrågan och tillgång på penningkapital, som bestämmer räntefoten, identisk med efterfrågan och tillgång på verkligt kapital, som Overstone påstår, så måste räntan samtidigt vara låg och hög alltefter vad den gäller, om det är olika varor eller samma vara i olika stadier (som råvara, halvfabrikat, färdig produkt). 1844 fluktuerade räntefoten i Bank of England mellan 4% (från januari till september) och 21/2 och 3% från november till årets slut. 1845 var den 21/2%, 23/4%, 3% från januari till oktober, mellan 3 och 5% de sista månaderna. Genomsnittspriset på ren Orleansbomull var 1844 61/4 d. och 1845 47/8 d. Den tredje mars 1844 var bomullslagret i Liverpool 627.042 balar och den tredje mars 1845 773.800 balar. Att döma av det låga priset på bomull måste räntefoten 1845 vara låg, vilket den faktiskt också var under största delen av denna tid. Men att döma av garnpriset måste den vara hög, ty priserna var relativt och profiterna absolut höga. Av bomull till 4 d. pundet kunde 1845 med 4 d. spinnkostnader spinnas ett garn (nr 40 god sekunda mule twist), som alltså kostade spinnfabrikanten 8 d. och som han i september och oktober 1845 kunde sälja till 101/2 eller 111/2 d. per pund. (Se vittnesmål av Wylie i kap. 34.)
Hela frågan kan lösas på detta sätt:
Utbud och efterfrågan på lånekapital skulle vara identisk med utbud och efterfrågan på kapital i allmänhet (ehuru den senare frasen är absurd; för industrikapitalisten eller köpmannen är varan en form av hans kapital, men han begär dock aldrig kapital som sådant utan alltid en speciell vara som sådan, köper och betalar den som vara, spannmål eller bomull, oberoende av den roll den har i hans kapitals kretslopp), om det inte fanns några penningkapitalister och i stället för dessa de långivande kapitalisterna var i besittning av maskiner, råvaror etc. som de lånade eller hyrde ut på samma sätt som fabrikshus nu hyras ut till industrikapitalister som själva äger en del av dessa objekt. Under sådana omständigheter vore tillförseln av lånekapital identisk med utbudet av produktionselement för industrikapitalisten och av varor för köpmannen. Men det är klart, att fördelningen av profiten mellan långivare och låntagare då närmast helt skulle bero på proportionen kapital som är lånat och kapital som användes av den som äger det.
Enligt herr Weguelin (B. A. 1857) bestämmes räntefoten av "mängden overksamt kapital" (252); är enbart ett index på "mängden overksamt kapital som söker placering" (271); senare kallas detta overksamma kapital "floating capital" (485), och därmed förstår han "Banks of England sedlar och andra cirkulationsmedel i landet; t.ex. provinsbankernas sedlar och de mynt som finns inom landet ... Jag räknar till floating capital även bankernas reserver" (502, 503) och senare även guldbarrer (503). Så säger samme Weguelin att Bank of England har stort inflytande på räntefoten i tider då "vi" (Bank of England) "faktiskt har största delen av det overksamma kapitalet i vår hand" (1.198) under det att enligt ovanstående uttalande av herr Overstone Bank of England "inte är platsen för kapital". Vidare säger samme Weguelin:
"Enligt min åsikt regleras diskontoräntan av mängden overksamt kapital i landet. Mängden overksamt kapital representeras av Bank of Englands reserv som faktiskt är en metallreserv. Om alltså metallskatten minskas, minskar detta mängden overksamt kapital i landet och höjer alltså värdet av det som ännu finns kvar." (1.258.)
J. Stuart Mill säger (2.102):
"Banken måste för att hålla sitt banking department solvent göra det mesta möjliga för att fylla dess reserver. Så snart den alltså finner att pengar strömmar ut, måste den tillförsäkra sig en reserv och antingen inskränka sina diskonteringar eller sälja värdepapper."
Reserven, när det enbart gäller banking department, är reserv enbart för depositioner. Enligt Overstones kompanjoner ska banking department handla endast som en bankir utan att ta någon hänsyn till den "automatiska" sedelutgivningen. Men i tider av verklig knapphet har banken oberoende av banking departments reserv, som bara består av sedlar, en mycket skärpt uppsikt över sitt guldförråd och måste ha det, om den inte ska gå omkull. Ty i samma mån som guldet försvinner, försvinner också reserven för banksedlar, och ingen borde veta detta bättre än mr Overstone, som just inrättat det så vist genom sin banklag av 1844.
"Den stora regulatorn för cirkulationens hastighet är krediten. Detta förklarar varför en allvarlig knapphet på penningmarknaden vanligen sammanfaller med mättad cirkulation." (The Currency Theory Reviewed, s. 65.)
Detta kan förstås på två sätt. Å ena sidan är alla metoder som sparar cirkulationsmedel grundade på krediten. Men å andra sidan, tag t.ex. en 500 £-sedel. A ger ut den för betalning av en växel till B; samma dag deponerar B den hos en bankir; denne diskonterar därmed, också samma dag, en växel för C; C betalar den till sin bank, banken ger den som förskott till en bill-broker etc. Hastigheten med vilken sedeln här cirkulerar när den gör tjänst vid köp eller betalningar är beroende av hur snabbt den vandrar till någon i form av deposition och i form av lån åter övergår till någon annan. Effektivt utnyttjande av cirkulationsmedel framstår som högst utvecklat i systemet med bankernas avräkningsanstalter (clearing house), där dessa mellan sig byter förfallna växlar, och därigenom ger penningen dess huvudsakliga funktion enbart vid utjämning av överskott. Men existensen av växlar beror i sin tur på den kredit, som industrikapitalister och köpmän ger varandra. Avtar denna kredit, så avtar antalet växlar, särskilt de långsiktiga, alltså även effektiviteten i denna metod för utjämning. Och denna ekonomisering, som består i att penningen elimineras vid växeltransaktionerna och dess huvudsakliga funktion blir den som betalningsmedel, vilken åter beror på krediten, kan (bortsett från den mer eller mindre utvecklade tekniken i koncentrationen av dessa betalningar) bara vara av två slag: ömsesidiga skuldfordringar representerade av växlar eller checker utjämnas antingen hos samma bankir, som bara överför fordran från den enes till den andres konto; eller de olika bankirerna gör utjämning sinsemellan.[102*] Koncentrationen av 8-10 miljoner växlar i händerna på en bill-broker, som t.ex. firman Overend, Guerney & Co., var ett av de viktigaste medlen att lokalt utvidga omfattningen av denna utjämning. Genom denna ekonomisering höjes omloppsmedlets verkningskraft, då en mindre kvantitet behövs för utjämning av balansen. Å andra sidan beror hastigheten hos den som cirkulationsmedel flytande penningen (som också därigenom ekonomiseras) helt på flödet av köp och försäljningar eller också på sammanlänkningen av betalningar, i den mån de i pengar följer efter varandra. Men krediten förmedlar cirkulationen och höjer därigenom dess hastighet. Enskilda mynt eller sedlar kan t.ex. bara åstadkomma fem omlopp och stannar längre tid i varje enskilds hand - som enbart cirkulationsmedel utan kreditens mellankomst - om A, dess ursprunglige ägare, köper av B, B av C, C av D, D av E, E av F, alltså dess övergång ur en hand till en annan förmedlar verkliga köp och försäljningar. Men om B deponerar de pengar han fått av A i betalning hos sin bankir, och denne ger ut dem i växeldiskontering till C, denne köper av D, D av F, så är t.o.m. deras hastighet som cirkulationsmedel (köpmedel) förmedlad genom flera kreditoperationer: B:s insättning hos sin bankir och dennes diskontering för C, D:s deponerande hos sin bankir och dennes diskontering för E; alltså genom 4 kreditoperationer. Utan dessa kreditoperationer hade samma mynt och sedlar inte kunnat förrätta fem köp efter varandra på den givna tidrymden. Att de växlat ägare utan förmedling av verkliga köp och försäljningar - som deposition och vid diskontering - har här påskyndat deras övergång från hand till hand i raden av verkliga omsättningar.
Det har tidigare visat sig, hur en och samma banksedel kan bilda deposition hos olika bankirer. Likaså kan den bilda olika depositioner hos samma bankir. Denne diskonterar B:s växel med sedeln som A deponerat, B betalar till C, C deponerar samma sedel hos den bankir som lämnade ut den.
Redan när den enkla penningcirkulationen behandlades (Bok I, kap. 3, 2) påvisades det, att mängden verkligt cirkulerande pengar, om cirkulationshastighet och ekonomisering i betalningarna förutsättes given, är bestämd genom varornas priser och mängden transaktioner. Samma lag gäller i fråga om sedelcirkulationen.
Den följande tabellen är en förteckning över det årliga genomsnittsantalet av Banks of England sedlar, i den mån sådana fanns i allmänhetens besittning, och då särskilt beloppen av 5- och 10£-sedlar, sedlar om 20-100 £ och de högre sedlarna om 200-1.000 £; liksom även den procentsats som var och en av dessa sedelslag motsvarar. Beloppen är i tusental med de tre sista siffrorna strukna.
| År | Sedlar om 5-10 £ |
Procent | Sedlar om 20-100 £ |
Procent | Sedlar om 200- 1.000 £ |
Procent | Till- sammans £ |
| 1844 | 9.263 | 45,7 | 5.735 | 28,3 | 5.253 | 26,0 | 20.241 |
| 1845 | 9.698 | 46,9 | 6.082 | 29,3 | 4.942 | 23,8 | 20.723 |
| 1846 | 9.918 | 48,9 | 5.778 | 28,5 | 4.590 | 22,6 | 20.286 |
| 1847 | 9.591 | 50,1 | 5.498 | 28,7 | 4.066 | 21,2 | 19.155 |
| 1848 | 8.732 | 48,3 | 5.046 | 27,9 | 4.307 | 23,8 | 18.085 |
| 1849 | 8.692 | 47,2 | 5.234 | 28,5 | 4.477 | 24,3 | 18.043 |
| 1850 | 9.164 | 47,2 | 5.587 | 28,8 | 4.646 | 24,0 | 19.398 |
| 1851 | 9.362 | 48,1 | 5.554 | 28,5 | 4.557 | 23,4 | 19.473 |
| 1852 | 9.839 | 45.0 | 6.161 | 28,2 | 5.856 | 26,8 | 21.856 |
| 1853 | 10.699 | 47,3 | 6.393 | 28,2 | 5.541 | 24,5 | 22.653 |
| 1854 | 10.565 | 51,0 | 5.910 | 28,5 | 4.234 | 20,5 | 20.709 |
| 1855 | 10.628 | 53,6 | 5.706 | 28,9 | 3.459 | 17,5 | 19.793 |
| 1856 | 10.680 | 54,4 | 5.645 | 28,7 | 3.323 | 16,9 | 19.648 |
| 1857 | 10.659 | 54,7 | 5.567 | 28,6 | 3.241 | 16,7 | 19.467 |
(B. A. 1858, s. XXVI.) Totala summan cirkulerande banksedlar har alltså positivt avtagit från år 1844 till 1857, trots att det handelsutbyte som visas genom export och import har mer än fördubblats. De mindre banksedlarna om 5-10 £ ökade, som listan visar, från 9.263.000 £ år 1844 till 10.659.000 £ år 1857. Och detta samtidigt med den just då starka ökningen av guldcirkulationen. Däremot minskades sedlarna på högre belopp (200-1.000 £) från 5.856.000 £ år 1852 till 3.241.000 £ år 1857. Alltså en minskning med mer än 21/2 miljoner £. Detta förklaras som följer:
"Den 8 juni 1852 lät privatbankerna i London aktiebankerna delta i inrättandet av clearing house, och snart därpå blev den definitiva clearingen inrättad i Bank of England. De dagliga salderingarna åstadkommas genom överföring på de konton som de olika bankerna håller i Bank of England. Genom införandet av detta system har sedlar av högre belopp, som bankerna tidigare betjänade sig av för utjämning av sina ömsesidiga räkningar, blivit överflödiga." (B. A. 1858, s. 5.)
Till vilket minimum bruket av pengar reducerats i grosshandeln kan utläsas vid en jämförelse med den tabell, som är avtryckt i Bok I, kap. 3, not 103, och som levererades till bankkommissionen av Morrison, Dillon & Co., ett av de största av dessa Londonhus, där en detaljhandlare kan köpa hela sitt förråd av alla slags varor.
Enligt ett vittnesmål av W. Newmarch inför B. A. 1857 (nr 1.741) bidrog också andra omständigheter till att spara cirkulationsmedel. Penningbrevportot, järnvägarna, telegrafen, kort sagt alla de förbättrade kommunikationerna; så att England nu med ungefär samma banksedelcirkulation kan göra fem till sex gånger så stora affärer. Men detta skulle också väsentligen bero på att sedlar om mer än 10 £ utsöndrats ur cirkulationen. Detta synes honom vara en naturlig förklaring till att i Skottland och Irland, där också 1 £-sedlar cirkulerar, sedelcirkulationen stigit med ungefär 31% (1.747). Den totala cirkulationen av banksedlar i Förenade Konungariket, inräknat 1 £-sedlarna kan antas vara 39 miljoner £ (1.749). Guldcirkulationen = 70 miljoner £ (1.750). I Skottland var sedelcirkulationen 1834 - 3.120.000 £; 1844 - 3.020.000 £; 1854 - 4.050.000 £ (1.752).
Redan härav framgår, att de sedelutgivande bankerna ingalunda kan öka antalet cirkulerande sedlar efter önskan, så länge dessa sedlar alltid kan utbytas mot pengar. [Om inkonvertibla papperspengar är det här överhuvud taget inte tal; inkonvertibla banksedlar kan bara bli allmänna cirkulationsmedel, då de faktiskt stödjas genom statskredit, som t.ex. för närvarande i Ryssland. Därvid faller de under lagarna för inkonvertibla statspapperspengar, vilka lagar redan har behandlats. (Bok I, kap. 3, 2 c: Mynten. Värdesymbolen.) - FE.]
Mängden cirkulerande sedlar rättar sig efter omloppets behov, och varje överflödig sedel vandrar genast tillbaka till sin utgivare. Då i England bara sedlar från Bank of England är i allmänt omlopp som lagligt betalningsmedel, kan vi här utelämna provinsbankernas obetydliga och enbart lokala sedelcirkulation. Inför B. A. 1858 säger mr Neave, chef för Bank of England:
Nr 947. (Fråga:) "Ni säger, att vilka mått och steg Ni än tillgriper är sedelbeloppet i allmänhetens händer oförändrat, d.v.s. ungefär 20 miljoner £?" - "I vanliga tider tycks det som om för allmänhetens bruk behövs ungefär 20 miljoner. Vid vissa periodiskt återkommande tidpunkter under året stiger beloppet med 1 eller 11/2 miljon. Om allmänheten behöver mer, så kan den, som jag sade, alltid få mer hos Bank of England." - 948. "Ni sade, att under paniken ville allmänheten inte tillåta Er att minska sedelbeloppet; vill Ni motivera detta?" - "Under tider av panik har allmänheten, som det förefaller mig, fullständig makt att förskaffa sig sedlar; och naturligtvis kan allmänheten, så länge banken har en förpliktelse, med stöd av denna förpliktelse ta ut sedlar från banken." - 949. "Det synes alltså alltid vara ungefär 20 miljoner sedlar som begäras från Bank of England?" - "20 miljoner sedlar i allmänhetens hand; det växlar. Det är 181/2, 19, 20 miljoner o.s.v.; men i genomsnitt kan man säga 19-20 miljoner."
Vittnesmål av Tomas Tooke inför lordernas kommitté angående Commercial Distress (C. D. 1848-57); nr 3.094:
"Banken har ingen makt att efter egen vilja utvidga sedelbeloppet som den har ute bland allmänheten; den har makt att minska detta sedelbelopp men bara medelst en mycket våldsam operation."
J. C. Wright, sedan 30 är bankir i Nottingham, säger, sedan han utförligt förklarat att det är omöjligt för provinsbankerna att någonsin kunna få mera sedlar i omlopp än allmänheten behöver och vill ha, om Bank of Englands sedlar (C. D. 1848-57) nr 2.844:
"Jag känner inte till någon inskränkning (i fråga om sedelutgivning) för Bank of England, men varje överskott i cirkulationen kommer att övergå i depositioner och sålunda anta en annan form."
Detsamma gäller för Skottland, där nästan bara papper cirkulerar, emedan där som i Irland även 1 £-sedlar är tillåtna och "the scotch hate gold". Kennedy, direktör för en skotsk bank, förklarar att bankerna inte ens kan minska sin sedelcirkulation och är
"av den åsikten, att så länge inhemska affärsavslutningar erfordra sedlar eller guld för att komma till stånd, bankirerna måste leverera så mycket omloppsmedel som dessa affärer erfordra - antingen det sker på begäran av insättarna eller på annat sätt ... De skotska bankerna kan inskränka sina affärer, men de kan inte utöva någon kontroll över sin sedelutgivning." (Sammastädes nr 3.446, 3.448.)
Likaledes Anderson, direktör för Union Bank of Scotland, nr 3.578:
"Förhindrar systemet med ömsesidigt sedelutbyte [mellan de skotska bankerna] att ett överflöd av sedlar ges ut av en enskild bank?" - "Javisst, men vi har ett verksammare medel än sedelutbyte (som i verkligheten inte har något att göra med detta men väl garantera att varje banks sedlar kan cirkulera över hela Skottland) och det är det allmänna bruket av bankkonto i Skottland. Var och en som har några pengar har också ett konto på en bank och inbetalar dagligen alla pengar, som han inte omedelbart själv behöver, så att vid slutet av varje affärsdag alla pengar finns i bankerna med undantag för det var och en har i fickan."
Detsamma gäller för Irland, se vittnesmålen av chefen för Bank of Irland, MacDonnel, och direktören för Irlands provinsbank, Murray, inför samma kommitté.
Sedelcirkulationen är lika oberoende av tillståndet för guldförrådet som finns i bankens källare och garanterar konvertibiliteten av dessa sedlar, som den är av Bank of Englands vilja.
"Den 18 september 1846 var sedelcirkulationen i Bank of England 20.900.000 £ och dess metallkassa 16.273.000 £; den 5 april 1847 cirkulationen 20.815.000 £ och metallkassan 10.246.000 £. Alltså förekom trots exporten av 6.000.000 £ ädelmetall ingen krympning av cirkulationen." (J. G. Kinnear, The Crisis and the Currency, Ld. 1847, s. 5.)
Naturligtvis gäller detta bara under de förhållanden som råder i England för närvarande, och även då endast så länge lagstiftningen inte dekreterar andra relationer mellan sedelutgivning och metallförråd.
Det är alltså enbart handelns egna behov som utövar inflytande på kvantiteten cirkulerande pengar - sedlar och guld. Vi kommer här närmast att behandla de periodiska fluktuationer som upprepas varje år, vilket det allmänna affärsläget än må vara, så att sedan 20 år
"cirkulationen en viss månad är hög, en annan låg och en tredje månad ett mellanläge förekommer". (Newmarch, B. A. 1857, nr 1.650.)
Så går i augusti varje år några miljoner mest i guld från Bank of England in i cirkulationen inom landet för att betala skördekostnader. Då det huvudsakligen gäller betalning av arbetslöner, är banksedlar här för Englands del mindre användbara. Vid slutet av året har dessa bankens pengar kommit tillbaka. I Skottland finns det i stället för mynt nästan bara pundsedlar; här utvidgas därför i motsvarande fall sedelcirkulationen från 3 till 4 miljoner, och det sker två gånger om året, i maj och november. Redan efter 14 dagar börjar tillbakaflödet, på en månad är det nästan fullbordat. (Anderson, a.a. [C. D. 1848/1857] nr 3.595-3.600.)
Bank of Englands sedelcirkulation erfar också kvartalsvis en tillfällig fluktuation till följd av kvartalsutbetalningar av "dividenderna", d.v.s. räntor på statsskulden, varigenom banksedlar dras bort från cirkulationen och sedan åter föras ut till allmänheten; men de flyter mycket snart tillbaka. Weguelin (B. A. 1857, nr 38) anger beloppet av den härigenom förorsakade fluktuationen i sedelcirkulationen till 21/2 miljon. Däremot beräknar Chapman, i den ökända firman Overend, Guerney & Co., den härigenom på penningmarknaden framkallade störningen till ett mycket högre belopp.
"Om ni drar 6 eller 7 miljoner ur cirkulationen till skatter, för att därmed betala dividender, så måste någon finnas som under mellantiden ställer detta belopp till förfogande." (B. A. 1857, nr 5.196.)
Mycket mer betydande och långvariga är de fluktuationer i kvantiteten av omloppsmedel, som motsvarar de olika faserna i den industriella cykeln. Låt oss höra en annan medlem i nämnda firma, högaktade kväkaren Samuel Guerney (C. D. 1848/57, nr 2.645):
"Vid slutet av oktober (1847) var 20.800.000 £ i sedlar i allmänhetens händer. Vid denna tid rådde stora svårigheter att erhålla banksedlar på penningmarknaden. Detta berodde på en allmän oro, att man till följd av begränsningen i banklagstiftningen av 1844 inte skulle bli i stånd att skaffa sig sådana. För närvarande '(mars 1848)' är beloppet banksedlar i allmänhetens händer ... 17.700.000 £, men då det nu inte råder något slags kommersiell panik är detta mycket mer än vad som behövs. Det finns ingen bankir och ingen penninghandlare i London som inte har mer banksedlar än han kan använda." - 2.650. "Banksedelbeloppet ... utanför Bank of Englands uppsikt utgör en totalt otillräcklig mätare på cirkulationens aktiva tillstånd, om man inte också betraktar... handelsvärldens och kreditens tillstånd." - 2.651. "Den känsla av ett överskott i allmänhetens händer, som cirkulationens nuvarande belopp inger oss, härrör sig i hög grad ur vårt nuvarande läge av svår stagnation. Hade vi höga priser och uppdrivna affärer skulle 17.700.000 £ inge oss en känsla av penningknapphet."
[Så länge affärsläget är sådant, att returer för de gjorda förskotten ingår regelbundet och krediten alltså förblir orubbad, utvidgas och krymper cirkulationen helt enkelt efter industrikapitalisternas och köpmännens behov. Då, åtminstone inte i England, guld kommer i fråga för grosshandeln och guldcirkulationen bortsett från årstidsfluktuationerna kan anses som tämligen konstant för längre tid, så utgör sedelcirkulationen i Bank of England en tillräckligt noggrann mätare på dessa förändringar. I stagnationsperioden efter en kris cirkulerar det lägsta beloppet, med återupplivad efterfrågan inträder ett större behov av omloppsmedel, som stegras med den stigande konjunkturen; sin höjdpunkt når mängden omloppsmedel i perioder av överspänning och överspekulation - då bryter krisen in, och över en natt försvinner de ännu dagen förut så rikligt förekommande banksedlarna från marknaden, och med dem försvinner de som diskonterar växlar, de som lånar pengar på värdepapper och de som köper varorna. Bank of England ska hjälpa - men också dess krafter är snart uttömda. Banklagen av 1844 tvingar den att inskränka sin sedelcirkulation just i det moment då hela världen ropar efter banksedlar, då varuägarna inte kan sälja och ändå måste betala och är beredda att bringa varje offer om de bara får banksedlar.
"Under paniken", säger den ovannämnde bankiren Wright, a.a., nr 2.930, "behöver landet två gånger så mycket cirkulation som under vanliga tider, eftersom omloppsmedlen lagras av bankirer och andra."
Då krisen börjar är det ännu bara en fråga om betalningsmedel. Men då var och en är beroende av den andre för att dessa betalningsmedel ska flyta in och ingen vet, om den andra ska bli i stånd att betala på förfallodagen, inträder en allmän kapplöpning om de betalningsmedel som är tillgängliga på marknaden, d.v.s. om banksedlar. Var och en samlar så mycket han kan komma över, och så försvinner sedlarna ur cirkulationen just då man behöver dem som bäst. Samuel Guerney (C. D. 1848/57, nr 1.116) uppskattar antalet banksedlar, som sålunda i förskräckelsens ögonblick gömts under lås och regel, för oktober 1847 till 4-5.000.000 £. - FE.]
Särskilt intressant i detta hänseende är förhöret med Guerneys kompanjon, den redan nämnde Chapman, inför B. A. 1857. Jag ger här huvudinnehållet av detsamma i sitt sammanhang, trots att också några andra punkter behandlas, som vi först senare ska undersöka.
Mr Chapman säger följande:
4.963. "Jag tvekar inte att säga, att jag inte anser det vara i sin ordning att penningmarknaden skulle behärskas av någon enskild kapitalist (sådan som det existerar i London), som kan framkalla en oerhörd penningbrist och nöd, om cirkulationen redan står mycket lågt ... Det är möjligt ... det finns mer än en kapitalist som av cirkulationsmedel kan ta ut 1 eller 2.000.000 £ sedlar, om han uppnår ett bestämt mål därigenom." 4.995.
4.965. En storspekulant kan sälja för 1 eller 2.000.000 £ statsobligationer och därigenom dra pengarna ur marknaden. Något liknande har nyligen skett, "det åstadkommer en ytterst stor penningknapphet".
4.967. Sedlarna är då visserligen improduktiva.
"Men det gör ingenting, om det gäller ett stort ändamål. Detta stora ändamål är att pressa fondkurserna, att skapa penningknapphet, och det står fullständigt i hans makt att göra detta."
Ett exempel: En morgon var det stor penningefterfrågan på fondbörsen men ingen kände till orsaken. Någon bad Chapman att låna ut 50.000 £ till 7%. Chapman var förvånad, hans räntefot stod mycket lägre, han slog till. Strax därpå kom mannen tillbaka, tog ytterligare 50.000 £ till 71/7%, sedan ytterligare 100.000 £ till 8% och ville ha ännu mer till 81/2%. Då blev emellertid t.o.m. Chapman förskräckt. Det framgick efteråt att en betydande summa pengar helt plötsligt hade dragits ur marknaden. Chapman säger:
"Men jag hade dock lånat ut en betydande summa till 8%, jag var rädd för att fortsätta, jag visste inte hur det skulle sluta."
Man får aldrig glömma, att ehuru nästan alltid 19-20 miljoner £ sedlar enligt uppgift finns i allmänhetens hand, dock å ena sidan den del av dessa sedlar som verkligen cirkulerar och å andra sidan den del som ligger overksam som reserv hos bankerna ständigt i betydande grad varierar gentemot varandra. Är denna reserv stor, alltså den verkliga cirkulationen liten, så betyder det från penningmarknadens ståndpunkt, att cirkulationen är mättad (the circulation is full, money is plentiful); är reserven liten, alltså den verkliga cirkulationen mättad, så kallar penningmarknaden den låg (the circulation is low, money is scarce); den del som representerar overksamt lånekapital uppgår nämligen till ett lågt belopp. Verklig expansion av cirkulationen, som är oberoende av den industriella cykelns faser, eller kontraktion av cirkulationen - men så att det belopp som allmänheten behöver är oförändrat - förekommer bara av tekniska skäl, t.ex. ifråga om skatternas eller statsskuldräntornas betalningsterminer. Vid skattebetalning inflyter mera sedlar och guld än vanligt till Bank of England och krymper faktiskt cirkulationen utan hänsyn till dess verkliga behov. Omvänt då statsskuldens dividender utbetalas. I första fallet göras lån hos bankerna för att få cirkulationsmedel. I senare fallet sjunker räntefoten hos privatbankerna på grund av den tillfälliga tillväxten av deras reserver. Detta har ingenting att göra med den absoluta mängden av omloppsmedel utan bara med den bankfirma som sätter dessa omloppsmedel i cirkulation och för vilken denna process framstår som avyttring av lånekapital och som därför behåller profiten.
I det ena fallet försiggår bara en temporär omplacering av cirkulationsmedlet, som Bank of England utjämnar genom att ge lån för korta terminer till låg ränta kort före förfallotiden för kvartalsskatterna och de likaledes kvartalsvis utfallande dividenderna. Dessa övertaliga sedlar, som utgivits genom denna åtgärd, utfyller nu först den lucka som betalningen av skatterna orsakar, medan deras återbetalning till banken strax därpå återställer det sedelöverflöd, som utbetalningen av dividenderna kastat ut till allmänheten.
I det andra fallet är låg eller mättad cirkulation alltid bara en annan fördelning av samma mängd omloppsmedel i aktiv cirkulation och deposition, d.v.s. utlåningsmedel.
Å andra sidan, om t.ex. Bank of England ökar antalet utgivna sedlar på grund av ett guldtillflöde, så hjälper dessa till att åstadkomma diskontering utom banken och flyter tillbaka som avbetalning på lån, så att den absoluta mängden cirkulerande sedlar bara tillfälligt ökas.
Är cirkulationen mättad på grund av att affärerna expanderar (vilket är möjligt även vid relativt låga priser), så kan räntefoten vara relativt hög på grund av efterfrågan på lånekapital som ett resultat av stigande profiter och ökade nyinvesteringar. Om den är låg på grund av handelns kontraktion eller av att krediten är lättflytande, så kan räntefoten vara låg även vid höga priser. (Se Hubbard [K].)
Cirkulationens absoluta kvantitet verkar bestämmande på räntefoten endast i tider av penningknapphet. Kravet på mättad cirkulation kan här vara uttryck för antingen efterfrågan på medel för skattbildning (bortsett från penningcirkulationens reducerade hastighet och den kontinuerliga omsättningen av identisk samma pengar, som mynt eller sedlar, i lånekapital) på grund av kreditbristen, som år 1847, då upphävandet av banklagen inte orsakade någon expansion av cirkulationen men räckte till att få fram sedellagren i dagsljuset och föra ut dem i cirkulationen. Eller också kan det verkligen under vissa omständigheter krävas mera cirkulationsmedel, som då cirkulationen år 1857 sedan banklagen upphävts för någon tid verkligen växte.
Annars inverkar den absoluta cirkulationsmängden inte på räntefoten, då den - om ekonomi och omloppshastighet förutsättas konstanta - för det första är bestämd genom varupriserna och mängden transaktioner (varvid mestadels en transaktion neutraliserar effekten av en annan) och slutligen genom kreditens tillstånd, däremot bestämmer den absoluta cirkulationsmängden ingalunda kreditens tillstånd; och då för det andra varupriser och ränta inte har något nödvändigt samband.
Under Bank Restriction Act (1797-1820) [72] fanns ett överflöd av currency, räntefoten var hela tiden mycket högre än efter återupptagandet av kontantbetalningarna. Den föll senare raskt med inskränkningen av sedelutgivningen och de stigande växelkurserna. 1822, 1823, 1832 var den allmänna cirkulationen låg, räntefoten likaledes låg. 1824, 1825, 1836 var cirkulationen hög, räntefoten steg. Sommaren 1830 var cirkulationen hög, räntefoten låg. Sedan de nya guldfyndigheterna upptäckts har penningomloppet expanderat i hela Europa, räntefoten steg. Räntefoten är alltså inte beroende av den cirkulerande penningmängden.
Skillnaden mellan utgivande av omloppsmedel och utlånande av kapital visar sig bäst i den verkliga reproduktionsprocessen. Vi har sett (Bok II, avd. 3) hur de olika beståndsdelarna av produktionen sinsemellan utbytas. Det variabla kapitalet består t.ex. konkret av arbetarnas existensmedel, som är en del av deras egen produkt. Det utbetalas emellertid styckevis till dem i pengar. Pengarna måste kapitalisten förskottera, och det beror till stor del på kreditväsendets organisation om han följande vecka kan betala ut det nya variabla kapitalet med de gamla pengarna, de som han utbetalade föregående vecka. Det samma gäller i bytesakterna mellan de olika beståndsdelarna av samhällets totalkapital, t.ex. mellan konsumtionsvaror och produktionsmedel för konsumtionsvaror. Pengarna för deras cirkulation måste, som vi har sett, förskotteras av den ena eller andra av de bytande. De stannar då i cirkulationen men vänder efter fullbordat utbyte åter tillbaka till den eller dem som förskotterat dem, då de förskotterats utöver verkligt sysselsatt industrikapital (se Bok II, kap. 20). Vid utvecklat kreditväsen, där penningen koncentreras hos bankerna, är det åtminstone nominellt dessa som satsar. Men dessa förskott hänför sig bara till de pengar som finns i cirkulationen, det är förskott av cirkulation inte förskott av kapital som pengarna bringar i cirkulation.
Chapman:
5.062. "Det kan förekomma tider, då banksedlarna i allmänhetens hand utgör ett mycket stort belopp och det ändå inte går att få några."
Pengar finns också under paniken; men den som har dem aktar sig väl för att förvandla dem till lånbart kapital, till lånbara pengar; var och en håller dem kvar för verkliga betalningsbehov.
5.099. "Bankerna i lantdistrikten skickar sina overksamma överskott till Er och till andra Londonhus?" - "Ja." - 5.100. "Å andra sidan låter fabriksdistrikten i Lancashire och Yorkshire diskontera växlar hos Er för sina affärsändmål?" - "Ja." - 5.101. "Så att på detta sätt de överskjutande pengarna i en landsdel blir nyttiggjorda för en annan landsdels fordringar?" - "Alldeles riktigt."
Chapman säger, att bankernas sedvänja att placera sitt överskjutande penningkapital för kortare tid i inköp av statsobligationer och skattkammarväxlar under sista tiden har avtagit mycket, sedan det blivit vanligt att låna ut dess pengar "at call" (från dag till dag, att återställas vid anfordran). Själv anser han inköp av sådana papper högst olämpligt för sin affär. Han placerar därför i goda växlar, av vilka dagligen en del förfaller, så att han alltid vet hur mycket likvida pengar han varje dag har att räkna med (5.101-5.105).
Även exportens tillväxt framstår för varje land mer eller mindre, mest för det land som ger kredit, som växande efterfrågan på den inhemska penningmarknaden, som emellertid uppfattas som sådan först i tider av knapphet. När exporten tilltar drar brittiska manufakturfabrikanter i regel långsiktiga växlar på exportköpmännen mot konsignationer av brittiska fabrikat (5.126).
5.127. "Är det inte vanligt, att det existerar en överenskommelse att dessa växlar förnyas tid efter annan?" - [Chapman] "Detta är en sak som de hemlighåller för oss; vi skulle inte tillåta några växlar av det slaget ... Det kan säkert förekomma, men jag kan inte säga något om det." (Oskyldige Chapman!) - 5.129. "Om exporten växer mycket kraftigt, som enbart under det senaste året med 20 miljoner £, leder det väl inte av sig själv till en stor efterfrågan på kapital för diskontering av växlar, som representerar denna export?" - "Utan tvivel." - 5.130. "England ger i regel utlandet kredit för alla sina exportvaror, måste inte detta betinga att ett motsvarande tillskottskapital absorberas för den tid detta varar?" - "England ger en väldig kredit; men det tar kredit för alla sina råvaror. Amerika ger oss alltid 60 dagar och andra länder 90 dagar. Å andra sidan ger vi kredit; om vi skickar varor till Tyskland ger vi 2 eller 3 månader."
Wilson frågar Chapman (5.131) om det inte dragits växlar mot dessa importerade råvaror och kolonialvaror på England samtidigt som de skeppades ut och om de inte själva anlände samtidigt med konossementen? Chapman tror det, men vet ingenting om dessa "kommersiella transaktioner", man borde fråga kunnigare personer. - I exporten till Amerika, säger Chapman, blev "varorna under transiteringen endast symboler"; detta svammel ska betyda att den engelske exportköpmännen mot sina varor drar 4-månadersväxlar på ett av de stora amerikanska bankhusen i London och att detta får täckning från Amerika.
5.136. "Är det inte regel, att transaktioner med avlägsna länder skötas av den köpman, som kan vänta på sitt kapital tills varorna har sålts?" - "Det kan väl finnas hus med stor privat förmögenhet, som har råd att ligga ute med eget kapital utan att ta förskott på varorna. Men större delen av dessa varor förvandlas till förskott genom accepter av välkända firmor." - 5.137. "Dessa affärshus är etablerade ... i London eller Liverpool eller någon annanstans." - 5.138. "Det gör alltså ingen skillnad, om fabrikanten ger ut sina egna pengar eller om han får en köpman i London eller Liverpool att förskottera dem; det förblir alltid ett förskott som gjorts i England?" - "Alldeles riktigt. Fabrikanten har endast i ett fåtal fall något att göra med detta." (Däremot 1847 i nästan alla fall.) "En köpman, som handlar med manufaktur t.ex. i Manchester, köper varor och skeppar ut dem genom ett respektabelt affärshus i London; så snart Londonhuset övertygat sig om att allt har packats enligt överenskommelsen, drar han 6-månadersväxlar på Londonhuset mot dessa varor som går till Indien, Kina eller någon annanstans; sedan kommer bankvärlden in och diskonterar dessa växlar åt honom, så att han vid den tidpunkt, då han ska betala dessa varor, har pengarna till reds tack vare att dessa växlar diskonterats." - 5.139. "Men även om han nu har pengar, så har dock bankiren fått lägga ut av sina pengar?" - "Bankaren har växeln: bankiren har köpt växeln; han använder sitt bankkapital i denna form, nämligen till diskontering av handelsväxlar." [Även Chapman anser alltså att diskontering av växlar inte är förskott utan varuköp. - FE.] - 5.140. "Men den bildar dock alltid en del av kraven på penningmarknaden i London?" - "Otvivelaktigt; detta är den väsentliga verksamheten för penningmarknaden och Bank of England. Bank of England är lika glad över att få dessa växlar som vi, den vet att de är en god placering." - 5.141. "Växer efterfrågan på penningmarknaden på samma sätt som exporthandeln?" - "I samma mån som landets välstånd växer tar också vi" (herrar som Chapman) "del därav." - 5.142. "Om alltså dessa olika fält för kapitalinvesteringar plötsligt utvidgas, är då den naturliga följden en stegring av räntefoten?" - "Utan tvivel."
5.143. Chapman kan inte riktigt förstå, "att vi vid vår stora export hade haft så mycket användning för guld".
5.144. Den hedervärde Wilson frågar:
"Kan det inte vara så att vi ger större krediter på exporten än vi tar på vår import?" - "Själv tvivlar jag snarast på detta. Om någon låter acceptera mot sina till Indien sända Manchestervaror, så kan ni inte acceptera för mindre än 10 månader. Vi har tvingars betala Amerika för dess bomull någon tid innan Indien betalar oss: detta är helt säkert, men effekten av detta är tämligen svår att beräkna." - 5.145. "Om vi, som förra året, har en tillväxt av manufakturvaruexporten om 20 miljoner £, så måste importen av råvaror redan tidigare ha växt betydligt" (och redan på detta sätt ar överexport identisk med överimport och överproduktion med spekulativ handel) "för att producera denna ökade kvantitet av varor?" - 5.146. "Otvivelaktigt, vi måste ha haft en mycket betydande balans att betala, d.v.s. balansen måste under den tiden ha varit ogynnsam för oss, men i längden är växelkursen på Amerika gynnsam, och vi har sedan lång tid fått en betydande tillförsel av ädelmetall från Amerika."
5.148. Wilson frågar ärkeockraren Chapman, om han inte betraktar höga räntor som tecken på högkonjunktur och höga profiter. Chapman bejakat naturligtvis detta, uppenbart förvånad över naiviteten hos denna förrädare, men är nog uppriktig att göra följande förbehåll:
"Det finns en del som inte kan hjälpa sig själva; de har förpliktelser och måste uppfylla dem, antingen det är profitabelt eller ej; men om den blev långvarig (den höga räntefoten) skulle den ange högkonjunktur."
Bägge glömmer, att den också kan ange, som var fallet var 1857, att de kringfarande kreditryttarna gör landet osäkert. De kan betala den höga räntan emedan de betalar den ur andras fickor (men därvid hjälper till att bestämma räntefoten för alla) och under mellantiden leva flott på förväntade profiter. För övrigt kan just detta samtidigt resultera i en mycket profitabel sysselsättning för fabrikanter och dylika. Genom förskottssystemet blir tillbakaflödena fullkomligt illusoriska. Detta förklarar också följande, som för Banks of England del inte behöver någon förklaring, emedan den vid hög räntefot diskonterar till lägre ränta än de andra.
5.156. Chapman: "Jag kan väl säga, att våra diskontobelopp i nuvarande stund, då vi under så lång tid haft en hög räntefot, står vid sitt maximum."
(Detta sade Chapman den 21 juli 1857, ett par månader före kraschen.)
5.157. "1852" (då räntan var låg) "var de inte på långt när så stora."
Emedan affärerna då faktiskt var mycket sundare.
5.159. "Om det fanns ett stort penningöverflöd på marknaden ... och bankdiskontot var lågt, skulle vi ha en minskning av växlar ... 1852 var vi i en helt annan fas. Landet export och import var ett ingenting jämfört med nuvarande." - 5.161. "Under denna höga diskontoränta är våra diskonteringar lika stora som år 1854." (Då räntan var 5-51/2%.)
Vittnesförhöret med Chapman är en nöjsam läsning genom att det avslöjar hur dessa människor faktiskt betraktar allmänhetens pengar som sin egendom och tror sig ha rätt till ständig konvertibilitet för de av dem diskonterade växlarna. Naiviteten i frågorna och svaren är stor. Det blir en Plikt för lagstiftningen att alltid göra de växlar, som de stora affärshusen har accepterat, konvertibla; att sörja för att Bank of England under alla förhållanden fortsätter att diskontera dem åt bill-brokers. Ändå gjorde tre sådana bill-brokers konkurs just 1857 med ungefär 8 miljoner i skulder och ett synnerligen obetydligt eget kapital.
5.177. "Menar ni, att ni tror att de (växlar accepterade av Berings eller Loyds) skulle vara tvångsvis diskonterbara på samma sätt som en banksedel från Bank of England nu kan tvångsvis inväxlas mot guld?" - "Jag anser att det skulle vara mycket beklagligt, om de inte var diskonterbara; det vore ett högst extraordinärt läge, om någon måste inställa betalningarna, därför att han hade accepter av Smith, Payne & Co. eller Jones, Loyd & Co. och inte kunde diskontera dem." - 5.178. "Är inte accepten av Barings en förpliktelse att betala en viss summa pengar när växeln förfaller?" - "Det är alldeles riktigt; men varken herrarna Baring eller någon annan köpman tänker, inte ens i drömmen, då de övertar en sådan förpliktelse, att de ska få betala i sovereigns; de räknar med att de ska betala det genom clearing." - 5.180. "Menar ni då, att det måste konstrueras ett maskineri, så att allmänheten får rätt att begära pengar innan växeln förfaller genom att kalla på någon annan som måste diskontera den?" - "Nej, inte från acceptanten; men om ni med detta menar att vi då inte skulle ha möjlighet att få kommersiella växlar diskonterade, så måste vi förändra hela tingens ordning." - 5.182. "Ni tror alltså, att den (handelsväxeln) måste vara konvertibel i pengar alldeles som en sedel i Bank of England måste vara konvertibel i guld?" - "Alldeles avgjort, under vissa förhållanden." - 5.184. "Ni tror alltså, att åtgärderna för currency måste gestaltas så, att en handelsväxel, vars soliditet inte kan betvivlas, alltid ska vara lika lätt att växla till pengar som en banksedel?" - "Det tror jag." 5.185. "Ni går inte så långt, så att ni menar, att antingen Bank of England eller någon annan skulle vara lagligen tvingad att inväxla den?" - "Min mening är, att om vi stiftar en lag för att reglera currency, så skulle vi träffa anstalter för att förhindra möjligheten att handelsväxlarna inom landet blir inkonvertibla, i den mån dessa växlar otvivelaktigt är solida och legitima."
Detta är handelsväxelns konvertibilitet jämförd med banksedelns konvertibilitet.
5.190. "Landets penninghandlare representerar faktiskt bara allmänheten."
Som herr Chapman senare inför domstolen i fallet Davison. Se "Great City Frauds" [73].
5.196. "Under kvartalsterminerna (då dividenderna betalas) är det ... absolut nödvändigt att vi vänder oss till Bank of England. Om ni tar ut från cirkulationen 6 eller 7 miljoner i statsinkomster som föregriper dividenderna så måste någon finnas till hands som ställer detta belopp till förfogande under mellantiden."
(I detta fall handlar det om tillförsel av pengar, inte av kapital eller lånekapital.)
5.169. "Var och en som känner handelsvärlden måste veta att om vi är i ett sådant läge att skattkammarväxlarna blir osäljbara, att obligationer i ostindiska kompaniet [74] är fullkomligt oanvändbara, att man inte kan diskontera de bästa handelsväxlar, så måste stora bekymmer drabba dem, vilkas affärer försätter dem i den belägenheten att vid anfordran göra omedelbara utbetalningar i landets gällande valuta, och detta är fallet med alla bankirer. Effekten av detta blir att var och en fördubblar sin reserv. Tänk er verkan av detta för hela landet, om varje landsortsbankir, av vilka det finns ungefär 500, ger sin Londonkorrespondent i uppdrag att skicka honom 5.000 £ i banksedlar. T.o.m. om vi tar en så liten summa som genomsnitt, vilket redan är alldeles absurt, kommer vi till 21/2 miljoner £ som dras ur cirkulationen. Hur ska de ersättas?"
Å andra sidan vill inte privatkapitalister och andra som har pengar ge dem ifrån sig till någon som helst ränta, de säger som Chapman:
5.195. "Vi vill hellre inte ha några räntor alls än sväva i ovisshet om vi ska få ut pengarna ifall vi behöver dem."
5.173. "Vårt system fungerar så här: Vi har 300 miljoner £ förpliktelser, vilkas utbetalning i landets mynt kan begäras omedelbart och samtidigt, och landets mynt, om vi skulle använda alltsammans för detta ändamål, utgör 23.000.000 £ eller däromkring. Är inte detta ett tillstånd som varje ögonblick kan kasta oss ut i en kris?"
Därav kommer sig kreditsystemets plötsliga omslag under kriserna i monetärsystemet.
Bortsett från den inhemska paniken under kriserna kan det bara vara tal om penningens kvantitet såvida det gäller metall, världspengar. Och just detta utesluter Chapman; han talar bara om 23 miljoner banksedlar.
Samme Chapman:
5.218. "Den ursprungliga orsaken till störningen på penningmarknaden [april och senare oktober 1847] var otvivelaktigt den mängd pengar som behövdes för att reglera växelkurserna till följd av årets ovanligt stora import."
För det första var detta förråd av världsmarknadspengar då reducerat till sitt minimum. För det andra tjänade det samtidigt som säkerhet för kreditpengarnas (banksedlarnas) konvertibilitet. Det förenade sålunda två helt olika funktioner som emellertid båda framgår ur penningens natur, då den verkliga penningen alltid är världsmarknadspenning och kreditpenningen alltid är beroende av världsmarknadspenningen.
År 1847; utan suspension av banklagen av 1844 "hade clearinghusen inte kunnat sköta sina affärer" (5.221).
Att Chapman ändå hade någon aning om den förestående krisen framgår av:
5.236. "Det ges vissa lägen på penningmarknaden (och det nuvarande är inte långt därifrån) då det är mycket ont om pengar och man måste ta sin tillflykt till Bank of England."
5.239. "Vad angår de summor som vi fick från banken fredag, lördag och måndag den 19, 20, 22 oktober 1847, så skulle vi ha varit mycket tacksamma följande onsdag om vi hade kunnat få växlarna tillbaka; pengarna flöt omedelbart tillbaka till oss så snart paniken var över."
Tisdagen den 23 oktober upphävdes nämligen banklagen tillfälligt, och därmed var krisen övervunnen.
Chapman tror (5.274) att beloppet av samtidigt på London löpande växlar utgjorde 100-120 miljoner £. Detta inbegriper inte lokala växlar som gjorts på firmor i landsorten. (5.274.)
5.287. "Medan i oktober 1856 sedelbeloppet i allmänhetens händer steg till 21.155.000 £ var det dock en alldeles utomordentlig svårt att få några pengar; trots att allmänheten hade så mycket till sitt förfogande kunde vi inte få tag i dem."
Nämligen på grund av de farhågor som orsakades av den penningknipa som Eastern Bank en tid (mars 1856) hade befunnit sig i. 5.290. Så snart paniken väl var över,
"började alla bankirer som får sin profit av räntan genast att sätta fart på sina pengar".
5.302. Chapman förklarar att oron när bankreserven minskar inte är farhågor för depositionerna utan för att alla de, som utan tidsfrist måste kunna betala ut stora penningsummor, kan bli tvungna att göra detta och mycket väl vet, att de då kan drivas till banken som sista hjälpkälla när penningmarknaden är knapp; och
"om banken har en mycket liten reserv är den inte glad över att ta emot oss, tvärtom".
För övrigt kan man se hur reserven helt snyggt försvinner som faktisk storhet. Bankirerna håller ett minimum för sina löpande affärer dels själva, dels hos Bank of England. Bill-brokers håller "landets lösa bankpengar" utan reserv. Och Bank of England har mot sina depositionsskulder bara bankirernas och andras reserv jämte depositioner av statsmedel etc. som de låter sjunka mycket lågt, t.ex. till 2 miljoner. Utom dessa två miljoner i papper har därmed hela denna svindel i tider av knapphet absolut ingen annan reserv än metallkassan (och detta minskar reserven, emedan sedlar till ett belopp som motsvarar utlevererad metall måste annulleras), och därmed stegras krisen för varje minskning av metallkassan genom guldutflöde.
5.306. "Om vi inte hade pengar för att klara utjämningen i clearinghusen, så kan jag inte se att något annat återstår för oss än att komma tillsammans och göra våra betalningar i prima växlar, skattkammarväxlar, på Smith, Tayne & Co. och så vidare." - 5.307. "Alltså, ifall regeringen försummade att förse er med cirkulationsmedel, så skulle ni skapa er ett sådant?" - "Vad kan vi göra? Allmänheten kommer och tar cirkulationsmedlet ur händerna på oss. Det existerar inte." - 5.308. "Ni skulle alltså bara göra i London det som man varje dag gör i Manchester?" - "Javisst."
Särskilt klyftigt är Chapmans svar på den fråga som Cayley (från Birmingham, av den Attwoodska skolan [75]) ställer med hänsyftning på Overstones kapitalbegrepp:
5.315. "Det har sagts inför kommittén, att i knapphetstider, som år 1847, man inte söker pengar utan kapital; vad är Er mening om detta?" - "Jag förstår inte detta; vi handlar bara med pengar; jag förstår inte vad ni menar." - 5.316. "Om ni med kommersiellt kapital förstår den kvantitet pengar som en man har i sin affär, som tillhör honom själv, om ni kallar det kapital, så bildar det mestadels en mycket liten del av de pengar med vilka han bedriver sin verksamhet, tack vare krediten som allmänheten ger honom" - genom förmedling av sådana som Chapman.
5.339. "Är det brist på förmögenhet som tvingar oss att inställa, våra kontantbetalningar?" - "Nej, inte alls ... vi har ingen brist på rikedom utan vi rör oss i ett högst konstlat system, och om vi har en oerhört hotande (superincumbent) efterfrågan på vårt cirkulationsmedel, så kan omständigheter inträffa som hindrar oss från att erhålla detta cirkulationsmedel. Ska därför landets hela affärsverksamhet förlamas? Ska vi stänga alla vägar till sysselsättning?" - 5.338. "Skulle vi ställas inför frågan om vad vi vill upprätthålla, kontantbetalningarna eller landets industri, så vet jag vilketdera av dessa båda jag skulle offra."
Angående upplagring av banksedlar "för att göra knappheten svårare och dra nytta av följderna" (5.358) säger han, att detta kan ske mycket lätt. Tre stora banker skulle vara tillräckligt.
5.383. "Nog måste det vara bekant för Er, som är en med vår huvudstads stora affärer förtrogen man, att kapitalister begagnar dessa kriser för att göra enorma profiter genom att ruinera dem som faller offer för krisen?" - "Om detta kan det inte råda något tvivel."
Och vi får tro herr Chapman i detta fall, trots att han slutligen själv kommersiellt brutit nacken i försöket att "göra enorma profiter genom att ruinera offren". Ty om hans kumpan Guerney säger: "Varje ändring i affärsläget är fördelaktig för den som vet besked", så säger Chapman:
"Den ena delen av samhället vet ingenting om den andra; där är t.ex. fabrikanten som exporterar till kontinenten eller importerar sin råvara, han vet ingenting om den andre, som arbetar i guldbarrer." (5.046.)
Och så hände det, att en dag Guerney och Chapman själva "inte visste besked" och gjorde en beryktad konkurs.
Vi såg redan här ovan, att sedelutgivning inte alltid betyder förskott av kapital. Det vittnesmål av Tooke, inför överhusets C. D.-utskott 1848, som följer bevisar bara att kapitalförskott t.o.m. om det verkställes av banken genom utgivande av nya sedlar, inte utan vidare betyder en ökning av mängden sedlar i omlopp:
3.099. "Tror Ni att Bank of England kunde t.ex. betydligt utvidga sina förskott utan att detta ledde till ökad sedelutgivning?" - "Det föreligger fakta i överflöd som bevisar detta. Ett av de mest slående exemplen var 1835, då banken gjorde bruk av de västindiska depositionerna och ett lån från ostindiska kompaniet för ökade förskott till allmänheten. Då avtog faktiskt det utestående sedelbeloppet samtidigt något ... Något liknande var märkbart 1846 vid tiden för inbetalningarna av järnvägsdepositioner till banken; värdepapperen (i diskonteringar och depositioner) steg till ungefär 30 miljoner, medan ingen märkbar effekt uppstod på sedelbeloppet i allmänhetens händer."
Men vid sidan av banksedlar har partihandeln ett andra och för den vida viktigare cirkulationsmedel: växlarna. Herr Chapman har visat oss hur väsentligt det är för ett regelbundet löpande affärsliv, att goda växlar överallt och under alla omständigheter mottagas i betalning: "gilt nicht mehr der Tausves Jontof, was soll gelten, Zeter, Zeter!" [76] Hur förhåller sig nu dessa båda omloppsmedel till varandra?
Gilbart säger härom:
"Begränsningen av sedelcirkulationens belopp ökar regelmässigt växelcirkulationens belopp. Växlarna är av två slag - handelsväxlar och bankirväxlar - ... Blir penningen sällsynt, så säger penningutlånarna: 'Ni kan dra på oss, vi ska acceptera.' Och om en landsortsbank diskonterar en växel åt en kund, så ger den honom inte kontanta pengar utan sin egen tratta för 21 dagar på sin Londonagent. Dessa växlar tjänar som cirkulationsmedel." (J. W. Gilbart, An Inquiry into the Causes of the Pressure etc., s. 31.)
Detta bekräftas i något modifierad form genom Newmarch, B. A. 1857 nr 1.426:
"Det finns inget sammanhang mellan variationerna i beloppet cirkulerande växlar och variationerna i fråga om cirkulerande banksedlar ... det enda tämligen likmässiga resultatet är ... att så snart minsta knapphet inträder på penningmarknaden, vilket anges av en stegring i diskontoräntan, ökas omfånget av växelcirkulationen och tvärtom vid motsatt förhållande."
De växlar som dragas i sådana tider är emellertid ingalunda bara de korta bankväxlar som Gilbart omnämner. Tvärtom; det är till stor del ackomodationsväxlar som inte alls representera någon verklig affär utan endast affärer som inletts just för att man ska kunna dra växlar på dem. Vi har gett tillräckligt många exempel på bådadera. Därför säger Economist (Wilson), när han jämför sådana växlars säkerhet med banksedlarnas:
"Banksedlar betalbara vid anfordran kan aldrig hållas ute i övermått, därför att övermåttet alltid skulle flyta tillbaka till banken för utväxling. Däremot kan växlar på två månader utges i stort överflöd, då det inte finns något medel att kontrollera denna växelutgivning innan de förfaller, då de kanske redan åter är ersatta med andra. Att en nation skulle acceptera säkerhet för cirkulation av växlar, som är betalbara vid en kommande termin, men däremot hysa betänkligheter mot en cirkulation av papperspengar, som är betalbara vid anfordran, är för oss fullkomligt obegripligt." (Economist 1847, s. 575.)
Alltså är mängden cirkulerande växlar liksom mängden banksedlar bestämd av handelns behov. Under vanliga tider cirkulerade på 50-talet i Förenade konungariket vid sidan av 39 miljoner banksedlar ungefär 300 miljoner i växlar, därav 100-120 miljoner enbart på London. Volymen av växelcirkulationen har inget inflytande på volymen av sedelcirkulation och påverkas i sin tur av den senare endast i tider av penningknapphet, då kvantiteten växlar tilltar och deras kvalitet försämras. Slutligen klickar växelcirkulationen helt och hållet när krisen inträder. Ingen har bruk för betalningslöften, då alla bara vill ta emot kontantbetalning; bara banksedeln bevarar omloppsförmågan, åtminstone hittills i England, där nationen med hela sin rikedom står bakom Bank of England.
Vi har sett hur t.o.m. herr Chapman, som ändå 1857 själv var en magnat på penningmarknaden, bittert beklagade sig över att det i London finns flera stora penningkapitalister nog starka för att i ett givet moment bringa hela penningmarknaden i oordning och därigenom utsuga de mindre penninghandlarna in på bara benen. Så finns det flera sådana stora hajar, som skulle kunna betydligt försvåra en penningknapphet, genom att sälja 1-2 miljoner statsobligationer och därigenom dra bort från marknaden ett lika stort belopp av banksedlar (och samtidigt av disponibelt lånekapital). Genom att samverka i en liknande manöver skulle tre stora banker kunna förvandla penningknapphet till panik.
Den största kapitalmakten i London är helt naturligt Bank of England, som emellertid genom sin ställning som halvstatlig institution är förhindrad att göra sitt herravälde gällande på ett så brutalt sätt. Det oaktat vet också den medel och vägar nog - särskilt efter banklagen av 1844 - att se om sitt hus.
Bank of England har ett kapital på 14.553.000 £ och förfogar dessutom över cirka 3 miljoner £ "rest", d.v.s. icke utdelade profiter, såväl som över alla till regeringen i skatter etc. inflytande pengar, som måste deponeras hos banken till dess de ska användas. Inräknas ytterligare summan av övriga depositionspengar (i vanliga tider c:a 30 miljoner £) och de banksedlar som utgivas utan täckning, så kommer man att finna Newmarchs uppskattning tämligen måttlig, då denna (B. A. 1857 nr 1.889) säger:
"Jag har funnit, att totalsumman av de permanent i [Londons] penningmarknad sysselsatta fonderna kan anges till ungefär 120 miljoner £, och att av dessa förfogar Bank of England över en mycket betydande del, inemot 15-20%."
Såvida banken ger ut sedlar, som inte är täckta genom guldet i dess kassavalv, skapar den värdesymboler som inte bara är omloppsmedel utan också tillskottskapital - om också fiktivt - för banken till det nominella beloppet av dessa sedlar utan täckning. Och detta tillskottkapital avkastar en tillskottsprofit. - I. B. A. 1857, frågar Wilson Newmarch:
1.563. "Cirkulationen av en banks egna sedlar, d.v.s. av det genomsnittliga i allmänhetens händer kvarblivande beloppet, bildar en tillskott till det effektiva kapitalet för denna bank, inte sant?" - "Ja." - 1.564. "Alltså är all profit som banken får ur denna cirkulation en profit av krediten och härstammar inte från ett kapital som banken verkligen besitter?" - "Naturligtvis."
Detsamma gäller naturligtvis också för privatbankerna som utger sedlar. I sina svar nr 1.866-1.868 betraktar Newmarch 2/3 av alla deras banksedlar (för den sista tredjedelen måste dessa banker hålla en metallreserv) som "skapande av lika mycket kapital", eftersom kontanta pengar uppgående till detta belopp har sparats. Bankirens profit blir därför inte större än andra kapitalisters profit. Men det faktum kvarstår, att han drar profiten ur denna nationella besparing av kontanta pengar. Att en nationell besparing framträder som privatprofit chockerar inte alls den borgerliga ekonomen, då profiten överhuvud innebär att man tillägnar sig nationellt arbete. Finns det något mera vansinnigt än t.ex. Bank of England 1797-1817, vars sedlar endast hade kredit genom staten och som sedan låter betala sig av staten, alltså av allmänheten, i form av räntor på statslån för den makt staten ger den att förvandla dessa samma sedlar från papper till pengar och sedan låna dem till staten?
Bankerna har f.ö. även andra medel att skapa kapital. Enligt samme Newmarch har provinsbankerna, som redan tidigare har nämnts, för vana att skicka sina överflödiga fonder (d.v.s. Bank of Englands sedlar) till Londons bill-brokers, som skickar diskonterade växlar till dem i stället. Med dessa växlar betjänar banken sina kunder, då man har som regel att inte lämna vidare växlar som man mottagit av sina lokala kunder, för att inte dessas affärsoperationer ska bli kända i deras eget grannskap. Dessa växlar, som erhållits från London utges inte bara till kunder som ska göra direkta betalningar i London, i fall dessa inte föredra att låta banken utställa egna anvisningar åt dem på London, utan de tjänar också till fullgörande av betalningar i landsorten, ty bankirens endossering tillförsäkrar dem lokal kredit. De har sålunda t.ex. i Lancashire utträngt alla lokalbankernas egna sedlar och en stor del av Bank of Englands ur cirkulationen (a.a., 1.568 till 1.574).
Här ser vi alltså hur bankerna skapar kredit och kapital: 1. genom att ge ut egna banksedlar; 2. genom att utställa anvisningar på London med löptid intill 21 dagar, som emellertid vid utställandet ska betalas kontant till dem; 3. genom att utbetala diskonterade växlar, vilkas kreditduglighet närmast och väsentligen, åtminstone för respektive lokalområde, förlänas genom bankens endossering.
Bank of Englands makt visar sig i dess reglering av marknadsräntan. I tider med normal affärsaktivitet kan det förekomma att Bank of England inte har möjlighet att spärra ett måttligt guldutflöde genom att höja diskontoräntan[103*], emedan behovet av betalningsmedel tillfredsställes genom privat- och aktiebanker samt bill-brokers, vilka under de sista trettio åren uppnått en betydande kapitalstyrka. Den har då andra medel att använda. Men i kritiska ögonblick gäller ännu alltid vad bankir Glynn (från Glynn, Mills Currie & Co.) uttalade inför C. D. 1848/57:
1.709. "I tider av stor penningknapphet i landet bestämmer Bank of England räntefoten." - 1.710. "I tider av utomordentlig knapphet ... då diskonteringarna hos privatbankirer och brokers är relativt inskränkta, faller diskonteringarna på Bank of England, och sedan har denna makten att fastställa räntefotens marknadsläge."
Visserligen får den som offentlig institution under statsskydd och med statsprivilegier inte utnyttja denna sin makt så hänsynslöst som privata affärsmän kan tillåta sig. Därför säger också Hubbard inför bankkommittén B. A. 1857: 2.844. (Fråga:) "Förhåller det sig inte så att Bank of England lämnar de billigaste tjänsterna då diskontoräntan är som högst och bill-brokers då den är som lägst?" - (Hubbard:) "Det kommer alltid att förhålla sig så, ty Bank of England går aldrig fullt så lågt som dess konkurrenter och då räntan är som högst går den aldrig upp så högt."
Men trots detta är det en allvarlig företeelse i affärslivet, då banken i tider av knapphet enligt gängse uttryck drar till skruven, d.v.s. sätter den över genomsnittet stående räntefoten ännu högre.
"Så snart Bank of England drar till skruven, upphör alla inköp för export till utlandet ... Exportörerna väntar till prisernas depression nått den lägsta punkten, först då gör de sina inköp. Men då denna punkt har nåtts är kurserna redan åter reglerade - man upphör att exportera guld innan denna lägsta punkt av depressionen är uppnådd. Varuköp för export kan möjligtvis bringa tillbaka en del av det guld som skickats till utlandet, men de kommer för sent för att förhindra utflödet." (G. V. Gilbart, An Inquiry into the Causes on the Pressure on the Money Market. London 1840, s. 37.) "En annan effekt av cirkulationsmedlets reglering medelst utrikes växelkurser är att den i tider av knapphet medför en enorm räntefot" (a.a., s. 40). De kostnader som uppstår när växelkurserna återställas drabbar landets produktiva industri, medan under förloppet av denna process Bank of Englands profit positivt stegras, genom att den fortsätter sin affärsverksamhet med ett mindre belopp av ädelmetall" (a.a., s. 52).
Men, som vännen Samuel Gurney säger:
"dessa stora fluktuationer i räntefoten är fördelaktiga för bankirer och penninghandlare - alla fluktuationer i handeln är fördelaktiga för dem som vet besked".
Och även om herrar som Gurney skummar grädden genom att hänsynslöst utnyttja affärsnödläget, medan Bank of England inte kan tillåta sig detta med samma frihet, så tillfaller verkligt vackra profiter också denna - för att inte tala om de privatprofiter som av sig själva tillfaller herrar direktörer till följd av deras exceptionella möjligheter att få kännedom om det allmänna affärsläget. Enligt uppgift inför Överhuskommittén 1817 vid återupptagandet av kontantbetalningarna utgjorde dessa Bank of Englands profiter för hela tiden 1797-1817:
| Bonus och ökade utdelningar | 7.451.136 | |
| Nya aktier utdelade till ägarna | 7.276.500 | |
| Ökat kapitalvärde | 14.553.000 | |
| Summa | 29.280.636 | |
på ett kapital om 11.642.400 £ på 19 år. (D. Hardcastle Banks and Bankers. 2nd Ed. London 1843, s. 120.) Värderar vi totalvinsten i Bank of Irland, som också tillfälligt upphävde kontantbetalningarna 1797, efter samma princip, så får vi följande resultat:
| Utdelningar betalbara 1821 | 4.736.085 | |
| Bonus | 1.225.000 | |
| Ökade tillgångar | 1.214.800 | |
| Ökat kapital värde | 4.185.000 | |
| Summa | 11.360.885 | |
på ett kapital om 3 miljoner £ (a.a., s. 363, 364).
Här kan man tala om centralisation! Kreditsystemet, som har sin medelpunkt i de så kallade nationalbankerna och de stora penningutlånarna och ockrarna kring dem, innebär en enorm centralisation och ger denna parasitklass en sagolik makt, inte bara att periodiskt decimera industrikapitalisterna utan också att på ett ytterst farligt sätt ingripa i den verkliga produktionen - och ändå vet denna liga ingenting om produktionen och har ingenting med den att göra. Lagarna av 1844 och 1845 är bevis för dessa banditers växande makt och till dem ansluter sig finansmän och börsjobbare.
Men om någon ändå tvivlar på att dessa ärbara banditer utsuger den nationella och internationella produktionen endast i produktionens och de utsugnas eget intresse, får han säkert lära sig bättre genom följande utvikning angående bankirens höga moraliska värde:
"Bankföretagen är religiösa och moraliska institutioner. Hur ofta har inte fruktan för att bli sedd av sin bankirs vaksamma och ogillande ögon avskräckt den unge handelsmannen från sällskapet med larmande och utsvävande vänner? Hur angelägen är han inte att behålla bankirens aktning, att alltid framstå som respektabel! Att bankiren rynkar pannan har mer inflytande på honom än hans vänners moralkakor. Darrar han månne inte för att stå under den misstanken att ha gjort sig skyldig till en villfarelse eller den minsta oriktiga utsaga av fruktan att detta kunde framkalla misstänksamhet och ha till följd att hans bankkredit blir begränsad eller uppsagd? Bankirens råd är viktigare för honom än själasörjarens." (G. M. Bell, skotsk bankdirektör, The Philosophy of Joint Stock Banking. London 1840, s. 46, 47).
[I en tidigare skrift[104*] har Ricardos teori om penningens värde i förhållande till varornas pris undersökts; här kan vi därför nöja oss med det nödvändigaste. Enligt Ricardo bestämmes värdet av metallpenningen genom den däri förkroppsligade arbetstiden endast så länge penningens kvantitet står i korrekt relation till mängd och pris på varor som omsättas. Stiger penningens kvantitet över den korrekta relationen, så sjunker dess värde, varupriserna stiger, faller den under den korrekta relationen så stiger dess värde och varupriserna faller - vid i övrigt konstanta omständigheter. I första fallet kommer det land, där detta överskott av guld förefinns, att exportera guldet som sjunkit under sitt värde och importera varor. I det andra fallet kommer guld att strömma till de länder, där det skattas över sitt värde, medan de undervärderade varorna därifrån flyter till andra marknader, där de kan uppnå normala priser. Då under dessa förutsättningar "guldet självt, vare sig som mynt eller barr, kan bli värdesymbol av större eller mindre metallvärde än sitt eget, så är det självklart att eventuellt cirkulerande konvertibla banksedlar delar samma öde. Fastän banksedlarna är konvertibla, alltså deras realvärde motsvarar deras nominalvärde, kan hela mängden av de cirkulerande pengarna, guld och sedlar (the aggregate currency consistning of metal and of convertible notes), stiga och sjunka i värde allt efter som deras totalkvantitet, av tidigare utvecklade orsaker, stiger eller faller under den nivå, som bestämmes genom de cirkulerande varornas bytesvärde och guldets metallvärde ... Denna värdesänkning - inte av papperspengar i jämförelse med guld utan av guldet och papperspengarna tillsammans, eller av totalmängden cirkulationsmedel i ett land - är en av Ricardos viktigaste upptäckter, som lord Overstone & Co tog i sin tjänst och gjorde till en fundamental princip för sir Robert Peels banklagstiftning av år 1844 och 1845" (a.a., s. 188).
I detta sammanhang gjordes ett påpekande av det felaktiga i denna teori av Ricardo, men här behöver vi inte upprepa detta. Oss intresserar endast det sätt på vilket Ricardos lärosatser bearbetades av den skola bankteoretiker, som dikterade de ovannämnda Peelska banklagarna.
"Handelskriserna under 1800-talet, särskilt de stora kriserna 1825 och 1836, framkallade ingen vidareutveckling av Ricardos penningteori men väl en nyanvändning. Det var inte längre enskilda fenomen, som hos Hume värdesänkningen av ädla metaller under 1500- och 1600-talet eller som hos Ricardo värdesänkningen av papperspengarna under 1700-talet och början av 1800-talet utan de stora ovädren på världsmarknaden, i vilka motsägelsen mellan den borgerliga produktionsprocessens alla element urladdar sig, vilkas ursprung söktes inom den ytligaste och mest abstrakta sfären av denna process, penningcirkulationens sfär, där man också försökte att avvärja dem. Den egentliga teoretiska förutsättningen varifrån de ekonomiska väderleksprofeterna utgår, är i verkligheten ingenting annat än dogmen att Ricardo upptäckt lagarna för den rent metalliska cirkulationen. Det som återstod för dem var att inordna kredit- och sedelcirkulationen under dessa lagar.
Handelskrisernas mest allmänna och påtagliga fenomen är ett plötsligt och allmänt fall i varupriserna, som följer efter en längre period av allmänt stigande priser. Allmänt fallande varupriser kan uttryckas som en stegring av penningens relativa värde jämfört med alla varor, och allmänt stigande priser som sänkning av penningens relativa värde. I båda uttrycken är fenomenet uttalat men inte förklarat ... Den ena eller andra frasen lämnar uppgiften lika oförändrad som en översättning från tyska till engelska språket skulle göra. Ricardos penningteori var därför utomordentligt lämplig, då den ger en tavtologi sken av ett kausalförhållande. Varav kommer det periodiska allmänna stigandet av varupriserna? Av en periodisk höjning av penningens relativa värde. Det kunde lika väl ha sagts, att prisernas periodiska stigande och fallande härrör sig av deras periodiska stigande och fallande ... Har man en gång gått in på att förvandla en tavtologi till ett kausalförhållande följer allt annat med lätthet. Stigande varupriser härrör ur fallande penningvärde. Fallande penningvärde emellertid, som vi vet genom Ricardo, ur överfull cirkulation, d.v.s. av att mängden cirkulerande pengar stiger utöver den genom dess eget inneboende värde bestämda nivån. Likaså härrör allmänt fallande varupriser ur penningvärdets stigande utöver sitt inneboende värde till följd av ett cirkulationen inte är full. Priserna stiger och faller alltså periodiskt, emedan det periodvis cirkulerar för mycket eller för litet pengar. Om det nu påvisas, att prisernas stegring sammanfaller med en minskad penningcirkulation och prisernas fallande med en ökad cirkulation, så kan det trots detta hävdas att till följd av en, om också inte statistiskt påvisbar, minskning eller ökning av den cirkulerande varumängden, kvantiteten cirkulerande pengar ökats eller minskats, ehuru inte absolut så dock relativt. Vi har sett, att enligt Ricardo dessa allmänna prisfluktuationer måste förekomma även i en rent metallisk cirkulation men att de ömsesidigt balanserar varandra, genom att en cirkulation som inte är full framkallar fallande varupriser och varuexport, denna export i sin tur import av guld och detta inflöde av pengar åter stigande varupriser. Motsatt förhållande inträder vid en överfull cirkulation, då varor importeras och guld exporteras. Men eftersom dessa allmänna prisfluktuationer, trots att de helt överensstämmer med Ricardos currency-principle genom sin häftiga och våldsamma form, krisformen, tillhör perioder av utvecklat kreditväsen, så är det alldeles klart att sedelutgivningen inte regleras exakt enligt den metalliska cirkulationens lagar. Botemedel för den metalliska cirkulationen är import och export av ädla metaller, som genast träder i omlopp som mynt och sålunda genom att flyta in eller ut kommer varupriserna att falla eller stiga. Samma effekt på varupriserna måste nu framkallas på konstlad väg, genom att bankerna efterbildar metallcirkulationens lagar. Flyter pengar in från utlandet, så är det ett bevis att cirkulationen inte är full, penningvärdet för högt och varupriserna för låga och banksedlar följaktligen måste föras ut i cirkulation i proportion till det nyimporterade guldet. De måste däremot dras ur cirkulationen i samma mån som guld exporteras ur landet. Med andra ord, utgivandet av banksedlar måste regleras enligt import och export av ädelmetall eller enligt växelkursen. Ricardos felaktiga antagande, att guld bara är mynt, därmed allt importerat guld en ökning av cirkulerande pengar och därför kommer priserna att stiga, allt exporterat guld en minskning av myntmängden och därför kommer priserna att falla - detta teoretiska antagande blir här ett praktiskt experiment att låta så mycket mynt cirkulera, som det guld som för tillfället finns tillgängligt. Lord Overstone (Bankir Jones Lloyd), överste Torrence, Norman, Clay, Arbuthnot och ett antal andra skriftställare i England bekanta under namnet "currency-principle" skolan har inte bara predikat denna doktrin utan medelst Sir R. Peels banklagar av 1844 och 1845 gjort den till grundval för den gällande engelska och skotska banklagstiftningen. Deras snöpliga fiasko, såväl teoretiskt som praktiskt efter experiment i den största nationella skala kan behandlas först i samband med kreditteorin" (a.a., s. 200-202).
Kritiken av denna skola levererades av Thomas Tooke, James Wilson (i Economist av 1844-1847) och John Fullarton. Men vi har flera gånger sett hur bristfälligt de genomskådade guldets natur och hur oklara de var över förhållandet mellan pengar och kapital, särskilt i kap. 28 av denna bok. Här ytterligare ett bidrag i anslutning till förhandlingarna i underhusutskottet år 1857 angående de Peelska banklagarna (B. C. 1857). - FE.]
J. G. Hubbard, förutvarande chef för Bank of England, vittnar:
2 400. "Effekten av guldutförsel ... hänför sig absolut inte till varupriserna. Den har däremot i hög grad effekt på värdepappernas priser, emedan i sen mån som räntefoten varierar, värdet av varor som förkroppsligar denna ränta med nödvändighet blir våldsamt berört."
Han framlägger två tabeller över åren 1834-1843 och 1845-1856 vilka bevisar, att prisrörelsen på femton av de mest betydande handelsartiklarna var alldeles oberoende av guldets ut- och tillflöde samt av räntefoten. Däremot bevisar de att ut- och tillflödet av guld, som i själva verket "representerar vårt investeringssökande kapital", och räntefoten har ett nära sammanhang.
| I. Från 1834-1843. | ||||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Av femton viktiga varor | ||||||
| Datum | Metallkassan i banken |
Marknads- diskonto |
Stigit i pris |
Fallit | Oföränd- rade |
|
| 1834, 1 mars | 9.104.000 £ | 23/4% | - | - | - | |
| 1835, 1 mars | 6.274.000 £ | 33/4 | 7 | 7 | 1 | |
| 1836, 1 mars | 7.918.000 £ | 31/4% | 11 | 3 | 1 | |
| 1837, 1 mars | 4.077.000 £ | 5% | 5 | 9 | 1 | |
| 1838, 1 mars | 10.471.000 £ | 23/4% | 4 | 11 | - | |
| 1839, 1 sept. | 2.684.000 £ | 6% | 8 | 5 | 2 | |
| 1840, 1 juni | 4.571.000 £ | 43/4% | 5 | 9 | 1 | |
| 1840, 1 dec. | 3.642.000 £ | 53/4% | 7 | 6 | 2 | |
| 1841, 1 dec. | 4.873.000 £ | 5% | 3 | 12 | - | |
| 1842, 1 dec. | 10.603.000 £ | 21/2% | 2 | 13 | - | |
| 1843, 1 juni | 11.566.000 £ | 21/4% | 1 | 14 | - | |
| II. Från 1844-1853. | ||||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Av femton viktiga varor | ||||||
| Datum | Metallkassan i banken |
Marknads- diskonto |
Stigit i pris |
Fallit | Oföränd- rade |
|
| 1844, 1 mars | 16.162.000 £ | 21/4% | - | - | - | |
| 1845, 1 dec. | 13.237.000 £ | 41/2% | 11 | 4 | - | |
| 1846, 1 sept. | 16.366.000 £ | 3% | 7 | 8 | - | |
| 1847, 1 sept. | 19.140.000 £ | 6% | 6 | 6 | 3 | |
| 1850, 1 mars | 17.126.000 £ | 21/2% | 5 | 9 | 1 | |
| 1851, 1 juni | 13.705.000 £ | 3% | 2 | 11 | 2 | |
| 1852, 1 sept. | 21.853.000 £ | 13/4% | 9 | 5 | 1 | |
| 1853, 1 dec. | 15.093.000 £ | 5% | 14 | - | 1 | |
[2.402] "1847 fördes ett mycket stort antal amerikanska värdepapper tillbaka till Amerika, likaså ryska till Ryssland och andra kontinentala papper till de länder från vilka vi fick vår spannmålstillförsel."
De femton viktiga artiklar som ligger till grund för Hubbards tabell är: bomull, bomullsgarn, dito väv, ull, ylletyg, lin, linneväv, indigo, råjärn, mässing, koppar, talg, socker, kaffe, siden.
Hubbard gör den anmärkningen:
"Liksom under de 10 åren 1834-1843 åtföljdes under 1844-1853 förändringarna ifråga om bankens guld i samtliga fall av en tillväxt eller minskning av det lånbara värdet av de vid diskontering förskotterade pengarna; och varuprisernas variationer inom landet visar ett fullständigt oberoende av cirkulationsmängden som framgår av fluktuationerna för guld i Bank of England." (Bank Acts Report 1857 II., s. 290 och 291.)
Då utbud och efterfrågan på varor reglerar deras marknadspris, blir det här klart, hur felaktig Overstones identifikation av efterfrågan på lånbart penningkapital (eller snarare avvikelserna i utbudet på sådant), som den tar sig uttryck i diskontoräntan, med efterfrågan på verkligt "kapital" är. Påståendet att varupriserna regleras genom fluktuationer i kvantiteten currency döljes nu under frasen, att fluktuationer i diskontoräntan uttrycker fluktuationer i efterfrågan på verkligt realkapital, till skillnad från penningkapital. Vi har sett hur både Norman och Overstone faktiskt påstod detta inför samma utskott och till vilka lama undanflykter särskilt den senare tvingades, tills han slutligen blev ställd (Kap. 26). I själva verket är det den gamla floskeln, att ändringar i den existerande guldmängden, genom att öka eller minska mängden omloppsmedel i landet, inom detta land måste höja eller sänka varupriserna. Blir guld exporterat, så måste enligt denna currency-teori varornas priser stiga i det land dit guldet går och därmed exportvärdet för det guldexporterande landet på det guldimporterandes marknad. Värdet av det guldimporterande landets export på det guldexporterandes marknad skulle däremot falla, medan det steg i sitt ursprungsland, dit guldet går. Men i verkligheten stegrar en minskning av guldmängden bara räntefoten, medan en ökning av guldmängden sänker den; och om dessa räntefotens fluktuationer inte kom med i beräkningen när kostnadspriset fastställes eller vid bestämningen av efterfrågan och utbud, så skulle de lämna varupriserna helt och hållet oberörda. -
I samma rapport uttalar sig N. Alexander, chef för ett stort indiskt affärshus, på följande sätt angående det starka utflödet av silver till Indien och Kina omkring mitten av 50-talet, som var en följd dels av det kinesiska inbördeskriget [77] som försvårade avsättningen av engelska tyger i Kina, dels av en silkesmasksjukdom i Europa som starkt inskränkte den italienska och franska silkesodlingen:
4.337. "Sker utflödet till Kina eller till Indien?" - "De skickar silver till Indien och för en stor del av det köper de opium, vilket alltsammans går till Kina för att bilda fonder för inköp av siden; och marknadens läge i Indien - trots ackumulationen av silver där - gör det mera profitabelt för köpmannen att skicka dit silver än vävnader och andra brittiska fabrikat." - 4.338. "Förekom inte ett stort utflöde från Frankrike varigenom vi fick detta silver?" - "Jovisst, ett mycket stort." - 4.344. "I stället för att införa siden från Frankrike och Italien skickar vi dit stora kvantiteter, både från Bengalen och från Kina."
Alltså skickades silver till Asien - denna världsdels penningmetall - i stället för varor, inte för att priserna på dessa varor hade stigit i det land som producerar dem (England) utan därför att de fallit på grund av överimport i det land som importerar dem; och detta trots det faktum att England fick silver från Frankrike och delvis måste betala detta med guld. Enligt currency-principen hade vid en sådan import priserna i England fallit och i Indien och Kina stigit.
Ett annat exempel. Inför överhuset (C. D. 1848/57) säger Wylie, en av Liverpools främsta köpmän, följande:
1.994. "Vid slutet av 1845 fanns det ingen mer lönande handel och ingenting som avkastade så stora profiter [som bomullsspinnerierna]. Lagret av bomull var stort, och bomull av god brukskvalitet fanns till 4 d. pundet och av sådan bomull kunde spinnas god sekunda mule twist nr 40 till en kostnad som inte översteg samma summa, alltså ungefär 8 d. i totalutlägg för spinnfabrikanten. Detta garn såldes i massor i september och oktober 1845, man slöt stora leveranskontrakt till 101/2 d. eller 111/2 d. per pund, och i några fall har spinnfabrikanterna realiserat en profit lika med bomullens inköpspris." - 1.996. "Affären förblev lönande till början av 1846." - 2.000. "Den 3 mars var bomullslagret [627.042 balar], mer än dubbelt så stort som det är nu [den 7 mars 1848, då det var 301.070 balar] och ändå var priset 11/4 d. per pund högre." [61/4 d. mot 5 d.] "Samtidigt hade garnet - god sekunda mule twist nr 40 - fallit från 111/2-12 d. till 91/2 d. i oktober och 73/4 d. i slutet av december 1847; det såldes garn till inköpspriset för bomullen som det var spunnet av" (a.a., nr 2.021, 2.023).
Detta visar hur Overstone visdom var i hans eget intresse; att penningen bör vara "dyr" därför att kapitalet är "knappt". Den 3 mars stod bankräntan vid 3% och i oktober och november 1847 steg den till 8 och 9% och 7 mars 1848 var den 4%. Bomullspriserna pressades ned långt under det läge som motsvarade tillförselpriset genom den totala avsättningsstockningen och Paniken med den däremot svarande höga räntefoten. Följden därav var å ena sidan en oerhörd minskning av importen 1848 och å andra sidan minskning av produktionen i Amerika. Därav kom en ny stegring av bomullspriserna 1849. Enligt Overstone var varorna för dyra för att det fanns för mycket pengar i landet.
2.002. "Försämringen helt nyligen i läget för bomullsindustrin beror inte på råvarubristen, då priset är lägre fastän lagren av råbomull minskat betydligt."
Snygg hopblandning av Overstone mellan varans pris eller värde och penningens värde nämligen räntefoten. I svaret på fråga 2.026 ger Wylie sitt totalomdöme om currency-teorin; i enlighet med denna hade Cardwell och Sir Charles Wood i maj 1847 "hävdat att det var nödvändigt att genomföra banklagen av 1844 i hela dess omfattning":
"Dessa principer synas mig vara av den arten, att de skulle ge penningen ett konstlat högt värde och alla varor ett konstlat, ruinerande lågt värde."
Han säger vidare angående verkningarna av denna banklag på handeln i allmänhet:
"Då de 4-månaders växlar, som är fabriksstädernas sedvanliga trattor på köpmän och bankirer gentemot köpta och för Förenta staterna bestämda varor, nu kunde diskonteras endast med stora uppoffringar, försvårades alla beställningar i hög grad, tills efter regeringskungörelsen av 25 oktober" (upphävandet av banklagen), "då dessa 4-månadersväxlar åter blev diskonterbara." (2.097.)
Även i landsorten hade alltså upphävandet av banklagen en förlösande verkan.
2.102. "Under föregående oktober [1847] har nästan alla amerikanska inköpare, som köpa varor här, så mycket som möjligt minskat sina order; och när underrättelsen om penningfördyringen kom till Amerika upphörde alla nyinköp. - 2.134. Spannmål och socker var specialfall. Spannmålsmarknaden påverkades av skördeutsikterna och sockret av de oerhörda lagren och importen. - 2.163. Av våra betalningsförpliktelser gentemot Amerika ... blev mycket likviderat genom tvångsförsäljningar av konsignerad vara, och mycket fruktar jag blev annullerat genom bankrutterna här. - 2.196. Om jag erinrar mig rätt, betalades på vår fondbörs i oktober 1847 upp till 70% ränta."
[Krisen av 1837 med dess långvariga efterverkningar, till vilka kom en fullständig efterkris år 1842, och den egoistiska blindheten hos industrikapitalister och köpmän, som absolut vägrade att se någon överproduktion - enligt vulgärekonomin var den ju absurd och omöjlig - hade slutligen förorsakat den tankeförvirring, som tillät currency-skolan att praktisera sin dogm i nationell skala. Banklagstiftningen av 1844-45 trädde i kraft.
Banklagen av 1844 delar Bank of England i en sedelutgivande avdelning och en bankavdelning. Den förstnämnda får säkerheter - till större delen statspapper - för 14 miljoner, och för hela metallbehållningen som högst till 1/4 består av silver, och utger sedlar för det totala beloppet av hela denna summa. I den mån dessa sedlar inte finns ute bland allmänheten ligger de i bankavdelningen och bildar tillsammans med den obetydliga mängd mynt som behövs för dagligt bruk (ungefär 1 miljon) dess reserv, som ständigt står i beredskap. Den sedelutgivande avdelningen ger allmänheten guld för sedlar och sedlar för guld; det övriga umgänget med allmänheten ombesörjes av bankavdelningen. De privatbanker i England och Wales som år 1844 var berättigade att utge egna sedlar behåller denna rätt, dock blir deras sedelutgivning ransonerad. Upphör en av dessa banker att utge egna sedlar, så kan Bank of England höja sitt belopp av icke täckta sedlar med 2/3 av den indragna ransonen; på detta sätt har den ökat sitt sedelbelopp fram till 1892 från 14 till 161/2 miljoner £ (exakt 16.450.000).
För varje 5 £ i guld, som flyter ut ur bankbehållningen, går alltså en 5 £-sedel tillbaka till sedelutgivningsavdelningen och förstöres. För varje i behållningen ingående fem sovereigns kommer en ny 5 £-sedel i omlopp. Därmed är Overstones idealiska papperscirkulation, som noggrant rättar sig efter den metalliska cirkulationens lagar, praktiskt förverkligad, och därmed har enligt currency-teorins anhängare kriserna för alltid gjorts omöjliga.
Men att banken delades i två oavhängiga avdelningar tog i verkligheten ifrån direktionen dess möjlighet att i avgörande ögonblick fritt förfoga över sina totala disponibla medel, så att det kunde inträda situationer då bankavdelningen stod inför bankrutt, medan den utgivande avdelningen hade flera miljoner i guld och dessutom även sina 14 miljoner säkerheter intakta. Och detta kunde så mycket lättare inträda som det vid nästan varje kris förekommer ett avsnitt, då det sker ett starkt guldutflöde till utlandet, vilket i huvudsak ska täckas genom bankens metallbehållning. Men för varje 5 £ som då flyter till utlandet drages en 5 £-sedel ut ur den inhemska cirkulationen, alltså minskar mängden omloppsmedel just i det ögonblick den mest behövs och är nödvändigast. Banklagen av 1844 provocerar alltså direkt hela handelsvärlden att vid inbrytande kris lägga sig till med en reservbehållning av banksedlar, alltså påskynda och skärpa krisen; den driver upp räntefoten i krisen till en tidigare okänd höjd genom denna i avgörande moment verksamma konstlade stegring av efterfrågan på penningackomodation, d.v.s. på betalningsmedel vid samtidig inskränkning av tillgången på dessa. Alltså, i stället för att avlägsna kriserna stegrar den dem tvärtom till den punkt, då antingen hela industrivärlden eller banklagen måste gå i stöpet. Två gånger, den 25 oktober 1847 och den 12 november 1857, hade krisen stigit till denna höjd. Då befriade regeringen banken från inskränkningen i dess sedelutgivning, och detta var båda gångerna tillräckligt för att bryta krisen. 1847 räckte vissheten att nu åter ha banksedlar mot prima säkerhet för att de upplagrade 4-5 miljonerna sedlar skulle plockas fram och gå ut i cirkulationen; 1857 utgavs utöver den lagliga kvantiteten inte fullt 1 miljon i sedlar, men bara för helt kort tid.
Det kan också nämnas att lagstiftningen av 1844 ännu uppvisar spåren av erfarenheter från detta århundrades 20 första år, den period då bankens kontantbetalningar inställdes och sedlarna minskade i värde. Fruktan för att banksedlar kunde förlora sin kredit är ännu mycket märkbar; en överflödig fruktan, då man redan 1825 genom att ge ut ett gammalt förråd av enpundssedlar, som tagits ur kurs och nu återfunnits, brutit krisen och därmed bevisat att sedlarnas kredit förblev orubbad redan då, t.o.m. i en tid av det mest allmänna och starka misstroende. Detta är också fullt begripligt; faktiskt står hela nationen då med sin kredit bakom dessa värdetecken. - FE.]
Låt oss nu höra ett par vittnesmål angående verkningarna av banklagen. J. St. Mill tror, att banklagen av 1844 har hållit överspekulationen nere. Denne vise man uttalade sig lyckligtvis den 12 juni 1857. Fyra månader senare hade krisen brutit lös. Han gratulerar bokstavligen "bankdirektörerna och den kommersiella allmänheten" till att "förstå naturen av en handelskris vida bättre än tidigare och den mycket stora skada de kan göra sig själva och den stora allmänheten genom att stödja överspekulationen". (B. C. 1857, nr 2.031.)
De vise Mill menar, att om 1 £-sedlar utges
"som förskott till fabrikanter och andra som utbetalar arbetslöner, så kan sedlarna komma i händerna på personer som utger dem till konsumtionsändamål, och i detta fall skapar sedlarna i sig själva en efterfrågan på varor och kan tillfälligt hjälpa till att befordra en prishöjning". [Nr 2.066.]
Mill antar alltså, att fabrikanterna ska betala högre lön därför att de betalar den i papper i stället för i guld? Eller tror han, att om fabrikanterna får sitt förskott i 100 £-sedlar och växlar dessa mot guld, så skulle denna lön bilda mindre efterfrågan än om den genast betalas i 1 £-sedlar? Och vet han inte att t.ex. vissa gruvdistrikt arbetslön betalades i sedlar från lokalbanker, så att flera arbetare tillsammans fick en 5 £-sedel? Ökar detta deras efterfrågan? Eller förskotterar bankirerna pengar åt fabrikanterna lättare och i större mängd i små sedlar än i stora?
[Denna Mills egendomliga fruktan för 1 £-sedlar vore oförklarlig om inte hela hans verk i politisk ekonomi visade en eklekticism, som inte tvekar inför några motsägelser. Å ena sidan ger han Tooke rätt på många punkter gentemot Overstone, å andra sidan tror han på att varupriserna bestämmas genom mängden tillgängliga pengar. Han är alltså ingalunda övertygad om att, alla andra omständigheter satta lika, en sovereign vandrar in i bankens kassavalv för varje utgiven 1 £-sedel; han fruktar att mängden cirkulationsmedel kan ökas och därmed värdeminskas, d.v.s. varupriserna stiga. Detta och ingenting annat är det som döljer sig bakom betänkligheterna härovan. - FE.]
Tooke uttalar sig inför C. D. 1848/57 angående bankens tudelning och de utomordentliga försiktighetsmått som vidtogs för att säkerställa banksedelinlösningen :
De större fluktuationerna i räntefoten 1847 jämförda med 1837 och 1839 var enbart beroende på att banken skiljdes i två avdelningar. (3.010.) - Banksedlarnas säkerhet berördes inte varken 1825 eller 1837 och 1839. (3.015.) - Efterfrågan på guld 1825 hade endast som mål att utfylla det tomrum som uppstått genom den fullständiga diskrediteringen av provinsbankernas 1 £-sedlar; detta tomrum kunde bara utfyllas genom guld, tills Bank of England också utgav 1 £-sedlar. (3.022.) - I november och december 1825 existerade inte den minsta efterfrågan på guld för export. (3.023.)
"Vad angår bankens diskreditering inom och utom landet skulle en suspension av betalningen av dividender och depositioner ha mycket svårare följder än en suspension av banksedlarnas betalning." (3.028.)
(3.035.) "Ni vill inte säga, att varje omständighet, som hade effekten att allvarligt skada banksedlarnas konvertibilitet i ett ögonblick av kommersiellt trångmål, kunde framkalla nya och allvarliga svårigheter?" - "Inte alls." Under loppet av 1847 "skulle en ökad sedelutgivning kanske ha bidragit till att åter fylla bankens guldbehållning, som den gjorde 1825". (3.058.)
Inför B. A. 1857 uttalar Newmarch:
1.357. "Den första dåliga effekten ... av denna skilsmässa mellan de båda avdelningarna" (i banken) "och den utdelning av guldreserven som blev nödvändig var den att Bank of Englands bankaffärer, alltså hela den gren av operationer som sätter den i direkt förbindelse med landets handel, fullgjorts med bara hälften så stort belopp som den tidigare reserven. Till följd av denna klyvning har banken varit tvungen att nöja sin diskontoränta så snart bankavdelningens reserv minskade, även om det endast var obetydligt. Denna minskade reserv har därför förorsakat en rad stötvisa förändringar i diskontoränta. - 1.358. Ett 60-tal sådana förändringar har förekommit sedan 1844" (till juni 1857) "medan de före 1844 på samma tid knappast uppgick till ett dussin."
Av särskilt intresse är också Palmers utsago inför C. D. överhusutskottet (1848/57). Han var sedan 1811 direktör för och en tid högste chef för Bank of England:
828. "I december 1825 hade banken bara ungefär 1.100.000 £ guld kvar. Då måste den ofelbart ha gjort konkurs om denna lag" (av 1844) "den gången hade gällt. I december utgav den, tror jag, 5 eller 6 miljoner sedlar på en vecka och detta lättade betydligt den rådande paniken."
825. "Den första perioden" (sedan 1 juli 1825) "då den nuvarande banklagstiftningen skulle ha brutit samman, om banken hade försökt att slutföra de transaktioner den påbörjat, var den 28 februari 1837; denna period fanns 3.900.000 £ till 4.000.000 £ i bankens ägo, men den skulle då bara ha haft 650.000 £ kvar i reserven. En annan period var 1839; den varade från 9 juli till 5 december." - 826. "Hur stor var reserven i detta fall? Reserven bestod av ett underskott på inalles 200.000 £ (the reserve was minus altogether 200.000 £) den 5 september. Den 5 november steg den till ungefär 1 á 11/2 miljon. - 830. Lagen av 1844 skulle ha förhindrat banken att lämna bistånd till handeln med Amerika 1837. - 831. Tre av de viktigaste amerikanska affärshusen gjorde konkurs ... Nästan alla firmor som hade amerikanska förbindelser stod utan kredit, och hade banken den gången inte kommit till hjälp, så tror jag inte att mer än ett eller två affärshus hade klarat sig. - 836. Penningbristen av 1837 kan inte jämföras med den av 1847. Den av 1837 inskränkte sig huvudsakligen till de amerikanska affärerna." - 838. (I början av juni 1837 diskuterades frågan om hur bristen skulle avhjälpas i bankdirektionen.) "Varvid några herrar förfäktade den meningen ... att den riktiga principen vore att höja räntefoten, varigenom varupriserna skulle falla; kort sagt att göra pengarna dyra och varorna billiga, varigenom betalningen till utlandet skulle kunna fullgöras (by which the foreign payment would be accomplished). - 906. Införandet av en konstlad begränsning av bankens fullmakter genom lagen av 1844 i stället för den gamla, naturliga begränsningen för dess fullmakt, som utgjordes av det verkliga beloppet i dess guldkassa, tenderar att skapa artificiella svårigheter för affärerna och därmed en effekt på varupriserna som inte uppstått utan denna lag. - 968. På grund av verkningarna av 1844 års lag kan man under vanliga förhållanden inte reducera bankens metallkassa väsentligt under 91/2 miljoner. Då detta skulle förorsaka en sådan omsvängning i de utländska växelkurserna att guldinförseln steg och därmed ökade guldbeloppet i den utgivande avdelningen. - 996. Under den begränsning som nu finns har Ni (banken) ingen bestämmanderätt över silver i en utsträckning som är nödvändig under perioder, då man behöver silver för att påverka utrikeskurser. - 999. Vad var syftet med de reglerande restriktioner, som inskränker bankens silverförråd till 1/5 av dess metallkassa? - Den frågan kan jag inte besvara."
Målet var att göra pengarna dyra; alldeles som, bortsett från currency-teorin, åtskiljandet av de båda bankavdelningarna och tvånget för de skotska och irländska bankerna att hålla guld i reserv utöver ett särskilt belopp för sedelutgivning hade samma syfte. Det uppstod sålunda en decentralisering av nationens metallreserv som sänkte dess kapacitet att korrigera ogynnsamma växelkurser. Alla dessa bestämmelser går ut på att stegra räntefoten: att Bank of England inte får utge sedlar över 14 miljoner utom mot guldreserv; att bankavdelningen ska förvaltas som vanlig bank, som pressar ned räntefoten i tider av penningöverflöd och driver upp den i tider av penningknapphet; begränsningen av silverförrådet, det huvudsakliga medlet att rätta till växelkursen i förhållande till kontinenten och Asien; föreskrifterna rörande de skotska och irländska bankerna, som aldrig behöver guld för export men nu måste hålla sådant under förevändningen av en i verkligheten rent illusorisk konvertibilitet för sina sedlar. Faktum är, att lagen av 1844 för första gången frambringade en anstormning efter guld i de skotska bankerna 1857. Den nya banklagstiftningen gör heller ingen skillnad på guldutflödet till utlandet och sådant inom landet, fastän dess verkningar naturligtvis är heltigenom olika. Därav kommer sig de ständiga, häftiga fluktuationerna i räntans marknadskvot. Beträffande silver säger Palmer vid två olika tillfällen, 992 och 994, att banken kan köpa silver mot sedlar endast när växelkursen är gynnsam för England, silver alltså finns i överflöd, ty:
1.003. "Det enda syfte, varför en betydande del av metallkassan hålles i silver, är att underlätta utländska betalningar under den tid då växelkurserna är ogynnsamma för England. - 1.004. Silver är en vara som, därför att den är pengar i hela den övriga världen, är den lämpligaste varan ... för detta ändamål." [Betalning till utlandet.] "Bara Förenta staterna har under sista tiden uteslutande mottagit guld."
Enligt hans åsikt behövde banken i tider av penningknapphet inte höja räntefoten över den gamla nivån 5%, så länge inga ogynnsamma växelkurser drar guldet till utlandet. Om inte lagen av 1844 funnits, så skulle den därvid utan svårighet kunna diskontera alla växlar av första klass (first class bills) som presenteras densamma. (1.018-1.020.) Men med lagen av 1844 och i det läge banken var i oktober 1847
"fanns det ingen räntefot som banken kunde fordra av kreditvärdiga hus, som de inte beredvilligt betalat för att kunna fortsätta sina betalningar". [1.022.]
Och denna höga räntefot var just lagens syfte.
1.022. "Jag måste göra stor skillnad mellan räntefotens verkan på utländsk efterfrågan [på ädelmetall] och en räntehöjning med syfte att hämma en anstormning på banken under en period av inhemsk kreditbrist. - 1.023. Före lagen av 1844, då kurserna var till Englands förmån och då oro, ja faktisk panik härskade i landet, var ingen gräns satt för sedelutgivningen, som ensam kunde lätta detta tillstånd av penningknapphet."
Så uttalar sig en man, som under hela 39 år suttit i direktionen för Bank of England. Låt oss nu höra en privatbankir, Twells, som sedan 1801 är kompanjon till Spooner, Attwoods & Co. Han är den ende bland samtliga vittnen inför B. C. 1857 som röjer en insikt i landets verkliga tillstånd och ser krisen närma sig. I övrigt är han ett slags "little-shilling men from Birmingham" [75] i likhet med bröderna Attwood, som är grundare av denna skola (se Till kritiken av den politiska ekonomin, s. 78). Han säger:
4.488. "Hur tror ni att lagen av 1844 har verkat?" - "Skulle jag svara er som bankir, så skulle jag säga att den verkat alldeles utmärkt, ty de har gett bankirer och [penning]kapitalister av alla slag en rik skörd. Men den har haft mycket dåliga verkningar för den ärlige, flitige affärsmannen som behöver kontinuitet i diskontoräntan, så att han kan göra sina affärer med tillförsikt ... den har gjort penningutlåning till ett högst profitabelt geschäft." - 4.489. "Den [banklagen] sätter alltså Londons aktiebanker i stånd att betala aktieägarna 20-22%?" - "En betalade nyligen 18% och en annan, tror jag, 20%. De har alla skäl att mycket beslutsamt försvara lagen." - 4.490. "Små affärsmän och respektabla köpmän som inte har något stort kapital ... dem klämmer den åt mycket hårt ... Det enda medel jag har att få kännedom om detta, är att jag ser en så förvånande mängd av deras accepter som inte betalas. Dessa accepter är alltid små, c:a 20-100 £, många av dem betalas inte och går obetalade tillbaka till alla delar av landet, och detta är alltid ett tecken på tryckt läge bland ... detaljhandlarna."
4.494. Han förklarar, att affärerna inte är profitabla för närvarande. Följande anmärkningar av honom är viktiga, emedan de visar att han såg att krisen närmade sig, då ännu ingen av de övriga anade den.
4.494. "Priserna på Mincing Lane [67] håller sig ännu tämligen, men man säljer ingenting, man kan inte sälja till något pris; man håller sig till det nominella priset."
4.495. Han ger ett exempel: En fransman skickar varor för 3.000 £ till försäljning för ett visst pris till en mäklare på Mincing Lane. Mäklaren kan inte betala detta pris, fransmannen kan inte sälja under det. Varorna blir liggande, men fransmannen behöver pengarna. Mäklaren förskotterar honom alltså 1.000 £ på så vis att fransmannen med varorna som säkerhet drar en växel på 1.000 £ för tre månader på mäklaren. Efter tre månader förfaller växeln, men varorna är fortfarande osäljbara. Mäklaren måste då betala växeln och fastän han har täckning för 3.000 £ kan han inte få kontanter och råkar i svårigheter. Så drar den ene den andre med sig.
4.496. "Angående den stora exporten ... då affärerna är pressade i hemlandet, så framkallar detta med nödvändighet en stark export." - 4.497. "Tror ni, att konsumtionen inom landet har avtagit?" - "Mycket betydligt ... alldeles oerhört ... detaljhandlarna är i detta fall den bästa auktoriteten." - 4.498. "Men importen är ju mycket stor; bevisar inte detta en stor konsumtion?" - "Jovisst, om ni kan sälja; men många varulager är fulla av dessa saker. I det exempel jag just berättat har man importerat för 3.000 £ varor som inte kan säljas."
4.514. "Om pengar är dyra, skulle ni säga att kapitalet då är billigt?" - "Javisst."
Denne man är alltså inte alls av samma mening som Overstone, att hög räntefot är detsamma som dyrt kapital. Som affärerna nu bedrivas:
4.516. "... Andra tappar i hög grad koncepterna, gör jätteaffärer i export och import långt utöver det mått som deras kapital berättigar till, om detta kan inte råda det ringaste tvivel. Det kan lyckas för dessa människor; genom något lyckokast kan de göra stora förmögenheter och avbetala allt. I mycket hög grad är detta det system som gäller för en stor del av affärerna nu för tiden. Sådana människor förlorar villigt 20, 30, 40% på en skeppning; nästa affär kan skaffa dem det tillbaka. Slår det ena efter det andra fel för dem, så är de bankrutta, och då föreligger just ett sådant fall som vi ofta sett den senaste tiden. Affärshus har gjort konkurs utan att en enda shilling av förmögenheten var kvar."
4.791. "Den lägre räntefoten" [under de sista 10 åren] "verkar visserligen mot bankirerna, men utan att förevisa räkenskapsböckerna för er, skulle jag ha svårt att förklara hur mycket högre profiten" [för dessa] "nu är jämfört med tidigare. Om räntefoten är låg till följd av alltför stor sedelutgivning har vi betydande depositioner; om räntetefoten är hög så inbringar det oss direkt vinst. - 4.794. Om pengar kan fås till måttlig räntefot, har vi mer efterfrågan på dem, vi lånar ut mera; då arbetar de" [för oss bankirer] "på detta sätt. Om räntefoten stiger, så får vi mer för lånet än som är rimligt; vi får mer än vi skulle ha."
Vi har sett hur krediten för Bank of Englands sedlar hos alla fackmän gäller som orubblig. Trots detta binder banklagen 9-10 miljoner i guld för deras konvertibilitet. Reservens helighet och oantastbarhet genomföres därmed helt annorlunda än hos skattbildarna förr i tiden. W. Brown (Liverpool) uttalar sig i C. D. 1847/58 2.311:
"Vad det gäller nyttan av dessa pengar (metallreserven i utgivningsavdelningen) den gången, så hade man likaväl kunnat kasta dem i sjön; man kunde ju inte använda något av dem utan att bryta mot lagen."
Byggnadsentreprenören E. Capps, densamme som redan tidigare citerats och från vars vittnesmål även skildringen av det moderna byggnadssystemet i London är hämtat (Bok II, kap. 12 [, s. 211]) sammanfattar sin åsikt angående banklagen av 1844 som följer (B. A. 1857):
5.508. "Ni är alltså på det hela taget av den åsikten, att det nuvarande systemet (för banklagstiftningen) är en rätt skicklig inrättning för att periodiskt bringa industrins profiter i ockrarens penningsäck?" - "Det är min åsikt. Jag vet att det verkat på det sättet i byggnadsbranschen."
Som redan nämnts blev de skotska bankerna genom banklagen av 1845 påtvingade ett system som närmade sig det engelska. På dem lades den förpliktelsen att för sin sedelutgivning utöver ett för varje bank fastställt belopp hålla guld i reserv. Vilken verkan detta haft, därom några vittnesmål inför B. C. 1857.
Kennedy, direktör för en skotsk bank:
3.375. "Fanns det inte något i Skottland som man kunde kalla en guldcirkulation före införandet av lagen av 1845?" - "Nej, ingenting av det slaget." - 3.376. "Har det inträtt någon tillskottscirkulation i guld sedan dess?" - "Inte det ringaste, folk vill inte ha guld (the people dislike gold)." - 3.450. De ungefär 900.000 i i guld som de skotska bankerna måste hålla sedan 1845 är enligt hans åsikt enbart skadliga och "absorberar oprofitabelt en lika stor del av Skottlands kapital".
Vidare Anderson, direktör för Union Bank of Scotland:
3.558. "Den enda starka efterfrågan på guld som förekom hos Bank of England från de skotska bankernas sida, berodde den på de utländska växelkurserna?" - "Så är det, och denna efterfrågan minskades inte genom att vi håller guld i Edinburgh." -3.590. "Så länge vi har samma belopp i värdepapper liggande i Bank of England" (eller hos privatbanker i England) "har vi samma makt som förut att framkalla ett guldutflöde i Bank of England."
Slutligen ännu en artikel av Economist (Wilson).
"De skotska bankerna håller overksamma kontanta belopp hos sina Londonagenter; dessa håller dem hos Bank of England. Detta ger de skotska bankerna kommando över metallkassan i banken inom gränserna för dessa belopp, och här finns de alltid tillgängliga på det ställe där de behövs då utländska betalningar ska göras."
Detta system stördes genom lagen av 1845.
En konsekvens för Skottland av lagen av 1845, "under senaste tid har ett stort utflöde av guldmynt försiggått från Bank of England för att möta en möjlig efterfrågan i Skottland, vilken kanske aldrig kommer att inträda ... Sedan denna tid finns en betydande summa regelbundet fast placerad i Skottland och en annan avsevärd summa är ständigt på väg fram och åter mellan London och Skottland. Inträder en period då en skotsk bankir väntar ökad efterfrågan på sina sedlar, så skickas det över en kista med guld från London; när denna period är slut, så går samma kista tillbaka till London mestadels utan att någonsin ha öppnats." (Economist, 23 okt. 1847.)
[Och vad säger banklagens upphovsman, bankir Samuel Jones Loyd, alias Lord Overstone, till allt detta?
Han har redan 1848 inför C. D. överhusets utskott upprepat, att
"penningknapphet och hög räntefot som förorsakats av brist på kapital inte kan lättas genom ökad utgivning av banksedlar" (1.514),
detta trots att enbart tillåtelsen till ökad sedelutgivning genom regeringsdekretet av 25 oktober 47 hade varit tillräckligt för att bryta udden av krisen.
Han vidhåller att
"den höga räntefoten och fabriksindustrins tryckta läge var den nödvändiga följden av att det materiella kapital, som var användbart för industriella och kommersiella ändamål, minskade". (1.604.)
Ändå bestod det tryckta läget för fabriksindustrin just i att det materiella varukapitalet i överflöd fyllde lagren och rentav var omöjligt att sälja och att just därför det materiella produktiva kapitalet låg helt eller delvis ofruktbart för att inte ännu mer osäljbart varukapital skulle produceras.
Och inför bankutskottet säger han:
"Genom att vi strängt och strikt följt grundsatserna i lagen av 1844 har allt förlöpt med regelbundenhet och lätthet, penningsystemet är säkert och orubbat, landets välstånd är obestridligt, det offentliga förtroendet för lagen av 1844 vinner dagligen i styrka. Önskar utskottet ytterligare praktiska belägg för sundheten i de principer på vilka denna lag vilar och de välgörande följder som den säkerställt, så är det sanna och tillräckliga svaret detta: skåda er omkring; betrakta affärernas nuvarande läge i vårt land, betrakta rikedomen och välståndet hos alla klasser i samhället och sedan, då detta har skett, är utskottet i stånd att avgöra, om det vill förhindra fortvaron av en lag under vilken sådana resultat uppnåtts." (B. C. 1857, nr 4.189.)
På denna dityramb, som Overstone föredrog inför utskottet den 14 juli, varade som motstrof, den 12 november samma år, brevet till bankdirektionen i vilket regeringen upphävde den undergörande lagen av 1844 för att rädda det som ännu kunde räddas. - FE.]
När det gäller upplagring av sedlar i tider av penningknapphet kan det noteras, att skattbildningen med ädla metaller upprepas på samma sätt som i samhällets mest ursprungliga tillstånd under oroliga tider. I detta avseende är lagen av 1844 till sina verkningar intressant emedan den vill förvandla all ädelmetall, som finns inom landet, till cirkulationsmedel; den försöker likställa guldutflöde med omloppsmedlets kontraktion och guldtillflöde med omloppsmedlets expansion. Därigenom har den experimentellt levererat bevis på det motsatta. Med ett undantag, som vi strax ska nämna, har Banks of England cirkulerande sedelmängden sedan 1844 aldrig uppnått det maximum som banken hade tillstånd att utge, och krisen av 1857 bevisade å andra sidan att under vissa omständigheter var detta maximum otillräckligt. Från 13-30 november 1857 cirkulerade i genomsnitt dagligen 488.830 £ utöver detta maximum. (B. A. 1858, s. XI.) Lagligt maximum var vid denna tid 14.475.000 £ plus hela beloppet av metallreserven i bankens kassavalv.
Beträffande utflöde och inflöde av ädelmetall kan observeras:
För det första måste man skilja mellan å ena sidan metallens rörelse fram och tillbaka inom det område, som inte producerar något guld eller silver, och å andra sidan strömmen av guld och silver från dess produktionskällor till andra länder och fördelningen av detta tillskott bland dessa.
Innan de ryska, kaliforniska och australiska guldgruvornas inverkan gjort sig gällande var sedan början av 1800-talet tillförseln bara tillräcklig för att ersätta förslitna mynt, för vanligt bruk som lyxmaterial och för export av silver till Asien.
Efter denna tid växte för det första silverexporten till Asien oerhört med Amerikas och Europas asiatiska handel. Det silver som exporterades från Europa ersattes till stor del genom guldtillskottet. Vidare absorberades en del av det nytillförda guldet i den inre penningcirkulationen. Det beräknas, att till 1857 ett tillskott på ungefär 30 miljoner guld ingick i Englands inre cirkulation.[105*] Efter 1844 ökades genomsnittsstorleken av metallreserven i alla centralbanker i Europa och Nordamerika. Tillväxten av den inhemska penningcirkulationen medförde samtidigt att bankreserven växte ännu snabbare under den period av stagnation som följde efter paniken, beroende på att större kvantiteter av guldmynt drogs ut ur cirkulationen och blev liggande. Slutligen steg konsumtionen av ädelmetall för lyxartiklar till följd av rikedomens tillväxt efter upptäckten av de nya guldfyndigheterna.
För det andra. Ädelmetall flyter ständigt till och ifrån mellan de länder som inte producerar guld eller silver. Samma land både exporterar och importerar oavbrutet ädelmetall. Det är bara den del av rörelsen som överväger åt den ena eller andra sidan som avgör om det till slut råder utflöde eller tillflöde, då de enbart pendlande och ofta parallella rörelserna till stor del neutraliserar varandra. Men kontinuiteten och det på det hela taget parallella förloppet av bägge rörelserna blir också med hänsyn till detta resultat ofta förbisedda. Det uppfattas alltid som om merimport och merexport av ädelmetall endast är effekt av och uttryck för förhållandet mellan import och export av varor, medan det tillika är uttryck för förhållandet mellan en av varuhandeln oberoende export och import av själva ädelmetallen.
För det tredje. Vilket som överväger, import eller export, mätes helt genom till- eller avtagande av metallreserven i centralbankerna. Hur mer eller mindre exakt denna måttstock fungerar hänger naturligtvis på hur långt bankväsendet överhuvud taget är centraliserat, eftersom det är avgörande för huruvida ädelmetallen, upplagrad i den s.k. nationalbanken, överhuvud taget representerar den nationella metallbehållningen. Men förutsatt att detta är fallet är måttstocken ändå inte exakt, emedan tillskottsimporten under vissa omständigheter uppsuges genom inhemsk cirkulation och växande lyxanvändning av guld och silver. Dessutom därför att även utan tillskottsimport guldmynt kan dras ut för inhemsk cirkulation och metallreserven sålunda avta utan samtidig ökning av exporten.
För det fjärde. En metallexport antar formen av ett utflöde (drain), om den avtagande rörelsen fortfar en längre tid, så att detta framstår som rörelsens tendens och bankens metallreserv pressas betydligt under sin genomsnittliga nivå inemot genomsnittligt minimum. Detta minimum är mer eller mindre villkorligt fastställt såtillvida som det genom den lagstiftning som gäller teckning av sedlarnas kontantbetalning etc. i varje enskilt fall bestämmes olika. Angående de kvantitativa gränser ett sådant utflöde kan uppnå i England säger Newmarch inför B. A. 1857 evid. nr 1.494:
"Att döma av erfarenheterna, är det mycket osannolikt att metallutflödet till följd av pendlingar i utrikesaffärerna kommer att överstiga 3 eller 4 miljoner £."
1847 visar den lägsta nivån för guldreserven i Bank of England, 23 oktober, ett minus gentemot 26 december 1846 på 5.198.156 £ och gentemot det högsta läget 1846 (29 aug.) ett minus av 6.453.748 £.
För det femte. Bestämmelsen för metallreserven i den s.k. nationalbanken, vilken inte ensamt reglerar storleken av denna metallkassa, ty den kan också växa genom enbart en förlamning av affärerna på hemmamarknaden eller utomlands - är trefaldig. Den är: 1. Reservfond för internationell betalning, med ett ord reservfond av världspengar. 2. Reservfond för omväxlande expansion och kontraktion av inländsk metallisk cirkulation. 3. Det som sammanhänger med bankfunktionen och ingenting har att göra med penningens funktion som rena pengar; alltså reservfond för betalning av depositioner och för sedlarnas konvertibilitet. Den kan också påverkas av förhållanden som rör varje enskild av dessa tre funktioner; alltså som internationell fond av betalningsbalansen, av vilka grunder denna än må vara bestämd och vilket än dess förhållande må vara till handelsbalansen; som reservfond för den metalliska cirkulationen inom landet påverkas den av att denna expanderar eller kontraherar. Den tredje funktionen, som garantifond, bestämmer visserligen inte metallreservens självständiga rörelse men verkar på två sätt. Utges sedlar som ersätter metallpenningen (alltså även silvermynt i länder där silver är värdemätare) i den inländska cirkulationen, så bortfaller funktionen under 2. som reservfond. Och den del av ädelmetallen som tjänat som reservfond kommer att varaktigt gå till utlandet. I detta fall dras inga metallmynt ut för inländsk cirkulation, och därmed bortfaller också den tillfälliga förstärkningen av metallreserven genom immobilisering av en del av den cirkulerande myntade metallen. Vidare: Måste ett minimum av metallkassan under alla omständigheter fasthållas för utbetalning av depositioner och för sedlarnas konvertibilitet, så påverkar detta på ett speciellt sätt verkningarna av ett guldutflöde eller guldtillflöde; det verkar på den del av kassan som banken under alla omständigheter är pliktig att hålla eller på den som den vid en annan tidpunkt försöker att bli kvitt som onyttig. Vid ren metallisk cirkulation och koncentrerat bankväsen skulle banken likaledes vara tvungen att betrakta sin metallkassa som garanti för utbetalning av sina depositioner, och vid ett metallutflöde kunde samma panik inträda som 1857 i Hamburg.
För det sjätte. Med undantag möjligen för 1837 utbröt den verkliga krisen alltid först sedan växelkursen vänt, d.v.s. så snart importen av ädelmetall åter tagit överhand över exporten.
1825 inträdde den verkliga kraschen, sedan guldutflödet hade upphört. 1839 försiggick guldutflöde utan att det kom till någon krasch. 1847 upphörde guldutflödet i april och kraschen kom i oktober. 1857 hade guldutflödet till utlandet upphört sedan början av november, först senare i november kom kraschen.
Särskilt tydligt framträder detta i krisen 1847, då guldutflödet upphörde redan i april, sedan det åstadkommit en relativt mjuk förkris och den egentliga affärskrisen kom först i oktober.
Följande sades inför Secret Committee of the Houses of Lords on Commercial Distress 1848. Vittnesmålen (evidence) trycktes först 1857 (också citerade som C. D. 1848/57).
Vittnesmål av Tooke:
"I april 1847 uppkom en knapphet som strängt taget var lika med en panik men av förhållandevis kort varaktighet och inte åtföljd av kommersiella konkurser av någon som helst betydelse. I oktober var knappheten vida mer intensiv än vid något tillfälle i april, ett närmast oerhört antal affärsbankrutter förekom. (2.996.) - I april gjorde växelkurserna särskilt på Amerika det nödvändigt för oss att exportera en betydande mängd guld i betalning för en ovanligt stor import; bara med en ytterst våldsam ansträngning kunde banken få guldutflödet att stagnera och driva kursen i höjden (2.997). - I oktober var växelkurserna till fördel för England (2.998). - Vändningen i växelkurserna hade börjat under den tredje aprilveckan (3.000). - De fluktuerade i juli och augusti; sedan början av augusti var de ständigt gynnsamma för England" (3.001). - Guldutflödet i augusti "uppstod ur efterfrågan för inre cirkulation". [3.003.]
J. Morris, chef för Bank of England: Ehuru växelkursen sedan augusti 1847 blivit gynnsam för England och därför guldimport förekommit, avtog ändå bankens metallförråd.
"2.200.000 £ i guld gick ut inom landet till följd av inhemsk efterfrågan" (137). - Detta förklaras å ena sidan av den ökade sysselsättningen av arbetare vid järnvägsbyggen, å andra sidan av "bankirernas önskan att i kristider besitta en egen guldreserv" (147).
Palmer, tidigare högste chef och sedan 1811 direktör för Bank of England:
684. "Under hela perioden från mitten av april 1847 till den dag då 1844 års banklag upphävdes var växelkurserna till Englands förmån."
Metallutflödet som i april 1847 åstadkommer en självständig penningpanik är alltså här som alltid bara en förelöpare till krisen och har redan vänt innan denna bryter lös. 1839 försiggick under stort affärstryck ett mycket starkt metallutflöde - för spannmål o.s.v. - men utan kris och penningpanik.
För det sjunde. Så snart de allmänna kriserna har ebbat ut, fördelar sig - bortsett från nytillflödet av ädelmetall från produktionsländerna - guldet och silvret åter i de proportioner i vilka de existerade i sina jämvikttillstånd som särskild reserv för de olika länderna. Vid i övrigt konstanta förhållanden bestämmes dess relativa storlek i varje land av dess roll på världsmarknaden. Från det land, som hade en större del än den normala, flyter det till andra; dessa rörelser av till- och avflöde återställer bara dess ursprungliga fördelning mellan de olika nationella reserverna. Denna återfördelning är dock förmedlad genom effekten av olika omständigheter som omnämnas vid behandlingen av växelkurserna. Så snart den normala fördelningen åter föreligger - utöver denna punkt - inträder först tillväxt och sedan åter utflöde. [Denna sista sats gäller självklart bara för England som medelpunkt för världspenningmarknaden. - FE.]
För det åttonde. Metallutflöden är mestadels symtom på en förändring i utrikeshandelns läge, och denna förändring är å sin sida ett förebud om att förhållande åter mognar till kris.[106*]
För det nionde. Betalningsbalansen kan vara gynnsam för Asien mot Europa och Amerika.[107*]
Införsel av ädelmetall försiggår framför allt vid två tillfällen. Dels i den första fasen av låg räntefot, som följer på krisen och är uttryck för produktionens inskränkning; och dels i den andra fasen då räntefoten stiger men ännu inte nått sin genomsnittliga höjd. Detta är den fas i vilken återflöden lätt åstadkommas, då den kommersiella krediten är stor och efterfrågan på lånekapital därmed inte växer i proportion till produktionens utvidgning. I bägge faserna, då lånekapital är förhållandevis lätt tillgängligt, måste överskottstillflödet av kapital, som existerar i form av guld eller silver, alltså i en form där det närmast kan fungera enbart som lånekapital, ha en betydande effekt på räntefoten och därmed på hela den kommersiella atmosfären.
Å andra sidan: Utflöde, fortsatt stark export av ädelmetall, inträder så snart de intäkter som flyter in inte längre är likvida, när marknaderna är överfyllda och den skenbara högkonjunkturen bara hålles uppe genom krediten; så snart det alltså redan existerar en mycket förstärkt efterfrågan på lånekapital och räntefoten därmed uppnått åtminstone sin genomsnittshöjd. Dessa omständigheter, som återspeglas just i ädelmetallutflödet, förstärker betydligt effekten av ett fortsatt bortdragande av direkt lånbart penningkapital. Detta måste ha en direkt effekt på räntefoten. Men i stället för att en högre räntefot inskränker kreditaffärerna, utvidgar den dem och leder till att alla dess hjälpmedel anstränges över sin förmåga. Denna period föregår därför kraschen.
Newmarch tillfrågas (B. A. 1857) :
1.520. "Antalet cirkulerande växlar stiger alltså med räntefoten?" - "Det ser så ut." - 1.522. "I lugna, ordinära tider är huvudboken det verkliga instrumentet för utbytet; men om svårigheter uppstår, om t.ex. under sådana omständigheter som jag har talat om, bankens diskontoränta höjes ... då löser man helt naturligt affärerna genom att dra växlar. Dessa växlar är inte bara lämpligare som lagligt bevis för den avslutade affären utan de passar också bättre för ändamålet att göra ytterligare inköp och är framför allt användbara som kreditmedel för att uppta kapital."
Till detta kommer, att så snart banken höjer sin diskontoränta, när omständigheterna i någon mån verkar hotande - varvid det också kan anses sannolikt att banken kommer att begränsa löptiden för de växlar den har att diskontera - sprider sig oron för att dessa förhållanden ska övergå i ett crescendo. Alla, och då först och främst kreditsvindlaren, försöker alltså att inteckna framtiden och i det givna momentet ha till sitt förfogande så mycket kreditmedel som möjligt. De just angivna skälen leder fram till att kvantiteten importerad eller exporterad ädelmetall inte har effekt som sådan, utan att effekten uppstår för det första genom ädelmetallens specifika karaktär som kapital i penningform, och för det andra genom att den verkar som den fjäder, som när den lägges på vågskålen kommer den att slutgiltigt sänka sig åt den ena sidan. Den verkar, därför att den inträder under omständigheter då varje överdrift åt ena eller andra sidan ger utslaget. Utom på sådana grunder vore det alldeles obegripligt hur ett guldutflöde om t.ex. 5-8 miljoner £, och detta är gränsen för den hittillsvarande erfarenheten, kunde utöva några verkningar av betydelse. Detta obetydligt mer eller mindre av kapital som i sig själv förefaller obetydliga jämfört med de 70 miljoner £ i guld som genomsnittligt cirkulerar i England, är i en produktion av en omfattning som den engelska i själva verket en försvinnande storhet.[108*] Men det är just utvecklingen av kredit- och banksystemet som å ena sidan tenderar att pressa in allt penningkapital i produktionens tjänst (eller, vilket kommer på ett ut, att förvandla all penninginkomst till kapital) och som å andra sidan reducerar metallreserven till ett minimum under en viss fas av cykeln, varvid den inte mer kan fullgöra sina funktioner - det är detta utbildade kredit- och banksystem som frambringar denna överkänslighet hos hela organismen. På mindre utvecklade produktionsstadier är en minskning eller ökning av reserven i förhållande till dess genomsnittliga omfång en relativt likgiltig sak. Å andra sidan är även ett t.o.m. mycket betydande guldutflöde relativt verkningslöst, om det inte inträder i den kritiska perioden av den industriella cykeln.
Vid den här givna förklaringen har bortsetts från fall då metallutflödet inträder till följd av missväxt o.dyl. I ett sådant fall behöver den stora och plötsliga störningen av produktionens jämvikt ingen vidare förklaring. Denna verkan är så mycket större ju mer en sådan störning inträffar i en period då produktionen arbetar under högtryck.
Vi har vidare bortsett från metallreservens funktion som garant för banksedlarnas konvertibilitet och medelpunkt för hela kreditsystemet. Centralbanken är kreditsystemets medelpunkt, och metallreserven å sin sida är bankens medelpunkt.[109*] Att kreditsystemet slår om till monetärsystem är nödvändigt, som jag redan har visat i Bok I (kap. 3) i analysen av betalningsmedel. Att de största offer i reell rikedom är nödvändiga för att i ett kritiskt moment hålla den metalliska basen har medgivits av både Tooke och Loyd-Overstone. Striden rör sig bara om ett plus eller minus och om den mer eller mindre rationella behandlingen av det oundvikliga.[110*] En viss i jämförelse med totalproduktionen obetydlig metallkvantitet erkännes som systemets centrala punkt. Därav den sköna teoretiska dualismen, bortsett från den förskräckande exemplifieringen av denna dess karaktär som medelpunkt i kriserna. Så länge det rör sig om "kapital" helt yrkesmässigt, ser den upplysta ekonomin med det största förakt ned på guld och silver som på den i verkligheten likgiltigaste och onyttigaste formen av kapital. Så snart han sysslar med bankväsendet blir allt detta omvänt, och guld och silver blir kapitalet par excellence, för vars bevarande varje annan form av kapital och arbete måste offras. Men varigenom skiljer sig nu guld och silver från rikedomens övriga former? Inte genom värdestorleken, ty denna bestämmes av det i dem försakligade arbetet, utan som självständiga inkarnationer, uttryck för rikedomens samhälleliga karaktär. [Samhällets rikedom består blott som rikedom för enskilda, som är dess privata ägare. Endast genom att dessa enskilda för att tillgodose sina behov utbyter de kvalitativt olika bruksvärdena mot varandra kan den göra sig gällande som samhällelig. I den kapitalistiska produktionen kan de enskilda endast göra utbytet medelst penningen. Så blir den enskildes rikedom förverkligad som samhällelig rikedom medelst penningen. I penningen, i detta ting är den samhälleliga naturen av denna rikedom förkroppsligad. - FE.] Denna dess samhälleliga tillvaro framträder som något utanförstående, som ting, sak, vara vid sidan av och utom den samhälleliga rikedomens verkliga element. Så länge produktionen flyter, glömmer man detta. Krediten, som en likaledes samhällelig form av rikedomen, tränger undan penningen och tar dess plats. Det är förtroendet till produktionens samhälleliga karaktär som låter produkternas penningform framträda som något flyktigt och abstrakt, som något enbart tänkt. Men så snart krediten skakas - och en sådan fas inträder obönhörligt i den moderna industrins cykel - ska nu all reell rikedom plötsligt och faktiskt förvandlas till pengar, till guld och silver, ett vansinnigt krav, som emellertid oundvikligen framväxer ur själva systemet. Och allt guld och silver som ska räcka för dessa oerhörda anspråk belöper sig till några få miljoner i bankens källarvalv.[111*] I guldutflödets verkningar framträder alltså på ett slående sätt det faktum som gäller för produktionen, att den inte står under verklig samhällskontroll som samhällelig produktion. Dessa verkningar visar att den samhälleliga formen av rikedom existerar som ett ting utanför denna. Detta har det kapitalistiska systemet gemensamt med tidigare produktionssystem, i den mån de vilade på varuhandel och privatutbyte. Men först inom det kapitalistiska systemet träder det fram i den mest slående och groteska formen av en absurd motsägelse, en orimlighet, emedan 1. produktion av direkt bruksvärde för producentens egen förbrukning mest fullständigt har upphävts i det kapitalistiska systemet, så att rikedomen existerar bara som samhällelig process uttryckt som en sammanflätning av produktion och cirkulation; 2. emedan med kreditsystemets utveckling den kapitalistiska produktionen strävar att upphäva metallbarriären, denna på en gång konkreta och fantastiska begränsning för rikedomen och dess utveckling, men åter och åter stöter huvudet mot denna barriär.
I krisen fordras nämligen att samtliga växlar, värdepapper och varor samtidigt ska vara konvertibla i bankpengar och samtliga dessa bankpengar i sin tur i guld.
[Växelkursen är känd för att vara barometer för penningmetallernas internationella rörelse. Har England mer betalningar att göra till Tyskland än Tyskland till England, så stiger priset på mark uttryckt i sterling i London och i Hamburg faller priset på sterling uttryckt i mark. Utjämnas inte denna övervikt för Englands betalningsförpliktelser till Tyskland, t.ex. genom att tyska inköp i England överväger, så måste sterlingpriset för markväxlar på Tyskland stiga till den punkt då det lönar sig att i stället för växlar skicka metall - guldpengar eller barrer - från England i betalning till Tyskland. Detta är det typiska förloppet.
Blir denna export av ädelmetall mycket omfattande och av längre varaktighet, så angripes den engelska bankreserven, och den engelska penningmarknaden, framför allt Bank of England, måste tillgripa skyddsåtgärder. Dessa består väsentligen, som vi redan sett, i en höjning av räntefoten. Vid betydande guldutflöde är penningmarknaden regelbundet hårt ansträngd, d.v.s. efterfrågan på lånekapital i penningform överväger betydligt utbudet, och den högre räntefoten blir då den naturliga följden; den av Bank of England dekreterade diskontoräntan motsvarar sakläget och gör sig gällande i marknaden. Men det förekommer också fall, då metallutflödet beror på andra än de vanliga affärskombinationerna (t.ex. lån till främmande stater, kapitalinvesteringar i utlandet o.s.v.), då Londons penningmarknad som sådan inte rättfärdigar en verksam räntehöjning; Bank of England kan då genom en stark upplåning i "öppna marknaden" först "göra pengarna sällsynta", som uttrycket lyder, för att så med konstlade metoder skapa ett läge som rättfärdigar eller nödvändiggör en räntehöjning, en manöver som dock år från år blir svårare att genomföra. - FE.]
Hur nu denna höjning av räntefoten inverkar på växelkurserna visar följande uttalande inför underhusutskottet om banklagstiftningen 1857 (citerat som B. A. eller B. C. 1857).
John Stuart Mill:
2.176. "Om det är svårt för handeln ... blir det alltid ett avsevärt fall i värdepapperens pris ... utlänningar låter köpa upp järnvägsaktier här i England eller engelska ägare av utländska järnvägsaktier säljer dem i utlandet ... i samma mån förhindras överföring av guld. - 2.182. En stor och rik klass av bankirer och andra som handlar med värdepapper, vilka vanligen fullgör utjämningen av räntefoten och av det kommersiella barometerståndet (pressure) mellan de olika länderna ... håller alltid utkik efter värdepapper som ser ut att stiga i pris för att köpa ... Den riktiga platsen för inköp blir det land som skickar guld till utlandet. - 2.183. Sådana kapitalplaceringar försiggick 1847 i betydande omfattning, tillräckligt för att minska guldutflödet."
J. G. Hubbard, tidigare högste chef och sedan 1838 medlem av direktionen för Bank of England.
2.545. "Det finns stora mängder europeiska värdepapper ... som har en europeisk cirkulation på alla de olika penningmarknaderna, och dessa papper uppköpas så snart de faller på en marknad med 1 eller 2% för att sändas till de marknader, där deras värde ännu håller sig." 2.565. "Står inte främmande länder i en betydande skuld till Englands köpmän? - ... Mycket betydande." - 2.566. "Enbart en inkassering av dessa skulder skulle alltså vara tillräcklig för att förklara en mycket stor ackumulation av kapital i England?" - "År 1847 säkerställdes vår position slutgiltigt genom att vi avskrev ett antal miljoner, som Amerika och Ryssland tidigare var skyldiga England."
[Samtidigt var England skyldigt just samma länder "ett antal miljoner" för spannmål och försummade inte heller att "avskriva" en stor del av dem medelst de engelska gäldenärernas konkurser. Se rapporten om banklagen av 1857 i kap. 30.]
2572. "1847 stod kursen mellan England och Petersburg mycket högt. När det kungliga dekret utfärdades, som befullmäktigade banken att utge banksedlar utan att binda sig vid den föreskrivna gränsen av 14 miljoner (utöver guldreserven), var betingelserna att diskontot måste hålla sig vid 8%. I detta ögonblick och till denna diskontoränta var det ett profitabelt geschäft att skeppa guld från Petersburg till London och låna ut det till 8%, tills de tremånaders växlar förföll som drogs mot det sålda guldet." - 2.573. "I alla guldoperationer finns det många punkter att ta i övervägande; det kommer an på växelkurs och räntefot till vilken man kan placera pengarna, till dess (de däremot dragna) växlarna förfaller."
Följande punkter är viktiga, å ena sidan emedan de visar hur England, då dess växelkurs med Asien är ogynnsam, måste skaffa sig lättnad i andra länder, vilkas export från Asien betalas genom engelsk förmedling. Men å andra sidan emedan herr Wilson här återigen gör det dåraktiga försöket att identifiera den effekt som export av ädelmetall har på växelkurserna med den effekt kapitalexport överhuvud taget har på dessa kurser; bådadera i de fall då det gäller export för kapitalplacering, inte export som betalnings- eller köpmedel. Det är självklart, att om så eller så många miljoner pund i ädelmetall eller järnvägsskenor skickas till Indien för att placeras i järnvägsanläggningar, de bara är olika form för överföring av samma kapitalbelopp från ett land till ett annat, och att det är ett överförande, som inte ingår i de vanliga merkantila förbindelsernas kalkyler och för vilket det exporterande landet inte väntar något annat tillbakaflöde än senare årlig reveny ur dessa järnvägars intäkter. Sker denna export i form av ädelmetall, så kommer denna som direkt lånbart penningkapital och grundval för hela penningsystemet inte nödvändigtvis under alla förhållanden men under de förhållanden som tidigare behandlats, att inverka direkt på penningmarknaden och därmed på räntefoten i det land som exporterat denna ädelmetall. Då verkar den också lika direkt på växelkursen. Ädelmetall sändes nämligen bara därför, emedan och såvida växlar, t.ex. på Indien som utbjudas på Londons penningmarknad, inte räcker till för att göra dessa extra remissor. Det förekommer alltså en efterfrågan som överstiger utbudet av växlar på Indien, och sålunda vändes kursen tillfälligt till nackdel för England, inte därför att det är skyldigt Indien utan därför att det skickar ovanligt stora summor till Indien. I längden måste en sådan export av ädelmetall till Indien verka därhän att den indiska efterfrågan på engelska varor ökar, emedan den indirekt stegrar Indiens förmåga att konsumera europeiska varor. Skickas kapitalet däremot i form av järnvägsskenor el. dyl. så kan det inte alls ha något inflytande på växelkursen, då Indien inte ska göra någon återbetalning därför. Just därför behöver det inte heller ha något inflytande på penningmarknaden. Ett sådant inflytande försöker Wilson få fram genom att påstå att sådana extra utlägg skapar en extra efterfrågan på penningkredit och sålunda kommer att inverka på räntefoten. Det kan förhålla sig så; men att påstå att det under alla omständigheter måste ske är fullständigt bakvänt. Vart än skenorna skickas och lägges ut, på indisk mark eller på engelsk, representerar de ingenting annat än en bestämd utvidgning av engelsk produktion inom en viss sfär. Det är dårskap att påstå, att en utvidgning av produktionen även inom mycket vida gränser inte kan försiggå utan att driva upp räntefoten. Kreditefterfrågan må växa, d.v.s. summan av de affärer i vilka kreditoperationer ingår, men dessa operationer kan tillta vid konstant given räntefot. Detta var faktiskt fallet under järnvägsspekulationerna i England på 40-talet. Räntefoten steg inte. Och det är påfallande att såvida det gäller konkret kapital, d.v.s. här varor, effekten på penningmarknaden är alldeles densamma, om dessa varor är bestämda för ulandet eller för inre förbrukning. En skillnad kunde visa sig bara om Englands kapitalanläggningar i utlandet verkar inskränkande på dess kommersiella export - den export som måste betalas, alltså medföra ett återflöde - eller såvida dessa kapitalanläggningar överhuvud taget redan var symptom på överexpansion av krediten och begynnande svindelaffärer.
I det följande frågar Wilson och svarar Newmarch.
1.786. "Ni sade tidigare med avseende på efterfrågan på silver för Ostasien, att Ni ansåg att växelkurserna på Indien var till Englands förmån, trots de betydande metallskatter som kontinuerligt sändes till Ostasien; Har Ni några skäl för denna åsikt?" - "Ja visst ... Jag finner att det verkliga värdet av Förenade Konungarikets export till Indien 1851 var 7.420.000 £; härtill ska läggas beloppet av växlar hos India House, d.v.s. de fonder som ostindiska kompaniet drar ut ur Indien för att bestrida sina egna utgifter. Dessa trattor utgjorde under detta år 3.200.000 £; så att den totala exporten från Förenade Konungariket till Indien utgjorde 10.620.000 £. 1855 hade ... det verkliga värdet av varuexporten stigit till 10.350.000 £; checkerna för India House var 3.700.000 £; totala exporten alltså 14.050.000 £. För 1851, tror jag inte att vi har något medel att fastställa det verkliga värdet av varuexporten från Indien till England: men väl för 1854 och 55. 1855 var det samlade verkliga värdet av varuimporten från Indien till England 12.670.000 £ och denna summa jämförd med de 14.050.000 £ lämnar ett saldo till Englands förmån i direkt handel mellan de båda länderna på 1.380.000 £."
Till detta anmärker Wilson, att växelkurserna också beröras av den indirekta handeln. Så täcktes t.ex. exporten från Indien till Australien och Nordamerika genom trattor på London och har därför samma effekt på växelkurserna som om varorna gick direkt från Indien till England. Vidare skulle, om Indien och Kina tages tillsammans, balansen bli ogynnsam för England, då Kina ständigt måste göra betydande betalningar för opium till Indien och England ständigt betalningar till Kina och dessa belopp efter denna omväg hamnar i Indien. (1.787, 1.788.)
1.791. Nu frågar Wilson, om effekten på växelkurserna inte blir densamma antingen kapitalet "utgår i form av järnvägsskenor och lokomotiv eller i form av metallpengar". Newmarch svarar helt riktigt, att de 12 miljoner £ som under de sista åren skickats till Indien för järnvägsbygge hade tjänat till inköp av en årsränta, som Indien måste betala i regelbundna terminer till England.
"Om man bara tar hänsyn till den omedelbara effekten på ädelmetallmarknaden, så kan placeringen av de 12 miljonerna £ utöva en sådan bara såvida metall måste skickas ut för att verkligen utbetalas som pengar."
1.797. (Weguelin frågar:)
"Om inget återflöde följer för detta järn (skenorna), hur kan man då säga att det har effekt på växelkursen?" - "Jag tror inte att den del av utlägget som skickas ut i form av varor berör växelkursens läge ... Kursläget mellan två länder beröres, kan man säga, uteslutande genom kvantiteten av de obligationer eller växlar som bjudas ut i det ena landet jämfört med den kvantitet som i det andra landet bjudes ut däremot; det är den rationella teorin för växelkursen. Vad transfereringen av de 12 miljonerna beträffar, så har dessa i första hand tecknats här; vore nu affären av det slaget, att samtliga dessa 12 milj. placeras i Kalkutta, Bombay och Madras i kontanta pengar ... så skulle denna plötsliga efterfrågan ha en våldsam effekt på silverpriset och växelkursen, precis lika väl som om Ostindiska kompaniet i morgon meddelade, att det höjer sina trattor från 3 till 12 milj. Men hälften av dessa pengar ... utbetalas i inköp av varor i England ... järnvägsskenor, trä och andra ämnen ... Det är ett utlägg av engelskt kapital i själva England, för en viss varusort som skickas till Indien, och därmed är saken klar." - 1.798. (Weguelin:) "Men produktionen av dessa för järnvägen nödvändiga varor av järn och trä åstadkommer en stark konsumtion av utländska varor och detta kan ha effekt på växelkursen?" - "Säkerligen."
Wilson menar nu, att järnet till stor del representerar arbete, och den för detta arbete utbetalade lönen till stor del representerar importerade varor (1.799) och frågar sedan vidare:
1.801. "Men allmänt talat: Om de varor, som producerats medelst konsumtion av dessa importerade varor, skickas ut på sådant sätt att vi inte får någon retur för dem vare sig i produkter eller på något annat sätt; skulle inte detta göra kurserna ogynnsamma för oss?" - "Denna princip överensstämmer precis med vad som försiggick i England under tiden för de stora järnvägsanläggningarna (1845). Tre, fyra eller fem år efter varandra har man lagt ut 30 milj. £ för järnvägar och nästan alltihop i arbetslön. Under tre år har man i byggande av järnvägar, lokomotiv, vagnar och bangårdar underhållit en större folkmängd än i alla fabriksdistrikt tillsammans. Dessa människor ... använde sin lön till inköp av tre, socker, spritdrycker och andra utländska varor; dessa varor måste importeras, men det står fast, att under den tid då detta stora utlägg försiggick, växelkurserna mellan England och andra länder inte stördes väsentligen. Det förekom inget utflöde av ädelmetall, tvärtom snarare ett tillflöde."
1.802. Wilson vidhåller, att vid utjämnad handelsbalans och parikurs mellan England och Indien extrasändningar av järn och lokomotiv "måste inverka på växelkurserna på Indien". Newmarch kan inte inse detta, så länge skenorna skickas ut som kapitalanläggningar och Indien inte ska betala dem i denna eller någon annan form. Han tillägger:
"Jag instämmer i princip i att inget land i längden kan ha en ogynnsam växelkurs på alla länder som det handlar med: en ogynnsam växelkurs på ett land producerar nödvändigtvis en gynnsam på ett annat."
Wilson gör ett trivialt inpass:
1.803. "Men skulle inte ett kapitalöverförande vara detsamma antingen kapitalet skickas i den ena formen eller i den andra?" - "I den mån skuldförpliktelsen kommer med i bilden, naturligtvis." - 1.804. "Om ni alltså skickar ut ädelmetall eller varor, skulle effekten av järnvägsbyggandet i Indien på kapitalmarknaden här alltså bli densamma och lika mycket höja värdet av kapitalet som om alltsammans skickats som i ädelmetall?"
Om järnpriserna inte steg, så var det i varje fall ett bevis, att "värdet" av det i skenorna liggande "kapitalet" inte ökat. Vad det handlar om är värdet av penningkapitalet, räntefoten. Wilson vill identifiera penningkapital med kapital överhuvud. Det enkla faktum är närmast, att i England hade tecknats 12 milj. för indiska järnvägar. Detta är en sak som inte har någonting att göra med växelkurserna och ändamålet med dessa 12 milj. är utan betydelse för penningmarknaden. Är penningmarknaden i ett gynnsamt läge, så behöver detta överhuvud inte ha någon som helst effekt, liksom aktietecknandet i de engelska järnvägarna 1844 och 1845 också lämnade penningmarknaden oberörd. Är penningmarknaden redan i någon mån ansträngd så kunde räntefoten visserligen beröras av detta men då bara i uppåtgående riktning, och detta måste ju enligt Wilsons teori verka gynnsamt på kurserna för England, d.v.s. hämma tendensen till export av ädelmetall; om inte till Indien, så åt något annat håll. Herr Wilson hoppar från det ena till det andra. Enligt fråga 1.802 skulle växelkurserna påverkas, enligt nr 1.804 "värdet av kapitalet", två mycket olika frågor. Räntefoten må inverka på växelkurserna och kurserna på räntefoten, men räntefoten kan vara konstant när kurserna fluktuerar och när räntefoten förändras kan kurserna vara konstanta. Wilson får inte in i sitt huvud, att när kapital sändes till utlandet själva formen vid transfereringen medför en sådan skillnad i effekt, d.v.s. att olikheten i kapitalets form har denna betydelse och då alldeles särskilt dess penningform, vilket alldeles speciellt går emot den upplysta ekonomins teorier. Newmarch svarar Wilson ensidigt så till vida som han inte alls gör honom uppmärksam på att han så plötsligt och utan orsak hoppat över från växelkursen till räntefoten. Newmarch svarar osäkert och svävande på fråga 1.804:
"Otvivelaktigt, om 12 milj. ska anskaffas, så är det oväsentligt, såvida det gäller den allmänna räntefoten, om dessa 12 milj. ska skickas ut i ädelmetall eller i material. Jag tror dock" (en skön vändning för att säga raka motsatsen) "att detta inte är helt oväsentligt" (det är oväsentligt, men ändå inte oväsentligt) "emedan i det ena fallet de 6 milj. £ genast skulle flyta tillbaka; i det andra fallet skulle de inte flyta tillbaka så snabbt, därför skulle det göra någon" (vilka bestämda ordalag!) "skillnad, om de 6 milj. satsas här i landet eller om de helt skickas ut."
Vad ska det betyda, att de 6 milj. genast skulle flyta tillbaka? Om de 6 milj. har getts ut i England existerar de i skenor, lokomotiv etc., som fraktas till Indien och inte kommer tillbaka, och deras värde återvänder först genom amortering, alltså mycket långsamt, medan de 6 milj. ädelmetall kanske mycket snabbt blir returnerade in natura. Om de 6 milj. ges ut i arbetslön är de uppätna, men pengarna i vilka de satsades cirkulerar som förut i landet eller bildar reserv. Detsamma gäller om profiterna för järnvägsskenornas producenter och den del av de 6 milj. som ersätter deras konstanta kapital. Den tvetydiga frasen om tillbakaflöde använder Newmarch alltså för att inte direkt säga, att pengarna har stannat i landet, och att om de fungerar som lånbart penningkapital är skillnaden för penningmarknaden (bortsett från att cirkulationen kan ha slukat mera kontanter) bara den, att de utges för A:s räkning i stället för B:s. Placering av detta slag, där kapitalet överföres i varor, inte i ädelmetall, till främmande länder, kan bara inverka på växelkurserna (och då inte i det land där placeringen sker), såvida produktionen av dessa exporterade varor kräver extraimport av andra utländska varor. Denna produktion kan då inte balansera extraimporten. Samma sak förekommer emellertid vid varje export på kredit, antingen den är avsedd för kapitalinvestering eller för vanliga handelsändamål. Dessutom kan denna extraimport också återverka, så att den framkallar extra efterfrågan på engelska varor t.ex. från koloniernas eller Förenta staternas sida.
Tidigare sade Newmark [1.786], att som en följd av Ostindiska, kompaniets trattor exporten från England till Indien var större än importen. Sir Charles Wood tar honom i korsförhör på denna punkt. Detta överskott av engelsk export till Indien utöver importen därifrån kommer faktiskt till stånd genom en import från Indien, för vilken England inte betalar någon ekvivalent: Ostindiska kompaniets trattor (nu den indiska regeringens) visar sig vara en tribut som upptages av Indien. T.ex. 1855: importen från Indien till England 12.670.000 £; den engelska exporten till Indien 10.350.000 £. Balans till Indiens förmån 2.250.000 £.
"Om sakläget vore tillfredsställande redovisat, så skulle dessa 2.250.000 £ i någon form remitteras till Indien. Men i stället kommer fordringarna från India House, som annonserar att det är i stånd att utge trattor på de olika förvaltningsdistrikten i Indien till ett belopp av 3.250.000 £. (Detta belopp togs upp för Ostindiska kompaniets kostnader i London och för dividender som utbetalades till aktieägarna.) Och detta likviderar inte bara balansen om 2.250.000 £ som uppstod genom handeln utan ger därtill 1 milj. i överskott." (1.917.)
1.922. (Wood:) "Då är alltså effekten av dessa trattor från India House inte att öka exporten till Indien, utan att minska den i motsvarande grad?"
(Nödvändigheten att minska betyder här, att täcka import från Indien genom export dit till samma belopp.) Detta förklarar Newmarch på så sätt, att engelsmännen för dessa 3.700.000 £ importerade "god regering" till Indien. (1.925.) Riktigt och ironiskt svarar Wood, vilken som minister för Indien mycket väl kände till den av engelsmännen importerade sorten av "god regering".
1.926. "Då är den export, som enligt vad Ni säger förorsakas av trattorna från India House, en export av 'god regering' och inte av varor."
Då England exporterar mycket på detta sätt för "god regering" och för kapitalinvestering i främmande länder - alltså får import, som är alldeles oberoende av affärernas vanliga gång, som tributer dels för exporterad "god regering" och dels som reveny av i kolonierna och annorstädes investerat kapital, tributer för vilka det inte betalar någon ekvivalent - så är det klart att växelkurserna inte beröras, om England helt enkelt förbrukar dessa tributer utan motexport. Det är alltså även klart, att växelkurserna inte beröras om England återinvesterar dessa tributer inte i hemlandet utan produktivt eller improduktivt i utlandet. Om det t.ex. skickar ammunition därför till Krim. Dessutom, såvitt importen från utlandet ingår i Englands reveny - betald måste den naturligtvis vara, antingen som tribut för vilken ingen ekvivalent behövs eller genom utbyte mot dessa icke betalade tributer i den löpande handeln - så kan England antingen konsumera den eller återinvestera den som kapital. Varken det ena eller det andra berör växelkurserna och detta förbiser den vise Wilson. Om inhemsk eller främmande produkt bildar en del av revenyn, i senare fallet förutsättes bara utbyte av inhemska produkter mot utländska - så ändrar konsumtionen av denna reveny vare sig den är produktiv eller improduktiv, ingenting i växelkurserna, även om den kan ändra produktionens skala. Med utgångspunkt från detta bör det följande bedömas.
1.934. Wood frågar hur avsändande av krigsmaterial skulle beröra växelkursen med Turkiet. Newmarch svarar:
"Jag förstår inte på vilket sätt enbart sändandet av krigsmaterial skulle påverka växelkursen, men sände man ädelmetall, skulle säkerligen kursen beröras."
Här skiljer han alltså kapital i penningform från annat kapital. Men nu frågar Wilson:
1.935. "Om ni ordnar export i stor utsträckning av någon artikel, för vilken ingen motsvarande import försiggår"
(Wilson glömmer, att för Englands del en mycket betydande import försiggår utan motsvarande export utom i formen av "god regering" eller av tidigare exporterat anläggningskapital; i varje fall ingen import som ingår i den regelbundna handelns rörelse. Men denna import blir åter utbytt, t.ex. mot amerikanska produkter, och att amerikanska produkter exporteras utan motsvarande import ändrar ingenting i förhållandet, att värdet av denna import kan konsumeras utan något ekvivalent utflöde; den har mottagits utan motexport, och den kan därför också förbrukas utan att ingå t handelsbalansen),
"så betalar ni inte den utländska skuld som ni ådragit er genom er import."
(Men om man redan tidigare betalat denna import, t.ex. genom kredit som givits i utlandet, så ådrager man sig därigenom ingen skuld, och frågan har ingenting alls att göra med den internationella balansen; den upplöses i produktiv eller improduktiv utgift, vare sig de så förbrukade produkterna är inhemska eller utländska.)
"Och därför måste ni genom dessa transaktioner påverka växelkurserna, eftersom den utländska skulden inte betalas, emedan er export inte har någon motsvarande import." - "Detta är riktigt beträffande länder i allmänhet."
Wilsons anförande går ut på att varje export utan motsvarande import samtidigt är en import utan motsvarande export; emedan importerade varor ingår i produktion av exportvaror. Förutsättningen är, att varje sådan export är grundad på en icke betald import eller åstadkommer en sådan - alltså en skuld till utlandet. Detta är felaktigt t.o.m. bortsett från de två omständigheterna att England för det första har en gratisimport, för vilken det inte betalar någon ekvivalent; t.ex. en del av dess indiska import. Denna kan bytas mot amerikansk import och denna i sin tur exporteras utan motimport; i varje fall vad värdet beträffar har England bara exporterat vad som inte kostat det något. Och för det andra, det kan ha betalt t.ex. amerikansk import som bildar tillskottskapital; om det konsumerar denna improduktivt t.ex. i krigsmaterial, så utgör det inte någon skuld gentemot Amerika och berör inte växelkursen med Amerika. Newmarch motsäger sig själv i svaren 1.934 och 1.935 och blir uppmärksammad på detta av Wood 1.938.
"Om ingen del av de varor, som användas för att tillverka de artiklar vi exporterar utan motsvarande retur (krigsmaterial), kommer från det land till vilket vi exporterar den, hur berör detta växelkursen med detta land? Om vi antar att handeln med Turkiet vanligen befinner sig i jämvikt, hur påverkas då växelkursen mellan England och Turkiet genom exporten av krigsmaterial till Krim?"
Här förlorar Newmarch sin jämvikt, han glömmer att han redan under nr 1.934 har besvarat samma enkla fråga korrekt och säger:
"Jag tror att vi har uttömt den praktiska frågan och nu närmar oss en mycket abstrakt och teoretisk diskussion."
[Wilson har ytterligare en formulering av sitt påstående, att växelkursen beröres genom varje kapitalöverföring från ett land till ett annat, oberoende av om denna sker i form av ädelmetall eller i form av varor. Wilson vet naturligtvis, att växelkursen påverkas av räntefoten, speciellt genom förhållandet mellan de båda länders räntefot, vilkas ömsesidiga växelkurs det gäller. Kan han nu påvisa, att överskott av kapital, alltså närmast varor av alla slag inberäknat ädelmetall, har en viss effekt på räntefoten, så är han redan ett steg närmare sitt mål; överförande av en betydande del av detta kapital till ett annat land måste då ändra räntefoten i båda länderna och detta i motsatt riktning och därmed i andra instans även förändra växelkursen mellan dessa länder. - FE.]
I Economist (1847, s. 475), vilken han vid denna tid redigerade, säger han:
"Utan tvivel leder ett sådant överskott av kapital innebärande stora lager av alla slag, ädelmetall inberäknat, inte bara till låga priser på varor överhuvud utan till en lägre räntefot för kapitalanvändning (1). Om vi har tillgång till ett varulager tillräckligt för landet under två år framåt, så förfogar vi över dessa varor för en given period till mycket lägre räntefot än om lagret knappt räcker för två månader (2). Alla lån i pengar, i vilken form de än göras, är bara överföring av förfoganderätten över varor från den ene till den andre. Finns varor i överflöd, måste därför penningräntan vara låg, är de knappa måste den vara hög (3). Om varorna strömmar till, kommer antalet säljare att öka i jämförelse med antalet köpare, och i samma mån som kvantiteten överstiger den omedelbara konsumtionens behov måste en allt större del bevaras för senare bruk. Under dessa omständigheter kommer en varuägare att sälja med lägre anspråk på betalning, så att han accepterar betalning i framtiden eller kredit, än om han vore säker på att hela hans lager kunde säljas på några få veckor (4)".
Till påståendet (1) är att märka, att ett starkt tillflöde av ädelmetall kan försiggå samtidigt med en inskränkning av produktionen, som alltid är fallet under tiden efter en kris. Under följande fas kan ädelmetall eventuellt komma in från länder som övervägande producerar ädelmetall men importen av andra varor utjämnas under denna period vanligen genom export. I båda dessa faser är räntefoten låg och stiger endast långsamt. Vi har redan behandlat orsakerna till detta. Denna låga räntefot kunde överallt förklaras utan inverkan av "stora lager av alla slag". Och hur ska denna inverkan försiggå? Det låga priset på bomull t.ex. möjliggör höga profiter för spinneriägarna o.s.v. Varför är nu räntefoten låg? Säkert inte därför att den profit som kan göras med lånat kapital är hög. Utan endast och allenast emedan efterfrågan på lånekapital inte växer i proportion till denna profit under rådande förhållanden; alltså att lånekapitalet har en annan rörelse än industrikapitalet. Vad Economist vill bevisa är precis det motsatta. Att dess rörelse är identisk med industrikapitalets.
Påståendet (2) innefattar, om vi reducerar den absurda förutsättningen om ett lager för två år framåt till ett påstående som har någon mening, att varumarknaden är överfylld. Detta skulle förorsaka en prissänkning. För en bal bomull t.ex. skulle man betala mindre. Därav följer ingalunda, att pengarna för att köpa en bal bomull kunde erhållas billigare. Detta är beroende av läget på penningmarknaden. Fick man pengar billigare, så berodde detta bara på att den kommersiella krediten var i ett sådant läge, att den mindre än vanligt behövde ta bankkrediten i anspråk. De varor som överfyller marknaden är existensmedel eller produktionsmedel. Det låga priset på bägge höjer industrikapitalistens profit. Varför skulle detta sänka räntan på annat sätt än genom motsats i stället för identitet mellan rikligt industrikapital och efterfrågan på kredit? Omständigheterna är sådana att köpman och industrikapitalist lättare kan ge varandra kredit; på grund av denna kommersiella kreditlättnad behöver industrikapitalisten liksom köpmannen mindre bankkredit, därför kan räntefoten vara låg. Denna låga räntefot har ingenting att göra med tillflödet av ädelmetall ehuru de kan följas åt, och samma orsaker som frambringar de låga priserna på importartiklar frambringar också överskott på tillförd ädelmetall. Vore importmarknaden verkligen överfylld, så bevisade detta att efterfrågan på importvaror avtar, vilket vore oförklarligt vid låga priser utom som en följd av inskränkning av den inhemska industriproduktionen; men detta vore i sin tur oförklarligt vid abnormt stor import till låga priser. Idel absurditeter för att bevisa, att fallande pris är lika med fallande ränta. Bäggedera kan bestå samtidigt sida vid sida. Men då som uttryck för motsatsen mellan de riktningar i vilka industrikapitalets rörelse och det lånbara penningkapitalets rörelse sker, inte som uttryck för deras identitet.
Under (3) är det även efter denna utläggning svårt att förstå varför penningräntan ska vara låg, om varor finns i överflöd. Om varor är billiga, så skulle jag för att köpa en viss kvantitet behöva t.ex. 1.000 £ i stället för tidigare 2.000, men kanske investerar jag också nu 2.000 och utvidgar på detta sätt min affär genom att satsa samma kapital, vilket jag kanske måste låna. Jag köper nu som tidigare för 2.000 £, därför är min efterfrågan på penningmarknaden densamma, även om min efterfrågan på varumarknaden stigit med de sjunkande varupriserna. Men om denna efterfrågan på varor skulle minska, d.v.s. om inte produktionen utvidgas vid sjunkande varupriser, vilket skulle motsäga alla lagar som uppställts av Economist, så avtog efterfrågan på lånbart penningkapital, ehuru profiten tilltog. Men denna tilltagande profit skulle skapa efterfrågan på lånekapital. För övrigt kan en låg nivå för varupriserna uppstå av tre orsaker. För det första av brist på efterfrågan. Då är räntefoten låg därför att produktionen är förlamad, inte därför att varorna är billiga, då deras billighet bara är ett uttryck för att produktionen är förlamad. För det andra alltför stort utbud i förhållande till efterfrågan. Detta kan vara ett resultat av en överfylld marknad etc. vilket leder till kris och kan i själva krisen sammanfalla med hög räntefot; eller det kan vara ett resultat av att varornas värde sjunkit, alltså samma efterfrågan tillfredsställes till lägre pris. Varför ska i det senare fallet räntefoten sjunka? Emedan profiten växer? Om skälet skulle vara att mindre penningkapital behövs för att uppnå samma produktiva- eller varukapital, så bevisar detta bara att profit och ränta står i omvänt förhållande till varandra. I varje fall är Economists allmänna påstående felaktigt. Låga penningpriser för varorna och låg räntefot hör inte med nödvändighet samman. Annars skulle i de fattigaste länderna, där produkternas penningpris är som lägst också räntefoten vara lägst och i de rikaste länderna, där jordbruksprodukternas penningpris är högst, även räntefoten stå högst. I allmänhet medger Economist: faller penningens värde, så utövar det inget inflytande på räntefoten. 100 £ inbringar som förut 105 £, är de 100 mindre värda så gäller detta också de 5 i ränta. Förhållandet beröres inte genom den ursprungliga summans värdeminskning eller värdestegring. Som värde betraktat är en bestämd varukvantitet lika med en viss penningsumma. Stiger dess värde, så är det lika med en större penningsumma; det motsatta gäller om det faller. Är det = 2.000, så är 5% = 100; är det = 1.000, så är 5% = 50. Detta ändrar emellertid inte på något sätt räntesatsen. Poängen är bara att mer penningackomodation kräves, om det behövs 2.000 £ för att sälja samma kvantitet vara än om bara 1.000 £ behövs. Men detta visar bara att profit och ränta här är omvänt proportionella till varandra. Ty ju lägre pris på det konstanta och variabla kapitalets element, ju högre är profiten och desto lägre räntan. Men det motsatta kan vara och är ofta fallet. Bomull kan t.ex. vara billig, därför att det inte finns någon efterfrågan på garn och vävnader; den kan vara relativt dyr, därför att stor profit i bomullsindustrin framkallar stor efterfrågan på densamma. Å andra sidan kan industrikapitalisternas profit vara hög, just emedan bomullspriset är lågt. Hubbards tabell bevisar att räntefot och varupriser genomgående har av varandra oberoende rörelser, medan räntefotens rörelser noga anpassas efter rörelserna hos metallbehållning och växelkurser. "Finnas varor i överflöd, så måste penningräntan vara låg," säger Economist. Precis motsatsen förekommer under kriserna. Då finns varor i överflöd, inkonvertibla i pengar, och räntefoten är därför hög. Under en annan fas av cykeln härskar stor efterfrågan på varor, därav kommer ett lätt tillbakaflöde men också stegring av varupriserna och på grund av det lätta tillbakaflödet en låg räntefot. "Är de (varorna) få, så måste den vara hög." Motsatsen förekommer återigen under tider av avspänning efter krisen. Det är ont om varor, inte med hänsyn till efterfrågan men absolut taget, och räntefoten är låg.
I fråga om (4), att vid överfylld marknad en varuägare är villig att sälja varorna billigare - om han överhuvud kan sälja - än när han har utsikt att snabbt få sina lager tömda är tämligen klart. Mindre klart däremot varför räntefoten ska falla på grund av detta.
Är marknaden överfylld med importerade varor, så kan räntefoten stiga till följd av stegrad efterfrågan på lånekapital från ägarnas sida, då de vill undvika att föra ut dessa varor på marknaden. Räntefoten kan falla, därför att den kommersiella kreditens likviditet ännu håller efterfrågan på bankkredit relativt låg.
Economist omnämner den snabba effekten på kurserna 1847 till följd av räntefotens höjning och andra omständigheter, som utövade tryck på penningmarknaden. Men det ska inte glömmas, att trots kursförändringarna fortsatte guldutflödet till slutet av april; en vändning inträdde först med början av maj.
Den 1 januari 1847 var bankens metallreserv 15.066.691 £; räntefoten 31/2%; tremånaderskurs på Paris 25.75, på Hamburg 13.10 och på Amsterdam 12.31/4. Den 5 mars hade metallreserven sjunkit till 11.595.535 £, diskontot stigit till 4%, växelkursen föll, på Paris 25.671/2, på Hamburg 13.91/4 och på Amsterdam 12.21/2. Guldutflödet fortsätter; se följande tabell:
| Datum 1847 |
Ädelmetall- reserv i Bank of England |
Penning- marknad |
Högsta tremånaderskurs | |||
| Paris | Hamburg | Amsterdam | ||||
| 20 mars | 11.231.630 £ | Diskonto 4% | 25.671/2 | 13.093/4 | 12.21/2 | |
| 3 april | 10.246.410 £ | Diskonto 5% | 25.80 | 13.10 | 12.31/2 | |
| 10 april | 9.867.053 £ | Knapp penning- tillgång |
25.90 | 13.101/3 | 12.41/2 | |
| 17 april | 9.329.841 £ | Diskonto 51/2% | 26.021/2 | 13.103/4 | 12.51/2 | |
| 24 april | 9.213.890 £ | Tryck på penning- marknaden |
26.05 | 13.13 | 12.61/2 | |
| 1 maj | 9.337.716 £ | Stigande tryck | 26.15 | 13.12 | 12.61/2 | |
| 8 maj | 9.588.759 £ | Maximalt tryck | 26.271/2 | 13.151/2 | 12.73/4 | |
År 1847 utgjorde totalexporten av ädelmetall från England 8.602.597 £.
| Därav | gick | till | Förenta staterna | 3.226.411 £ |
| " | " | " | Frankrike | 2.479.892 £ |
| " | " | " | Hansestäderna | 958.781 £ |
| " | " | " | Holland | 247.743 £ |
Trots att kursen vänder i slutet av mars, varar guldutflödet ytterligare en hel månad; sannolikt går det till Förenta staterna.
"Vi ser här" (säger Economist 1847, s. 954), "hur snabb och slående effekten av den stigande räntefoten och av den därpå följande penningknappheten var i fråga om att korrigera en ogynnsam kurs och vända guldflödet, så att den åter gick till England. Denna effekt uppnåddes alldeles oberoende av betalningsbalansen. En högre räntefot åstadkom ett lägre pris på värdepapper, engelska så väl som utländska, och föranledde stora inköp av sådana för utländsk räkning. Detta ökade summan av växlar dragna från England medan å andra sidan den höga räntefoten gjorde att svårigheten att erhålla pengar var så stor att efterfrågan på dessa växlar föll, medan deras belopp steg ... Av samma orsak annullerades beställningar på främmande varor och engelska kapitalinvesteringar i utländska värdepapper realiserades, så att pengarna i stället kunde investeras i England. Vi läser t.ex. i Rio de Janeiro Price Current för 10 maj: 'Växelkursen [på England] har uppvisat en ny tillbakagång, förorsakad huvudsakligen av pressad marknad för remissor mot inlösen gällande den pågående stora utförsäljningen av [brasilianska] statsaktier för engelsk räkning.' "
Engelskt kapital, som investerades i utländska värdepapper då räntefoten i England var mycket låg, fördes sålunda tillbaka när räntefoten hade stigit.
Indien ensamt måste betala 5 milj. i tribut för "god regering", räntor och dividender för brittiskt kapital etc., varvid inte medräknats de summor som årligen skickas hem dels av tjänstemän som besparing av lön, dels av engelska köpmän som del av profit för att investeras i England. Från varje brittisk koloni kommer av samma skäl oavbrutet stora remissor. De flesta banker i Australien, Västindien och Canada är grundade med brittiskt kapital; dividenderna är betalbara i England. Likaså äger England många utländska statspapper, europeiska, nord- och sydamerikanska, från vilka det mottager räntor. Till detta kommer ytterligare delägarskap i utländska järnvägar, kanaler, gruvor etc. med motsvarande dividender. Remissor mot alla dessa poster utställas nästan uteslutande i produkter utöver beloppet av den engelska exporten. Det som däremot går från England till utlandet till ägare av engelska värdepapper och till engelsmännens konsumtion i utlandet är i jämförelse med detta helt obetydligt. Frågan, såvida den gäller handelsbalansen och växelkurserna, är
"i varje givet moment en fråga om tid. I regel ... ger England långa krediter på sin export, medan importen betalas kontant. Vid vissa tillfällen har denna skillnad i praxis en betydande effekt på kurserna. Vid en tidpunkt då vår export ökar betydligt, som år 1850, måste en kontinuerligt utvidgad investering av brittiskt kapital pågå ... då kan remissor av 1850 utställas mot varor som exporterades 1849. Men om exporten 1850 överstiger den av 1849 med mer än 6 milj., så måste den praktiska effekten bli, att till detta belopp mer pengar skickas ut ur landet än som under samma tid flyter tillbaka. På detta sätt uppstår en effekt på kurser och räntefot. Så snart däremot vår handel är pressad under en kris och vår export mycket inskränkt, så överstiger de för den större exporten tidigare år förfallna remissorna mycket betydligt värdet av vår import; kurserna blir i överensstämmelse därmed förmånliga för oss, kapitalet ackumuleras snabbt inom landet och räntefoten faller." (Economist, 11 januari 1851.)
Den utrikes växelkursen kan ändras
1. Till följd av den tillfälliga betalningsbalansen, oberoende av vilka orsaker som bestämmer den, antingen de är rent merkantila eller kapitalinvesteringar i utlandet eller statsutgifter vid krig o.s.v., i den mån kontantbetalningar i utlandet göras därvid.
2. Till följd av penningens värdeminskning i ett land antingen det är fråga om metall- eller papperspengar. Detta är rent nominellt. Om 1 £ representerar hälften så mycket pengar som tidigare, skulle det naturligtvis beräknas till 121/2 fr i stället för till 25 fr.
3. När det är fråga om kursen mellan länder, av vilka det ena använder silver och det andra guld som pengar, är växelkursen beroende av de relativa fluktuationerna i dessa metallers värde, då fluktuationerna uppenbart förändrar pariteten dem emellan. Ett exempel på detta var kurserna år 1850. De var ogynnsamma för England, trots att dess export steg enormt; men ändå förekom inget guldutflöde. Detta var en effekt av silvervärdets tillfälliga stegring gentemot guldvärdet. (Se Economist, 30 nov. 1850.)
Parikursen är för 1 £: på Paris 25 fr 20 cent; Hamburg 13 mark banko 101/2 shilling; Amsterdam 11 fl. 97 cents. I den mån som växelkursen på paris stiger över 25.20 blir den gynnsammare för den engelske gäldenären till Frankrike eller för köparen av franska varor. I båda fallen behöver han mindre £ för att uppnå sitt syfte. - I avlägsna länder, där ädelmetall inte är lätt att få och om växlar är sällsynta och otillräckliga för de remissor som ska göras till England, blir den naturliga effekten att priserna på de produkter som vanligen skeppas till England drivas upp genom en större efterfrågan i syfte att skicka varor i stället för växlar till England; detta är ofta fallet i Indien.
En ogynnsam växelkurs och t.o.m. ett guldutflöde kan uppstå, om det råder stort överflöd på pengar, låg räntefot och högt pris på värdepapper i England.
Under loppet av 1848 fick England stora kvantiteter silver från Indien, beroende på att goda växlar var sällsynta och man inte gärna accepterade medelgoda till följd av krisen av 1847 och den allmänna kreditbristen i handeln med Indien. Allt detta silver fann så snart det anlänt till England vägen till kontinenten, där revolutionen ledde till att man hopade skatter på många håll. En stor del av detta silver gjorde 1850 resan tillbaka till Indien, då växelkursens läge nu gjorde detta profitabelt.
Monetärsystemet är väsentligen katolskt, kreditsystemet väsentligen protestantiskt. "The Scoth hate gold." Som papper är varornas penningexistens enbart samhällelig. Här är det tron som ger frälsningen. Tro på penningvärdet som varornas inneboende ande, tro på produktionssättet och dess förutbestämda ordning, tro på produktionens enskilda agerande som rena personifikationer av det självförökande kapitalet. Men lika litet som protestantismen har frigjort sig från katolicismens grundval, lika litet har kreditsystemet frigjort sig från monetärsystemets grundval.
Det räntebärande kapitalet eller, betecknat i dess ålderdomliga form, ockerkapitalet, hör tillsammans med sin tvillingform, köpmanskapitalet, till kapitalets antediluvianska former som under långa tider föregår det kapitalistiska produktionssättet och finns i de mest olikartade samhällsformationer.
Ockerkapitalet behöver för sin existens ingenting annat än att någon del av produkterna förvandlas till varor, och att samtidigt med varuhandeln penningen utvecklats i sina olika funktioner.
Ockerkapitalets utveckling ansluter sig till köpmanskapitalets och speciellt till penninghandelskapitalets. Alltifrån republikens sista år i det gamla Rom, då manufakturen stod mycket lägre än sin genomsnittliga utvecklingsnivå under antiken, hade köpmanskapital, penninghandelskapital och ockerkapital utvecklats till sin högsta nivå inom den antika formen.
Vi har sett, att skattbildning oundvikligt infinner sig samtidigt som penningen. Men först när den professionelle skattbildaren förvandlas till ockrare blir han av betydelse. Köpmannen lånar pengar för att göra profit med dem, för att använda dem som kapital, d.v.s. för att ge ut dem. Även i tidigare former står alltså penningutlånaren i samma motsättning till köpmannen som till den moderna kapitalisten. Detta specifika förhållande uppfattades också av de katolska universiteten.
"Universiteten i Alcalá, Salamanca, Ingolstadt, Freiburg im Breisgau, Mainz, Köln och Trier erkände efter varandra rättmätigheten av ränta för handelslån. De fem första av dessa godkännanden är deponerade i staden Lyons konsulatarkiv och publicerade i en bilaga till Traité de l'usure et des intérêts, Lyon, Bruyset-Ponthus." (M. Augier, Le Crédit Public etc. Paris 1842, s. 206.)
I alla former där slavhushållningen (inte patriarkalisk utan som i senare grekisk och romersk tid) är ett medel att berika sig, där penningen alltså är ett medel att genom inköp av slavar, jord etc. tillägna sig främmande arbete, blir penningen just emedan den kan anläggas på detta sätt användbar som kapital, räntebärande.
De karaktäristiska former i vilka ockerkapitalet existerar i perioder som föregår det kapitalistiska produktionssättet är av två slag. Jag säger med avsikt karaktäristiska former. Ty samma former upprepas med den kapitalistiska produktionen som grundval men då som underordnade former. De har inte längre former som bestämmer det räntebärande kapitalets karaktär. Dessa bägge former är: För det första ocker genom penningutlåning till slösaktiga stormän, framför allt jordägare. För det andra ocker genom penningutlåning till småproducenter, som råder över sina egna arbetsbetingelser, hantverkaren inräknad, men alldeles särskilt bonden, då överhuvud taget under förkapitalistiska förhållanden, om de tillåter små, självständiga, enskilda producenter, bondeklassen måste utgöra deras stora majoritet.
Både de rika jordägarnas ruin genom ockret och utsugningen av småproducenterna leder till bildande och koncentration av stora penningkapital. Men i vilken utsträckning denna process upphäver det gamla produktionssättet, som fallet var i det moderna Europa, och om den i dess ställe sätter det kapitalistiska produktionssättet är helt beroende på det historiska utvecklingsstadiet och de därmed givna omständigheterna.
Ockerkapitalet som karaktäristisk form för det räntebärande kapitalet motsvarar en dominerande småproduktion, bönder och småhantverkare som själva arbetar. Där arbetaren konfronteras med arbetsbetingelser och arbetsprodukt i form av kapital, som i det utvecklade kapitalistiska produktionssättet, har han ingen möjlighet att låna pengar som producent. Då han lånar, sker det på pantbanken för personlig nödtorft. Där arbetaren däremot är ägare, verklig eller nominell, av sina arbetsbetingelser och sin produkt, står han som producent i relation till penningutlånarens kapital, vilket träder emot honom som ockerkapital. Newman ger förhållandet ett trivialt uttryck, då han säger att bankiren är ansedd medan ockraren är hatad och föraktad, därför att den förre lånar till den rike, den senare till den fattige. (F. W. Newman, Lectures on Pol. Econ. London 1851, s. 44.) Han förbiser det faktum, att skillnaden här står mellan två samhälleliga produktionssätt och de samhällsordningar som motsvarar dem, och att saken inte kan bestämmas genom distinktionen mellan fattig och rik. Snarare går det ocker som utsuger den fattige småproducenten hand i hand med det ocker som utsuger den rike storgodsägaren. Så snart de romerska patriciernas ocker fullständigt ruinerat de romerska plebejerna, småbönderna, var denna form av utsugning avslutad och den rena slavhushållningen trädde i stället för småbondehushållningen.
I form av ränta kan allt överskott över nödtorftiga existensmedel (det belopp som senare tar formen av arbetslön åt producenter) uppslukas av ockraren (det som senare tar form av profit och jordränta). Därför är det högst absurt att jämföra storleken av denna ränta, vilken tillägnar sig allt mervärde med undantag av det som tillkommer staten, med den moderna räntefotens höjd, där räntan, åtminstone den normala, bara utgör en del av detta mervärde. Därvid glömmer man, att lönarbetaren åt kapitalisten som använder honom, producerar och avger profit, ränta och jordränta, kort sagt det totala mervärdet. Carey gör denna absurda jämförelse för att därmed visa hur fördelaktig kapitalets utveckling och den fallande räntefot som åtföljer denna är för arbetarna. Om ockraren sedan inte nöjer sig med att pressa ut merarbete av sitt offer utan förvärvar sig anspråk på hans arbetsbetingelser, jord, hus o.s.v. och ständigt är sysselsatt med att på detta sätt expropriera honom, så glömmer man åter vid denna jämförelse, att en sådan fullständig expropriation av arbetaren från hans arbetsbetingelser inte är ett resultat som det kapitalistiska produktionssättet strävar efter utan den färdiga förutsättning från vilken det utgår. Löneslaven lika väl som den verkliga slaven är genom sin ställning utesluten från att bli skuldslav, åtminstone i egenskap av producent. Han kan i varje fall bli det bara i egenskap av konsument. Om ockerkapitalet har denna form, då det faktiskt tillägnar sig den direkte producentens hela merarbete utan att förändra produktionssättet, är här det faktum att producenterna äger eller besitter arbetsbetingelserna - och detta motsvarar enskild småproduktion - en väsentlig förutsättning; om kapitalet alltså inte direkt underordnar sig arbetet och framträder som industriellt kapital, så gör detta ockerkapital produktionssättet eländigt, det förlamar produktivkrafterna i stället för att utveckla dem och förevigar det jämmerliga tillstånd i vilket arbetets samhälleliga produktivitet inte som i den kapitalistiska produktionen kan utvecklas på själva arbetets bekostnad.
Ockret undergrävde och förstörde sålunda både rikedom och egendom i det antika och det feodala samhället. Det undergrävde och ruinerade småbondeproduktion och småborgerlig produktion, kort sagt alla former i vilka producenten ännu uppträder som ägare till sina produktionsmedel. I det utbildade kapitalistiska produktionssättet är arbetaren inte ägare till produktionsbetingelserna, åkern som han odlar, råvaran som han bearbetar etc. Detta produktionsbetingelsens alienering i förhållande till producenten motsvarar här emellertid en verklig omvälvning av själva produktionssättet. De enskilda arbetarna blir i en stor verkstad förenade till delar av en gemensam verksamhet och verktyget blir till maskin. Produktionssättet själv tillåter inte mera den splittring av produktionsinstrument som är förbunden med den lilla egendomen lika litet som isoleringen av arbetarna själva. I den kapitalistiska produktionen kan ockret inte längre skilja produktionsbetingelserna från producenten, de är redan skilda.
Ocker centraliserar penningförmögenhet, där produktionsmedlen är splittrade. Det ändrar inte produktionssättet utan klamrar sig fast vid det som en parasit och utarmar det. Det suger musten ur det och tvingar reproduktionen att försiggå under allt bedrövligare betingelser. Därav kommer sig det allmänna hatet mot ockrare, starkast i den antika världen, där producentens ägande av sina produktionsbetingelser också var basen för de politiska förhållandena, statsmedborgarnas självständighet.
Om det råder slaveri eller om merprodukten ätes upp av feodalherren och hans följe och slavägaren eller feodalherren hemfaller åt ockraren, förblir produktionssättet också oförändrat, det blir bara allt hårdare för arbetarna. Den skuldsatte slavägaren eller feodalherren utsuger mera, därför att han själv blir mera utsugen. Eller han lämnar slutligen plats för ockraren som själv blir jordägare eller slavägare som riddaren i det gamla Rom. I stället för de gamla utsugarna, vilkas exploatering var mer eller mindre patriarkalisk emedan den till stor del var ett politiskt maktmedel, träder en hård penninggirig uppkomlig. Men själva produktionssättet blir inte förändrat.
I alla förkapitalistiska produktionssätt verkar ockret revolutionärt endast på så sätt att det förstör och upplöser egendomsformerna, på vilkas fasta bas och ständiga reproduktion i samma form den politiska indelningen vilar. I asiatiska former kan ockret fortsätta länge utan att framkalla något annat än ekonomiskt förfall och politiskt fördärv. Först där och då de övriga betingelserna för det kapitalistiska produktionssättet finns, framträder ockret som en vägröjare för det nya produktionssättet, dels genom att ruinera feodalherrar och småproducenter, dels genom att centralisera arbetsbetingelserna till kapital.
Under medeltiden härskade inte i något land en allmän räntefot. Kyrkan förbjöd från början alla lån mot ränta. Lagar och domstolar gav inte mycket trygghet för lån. Desto högre var räntesatsen i de enskilda fallen. Den begränsade penningcirkulationen och nödvändigheten att göra de flesta betalningarna kontant tvingade människorna att låna, och detta gällde desto mer ju mindre affärerna med växlar ännu förekom. Det rådde stora olikheter både i fråga om räntefot och i fråga om begreppet ocker. På Karl den stores tid gällde det som ocker om någon tog 100%. I Lindau am Bodensee tog 1348 borgare i staden 2162/3%. I Zürick bestämde rådet 431/3% som laglig ränta. I Italien måste man ibland betala 40%, ehuru den vanliga räntesatsen från 1100- till 1300-talet inte översteg 20%. Verona fastställde 121/2% som laglig ränta. Kejsar Fredrik II fastställde den till 10% men detta gällde enbart judarna, för de kristna vågade han inte lagstifta. 10% var redan under 1200-talet det vanliga i tyska Rhenlandet. (Hüllman. Geschichte des Städtewesens II, s. 55-57.)
Ockerkapitalet förfogar över kapitalets exploateringssätt utan att ha dess produktionssätt. Detta förhållande upprepas också inom den borgerliga ekonomin i efterblivna industrigrenar eller sådana som gör motstånd mot att övergå till modernt produktionssätt. Vill man jämföra den engelska räntefoten med den indiska, så får man inte ta räntefoten i Bank of England utan t.ex. den som användes av utlånare av små maskiner till småproducenter i hemindustrin.
I förhållande till den konsumerande rikedomen är ockret historiskt viktigt, eftersom det är en uppkomstprocess för kapital. Ockerkapital och köpmansförmögenhet förmedlar bildandet av penningförmögenhet oberoende av jordegendom. Ju mindre utvecklad produktens varukaraktär är, ju mindre bytesvärdet bemäktigat sig produktionen i hela dess omfattning, desto mer framträder penningen som den egentliga rikedomen som sådan, som den allmänna rikedomen i kontrast till sin begränsade existens som bruksvärden. På detta beror skattbildningen. Bortsett från pengar som världspengar och skatt är det särskilt i form av betalningsmedel som penningen uppträder som varans absoluta form. Och det är speciellt dess funktion som betalningsmedel som utvecklar räntan och därmed penningkapitalet. Den slösaktiga och korrumperade rikedomen vill ha pengarna som pengar, penningen som medel att köpa allt. (Även för att betala skulder.) Den som producerar i liten skala behöver framför allt pengar för betalning. (Förändringen av naturaprestationer för jordägare och stat till penningränta och penningskatter spelar här en stor roll.) I båda fallen blir penningen använd som penning. Å andra sidan blir skattbildningen först verklig, får sin drömroll uppfylld, i ockret. Vad skattägaren begär är inte kapital utan pengar som pengar; men genom räntan kan han förvandla denna penningskatt till kapital - den blir ett medel varigenom han helt eller delvis bemäktigar sig merarbete och en del av själva produktionsbetingelserna, även om dessa nominellt förblir motställda honom som främmande egendom. Ockret lever skenbart i produktionens porer som gudarna i intermundierna hos Epikuros [45].
Penningen är svårare att få tag i ju mindre varuformen är produktens allmänna form. Ockraren känner därför inte någon gräns utom den penningbehövandes prestationsförmåga eller motståndskraft. I småbondeproduktion och småborgerlig produktion brukas penningen som köpmedel huvudsakligen när arbetaren som i dessa produktionssätt i regel ännu äger produktionsbetingelserna, förlorar dem genom tillfälligheter eller svåra omvälvningar eller på annat sätt, så att de inte kan ersättas under reproduktionens vanliga förlopp. Existensmedel och råvaror bildar en väsentlig del av dessa produktionsbetingelser. Om de blir dyrare kan det bli omöjligt att ersätta dem när produkten försäljes, på samma sätt som en vanlig missväxt gör det omöjligt för bonden att ersätta sitt utsäde in natura. Just de krig genom vilka de romerska patricierna ruinerade plebejerna, då de tvingade dessa till krigstjänst, som hindrade dem att reproducera sina arbetsbetingelser och därmed utarmade dem (och utarmning, förkrympning eller förlust av reproduktionsbetingelserna är här den förhärskande formen), fyllde patriciernas magasin och källare med erövrad koppar, dåtidens penning. I stället för att ge plebejerna de varor som dessa behövde direkt, som spannmål, hästar, nötboskap, lånade de ut denna för dem själva onyttiga koppar till dem och begagnade detta läge till att utpressa enorma ockerräntor, varigenom de gjorde plebejerna till sina skuldslavar. Under Karl den store blev de frankiska bönderna likaledes ruinerade genom krig, så att ingenting annat återstod för dem än att från gäldenär övergå till att bli livegen. I romerska fiket hände det som bekant ofta, att hungersnöd medförde försäljning av barn och att fria män sålde sig själva som slavar till de rikare. Detta angående den allmänna vändpunkten i historien. Ser man till enskildheterna beror förlust eller bevarande av produktionsbetingelserna för småproducenterna av tusen tillfälligheter, och varje sådan kan betyda utarmning och bli en rämna där ockerparasiten kan sätta sig fast. För småbonden behövs inte mer än att en ko dör för att han ska bli ur stånd att återuppta sin reproduktion i den tidigare skalan. Därmed blir han ockrarens byte, och en gång där blir han aldrig fri.
Men ockrets egentliga stora och karaktäristiska domän är dock penningens funktion som betalningsmedel. Varje vid bestämd termin förfallen penningprestation, jordränta, tribut, skatt o.dyl. gör en penningutbetalning nödvändig. Därför håller sig ockraren i allmänhet, från det gamla Rom ända in i modern tid, till skatteindrivarna, fermiers généraux, receveurs généraux <generalförpaktare, skatteindrivare>. Med handelns och varuproduktionens allmänna utbredning utvecklas sedan en skilsmässa i tiden mellan köp och betalning. Penningen ska levereras på bestämd termin. Att detta ännu i dag kan leda till förhållanden, där penningkapitalist och ockrare blir ett, bevisar de moderna penningkriserna. Samma ocker blir emellertid det huvudsakliga medlet för vidare utveckling av penningen som betalningsmedel, genom att producentens skuld växer och hans vanliga betalningsmedel förintas, då själva räntebördan gör hans regelmässiga reproduktion omöjlig. Här växer ockret utöver penningen som betalningsmedel och utvidgar denna penningens funktion, som är dess egentliga område.
Kreditväsendets utveckling fullbordas som reaktion mot ockret. Men man får inte missförstå detta eller tolka det som de antika skriftställarna eller som kyrkofäderna, Luther och de äldre socialisterna. Det betyder varken mer eller mindre än att det räntebärande kapitalet underordnas det kapitalistiska produktionssättets betingelser och behov.
I det stora hela anpassas det räntebärande kapitalet i det moderna kreditsystemet efter den moderna produktionens betingelser. Ocker som sådant fortsätter inte bara att existera utan blir i länder med utvecklad produktion befriat från de skrankor som all äldre lagstiftning uppdragit. Det räntebärande kapitalet behåller ockerkapitalets form gentemot personer och klasser eller i förhållanden där det inte lånas och inte kan lånas i det kapitalistiska produktionssättets mening. Där det lånas av individuell nöd som på pantbanken, där det lånas åt den konsumerande rikedomen för slöseri eller där producenten är en icke-kapitalistisk producent, småbonde, hantverkare etc., alltså som direkt producent ännu är ägare till sina egna produktionsbetingelser, och slutligen där den kapitalistiske producenten opererar i så liten skala att han närmar sig dessa själv arbetande producenter.
Det som skiljer det räntebärande kapitalet, såvida det bildar ett väsentligt element i det kapitalistiska produktionssättet, från ockerkapitalet är inte alls naturen eller karaktären av detta kapital själv. Det är enbart de förändrade betingelser under vilka det opererar, och därmed också låntagarens totalt förvandlade skepnad i hans konfrontation med penningutlånaren. Även om det är en man utan förmögenhet som industrikapitalist eller köpman som får kredit, sker det i förväntningen att han ska fungera som kapitalist, tillägna sig obetalt arbete med det lånade kapitalet. Han får kredit som potentiell kapitalist. Denna omständighet, att en man utan förmögenhet med energi, soliditet, duglighet och affärskännedom på detta sätt kan förvandla sig till en kapitalist - och det kommersiella värdet av varje individ kalkyleras tämligen noggrant inom det kapitalistiska produktionssättet - beundras mycket av de ekonomiska apologeterna. Trots att den oavbrutet i konkurrens med redan etablerade enskilda kapitalister för fram en ovälkommen rad nya lyckoriddare, så befäster den herraväldet för själva kapitalet, utvidgar dess bas och möjliggör att ständigt nya krafter rekryteras från samhällets botten; alldeles som det faktum att den katolska kyrkan under medeltiden bildade sin hierarki utan anseende till stånd, börd, förmögenhet av de bästa huvudena inom folket var ett viktigt medel att befästa prästherraväldet och lekmännens undertryckande. Ju mer en härskande klass är i stånd att assimilera de behärskade klassernas mest energiska element, desto solidare och farligare är dess herravälde.
Det moderna kreditsystemets pionjärer förbannar alltså inte det räntebärande kapitalet utan ger det tvärtom sitt uttryckliga erkännande.
Här talar vi inte om den reaktion mot ockret, som försökte skydda de fattiga, som Monts-de-piété [78] (1350 i Sarlins i Franche-Comté, senare i Perrugia och Savona i Italien 1400 och 1479). De är anmärkningsvärda bara för att de visar den historiens ironi som gör att fromma önskningar när de förverkligas slår om till sin raka motsats. Den engelska arbetarklassen betalar enligt en måttlig uppskattning 100% till pantbankerna, dessa moderna efterträdare till Monts-de-piété.[112*] Lika litet talar vi om de kreditfantasier som omfattades at en doktor Hugh Chamberlaine eller John Briscoe, som under det sista decenniet av 1600-talet försökte frigöra den engelska aristokratin från ocker genom en jordbrukarbank med papperspengar baserade på jordegendomen.[113*]
De kreditbolag som bildades under 1100- och 1200-talen i Venedig och Genua uppstod ur sjöfartens och den därpå grundade grosshandelns behov att frigöra sig från det herravälde som ockret av den äldre typen utövade och från penninghandelns monopolister. Om de egentliga bankerna som stiftades i dessa stadsrepubliker även framstår som anstalter för den offentliga krediten, av vilka staten fick förskott på skatter som skulle upptagas, så får man inte glömma att köpmännen, som bildade dessa bolag, själva var de främsta männen i dessa stater och lika intresserade att befria sin regering som sig själva från ockret[114*] och samtidigt därigenom få mer och säkrare kontroll över staten. När Bank of England skulle instiftas invände därför också tories:
"Banker är republikanska inrättningar. Blomstrande banker existerar i Venedig, Genua, Amsterdam och Hamburg. Men vem har någonsin hört talas om en statsbank i Frankrike eller Spanien!"
Amsterdams bank 1609 betecknar lika litet som Hamburgs (1619) någon epok i utvecklingen av det moderna kreditväsendet. Det var en ren depositionsbank. Sedlarna som banken utgav var i verkligheten bara mottagningsbevis för den deponerade myntade och omyntade ädelmetallen och cirkulerade bara med sin mottagares endossering. Men i Holland hade kommersiell kredit och penninghandel utvecklat sig med handeln och manufakturen och det räntebärande kapitalet genom utvecklingens gång underordnats det industriella och kommersiella kapitalet. Detta visade sig redan i räntefoten låga nivå. Men Holland gällde på 1600-talet som den ekonomiska utvecklingens mönsterland liksom England nu. Monopolet för ockret av den äldre typen, som baserades på fattigdomen, hade där av sig själv kastats över ända.
Under hela 1700-talet kan man höra ropen, med Holland som exempel, på kraftig nedsättning av räntefoten för att underordna det räntebärande kapitalet under det kommersiella och industriella i stället för tvärtom. Den viktigaste talesmannen för detta är sir Josiah Child, fader till det vanliga engelska privatbanksystemet. Han dundrar mot ockrarnas monopol ungefär på samma sätt som masskonfektionshandlare Moses & son basunerar ut sig som bekämpare av "privatskräddarnas" monopol. Denne Josiah Child är också fader till det engelska aktiejobberiet. Så försvarar denne, det ostindiska kompaniets autokrat, dess monopol i handelsfrihetens namn. Gentemot Thomas Manley (Interest of Money mistaken) [79], säger han:
"Som förkämpe för ockrarnas försagda och darrande band riktar han sitt huvudangrepp mot den punkt som jag förklarat för den svagaste ... Han bestrider rent av, att den låga räntefoten är rikedomens orsak, och försäkrar att den bara är dess verkan." (Traités sur le Commerce etc. 1669, Trad. Amsterdam et Berlin 1754.) "Om det är handeln som berikar ett land och om nedsättning av räntan ökar handeln, så är en räntesänkning eller begränsning av ockret utan tvivel en fruktbar huvudorsak till en nations rikedomar. Det är inte alls absurt att säga, att samma sak samtidigt under vissa omständigheter kan vara orsak och under andra verkan" (a.a., s. 55.) "Ägget är orsak till hönan och hönan är orsak till ägget. Räntereduktions kan vara en orsak till ökning av rikedomen och rikedomens ökning kan förorsaka en ännu större räntereduktion" (a. a., s. 156). "Jag försvarar industrin och mina motståndare försvarar lättja och dagdriveri" (s. 179).
Detta våldsamma bekämpande av ockret, detta krav att det räntebärande kapitalet ska underordnas det industriella, är bara förelöpare till de organiska skapelser, som upprätthåller den kapitalistiska produktionens betingelser i det moderna bankväsendet, vilket å ena sidan berövar bankkapitalet dess monopol genom att koncentrera alla penningreserver som ligger oanvända och föra ut dem på penningmarknaden och å andra sidan begränsar de ädla metallernas monopol genom att skapa kreditpengar.
Liksom här hos Child finner man i alla skrifter rörande bankväsendet i England under sista tredjedelen av 1600-talet och början av 1700-talet motsättning mot ockret, ett krav att handel och industri liksom staten skulle befrias från ockret. Vi finner också kolossala illusioner om de undergörande verkningarna av krediten, ett upphävande av de ädla metallernas monopolställning och deras ersättning genom papper etc. Skotten William Paterson, stiftare av Bank of England och Bank of Scotland, är helt igenom en "Law den förste" [80].
Mot Bank of England "upphävde alla guldsmeder och pantlånare ett ramaskri". (Macaulay, History of England, IV, s. 499.)
"Under de första 10 åren kämpade banken mot stora svårigheter, stor fiendskap utifrån; dess sedlar mottogs bara långt under nominalvärdet ...; guldsmederna" (i vilkas händer handeln med ädla metaller tjänade som bas för ett primitivt bankgeschäft) "intrigerade avsevärt mot banken, emedan deras diskonto pressades ner och deras affärer med regeringen kom i händerna på denna motpart." (J. Francis, a.a., s. 73.)
Redan innan Bank of England bildats uppkom 1683 planen på en National Bank of Credit, var syfte bl.a. skulle vara:
"att affärsfolk, om de äger en betydande mängd varor, genom understöd av denna bank ska kunna deponera dessa varor och uppta kredit på sina inneliggande lager, sysselsätta sina anställda och förmera sitt geschäft, tills de finner en god marknad i stället för att sälja med förlust" [81].
Efter många mödor upprättades denna Bank of Credit i Devonshire House i Bishopsgate Street. Den lånade till industrikapitalister och köpmän mot säkerhet i deponerade varor 3/4 av deras värde i form av växlar. För att dessa växlar skulle kunna cirkulera förenades i varje affärsgren ett antal personer till ett bolag. Från detta skulle varje ägare av sådana växlar få varor för sin växel lika lätt som om han offererade kontant betalning. Banken gjorde inga lysande affärer. Maskineriet var för komplicerat, risken vid värdeminskning av varorna för stor.
Håller man sig till det verkliga innehållet i dessa skrifter, som teoretiskt åtföljer och befrämjar det moderna kreditväsendets utgestaltning i England, så kan man inte finna något annat än krav på underordnande av det räntebärande kapitalet, överhuvud av de lånbara produktionsmedlen under det kapitalistiska produktionssättet som en av dettas betingelser. Håller man sig enbart till fraseologin, så kommer överensstämmelsen ända till uttryckssättet med St. Simonisternas bank- och kreditillusioner ofta att förvåna.
Alldeles som hos fysiokraterna cultivateur inte betyder den verklige jordbrukaren utan storarrendatorn, så betyder travailleur hos Saint Simon och genomgående också hos hans lärjungar inte arbetaren utan den industrielle och kommersielle kapitalisten.
"Un travailleur a besoin d'aides, de seconds, d'ouvriers; il les cherche intelligents, habiles, dévoués; il les met à l'oeuvre, et leurs travaux sont productifs." <"En arbetare behöver medhjälpare, hantlangare, kroppsarbetare; de ska vara skickliga välövade och tillgivna; han sätter dem i arbete och deras arbete är produktivt."> ([Enfantin] Réligion Saint-Simonienne. Economie politique et Politique. Paris 1831, s. 104.)
Man får överhuvud inte glömma, att Saint Simon först i sin sista skrift Nouveau Christinianisme, direkt uppträder som förespråkare för den arbetande klassen och förklarar dess emancipation som slutmålet för sina strävanden. Alla hans tidigare skrifter är i själva verket bara ett förhärligande av det moderna borgerliga samhället gentemot det feodala eller av industrikapitalister och bankirer gentemot den napoleonska tidens marskalkar och juridiska lagtillverkare. Vilken skillnad jämfört med de samtida skrifterna av Owen![115*] Även hos efterföljarna förblir, som redan det citerade stället visar, industrikapitalisten den verkliga arbetaren. Om man läser deras skrifter kritiskt, förvånar man sig inte över att deras kredit- och bankdrömmar realiserades av Credit mobilier [82] som grundades av ex-Saint-Simonisten Emile Pereire i en form som för övrigt bara kunde bli förhärskande i ett land som Frankrike, där varken kreditsystemet eller storindustrin var utvecklad till modern nivå. I England och Amerika var något sådant omöjligt. - I följande citat från Doctrine de Saint Simon. Exposition. Première année, 1828/29, 3:e éd. Paris 1831, ligger redan fröet till crédit mobilier. Begripligt nog kan bankiren förskottera billigare än kapitalisten och privatockraren. För dessa bankirer är det alltså
"möjligt att skaffa verktyg åt de industriella vida billigare, d.v.s. till lägre ränta, än jordägare och kapitalister kunde, vilka lättare misstog sig ifråga om urvalet av låntagare". (202.)
Men författarna tillfogar själva i en fotnot:
"Den fördel, som måste följa ur bankirens förmedling mellan de overksamma och les travailleurs, uppväges ofta och kan t.o.m. förintas genom de tillfällen som vårt desorganiserade samhälle erbjuder egoismen att göra sig gällande i olika former av bedrägeri och charlataneri; bankirerna tränger sig ofta mellan travailleurs och overksamma för att exploatera bägge till skada för samhället."
Travailleur står här i stället för capitaliste industriel. För övrigt är det fel att betrakta de medel som det moderna banksystemet förfogar över bara som de overksammas medel. För det första är det den del av kapitalet som industrikapitalister och köpmän tillfälligt håller overksam i penningform som penningreserv eller som kapital som ska investeras, alltså overksamt, men inte de overksammas. För det andra den del av allas revenyer och besparingar som permanent eller tills vidare är bestämd för ackumulation. Och bäggedera är väsentligt för banksystemets karaktär.
Men man får aldrig glömma, att för det första penningen - i form av ädla metaller - förblir underlaget från vilket kreditväsendet enligt sakens natur aldrig kan lösgöras, för det andra kreditsystemet som förutsättning har ett monopol, i privata händer, på de samhälleliga produktionsmedlen (i formen kapital och jordegendom) och att det själv är dels en immanent form av det kapitalistiska produktionssättet och dels en drivkraft för dess utveckling till sin högsta och sista möjliga form.
Banksystemet är till sin formella organisation och centralisation, som har uttalats redan 1697 i "Some Thoughts of the Interest of England", den mest artificiella och utvecklade produkt som det kapitalistiska produktionssättet överhuvud taget utbildar. Därav den oerhörda makt en institution som Bank of England har över handel och industri, trots att dessas verkliga rörelse pågår helt utanför bankens område och den förhåller sig passiv därtill. Banksystemet ger visserligen en form för allmän bokföring och fördelning av produktionsmedlen i samhällelig skala, men enbart formen. Vi har sett, att genomsnittsprofiten för den enskilde kapitalisten eller för varje särskilt kapital inte bestämmes av det merarbete som detta kapital i första hand tillägnar sig utan av den kvantitet totalt merarbete som totalkapitalet tillägnar sig och varav varje särskilt kapital får sin dividend som proportionell del av totalkapitalet. Denna kapitalets samhälleliga karaktär förmedlas och kan först helt förverkligas genom det fullt utvecklade kredit- och banksystemet. Å andra sidan går detta ännu längre. Det ställer till de industriella och kommersiella kapitalisternas förfogande allt disponibelt och t.o.m. potentiellt, ännu inte aktivt engagerat kapital i samhället, så att varken den som lånar ut eller den som använder detta kapital är dess ägare eller producent. Därmed upphäver det kapitalets privatkaraktär och innehåller så i sig själv, men bara i denna mening, ett upphävande av privatkapitalet. Genom bankväsendet har fördelningen av kapitalet undandragits privatkapitalister och ockrare som deras särskilda syssla, som samhällelig funktion. Men samtidigt har bank- och kreditsystem därigenom det kraftigaste medlet att driva den kapitalistiska produktionen utöver dess egna gränser och ett av de verksammaste befordringsmedlen för kriser och svindelaffärer.
Genom att ersätta pengar med olika slag av cirkulerande kredit visar banksystemet vidare, att penningen i verkligheten inte är något annat än ett särskilt uttryck för arbetets och dess produkters samhälleliga karaktär. Då denna står i motsättning till basen av privatproduktion, måste penningen emellertid i sista instans framstå som ting, som en särskild vara vid sidan av andra varor.
Slutligen kan inget tvivel råda om att kreditsystemet kommer att tjäna som en mäktig hävstång under övergången från det kapitalistiska produktionssättet till det socialistiska arbetets produktionssätt. Dock bara som ett element i sammanhang med andra stora organiska omvälvningar i själva produktionssättet. Däremot har illusionerna om kredit- och bankväsendets undergörande makt i socialistisk mening sin rot i en fullständig obekantskap med det kapitalistiska produktionssättet och kreditväsendet som en av dess former. Så snart produktionsmedlens förvandling till kapital har upphört (upphävandet av den privata jordegendomen även inberäknat), har krediten som sådan ingen mening mer, vilket för övrigt t.o.m. Saint-Simonisterna har insett. Så länge å andra sidan det kapitalistiska produktionssättet härskar, består det räntebärande kapitalet som en av dess former och bildar i själva verket basen för dess kreditsystem. Bara en sensationsskrivare som Proudhon, som ville låta varuproduktionen fortsätta och upphäva penningen[116*], kunde fantisera om en monstruös credit gratuit [83], detta föregivna förverkligande av småborgerskapets fromma önskningar.
I Réligion St. Simonienne, Économie et Politique, heter det s. 45:
"Krediten har till syfte, att i ett samhälle där somliga besitter industrins verktyg utan att ha förmåga eller vilja att använda dem och andra arbetsamma personer inte äger några arbetsinstrument, på enklast möjliga sätt överföra dessa instrument ur de förstnämndas, deras ägares händer till de andras, de som vet att använda dem. Lägg märke till att enligt denna definition krediten är en följd av det sätt på vilket egendomen är konstituerad."
Alltså försvinner krediten tillsammans med denna konstitution av egendomen. Det heter vidare s. 98: De nutida bankerna
"betraktar sig som bestämda att följa med den rörelse som startas genom affärstransaktioner utanför dem, men inte att själva ge dem impuls; med andra ord bankerna fyller rollen av kapitalister i fråga om de travailleurs, åt vilka de förskotterar kapital .
I den tanken att bankerna själva övertar ledningen och utmärker sig
"genom antal och nyttighet av de etablissement som de ledet och de arbeten de sätter igång" (101)
ligger crédit mobilier latent. Likaså begär Const. Pecqueur, att bankerna (det St. Simonisterna kallar Systéme général des banques) "ska regera produktionen". Överhuvud taget är Pecqueur väsentligen St. Simonist, ehuru mycket radikalare. Han vill att
"kreditanstalten ... ska regera hela den nationella produktionens rörelse". - "Sök skapa en nationell kreditanstalt som förskotterar medel åt den som endast äger talang och meriter utan att dock tvångsmässigt förbinda dessa låntagare sinsemellan genom en nära solidaritet i produktion och konsumtion utan tvärtom så att de själva bestämmer över utbyte och produktion. På denna väg ska ni bara uppnå det som privatbankerna redan uppnått, anarki, missförhållande mellan produktion och konsumtion, den enes plötsliga ruin och den andres plötsliga berikande; på så sätt att er anstalt aldrig kan komma längre än att för somliga producera en summa välstånd lika med summan olycka som andra får utstå ... bara att ni har givit de av er med förskott understödda lönarbetarna medlen att sinsemellan åstadkomma samma konkurrens som nu råder mellan deras kapitalistiska mästare." (C. Pecqueur, Théorie Nouvelle d'Économie Soc. et Pol. Paris 1842, sid. 433, 434.)
Vi har sett att köpmanskapitalet och det räntebärande kapitalet är kapitalets äldsta former. Men det ligger i sakens natur, att det räntebärande kapitalet i den allmänna föreställningen framstår som kapitalets form framför andra. I köpmanskapitalet försiggår en förmedlande verksamhet, antingen den försiggår som bedrägeri, arbete eller på något annat sätt. I det räntebärande kapitalet framträder däremot dess självproducerande karaktär, det sig själv förökande värdet, produktionen av mervärde, som rent ockult kvalitet. Därav kommer det sig att t.o.m. en del politiska ekonomer i synnerhet i länder där industrikapitalet ännu inte är fullt utvecklat som i Frankrike håller fast vid att det är kapitalets grundform och t.ex. fattar jordräntan bara som en annan form av det, eftersom också här formen av utlåning är den förhärskande. Det kapitalistiska produktionssättets inre struktur misstydes därigenom fullständigt och man förbiser helt, att jorden likaväl som kapitalet bara lånas ut till kapitalister. I stället för pengar kan naturligtvis produktionsmedel in natura som maskiner, fabriksbyggnader o.s.v. lånas ut, men de representerar då en bestämd penningsumma, och det framgår av dessa kapitalelements specifika naturaform, av bruksvärdet, att utom räntan en del betalas för förslitning. Här är återigen det avgörande om det utlånas till de direkta producenterna, vilket förutsätter att det kapitalistiska produktionssättet inte existerar, åtminstone i den sfär i vilken detta försiggår, eller om de utlånas till industrikapitalister, vilket ju är förutsättningen på basen av kapitalistiskt produktionssätt. Ännu mer irrelevant och meningslöst är det att i detta sammanhang dra in uthyrning av hus etc. för den individuella konsumtionen. Att arbetarklassen är föremål för svindel också i denna form och det i enorm utsträckning är ett klart faktum; men detta utsättes den för lika väl av småhandlaren som levererar dess existensmedel. Detta är en sekundär utsugning som löper parallellt med den primära vilken försiggår direkt i själva produktionsprocessen. Skillnaden mellan att försälja och att utlåna är här helt likgiltig och formell. Som vi redan har visat kan den framstå som väsentlig endast för den som är fullständigt obekant med det verkliga sammanhanget.
Ocker liksom handel exploaterar ett givet produktionssätt, skapar det ej, och har en ytlig relation till detsamma. Ockret försöker direkt att bevara produktionssättet för att ständigt exploatera det på nytt. Det är konservativt och gör produktionssättet alltmer eländigt. Ju mindre produktionselementen går in i produktionsprocessen som varor och kommer ut som varor, ju mer framstår deras upprinnelse i penningen som en särskild akt. Ju obetydligare den roll är som cirkulationen spelar i den samhälleliga reproduktionen, desto mer blomstrar ockret.
Att penningförmögenheten utvecklas som särskild förmögenhet, betyder med avseende på ockerkapitalet, att det besitter alla sina fordringar i form av penningfordringar. Det utvecklar sig mer i ett land, ju mer produktionens massa är begränsad till naturaprestationer etc. alltså till bruksvärden.
Så till vida som ockret åstadkommer denna dubbla verkan: att för det första bilda självständig penningförmögenhet vid sidan av köpmansståndet, att för det andra tillägna sig arbetsbetingelserna, d.v.s. ruinera ägarna av de gamla arbetsbetingelserna, är det en mäktig hävstång när det gäller att skapa förutsättningar för industrikapitalet.
"Under medeltiden fanns endast jordbrukande befolkning, och då liksom under feodaltiden förekom föga byteshandel och därför också föga profit. Härigenom var de lagar mot ocker som utfärdades under medeltiden berättigade. Därtill kommer att man i ett jordbruksland sällan behöver låna pengar utom om man råkar i armod och elände ... Henrik VIII begränsade räntan till 10%, Jakob I till 8, Karl II till 6, Anna till 5% ... I dessa tider hade penningutlånarna, om inte legalt så faktiskt, monopol och därför var det av nöden att införa begränsningar för dem liksom för andra monopolister ... I vår tid reglerar profiträntan räntefoten; i dessa tider reglerade räntefoten profitkvoten. Om penningutlånaren pålade köpmannen en hög räntefot, måste köpmannen beräkna en högre profitkvot på sina varor. Därför togs en stor summa pengar ur köparnas fickor för att läggas i penningutlånarens fickor." (Gilbart, History and Princ. of Banking, s. 164, 165.)
"Jag har hört sägas, att man nu tar 10 gulden årligen på en Leipzigermarknad, d.v.s. 30 på 100 [84]; några lägger därtill Neuenburgermarknaden så att det blir 40 på 100; om det är så vet jag inte. För djävulen, var kommer det att sluta? ... Den som nu i Leipzig har 100 gulden han tar årligen 40, det betyder så mycket som att sluka en bonde eller en borgare på ett år. Har han 1.000, så tar han årligen 400, det vill säga slukar en riddare eller rik adelsman på ett år. Har han 10.000, så tar han årligen 4.000; det betyder att sluka en rik greve på ett år. Har han 100.000, som det rör sig om i fråga om de stora köpmännen, så tar han årligen 40.000; det betyder att han slukar en stor rik furste på ett år. Har han en miljon, så tar han årligen 400.000; det betyder att han slukar en stor konung på ett år. Och löper därvid ingen risk varken till liv eller själ, arbetar inte, sitter vid ugnen och steker äpplen; som en rövare sitter han hemma och slukar en hel värld på tio år." (Detta hämtat ur "An die Pfarrherrn wider den Wucher zu predigen" av år 1540. Luthers Werke, Wittenberg 1589, 6:e delen [s. 312]).
"Jag har skrivit mot ockret redan för 15 år sedan. Redan då var det i så hög grad invant, att jag inte kunde hoppas på någon bättring. Sedan den tiden har det höjt sig sålunda, att det inte mer vill vara någon last, synd eller skam utan vill berömmas som idel dygd eller ära som gjorde det människorna stor kärlek och en kristlig tjänst. Vad vill nu hjälpa, då skam är ära och last är vorden dygd." (An die Pfarrherrn wider den Wucher zu predigen. Wittenberg 1540.)
"Judar, lombarder [L], ockrare och blodsugare var våra första bankirer, våra ursprungliga bankschackrare. Deras karaktär kan nästan kallas infam ... Till dem sällade sig sedan guldsmederna i London. I det stora hela ... var våra ursprungliga bankirer ett mycket dåligt anhang, de var giriga ockrare med stenhjärtan." (J. Hardcastle. Banks and Bankers 2nd ed. London 1843, s. 19, 20.)
"Det exempel som givits av Venedig" (bildandet av en bank) "följdes alltså raskt; alla sjöstäder och överhuvud taget alla städer som genom sitt oberoende och sin handel gjort sig ett namn grundade sina första banker. Den långa tid som ofta förflöt innan deras handelsskepp återkom, förde helt oundvikligt fram till vanan att lämna kredit, detta förstärktes i fortsättningen ytterligare genom upptäckten av Amerika och handeln därmed." (En huvudpunkt.) "Skeppsbefraktning tvingar till upptagande av stora förskott, vilket förekom redan under forntiden i Atén och Grekland. 1380 hade hansestaden Brügge ett försäkringsbolag." (M. Augier, a.a., s. 202-203.)
I vilken utsträckning utlåning till jordägare och därmed till lyxkonsumerande rikemän t.o.m. i England övervägde ännu i sista tredjedelen av 1600-talet innan det moderna kreditsystemet hade utvecklats, kan man bland annat se hos Sir Dubley North, inte bara en av de första engelska köpmännen utan också en av de mest betydande teoretiska ekonomerna på sin tid:
"Pengar utlagda på ränta utges i vårt land inte på långt när till en tiondel till affärsfolk för att driva deras affärer. De blir till största delen utlånade för lyxartiklar och utgifter av personer som trots att de är stora jordägare ändå ger ut pengar snabbare än deras jordbesittning inbringar dem; och då de är obenägna att försälja sina gods tar de hellre hypotek på dem." (Discourses upon Trade. London 1691, s. 67.)
Under 1700-talet i Polen:
"Warszawa hade stora växelaffärer, som emellertid huvudsakligen var grundade och inriktat på bankirernas ocker. För att skaffa sig pengar, som de kunde låna till de slösaktiga stormännen till 8 procent eller mera, sökte och fann de utom landet en växelkredit in blanco, d.v.s. en som inte hade någon varuhandel till grund, men som den utländske trassaten tålmodigt accepterade så länge de remissor som anskaffades genom växelrytteriet inte uteblev. Men de har fått lida svårt för detta genom att Tapper och andra högt aktade Warszawabankirer har gått i konkurs." (J. G. Büsch. Theoretisch-praktische Darstellung der Handlung etc. 3. Auflage Hamburg 1808. Bd. II, s. 232, 233.)
"Att ta ränta hade förbjudits av kyrkan; men inte att sälja egendom för att hjälpa sig ur nöden; ja, inte ens att avträda den till penningutlånaren på bestämd tid och till dess man återbetalat, så att denne hade sin säkerhet men också genom att nyttja den fick en ersättning för de pengar han lånat ut ... Kyrkan själv eller församlingarna inom gemenskapen och pia corpora <fromma stiftelser> drog stor fördel av denna praxis särskilt under korstågsperioderna. Detta gjorde, att så stor del av nationalrikedomen kom i den s.k. 'döda handens' ägo, särskilt då judarna inte vågade ockra på detta sätt, eftersom besittning av en så fast pant inte kunde döljas ... Utan ränteförbudet skulle kyrkor och kloster aldrig ha kunnat bli så rika" (a.a., s. 55).
En analys av jordegendomen i dess olika historiska former ligger utanför ramen för detta arbete. Vi sysselsätter oss därmed endast i den mån som en del av det mervärde som kapitalet utvinner tillfaller jordägaren. Vi förutsätter alltså, att jordbruket alldeles som manufakturen behärskas av det kapitalistiska produktionssättet, d.v.s. att lantbruket bedrives av kapitalister, som skiljer sig från övriga kapitalister närmast bara genom det element i vilket deras kapital och det av detta kapital i rörelse satta lönarbete är placerat. Vi förutsätter att storarrendatorn producerar vete o.s.v. liksom fabrikanten garn eller maskiner. Förutsättningen, att det kapitalistiska produktionssättet bemäktigat sig lantbruket, innesluter, att det behärskar alla produktionens och det borgerliga samhällets sfärer, att alltså även sådana betingelser som kapitalens fria konkurrens, möjligheten att överföra dem från en produktionssfär till en annan, genomsnittsprofitens lika höjd o.s.v. är fullt utvecklade. Den form av jordegendom som vi behandlar är en specifik historisk form av denna, den genom kapitalets och det kapitalistiska produktionssättets inverkan förvandlade formen av antingen feodal jordegendomen eller det som näringsgren bedrivna småbondejordbruket, där innehav av jord framstår som en av produktionsbetingelserna för den direkte producenten och hans äganderätt till jorden som den fördelaktigaste betingelsen, som betingelsen för blomstring av hans produktionssätt. Då det kapitalistiska produktionssättet överhuvud förutsätter att arbetarna exproprieras från arbetsbetingelserna, så förutsätter det i jordbruket att lantarbetarna exproprieras från jorden och underordnas en kapitalist som bedriver jordbruket för profitens skull. Det är alltså en oväsentlig invändning för syftet med vår analys, att också andra former av jordbruk och jordegendom har existerat och ännu existerar. Denna invändning kan bara träffa de ekonomer, som behandlar det kapitalistiska produktionssättet i jordbruket och den däremot svarande formen av jordegendom inte som historiska utan som eviga kategorier.
För oss är det nödvändigt att studera jordegendomens moderna form, emedan det helt allmänt gäller att undersöka de bestämda produktions- och utbytesförhållanden som blir resultatet av att kapitalet investeras i lantbruket. Om man utesluter detta blir analysen av kapitalet inte fullständig. Vi begränsar oss alltså till kapitalinvesteringar i det egentliga jordbruket, d.v.s. produktionen av de vegetabilier av vilka befolkningen huvudsakligen lever. Vi kan säga vete, eftersom detta är det viktigaste näringsmedlet för de moderna kapitalistiskt utvecklade folken. (Eller i stället för jordbruk kan vi använda gruvdrift, eftersom lagarna är desamma.)
En av de stora förtjänsterna A. Smith har, är att han visat hur jordräntan för kapital som investerats i andra lantbruksprodukter t.ex. hampa, färgväxter, självständig boskapsskötsel o.s.v. är bestämd genom den jordränta, som det i produktionen av det viktigaste näringsmedlet placerade kapitalet avkastar [85]. I själva verket har det efter honom inte skett något framsteg i detta hänseende. Vad vi skulle ha att erinra i syfte att begränsa eller tillägga hör inte till den självständiga behandlingen av jordegendomen. Därför ska vi inte särskilt analysera jordegendomen, om den inte hänför sig till den för veteproduktion bestämda marken, utan bara här och där komma tillbaka till den som en illustration.
För fullständighetens skull måste här noteras att med termen jord även förstås vatten etc. såvida det har en ägare och framstår som ett bihang till jorden.
Jordegendom förutsätter att vissa personer har monopol över bestämda stycken av jordytan som en sfär för deras privata vilja med uteslutande av alla andras.[117*] När detta förutsatts, är det fråga om att utveckla det ekonomiska värdet, d.v.s. att utnyttja detta monopol på basen av kapitalistisk produktion. Den juridiska makten för dessa personer att bruka och missbruka sin portion av jordytan avgör ingenting. Utnyttjandet hänger helt på de ekonomiska betingelserna som är oberoende av deras vilja. Själva den juridiska föreställningen betyder ingenting mera än att jordägaren kan förfara med marken som varje varuägare med sin vara; och denna föreställning - den juridiska föreställningen om fri privat äganderätt till jord - gör sitt inträde i den gamla världen endast vid tidpunkten för den spontant framvuxna samhällsordningens upplösning och i den moderna världen med utvecklingen av den kapitalistiska produktionen. Till Asien har den importerats här och där av européerna. I avsnittet om den ursprungliga ackumulationen (bok I, kap. 24) har vi sett hur detta produktionssätt förutsätter å ena sidan att de direkta producenterna lösgöras från sin beroendeställning som enbart ett tillbehör till jorden (i form av vasaller, livegna, slavar etc.), å andra sidan att folkets massa exproprieras från jord och brukningsmedel. Såtillvida är jordägarnas monopol en historisk förutsättning för det kapitalistiska produktionssättet liksom för alla tidigare, som har vilat på utsugning av massan i en eller annan form. Men den form som jordägandet har, när kapitalismen först konfronteras med det under sin begynnelseperiod, motsvarar inte denna. Utan den skapar själv en form genom att jordbruket underordnas kapitalet. Därmed förvandlas feodal jordegendom, klanegendom eller småbondeegendom med markgemenskap till en ekonomisk form som motsvarar detta produktionssätt hur olika dess juridiska former än är. Det är ett av det kapitalistiska produktionssättets stora resultat, att det förvandlar jordbruket ur ett enbart empiriskt och nedärvt förfarande hos den mest outvecklade delen av samhället till medveten, vetenskaplig användning av agronomin, så långt detta överhuvud taget är möjligt inom de med privategendomen givna förhållandena;[118*] att det å ena sidan fullständigt lösgör jordegendomen från herre- och drängförhållanden, å andra sidan skiljer jorden som arbetsbetingelse helt och hållet från jordegendomen och jordägaren, för vilken den inte längre representerar någonting annat än en viss skatt i penningform, som han medelst sitt monopol upptar av industrikapitalisten, storarrendatorn. Upplöser detta sammanhang i sådan grad, att jordägaren kan tillbringa hela sitt liv i Konstantinopel, medan hans jordegendom ligger i Skottland. Jordegendom får så sin rent ekonomiska form genom att lägga av alla sina tidigare politiska och sociala utstofferingar och dekorationer, kort sagt alla dessa traditionella tillbehör, vilka av industrikapitalisterna själva, liksom av deras teoretiska förespråkare, som vi senare ska se, i stridens hetta under deras kamp mot jordegendomen beskylles för att vara onyttiga och tarvliga. Rationaliseringen av jordbruket å ena sidan, som nu först gör det möjligt att bedriva det samhälleligt, men som å andra sidan driver jordägandet in absurdum, detta är de stora förtjänsterna av det kapitalistiska produktionssättet. I likhet med alla dess övriga historiska framsteg, köptes också dessa närmast genom en fullständigt utarmning av de direkta producenterna.
Innan vi övergår till själva problemet, är ytterligare några föranmärkningar nödvändiga för att förebygga missförstånd.
Förutsättningen för det kapitalistiska produktionssättet är alltså denna:
de verkliga åkerbrukarna är lönarbetare, sysselsatta av en kapitalist, storarrendator, som bedriver lantbruket som ett särskilt exploateringsfält för kapitalet, som investering av sitt kapital i en särskild produktionsgren. Denne arrendatorkapitalist betalar jordägaren, ägare till den av honom exploaterade jorden, på bestämda terminer, t.ex. årligen, en i kontraktet fastställd penningsumma (alldeles som den som lånar ett penningkapital betalar en viss ränta) för rättigheten att använda sitt kapital inom detta särskilda produktionsfält. Denna penningsumma heter jordränta antingen den betalas för åkermark, byggnadsmark, gruvor, fiskevatten, skogar o.s.v. Den betalas för hela den tid under vilken jordägaren kontraktsenligt lånat ut marken till arrendatorn, hyrt ut den. Jordräntan är alltså här den form, i vilken jordegendomen ekonomiskt realiserar sig, värdeökas. Här har vi vidare alla de tre klasser, vilka konstituerar ramen för det moderna samhället, tillsammans och motställda varandra - löntagare, industrikapitalist och jordägare.
Kapital kan fixeras i jorden, införlivas därmed dels mera tillfälligt som förbättringar av kemisk natur, gödsling etc., dels mera permanent som när det gäller dränering, bevattningsanläggningar, nivelleringar, ekonomibyggnader o.s.v. Jag har på annat ställe kallat det med jorden sålunda införlivade kapitalet la terre-capital.[119*] Det faller under det fasta kapitalets kategorier. Räntan för det med jorden införlivade kapitalet och de förbättringar som sålunda bevarar den som produktionsinstrument kan bilda en del av den ränta som av arrendatorn betalas till jordägaren,[120*] men den konstituerar inte den egentliga jordräntan som betalas för marken som sådan vare sig den befinner sig i naturtillstånd eller är kultiverad. Vid en systematisk behandling av jordegendomen, som ligger utanför vår plan, skulle denna del av jordägarens inkomster ha behandlats utförligt. Här räcker det med några ord. De mer temporära kapitalinvesteringar som de vanliga produktionsprocesserna i jordbruket för med sig, göras alla utan undantag av arrendatorn. Dessa investeringar liksom själva odlingen överhuvud taget förbättrar marken,[121*] om de bedrivas någorlunda rationellt, alltså inte reduceras till brutal utsugning av jorden som tidigare hos de amerikanska slavägarna - mot sådant säkrar sig dock herrar jordägare genom kontrakt - de stegrar dess produkt och förvandlar jorden från enbart materia till jordkapital. Ett odlat fält är mera värt än ett icke odlat av samma naturliga kvalitet. Även de mer permanenta med jorden införlivade fasta kapital, som förbrukas under längre tid, investeras i vissa områden till stor del, ofta helt, av arrendatorn. Men så snart den kontraktsenliga arrendetiden utlöpt tillfaller de med jorden införlivade förbättringarna markens besittare som egendom och oskiljbart tillbehör till substansen, till marken, och detta är en av de orsaker, varför med den kapitalistiska produktionens utveckling jordägaren försöker att så mycket som möjligt förkorta arrendetiden. När det nya arrendekontraktet upprättas, tillfogar jordägaren räntan för det med jorden införlivade kapitalet till den egentliga jordräntan; antingen han nu hyr ut marken till den arrendator som gjort förbättringarna eller till någon annan. Hans ränta sväller sålunda; eller om han vill sälja jorden - vi ska strax se hur dess pris bestämmes - har nu dess värde stigit. Han säljer inte bara marken utan den förbättrade marken, det med jorden införlivade kapitalet som inte kostat honom något. Detta är en av hemligheterna - alldeles bortsett från den egentliga jordräntans rörelse - med jordägarnas stigande rikedom, deras oupphörligt svällande räntor och det med den ekonomiska utvecklingens framsteg växande penningvärdet av deras landområden. Resultatet av den samhälleliga utvecklingen, som frambringats utan deras åtgörande stoppar de sålunda i sina privata fickor - fruges consumere nati [88]. Men detta är samtidigt ett av de största hindren för ett rationellt jordbruk, genom att arrendatorn undviker alla förbättringar och utlägg, vars fullständiga tillbakaflöde inte går till honom. Under förra århundradet finner vi denna omständighet åter och åter fördömd som ett sådant hinder av James Anderson, den egentlige upptäckaren av den moderna ränteteorin [89], vilken tillika praktiserat som arrendator och var en för sin tid betydande agronom, lika väl som i våra dagar av motståndarna till nutida ägoförhållanden i England.
a.a. Walton, History of the Landed Tenures of Great Britain and Ireland, London 1865, säger därom s. 96, 97:
"Alla ansträngningar av de talrika lantbrukssällskapen i vårt land kan inte åstadkomma några betydande eller verkligt märkbara resultat för jordbrukets utveckling, så länge sådana förbättringar i vida högre grad ökar jordegendomens värde och höjden av jordägarens ränta än de förbättrar arrendatorns eller lantarbetarens läge. Arrendatorn vet i allmänhet precis lika bra som jordägaren, hans agent eller t.o.m. presidenten för lantbrukssällskapet, att god dränering, riklig gödsling och god brukning i förbindelse med ökad användning av arbete för att grundligt rensa och bearbeta marken kan frambringa underbara resultat såväl i markförbättring som i stegrad produktion. Men allt detta fordrar avsevärda utgifter, och arrendatorerna vet likaledes mycket väl, att hur mycket de än förbättrar jorden eller höjer dess värde, jordägarna i längden kommer att skörda den största fördelen av detta i form av höjda räntor och stegrat jordvärde ... de är sluga nog att märka vad dessa talare (jordägare och deras agenter vid lantbruksdagar) egendomligt nog alltid glömmer att säga - nämligen att lejonparten av alla förbättringar som arrendatorn gör alltid måste hamna i jordägarens ficka ... Hur mycket än den tidigare arrendatorn må ha förbättrat arrendet ska hans efterträdare alltid finna, att jordägaren höjer räntan i förhållande till det genom tidigare förbättringar stegrade jordvärdet."
I det egentliga jordbruket framstår denna process ännu inte så klar som när marken användes som byggnadstomt. Största delen av den mark, som i England brukas för byggnadsändamål men inte som fri mark, uthyres av jordägarna på 99 år eller om möjligt på kortare tid. Efter denna tids förlopp tillfaller byggnaderna med marken jordägaren.
"De (arrendatorerna) är förpliktade att när hyreskontraktet löper ut överlämna huset till den stora markägaren i gott beboeligt skick, sedan de intill denna tid betalat en överdrivet hög jordränta. Knappt har hyreskontraktet löpt ut så kommer jordägarens agent eller inspektor, besiktigar Ert hus, sörjer för att Ni sätter det i gott stånd, tar det så i besittning och fogar det till sin herres område. Faktum är, att om detta system i sin fulla verkan tillätes ytterligare för någon längre tid, kommer Konungarikets hela husbestånd liksom all jordegendom att befinna sig i händerna på de stora jordägarna. Hela West End i London, norr och söder om Temple Bar [90], tillhör nästan uteslutande ett halvt dussin stora jordägare. Det är uthyrt till enorma jordräntor och där hyreskontrakten inte ännu är helt utlöpta förfaller de nu undan för undan. Detsamma gäller i högre eller lägre grad om varje stad i detta land. Men inte ens vid detta stannar detta giriga system av exklusivitet och monopol. Nästan samtliga varv i våra hamnstäder befinner sig till följd av samma usurpationsprocess i händerna på de stora jordslukarna" (a.a., s. 92, 93).
Under dessa omständigheter är det klart, att om folkräkningen för England och Wales 1861 vid en totalbefolkning av 20.066.224 anger antalet husägare till 36.032, proportionen mellan ägare och antalet hus samt befolkningen skulle erhålla ett helt annat utseende, om man tog de stora ägarna för sig och de små för sig.
Detta exempel rörande äganderätten till byggnader är viktigt, 1. emedan det klart visar skillnaden mellan den egentliga jordräntan och räntan för det med marken införlivade fasta kapitalet, som kan bilda ett tillskott till jordräntan. Räntan på byggnaderna, liksom för jordbruket också på det kapital arrendatorn införlivar med jorden, tillfaller industrikapitalisten, byggnadsspekulanten eller arrendatorn under tiden för hyreskontraktet och har i och för sig ingenting att göra med jordräntan, som årligen betalas i bestämda terminer för utnyttjandet av marken. 2. Emedan det visar hur det införlivade främmande kapitalet tillsammans med marken tillslut övergår till jordägaren och räntan därför kommer hans ränta att stiga.
Några skriftställare har försökt, dels som jordegendomens förespråkare gentemot de borgerliga ekonomernas angrepp, dels i strävandet att förvandla det kapitalistiska systemet till ett system av "harmonier" i stället för motsägelser, som t.ex. Carey, att framställa jordräntan, jordegendomens specifika ekonomiska uttryck, som identiskt med räntan. Därmed vore nämligen motsättningen mellan jordägare och kapitalist utsuddad. Den omvända metoden användes i början av den kapitalistiska produktionen. Då gällde i den populära föreställningen ännu jordegendomen som privategendomens ursprungliga och respektabla form, medan kapitalräntan deklarerades som ocker. Dudley North, Locke etc. framställde därför kapitalräntan som en med jordräntan analog form alldeles som Turgot härledde räntans berättigande ur jordräntans existens. - Dessa nyare skriftställare glömmer - alldeles bortsett från att jordräntan kan existera och existerar i sin rena form utan tillägg av någon ränta för med marken införlivat kapital - att jordägaren på detta sätt inte bara får ränta av andras kapital som ingenting kostar honom utan därtill får det främmande kapitalet utan kompensation. Ett rättfärdigande av jordegendomen liksom av alla andra egendomsformer i ett visst produktionssätt utgår från att själva produktionssättet besitter en kortfristig historisk nödvändighet, alltså även de produktions- och utbytesförhållanden som härröra ur detta. Visserligen skiljer sig, som vi senare ska se, jordegendomen från övriga arter av egendom genom att den på en viss utvecklingsnivå framstår som överflödig och skadlig t.o.m. från det kapitalistiska produktionssättets ståndpunkt.
Jordräntan kan i en annan form förväxlas med ränta av kapital och dess specifika karaktär sålunda misstydas. Jordräntan antar formen av en bestämd penningsumma som jordägaren årligen erhåller för att han utarrenderar ett stycke av jordklotet. Vi har sett hur varje bestämd penninginkomst blir kapitaliserad, d.v.s. kan betraktas som ränta av ett imaginärt kapital. Är t.ex. den genomsnittliga räntefoten 5%, så kan alltså även en årlig jordränta om 200 £ betraktas som ränta på ett kapital om 4.000 £. Det är den sålunda kapitaliserade jordräntan, som bildar markens köppris eller värde, en kategori som uppenbarligen är irrationell alldeles som arbetets pris, då jorden inte är produkten av arbete, alltså inte heller har något värde. Men å andra sidan gömmer sig bakom denna irrationella form ett verkligt produktionsförhållande. Om en kapitalist köper mark, som avkastar en årlig ränta om 200 £, för 4.000 £, så drar han en genomsnittlig årlig ränta på 5% av 4.000 £, alldeles som om han hade investerat detta kapital i räntebärande papper eller direkt lånat ut det till 5%. Detta är att värdeöka ett kapital om 4.000 £ till 5%. Under denna förutsättning skulle han på 20 år ha återvunnit inköpspriset för sin egendom genom den inkomst den ger. I England beräknas därför köppriset på lantegendomar efter så och så många "years' purchase" <antal år på vilka avkastningen ger igen köpesumman>, vilket bara är ett annat uttryck för kapitaliseringen av jordräntan. I själva verket är det inte jordens utan jordräntans köppris som jorden avkastar som är beräknat efter den vanliga räntefoten. Denna kapitalisering av jordräntan förutsätter emellertid att den existerar, medan jordräntan inte omvänt kan härledas och förklaras ur sin egen kapitalisering. Dess existens oberoende av försäljningen är snarare här den förutsättning som är utgångspunkten.
Därav följer att, om jordräntan förutsättes konstant, markpriset kan stiga eller falla omvänt som räntefoten stiger eller faller. Om den vanliga räntefoten föll från 5 till 4%, så skulle en årlig jordränta om 200 £ representera den årliga värdeökningen av ett kapital om 5.000 £ i stället för 4.000 £. Priset för samma stycke mark hade sålunda stigit från 4.000 till 5.000 £ eller från 20 years' purchase till 25. Det motsatta skulle inträffa i omvänt fall. Detta är en markprisets rörelse, som är oberoende av jordräntans rörelse och regleras enbart genom räntefoten. Men då vi har sett att profitkvoten har en tendens att falla under samhällsutvecklingens gång och därmed även räntefoten såvida den regleras genom profitkvoten; att vidare, även bortsett från profitkvoten, räntefoten har en tendens att falla till följd av det lånbara penningkapitalets tillväxt, så följer att markpriset har en tendens att stiga även oberoende av jordräntans rörelse och priset för de markprodukter varav den bildar en del.
Förväxling av jordräntan själv med den ränteform som den antar för köparen av marken - en förväxling som vilar på en fullständig obekantskap med jordräntans natur - måste leda till de underligaste felslut. Då jordegendom i alla gamla länder gäller som en särskilt förnäm form av egendom och dess inköp dessutom som särskilt säker kapitalinvestering, så står den räntefot till vilken jordräntan köpes mestadels lägre än för andra kapitalinvesteringar på längre tid, så att t.ex. en markköpare bara får 4% på köppriset, medan han eljest för samma kapital skulle få 5%. Eller, vilket kommer på ett ut, han betalar mer kapital för jordräntan än han skulle betala för samma årliga penninginkomst i andra investeringar. I sin överhuvud taget alltigenom usla skrift La propriété (ett avtryck av hans 1849 i franska nationalförsamlingen framförda tal mot Proudhon) [91] tar Thiers detta som bevis för jordräntans låga nivå, medan det bara bevisar höjden av dess köppris.
Det faktum, att den kapitaliserade jordräntan framstår som markpris eller markvärde och att jorden därför köpes och säljes som varje annan vara, gäller för några apologeter som grund för att rättfärdiga jordegendomen, eftersom köparen betalar en ekvivalent för den liksom för varje annan vara och största delen av jordegendomen har växlat ägare på detta sätt. Men då gäller också denna grund för att rättfärdiga slaveriet, eftersom för slavägaren, som betalat slaven kontant, avkastningen av dennes arbete bara representerar räntan på det kapital som investerats när han köptes. Att ur jordräntans köp och försäljning härleda ett berättigande av dess existens betyder överhuvud taget att rättfärdiga dess existens med dess existens.
Hur viktigt det än är för den vetenskapliga analysen av jordräntan - d.v.s. av den självständiga, specifika formen av jordegendom på basen av ett kapitalistiskt produktionssätt - att betrakta den ren och fri från alla förfalskande och utsuddande tillsatser, lika viktigt är det å andra sidan för att förstå jordegendomens praktiska verkningar och t.o.m. för den teoretiska insikten i en massa fakta, som motsäger jordräntans begrepp och natur men dock framträder som existensformer för jordräntan, att känna till de element ur vilka dessa störningar av teorin härröra.
Praktiskt framstår naturligtvis som jordränta allt som i form av arrendepengar betalas av arrendatorn till jordägaren för tillåtelsen att bruka jorden. Av vilka beståndsdelar denna tribut än är sammansatt, ur vilka källor den än må härröra, har den det gemensamt med den egentliga jordräntan, att monopol på ett stycke av jorden sätter den s.k. jordägaren i stånd att uppta tribut, att pålägga skatt. Det har detta gemensamt med den egentliga jordräntan, att det bestämmer markpriset, vilket som ovan visats ingenting annat är än kapitaliserad inkomst av markens utarrendering.
Vi har redan sett, att räntan för det med marken införlivade kapitalet kan bilda en sådan främmande beståndsdel av jordräntan, en beståndsdel som måste bilda ett ständigt växande tillskott till ett lands totalränta ju mer den ekonomiska utvecklingen går framåt. Men bortsett från denna ränta är det möjligt, vid fullständig frånvaro av egentlig jordränta och därmed markens faktiska värdelöshet, att under arrendepengarna till en del och i vissa fall helt och hållet gömmer sig ett avdrag antingen från genomsnittsprofiten eller från den normala arbetslönen eller från båda på en gång. Denna del, vare sig det nu är av profiten eller av arbetslönen, framträder här som jordränta emedan den betalas till jordägaren i form av arrendepengar stället för att, som vore normalt, tillfalla industrikapitalisten eller lönarbetaren. Ekonomiskt sett, bildar varken den ena eller den andra delen jordränta; men praktiskt bildar den inkomst för jordägaren, ett ekonomiskt utnyttjande av hans monopol alldeles som den verkliga jordräntan och verkar lika bestämmande på markpriset som denna.
Här talar vi inte om sådana förhållanden under vilka jordräntan, som är jordegendomens uttrycksform under kapitalistiskt produktionssätt, formellt existerar utan att det kapitalistiska produktionssättet har utbildats, d.v.s. utan att arrendatorn själv är en industrikapitalist eller arten av hans hushållning kapitalistisk. Detta är t.ex. fallet på Irland. Där är arrendatorn själv i allmänhet en småbonde. Vad han betalar jordägaren som arrende absorberar ofta inte bara en del av hans profit, d.v.s. hans eget merarbete, som han har rätt till som innehavare av sina egna arbetsinstrument, utan också en del av den normala arbetslönen, som han under andra förhållanden skulle få för samma arbetsmängd. Dessutom exproprieras hans lilla kapital, som han till största delen med eget arbete införlivar med jorden, av jordägaren, som här inte alls gör någonting för markens förbättring, alldeles som av en ockrare under liknande förhållanden. Bara med den skillnaden att ockraren åtminstone riskerar sitt eget kapital vid operationen. Detta permanenta rofferi är föremålet för tvisten om den irländska lantbrukslagstiftningen, som väsentligen går ut på att en jordägare som säger upp sin arrendator ska tvingas hålla denne skadeslös för de jordförbättringar han utfört eller det med jorden införlivade kapitalet [92]. Palmerston brukade helt cyniskt svara: "Underhuset är jordägarnas hus."
Vi talar inte heller om sådana extraordinära förhållanden, under vilka t.o.m. i länder med kapitalistisk produktion jordägare kan utpressa höga arrendeavgifter som inte står i någon relation till jordens produkt, som t.ex. i de engelska industriområdena, där man arrenderar ut små markbitar till fabriksarbetarna för små trädgårdar eller amatörmässigt åkerbruk på lediga stunder. (Reports of Inspectors of Factories.)
Vi talar om jordbruksräntan i länder med utvecklad kapitalistisk produktion. Bland de engelska arrendatorerna finns t.ex. ett antal små kapitalister, som genom uppfostran, bildning, tradition, konkurrens och andra omständigheter är förutbestämda och tvungna att investera sitt kapital i jordbruket som arrendatorer. De är tvungna att nöja sig med mindre än genomsnittsprofiten och att avlämna en del därav till ägaren i form av jordränta. Detta är den enda betingelsen under vilken det är tillåtet för dem att investera sitt kapital i mark, i jordbruket. Då jordägarna överallt kan utöva ett betydande, i England t.o.m. mycket betydande inflytande på lagstiftningen kan detta utnyttjas till att pressa hela klassen av arrendatorer. Spannmålslagarna av 1815 t.ex. [17] - en brödskatt som erkänts vara pålagd landet för att de overksamma jordägarna skulle få behålla den under antijakobinerkriget abnormt höjda räntan - hade visserligen den effekten, bortsett från enstaka exceptionellt fruktbara år, att hålla priset på lantbruksprodukter över den nivå till vilken det skulle ha fallit vid fri spannmålsimport. Men resultatet blev inte att priserna hölls på den höjd som av de lagstiftande jordägarna dekreterades som normalpris, så att de bildade en laglig gräns för införsel av spannmål. Arrendekontrakten slöt man emellertid under intrycket av dessa normalpriser. Så snart illusionerna brustit gjorde man en ny lag med nya normalpriser, vilka på samma sätt som de gamla bara blev ett vanmäktigt uttryck för jordägarnas giriga fantasier. På detta sätt lurades arrendatorerna från 1815 till in emot 30-talet. Därav kom det under denna tid stående temat om agricultural distress <jordbruksnäringens nödtillstånd>. Därav under denna period expropriation och ruin för en hel generation av arrendatorer och ersättande av dessa med en ny klass kapitalister.[122*]
Ett mycket allmännare och viktigare faktum är emellertid att de egentliga jordbruksarbetarnas nivå pressades ned under normalt genomsnitt, så att en del av arbetslönen drogs från arbetaren och bildade en beståndsdel av arrendeavgiften och sålunda under sken av jordränta tillföll jordägaren i stället för arbetaren. Detta gäller allmänt t.ex. i England och Skottland med undantag för några mera gynnsamt ställda grevskap. De parlamentariska undersökningsutskotten för utredning angående arbetslönens höjd [93], som tillsattes innan man genomförde spannmålslagarna i England - fortfarande de mest värdefulla och nästan helt outnyttjade bidragen till arbetslönens historia under 1800-talet, samtidigt ett skammens monument, som den engelska aristokratin och bourgeoisin upprättat åt sig själva - bevisar utan varje tvivel, att de höga räntesatserna och den stegring av jordpriserna som motsvarar dem under jakobinerkriget till en del berodde enbart på avdrag från arbetslön och att denna pressades ned t.o.m. under det fysiska existensminimum; d.v.s. att en del av den normala arbetslönen utbetalades till jordägaren. Olika omständigheter, bl.a. penningvärdets försämring, användningen av fattiglagarna i åkerbruksdistrikten o.s.v. hade gjort denna operation möjlig, samtidigt som arrendatorernas inkomster steg enormt och jordägarna berikade sig fabulöst. Ja, ett av huvudargumenten från arrendatorernas och jordägarnas sida för att införa spannmålstullarna var, att det var fysiskt omöjligt att sänka dagsverkarnas arbetslön mera. Detta tillstånd har inte väsentligt förändrats och i England liksom i alla europeiska länder ingår liksom tidigare en del av den normala arbetslönen i jordräntan. När greve Shaftesbury, då för tiden lord Ashley, en av de filantropiska aristokraterna, blev så utomordentligt rörd av de engelska fabriksarbetarnas läge och gjorde sig till deras parlamentariska förespråkare under agitationen för 10-timmars dagen, publicerade de industriellas förespråkare som motdrag en statistik över lantarbetarnas lön i de byar som tillhörde honom (se bok I, kap. 23, 5 e: De brittiska jordbruksproletärerna), vilken klart visade hur en del av denne filantrops jordränta består av ett rov från lantarbetarnas arbetslön, som hans arrendatorer skötte för hans räkning. Detta avslöjande är intressant också därför att de fakta det visar kan ställas vid sidan av det värsta som kommissionerna 1814 och 1815 avslöjade. Så ofta omständigheterna framtvingar en tillfällig höjning av lantarbetarnas arbetslön, ljuder också arrendatorernas nödrop, att en höjning av arbetslön till dess normala nivå sådan den är i andra industrigrenar är omöjlig och måste ruinera dem, om inte jordräntan samtidigt sänkes. Detta rop innehåller alltså ett medgivande, att arrendatorn under namnet jordränta gör ett avdrag från arbetslönen som utbetalas till jordägaren. I England steg t.ex. 1849-1859 arbetslönen för lantarbetare till följd av samverkande övermäktiga omständigheter som: utvandringen från Irland som avskar tillförseln av lantarbetare därifrån; utomordentligt stor övergång av jordbruksbefolkning till fabriksindustrin; en krigstidsefterfrågan på soldater; utomordentligt stor utvandring till Australien och Förenta Staterna (Kalifornien) och andra grunder, som inte behöver nämnas här. Samtidigt föll spannmålens genomsnittspriser under denna period med mer än 16%, med undantag för de ogynnsamma skördarna 1854-1856. Arrendatorerna ropade på nedsättning av räntorna. Det lyckades dem i enstaka fall, men i allmänhet misslyckades de att få igenom detta krav. De tog sin tillflykt till en reducering av produktionskostnaderna bl.a. genom att införa en mängd mobila ångmaskiner och annat maskineri, som delvis ersatte och utträngde hästarna, delvis också genom att frigöra daglönare framkallade en konstlad överbefolkning och därmed en ny lönesänkning. Och detta skedde trots den allmänna relativa minskningen av jordbruksbefolkningen under detta decennium jämfört med totalbefolkningens tillväxt och trots den absoluta minskningen av jordbruksbefolkningen i några rena jordbruksdistrikt.[123*] Fawcett, vid denna tid professor i politisk ekonomi i Cambridge, död 1884 som generalpostmästare, sade också på Social Science Congress 12 oktober 1865:
"Lantarbetarna började utvandra och arrendatorerna har redan börjat klaga över att de inte blir i stånd att betala så höga räntor som de brukar betala, eftersom arbetet blir dyrare till följd av utvandringen."
Här är alltså hög jordränta direkt identifierad med låg arbetslön. Och i den mån jordprisets höjd är betingad genom denna omständighet som ökar räntan, är jordens värdestegring identisk med arbetets värdeminskning, jordprisets höga nivå identisk med arbetsprisets låga.
Detsamma gäller för Frankrike:
"Arrendepriset stiger, emedan priset på bröd, vin, kött, grönsaker och frukt å ena sidan stiger och å den andra priset på arbete förblir oförändrat. Om gammalt folk jämför med sina fäders räkenskaper, vilket för oss ungefär 100 år tillbaka, så ska de finna att vid den tiden priset på en arbetsdag på Frankrikes landsbygd var precis detsamma som nu. Priset på kött har tredubblats sedan den tiden ... Vem är offer för denna omvälvning? Är det den rike ägaren till lantegendomen eller den fattige, som bearbetar den? ... Stegringen av arrendepriserna är ett bevis på en offentlig olycka." (Du Mécanisme de la Société en France et en Angleterre. Par M. Rubichon. 2me éd. Paris 1837, s. 101.)
Exempel på ränta som följd av ett avdrag å ena sidan från genomsnittsprofiten å den andra från genomsnittslönen:
Den tidigare citerade Morton [95], agent för jordförsäljning och lantbruksingenjör, säger att man i många trakter gjort den iakttagelsen, att räntan för stora arrenden är lägre än för mindre, emedan
"konkurrensen om de mindre vanligen är större än om de stora, och emedan små arrendatorer som sällan är i stånd att inlåta sig på andra affärer än lantbruk ofta är villiga att betala en ränta, om vilken de själva vet att den är för hög, pressade av nödtvånget att finna en mera lämplig affär".
(John C. Morton, The Resources of Estates, London 1858, s. 116.) I England kommer dock denna skillnad så småningom att utplånas. Enligt hans åsikt har utvandringen särskilt av klassen småarrendatorer mycket stort samband med detta. Samme Morton ger exempel, där uppenbart avdrag från arrendatorns egen arbetslön och därmed ännu säkrare för dem han sysselsätter ingår i jordräntan. Nämligen vid arrenden under 70-80 acres (30-34 hektar), som inte kan hålla tvåspannsplog.
"Om inte arrendatorn arbetar med egna händer lika flitigt som någon arbetare, kan han inte reda sig med sitt arrende. Om han överlåter arbetets utförande till sitt folk och inskränker sig till att endast hålla uppsikt, så kommer han högst sannolikt mycket snart att finna, att han är ur stånd att betala sin ränta" (a.a., s. 118).
Morton drar slutsatsen, att om inte arrendatorerna i trakten är mycket fattiga, arrendena inte borde vara under 70 acres stora, så att arrendatorn kan hålla 2-3 hästar.
Herr Léonce de Lavergne, Membre de l'Institut et de la Société Centrale d'Agriculture, är utomordentligt vis. I hans Economi rurale de l'Angleterre (citerat efter den engelska översättningen, London 1855) gör han följande jämförelse i fråga om den årliga fördelen med nötkreatur, som är arbetsdjur i Frankrike men inte i England, där de är ersatta med hästar (s. 42):
| Frankrike: | Mjölk | 4 | milj. | £ | England: | Mjölk | 16 | milj. | £ | |
| kött | 16 | milj. | £ | kött | 20 | milj. | £ | |||
| arbete | 8 | milj. | £ | arbete | - | - | - | |||
| 28 | milj. | £ | 36 | milj. | £ | |||||
Men den högre produkten får han fram, eftersom enligt hans egen uppgift mjölken i England är dubbelt så dyr som i Frankrike, medan han antar samma pris i båda länderna för kött (s. 35); därför reduceras den engelska mjölkprodukten till 8 milj. £ och totalprodukten till 28 milj., samma som i Frankrike. Det är faktiskt att gå för långt, att som herr Lavergne samtidigt låta produktmängder och prisdifferenser ingå i beräkningen. Så att om England producerar vissa artiklar dyrare än Frankrike, detta framstår som ett företräde för det engelska jordbruket, medan det på sin höjd betyder större profit för jordägare och arrendatorer.
Att herr Lavergne inte bara känner det engelska lantbrukets ekonomiska framsteg utan också tror på de engelska arrendatorernas och jordägarnas fördomar, bevisar han s. 48:
"En stor nackdel är vanligen förbunden med spannmålsodling ... den utarmar jorden som bär den."
Herr Lavergne tror inte bara att andra växter inte gör detta; han tror, att foderväxter och rotfrukter berikar jorden:
"Foderväxterna drar huvudelementen för sin tillväxt ur atmosfären, medan de ger mer tillbaka till jorden än de tar ur den; de hjälper alltså såväl direkt som genom sin förvandling till animalisk gödsel på dubbelt sätt att ersätta den skada som spannmålsväxter och andra utarmande skördar har ställt till med. Därför är det en grundsats att de ska odlas i växling med dessa skördar, häri består den så kallade Norfolkrotationen" (s. 50, 51).
Inget under om herr Lavergne, som tror på denna lantliga engelska saga också tror att sedan spannmålstullarnas upphävande de engelska lantarbetarnas lön inte längre är så onormal som tidigare. Se vad vi tidigare sagt därom i bok I, kap. 23, 5. Låt oss också höra John Brights tal i Birmingham 13 dec. 1865. Sedan han talat om de 5 milj. familjer som inte är företrädda i parlamentet fortsätter han:
"Bland dessa är det 1 miljon eller snarare mer än 1 miljon i Det Förenade konungariket som blir uppförda på olyckslistan över utarmade. Sedan är det ytterligare en annan miljon som håller sig just ovanför utarmningen men ständigt svävar i fara att hänföras dit. Gynnsammare är inte deras läge och utsikter. Betrakta nu en gång de okunniga lägre skikten i denna del av samhället. Betrakta deras utstötta läge, deras armod, deras lidanden, deras fullständiga hopplöshet. T.o.m. i Förenta staterna, t.o.m. i Sydstaterna under slaveriets herravälde, hade varje neger den tron, att för honom en gång skulle komma ett jubelår. Men för dessa människor, för denna massa av de lägsta skikten i vårt land finns - det är jag här för att säga - varken tron på någon som helst bättring eller ens någon längtan därefter. Har ni nyligen läst i tidningarna om John Cross, en lantarbetar från Dorsetshire? Han arbetade sex dagar i veckan, hade förträffliga vitsord av sin arbetsgivare, för vilken han arbetat 24 år för 8 sh. i veckolön. John Cross hade familj om 7 barn att underhålla på denna lön i sin skjul. För att värma sin sjukliga hustru och hennes dibarn tog han - lagligt uttryckt, tror jag, stal han - en fårfålla av trä till ett värde av 6 d. För denna förseelse dömdes han av fredsdomarna till 14 eller 20 dagars fängelse. Jag kan säga er, att man kan finna många tusen fall sådana som John Cross' i hela landet och särskilt i södern och att deras läge är sådant, att hittills inte ens den uppriktigaste forskare kunnat lösa gåtan hur de håller ihop själ och kropp. Och kasta nu ögonen över hela landet och betrakta dessa 5 miljoner familjer och det förtvivlade tillståndet inom detta skikt. Kan man ej i sanningens namn säga, att den från rösträtt uteslutna massan av nationen brandskattas och åter brandskattas nästan utan att känna någon vila? Jämför dem med den härskande klassen - men om jag gör det ska man anklaga mig för kommunism ... men jämför denna stora nation som sliter ut sig och är utan rösträtt med den del man kan anse som det härskande klasserna. Se på deras rikedom, deras prål, deras lyx. Se hur de tröttar ut sig - ty också bland dem finns trötthet, men det är överflödets trötthet - och se hur de ila från plats till plats som om det bara gällde att upptäcka nya nöjen." (Morning Star [96] 14 dec. 1865.)
I det följande visas, hur merarbete och därmed merprodukt överhuvud förväxlas med jordräntan, denna åtminstone då den baseras på kapitalistiskt produktionssätt kvantitativt och kvalitativt specifikt bestämda del av merprodukten. Den naturliga grundvalen för merarbetet, d.v.s. en naturbetingelse utan vilken den inte är möjlig, är att naturen lämnar de nödvändiga underhållsmedlen vid en arbetstid som inte tar hela dagen, antingen landets produkter är vegetabiliska eller animaliska, fiske etc. Denna jordbruksarbetets naturliga produktivitet (här det enkla, samlande, jagande, fiskande, boskapsskötande arbetet inneslutet) är basen för allt merarbete liksom allt arbete närmast och ursprungligast är inriktat på tillägnande och produktion av näring. (Djuret ger ju också sin fäll för att värma i ett kallt klimat; dessutom grottboningar etc.)
Samma förvirring beträffande merprodukt och jordränta förekommer annorlunda uttryckt hos Dove [97]. Ursprungligen är jordbruksarbete och industriellt arbete inte skilda; det senare ansluter sig till det förstnämnda. Merarbete och merprodukt hos den jordbrukande stammen, husgemenskap eller familj omfattar såväl jordbruks- som industriellt arbete. De går hand i hand. Jakt, fiske, jordbruk är omöjliga utan motsvarande redskap. Vävning, spinning etc. bedrivas först som biyrken till jordbruket.
Vi har tidigare visat, att liksom den enskilde arbetarens arbete sönderfaller i nödvändigt arbete och merarbete, så kan man dela arbetarklassens totalarbete på så sätt, att den del som producerar de totala existensmedlen för arbetarklassen (inräknat de härför erforderliga produktionsmedlen) förrättar det nödvändiga arbetet för hela samhället. Det av hela den övriga delen av arbetarklassen förrättade arbetet kan betraktas som merarbete. Men det nödvändiga arbetet innesluter ingalunda bara jordbruksarbete utan också det arbete som producerar alla övriga produkter som måste ingå i arbetarens genomsnittskonsumtion. Samhälleligt talat förrättar dessutom somliga enbart nödvändigt arbete, medan de andra bara förrättar merarbete. Detta är bara arbetsdelning dem emellan. Likaså förhåller det sig med arbetets delning mellan jordbruks- och industriella arbetare överhuvud. Mot rent industriell karaktär av arbete å den ena sidan svarar ren jordbrukskaraktär å den andra. Detta jordbruksarbete i sin rena form är ingalunda ursprungligt utan själv en produkt - och det en mycket modern - som den samhälleliga utvecklingen inte alls har uppnått överallt och som motsvarar ett alldeles bestämt produktionsstadium. Liksom en del av jordbruksarbetet blir försakligat i produkter, som antingen bara tjänar lyxförbrukningen eller bildar råmaterial för industrier men inte ingår i näringsmedlen, för att inte tala om massornas näring, så blir å andra sidan en del av industriarbetet försakligat i produkter, som tjänar som nödvändiga konsumtionsmedel såväl för jordbruksarbetare som andra arbetare. Det är felaktigt att uppfatta detta industriarbete - från samhällelig ståndpunkt - som merarbete. Det är till en del nödvändigt arbete lika väl som den nödvändiga delen av jordbruksarbetet. Det är också bara en självständig form av en del av det ursprungligen med jordbruksarbetet förbundna industriella arbetet, en nödvändig ömsesidig komplettering av det nu därifrån skilda rena jordbruksarbetet. (Rent materiellt betraktat producerar t.ex. 500 maskinvävare i mycket högre grad extravävnad, d.v.s. mer än som krävs för deras egen beklädnad.)
Slutligen måste man hålla i minnet, när man betraktar jordräntans företeelseformer, d.v.s. arrendeavgiften, som betalas till jordägaren under rubriken jordränta för nyttjande av jorden antingen för produktiva eller konsumtionsändamål, att priset på ting som i och för sig inte har något värde, d.v.s. liksom jorden inte är produkt av arbete, eller som antikviteter, konstverk av vissa mästare etc. inte kan reproduceras genom arbete, kan bestämmas av mycket tillfälliga kombinationer. För att sälja en sak kräves ingenting annat än att den kan monopoliseras och avyttras.
Vid behandlingen av jordräntan gäller det att undvika tre stora misstag, som grumlar analysen.
1. Förväxling av de olika former av jordränta som motsvarar olika utvecklingsstadier i den samhälleliga produktionsprocessen.
Vilken jordräntans specifika form än må vara, alla typer har det gemensamt, att den ekonomiska form i vilken jordegendomen realiseras är att dess ägare tillägnar sig jordränta, och att å ena sida jordränta förutsätter jordegendom, att bestämda individer äger bestämda stycken av jordklotet: antingen ägaren är en person som representerar samfälligheten, som i Asien, Egypten etc., eller denna jordegendom bara är ett betydelselöst attribut till bestämda personers ägande av de direkta producenternas person, som vid slav- eller livegenskapssystemet; eller det råder ett system av ren privat äganderätt till naturen, ren egendomstitel till marken; eller det slutligen är ett sådant förhållande till jorden, när kolonister och småbönder äger marken, som ser ut att direkt inkludera att producenten tillägnar sig och producerar sitt begränsade jordstyckes produkter i det isolerade och socialt outvecklade arbetet.
Detta gemensamma i räntans olika former - att vara sättet att ekonomiskt realisera jordegendomen, den juridiska fiktion i kraft av vilken olika individer äger bestämda delar av jordklotet för sig uteslutande - gör att man förbiser skillnaderna.
2. All jordränta är mervärde, produkt av merarbete. Den är ännu direkt merprodukt i dess mindre utvecklade form, naturaränta. Därav uppstår det misstaget, att en ränta som motsvarar det kapitalistiska produktionssättet, som alltid är överskott över profiten, d.v.s. över en värdedel av varan som själv består av mervärde (merarbete) - att denna särskilda och specifika beståndsdel av mervärdet skulle kunna förklaras genom att man förklarar de allmänna existensbetingelserna för mervärde och profit. Dessa betingelser är: de direkta producenterna måste arbeta utöver den tid som kräves för att reproducera deras egen arbetskraft, dem själva. De måste överhuvud taget förrätta merarbete. Detta är den subjektiva betingelsen. Men den objektiva är, att de också kan utföra merarbete; att naturbetingelserna är av sådan art, att en del av deras disponibla arbetstid är tillräcklig för deras reproduktion och självuppehälle som producenter, så att produktionen av deras nödvändiga existensmedel inte konsumerar hela deras arbetskraft. Naturens fruktbarhet bildar här en gräns, en utgångspunkt, basen. Å andra sidan bildar utvecklingen av deras arbetes samhälleliga produktivkraft den andra gränsen. Djupare sett, då produktionen av näringsmedel är den allra första betingelsen för deras liv och för all produktion överhuvud måste det arbete som användes i denna produktion, alltså jordbruksarbetet i vidaste I ekonomiska mening vara fruktbart nog för att inte hela den disponibla arbetstiden ska absorberas i produktionen av näringsmedel för de direkta producenterna; alltså merarbete i jordbruket och därmed merprodukt av jordbruket vara möjliga. Vidare, att det totala arbetet i jordbruket - nödvändigt och merarbete - räcker för att en del av samhället ska kunna frambringa den nödvändiga näringsmedlen för hela samhället, alltså även för de icke jordbrukande arbetarna. Att alltså denna stora arbetsdelning mellan jordbrukare och industriella är möjlig och likaså den mellan de åkerbrukare som producerar näring och de som producerar råvaror. Ehuru de direkta näringsproducenternas arbete för sig själva sönderfaller i nödvändigt och merarbete, representerar det sålunda, när det gäller samhället, endast det nödvändiga arbetet för produktion av näringsmedel. Detsamma försiggår för övrigt vid all arbetsdelning inom hela samhället till skillnad från arbetsdelningen inom den enskilda verkstaden. Det är det nödvändiga arbetet för produktion av särskilda artiklar - för tillfredsställelse av ett särskilt behov i samhället av dessa speciella artiklar. Är denna fördelning proportionell, så blir produkterna från de olika grupperna sålda till sina värden (vid senare utveckling till sina produktionspriser) eller också till priser som är modifikationer, bestämda genom allmänna lagar, av dessa värden resp. produktionspriser. I själva verket är det värdets lag sådan den gör sig gällande inte beträffande de enskilda varorna eller artiklarna utan beträffande de vid varje tidpunkt totala produkterna från de särskilda samhälleliga produktionssfärerna som genom arbetsdelningen har blivit självständiga; så att i de olika grupperna för varje enskild vara användes blott den nödvändiga arbetstiden och av den samhälleliga totalarbetstiden blott den nödvändiga proportionella kvantiteten. Ty bruksvärdet förblir betingelse. Men om bruksvärdet i fråga om den enskilda varan är beroende av att den i och för sig tillgodoser ett behov, så beror det som samhälleliga produktmassa av att det är relevant för det kvantitativt bestämda samhälleliga behovet av varje särskild art av produkt och att arbetet därför i förhållande till dessa samhälleliga behov, som är kvantitativt avgränsade, är proportionellt fördelat på de olika produktionssfärerna. (Denna punkt ska uppmärksammas vid fördelningen av kapitalet till de olika produktionssfärerna.) Det samhälleliga behovet, d.v.s. bruksvärdet i samhällelig potens, framträder här bestämmande för de andelar av den samhälleliga arbetstiden som tillfaller olika särskilda produktionssfärer. Men det är bara samma lag som redan visar sig för den enskilda varan, nämligen: att dess bruksvärde är förutsättning för dess bytesvärde och därmed dess värde. Denna punkt har endast så mycket att göra med förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete, att om denna proportion inte hålles, varans värde, alltså även det däri gömda mervärdet, inte kan realiseras. Det produceras t.ex. proportionellt för mycket bomullsväv, fastän i denna totalproduktion av väv endast den under de givna betingelserna därför nödvändiga arbetstiden realiseras. Men det har överhuvud förbrukats för mycket samhälleligt arbete i denna särskilda gren; d.v.s. en del av produkten är onyttig. Det hela säljes därför endast som om det hade producerats bara i den nödvändiga proportionen. Denna kvantitativa gräns för de kvoter av samhällelig arbetstid som kan användas i de särskilda produktionssfärerna är ett ytterligare utvecklat uttryck för värdelagen överhuvud; ehuru den nödvändiga arbetstiden här får en annan betydelse. Det är endast just så mycket därav, som är nödvändigt för att tillgodose det samhälleliga behovet. Begränsningen inträder här genom bruksvärdet. Samhället kan under de givna produktionsbetingelserna använda bara så mycket av sin totala arbetstid på detta enskilda produktslag. Men de subjektiva och objektiva betingelserna för merarbete och mervärde överhuvud har ingenting att göra med den bestämda formen varken av profiten eller räntan. De gäller för mervärdet som sådant, vilken särskild form det än antar. Därför förklarar de inte jordräntan.
3. Just när det gäller jordegendomens värdeökning i fråga om utvecklingen av jordräntan, framträder följande som en karaktäristisk säregenhet, nämligen att dess belopp inte alls är bestämt genom mottagarens åtgärder utan genom utvecklingen av det samhälleliga arbetet i vilket han inte har någon del. Det som på basen av varuproduktion, närmare bestämt den kapitalistiska produktionen, som till hela sin omfattning är varuproduktion, är för alla produktionsgrenar och deras produkter gemensamt uppfattas därför lätt som något för jordräntan säreget (och för jordbruksprodukten överhuvud) .
Under samhällsutvecklingen stiger jordräntans höjd (och därmed jordens värde) som resultat av det samhälleliga totalarbetet. Å ena sidan växer därmed marknad och efterfrågan för jordens produkter, å andra sidan växer den direkta efterfrågan på själva jorden som en konkurrerande produktionsbetingelse för alla möjliga, även inte jordbruksinriktade yrkesgrenar. Mer exakt, om man bara talar om den egentliga jordbruksräntan, utvecklas räntan och därmed markens värde med marknaden för jordbruksprodukten och därför med tillväxten av den icke jordbrukande befolkningen; med dess behov av och dess efterfrågan på dels näringsmedel dels råmaterial. Det ligger i det kapitalistiska produktionssättets natur, att det oavlåtligt minskar antalet jordbrukare i förhållande till icke jordbrukare. Detta emedan tillväxten inom industrin (i trängre mening) av det konstanta kapitalet i proportion till det variabla är förenad med absolut tillväxt, fastän relativ minskning, av det variabla kapitalet; medan i jordbruket det variabla kapital, som erfordras för exploatering av ett visst jordstycke, absolut avtar. Det kan alltså växa endast om ny mark odlas, och detta förutsätter i sin tur ännu större tillväxt av den icke jordbrukande befolkningen.
I själva verket föreligger här inte någon för jordbruket och dess produkter säregen företeelse. Tvärtom, detsamma gäller för alla andra produktionsgrenar och produkter på basis av varuproduktionen och dess mest absoluta form, den kapitalistiska produktionen. Dessa produkter är varor, bruksvärden, som har ett bytesvärde som är möjligt att realisera i pengar bara i den omfattning andra varor bildar deras ekvivalent, andra produkter alltså konfronteras med dem som varor och värden. I den omfattning i vilken de inte produceras som direkta existensmedel för producenterna själva utan som varor, som produkter, vilka genom att förvandlas i bytesvärde (pengar), genom att avyttras förvandlas till bruksvärden. Marknaden för dessa varor utvecklas genom den samhälleliga arbetsdelningen; differentieringen av produktiva arbeten förvandlar deras respektive produkter ömsesidigt till varor, till ekvivalenter för varandra, gör att de ömsesidigt betjänar sig av varandra som marknad. Detta är inte något speciellt för jordbruksprodukter.
Jordräntan kan utvecklas som penningränta bara på basis av varuproduktion, närmare bestämt kapitalistisk produktion; alltså i samma mån som den övriga produktionen utvecklas självständigt i förhållande till jordbruksproduktionen; ty i samma mån blir jordbruksprodukten vara, bytesvärde och värde. I samma mån som varuproduktionen och därmed produktionen av värde utvecklas med den kapitalistiska produktionen, utvecklas produktionen av mervärde och merprodukt. Men i samma proportion som merprodukten ökar utvecklas jordegendomens förmåga att uppfånga en del av detta mervärde medelst jordmonopolet, därmed stiger värdet av jordräntan och jordpriset. Kapitalisten har ännu en självständig funktion i utvecklingen av mervärde och merprodukt. Jordägaren behöver bara fånga upp den utan hans åtgörande växande andelen i merprodukt och mervärde. Detta är det säregna i hans ställning, men däremot inte att värdet på jordens produkter och därmed jordens värde alltid växer i den mån som marknaden utvidgas och efterfrågan tilltar och samtidigt med detta den varuvärld som konfronteras med jordprodukten, alltså med andra ord massan av andra varuproducenter och den icke jordbruksbaserade varuproduktionen. Men då detta sker utan jordägarens åtgörande, framträder det i fråga om honom som något specifikt, att värdemängden, mervärdemängden och förvandlingen av en del av detta mervärde i jordränta är beroende av den samhälleliga produktionsprocessen av varuproduktionens utveckling överhuvud taget. Därför försöker t.ex. Dove att härleda jordräntan ur denna utveckling [98]. Han säger, att jordräntan inte beror på mängden av jordbruksprodukter utan på deras värde; men att detta värde är beroende av den icke jordbrukande befolkningens storlek och produktivitet. Detta gäller emellertid om varje annan produkt, att den utvecklar sig som vara, dels med massan, dels med mångfalden av andra varor som bildar dess ekvivalenter. Detta har visats redan i samband med den allmänna presentationen av värdet. Å ena sidan beror bytesmöjligheterna för en produkt allmänt sett på mångfalden av varor som existerar vid sidan om den. Å andra sidan är bytesmöjligheten särskilt beroende av i hur stor mängd varan själv kan produceras.
Ingen producent, den industrielle lika litet som jordbrukaren, producerar värde eller vara, om man betraktar honom isolerad från andra. Hans produkt blir värde och vara bara i ett bestämt samhälleligt sammanhang. För det första om den framstår som uttryck för samhälleligt arbete, alltså överhuvud taget den individuelle producentens egen arbetstid som del av den samhälleliga arbetstiden, för det andra, denna samhälleliga karaktär av hans arbete framträder som en samhällelig stämpel på produkten genom dess penningkaraktär och allmänna utbytbarhet, som är bestämd genom priset.
Om alltså å ena sidan mervärdet eller i ännu mer inskränkt mening merprodukten i allmänhet blir förklarad i stället för jordräntan, så förbises å andra sidan att jordbruksprodukterna ensamma tillskrivas en egenskap som tillkommer alla produkter som varor och värden. Än mer förflackas det hela, om man från den allmänna bestämningen av värdet går tillbaka till realiserandet av ett bestämt varuvärde. Varje vara kan realisera sitt värde endast i cirkulationsprocessen. Om och hur långt den realiserar detta värde beror på marknadsbetingelserna vid varje tillfälle.
Det är alltså inte säreget för jordräntan, att jordbruksproduktionen utvecklas till värden och som värden, d.v.s. att de som varor konfronteras med andra varor och dessa icke jordbruksprodukter konfronteras med dem som varor eller att de utvecklar sig som särskilda uttryck av samhälleligt arbete. Det säregna är, att med de betingelser som jordbruksprodukterna har för sin utveckling som värden (varor), och med betingelserna för att realisera deras värden också jordegendomens makt att tillägna sig en växande del av dessa värden, som skapats utan dess åtgörande, en växande del av mervärdet förvandlas till jordränta.
Vid analysen av jordräntan ska vi till en början utgå från förutsättningen, att produkter som betalar en sådan ränta, vid vilka en del av mervärdet och därför också en del av totalpriset förvandlas till jordränta, att alltså jord- eller gruvprodukter som alla andra varor säljas till sin produktionspriser. (För vårt syfte räcker det att behandla jordbruksprodukter eller också gruvprodukter.) Detta betyder att deras försäljningspriser är lika med deras kostnadselement (värdet av det förbrukade konstanta och variabla kapitalet) plus en profit bestämd genom den allmänna profitkvoten, beräknad på det investerade totalkapitalet förbrukat såväl som oförbrukat. Vi antar alltså, att de genomsnittliga försäljningspriserna för dessa produkter är lika med deras produktionspriser. Frågan blir då, hur under denna förutsättning en jordränta kan utvecklas, d.v.s. en del av profiten förvandlas till jordränta och därmed en del av varupriset tillfalla jordägaren.
För att demonstrera den allmänna karaktären av denna form av jordränta förutsätter vi, att det övervägande antalet fabriker i ett land drivas med ångmaskiner men ett visst mindre antal med naturliga vattenfall. Låt oss förutsätta, att produktionspriset i dessa industrigrenar är 115 för en varumängd i vilken ett kapital på 100 har konsumerats. De 15% profit är beräknade inte bara på det konstanta kapitalet om 100 utan på det totala kapital som har använts i produktionen av detta varuvärde. Vi har tidigare visat att denna produktionsprocess inte är bestämd av det individuella kostnadspriset för varje enskild industriproducent utan av det genomsnittliga kostnadspriset för varan under kapitalets genomsnittsbetingelser i hela produktionssfären. Detta är faktiskt det genomsnittliga marknadspriset till skillnad från dess variationer. Varornas värdenatur framträder överhuvud taget i marknadsprisets form och vidare i det reglerande marknadsprisets eller marknadsproduktionsprisets form, det bestämmes inte av den arbetstid som en viss enskild producent behöver för att producera en bestämd varukvantitet eller enskilda varor utan av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden; den arbetstid som kräves för att under givna genomsnittliga samhällsbetingelser frambringa den samhälleligt erfordrade totalkvantiteten av de på marknaden befintliga varuslagen.
Då bestämda talförhållanden här inte har någon betydelse, kan vi vidare anta, att kostnadspriset i de fabriker som drivas med vattenkraft utgör 90 i stället för 100. Då det produktionspris som reglerar marknaden för massan av dessa varor = 115 med en profit om 15%, så kommer fabrikanterna som driver sina maskiner med vattenkraft att likaledes sälja till 115, d.v.s. till det marknadspriset reglerande genomsnittspriset. Deras profit utgör därför 25 i stället för 15; det reglerande produktionspriset gav dem en extraprofit om 10% inte emedan de säljer sin vara över utan emedan de säljer den till produktionspriset, emedan deras produktion eller deras kapital fungerar under undantagsvis gynnsamma betingelser som står över genomsnittsnivån i denna sfär.
Två ting blir genast uppenbara:
För det första, extraprofiten för de producenter som använder det naturliga vattenfallet som drivkraft är till att börja med av samma klass som all extraprofit (och vi har redan analyserat denna kategori när vi behandlade produktionspriserna) som inte är ett tillfälligt resultat av transaktioner i cirkulationsprocessen, av tillfälliga fluktuationer i marknadspriserna. Alltså är denna extraprofit också lika med differensen mellan det individuella produktionspriset för dessa gynnade producenter och det allmänna, samhälleliga, marknaden reglerande produktionspriset för hela denna produktionssfär. Denna differens är lika med överskottet av varans allmänna produktionspris över dess individuella produktionspris. De två reglerande gränserna för detta överskott är å ena sidan det individuella kostnadspriset och därmed det individuella produktionspriset, å den andra det allmänna produktionspriset. Den med vattenfallet som drivkraft producerade varans värde är mindre, därför att en mindre totalkvantitet arbete erfordras för dess produktion, nämligen mindre arbete som i försakligad form ingår som del av det konstanta kapitalet. Det arbete som användes är mera produktivt, dess individuella produktivkraft är större än det arbetes produktivkraft som användes i de flesta fabriker av samma slag. Dess större produktivkraft visar sig däri, att det för att producera samma varumängd behöver en mindre kvantitet konstant kapital, en mindre kvantitet försakligat arbete än de andra; dessutom vid sidan därav också en mindre kvantitet levande arbete eftersom vattenhjulet inte behöver upphettas. Denna större individuella produktivkraft, som det använda arbetet har, minskar varans värde men också kostnadspriset och därmed produktionspriset. För industrikapitalisten framstår detta så att varans kostnadspris är mindre. Han har mindre försakligat arbete att betala och likaså mindre arbetslön, då han använt mindre mängd levande arbetskraft. Då kostnadspriset för hans vara är mindre, är också hans individuella produktionspris mindre. Kostnadspriset för honom är 90 i stället för 100. Alltså blir också hans individuella produktionspris i stället för 115 bara 1031/2 (100 : 115 = 90 : 1031/2). Differensen mellan hans individuella produktionspris och det allmänna är begränsad genom differensen mellan hans individuella kostnadspris och det allmänna. Detta är en av de storheter som bildar gränserna för hans extraprofit. Den andra är storleken av det allmänna produktionspriset, vari den allmänna profitkvoten ingår som en av de reglerande faktorerna. Blev kolet billigare, så avtog differensen mellan det individuella och det allmänna kostnadspriset och därmed hans extraprofit. Måste han sälja varan till dess individuella värde eller det genom dess individuella värde bestämda produktionspriset, så föll differensen bort. Den är å ena sidan resultatet av att varan säljes till sitt allmänna marknadspris, till det pris vartill konkurrensen utjämnar de enskilda priserna, å andra sidan av att den större individuella produktivkraften hos det arbete som sättes i rörelse inte kommer arbetarna till godo utan kapitalisten som utnyttjar dem; att den framträder som kapitalets produktivkraft.
Då det allmänna produktionsprisets höjd, varav den allmänna profitkvotens höjd är en faktor, är en av gränserna för denna extraprofit, så kan den bara uppkomma ur differensen mellan det allmänna och det individuella produktionspriset, därmed ur differensen mellan den allmänna och den individuella profitkvoten. Ett överskott över denna differens förutsätter att produkten säljes över, inte till det genom marknaden reglerade produktionspriset.
För det andra, hittills skiljer sig den fabrikants extraprofit, som använder det naturliga vattenfallet i stället för ånga som drivkraft, på intet sätt från all annan extraprofit. All normal extraprofit, d.v.s. den som inte åstadkommits genom tillfälliga försäljningsaffärer eller genom fluktuationer i marknadspriset, är bestämd genom differensen mellan det individuella produktionspriset för detta särskilda kapitals varor och det allmänna produktionspriset, som överhuvud reglerar varornas marknadspris för kapitalet inom denna produktionssfär eller marknadspriserna för det i denna produktionssfär investerade totalkapitalets varor.
Men nu kommer skillnaden.
Vilken omständighet har fabrikanten i det föreliggande fallet att tacka för sin extraprofit, överskottet som det genom den allmänna profitkvoten reglerade produktionspriset avkastar åt honom personligen?
I första instans en naturkraft, vattenfallets drivkraft, som är given av naturen och inte likt kolen, som förvandlar vatten till ånga, själv är en Produkt av arbete och därmed har värde, måste betalas genom en ekvivalent, alltså kostar något. Det är en naturlig produktionsfaktor, i vars frambringande inte något arbete ingår.
Men detta är inte allt. Fabrikanten som arbetar med ångmaskinen använder också naturkrafter som inte kostar honom något men som gör arbetet produktivare, och såvida den därigenom förbilligar framställningen av de existensmedel som arbetarna behöver, höjer mervärdet och därmed profiten. Dessa är alltså monopoliserade av kapitalet likaväl som arbetets samhälleliga naturkrafter, som härröra ur samverkan, arbetsdelning o.s.v. Fabrikanten betalar kolen men inte vattnets förmåga att ändra sitt aggregationstillstånd, att övergå till ånga, inte ångans elasticitet o.s.v. Denna monopolisering av naturkraften, d.v.s. den stegring av arbetskraften som den åstadkommer, är gemensam för allt kapital som arbetar med ångmaskiner. Den kan höja den del av arbetsprodukten som framställer mervärde gentemot den del som blir arbetslön. Såvida den gör detta, höjer den den allmänna profitkvoten, men den skapar ingen extraprofit, vilken just består i den individuella profitens överskott över genomsnittsprofiten. Att användningen av en naturkraft, vattenfallet, här skapar extraprofit kan alltså inte ensamt härröra ur det faktum, att den stegrade produktivkraften hos arbetet här beror på användning av en naturkraft. Det måste inträda ytterligare modifierande omständigheter.
Omvänt. Enbart det faktum, att man använder naturkraft i industrin, kan inverka på den allmänna profitkvotens höjd, emedan det har effekt på den arbetsmängd som krävs för produktion av nödvändiga existensmedel. Men den skapar i och för sig ingen avvikelse från den allmänna profitkvoten, och just en sådan är det här fråga om. Vidare: extraprofiten som eljest realiserar ett individuellt kapital i en särskild produktionssfär - ty avvikelserna i profitkvoterna de särskilda produktionssfärerna emellan utjämnas kontinuerligt till genomsnittsprofitkvot - uppkommer, bortsett från de enbart tillfälliga avvikelserna, genom att kostnadspriset, alltså produktionskostnaderna minskar. Detta beror antingen på den omständigheten, att mer kapital än genomsnittligt användes och därför produktionens faux frais minskar, medan de allmänna orsakerna till stegring av arbetets produktivkraft (samverkan, arbetsdelning etc.), kan få en högre effektivitetsgrad, med mer intensitet, eftersom aktionsfältet blir större; eller den omständigheten kan inverka, att, bortsett från det fungerande kapitalets storlek, bättre arbetsmetoder, nya uppfinningar, förbättrade maskiner, kemiska fabrikshemligheter etc., kort sagt nya, förbättrade, över genomsnittsnivån stående produktionsmedel och produktionsmetoder användas. En minskning av kostnadspriset och den extraprofit som blir dess resultat härrör i detta fall ur det sätt på vilket det fungerande kapitalet investeras. Antingen så, att det är koncentrerat i exceptionellt stor mängd på en hand (en omständighet som upphäves, så snart kapital av denna storlek blir genomsnitt) eller kapital av bestämd storlek fungerar på ett särskilt produktivt sätt - en omständighet som faller bort, så snart det exceptionella produktionssättet blir allmänt eller överflyglas av ett ännu mer utvecklat.
Orsaken till extraprofiten härrör här alltså från kapitalet själv (arbetet som det sätter i rörelse inbegripet); antingen av en skillnad i storlek av det investerade kapitalet eller en ändamålsenligare användning av detsamma; och i och för sig finns det inget som hindrar att allt kapital i samma produktionssfär anlägges på samma sätt. Konkurrensen mellan kapitalen strävar tvärtom att mer och mer utjämna dessa olikheter; att värdet bestämmes genom den samhälleligt nödvändiga arbetstiden medför billigare varor och ett tvång att framställa varorna under samma gynnsamma förhållanden. Men det förhåller sig annorlunda med extraprofiten för fabrikanten som använder vattenfallet. Den stegrade produktivkraften för det arbete han använder härrör varken ur kapitalet och arbetet själv eller ur enbart användningen av en från kapital och arbete åtskild men med kapitalet införlivad naturkraft. Den uppkommer genom den större organiska produktivkraften hos arbetet som är bunden vid utnyttjandet av en naturkraft men inte en naturkraft som står till förfogande för allt kapital i samma produktionssfär, som t.ex. ångans elasticitet; vars användning alltså inte är självklar så snart kapital överhuvud investeras i denna sfär. Utan en naturkraft som kan monopoliseras, vilken liksom vattenfallet bara står till förfogande för den som råder över särskilda stycken av jorden och dess tillbehör. Det hänger inte alls på kapitalet att kalla till liv denna naturbetingelse för arbetets större produktivkraft på samma sätt som varje kapital kan förvandla vatten till ånga. Den finns bara lokalt i naturen och kan, där den inte finnes, inte åstadkommas genom ett visst utlägg av kapital. Den är inte bunden vid produkter, som kan framställas genom arbete som maskiner, kol etc. utan vid bestämda naturförhållanden hos vissa delar av jorden. Den del av fabrikanterna som besitter vattenfallen utesluter den del som inte besitter dem från användning av denna naturkraft, emedan jorden och än mer den med vattenkraft utrustade jorden är begränsad. Detta utesluter inte, att fastän antalet naturliga vattenfall i ett land är begränsat, mängden av den till industri användbara vattenkraften kan utökas. Vattenfallet kan avledas för att man ska kunna fullständigt utnyttja dess drivkraft. Är fallhöjden given kan vattenhjulet förbättras för att använda så mycket som möjligt av vattenkraften; där det vanliga hjulet inte passar, kan turbiner användas etc. Innehavet av denna naturkraft bildar ett monopol i händerna på sina ägare, en betingelse för hög produktivkraft för det investerade kapitalet, som inte kan framställas genom själva kapitalets produktionsprocess.[124*] Denna naturkraft som sålunda är möjlig att monopolisera, häftar alltid vid jorden. En sådan naturkraft hör inte till de allmänna betingelserna för den ifrågavarande produktionssfären och inte heller till de betingelser för denna som allmänt kan framställas.
Tänker vi oss nu vattenfallen med tillhörande mark i händerna på individer, som gäller som innehavare av denna del av jordklotet, som jordägare. Dessa ägare kan hindra en investering av kapital i vattenfallen och deras utnyttjande genom kapitalet. De kan tillåta ett utnyttjande eller vägra det. Men kapitalet kan av sig själv inte skapa vattenfallen. Den extraprofit, som härrör ur detta utnyttjande av vattenfall, härrör alltså inte ur kapitalet utan ur användningen av en monopoliserbar och monopoliserad naturkraft genom kapitalet. Under dessa omständigheter blir extraprofiten jordränta, d.v.s. den tillfaller ägaren av vattenfallet. Betalar fabrikanten åt denne 10 £ årligen för hans vattenfall, så utgör hans profit 15 £; 15% på de 100 £, till vilka hans produktionskostnader då belöper sig, och han står sig lika bra, möjligtvis bättre än alla andra kapitalister inom hans produktionssfär som arbetar med ånga. Det skulle inte ändra något i sak om kapitalisten själv ägde vattenfallet. Han skulle som förut få extraprofiten om 10 £ inte som kapitalist utan som ägare till vattenfallet, och just därför att detta överskott inte härrör ur hans kapital som sådant utan ur förfogandet över en från hans kapital skilj bar och monopoliserbar, till sin omfattning begränsad naturkraft förvandlas det till jordränta.
För det första: det är klart, att denna jordränta alltid är differentialränta, ty den ingår inte bestämmande i varans allmänna produktionspris utan förutsätter detta. Den härrör alltid ur differensen mellan det individuella produktionspriset för det enskilda kapital, till vars förfogande den monopoliserade naturkraften står, och det allmänna produktionspriset för det inom ifrågavarande produktionssfär överhuvud investerade kapitalet.
För det andra: denna jordränta härrör inte ur den absoluta förhöjningen av det investerade kapitalets produktivkraft, resp. det arbete som det tillägnar sig, som överhuvud bara kan minska varornas värde; utan beror på den större relativa fruktbarheten för vissa inom en produktionssfär investerade enskilda kapital jämfört med de kapitalinvesteringar som är uteslutna från dessa exceptionella av naturen skapade gynnsamma betingelser för produktivkraften. Om t.ex. utnyttjande av ångan medför övervägande fördelar som var uteslutna vid utnyttjandet av vattenkraften, fastän kol har värde och vattenkraften inte har värde, och om dessa fördelar kompenserade detta, så skulle vattenkraften inte användas och kunde inte frambringa någon extraprofit och därmed ingen jordränta.
För det tredje: naturkraften är inte källan till extraprofiten utan bara en naturlig bas för densamma, emedan den är naturlig bas för arbetets exceptionellt höjda produktivkraft. På samma sätt är bruksvärdet överhuvud bärare av bytesvärdet men inte dess orsak. Samma bruksvärde hade, om det kunde fås utan arbete, inget bytesvärde men behöll som förut sin naturliga nytta som bruksvärde. Men å andra sidan har ett ting inget bytesvärde utan bruksvärde, alltså utan en sådan naturlig bärare av arbetet. Om de olika värdena inte utjämnades till produktionspriser och de olika individuella produktionspriserna till ett allmänt marknaden reglerande produktionspris, så skulle enbart stegringen av arbetets produktivkraft genom användningen av vattenfallet bara sänka priset på de med vattenfallet producerade varorna utan att höja den i dessa varor liggande profitdelen, alldeles som å andra sidan denna stegrade produktivkraft hos arbetet inte skulle förvandlas till mervärde, om inte kapitalet tillägnade sig den naturliga och den samhälleliga produktivkraften hos det använda arbetet som sin egen.
För det fjärde: äganderätten till vattenfallet har i och för sig inte något att skaffa med skapandet av den del av mervärdet (profiten) och därmed av priset på den vara, som produceras med hjälp av vattenfallet. Denna extraprofit existerade även om ingen jordegendom existerade, om t.ex. fabrikanten kunde utnyttja den jord till vilken vattenfallet hör som herrelöst land. Jordäganderätten skapar alltså inte den värdedel som förvandlas till extraprofit utan den gör det bara möjligt för jordägaren, ägaren till vattenfallet att plocka denna extraprofit över från fabrikantens ficka till sin egen. Det är inte en orsak till skapandet av denna extraprofit utan till dess förvandling till formen av jordränta, därmed till att jord- eller vattenfallsägaren kan tillägna sig denna del av profiten resp. varupriset.
För det femte: det är klart att priset för vattenfallet, alltså det pris som jordägaren kunde få om han sålde det till en tredje person eller till fabrikanten själv, till en början inte ingår i varornas produktionspris, fastän i fabrikantens individuella kostnadspris. Ty räntan härrör ur det oberoende av vattenfallet reglerade produktionspriset för de med ångmaskiner producerade varorna av samma slag. Vidare är emellertid detta vattenfalls pris överhuvud ett irrationellt uttryck, bakom vilket ett reellt ekonomiskt förhållande är gömt. Vattenfallet liksom jorden i allmänhet, liksom all naturkraft har intet värde, emedan det inte representerar något däri försakligat arbete och därmed inte heller något pris, eftersom detta normalt inte är något annat än i pengar uttryckt värde. Där inget värde finns, kan eo ipso <just därigenom> inget heller uttryckas i pengar. Detta pris är ingenting annat än den kapitaliserade räntan. Jordegendomen sätter ägaren i stånd att lägga beslag på differensen mellan den individuella profiten och genomsnittsprofiten; den sålunda inhåvade profiten som årligen förnyas kan kapitaliseras och framträder då som priset på själva naturkraften. Är extraprofiten, som vattenfallets utnyttjande avkastar åt fabrikanten, 10 £ årligen och genomsnittsräntan 5%, så representerar dessa 10 £ årligen räntan på ett kapital om 200 £; och denna kapitalisering av de årliga 10 £, som vattenfallet sätter sin ägare i stånd att lägga beslag på från fabrikanten, framträder då som vattenfallets kapitalvärde. Att detta i sig själv inte har något värde utan att dess pris enbart är en reflex av den inhåvade extraprofiten, kapitalistiskt kalkylerad, bevisas omedelbart av att priset om 200 £ representerar produkten av extraprofiten om 10 £ under 20 år, medan under eljest konstanta omständigheter samma vattenfall för obestämd tid 30, 100, x år sätter ägaren i stånd att årligen håva in dessa 10 £, och medan å andra sidan, om en ny produktionsmetod, som inte kan använda vattenkraften, skulle sänka kostnadspriset för de med ångmaskin producerade varorna från 100 till 90 £, extraprofiten och därmed räntan och därmed vattenfallets pris försvann.
Sedan vi sålunda fastställt differentialräntans allmänna begrepp, övergår vi till att behandla den inom det egentliga jordbruket. Vad som säges därom gäller i det stora hela också om gruvdriften.
Ricardo har fullständigt rätt i följande observation:
"Rent is always the difference between the produce obtained by the employment of two equal quantities of capital and labour." <"Jordränta är alltid differensen mellan de produkter som erhållas vid användning av två lika kvantiteter kapital och arbete."> (Principles, s. 59.) (Han menar differentialränta; han förutsätter att ingen annan ränta än denna existerar.)
"På samma kvantitet mark", borde han ha tillfogat, såvida det handlar om jordränta och inte om extraprofit.
Med andra ord: om extraprofit frambringas normalt och inte genom tillfälliga händelser i cirkulationsprocessen, produceras den alltid som differens mellan produkter av två lika mängder kapital och arbete, och denna extraprofit blir jordränta, om två lika mängder kapital och arbete sysselsättas på lika stora jordytor med olika resultat. Det är f.ö. inte obetingat nödvändigt att denna extraprofit uppkommer ur de olika resultaten av lika mängder sysselsatt kapital. Olika stora kapital kan också vara sysselsatta i olika anläggningar; detta är t.o.m. den vanligaste förutsättningen; men lika proportionella delar, alltså t.ex. 100 £ av varje, ger olika resultat, d.v.s. profitkvoten är olika. Detta är den allmänna förutsättningen för extraprofitens existens i vilken kapitalinvestering det än gäller. En andra förutsättning är, att denna extraprofit förvandlas till formen av jordränta (allmänt taget, jordränta som en från profiten skild form); det måste alltid undersökas när, hur, under vilka omständigheter denna förvandling försiggår.
Ricardo har vidare rätt i följande observation, om den begränsas till differentialränta:
"Whatever diminishes the inequality in the produce obtained on the same or on new land, tends to lower rent; and whatever increases that inequality, necessarily produces an opposite effect, and tends to raise it" <"Allt, som minskar olikheten i produkt som erhålles på samma eller på ny mark, tenderar att sänka räntan; och allt som ökar denna olikhet framkallar obetingat en motsatt effekt och tenderar att höja den."> (s. 74).
Till dessa orsaker hör emellertid inte bara de allmänna (fruktbarhet och läge) utan 1) skattefördelningen i den mån den verkar likformigt eller inte; det senare är alltid fallet om den som i England inte är centraliserad och om man skattlägger marken och inte räntan; 2) de olikheter som blir resultatet av olika utveckling av jordbruket i olika landsdelar, genom att denna industrigren på grund av sin traditionella karaktär är svårare ätt nivellera än manufakturen och 3) den ojämna fördelningen av kapitalet bland arrendatorerna. Då det kapitalistiska produktionssättets besittningstagande av jordbruket, dess förvandling av självhushållande bönder till lönarbetare faktiskt är den sista erövringen för detta produktionssätt, så är dessa olikheter här större än i någon annan industrigren.
Efter dessa preliminära anmärkningar vill jag först helt kort summera det karaktäristiska i min analys till skillnad från Ricardos etc.
Vi betraktar först olika resultat uppnådda av lika mängd kapital använda på olika landområden av samma omfång; eller, om dessa har olika omfång, resultat som beräknats på lika stora ytor.
De två allmänna av kapitalet oberoende orsakerna till dessa olika resultat är 1) fruktbarheten. (Till denna punkt blir det nödvändigt att diskutera vad som menas med naturlig fruktbarhet och vilka faktorer som ingår.) 2) Landområdenas läge. Det sistnämnda är avgörande i kolonier och i allmänhet avgörande för den ordning i vilken landområden successivt kan tagas i bruk. Vidare är det klart, att dessa två grunder till differentialränta kan verka i motsatt riktning. En jordbit kan vara mycket välbelägen och mycket litet fruktbar och tvärtom. Denna omständighet är viktig, eftersom den förklarar varför man vid uppodling av marken i ett givet land lika väl kan gå vidare från bättre jord till sämre som omvänt. Slutligen är det klart, att framsteg i den samhälleliga produktionen å ena sidan helt allmänt verkar nivellerande på jordområdens läge som grund till differentialränta, genom att lokala marknader, kommunikations- och transportmedel skapar bättre läge; å andra sidan stegras skillnaderna i landområdenas lokala välbelägenhet genom skilsmässan mellan jordbruk och manufaktur och genom att stora produktionscentra bildas å ena sidan samtidigt med relativ isolering av landet å andra sidan.
Men vi lämnar för tillfället denna punkt, belägenhet, ur räkningen och betraktar enbart den naturliga fruktbarheten. Bortsett från klimatiska och andra faktorer är skillnaden i den naturliga fruktbarheten en fråga om kemisk sammansättning av markytan, d.v.s. dess olika halt av växternas näringsämnen. Men även om man förutsätter samma kemiska halt och i denna mening lika naturlig fruktbarhet hos två markytor, blir deras verkliga, effektiva fruktbarhet olika allteftersom dessa näringsämnen befinner sig i former i vilka de är mer eller mindre lätta att assimilera, omedelbart användbara för växternas näring. Det kommer alltså att bero dels på den kemiska, dels på den mekaniska utvecklingen av jordbruket, hur långt denna samma naturliga fruktbarhet på av naturen lika fruktbara landområden kan göras disponibel. Fruktbarheten innesluter därför, trots att den är en objektiv egenskap hos jorden, ekonomiskt alltid en relation, relation till jordbrukets givna kemiska och mekaniska utvecklingsläge och ändras därför med detta utvecklingsläge. Hinder, som har gjort en lika fruktbar mark faktiskt mindre givande, kan avlägsnas som ett resultat av kemiska medel (t.ex. användning av viss flytande gödsel på styv lerjord eller också obränd kalk på tung lerjord) eller mekaniska medel (t.ex. särskilda plogar för tyngre jord, även dränering hör till). Eller genom att själva ordningsföljden i brukandet av olika slags jord växlar, som fallet varit beträffande lätt sandjord och tung lerjord för en viss utvecklingsperiod av det engelska jordbruket. Detta visar åter hur man historiskt - under odlingens successiva förlopp - lika väl kan övergå från mer fruktbar och till mindre fruktbar mark som omvänt. Detsamma kan ske genom förbättringar i jordens sammansättning, som frambringas med konstlade medel eller genom enbart en förändring i jordbruksmetoden. Slutligen kan samma resultat framgå ur förändring i jordarternas hierarki till följd av olika förhållanden till de undre jordlagren, så snart också dessa dras in i kultiveringen och räknas till själva åkerjorden. Detta är betingat dels genom användning av nya jordbruksmetoder (som foderväxter), dels genom mekaniska medel, som antingen gör alven till åkerjord eller blandar den eller odlar alven utan att kasta upp den till ytan.
Alla dessa inflytelser på differentialfruktbarheten hos olika landområden går ut på, att nivån av arbetets produktivkraft, här jordbrukets förmåga att omedelbart utnyttja markens naturliga fruktbarhet för den ekonomiska fruktbarheten - en förmåga som är olika på olika utvecklingsstadier - lika mycket är en faktor i jordens naturliga fruktbarhet som dess kemiska sammansättning och dess övriga naturliga egenskaper.
Vi förutsätter alltså ett givet utvecklingsstadium av jordbruket. Vi förutsätter vidare, att jordarternas rangordning är beräknad med avseende på detta utvecklingsstadium som det naturligen alltid är fallet för samtidiga kapitalinvesteringar på olika landområden. Då kan differentialräntan visa stigande eller fallande ordningsföljd, ty även om ordningsföljden är given för totaliteten av verkligt odlade landområden, har ständigt en successiv utveckling försiggått under vilken den uppkom.
Låt oss anta 4 slags jord, A, B, C, D. Låt oss vidare anta priset på 1 quarter vete = 3 £ eller 60 sh. Då räntan är ren differentialränta, är detta pris om 60 sh. per quarter för den sämsta marken lika med produktionskostnaderna, d.v.s. lika med kapitalet plus genomsnittsprofiten.
A är denna sämsta mark och ger för 50 sh utlägg 1 quarter = 60 sh; alltså 10 sh profit eller 20%.
B ger för samma utlägg 2 quarters = 120 sh. Detta vore 70 sh profit eller en extraprofit om 60 sh.
C ger vid samma utlägg 3 qrs. = 180 sh; totalprofit = 130 sh; extraprofit = 120 sh.
D ger 4 qrs. = 240 sh = 180 sh extraprofit.
Vi skulle då ha följande ordningsföljd:
| Tabell I. | |||||||||||||
| Jordtyp | Produkt | Kapital- utlägg |
Profit | Jordränta | |||||||||
| qrs. | sh. | qrs. | sh. | qrs. | sh. | ||||||||
| A | 1 | 60 | 50 | 1/6 | 10 | - | - | ||||||
| B | 2 | 120 | 50 | 1 | 1/6 | 70 | 1 | 60 | |||||
| C | 3 | 180 | 50 | 2 | 1/6 | 130 | 2 | 120 | |||||
| D | 4 | 240 | 50 | 3 | 1/6 | 190 | 3 | 180 | |||||
| Totalt: | 10 | 600 | 6 | 360 | |||||||||
Resp. jordräntorna var för D = 190 sh - 10 sh eller differensen mellan D och A; för C = 130 - 10 sh eller differensen mellan C och A; för B 70 sh - 10 sh eller differensen mellan B och A; och totala jordräntan för B, C. D = 6 qrs. = 360 sh, lika med summan av differensen mellan D och A, C och A, B och A.
Denna ordningsföljd, som representerar en given produkt i ett givet tillstånd kan lika väl betraktas abstrakt (och vi har redan angett grunderna till att detta också kan bli fallet i verkligheten) går i fallande ordningsföljd (från D till A, från fruktbarare till allt ofruktbarare jord) och i stigande ordningsföljd (från A till D, från relativt ofruktbar till allt fruktbarare jord), slutligen växlande, än fallande än stigande, t.ex. från D till C, från C till A, från A till B.
Processen vid en fallande ordningen var denna: priset per qr. stiger så småningom från t.ex. 15 sh till 60. Så snart de av D producerade 4 qrs. (varunder man kan tänka sig miljoner) inte längre räcker, steg vetepriset så mycket att den felande tillförseln från C kunde skaffas fram. D.v.s. priset måste ha stigit till 20 sh. per qr. Så snart vetepriset steg till 30 sh. per qr., kunde B, och så snart det steg till 60 kunde A tas i bruk, utan att det därvid använda kapitalet behövde nöja sig med en mindre profitkvot än 20%. Sålunda bildades en ränta för D, först om 5 sh per qr = 20 sh för de
4 qrs. som det producerar; sedan av 15 sh per qr = 60 sh, sedan av 45 sh per qr = 180 sh för 4 qrs.
Var profitkvoten för D ursprungligen likaledes = 20%, så var dess totalprofit på dessa 4 qrs också bara 10 sh, vilket emellertid representerade mer spannmål vid ett spannmålspris om 15 sh än vid det om 60 sh. Men då spannmålen ingår i arbetskraftens reproduktion och av varje qr en del måste ersätta arbetslön och en annan konstant kapital, så blev under denna förutsättning mervärdet högre, alltså även under för övrigt konstanta förhållanden profitkvoten. (Angående profitkvoten ska saken undersökas särskilt och mera i detalj.)
Var däremot ordningsföljden omvänd, om processen började från A, så steg först priset per qr över 60 sh så snart nytt åkerland måste tas i bruk; men då den nödvändiga tillförseln levererades från B, den nödiga tillförseln om 2 qrs, föll den åter till 60 sh, genom att B då producerade ett qr till 30 sh men sålde det till 60, emedan dess tillförsel nätt och jämt räckte till för att täcka efterfrågan. Så utbildades närmast en ränta om 60 sh för B och på samma vis för C och D; alltid förutsatt att ehuru de båda levererade varje qr till 20 och till 15 sh verkligt värde, marknadspriset stannar vid 60 sh, emedan tillförseln av det ena qr som A levererar liksom förut är nödvändigt för att tillgodose totalbehovet. I detta fall skulle stigande efterfrågan över det behov som först A, sedan A och B tillfredsställde, inte ha åstadkommit att B, C, D efter varandra kunde tas i bruk utan en allmän utvidgning av odlingsområde och att de mera fruktbara landområdena kanske först senare blev uppodlade.
I första ordningsföljden skulle med prisets tillväxt jordräntan stiga och profitkvoten avta. Detta avtagande kunde helt eller delvis avstanna; denna punkt ska senare närmare behandlas. Det får inte glömmas, att den allmänna profitkvoten inte är likformigt bestämd genom mervärdet i alla produktionssfärer. Det är inte profiten inom jordbruket som bestämmer industriprofiten utan tvärtom. Men detta behandlas senare.
I andra ordningsföljden förblev profitkvoten på det satsade kapitalet oförändrad. Mängden profit skulle representeras av mindre spannmål; men spannmålens relativa pris jämfört med andra varor skulle ha stigit. Skillnaden vore, att där en tillväxt av profiten försiggår skulle denna strömma till de kapitalistiska storarrendatorerna, men i stället för att visa sig som växande profit skulle den skiljas ut i form av jordränta. Spannmålspriset förblev emellertid under den givna förutsättningen oförändrat.
Utveckling och tillväxt av differentialräntan förblev desamma såväl vid konstanta som vid stigande priser och såväl vid kontinuerlig progress från sämre till bättre jord som vid kontinuerlig regress från bättre till sämre jord.
Hittills har vi antagit att 1) priset i den ena ordningsföljden stiger, i den andra förblir stationärt och att 2) man oavbrutet går från bättre till sämre eller omvänt från sämre till bättre jord.
Men låt oss anta, att spannmålsbehovet stiger från de ursprungliga 10 till 17 qrs., vidare att den sämsta jorden A uttränges av en annan jord A, som med produktionskostnad om 60 sh (50 sh kostnad + 10 sh för 20% profit) levererar 11/3 qr, vars produktionspris per qr alltså = 45 sh; eller att den gamla jorden A till följd av fortsatt rationell brukning har förbättrats eller trots konstanta kostnader brukats mer produktivt, t.ex. genom att man infört klöver etc. så att des produkt vid konstant kapitalinvestering stiger till 11/3 qr. Låt oss vidare anta, att jordtyperna B, C, D levererar samma produkt som tidigare men att nya jordslag, A', med en fruktbarhet som ligger mellan A och B kommit i bruk, vidare B', B'' med en fruktbarhet mellan B och C nyodlats; i detta fall skulle följande hända.
För det första: produktionspriset per qr vete eller dess reglerande marknadspris skulle falla från 60 till 45 sh, eller med 25%.
För det andra: samtidigt skulle man ha övergått från den fruktbarare till den ofruktbarare jorden och från mindre fruktbara till fruktbarare. Jorden A' är fruktbarare än A men ofruktbarare än de hittills brukade B, C, D; och B', B'' är fruktbarare än A, A' och B men ofruktbarare än C och D. Ordningsföljden skulle alltså ha gått kors och tvärs; men skulle inte ha gått över till absolut ofruktbarare jord jämfört med A utan till relativt ofruktbarare jämfört med de hittills fruktbaraste jordtyperna C och D. Man skulle å andra sidan inte ha övergått till absolut fruktbarare jord men till relativt fruktbarare jämfört med den hittills ofruktbaraste A, respektive A och B.
För det tredje: räntan på B skulle ha fallit; likaså räntan på C och D;
| Tabell II. | ||||||||||||||
| Jordtyp | Produkt | Kapital- utlägg |
Profit | Jordränta | Produktions- pris per qr. |
|||||||||
| qrs. | sh. | qrs. | sh. | qrs. | sh. | |||||||||
| A | 1 | 1/3 | 60 | 50 | 2/9 | 10 | - | - | 45 sh. | |||||
| A' | 1 | 2/3 | 75 | 50 | 5/9 | 25 | 1/3 | 15 | 36 sh. | |||||
| B | 2 | 90 | 50 | 8/9 | 40 | 2/3 | 30 | 30 sh. | ||||||
| B' | 2 | 1/3 | 105 | 50 | 1 | 2/9 | 55 | 1 | 45 | 255/7 sh. | ||||
| B'' | 2 | 2/3 | 120 | 50 | 1 | 5/9 | 70 | 1 | 1/3 | 60 | 221/2 sh. | |||
| C | 3 | 135 | 50 | 1 | 8/9 | 85 | 1 | 2/3 | 75 | 20 sh. | ||||
| D | 4 | 180 | 50 | 2 | 8/9 | 130 | 2 | 2/3 | 120 | 15 sh. | ||||
| Totalt: | 17 | 7 | 2/3 | 345 | ||||||||||
men totalräntan i spannmål skulle ha stigit från 6 qrs till 72/3; antalet brukade och räntebärande landområden hade tilltagit och produktmassan från 10 qrs till 17. Profiten skulle, om konstant för A, i spannmål uttryckt ha stigit; men profitkvoten själv hade kunnat stiga i och med det relativa mervärdet. I detta fall skulle på grund av att livsmedlen blivit billigare arbetslönen alltså investeringen i variabelt kapital, ha fallit, alltså även det totala utlägget. I pengar skulle totalräntan ha fallit från 360 sh till 345.
Vi ställer upp den nya ordningsföljden. (Tabell II.)
Hade slutligen jordtyperna A, B, C och D varit odlade som förut men deras avkastningsförmåga stegrats så att A i stället för 1 qr hade producerat 2, B i stället för 2 qrs hade producerat 4, så att alltså samma orsakerna hade inverkat olika på de olika jordarna, så skulle totalproduktionen ha stigit från 10 qrs till 23. Antar vi att efterfrågan till följd av befolkningsökning och prisminskning hade absorberat dessa 23 qrs så framgick följande resultat:
| Tabell III. | ||||||||||||||
| Jord- typ |
Produkt | Kapital- utlägg |
Produktions- pris per qr. |
Profit | Jordränta | |||||||||
| qrs. | sh. | qrs. | sh. | qrs. | sh. | |||||||||
| A | 2 | 60 | 50 | 30 | 1/3 | 10 | 0 | 0 | ||||||
| B | 4 | 120 | 50 | 15 | 21/3 | 70 | 2 | 60 | ||||||
| C | 7 | 210 | 50 | 81/7 | 51/3 | 160 | 5 | 150 | ||||||
| D | 10 | 300 | 50 | 6 | 81/3 | 250 | 8 | 240 | ||||||
| Totalt: | 23 | 15 | 450 | |||||||||||
Talförhållandena är här, som i de övriga tabellerna godtyckliga, men antagandena är genomgående rationella.
Det första och viktigaste antagandet är, att förbättringen i jordbruket inte verkar likformigt på de olika jordarna och här har större effekt på de bästa jordtyperna C och D än på A och B. Erfarenheten har visat, att det i regel förhåller sig så, även om det motsatta kan vara fallet. Verkade förbättringen mer på den sämre marken än på den bättre, så skulle räntan på den senare ha fallit i stället för att stiga. I tabellen har emellertid med den absoluta tillväxten av alla jordslags fruktbarhet också förutsatts en tillväxt av den högre relativa fruktbarheten hos de bättre jordtyperna C och D, därmed tillväxt av produktens differens vid lika kapitalinvestering och därmed tillväxt av differentialräntan.
Den andra förutsättningen är, att totalbehovet håller jämna steg med den växande totalprodukten. För det första behöver man inte tänka sig att tillväxten kommer plötsligt utan småningom tills ordningsföljden III har uppnåtts. För det andra är det en felaktig föreställning, att konsumtionen av nödvändiga livsmedel inte växer när de blir billigare. Avskaffandet av spannmålslagarna [17] i England (se Newman) [99]. Har bevisat motsatsen, och den felaktiga föreställningen har uppstått bara därför att stora och plötsliga olikheter i skördarna, som endast beror på väderleken, framkallar oproportionerligt fallande eller oproportionerligt stigande spannmålspriser. Om ett sådant kortvarigt och plötsligt förbilligande inte får tid att utöva sin fulla verkan så att konsumtionen utvidgas, så gäller motsatsen, där förbilligandet är ett resultat av att det reglerande produktionspriset sjunker, alltså är varaktigt. För det tredje: en del av spannmålen kan konsumeras som brännvin eller öl, och en stigande konsumtion av dessa bägge artiklar är ingalunda bunden inom trånga gränser. För det fjärde beror det dels på befolkningens tillväxt, dels på om landet är spannmålsexporterande, vilket England var ännu efter mitten av 1700-talet, så att behovet inte regleras enbart av gränserna för den nationella konsumtionen. Slutligen kan ökning och förbilligande av veteproduktionen ha den följden, att vete i stället för råg eller havre blir huvudnäringsmedel för folkets stora massa och alltså marknaden redan därigenom växer liksom vid avtagande produkt och stigande pris det motsatta fallet kan inträda. - Under dessa förutsättningar och vid de antagna talförhållandena ger alltså tabell III det resultatet, att priset per qr. faller från 60 till 30 sh, alltså med 50%, att produktionen jämförd med tabell I växer från 10 till 23 qrs, alltså med 130%; att räntan förblir stationär på jorden B, höjes med 25% på C och med 331/3% på D, och att totalräntan stiger från 18 till 221/2 £, alltså med 25%.
Av jämförelsen mellan de tre tabellerna (av vilka serien I tages dubbelt, så att den stiger från A till D och sjunker från D till A) vilka antingen kan uppskattas som givna stadier i ett givet samhällstillstånd - t.ex. vid sidan av varandra i tre olika länder - eller som på varandra följande olika tidsavsnitt av ett och samma lands utveckling, framgår:
1. Att serien, då den är färdig - vilken utvecklingsgång den än genomgått - alltid uppträder som fallande; ty vid betraktandet av jordräntan kommer man alltid först att utgå från den mark som avkastar maximal ränta och komma sist till den som inte avkastar någon.
2. Produktionspriset på den sämsta marken, den som inte bär någon jordränta, är alltid det reglerande marknadspriset, även om detta i tabell I förblir oförändrat när det förekommer i en stigande serie endast genom att allt bättre jord odlas. I detta fall är priset på den spannmål som produceras på den bästa jorden såtillvida reglerande som dess kvantitet är avgörande för hur länge jorden A förblir reglerande. Skulle B, C, D producera Över behovet, så upphörde A att vara reglerande. Detta föresvävar Storch [100], då han gör den bästa jordtypen till reglerande. På detta sätt reglerar det amerikanska spannmålspriset det engelska.
3. Differentialräntan uppstår ur den skillnad i jordarnas naturliga fruktbarhet, som är given för varje stadium av jordbrukets utveckling (här bortsett från belägenhet), med andra ord alltså ur det begränsade omfånget av de bästa landområdena och den omständigheten att lika kapital måste investeras på olika typer av jord, vilka alltså för samma kapital avkastar olika produkt.
4. Differentialräntas existens och en graderad differentialränta kan framgå lika väl i en nedåtgående serie genom att gå från bättre mark till sämre som omvänt från sämre till bättre eller kors och tvärs i växlande riktning. (Serien I kan bildas genom att gå från D till A lika väl som från A till D. Serie II omfattar rörelser av båda slagen.)
5. Beroende på hur den bildas kan differentialräntan utvecklas vid stationärt, stigande och fallande pris på jordprodukten. Vid fallande pris kan totalprodukten och totalräntan stiga och jordränta bildas på jordområden som dittills inte givit sådan, även om den sämsta jorden A blivit utträngd av den bättre eller själv blivit bättre, och även jordräntan sjunker på andra, bättre och t.o.m. de bästa jordarna (tabell II); denna process kan också vara förenad med ett fall i totalräntan (i pengar). Slutligen kan vid prisfall beroende på en allmänt förbättrad kultivering, så att produkten och produktionspriset för den sämsta jorden sjunker, jordräntan på en del av de bättre jordtyperna förbli konstant eller sjunka men växa på de bästa jordarna. Differentialräntan för varje jordtyp, jämförd med den sämsta jorden, hänger visserligen på priset t.ex. per qr vete, om differensen i produktkvantitet är given. Men om priset är givet, hänger den på storleken i differens hos produktmängden och om vid stigande absolut fruktbarhet hos all jord den för de bättre jordtyperna stiger relativt mer än för de sämre, då växer därmed också storleken av denna differens. Så är (tabell I) vid ett pris av 60 sh jordräntan på D bestämd genom dess differentiella produkt i jämförelse med A, alltså genom överskottet av 3 qrs; räntan är därför = 3 × 60 = 180 sh. Men i tabell III, där priset = 30 sh, är den bestämd genom kvantiteten överskottsprodukt från D utöver A = 8 qrs; men 8 × 30 = 240 sh.
Härmed bortfaller den första felaktiga förutsättningen för differentialräntan som råder ännu hos West, Malthus, Ricardo, nämligen att den nödvändigtvis förutsätter en ordning där man går till allt sämre jord eller att jordbrukets fruktbarhet oavbrutet avtar [101]. Differentialräntan kan, som vi har sett, bildas vid övergång till allt bättre jord; den kan existera om en bättre jord i stället för den tidigare sämre intar den lägsta platsen; den kan vara förbunden med stigande framsteg i jordbruket. Dess betingelse är endast jordarnas olikhet. Såvida utvecklingen av produktiviteten kommer i betraktande, förutsätter den att en stegring i totalarealens absoluta fruktbarhet inte upphäver denna olikhet utan antingen ökar den, låter den förbli stationär eller bara reducerar den.
I England rådde trots fallande pris på guld eller silver från början till mitten av 1700-talet oupphörligt sjunkande spannmålspriser vid sidan av samtidigt (om perioden betraktas i sin helhet) tillväxt av jordränta, den totala jordräntan, den odlade jordens omfång, jordbruksproduktion och befolkning. Detta motsvarar tabell I kombinerad med tabell II i stigande serie men så att den sämsta jorden A antingen blir förbättrad eller utslagen från spannmålsodlingen, vilket dock inte betyder, att den inte begagnas till andra lantbruks- eller industriella ändamål.
Från början av 1800-talet (datum ska närmare preciseras) till 1815 stegrades oupphörligt spannmålspriserna med ständig tillväxt av jordränta, hela räntebeloppet, arealen odlad jord, jordbruksproduktion och befolkning. Detta motsvarar tabell I i nedåtgående serie (här ska källor angående odlingen av sämre jordområden under denna tid citeras).
På Pettys och Davenants tid kom klagomål från lantbefolkning och jordägare över förbättringar och nyodlingar; fallande jordränta på de bättre jordarna, stegring av totalräntan genom att den räntebärande marken utvidgades.
(Till dessa tre punkter ska ytterligare citat senare anföras; likaså angående differensen i fruktbarhet mellan olika, odlade delar av marken i ett land.)
Angående differentialräntan i allmänhet måste det noteras, att marknadsvärdet alltid står över det totala produktionspriset för den totala produktkvantiteten. Låt oss t.ex. ta tabell I. De 10 qrs totalprodukt säljas till 600 sh, emedan marknadspriset bestämmes genom produktionspriset för A, som utgör 60 sh per qr. Men det verkliga produktionspriset är:
| A | 1 qr | = | 60 sh | 1 qr | = | 60 sh | |
| B | 2 qrs | = | 60 sh | 1 qr | = | 30 sh | |
| C | 3 qrs | = | 60 sh | 1 qr | = | 20 sh | |
| D | 4 qrs | = | 60 sh | 1 qr | = | 15 sh | |
| 10 qrs | = | 240 sh | genomsnitt | 1 qr | = | 24 sh | |
Det verkliga produktionspriset för de 10 qrs är 240 sh: de säljas till 600, 250% för dyrt. Det verkliga genomsnittspriset för 1 qr är 24 sh; marknadspriset 60 sh, likaledes 250% för dyrt.
Detta är bestämningen genom marknadsvärdet som det hävdar sig medelst konkurrensen på basen av det kapitalistiska produktionssättet; den åstadkommer ett falskt samhälleligt värde. Detta är ett resultat av lagen för marknadsvärdet, som jordprodukterna är underkastade. Bestämningen av produkternas marknadsvärde, alltså även jordprodukternas, är en samhällelig akt, trots att den är samhälleligt omedveten och oavsiktligt fullbordad, som med nödvändighet beror på produktens bytesvärde, inte på jorden och differenserna i dess fruktbarhet. Tänker man sig den kapitalistiska formen av samhället upphävd och samhället organiserat som medveten och planmässig organisation, så representerade de 10 qrs en kvantitet självständig arbetstid lika med den som innefattas i 240 sh. Samhället skulle alltså inte köpa denna jordprodukt till det 21/2 dubbla av den verkliga arbetstid som finns däri; grundvalen för en jordägarklass föll därmed bort. Detta skulle få samma verkan som ett förbilligande av produkten med samma belopp genom import. Lika riktigt som det därför är att säga, att - med det nuvarande produktionssättet bibehållet men förutsatt att differentialräntan tillfaller staten - priserna för jordens produkter vid i övrigt lika förhållanden skulle vara desamma, lika falskt är det att säga, att värdet av produkterna blev detsamma om den kapitalistiska produktionen ersattes av en samhällelig organisation. Genom lika marknadspris för varor av samma art hävdar sig värdets samhälleliga karaktär på basen av det kapitalistiska produktionssättet och allmänt den på varuutbyte mellan enskilda beroende produktionen. Vad samhället, betraktat som konsument, betalar för mycket för jordprodukterna, vilket utgör ett minus i realiserandet av dess arbetstid i agrikulturell produktion, bildar nu ett plus för en del av samhället, jordägarna.
En andra omständighet, viktig för det som behandlas under II i nästa kapitel är följande:
Det är inte bara fråga om jordränta per acre eller per hektar, överhuvud om skillnaden mellan produktionspris och marknadspris eller mellan individuellt och allmänt produktionspris per acre, utan det är också en fråga om hur många acres av varje jordtyp som odlas. Betydelsen ligger här i första hand på storleken av räntesumman, d.v.s. totalräntan av hela den odlade arealen; men det tjänar oss samtidigt som övergång till en undersökning av stegringen i jordräntekvoten, ehuru varken priser stiger eller skillnaderna i olika jordtypers relativa fruktbarhet ökar om priserna sjunker. Vi hade ovan:
| Tabell I. | |||||||
| Jordtyp | Acre | Produktions- kostnad |
Produkt | Spannmåls- ränta |
Penning- ränta |
||
| A | 1 | 3 £ | 1 | qr. | 0 qr. | 0 | |
| B | 1 | 3 £ | 2 | qrs. | 1 qr. | 3 | £ |
| C | 1 | 3 £ | 3 | qrs. | 2 qrs. | 6 | £ |
| D | 1 | 3 £ | 4 | qrs. | 3 qrs. | 9 | £ |
| Summa: | 4 acres | 10 | qrs. | 6 qrs. | 18 | £ | |
Antar vi nu, att antalet odlade acres fördubblas i varje klass, så har vi:
| Tabell I a. | ||||||||
| Jordtyp | Acre | Produktions- kostnad |
Produkt | Spannmåls- ränta |
Penning- ränta |
|||
| A | 2 | 6 £ | 2 | qrs. | 0 | 0 | ||
| B | 2 | 6 £ | 4 | qrs. | 2 | qrs. | 6 | £ |
| C | 2 | 6 £ | 6 | qrs. | 4 | qrs. | 12 | £ |
| D | 2 | 6 £ | 8 | qrs. | 6 | qrs. | 18 | £ |
| Summa: | 8 acres | 20 | qrs. | 12 | qrs. | 36 | £ | |
Vi antar ytterligare två fall, det första, att produktionen utvidgas på de båda sämsta jordtyperna, alltså som följer:
| Tabell I b. | |||||||||||
| Jordtyp | Acres | Produktion per acres |
Totala kostnader |
Produkt | Spannmåls- ränta |
Penning- ränta |
|||||
| A | 4 | 3 £ | 12 | £ | 4 | qrs. | 0 | 0 | |||
| B | 4 | 3 £ | 12 | £ | 8 | qrs. | 4 | qrs. | 12 | £ | |
| C | 2 | 3 £ | 6 | £ | 6 | qrs. | 4 | qrs. | 12 | £ | |
| D | 2 | 3 £ | 6 | £ | 8 | qrs. | 6 | qrs. | 18 | £ | |
| Summa: | 12 | acres | 36 | £ | 26 | qrs. | 14 | qrs. | 42 | £ | |
Och slutligen olika utvidgning av produktionen och det odlade området för alla de fyra jordtyperna:
| Tabell I c. | |||||||||||
| Jordtyp | Acres | Produktion per acres |
Totala kostnader |
Produkt | Spannmåls- ränta |
Penning- ränta |
|||||
| A | 1 | 3 £ | 3 | £ | 1 | qr. | 0 | 0 | |||
| B | 2 | 3 £ | 6 | £ | 4 | qrs. | 2 | qrs. | 6 | £ | |
| C | 5 | 3 £ | 15 | £ | 15 | qrs. | 10 | qrs. | 30 | £ | |
| D | 4 | 3 £ | 12 | £ | 16 | qrs. | 12 | qrs. | 36 | £ | |
| Summa: | 12 | acres | 36 | £ | 36 | qrs. | 24 | qrs. | 72 | £ | |
Närmast förblir i alla dessa fall I, I a, I b, I c jordräntan per acre densamma; ty i själva verket har resultatet av samma investering av kapital per acre på samma typ av jord förblivit oförändrat; förutsatt är endast vad som i varje land i varje givet ögonblick gäller, nämligen att de olika jordtyperna i bestämda proportioner ingår i den totala odlade jorden; och vad som i två länder jämförda med varandra eller i samma land vid olika tidpunkt ständigt är fallet, nämligen att totalarealen fördelar sig dem emellan i växlande proportioner.
Jämför vi I a med I, så ser vi, att om för de fyra typerna av landområden odlingen växer i samma proportion, totalproduktionen fördubblas med fördubblingen av odlade acres och att detsamma gäller för spannmåls- och penningräntan.
Men jämför vi I b och I c efter varandra med I, så sker i båda fallen en tredubbling av den markareal som odlas. Den stiger i båda fallen från 4 acres till 12, men i I b tar typ A och B, av vilka A inte bär någon jordränta och B den minsta differentialräntan, den mest betydande andelen av tillväxten, nämligen så att av 8 nyodlade acres faller 3 på vardera, tillsammans 6, på A och B, medan bara 1 på vardera, tillsammans 2, faller på C och D. Med andra ord: 3/4 av tillväxten faller på A och B och bara 1/4 på C och D. Detta förutsatt motsvarar i I b jämfört med I den tredubblade omfattningen av odlingen inte någon tredubblad produkt, ty produktionen stiger från 10, inte till 30, utan bara till 26. Å andra sidan, då en betydande del av tillväxten skedde på A som inte avkastar någon ränta och av tillväxten på de bättre jordområdena huvuddelen faller på klass B, stiger spannmålsräntan bara från 6 till 14 qrs. och penningräntan från 18 till 42 £.
Jämför vi däremot I c med I, där jord som ingen ränta betalar inte alls växer i omfång, den som ger minimalränta bara svagt, medan huvudtillväxten faller på C och D, så finner vi att med den tredubblade odlade jordarealen produktionen har stigit från 10 till 36 qrs., alltså till mer än det tredubbla; spannmålsräntan från 6 till 24 eller det fyrdubbla; och likaså penningräntan från 18 till 72 £.
I alla dessa fall förblir enligt sakens natur jordproduktens pris stationärt; i alla fall växer totalräntesumman med den utvidgade odlingen, såvida den inte utvidgas uteslutande på den sämsta marken, som ingen ränta betalar. Men detta växande varierar. Gäller denna utvidgning de bättre jordtyperna och produktmassan alltså inte bara växer i proportion till den ökade arealen utan snabbare, växer spannmåls- och penningräntan. Gäller utvidgningen företrädesvis den sämsta jorden och de närmast denna stående jordtyperna (varvid förutsatts att den sämsta marken är en konstant klass) stiger totalräntesumman inte i proportion till utökningen av odlingen. Är två landområden alltså givna, där marken A, som inte avkastar någon ränta, är av samma beskaffenhet, så står räntesumman i omvänd proportion till den alikvota del som den sämsta jorden och de mindre goda jordtyperna utgöra i den odlade jordens total areal och därmed även i omvänd proportion till produktmassan vid lika kapitalinvestering på lika stora totalytor. Proportionen mellan kvantiteten av den sämsta brukade jorden och av den bättre inom ett lands totala markareal inverkar alltså på totalräntesumman omvänt mot den inverkan som förhållandet mellan kvaliteten A, den sämsta odlade jorden, och den bättres och bästas har på räntan per acre och därmed vid i övrigt lika förhållanden också på räntesumman. En förväxling av dessa båda moment har gett anledning till allehanda felaktiga inpass gentemot differentialräntan.
Den totala jordräntesumman växer alltså genom själva utbredningen av odlingen och genom den därmed förbundna allt mer utvidgade användningen av kapital och arbete.
Men den viktigaste punkten är denna: även om enligt förutsättningen proportionen mellan jordräntor på de olika jordtyperna per acre räknat förblir densamma och därmed även räntekvoten betraktad med hänsyn till det för varje acre satsade kapitalet, så visar sig följande: jämför vi I a med I - det fall då antalet odlade acres ökats proportionellt och likaså kapitalinvesteringen på dem - så finner vi, att liksom totalproduktionen växt proportionellt till den utökade odlade arealen, det vill säga bägge fördubblats, så är detsamma fallet med räntesumman. Den har stigit från 18 till 36 £ alldeles som antalet acres från 4 till 8.
Ser vi på totalarealen om 4 acres, så utgjorde totalräntesumman på denna 18 £, alltså genomsnittsräntan inberäknat den jord som inte bär någon ränta 41/2 £. Så kunde t.ex. en jordägare som ägde alla 4 acres räkna; och så blir genomsnittsjordräntan för ett helt land statistiskt beräknat. Totalräntesumman om 18 £ uppkommer vid användning av ett kapital om 10 £. Förhållandet mellan dessa bägge tal kallar vi jördräntekvoten; här alltså 180%.
Samma jordräntekvot uppkommer vid I a, där 8 i stället för 4 acres är odlade, men alla jordtyper i samma proportion deltagit i tillväxten. Totalräntesumman om 36 £ ger vid 8 acres och 20 £ investerat kapital en genomsnittsjordränta av 41/2 £ per acre och en jordräntekvot om 180%.
Betraktar vi däremot I b, där tillväxten huvudsakligen skett på de båda sämre jordtyperna, så har vi en jordränta om 42 £ på 12 acres, alltså en genomsnittsränta om 31/2 £ per acre. Det investerade totalkapitalet är 30 £, alltså jordräntekvoten = 140%. Genomsnittsjordräntan per acre har alltså avtagit med 1 £ och räntekvoten fallit från 180 till 140%. Här försiggår alltså vid en tillväxt av totalräntesumman från 18 £ till 42 £ en sänkning av genomsnittsräntan, beräknad såväl per acre som per kapital liksom produktionen växer men inte proportionellt. Detta försiggår, ehuru räntan på alla jordtyper såväl per acre som per investerat kapital förblir densamma. Detta försiggår, emedan 3/4 av tillväxten sker på jorden A som inte bär någon ränta och på jorden B som bara bär minimiränta.
Hade i fallet I b totalutvidgningen skett bara på jorden A, så hade vi 9 acres på A, 1 på B och 1 på C och 1 på D. Totalräntesumman vore som förut 18 £, genomsnittsjordräntan per acre på de 12 acres alltså 11/2 £; och 18 £ jordränta på 30 £ investerat kapital, alltså en jordräntekvot på 60%. Medelräntan beräknad såväl per acre som på investerat kapital skulle starkt ha avtagit, medan den totala jordräntesumman inte skulle ha växt.
Låt oss slutligen jämföra I c med I och I b. Jämfört med I har jordarealen tredubblats och likaså det investerade kapitalet. Totala jordräntesumman är 72 £ på 12 acres, alltså 6 £ per acre gentemot 41/2 £ i fall I. Räntekvoten på det investerade kapitalet (72 £: 30 £) är 240% i stället för 180%. Totalprodukten har stigit från 10 till 36 qrs.
Jämfört med I b, där totalantalet odlade acres, det investerade kapitalet och differenserna mellan de odlade jordtyperna är desamma men fördelningen en annan, är produkten 36 qrs. i stället för 26 qrs., genomsnittsjordräntan per acre 6 £ i stället för 31/2 och jordräntekvoten med avseende på det investerade lika stora totalkapitalet 240% i stället för 140%.
Antingen vi betraktar de olika fallen i tabell I a, I b och I c som samtidigt bredvid varandra bestående tillstånd i olika länder eller som successiva tillstånd i samma land, framgår ur denna framställning följande: När spannmålspriset är stationärt därför att avkastningen av den sämsta ej räntebärande jorden är konstant; när differensen i fruktbarhet hos de skilda brukade jordtyperna är konstant, därmed vid lika stor respektive produkt av lika stor kapitalinvestering på lika alikvota delar (acres) av de inom varje jordtyp brukade arealerna; därmed vid konstant förhållande mellan lordräntorna per acre för varje jordtyp och vid lika jordräntekvot vid det i varje arealdel av samma slag investerade kapitalet: För det första växer jordräntesumman ständigt med utvidgningen av den odlade arealen och därför med ökad kapitalinvestering med undantag för det fall då hela tillväxten kommer på den ej räntebärande jorden. För det andra kan såväl genomsnittsräntan per acre (totalräntesumman dividerad med totalantalet odlade acres) variera mycket betydligt; och det för bäggedera i samma riktning men sinsemellan åter i olika proportioner. Lämnar man utom räkningen det fall då tillväxten bara försiggår på den räntelösa jorden A, så ger det sig själv, att genomsnittsräntan per acre och genomsnittsjordräntekvoten hänger på de proportionella andelar, som de olika jordtyperna utgör av den odlade totalarealen; eller, vilket kommer på ett ut, av det investerade totalkapitalets fördelning på jordtyper av olika fruktbarhet. Om mycket eller litet jord är odlad och därför (med undantag för det fall, då tillväxten bara kommer på A) totala jordräntesumman är större eller mindre, förblir dock genomsnittsjordräntan per acre eller genomsnittsjordräntekvoten på det investerade kapitalet densamma, så länge proportionerna av de skilda jordtypernas andel i totalarealen förblir konstanta. Trots stegringen och t.o.m. den betydande stegringen av totalräntesumman som sker med utvidgningen av odlingen och växande kapitalinvestering, sjunker genomsnittsjordräntan per acre och genomsnittsjordräntekvoten per kapital, om utvidgningen av den ej räntebärande jorden och den som bara bär en ringa differentialränta växer mera än de utvidgade bättre jordar som avkastar den bättre, högre räntan. Omvänt stiger genomsnittsräntan per acre och genomsnittsräntekvoten per kapital i den mån som de bättre landområdena utgör en relativt större andel i totalarealen och därmed relativt mer kapitalinvestering faller på dessa.
Betraktar man alltså genomsnittsjordräntan per acre eller hektar av den totala odlade jorden som i allmänhet sker i statistiska verk, så att man antingen jämför olika länder under samma period eller olika perioder i samma land, så ser man att genomsnittsnivån för jordräntan per acre och därmed den totala räntesumman i vissa proportioner (ehuru för ingen del identiska utan snarare snabbare framåtskridande) motsvarar den absoluta, inte den relativa, fruktbarheten som jordbruket har i ett land, d.v.s. produktmängden som det genomsnittligt levererar på en viss areal. Ty ju större andel av totalarealen de bättre jordtyperna utgör, desto större är produktmängden vid lika kapitalinvestering och på lika stor areal; och desto större är genomsnittsjordräntan per acre. Omvänt för det motsatta fallet. Sålunda tycks jordräntan inte vara bestämd av proportionen differentiell fruktbarhet utan av den absoluta fruktbarheten och därmed lagen om differentialräntan upphävd. Av detta skäl har man bestridit vissa fenomen eller också försöker man förklara dem genom icke existerande skillnader i de genomsnittliga spannmålspriserna och de odlade landområdenas differentiella fruktbarhet. Fenomen, som helt enkelt har sin grund däri, att proportionen total jordränta i förhållande till totalarealen odlad jord eller till det i jorden investerade kapitalet - så länge den ej räntebärande jordens fruktbarhet och därmed produktionspriser samt differens mellan de olika jordtyperna är oförändrad - inte bara är bestämd genom jordräntan per acre eller genom jordräntekvoten per kapital utan lika mycket genom det proportionella antalet acres av varje jordtyp av hela den odlade arealen. Eller, vilket kommer på ett ut, genom det investerade totalkapitalets fördelning mellan de olika jordtyperna. Egendomligt nog har denna omständighet hittills alldeles förbisetts. I varje fall visar det sig, och detta är viktigt för vår fortsatta analys, att den relativa nivån av genomsnittsräntan per acre och genomsnittsräntekvoten eller totalräntans summa i förhållande till det i jorden investerade totalkapitalet kan stiga eller falla vid konstanta priser, konstant differens i de odlade landområdenas fruktbarhet och konstant jordränta per acre, respektive räntekvot för det per acre investerade kapitalet i varje jordklass som verkligen bär jordränta, respektive för allt kapital som bär verklig jordränta, genom enbart en extensiv utvidgning av odlingen.
Följande tillägg måste göras avseende den under I studerade formen av differentialränta, det har delvis även relevans för II.
För det första: Vi har sett hur den genomsnittliga jordräntekvoten per kapital kan stiga vid utvidgad odling, om priserna är stationära och den relativa fruktbarheten för de odlade områdena konstant. Så snart all mark i ett land har uppdelats, kapitalinvestering i jord, odling och befolkning har nått en viss nivå - omständigheter som alla är förutsatta, så snart det kapitalistiska produktionssättet blir förhärskande och även bemäktigar sig jordbruket - bestämmes priset för den icke odlade jorden av olika kvaliteter (endast differentialränta förutsatt) genom priset för odlade landområden av lika bonitet och likvärdigt läge. Priset är detsamma - efter avdrag för uppodlingskostnader - ehuru denna mark inte bär någon ränta. Jordpriset är visserligen ingenting annat än kapitaliserad jordränta. Men även när det gäller odlade landområden betalas i priset endast framtida jordräntor, t.ex. 20 års räntor förutbetalade på en gång, om den ordinära räntefoten är 5%. Så snart jord säljes, säljes den som räntebärande. Och jordräntans prospektiva karaktär (här betraktad som en produkt av jorden, vilket den är endast till skenet) skiljer inte den ouppodlade jorden från den odlade. Priset för ouppodlade landområden liksom deras jordränta, som priset representerar i sammandragen form, är rent illusoriskt så länge landområdena inte verkligen användas. Men det är sålunda i förväg bestämt och realiseras så snart det finns köpare. Om därför den verkliga genomsnittsjordräntan i ett land är bestämd genom dess verkliga genomsnittliga årliga jordräntesumma och dess förhållande till den totala odlade arealen, så är priset för den icke odlade markandelen bestämt genom priset för den odlade, och är därför bara en reflex av kapitalinvesteringen och dess resultat i de odlade landområdena. Då med undantag för den sämsta marken alla jordtyper bär ränta (och denna ränta, som vi ska se under II stiger med kapitalmängd och däremot svarande intensitet i odlingen) utbildas det nominella priset för de icke odlade markarealerna, och de blir sålunda till en vara, en källa till rikedom för sina ägare. Detta förklarar också varför markpriset växer för hela området, även det icke odlade. (Opdyke.) Jordspekulationen t.ex. i Förenta staterna beror enbart på denna reflex, som kapital och arbete kastar på den obrukade marken.
För det andra. I det allmänna utvidgandet av den odlade jorden går man antingen över till sämre jord eller i olika variationer till givna jordtyper allteftersom de är tillgängliga. En övergång till sämre mark sker naturligtvis aldrig av fritt val utan kan - kapitalistisk produktionssätt förutsatt - bara vara en följd av stigande priser och vid varje produktionssätt endast en följd av nödvändigheten. Detta dock inte obetingat. Dålig jord kan odlas före relativt bättre på grund av läget, vilket vid all utbredning av odlingen i unga länder är avgörande; men också därför att, även om marken inom ett visst område i det stora hela är bördig, ändå om man ser i detalj bättre och sämre jord är blandade med varandra och den sämre jorden redan på grund av sitt sammanhang med den bättre måste uppodlas. Bildar den sämre jorden enklaver i den bättre, så får den med den bättre jorden fördel i läge gentemot fruktbarare land, som inte står i förbindelse med jord som redan är odlad eller som blir det.
Så var staten Michigan i U.S.A. en av de första väststaterna som blev spannmålsutförande. Dess jord är på det hela taget mager, men dess grannskap till staten New York och transportmöjligheterna på sjöarna och Erie-kanalen gav den till en början företräde framför de av naturen fruktbarare längre västerut belägna staterna. Exemplet med denna stat i jämförelse med staten New York visar oss även övergången från bättre till sämre jord. Jorden i staten New York, särskilt den västliga delen, är ojämförligt fruktbarare och lämplig för veteodling. Men rovdrift utarmade denna fruktbara jord och nu framträdde Michigans jord som fruktbarare.
"1836 skeppades vetemjöl till Buffalo avsett för västern huvudsakligen från veteregionen i New York och Övre Kanada. För närvarande, efter blott 12 år, föras oerhörda förråd av vete och mjöl från västern längs Eriesjön, och skeppas på Eriekanalen till Buffalo och den närbelägna hamnen Blackrock österut ... Effekten av denna stora export av vete och mjöl, som fick en onaturlig stimulans genom den europeiska hungersnöden 1847 ... har blivit att vetet blev billigare i västra New York och veteodlingen mindre inbringande. Detta föranledde farmare i New York att slå sig mera på boskapsskötsel och mejerihantering, fruktodling etc. Odlingsgrenar i vilka enligt deras åsikter de nordvästra områdena inte skulle vara i stånd att direkt konkurrera med dem." (J. W. Johnston, Notes on North America. London 1851. I., s. 222, 223.)
För det tredje. Det är en falsk förutsättning, att jorden i kolonier och överhuvud taget i nya länder, som kan exportera spannmål till billigare priser, därför nödvändigtvis har större naturlig fruktbarhet. Spannmålen säljes i sådana fall inte bara under sitt värde utan under sitt produktionspris, nämligen under det av genomsnittsprofitkvoten i de äldre länderna bestämda produktionspriset.
Om vi som Johnston säger (s. 223)
"är vana att med dessa nya stater från vilka så stor tillförsel av vete årligen kommer till Buffalo, förknippa föreställningen om stor naturlig fruktbarhet och ändlösa områden av rik jord,"
så beror detta närmast på ekonomiska förhållanden. Hela befolkningen i ett sådant land som t.ex. Michigan är till en början nästan uteslutande sysselsatt med lantbruk och särskilt med dess massprodukter, som den bara kan byta mot industrivaror och tropiska produkter. Dess hela överskottsprodukt framträder därför i formen av spannmål. Detta skiljer från början de kolonialstater som grundats på den moderna världsmarknadens grundval från tidigare kolonialstater speciellt de under antiken. Genom världsmarknaden erhåller de färdiga produkter, som de under andra förhållanden måste skapa själva, kläder, verktyg etc. Bara på en sådan grundval kunde sydstaterna i unionen göra bomull till sin huvudprodukt. Arbetsdelningen på världsmarknaden tillåter dem detta. Om de därför med hänsyn till att de är nybildade och har en relativt liten befolkning ser ut att producera en mycket stor överskottsprodukt, så är detta inte beroende på att deras jord eller deras arbete är så särskilt fruktbart utan på den ensidiga formen av deras arbete och därmed av den överskottsprodukt i vilken detta visar sig. Vidare har även åkerjord som relativt sett är mindre fruktbar men som först nyligen tagits i bruk och ännu är oberörd av odlingen, när de klimatiska förhållandena inte är helt ogynnsamma, åtminstone i de övre skikten så mycket lättlösliga växtnäringsämnen upplagrade, att den för en längre tid ger skördar utan gödsling och detta redan vid en ytlig bearbetning. I fråga om de egentliga prärierna tillkommer det, att de knappast kräver några som helst kultiveringskostnader utan av naturen är brukningsbara.[124a*] I mindre fruktbara områden av detta slag uppstår överskottet inte genom markens höga fruktbarhet, alltså genom avkastning per acre, utan genom mängden acres som kan brukas helt ytligt, då denna mark inte kostar brukaren något eller jämfört med äldre länder bara försvinnande litet. T.ex. där Metayeravtal [M] existerar, som i vissa delar av New York, Michigan, Kanada etc. En familj brukar ytligt t.ex. 100 acres, och fastän produkten per acre inte är stor ger det på 100 acres ett betydande överskott till försäljning. Därtill kommer ytterligare den nästan kostnadsfria boskapsskötseln på naturliga ängar utan några anlagda gräsbeten. Vad som här avgör är inte kvaliteten utan kvantiteten av jorden. Möjligheten till en sådan ytlig brukning är naturligtvis mer eller mindre raskt uttömd i omvänt förhållande till den nya marken fruktbarhet och i direkt förhållande till exporten av dess, produkt.
"Ändå kommer ett sådant land att ge utmärkta första skördar t.o.m. av vete; den som utnyttjar marken i första hand kommer att sända ett rikligt överskott av vete till marknaden" (a.a., s. 224).
I länder med äldre kultur gör egendomsförhållandena sådan extensiv hushållning omöjlig genom att den odlade markens pris bestämmer priset på den ouppodlade.
Att för den skull varken denna mark måste vara mycket fruktbar, som Ricardo föreställer sig, eller att bara jordtyper som är lika fruktbara odlas, inser man av följande: I staten Michigan besåddes 1848 med vete 465.900 acres och producerades 4.739.300 bushels eller i genomsnitt 101/5 bushel per acre; detta ger efter avdrag av utsäde mindre än 9 bushels per acre. Av statens 29 counties producerade 2 i genomsnitt 7 bushels, 3-8, 2-9, 7-10, 6-11, 3-12, 4-13 bushels och bara en 16 och en annan 18 bushels per acre (a.a., s. 225).
I praktiken sammanfaller högre fruktbarhet med högre kapacitet att direkt utnyttja denna fruktbarhet. Detta utnyttjande kan i fråga om en av naturen mager jord vara större än i fråga om en av naturen bördig; men det är den typ av jord som kolonisten närmast kan och i brist på kapital måste utnyttja.
Slutligen: utvidgning av odlingen till större markarealer - bortsett från det just behandlade fallet då man måste ta sin tillflykt till sämre jord än den dittills brukade - på den skilda jordtyperna från A till D, alltså t.ex. odling av större ytor av B och C, förutsätter ingalunda att spannmålspriserna först har stigit, lika litet som den årligen försiggående utvidgningen av t.ex. bomullsspinnerier kräver att garnpriserna oupphörligt stiger. Även om betydande stegring av marknadspriserna eller deras fall inverkar på produktionens omfång, så finns dock bortsett från detta även vid genomsnittspriser, vars läge varken har en hämmande eller osedvanligt stimulerande effekt på produktionen, i jordbruket (liksom i alla andra produktionsgrenar vilka drivas kapitalistiskt) oavbrutet denna relativa överproduktion som i sig är identisk med ackumulationen. Under andra produktionssätt åstadkommes denna relativa överproduktion direkt genom befolkningsökning och i kolonierna genom permanent invandring. Behovet växer ständigt och med detta i utsikt investeras hela tiden nytt kapital i ny jord; ehuru allt efter omständigheterna för olika jordbruksprodukter. Det är formeringen av nya kapital som i och för sig för med sig detta. Men vad den enskilde kapitalisten angår mäter han omfånget av sin produktion genom sitt disponibla kapitals omfång, såvida han ännu själv kan övervaka det. Vad han har för ögonen är att erövra så stor del av marknaden som möjligt. Blir det överproduktion ger han inte sig själv utan sina konkurrenter skulden. Den enskilde kapitalisten kan utvidga sin produktion likaväl genom att tillägna sig en större alikvot del av den givna marknaden som genom att han själv utvidgar marknaden.
Hittills har vi bara studerat differentialräntan som resultatet av lika kapitalinvesteringars olika produktivitet på lika jordarealer med olika fruktbarhet, så att differentialräntan bestämmes genom differensen mellan avkastningen av det kapital som är placerat i den sämsta ej räntebärande marken och av det kapital som är placerat i den bättre. Vi hade då kapitalinvesteringarna bredvid varandra på olika jordarealer, så att varje nyinvestering av kapital motsvarade extensivare brukning av jorden, utvidgning av den odlade jordarealen. Men slutligen var differentialräntan enligt sakens natur resultatet av den olika produktiviteten av lika kapital som investerats i jorden. Kan det nu göra någon skillnad, om kapital med olika produktivitet efter varandra investeras på samma stycke jord eller om de investeras bredvid varandra på olika jordstycken, förutsatt bara att resultaten är lika?
Till att börja med kan det inte bestridas, att när det gäller bildandet av extraprofit är det utan betydelse om 3 £ produktionskostnader satsade på acres tillhörande A ger 1 qr., så att 3 £ är produktionspriset och det reglerande marknadspriset för 1 qr., medan 3 £ produktionskostnader satsade på varje acre i B ger 2 qrs. och därmed en extraprofit av 3 £, likaså produktionskostnader om 3 £ på varje acre av C ger 3 qrs. och 6 £ extraprofit, slutligen 3 £ produktionskostnader per acre av D ger 4 qrs. och 9 £ extraprofit; eller om samma resultat uppnås genom att dessa 12 £ produktionskostnader, respektive 10 £ kapital användas med samma resultat i samma ordningsföljd på en och samma acre. Det är i varje fall ett kapital om 10 £, vars värdedelar om 21/2 £ successivt investerats - antingen de satsas på 4 acres av olika fruktbarhet bredvid varandra eller på en och samma acre efter varandra - vilka till följd av deras varierande produkter en del inte avkastar någon extraprofit, medan andra delar ger en extraprofit i proportion till differenserna i deras avkastning utöver denna ej jordräntebärande investering.
Extraprofiterna och olika kvoter av extraprofit för olika värdedelar av samma kapital bildas i bägge fallen likformigt, och jordräntan är ingenting annat än en form av denna extraprofit som bildar dess substans. Men i varje fall föreligger i fråga om den andra metoden svårigheter i fråga om extraprofitens förvandling till jordränta, i fråga om denna formförändring som extraprofitens överförande från den kapitalistiske arrendatorn till jordens ägare innesluter. Därav de engelska arrendatorernas hårda motstånd mot en officiell jordbruksstatistik. Därav kampen mellan dem och jordägarna i fråga om fastställandet av det verkliga resultatet av deras kapitalinvesteringar. (Morton.) Jordräntan fastställes nämligen vid utarrenderingen av landområdena, enligt vilket den extraprofit som härrör ur kapitalens successiva investeringar hamnar i arrendatorernas fickor så länge arrendekontraktet varar. Därav deras kamp för långvariga arrendekontrakt och omvänt ökningen av de årligen uppsägbara kontrakten (tenancies at will) genom godsägarnas övermakt.
Det är därför från början klart: att även om det ingenting ändrar i lagen om extraprofitens bildande, om lika kapital investeras bredvid varandra på lika stora jordstycken med olika resultat eller om de investeras efter varandra på samma jordstycke, så gör det dock en betydande skillnad i fråga om extraprofitens förvandling till jordränta. Den senare metoden innesluter denna förvandling inom å ena sidan trängre, å andra sidan mer fluktuerande gränser. Därför blir i länder med intensiv odling (och ekonomiskt förstår vi med intensiv odling ingenting annat än koncentration av kapital på samma jordstycke i stället för att det fördelas på jordstycken som ligger bredvid varandra) en taxeringsmans yrke, sådant som Morton beskriver det i sin "Resources of Estates", mycket viktigt, komplicerat och svårt. Om jordförbättringarna är av mer permanent natur korresponderar den artificiellt ökade skillnaden i jordens fruktbarhet med dess naturliga, så snart arrendekontraktet upphör, och därför korresponderar upptaxeringen av jordräntan med bestämningen av jordräntan i allmänhet på jordstycken av olika fruktbarhet. Däremot beräknas, såvida bildandet av extraprofit är bestämt av driftskapitalets storlek, jordräntesumman för ett visst driftskapital på landets genomsnittliga jordränta och därmed har man tagit hänsyn till den nye arrendatorns möjlighet att förfoga över tillräckligt kapital för att fortsätta odlingen på med samma intensitet.
Ytterligare några punkter måste betonas när det gäller studiet av differentialränta II:
För det första: dess grundval och utgångspunkt, inte bara historiskt utan vad dess rörelse vid varje given tidpunkt beträffar, är differentialränta I, d.v.s. den samtidiga brukningen av bredvid varandra liggande jordstycken av olika fruktbarhet och läge; alltså den samtidiga användningen vid sidan av varandra av olika beståndsdelar av jordbrukets totala kapital på jordstycken av olika kvalitet.
Historiskt är detta självklart. I kolonierna har odlarna obetydligt med kapital att investera. De huvudsakliga produktionsfaktorerna är arbete och jord.
Varje enskilt familjeöverhuvud söker ett oavhängigt verksamhetsfält för sig och de sina bredvid övriga kolonister. Detta måste gälla för egentligt jordbruk redan i förkapitalistiska produktionssätt. När får- eller boskapsskötsel överhuvud förekommer som självständiga produktionsgrenar utnyttjas jorden mer eller mindre kollektivt, och redan från början extensivt. Det kapitalistiska produktionssättet utgår från tidigare produktionssätt, i vilka produktionsmedlen faktiskt eller rättsligt är brukarens egendom, med ett ord från hantverksmässigt bedrivet jordbruk. Enligt sakens natur utvecklar sig ur detta först så småningom koncentrationen av produktionsmedel och deras förvandling till kapital motsatt de till lönarbetare förvandlade direkta producenterna. Såvida det kapitalistiska produktionssättet här uppträder i karaktäristisk form, sker detta i början särskilt i fråga om får- och boskapsskötsel men då inte så att kapitalet koncentreras på ett relativt litet jordområde utan i produktion i större skala, så att man sparar in på antalet hästar och andra produktionskostnader; och faktiskt inte så att man använder mer kapital på samma mark. Det ligger vidare i jordbrukets naturlagar, att kapitalet vid en viss odlingsnivå och motsvarande utarmning av jorden - kapital här också i betydelsen av redan producerade produktionsmedel - blir det avgörande elementet i jordbruket. Så länge den odlade jorden bildar en relativt liten del i förhållande till den obrukade och jorden ännu inte är utarmad (och detta är fallet om boskapsskötsel och köttkonsumtion har varit vanliga innan den period då det egentliga jordbruket och vegetabilisk kost blir förhärskande), gör sig det nya produktionssättet gällande gentemot böndernas produktion särskilt genom omfånget av den markareal som brukas för en kapitalists räkning, alltså återigen en extensiv användning av kapital på ett större markområde. Man kan alltså a priori hålla fast vid att differentialränta I är den historiska grundvalen, från vilken man utgår. Å andra sidan börjar de rörelser som i varje givet moment är karaktäristiska för differentialränta II bara inom en sfär som i sig själv inte är något annat än den skiftande grundvalen för differentialränta I.
För det andra. I fråga om differentialräntan i form II tillkommer utom skillnad i fråga om fruktbarhet också skillnaderna i kapitalets (och kreditförmågans) fördelning bland arrendatorerna. I den egentliga manufakturen utbildas snart för varje affärsgren en minsta möjliga företagsstorlek och ett däremot svarande minsta möjliga kapital under vilket minimum ett enskilt företag inte kan drivas med framgång. Likaså utbildas i varje affärsgren ett normalt genomsnittsmått av kapital, som är större än detta minimum, och som den stora massan av producenter måste förfoga över. Vad därutöver är kan bilda extraprofit; vad som är därunder ger inte ens genomsnittsprofiten. Det kapitalistiska produktionssättet erövrar lantbruket långsamt och olikformigt, som man kan se i England det klassiska landet för det kapitalistiska produktionssättet inom jordbruket. Såvida det inte existerar någon fri spannmålsimport eller dess effekt är begränsad genom dess ringa omfång, bestämmer de producenter som arbetar på sämre jord, alltså med produktionsbetingelser ogynnsammare än genomsnittligt, marknadspriset. En stor del av den totala kapitalmängd som användes i lantbruket och överhuvud taget står till dess förfogande befinner sig i deras händer.
Det är riktigt, att t.ex. bonden använder mycket arbete på sitt lilla jordstycke. Men detta är isolerat arbete, som inte kan bli produktivt av både samhälleliga och materiella skäl.
Denna omständighet tillåter de verkligt kapitalistiska storarrendatorerna att tillägna sig en del av extraprofiten; detta skulle inte vara fallet, åtminstone vad dessa förhållanden beträffar, om det kapitalistiska produktionssättet var så likformigt utvecklat inom lantbruket som inom manufakturen.
Låt oss nu i första hand studera bildandet av extraprofit i fråga om differentialränta II, utan att bekymra oss om de betingelser under vilka förvandlingen av denna extraprofit till jordränta kan försiggå.
Det är då klart, att differentialränta II bara är ett annat uttryck för differentialränta I men i sak sammanfaller med denna. Varierande fruktbarhet hos de skilda jordtyperna verkar i fråga om differentialränta I bara såtillvida, att kapital investerade i jorden ger olika resultat, produkter, antingen vid lika stora kapital eller enligt deras proportionella storlek. Om denna olikhet förefinnes för olika kapital, som investerats på samma jordstycke efter varandra, eller för sådana som investerats på flera stycken av varierande jordtyper, kan inte göra någon skillnad i fråga om differensen i fruktbarhet eller dess produkt och därför inte heller i bildning av differentialränta för de på fruktbarare jord investerade kapitaldelarna. Liksom tidigare gäller, att jorden vid lika kapitalinvestering visar varierande fruktbarhet, bara så att här samma jord åstadkommer för ett i olika proportioner successivt investerat kapital vad som i fråga om I varierande jordtyper åstadkommer för lika stora på dem investerade delar av det samhälleliga kapitalet.
Därest samma kapital på 10 £, som i tabell I i gestalt av självständigt kapital på vardera 21/2 £ är investerat av olika arrendatorer på var sin acre av de 4 jordtyperna A, B, C och D i stället för att vara successivt investerat på en och samma acre av D, så att den första investeringen gåve 4 qrs., den andra 3, den tredje 2, den sista 1 qr. (eller också i omvänd ordningsföljd), så skulle priset för den ena qr. = 3 £, som den minst givande kapitaldelen levererar, inte avkasta någon differentialränta utan bestämma produktionspriset, så länge ännu produktion av vete med produktionspris på 3 £ behövs. Och då det enligt förutsättningen produceras kapitalistiskt, alltså priset 3 £ innesluter den genomsnittsprofit som ett kapital om 21/2 £ överhuvud avkastar, så kommer de tre andra delarna på vardera 21/2 £ att avkasta extraprofiter allt efter differensen i denna produkt, då denna produkt inte säljes till sitt produktionspris utan till produktionspriset för den minst givande investeringen på 21/2 £; en investering som inte avkastar någon jordränta och vid vilken produktens pris är reglerat enligt produktionsprisernas allmänna lag. Bildningen av extraprofiter vore densamma som i tabell I.
Här visar det sig återigen, att differentialränta II förutsätter differentialränta I. Det minimum av produkt som ett kapital om 21/2 £ avkastar, d.v.s. avkastar på den sämsta jorden, är här antaget som 1 qr. Antaget alltså, att den som arrenderar jordtypen D utom de 21/2 £ som avkastar 4 qrs. och varför han betalar 3 qrs. differentialränta, på samma jord använder 21/2 £ som bara avkastar 1 qr., liksom det lika stora kapitalet på den sämsta marken A. I detta fall vore detta en kapitalinvestering som inte ger någon jordränta utan bara genomsnittsprofit. Det fanns ingen extraprofit som kan förvandlas till jordränta. Men å andra sidan hade inte heller denna avtagande avkastning av den andra kapitalinvesteringen på D någon verkan på profitkvoten. Det vore som om 21/2 £ nyinvesterats på ytterligare en acre av jordtypen A, något som på inget vis berör extraprofiten, alltså inte heller differentialräntan för jordtyperna A, B, C, D. Men för arrendatorn är denna tillskottsinvestering på 21/2 £ lika fördelaktig som enligt förutsättningen investeringen av de ursprungliga 21/2 £ på varje acre D är, ehuru dessa avkastar 4 qrs. Om sedan ytterligare två kapitalinvesteringar på vardera 21/2 £ ger honom, den första 3, den andra 2 qrs. tillskottsprodukt, så skulle återigen en minskning ha försiggått jämfört med avkastningen av den första investeringen på 21/2 £ på D som gav 4 qrs., därmed en extraprofit om 3 qrs. Men det vore bara en minskning i fråga om höjden av extraprofit och skulle varken beröra genomsnittsprofiten eller det reglerande produktionspriset. Detta vore fallet endast om tillskottsproduktionen, som avkastar dessa sjunkande extraprofiter, gjorde produktionen från A överflödig och därmed ställde varje acre A utanför odlingen. I detta fall skulle med ett sjunkande produktionspris vara förbundet avtagande fruktbarhet för tillskottsinvesteringen av kapital på varje acre D, t.ex. från 3 £ till 11/2, om en acre B blev den icke räntebärande, marknadspriset reglerande jorden.
Produkten på D vore nu = 4 + 3 + 2 = 10 qrs. medan den tidigare var = 4 qrs. Det genom B reglerade priset per qr. föll emellertid till 11/2 £. Differensen mellan D och B vore = 10 - 2 = 8 qrs. till 11/2 £ per qr. = 12 £ medan penningräntan på D tidigare var = 9 £. Detta bör noteras. Per acre räknat skulle räntenivån ha stigit med 331/3% trots den avtagande kvoten extraprofit på de två tillskottskapitalen om vardera 21/2 £.
Man ser av detta, vilka mycket komplicerade kombinationer differentialräntan i allmänhet ger anledning till och detta särskilt i form II tillsammans med form I, medan t.ex. Ricardo behandlar den mycket ensidigt och som den vore en enkel sak. Man har t.ex. som här ovan en sänkning av det reglerande marknadspriset och samtidigt en tillväxt av jordräntan på de fruktbara landområdena, så att såväl absolut produkt som absolut extraprodukt växer. (Ifråga om differentialränta I i nedåtgående linje kan den relativa extraprodukten och därmed jordräntan per acre växa, trots att den absoluta extraprodukten per acre förblir konstant eller t.o.m. avtar.) Men samtidigt avtar fruktbarheten för de successivt på samma jord genomförda kapitalinvesteringarna, ehuru en stor del därav faller på de fruktbarare landområdena. Från denna synpunkt betraktat - såväl gällande produkt som produktionspriser - har arbetets produktivitet stigit. Från en annan synpunkt har den avtagit, emedan extraprofitens kvot och extraprodukten per acre för de olika kapitalinvesteringarna ofta avtar på samma mark.
Differentialränta II skulle vid avtagande fruktbarhet för de successiva kapitalinvesteringarna vara nödvändigt förbunden med fördyring av produktionspris och absolut minskning av produktivitet om dessa kapitalinvesteringar bara kunde ske på den sämsta marken A. Om den acre A, som med 21/2 £ kapitalinvestering gav 1 qr. till produktionspriset 3 £ vid ytterligare investering av 21/2, alltså totalinvestering av 5 £, inalles bara levererar 11/2 qrs., så är produktionspriset för dessa 11/2 qrs. = 6 £, alltså priset för 1 qr. = 4 £. Varje minskning av produktiviteten vid växande kapitalinvestering vore här en relativ minskning av produkten per acre, medan den på de bättre jordtyperna bara är minskning av den överskjutande extraprodukten.
Emellertid gör sakens natur att med utveckling mot intensiv odling, d.v.s. med successiva kapitalinvesteringar på samma jord, det företrädesvis är på de bättre jordtyperna detta försiggår eller försiggår i högre grad (vi talar inte om de permanenta förbättringarna, varigenom hittills obrukbar jord förvandlas till brukbar). Den avtagande fruktbarheten hos de successiva kapitalinvesteringarna måste alltså huvudsakligen verka på det angivna sättet. Den bättre jorden väljes till detta, emedan den erbjuder den bästa utsikten, att det kapital som använts blir räntabelt, därför att den innehåller mest av de naturliga element av den fruktbarhet som det gäller att tillgodogöra sig.
När i England sedan spannmålslagarna upphävts odlingen bedrevs ännu intensivare, användes en mängd tidigare vetejord för andra syften, särskilt som betesmark, däremot blev de till vetet mest lämpade, bördiga landområdena utdikade och på annat sätt förbättrade; kapitalet för veteodling blev sålunda koncentrerat på ett mindre område.
I detta fall - och alla de möjliga extrakvoter som ligger mellan den högsta extraprodukten hos de bästa landområdet och produkten av den ej räntebärande jorden A sammanfaller här med absolut, inte med relativ, ökning av extraprodukten per acre - den nybildade extraprofiten (eventuell jordränta) representerar en del av den tidigare genomsnittsprofiten inte jordränta i förvandlad form (del av den produkt vari genomsnittsprofiten tidigare uppträdde) utan extraprofit i tillskott som förvandlats från denna form till jordränta.
Endast i ett fall däremot, då efterfrågan på spannmål växte så mycket att marknadspriset steg över produktionspriset på A och därför extraprodukten av A, B, eller övriga jordtyper bara kunde levereras till ett högre pris än 3 £, endast i detta fall skulle minskad avkastning av en extrakapitalinvestering för någon av jordarna A, B, C och D vara förbunden med en stegring av produktionspris och reglerande marknadspris. Såvida detta gällde för någon längre period och inte framkallade ökad odling av jordtypen A (av åtminstone kvalitet A) eller någon annan faktor framkallade ett billigare utbud, skulle vid i övrigt konstanta förhållanden arbetslönen stiga därför att brödet blev dyrare och profitkvoten falla i motsvarande grad. I detta fall vore det likgiltigt, om den stegrade efterfrågan tillfredsställdes genom att man använde sämre jord än A eller genom extrakapitalinvestering, på vilken som helst av de fyra jordtyperna. Differentialräntan skulle stiga i förbindelse med fallande profitkvot. Detta enstaka fall, varvid den avtagande fruktbarheten hos de kapital som efteråt satsats i redan kultiverade jordtyper kan föra till en stegring av produktionspriset, sjunkande profitkvot och utbildande av en höjd differentialränta - ty under de givna omständigheterna skulle denna stiga på alla jordtyperna alldeles som om sämre jord än A nu reglerade marknadspriset - har av Ricardo gjorts till det normalfall, vartill han reducerar hela bildningen av differentialränta II.
Detta skulle också vara riktigt, om endast jordtypen A var odlad och successiva kapitalinvesteringar på denna inte var förbundna med proportionell tillväxt av produkten.
Här förloras alltså i fråga om differentialränta II differentialränta I helt ur siktet.
Med undantag för detta fall, då antingen tillgången på de odlade jordtyperna är för liten och marknadspriset därför kontinuerligt är högre än produktionspriset, till dess ny sämre jord tagits i bruk som tillskott eller tills totalprodukten av det tillskottskapital som satsats på de olika jordtyperna bara kan levereras till högre produktionspris än det hittills gällande - med undantag för detta fall lämnar en proportionell minskning i tillskottskapitalens produktivitet det reglerande produktionspriset och profitkvoten oberörda. I övrigt är tre ytterligare fall möjliga:
a) Avkastar tillskottskapitalet på någon av jordtyperna A, B, C, D bara den genom produktionspriset för A bestämda profitkvoten, så bildas därigenom ingen extraprofit, alltså inte heller någon möjlig jordränta; lika litet som om mera av A skulle ha odlats.
b) Avkastar tillskottskapitalet högre produkt, så bildas självfallet ny extraprofit (potentiell jordränta), om det reglerade priset förblir oförändrat. Detta är inte nödvändigtvis fallet, nämligen inte då denna tillskottsproduktion gör att jorden A tas ur bruk och därmed inte längre är med i raden av konkurrerande jordtyper. I detta fall sjunker det reglerande produktionspriset. Profitkvoten skulle stiga, om arbetslönen sjönk i samband med detta eller om den billigare produkten ingår som element i det konstanta kapitalet. Hade den höjda produktiviteten för tillskottskapitalet förekommit på de bästa jordtyperna C och D, skulle den stegrade produktivitetens höjd och storleken av de nyinvesterade kapitalen vara helt avgörande för hur långt bildning av ökad extraprofit (alltså av ökad jordränta) var förbunden med prisfall och stegrad profitkvot. Den senare kan stiga även utan att arbetslönen sjunker genom att det konstanta kapitalets element blir billigare.
c) Förekommer tillskottskapitalinvesteringen under det att extraprofiten avtager, dock så att dess produkt lämnar ett överskott över produkten av samma kapital på jord A, så försiggår, om den ökade tillgången inte bara gör att jord A kommer ur bruk, under alla omständigheter nybildning av extraprofiter, som samtidigt kan försiggå på D, C, B, A. Blir däremot den sämsta jorden A utträngd från brukning, så faller det reglerande produktionspriset och det beror på förhållandet mellan det minskade priset för 1 qr. och det ökade antalet av de qrs. som bildar extraprofiten om den i pengar uttryckta extraprofiten och därmed differentialräntan stiger eller faller. Men i varje fall visar sig här det besynnerliga, att med avtagande extraprofiter av successiva kapitalinvesteringar produktionspriset kan falla i stället för att det måste stiga, som det vid första ögonkastet förefaller.
Dessa investeringar av tillskottskapital med avtagande meravkastningar motsvarar helt det fall, då på jordtyper, vilkas fruktbarhet ligger mellan A och B, B och C, C och D, t.ex. fyra nya självständiga kapital om 21/2 £ skulle investeras, vilka avkastade resp. 11/2 qr., 21/3, 22/3 och 3 qrs. På alla dessa jordtyper skulle för alla fyra tillskottskapitalen bildas extraprofiter, potentiella räntor, ehuru extraprofitens kvot jämförd med kvoten för lika stora kapitalinvesteringar hade avtagit på den i vardera fallet bättre jorden. Och det skulle vara alldeles likadant, om dessa fyra kapital investerats på D etc. eller blivit fördelade mellan D och A.
Vi kommer nu till en väsentlig skillnad mellan de bägge formerna av differentialräntan.
Vid konstant produktionspris och konstanta differenser kan vid differentialränta I genomsnittsjordräntan per acre, eller genomsnittsjordräntekvoten på kapitalet, stiga med räntesumman. Men genomsnittet är en ren abstraktion. Jordräntans verkliga nivå per acre eller per kapital räknat förblir här densamma.
Däremot kan under samma förutsättningar jordräntenivån per acre stiga, ehuru räntekvoten mätt per investerat kapital förblir densamma.
Antag att produktionen fördubblas genom att på A, B, C, D investeras i stället för 21/2 £ 5 £, alltså i stället för 10 tillsammans 20 £ kapital med konstant relativ fruktbarhet. Detta vore alldeles detsamma som om 2 acre i stället för 1 av vart och ett av dessa jordtyper hade odlats till oförändrad kostnad. Profitkvoten förblev densamma och likaså dess förhållande till extraprofiten eller jordräntan. Men om A nu gav 2 qrs., B 4, C 6, D 8, så blev produktionspriset som förut 3 £ per qr., eftersom denna tillväxt inte beror på fördubblad fruktbarhet vid konstant kapital utan på konstant, proportionell fruktbarhet vid fördubblat kapital. De 2 qrs. från A skulle nu kosta 6 £ som tidigare 1 qr. 3 £. Profiten hade fördubblats på alla fyra jordtyperna men bara därför att det investerade kapitalet hade fördubblats. Men i samma proportion hade jordräntan fördubblats, den vore 2 qrs. för B i stället för 1, 4 för C i stället för 2, och 6 för D i stället för 3; och penningräntan för B, C, D resp. 6 £, 12 £, 18 £. Liksom produkten per acre hade penningräntan per acre fördubblats, alltså även markpriset i vilket denna penningränta kapitaliserats. Så beräknat stiger spannmåls- och penningräntans höjd och därmed markpriset, emedan den måttstock, acre, med vilken den beräknas, är en markyta av konstant storlek. Beräknad som jordräntekvot med hänsyn till det investerade kapitalet har däremot i den proportionella höjden av jordräntan ingen förändring försiggått. Totalräntesumman 36 förhåller sig till det investerade kapitalet 20 som räntesumman 18 förhåller sig till det investerade kapitalet 10. Detsamma gäller för penningräntans förhållande för varje jordtyp till det däri investerade kapitalet; så förhåller sig t.ex. i C 12 £ ränta till 5 £ kapital som tidigare 6 £ ränta till 21/2 £ kapital. Här uppstår inga nya differenser mellan de investerade kapitalen, men det uppstår nya extraprofiter, endast emedan tillskottskapitalet på något av de räntebärande jordtyperna eller på dem alla är investerat så att det ger samma proportionella produkt som tidigare. Förekom den dubbla investeringen bara på C, så blev differentialräntan beräknad på kapitalet oförändrad mellan C, B och D; ty om storleken av denna ränta fördubblas på C så fördubblas också det investerade kapitalet.
Man ser av detta att vid oförändrat produktionspris, oförändrad profitkvot och oförändrade differenser (och därmed oförändrad extraprofitkvot eller jordränta mätt på kapitalet) produkt- och penningräntans höjd per acre och därmed markpriset kan stiga.
Detsamma kan försiggå vid avtagande kvoter av extraprofit och därmed av jordränta, d.v.s. vid avtagande produktivitet för de investeringar av tillskottskapital som alltjämt bär ränta. Om de andra kapitalinvesteringarna på 21/2 £ inte hade fördubblat produkten utan B endast gav 31/2 qrs., C 5 och D 7, så vore differentialräntan på B för de andra 21/2 £ kapital bara 1/2 qr. i stället för 1, på C 1 i stället för 2 och på D 2 i stället för 3. Relationerna mellan jordränta och kapital för de två successiva investeringarna skulle då bli följande:
| Första investering. | Andra investering. | |||
|---|---|---|---|---|
| B:s ränta 3 | £, kapital 21/2 £. | Ränta 11/2 | £, kapital 21/2 £. | |
| C:s ränta 6 | £, kapital 21/2 £. | Ränta 3 | £, kapital 21/2 £. | |
| D:s ränta 9 | £, kapital 21/2 £. | Ränta 6 | £, kapital 21/2 £. | |
Trots att kvoten fallit för den relativa produktiviteten av kapitalet och därmed för extraprofiten beräknad på kapitalet hade spannmåls- och penningräntan stigit för B från 1 till 11/2 qr (3 på 41/2 £), för C från 2 till 3 qrs. (från 6 till 9 £) och för D från 3 till 5 qrs. (från 9 till 15 £). I detta fall hade differenserna för tillskottskapitalet avtagit, jämfört med det på A investerade kapitalet, produktionspriset skulle ha blivit detsamma, men räntan per acre och därmed markpriset per acre skulle ha stigit.
Kombinationen av differentialränta II, som förutsätter differentialränta I som sin bas, är nu de följande.
Denna förutsättning innesluter, att marknadspriset som förut regleras genom det på den sämsta marken A investerade kapitalet.
I. Om det på något av de räntebärande jordtyperna B, C, D investerade tillskottskapitalet producerar bara så mycket som samma kapital på mark A, d.v.s. om det till det reglerande produktionspriset bara avkastar genomsnittsprofiten, alltså inte någon extraprofit, så är effekten på jordräntan lika med noll. Allt förblir som förut. Det är detsamma som om ett godtyckligt antal acres av kvaliteten A, den sämsta marken, hade lagts till den hittills odlade arealen.
II. Tillskottskapitalen frambringar på varje särskild jordtyp tillskottsprodukter som är proportionella mot deras storlek; d.v.s. produktionens storlek växer alltefter den specifika fruktbarheten av varje jordtyp proportionellt till storleken av tillskottskapitalet. I kapitel 39 utgick vi från följande tabell I.
Här är det inte nödvändigt, att som i tabellen kapitalinvesteringen fördubblas på alla jordtyper. Lagen är densamma, så snart tillskottskapital användes på någon enda eller flera räntebärande jordtyper, oavsett vilken proportion. Vad som behövs är bara att produktionen ökas på varje jordtyp i samma förhållande som kapitalet. Räntan stiger här endast till följd av ökad kapitalinvestering i jorden och i proportion till denna kapitalökning. Denna ökning av produkten och jordräntan till följd av och proportionellt till ökad kapitalinvestering är vad angår produktens och räntans kvantitet alldeles detsamma som om den odlade arealen för de räntebärande landområdena med olika bonitet hade ökats och med samma kapitalinvestering som tidigare på samma jordtyp hade blivit uppodlade. I fallet tabell II förblev t.ex. resultatet detsamma, om tillskottskapitalet på 21/2 £ per acre hade investerats på en andra acre av B, C och D.
Detta antagande förutsätter vidare inte någon fruktbarare användning av kapitalet utan vara användning av mer kapital på samma areal med samma resultat som förut.
Här förblir alla proportioner oförändrade. Visserligen kan differentialräntan på de skilda jordtyperna förändras. Om man inte betraktar de proportionella differenserna utan de rent aritmetiska. Antar vi t.ex. att tillskottskapitalet bara är investerat på B och D, så är skillnaden mellan B och A = 7 qrs., tidigare = 3; skillnaden mellan B och A = 3 qrs., tidigare = 1; mellan C och B = - 1, tidigare = + 1 o.s.v. Men denna aritmetiska differens som är avgörande vid differentialränta I, såvida åtskillnaden i produktivitet av lika kapitalinvestering tar sig uttryck i denna, är här fullständigt likgiltig, då den bara är en följd av olika merinvestering eller icke merinvestering av kapital, vid konstant differens för varje lika kapitaldel på de olika landområdena.
| Tabell I. | |||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acres | Kapital £ |
Profit £ |
Produktions- kostnad |
Produkt qrs. |
Försäljnings- pris £ |
Avkastning £ | Jordränta | Extra- profitens kvot |
||||||||||
| qrs. | £ | ||||||||||||||||||
| A | 1 | 2 | 1/2 | 1/2 | 3 | 1 | 3 | 3 | 0 | 0 | 0 | ||||||||
| B | 1 | 2 | 1/2 | 1/2 | 3 | 2 | 3 | 6 | 1 | 3 | 120 | % | |||||||
| C | 1 | 2 | 1/2 | 1/2 | 3 | 3 | 3 | 9 | 2 | 6 | 240 | % | |||||||
| D | 1 | 2 | 1/2 | 1/2 | 3 | 4 | 3 | 12 | 3 | 9 | 360 | % | |||||||
| Summa: | 4 | 10 | 12 | 10 | 30 | 6 | 18 | ||||||||||||
Detta har nu förvandlats till:
| Tabell II. | |||||||||||||||||||
| Mark- typ |
Acres | Kapital £ |
Profit £ |
Produktions- kostnad |
Produkt qrs. |
Försäljnings- pris £ |
Avkastning £ |
Jordränta | Extra- profitens kvot |
||||||||||
| qrs. | £ | ||||||||||||||||||
| A | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 2 | 3 | 6 | 0 | 0 | 0 | ||||||||
| B | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 4 | 3 | 12 | 2 | 6 | 120 | % | |||||||
| C | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 6 | 3 | 18 | 4 | 12 | 240 | % | |||||||
| D | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 8 | 3 | 24 | 6 | 18 | 360 | % | |||||||
| Summa: | 4 | 20 | 20 | 60 | 12 | 36 | |||||||||||||
III. Tillskottskapital frambringar överskottsprodukt och bildar därmed extraprofiter men med avtagande kvot, inte i förhållande till ökningsgrad.
| Tabell III. | ||||||||||||||||||||||
| Mark- typ |
Acre | Kapital £ |
Profit £ |
Produktions- kostnad |
Produkt qrs. |
Försäljnings- pris £ |
Avkastning £ |
Jordränta | Extra- profitens kvot |
|||||||||||||
| qrs. | £ | |||||||||||||||||||||
| A | 1 | 2 | 1/2 | 1/2 | 3 | 1 | 3 | 3 | 0 | 0 | 0 | |||||||||||
| B | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 21/2+11/2= | 3 | 1/2 | 3 | 10 | 1/2 | 1 | 1/2 | 4 | 1/2 | 90 | % | |||||
| C | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 3+2= | 5 | 3 | 15 | 3 | 9 | 180 | % | |||||||||
| D | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 4+31/2= | 7 | 1/2 | 3 | 22 | 1/2 | 5 | 1/2 | 16 | 1/2 | 330 | % | |||||
| Summa: | 17 | 1/2 | 3 | 1/2 | 21 | 17 | 51 | 10 | 30 | |||||||||||||
Vid detta tredje antagande är det åter likgiltig om de i andra omgången investerade kapitalen är lika stora på de olika jordtyperna eller ej; om den avtagande produktionen av extraprofit äger rum under lika förhållanden eller ej; om investeringen av tillskottskapital faller på samma räntebärande jordtyp eller om de fördelar sig likformigt på räntebärande jord av olika bonitet eller ej. Alla dessa omständigheter är utan betydelse för den lag vi ska utveckla. Den enda förutsättningen är, att investeringen av tillskottskapital på något av de räntebärande jordtyperna avkastar extraprofit men i avtagande proportion till kapitalökningen. Gränserna för denna minskning rör sig i den föreliggande tabellens exempel mellan 4 qrs. = 12 £, produkten av den första kapitalinvesteringen på den bästa jorden D, och 1 qr. = 3 £, produkten av samma kapitalinvestering på den sämsta marken A. Produkten av den bästa marken vid investering av kapital I bildar den övre gränsen och produkten av den sämsta marken A, som inte bär ränta och ingen extraprofit, vid lika kapitalinvestering bildar den undre gränsen för den produkt som de successiva kapitalinvesteringarna ger på någon av de jordtyper som avkastar extraprofit vid avtagande produktivitet av successiva kapitalinvesteringar. Liksom antagandet II motsvarar att från de bättre jordtyperna nya bitar av samma kvalitet tillfogas, att kvantiteten ökar för något av de kultiverade jordtyperna, så motsvarar antagandet III, att ytterligare markstycken brukas, vilkas olika fruktbarhetsgrad fördelas mellan D och A, mellan den bästa och den sämsta marken. Förekommer de successiva kapitalinvesteringarna uteslutande på marken D, så kan de inbegripa de existerande differenserna mellan B och A, vidare differenserna mellan D och C, liksom mellan D och B. Sker de alla på marken C så uppstår bara differenser mellan C och A resp. B och om på B bara differenser mellan B och A.
Men lagen är: räntan på alla dessa jordtyper växer absolut, även om inte i förhållande till de investerade tillskottskapitalen.
Extraprofitens kvot såväl som tillskottskapitalet och det totala i marken investerade kapitalet avtar; men den absoluta storleken av extraprofiten tilltar; alldeles som kapitalets avtagande profitkvot överhuvud mestadels är förbunden med tilltagande absolut profitmängd. Så är den genomsnittliga extraprofiten för kapitalinvesteringen på B = 90% på kapitalet, medan den i den första kapitalinvesteringen var = 120%. Men den totala extraprofiten tilltar från 1 qr. till 11/2 qr. och från 3 £ till 41/2. Betraktas totalräntan för sig - och inte med avseende på den fördubblade storleken av det satsade kapitalet - har den stigit absolut. Differenserna i de skilda jordtypernas räntor och deras förhållande till varandra må här växla; men denna växling i differensen är här en följd, inte en orsak till ökningen av räntorna inbördes.
IV. Det fall, då tillskottskapitalinvesteringar på de bättre jordtyperna frambringar en större produkt än de ursprungliga, kräver ingen vidare analys. Det är självklart, att under denna förutsättning räntorna per acre stiger och i större proportion än tillskottskapitalet, på vilken jordtyp det än må ha investerats. I detta fall är kapitalinvesteringen i tillskott förbunden med en förbättring. Häri inkluderas fall där ett tillskott av mindre kapital producerar samma eller större effekt än tillskott av mer kapital vid tidigare tillfälle. Detta fall är inte helt identiskt med det förra, och detta är en skillnad som är viktig vid alla kapitalinvesteringar. Om t.ex. 100 ger en profit av 10 och 200 använt på ett annat sätt en profit av 40, så har profiten stigit från 10% till 20% och såtillvida innebär detta detsamma som om 50 med effektivare användning ger en profit av 10 i stället för 5. Vi förutsätter här, att profiten är förbunden med proportionell ökning av produkten. Men skillnaden är, att jag i det ena fallet måste fördubbla kapitalet, däremot i det andra med oförändrat kapital åstadkommer den dubbla effekten. Det är inte alls detsamma, om jag 1) med hälften så mycket levande och försakligat arbete frambringar samma produkt som tidigare eller 2) med samma arbete en dubbel produkt mot tidigare, eller 3) med dubbelt så mycket arbete frambringar en fyrdubbel produkt gentemot tidigare. I första fallet frigöres arbete - i levande eller försakligad form - som kan finna användning någon annanstans; möjligheten att disponera över arbete och kapital växer. Att frigöra kapital (och arbete) är i och för sig att öka rikedomen. Det har alldeles samma effekt som om detta tillskottskapital erhållits genom ackumulation men inbesparar ackumulationsarbetet.
Antag, att ett kapital om 100 har producerat en produkt på 10 meter. I de 100 är såväl konstant kapital som levande arbete och profit inneslutna. Då kostar varje meter 10. Kan man nu med samma kapital om 100 producera 20 meter, så kostar varje meter 5. Kan jag däremot med 50 kapital producera 10 meter, så kostar metern också 5 och ett kapital om 50 frigöres, såvida den tidigare varuutbudet är tillräckligt. Måste jag investera ett kapital av 200 för att producera 40 meter, så kostar metern likaledes 5. Bestämningen av värde eller pris lika litet som den mot kapitaltillskottet proportionella produktkvantiteten röjer här ingen åtskillnad. Men i första fallet frigöres kapital, i andra fallet sparas tillskottskapital, om en fördubblad produktion vore nödvändig, i det tredje fallet kan den ökade produkten erhållas bara genom att det investerade kapitalet växer, ehuru inte i samma proportion som då den ökade produkten hade kunnat presteras av den gamla produktivkraften. (Detta hör till avdelning I.)
Betraktat från den kapitalistiska produktionens ståndpunkt är det alltid billigare att använda konstant kapital än variabelt, inte för att öka mervärdet utan för att sänka kostnadspriset - även en kostnadsbesparing av det mervärdebildande elementet, arbetet, gör kapitalisten denna tjänst och bildar profit för honom så länge det reglerande produktionspriset är oförändrat. Detta förutsätter då kreditutveckling och riklig förekomst av lånekapital motsvarande det kapitalistiska produktionssättet. Å ena sidan användes 100 £ konstant tillskottskapital, om 100 £ är 5 arbetares produkt under året; å den andra 100 £ i variabelt kapital. Är mervärdets kvot = 100%, så är värdet som de 5 arbetarna har skapat = 200 £; däremot är värdet av 100 £ konstant kapital = 100 £ och som kapital kanske = 105 £, om räntefoten = 5%. Samma summor uttrycker mycket olika värden betraktat utifrån synpunkten av den produkt de producerar, allteftersom de tillskjutas produktionen som värdestorheter av konstant eller variabelt kapital. Vad angår varornas kostnader från kapitalistens ståndpunkt finns ytterligare den skillnaden, att av de 100 £ konstant kapital, såvida detta är investerat i fast kapital, bara förslitningen ingår i varans värde medan de 100 £ för arbetslön måste vara helt och hållet reproducerade i detta.
I fråga om kolonister och överhuvud taget självständiga småproducenter, som inte alls eller bara till höga räntekostnader förfogar över kapital, är den produktdel som representerar arbetslönen deras reveny, medan den för kapitalisten bara är kapitaltillskott. De förra betraktar därför detta arbetsutlägg som en ofrånkomlig betingelse för den vinst av arbetet som är deras närmaste intresse. Men när det gäller deras överskottsarbete efter avdrag av detta nödvändiga arbete, så realiseras det i varje fall i en överskottsprodukt; och så snart de kan sälja den eller själv använda den, betraktar de den som något som inte har kostat dem något, därför att det inte har kostat försakligat arbete. Det är bara utgifter för sådant arbete, som gäller som förlust av rikedom. De försöker naturligtvis att sälja så dyrt som möjligt; men t.o.m. försäljning under värdet och under det kapitalistiska produktionspriset gäller för dem som profit, såvida denna profit inte redan är intecknad genom skuldsättning, hypotek o.s.v. För kapitalisten däremot är utlägg av variabelt såväl som konstant kapital en kapitalinvestering. Den relativt större investeringen av konstant kapital minskar under i övrigt lika förhållanden kostnadspriset liksom i verkligheten också varornas värde. Ehuru profiten bara uppstår ur merarbetet kan det därför tyckas den enskilde kapitalisten som om det levande arbetet vore det dyraste elementet i hans produktionskostnader och det som det framför allt gäller att reducera till ett minimum. Detta är en kapitalistisk förvriden form av det faktum, att den proportionsvis större användningen av förgånget arbete jämfört med levande betyder att det samhälleliga arbetets produktivitet stegras och den samhälleliga rikedomen ökar. Så falskt och förvridet ser allting ut från konkurrensens ståndpunkt.
Under förutsättning att produktionspriserna är konstanta kan tillskottsinvesteringarna göras med konstant, tilltagande eller avtagande produktivitet på de bättre landområdena, d.v.s. på alla från B uppåt. På A vore detta under vår förutsättning bara möjligt antingen vid konstant produktivitet då jorden som förut inte bär någon ränta, eller också då produktiviteten tilltar; en del av det i jorden A investerade kapitalet skulle då bära ränta, den andra delen ej. Men det skulle vara omöjligt om man antar avtagande produktivitet för A, ty då skulle produktionspriset inte förbli konstant utan stiga. Men i alla dessa fall, d.v.s. antingen extraprodukten som tillskottsinvesteringarna ger är proportionell mot deras storlek eller över eller under denna proportion - oavsett därför om, när kapitalets extraprofit växer, dess kvot förblir konstant, stiger eller faller - så växer extraprodukten och den däremot svarande extraprofiten per acre, alltså även eventuellt jordräntan, spannmåls- och penningräntan. Tillväxten i själva omfånget av extraprofit, resp. jordränta, per acre beräknat, d.v.s. växande volym beräknad på en konstant enhet, alltså här på någon viss markkvantitet, acre eller hektar, tar sig uttryck i växande proportion. Räntans höjd per acre beräknat växer därför under dessa omständigheter helt enkelt till följd av ökning av det i marken investerade kapitalet. Detta försiggår vid konstanta produktionspriser och oberoende av om tillskottskapitalets produktivitet är konstant, avtagande eller tilltagande. De sistnämnda omständigheterna modifierar omfattningen av räntans tillväxt per acre, men inte själva faktum av detta växande. Det är ett fenomen som är säreget för differentialränta II och skiljer den från differentialränta I. Hade tillskottsinvesteringarna verkställts bredvid varandra i rummet på ny tillskottsmark av motsvarande kvalitet i stället för efter varandra i tid på samma mark, så skulle räntesummans volym ha växt och, som tidigare har visats, även den odlade totalarealens genomsnittsränta men inte räntans höjd per acre. Vid konstant resultat och såvida det gäller volym och värde av totalproduktion och extraprodukt utvecklar kapitalkoncentration på en snävare markareal räntans höjd per acre, medan under samma omständigheter dess utspridning över en större areal vid i övrigt oförändrade förhållanden inte frambringar denna effekt. Men ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklas, desto mer även kapitalkoncentrationen på samma markyta, desto högre stiger alltså räntan per acre beräknat. I två länder, där produktionspriserna är identiska, differenserna mellan jordtyperna identiska och samma mängd kapital investerats, men i det ena mer i formen av successiva investeringar på en begränsad markyta, i det andra mer i formen av samordnade investeringar på vidare yta, vore därför räntan per acre och därmed markpriset högre i det första och lägre i det andra landet, fastän den totala jordräntan var densamma i båda länderna. Skillnaden i jordräntans höjd kunde alltså här varken förklaras av skillnaden i jordtypernas naturliga fruktbarhet eller mängden av använt arbete utan enbart av den olika arten av kapitalinvesteringarna.
När vi här talar om extraprodukt, så ska därmed alltid förstås den alikvota del av produkten, som representerar extraprofiten. Vanligen menar vi med merprodukt eller extraprodukt den del av produkten som representerar det totala mervärdet eller i speciella fall genomsnittsprofiten. Den specifika betydelse som ordet får i fråga om räntebärande kapital ger, som förut har visats, anledning till missförstånd.
Produktionspriset kan falla, om tillskottsinvesteringarna försiggår vid konstant, fallande eller stigande produktivitetskvot.
Detta förutsätter alltså, att produktiviteten växer proportionellt med det kapital som investerats på de olika jordtyperna i enlighet med deras respektive kvalitet. Detta betyder vid konstanta differenser hos jordtyperna att extraprodukten ökar i proportion till den ökade kapitalinvesteringen. Detta fall utesluter sålunda varje merinvestering som berör differentialräntan av kapital på jordtyp A. I fråga om denna är extraprofitens kvot = 0; den förblir alltså 0, då det är förutsatt, att tillskottskapitalets produktivkraft och därmed extraprofitens kvot förblir konstanta. Emellertid kan under dessa förutsättningar det reglerande produktionspriset endast falla eftersom priset från den närmast bättre marken eller överhuvud taget en något bättre jord än A blir reglerande i stället för produktionspriset från A. Kapitalet drages alltså bort från A eller också från både A och B, om produktionspriset för jorden C blir det reglerande, alltså all jord sämre än C föll bort ur konkurrensen mellan de jordtyper där vete odlas. Betingelserna för detta är under de givna förutsättningarna, att tillskottsprodukten av tillskottsinvesteringarna tillgodoser behovet så att produktionen från den sämre jorden A etc. därmed inte behövs för att åstadkomma tillräckligt utbud.
Tar vi alltså tabell II, men så att 18 i stället för 20 qrs. tillgodoser behovet. A skulle falla bort; B och därmed produktionspriset 30 sh per qr. blev reglerande. Differentialräntan antar då denna form: (Tabell IV).
Alltså skulle totalräntan jämförd med tabell II ha fallit från 36 £ till 9 och i spannmål från 12 qrs. till 6, totalproduktionen bara med 2 qrs., från 20 till 18. Extraprofitens kvot beräknad på kapitalet skulle ha fallit till en tredjedel, från 180 till 60%. Mot produktionsprisets fall svarar här alltså sjunkande spannmåls- och penningränta.
Jämfört med tabell I förekommer bara en minskning av penningräntan; spannmålsräntan är i båda fallen 6 qrs.; endast att denna i ena fallet är
| Tabell IV. | ||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acres | Kapi- tal £ |
Pro- fit £ |
Produktions- kostnad |
Produkt qrs. |
Försäljnings- pris per qr. £ |
Avkastning £ | Jordränta | Extra- profitens kvot |
|||||||||
| i spann- mål qrs. |
i pengar £ | |||||||||||||||||
| B | 1 | 5 | 1 | 6 | 4 | 11/2 | 6 | 0 | 0 | 0 | ||||||||
| C | 1 | 5 | 1 | 6 | 6 | 11/2 | 9 | 2 | 3 | 60 | % | |||||||
| D | 1 | 5 | 1 | 6 | 8 | 11/2 | 12 | 4 | 6 | 120 | % | |||||||
| Summa: | 3 | 15 | 3 | 18 | 18 | 27 | 6 | 9 | ||||||||||
= 18 £, i det andra = 9 £. För jord C är spannmålsräntan jämfört med tabell I oförändrad. Genom den tillskottsproduktion som uppnåtts medelst likformigt verkande tillskottskapital har produkten av A drivits bort från marknaden och därmed jord A avlägsnats som konkurrerande produktionsfaktorn. Faktiskt har en ny differentialränta I bildats, i vilken den bättre jorden B spelar samma roll som tidigare den sämre jordtypen A. Därigenom bortfaller å ena sidan räntan av B; å andra sidan är enligt förutsättningarna ingenting ändrat i differenserna mellan B, C och D genom investeringarna av tillskottskapital. Därför minskar den del av produkten som förvandlas till jordränta.
Om ovanstående resultat - efterfrågan tillgodosedd med A utesluten - hade åstadkommits genom att mer än det dubbla kapitalet investerats på C eller D eller på dem båda, så gestaltade sig saken annorlunda. T.ex. om den tredje kapitalinvesteringen göres på C:
| Tabell IV a. | |||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acres | Kapi- tal £ |
Pro- fit £ |
Produktions- kostnad |
Produkt qrs. |
Försäljnings- pris per qr. £ |
Avkastning £ | Jordränta | Extra- profitens kvot |
||||||||||
| i spann- mål qrs. |
i pengar £ | ||||||||||||||||||
| B | 1 | 5 | 1 | 6 | 4 | 11/2 | 6 | 0 | 0 | 0 | |||||||||
| C | 1 | 7 | 1/2 | 1 | 1/2 | 9 | 9 | 11/2 | 13 | 1/2 | 3 | 4 | 1/2 | 60 | % | ||||
| D | 1 | 5 | 1 | 6 | 8 | 11/2 | 12 | 4 | 6 | 120 | % | ||||||||
| Summa: | 3 | 17 | 1/2 | 3 | 1/2 | 21 | 21 | 31 | 1/2 | 7 | 10 | 1/2 | |||||||
På C har produkten här stigit från 6 qrs. till 9 jämfört med tabell IV, extraprodukten från 2 qrs. till 3, penningräntan från 3 £ till 41/2 Jämfört med tabell II, där penningräntan är 12 £, och tabell I, där den var 6 £, har den däremot fallit. Totala räntesumman i spannmål = 7 qrs. har sjunkit jämfört med tabell II (12 qrs.), stigit jämfört med tabell I (6 qrs.); i pengar (101/2 £) har den sjunkit jämfört med båda (18 £ och 36 £).
Hade den tredje kapitalinvesteringen på 21/2 £ använts på jord B, så hade detta visserligen ändrat produktionens volym men inte berört jordräntan, då de successiva kapitalinvesteringarna förutsatts icke frambringa någon differens på samma jordtyp och jord B inte avkastar någon ränta.
Antar vi däremot, att den tredje kapitalinvesteringen har skett på D i stället för på C, så har vi:
| Tabell IV b. | |||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acres | Kapi- tal £ |
Pro- fit £ |
Produktions- kostnad |
Produkt qrs. |
Försäljnings- pris per qr. £ |
Avkastning £ | Jordränta | Extra- profitens kvot |
||||||||||
| i spann- mål qrs. |
i pengar £ | ||||||||||||||||||
| B | 1 | 5 | 1 | 6 | 4 | 11/2 | 6 | 0 | 0 | 0 | |||||||||
| C | 1 | 5 | 1 | 6 | 6 | 11/2 | 9 | 2 | 3 | 60 | % | ||||||||
| D | 1 | 7 | 1/2 | 1 | 1/2 | 9 | 12 | 11/2 | 18 | 6 | 9 | 120 | % | ||||||
| Summa: | 3 | 17 | 1/2 | 3 | 1/2 | 21 | 22 | 33 | 8 | 12 | |||||||||
Här är totalprodukten 22 qrs., mer än dubbelt så stor som i tabell I, trots att det investerade kapitalet är 171/2 £ mot 10 £, alltså inte dubbelt så stort. Totalprodukten är vidare 2 qrs. större än i tabell II, trots att i den senare det investerade kapitalet är större, nämligen 20 £.
Jämfört med tabell I har spannmålsräntan på mark D växt från 3 qrs. till 6, medan penningräntan 9 £ är oförändrad. Jämfört med tabell II är spannmålsräntan på D oförändrat 6 qrs. men penningräntan har fallit från 18 £ till 9 £.
Betraktas totalräntorna, är spannmålsräntan i IV b = 8 qrs. större än den i I = 6 qrs., och än den i IV a = 7 qrs.; däremot mindre än den i II = 12 qrs. Penningräntan i IV b = 12 £ är större än den i IV a = 101/2 £, och mindre än den i tabell I = 18 £ och i II = 36 £.
För att vid bortfall av räntan på B under betingelserna i tabell IV b totalräntan ska vara lika med den i tabell I måste vi ha ytterligare 6 £ extraprofit, alltså 4 qrs. till 11/2 £, som är det nya produktionspriset. Vi har då åter en totalräntesumma om 18 £ som i tabell I. Storleken av det härför erforderliga tillskottskapitalet kommer att vara olika beroende på om vi investerar det på C eller D eller fördelar det mellan dem båda.
I fråga om C ger 5 £ kapital 2 qrs. extraprodukt, alltså ska 10 £ tillskottskapital ge 4 qrs. extraprodukt ytterligare. Vid D skulle 5 £ tillskott räcka för att producera de 4 qrs. spannmålsränta i tillskott under den förutsättning som här ligger till grund, att produktiviteten för tillskottsinvesteringarna förblir oförändrad. Därav skulle vi få följande resultat:
| Tabell IV c. | |||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acres | Kapi- tal £ |
Pro- fit £ |
Produktions- kostnad |
Produkt qrs. |
Försäljnings- pris per qr. £ |
Avkastning £ | Jordränta | Extra- profitens kvot |
||||||||||
| i spann- mål qrs. |
i pengar £ | ||||||||||||||||||
| B | 1 | 5 | 1 | 6 | 4 | 11/2 | 6 | 0 | 0 | 0 | |||||||||
| C | 1 | 15 | 3 | 18 | 18 | 11/2 | 27 | 6 | 9 | 60 | % | ||||||||
| D | 1 | 7 | 1/2 | 1 | 1/2 | 9 | 12 | 11/2 | 18 | 6 | 9 | 120 | % | ||||||
| Summa: | 3 | 27 | 1/2 | 5 | 1/2 | 33 | 34 | 51 | 12 | 18 | |||||||||
| Tabell IV d. | |||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acres | Kapi- tal £ |
Pro- fit £ |
Produktions- kostnad |
Produkt qrs. |
Försäljnings- pris per qr. £ |
Avkastning £ | Jordränta | Extra- profitens kvot |
||||||||||
| i spann- mål qrs. |
i pengar £ | ||||||||||||||||||
| B | 1 | 5 | 1 | 6 | 4 | 11/2 | 6 | 0 | 0 | 0 | |||||||||
| C | 1 | 5 | 1 | 6 | 6 | 11/2 | 9 | 2 | 3 | 60 | % | ||||||||
| D | 1 | 12 | 1/2 | 2 | 1/2 | 15 | 20 | 11/2 | 30 | 10 | 15 | 120 | % | ||||||
| Summa: | 3 | 22 | 1/2 | 4 | 1/2 | 27 | 30 | 45 | 12 | 18 | |||||||||
Den totala räntesumman vore precis hälften av vad den var i tabell II, där tillskottskapitalen investerades vid konstanta produktionspriser.
Det viktigaste är nu en jämförelse mellan ovanstående tabeller och tabell I.
Vi finner, att om produktionspriserna faller med hälften, från 60 sh till 30 sh per qr., förblir den totala penningräntan oförändrad = 18 £ och spannmålsräntan blir på motsvarande sätt fördubblad, nämligen från 6 qrs. till 12. På B har jordräntan fallit bort; på C har penningräntan stigit med hälften i IV c men fallit med hälften i IV d; på D har den förblivit densamma = 9 £ i IV c och stigit från 9 £ till 15 £ i IV d. Produktionen har stigit från 10 qrs. till 34 i IV c och till 30 qrs. i IV d; profiten från 2 £ till 51/2 i IV c och till 41/2 i IV d. Den totala kapitalinvesteringen har stigit i ena fallet från 10 £ till 271/2 £, i det andra från 10 £ till 221/2 £ bägge gångerna alltså med mer än det dubbla. Räntekvoten, d.v.s. räntan beräknad på det investerade kapitalet, är i alla tabellerna från IV till IV d överallt densamma för varje jordtyp, vilket redan är inneslutet i antagandet att produktivitetens kvot för de båda successiva kapitalinvesteringarna på varje jordtyp är konstant. Men jämförd med tabell I har den sjunkit både i fråga om genomsnittet av alla jordtyper och för var och en av dem enskilt. Den var i tabell I = 180% i genomsnitt, den är i IV c = (18/271/2) × 100 = 655/11% och i IV d = (18/221/2) × 100 = 80%. Den genomsnittliga penningräntan per acre har stigit. Tidigare var den i I på alla fyra acres 41/2 £ per acre och är nu i IV c och d på de tre acres 6 £ per acre. Dess genomsnitt på den räntebärande jorden var tidigare 6 £ och är nu 9 £ per acre. Jordräntans penningvärde per acre har alltså stigit och representerar nu den dubbla spannmålsprodukten mot tidigare; men de 12 qrs. spannmålsränta är nu mindre än hälften av totalprodukten på 34 respektive 30 qrs., medan i tabell I de 6 qrs. utgör 3/5 av totalprodukten på 10 qrs. Ehuru alltså räntan betraktad som alikvot del av totalprodukten har sjunkit, och har sjunkit även beräknad på det investerade kapitalet, så har dess penningvärde beräknat per acre stigit, och dess produktvärde ännu mer. Om vi tar jorden D i tabell IV d. så är här produktionskostnaderna = 15 £, därav det investerade kapitalet = 121/2 £. Penningräntan är = 15 £. I tabell I var på samma jord produktionskostnaderna = 3 £, det investerade kapitalet = 21/2 £, penningräntan = 9 £, d.v.s. den sistnämnda var det tredubbla av produktionskostnaderna och nära det fyrdubbla av kapitalet. I tabell IV d är för D penningräntan om 15 £ precis lika med produktionskostnaderna och bara en femtedel större än kapitalet. Ändå är penningräntan per acre 2/3 större, 15 £ i stället för 9 £. I tabell I är spannmålsräntan på 3 qrs. = 3/4 av totalprodukten om 4 qrs., i IV d är den med 10 qrs. hälften av hela produkten (20 qrs.) för var acre i D. Detta visar hur räntans penningvärde och spannmålsvärde kan stiga per acre, fastän det bildar en mindre alikvot del av totalavkastningen och har fallit i proportion till det investerade kapitalet.
Värdet av totalprodukten i I är = 30 £, jordräntan = 18 £, mer än hälften av detta. Värdet av totalprodukten i IV d är = 45 £, varav 18 £, jordräntan, är mindre än hälften.
Trots prisfallet på 11/2 £ per qr., alltså med 50% och trots minskning av den konkurrerande jorden från 4 acres till 3, förblir den totala penningräntan densamma och spannmålsräntan fördubblas, medan spannmålsränta och penningränta beräknad per acre stiger. Grunden till detta är, att mer qrs. extraprodukt produceras. Spannmålspriset faller med 50%, extraprodukten växer med 100%. Men för att detta resultat ska komma till stånd måste totalproduktionen under våra betingelser växa till det tredubbla och kapitalinvesteringarna på de bättre jordtyperna mer än fördubblas. I vilken proportion de sistnämnda måste växa hänger närmast på hur tillskottsinvesteringarna fördelar sig mellan de bättre och de bästa jordtyperna, alltid förutsatt att kapitalets produktivitet på varje jordtyp växer proportionellt till dess storlek.
Sjönk produktionspriset mindre, så erfordrades mindre tillskottskapital för att producera samma penningränta. Vore utbudet som behövs för att A inte längre ska odlas - och detta beror inte bara på produkten per acre i A utan också på den proportionella andel som A har av hela den odlade arealen - vore alltså det härför nödvändiga utbudet större, alltså även den erforderliga mängden tillskottskapital på bättre mark än A, så hade vid i övrigt konstanta förhållanden penningränta och spannmålsränta växt ännu mer, ehuru bägge föll bort på jorden B.
Hade det kapital som eliminerades i A varit = 5 £, så måste för detta exempel de bägge tabellerna II och IV d jämföras. Totalprodukten hade växt från 20 till 30 qrs. Penningräntan vore bara hälften så stor, 18 £ i stället för 36 £; spannmålsräntan vore densamma = 12 qrs.
Kunde en totalprodukt om 44 qrs. = 66 £ produceras på D med ett kapital = 271/2 £ - motsvarande den förutvarande på D om 4 qrs. på 21/2 £ kapital - så nådde den totala räntesumman åter samma höjd som i II och tabellen såg ut så här:
| Jordtyp | Kapital £ |
Produkt qrs. |
Spannmålsränta qrs. |
Penningränta £ |
||||
| B | 5 | 4 | 0 | 0 | ||||
| C | 5 | 6 | 2 | 3 | ||||
| D | 27 | 1/2 | 44 | 22 | 33 | |||
| Summa: | 37 | 1/2 | 54 | 24 | 36 | |||
Den totala produktionen vore 54 qrs. gentemot 20 qrs. i tabell II, och penningräntan vore densamma = 36 £. Totalkapitalet vore emellertid 371/2 £, medan det i tabell II var 20. Det investerade totalkapitalet hade nära nog fördubblats, medan produktionen nästan tredubblats; spannmålsräntan hade fördubblats, penningräntan förblivit densamma. Sjunker alltså priset till följd av investering av tillskottskapital i pengar vid konstant produktivitet på de bättre räntebärande jordtyperna, alltså på alla över A, så har totalkapitalet tendensen att inte växa i samma proportion som produktion och spannmålsränta; så att den minskning i penningräntan som uppstår genom det fallande priset åter kan utjämnas genom tillväxt av spannmålsräntan. Samma lag manifesterar sig också i att det investerade kapitalet måste vara större i den proportion som det används mera på C än på D, d.v.s. större på mindre räntebärande mark än på mera räntebärande.
Saken är helt enkelt denna: för att penningräntan ska förbli densamma eller stiga måste en viss tillskottskvantitet av extraprodukt produceras, och detta kräver mindre kapital ju större fruktbarheten är hos de landområden som avkastar extraprodukt. Vore differensen mellan B och C, C och D ännu större, krävdes ännu mindre tillskottskapital. Det specifika förhållandet beror på 1) den proportion i vilket priset faller, alltså differensen mellan B, nu ej räntebärande, och A, den tidigare ej räntebärande jorden; 2) förhållandet mellan differenserna de bättre jordtyperna emellan från B uppåt; 3) volymen nyinvesterat tillskottskapital och 4) dess fördelning på de olika jordkvaliteterna.
I verkligheten ser man, att lagen inte uttrycker någonting annat än det som konstaterats redan i första fallet: att om produktionspriset är givet, vilken dess storlek än är, jordräntan kan stiga till följd av tillskottsinvestering. Genom utslagningen av A ges det nu en ny differentialränta I med B som den sämsta jorden och 11/2 £ per qr. som det nya produktionspriset. Detta gäller för tabellerna IV såväl som för tabell II. Det är samma lag, bara med den skillnaden att jorden B i stället för A och produktionspriset 11/2 £ i stället för 3 £ blir utgångspunkten.
Saken har här bara denna betydelse: såvida så och så mycket tillskottskapital var nödvändigt för att dra bort kapitalet från marken A och tillgodose tillförseln utan denna, visar det sig, att detta kan åtföljas av konstant, stigande eller fallande ränta per acre, om inte på alla landområden så åtminstone på en del och för genomsnittet av de odlade landområdena. Vi har sett, att spannmålsränta och penningränta inte förhåller sig likformigt. Emellertid är det enbart av tradition, som spannmålsräntan ännu spelar någon roll i ekonomin. Man kunde lika väl påvisa, att t.ex. en fabrikant kan köpa mycket mer av sitt eget garn med sin profit på 5 £ än tidigare med en profit på 10 £. Detta visar i varje fall, att herrar jordägare vid sjunkande penningränta kan göra en betydligt större vinst i egenskap av producenter av sina egna råvaror, om de samtidigt är ägare eller delägare i manufakturföretag, sockerraffinaderier, brännvinsbrännerier o.s.v.[125*]
Detta åstadkommer såtillvida ingenting nytt som produktionspriset också här som i det nyss studerade fallet kan sjunka endast om genom tillskottsinvesteringar på bättre jordtyper än A produkter från A blir överflödiga och därmed kapitalet undandrages A eller A användes till att producera någon annan produkt. Detta fall är tidigare uttömmande behandlat. Det har visats, att i fråga om detta spannmåls- och penningräntan per acre kan växa, avta eller förbli oförändrad.
För bekvämare jämförelse reproducerar vi närmast:
| Tabell I. | ||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acres | Kapital £ |
Profit £ |
Produktions- kostnad per qr. |
Produkt qrs. |
Spannmåls- ränta qrs. |
Penning- ränta £ |
Extra- profitens kvot |
||||||||
| A | 1 | 2 | 1/2 | 1/2 | 3 | 1 | 0 | 0 | 0 | |||||||
| B | 1 | 2 | 1/2 | 1/2 | 1 | 1/2 | 2 | 1 | 3 | 120 | % | |||||
| C | 1 | 2 | 1/2 | 1/2 | 1 | 3 | 2 | 6 | 240 | % | ||||||
| D | 1 | 2 | 1/2 | 1/2 | 3/4 | 4 | 3 | 9 | 360 | % | ||||||
| Summa: | 4 | 10 | 10 | 6 | 18 | 180 | % | |||||||||
| genom- snitt |
||||||||||||||||
Antar vi nu att 16 qrs. levererade från B, C, D med avtagande produktivitetskvot är tillräckligt för att slå ut A ur odlingen, så förvandlas tabell III på följande sätt:
| Tabell V. | |||||||||||||||||||
| Jordtyp | Acres | Kapital- investering |
Profit £ |
Produkt qrs. |
Försäljnings pris £ |
Avkast- ning £ |
Spannmåls- ränta qrs. |
Penning- ränta £ |
Extra- profitens kvot |
||||||||||
| B | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 21/2+11/2= | 4 | 1 | 5/7 | 6 | 0 | 0 | 0 | |||||||
| C | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 3+2= | 5 | 1 | 5/7 | 8 | 4/7 | 1 | 1/2 | 2 | 4/7 | 51 | 3/7% | |||
| D | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 4+31/2= | 7 | 1/2 | 1 | 5/7 | 12 | 6/7 | 4 | 6 | 6/7 | 137 | 1/7% | |||
| Summa: | 3 | 15 | 16 | 1/2 | 27 | 3/7 | 5 | 1/2 | 9 | 3/7 | 94 | 2/7% | |||||||
| genom- snitt |
|||||||||||||||||||
Här har vi avtagande produktivitetskvot av tillskottskapitalen och med olika minskning på de olika jordtyperna, det reglerande produktionspriset sjunkit från 3 £ till 15/7 £. Penningräntan har sjunkit nästan med hälften från 18 £ till 93/7 £ men spannmålsräntan bara med 1/12, från 6 qrs. till 51/2. Totalprodukten har stigit från 10 till 16 eller med 60%. Spannmålsräntan är något mer än en tredjedel av totalprodukten. Tillskottskapitalet förhåller sig till penningräntan som 15 : 93/7. Medan det tidigare förhållandet var 10 : 18.
Detta skiljer sig från variant I i början av detta kapital, där produktionspriset sjunker vid konstant produktivitetskvot, bara på så sätt att, om en given tillskottsprodukt behövs för att slå ut jorden A, detta nu sker snabbare.
Såväl vid sjunkande som vid stigande produktivitet hos tillskottsinvesteringarna har detta olika effekt allteftersom investeringarna är fördelade på de skilda jordtyperna. I samma mån som denna olika effekt utjämnar differenserna eller skärper dem kommer differentialräntan för de bättre jordtyperna och därmed även den totala räntesumman att sjunka eller stiga liksom redan var förhållandet vid differentialränta I. I övrigt kommer allt an på storleken av markarealen och kapitalet som slås ut med A och på det relativa kapitaltillskott som vid stigande produktivitet är erforderligt för att leverera den tillskottsprodukt som ska täcka efterfrågan.
Den enda punkt som det här lönar sig att undersöka och som överhuvud taget för oss tillbaka till undersökningen av hur denna differentiella profit förvandlas till differentialränta är denna:
Vid det första fallet, där produktionspriset förblir detsamma, är det på jord A investerade tillskottskapitalet utan betydelse för differentialräntan som sådan, då jord A liksom tidigare inte bär någon differentialränta, priset på dess produkter blir samma som förut och det fortsätter att reglera marknaden.
I det andra fallet, variant I, då produktionspriset sjunker vid konstant produktivitetskvot, är jord A utslagen och detta ännu mer i variant II (fallande produktionspris vid fallande produktivitetskvot), då eljest tillskottskapitalet på jord A måste höja produktionspriset. Men här, i variant III av det andra fallet, då produktionspriset sjunker emedan tillskottskapitalets produktivitet stiger, kan detta tillskottskapital under vissa omständigheter investeras lika väl på jord A som på de bättre jordtyperna.
Vi antar, att ett tillskottskapital på 21/2 £ investerat på A producerar 11/5 qr. i stället för 1 qr.
| Tabell VI. | |||||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acre | Kapital £ |
Profit £ |
Produktions- kostnad |
Produkt qrs. |
Försäljnings- pris £ |
Avkast- ning £ |
Jordränta | Extra- profitens kvot |
||||||||||||
| qrs. | £ | ||||||||||||||||||||
| A | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 1+11/5= | 2 | 1/5 | 2 | 8/11 | 6 | 0 | 0 | 0 | |||||||
| B | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 2+42/5= | 4 | 2/5 | 2 | 8/11 | 12 | 2 | 1/5 | 6 | 120 | % | |||||
| C | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 3+33/5= | 6 | 3/5 | 2 | 8/11 | 18 | 4 | 2/5 | 12 | 240 | % | |||||
| D | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 4+44/5= | 8 | 4/5 | 2 | 8/11 | 24 | 6 | 3/5 | 18 | 360 | % | |||||
| Summa: | 4 | 20 | 4 | 24 | 22 | 60 | 13 | 1/5 | 36 | 240 | % | ||||||||||
Denna tabell ska utom med grundtabellen I även jämföras med tabell II, där den dubbla kapitalinvesteringen är förenad med konstant produktivitet, proportionell till kapitalinvesteringen.
Enligt förutsättningen sjunker det reglerande produktionspriset. Var det konstant = 3 £, så skulle den tidigare sämsta vid kapitalinvestering av bara 21/2 £ ej räntebärande jorden A nu avkasta ränta utan att sämre jord togs i bruk. Detta vore ett resultat av att produktiviteten på jord A hade ökats men bara för en del av kapitalet, inte för det ursprungliga. De första 3 £ produktionskostnader ger 1 qr., de nästa ger 11/5 qr. hela produkten om 21/5 qr. säljes emellertid nu till sitt genomsnittspris. Då produktivitetskvoten växer med tillskottsinvesteringen innesluter detta en förbättring. Den kan bestå i att det användes mer kapital per acre (mer gödsel, mera mekaniskt arbete etc.) eller också att det med detta tillskottskapital överhuvud blir möjligt att åstadkomma kvalitativt olika mera produktiva investeringar av kapitalet. I bägge fallen har med investering av 5 £ kapital per acre uppnåtts en produkt av 21/5 qr., medan en kapitalinvestering av hälften av detta kapital 21/2 £, bara ger en produkt om 1 qr. Produkten av jord A kunde, bortsett från tillfälliga marknadsförhållanden, bara fortsätta att säljas till ett högre produktionspris i stället för det nya genomsnittspriset så länge en betydande areal av marktypen A fortfarande brukades med ett kapital av bara 21/2 £ per acre. Men så snart det nya förhållandet med 5 £ kapital per acre och därmed den förbättrade hushållningen blev allmän, måste det reglerande produktionspriset sjunka till 28/11 £. Skillnaden mellan de bägge kapitalandelarna skulle bortfalla, och då skulle i själva verket 1 acre av A som brukas med bara 21/2 £ inte brukas normalt, d.v.s. på ett sätt som svarar mot de nya produktionsbetingelserna. Det gällde inte längre en skillnad mellan avkastningen av olika stora kapitaldelar på samma acre, utan en skillnad mellan tillräcklig och otillräcklig totalkapitalinvestering per acre. Man ser därav för det första, att otillräckligt kapital i händerna på ett större antal arrendatorer (det måste gälla många, rörde det sig om ett fåtal skulle de bara tvingas att sälja under sitt produktionspris) får alldeles samma effekt som differentieringen av jordtyperna själva i fallande skala. Den sämre odlingen av sämre jord ökar räntan på den bättre; det kan t.o.m. på bättre brukad jord av lika dålig beskaffenhet skapa en ränta som denna eljest inte avkastar. Man ser för det andra, hur differentialräntan, såvida den härrör från successiv kapitalinvestering på samma totalareal, i verkligheten upplöses i ett genomsnitt, i vilket de olika effekterna av de olika kapitalinvesteringarna inte längre kan kännas igen och skiljas från varandra, och därmed inte frambringar någon jordränta på den sämsta jorden utan 1) gör genomsnittspriset för totalavkastningen t.ex. för 1 acre av A till nytt reglerande pris och 2) framstår som en förändring i den totala kvantiteten kapital per acre, som under de nya betingelserna kräves för jordens tillfredsställande odling och i vilken såväl de enskilda successiva kapitalinvesteringarna som deras respektive verkningar är oskiljaktigt sammansmälta. Det är exakt samma förhållande med de enskilda differentialräntorna för de bättre jordtyperna. De bestämmas i varje enskilt fall av differensen mellan ifrågavarande jordtyps genomsnittsprodukt jämförd med den sämsta jordens produkt vid den höjda kapitalinvestering som nu blivit den normala.
Ingen jord ger någon produkt utan kapitalinvestering. Alltså gäller detta också för den enkla differentialräntan, differentialränta I; heter det då, att 1 acre av A, tillhörande den jord som reglerar produktionspriset, ger så och så mycket produkt till det eller det priset, och att de bättre jordtyperna B, C, D ger så och så mycket differentialprodukt och därmed så och så mycket penningränta vid det reglerande priset, så är det alltid förutsatt att ett visst under de givna produktionsbetingelserna som normalt betraktat kapital investeras. Alldeles som ett bestämt minimum kapital kräves för varje affärsgren i industrin för att varorna ska kunna produceras till deras produktionspris.
Om den med förbättringarna förbundna successiva investeringen av kapital på samma jord åstadkommer en ändring av detta minimum, så sker detta så småningom. Så länge inte ett visst antal acres t.ex. av A erhåller ett sådant driftkapital i tillskott, frambringas ränta på de bättre brukade acres av A genom att produktionsprocessen förblir konstant och räntan höjes på alla bättre marktyper B, C, D. Men så snart den nya brukningstypen genomförts så långt, att den blivit det normala, faller produktionspriset; räntan för de bättre landområdena sjunker åter, och den del av jorden A som inte äger det nu genomsnittliga driftkapitalet måste sälja under sitt individuella produktionspris, alltså under genomsnittsprofiten.
Vid sjunkande produktionspris kan detta inträffa t.o.m. vid avtagande produktivitet hos tillskottskapitalet, så snart den nödvändiga totalprodukten till följd av ökad kapitalinvestering levereras av de bättre jordtyperna och alltså t.ex. driftskapitalet undandrages A, så att A inte mer konkurrerar vid produktionen av denna speciella produkt, t.ex. vete. Den kapitalkvantitet som nu genomsnittligt användes på den nya reglerande bättre jorden B gäller nu som normal; och om det blir tal om landområdens olika fruktbarhet är det förutsatt, att denna nya normalkvantitet kapital per acre användes.
Det är å andra sidan klart, att denna genomsnittliga kapitalinvestering, t.ex. 8 £ per acre i England före 1848, 12 £ efter, blir normgivande när arrendekontrakten avslutas. För arrendatorn som ger ut mer än detta genomsnitt förvandlas extraprofiten inte till jordränta under den tid kontraktet gäller. Om det sker sedan hans kontrakt har löpt ut kommer att bero på konkurrensen mellan de arrendatorer som är i stånd att göra detta extratillskott. Här är det inte fråga om permanenta jordförbättringar, som vid lika eller t.o.m. avtagande kapitalinvestering fortsätter att trygga en stegrad produkt. Sådana förbättringar verka, trots att de är produkter av kapitalet, alldeles som markens naturligt varierande bonitet.
Vi ser alltså, hur i fråga om differentialränta II en faktor framträder, som inte kommer till synes vid differentialränta I, då denna kan fortsätta att existera oberoende av varje förändring i den normala kapitalinvesteringen per acre. Det är å ena sidan en sammanblandning av olika kapitalinvesteringars resultat på den reglerande jorden A, vars produkt nu helt enkelt framstår som normal genomsnittsprodukt per acre. Det är å andra sidan en förändring i det normala minimum eller i den genomsnittliga storleken av kapitalinvestering per acre, så att denna förändring framstår som en egenskap hos jorden. Det är slutligen differenserna i sättet för extraprofitens förvandling till formen av jordränta.
Tabell VI visar vidare, jämförd med tabell I och II, att spannmålsräntan stigit mer än det dubbla i relation till tabell I och med 11/5 qr. i relation till tabell II; medan penningräntan jämfört med I fördubblats men jämfört med II inte förändrats. Den skulle ha växt betydligt, om antingen (vid i övrigt lika förutsättningar) mera av kapitaltillskottet satsats på de bättre jordtyperna eller effekten av kapitaltillskottet på A varit mindre, och sålunda det reglerande genomsnittspriset per qr. på A hade hållits högre.
Om höjningen av fruktbarheten genom kapitaltillskott producerar varierande resultat för de olika jordtyperna, så skulle detta frambringa ändring av deras differentialräntor.
I varje fall har det bevisats, att vid sjunkande produktionspris till följd av stigande produktivitetskvot för tillskottsinvesteringen - alltså så snart denna produktivitet växer proportionellt mer än tillskottskapitalet - jordräntan per acre t.ex. vid dubbelt så stor kapitalinvestering kan inte bara fördubblas utan mer än fördubblas. Den kan emellertid också sjunka, om produktionspriset blir mycket lägre till följd av den snabbare växande produktiviteten på jord A.
Antar vi, att tillskottsinvesteringarna t.ex. på B och C inte ökar produktiviteten i samma proportion som på A, så att de proportionella differenserna avtar för B och C och tillväxten av produkten inte utjämnade det sjunkande priset, så skulle, jämförd med tabell II, räntan för D stiga och för B och C sjunka.
Slutligen skulle penningräntan stiga, om mer tillskottskapital investerades på de bättre jordtyperna än på A vid samma proportionella höjning av fruktbarheten, eller om tillskottsinvesteringarna verkade på de bättre jordtyperna med stigande produktionskvot. I båda fallen skulle differensen växa.
Penningräntan sjunker, när förbättringar till följd av tillskottsinvesteringar minskar differenserna mellan alla eller minskar dem delvis, med större effekt på A än på B och C. Den sjunker mer ju mindre höjningen av produktiviteten är på de bästa jordtyperna. Det beror på proportionen av de olika verkningarna om spannmålsräntan stiger, sjunker eller blir oförändrad.
| Tabell VI a. | |||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acres | Kapital £ |
Profit | Produkt per acres qrs. |
Försäljnings- pris £ |
Avkastning- £ |
Spannmåls- ränta qrs. |
Penning- ränta £ |
|||||||||
| A | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 1+3= | 4 | 1 | 1/2 | 6 | 0 | 0 | ||||||
| B | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 2+21/2= | 4 | 1/2 | 1 | 1/2 | 6 | 3/4 | 1/2 | 3/4 | ||||
| C | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 3+5= | 8 | 1 | 1/2 | 12 | 4 | 6 | ||||||
| D | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 4+12= | 16 | 1 | 1/2 | 24 | 12 | 18 | ||||||
| Summa: | 4 | 20 | 32 | 1/2 | 16 | 1/2 | 24 | 3/4 | |||||||||
Penningräntan stiger, och spannmålsräntan likaledes, om antingen - vid oförändrad proportionell differens i ökad fruktbarhet för de olika jordtyperna - mera kapital investeras på den räntebärande jorden än på den ej räntebärande A och mer på jord med hög än på jord med låg ränta. Eller om fruktbarheten, vid lika tillskottskapital, växer mer på de bättre och bästa jordarna än på A, d.v.s. penning- och spannmålsräntan stiger i proportion till denna stigande fruktbarhet för de bättre jordtyperna jämförda med den för de sämre.
Men under alla omständigheter stiger räntan relativt, om den höjda produktivkraften är en följd av kapitaltillskottet och inte en följd helt enkelt av höjd fruktbarhet vid konstant kapitalinvestering. Detta är den absoluta utgångspunkten som visar att här, liksom i alla tidigare fall, jordräntan och den höjda jordräntan per acre (som vid differentialränta I på hela den odlade arealen - genomsnittsräntesummans höjd) är en följd av ökad kapitalinvestering i jorden, vare sig denna nu fungerar med konstant eller avtagande produktivitetskvot vid konstanta eller sjunkande priser, eller med stigande produktivitetskvot vid sjunkande priser. Ty vårt antagande: konstant eller sjunkande pris när tillskottskapitalets produktivitetskvot är konstant, fallande eller stigande, upplöser sig i: konstant produktivitetskvot för tillskottskapitalet vid konstant eller fallande pris, fallande produktivitetskvot vid konstant eller fallande pris, stigande produktivitetskvot vid konstant och fallande pris. Även om jordräntan i alla dessa fall kan förbli stationär eller sjunka, skulle den sjunka med om inte - vid i övrigt lika förhållanden - investering av tillskottskapital vore betingelsen för den höjda fruktbarheten. Kapitaltillskottet är då alltid orsak till jordräntans relativa höjd, ehuru den sjunkit absolut.
[Stigande produktionspris förutsätter, att produktiviteten för den sämsta jordkvaliteten, som ingen ränta betalar, avtar. Bara om de på A investerade 21/2 £ producerar mindre än 1 qr. eller de 5 £ mindre än 2 qrs. eller om ännu sämre jord än A måste tas i bruk kan det som reglerande antagna produktionspriset stiga över 3 £ per qr.
Vid konstant eller t.o.m. stigande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen vore detta möjligt bara om produktiviteten för den första kapitalinvesteringen, 21/2 £, hade avtagit. Sådant förekommer ofta nog. T.ex. om vid den gamla brukningsmetoden med ytlig plogning det utsugna övre jordlagret ger avtagande avkastning och sedan med djupare plogning det vända undre lagret vid rationell behandling åter lämnar högre avkastning än tidigare. Men detta specialfall hör strängt taget inte hit. Fallande produktivitet för den första kapitalinvesteringen om 21/2 £ betyder för de bättre jordtyperna, t.o.m. om förhållandena där antagas analoga, ett fall i differentialränta I; men här betraktar vi bara differentialränta II. Men då det föreliggande specialfallet inte kan förekomma utan att differentialränta II redan förutsättes existera, och i själva verket representerar återverkan på II av en modifikation av differentialränta I, ger vi ett exempel på detta. (tabell VII.)
| Tabell VII. | |||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acres | Kapital- investering £ |
Profit £ | Produktions- kostnad £ |
Produkt qrs. | Försäljnings- pris £ |
Avkastning £ | Spannmåls- ränta qrs. |
Penning- ränta £ |
Jordränte- kvot |
|||||||
| A | 1 | 21/2+21/2 | 1 | 6 | 1/2+11/4= | 1 | 3/4 | 3 | 3/7 | 6 | 0 | 0 | 0 | % | |||
| B | 1 | 21/2+21/2 | 1 | 6 | 1+21/2= | 3 | 1/2 | 3 | 3/7 | 12 | 1 | 3/4 | 6 | 120 | % | ||
| C | 1 | 21/2+21/2 | 1 | 6 | 11/2+33/4= | 5 | 1/4 | 3 | 3/7 | 18 | 3 | 1/2 | 12 | 240 | % | ||
| D | 1 | 21/2+21/2 | 1 | 6 | 2+5= | 7 | 3 | 3/7 | 24 | 5 | 1/4 | 18 | 360 | % | |||
| 17 | 1/2 | 60 | 10 | 1/2 | 36 | 240 | % | ||||||||||
Penningräntan är liksom penningavkastningen samma som i tabell II. Det högre reglerande produktionspriset ersätter precis det som bortfallit i produktens kvantitet; då pris och kvantitet av produkten varierar i omvänt förhållande är det självklart, att produkten av den båda förblir densamma.
I ovanstående exempel antogs det, att produktiviteten för den andra kapitalinvesteringen var högre än den ursprungliga produktiviteten för den första investeringen. Ingenting förändras, om vi för den andra investeringen bara antar samma produktivitet som ursprungligen tillkom den första, som i följande tabell:
| Tabell VIII. | ||||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acres | Kapital- investering £ |
Profit £ | Produktions- kostnad £ |
Produkt qrs. | Försäljnings- pris £ |
Avkastning £ | Spannmåls- ränta qrs. |
Penning- ränta £ |
Extra- profitens kvot |
||||||||||
| A | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 1/2+1= | 1 | 1/2 | 4 | 6 | 0 | 0 | 0 | % | ||||||
| B | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 1+2= | 3 | 4 | 12 | 1 | 1/2 | 6 | 120 | % | ||||||
| C | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 11/2+3= | 4 | 1/2 | 4 | 18 | 3 | 12 | 240 | % | ||||||
| D | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 2+4= | 6 | 4 | 24 | 4 | 1/2 | 18 | 360 | % | ||||||
| 20 | 15 | 60 | 9 | 36 | 240 | % | ||||||||||||||
| Tabell IX. | ||||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acres | Kapital- investering £ |
Profit £ | Produktions- kostnad £ |
Produkt qrs. | Försäljnings- pris £ |
Avkastning £ | Spannmåls- ränta qrs. |
Penning- ränta £ |
Jordränte- kvot |
||||||||||
| A | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 1+1/2= | 1 | 1/2 | 4 | 6 | 0 | 0 | 0 | % | ||||||
| B | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 2+1= | 3 | 4 | 12 | 1 | 1/2 | 6 | 120 | % | ||||||
| C | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 3+11/2= | 4 | 1/2 | 4 | 18 | 3 | 12 | 240 | % | ||||||
| D | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 4+2= | 6 | 4 | 24 | 4 | 1/2 | 18 | 360 | % | ||||||
| 20 | 15 | 60 | 9 | 36 | 240 | % | ||||||||||||||
Även här betingar det i samma proportion stigande produktionspriset, att produktivitetsminskningen i fråga om avkastning liksom penningränta tillfullo uppväges.
Det tredje fallet framträder i sin rena form endast vid fallande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen medan den förstas förblir konstant liksom överallt antagits i fråga om det första och andra fallet. Här beröres inte differentialränta I, förändringen sker med den andel som kommer från differentialränta II. Vi ger två exempel; i det första är produktiviteten av den andra kapitalinvesteringen reducerad till hälften, i den andra till en fjärdedel.
Tabell IX är densamma som tabell VIII utom att den avtagande produktiviteten i VIII faller på den första kapitalinvesteringen, i IX på den andra.
| Tabell X. | ||||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acres | Kapital- investering £ |
Profit £ | Produktions- kostnad £ |
Produkt qrs. | Försäljnings- pris £ |
Avkastning £ | Spannmåls- ränta qrs. |
Penning- ränta £ |
Jordränte- kvot |
||||||||||
| A | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 1+1/4= | 1 | 1/4 | 4 | 4/5 | 6 | 0 | 0 | 0 | % | |||||
| B | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 2+1/2= | 2 | 1/2 | 4 | 4/5 | 12 | 1 | 1/4 | 6 | 120 | % | ||||
| C | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 3+3/4= | 3 | 3/4 | 4 | 4/5 | 18 | 2 | 1/2 | 12 | 240 | % | ||||
| D | 1 | 21/2+21/2= | 5 | 1 | 6 | 4+1= | 5 | 4 | 4/5 | 24 | 3 | 3/4 | 18 | 360 | % | |||||
| 20 | 24 | 12 | 1/2 | 60 | 7 | 1/2 | 36 | 240 | % | |||||||||||
Även i denna tabell förblir totalavkastningen, penningräntesumman och räntekvot samma som i tabell II, VII och VIII, emedan produkt och försäljningspris återigen har varierat i omvänt förhållande men kapitalinvesteringen har förblivit oförändrad.
Men hur står det till i det andra, vid stigande produktionspris möjliga fallet, nämligen då en sämre jord, som hittills inte varit lönande att odla, nu tages i bruk?
Låt oss anta, att en sådan mark, som vi betecknar med a, kommer med i konkurrensen. Då skulle den hittills ej räntebärande jorden A avkasta en ränta och de ovanstående tabellerna VII, VIII och X skulle då gestalta sig som följer: (se nästa sida)
Genom att jord a inskjutes, uppstår en ny differentialränta I; på denna nya grundval utvecklas då differentialränta II likaledes i förändrad form.
I var och en av de tre följande tabellerna har jorden a olika fruktbar-
| Tabell VII a. | ||||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acre | Kapital £ |
Profit £ |
Produktions- kostnad |
Produkt qrs. |
Försäljnings- pris £ |
Avkastning £ |
Jordränta | Stegring | |||||||||||
| qrs. | £ | |||||||||||||||||||
| a | 1 | 5 | 1 | 6 | 1 | 1/2 | 4 | 6 | 0 | 0 | 0 | |||||||||
| A | 1 | 21/2 | +21/2 | 1 | 6 | 1/2+11/4= | 1 | 3/4 | 4 | 8/11 | 7 | 1/4 | 1 | 1 | ||||||
| B | 1 | 21/2 | +21/2 | 1 | 6 | 1+21/2= | 3 | 1/2 | 4 | 8/11 | 14 | 2 | 8 | 1+7 | ||||||
| C | 1 | 21/2 | +21/2 | 1 | 6 | 11/2+33/4= | 5 | 1/4 | 4 | 8/11 | 21 | 3 | 3/4 | 15 | 1+2 × 7 | |||||
| D | 1 | 21/2 | +21/2 | 1 | 6 | 2+5= | 7 | 4 | 8/11 | 28 | 5 | 1/2 | 22 | 1+3 × 7 | ||||||
| 30 | 19 | 76 | 11 | 1/2 | 46 | |||||||||||||||
| Tabell VIII a. | ||||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acre | Kapital £ |
Profit £ |
Produktions- kostnad |
Produkt qrs. |
Försäljnings- pris £ |
Avkastning £ |
Jordränta | Stegring | |||||||||||
| qrs. | £ | |||||||||||||||||||
| a | 1 | 5 | 1 | 6 | 1 | 1/4 | 4 | 4/5 | 6 | 0 | 0 | 0 | ||||||||
| A | 1 | 21/2 | +21/2 | 1 | 6 | 1/2+1= | 1 | 1/2 | 4 | 4/5 | 7 | 1/5 | 1/4 | 1 | 1/5 | 11/5 | ||||
| B | 1 | 21/2 | +21/2 | 1 | 6 | 1+2= | 3 | 4 | 4/5 | 14 | 2/5 | 1 | 3/4 | 8 | 2/5 | 11/5+71/5 | ||||
| C | 1 | 21/2 | +21/2 | 1 | 6 | 11/2+3= | 4 | 1/2 | 4 | 4/5 | 21 | 3/4 | 3 | 1/4 | 15 | 3/5 | 11/5+2 × 71/5 | |||
| D | 1 | 21/2 | +21/2 | 1 | 6 | 2+4= | 6 | 4 | 4/5 | 28 | 4/5 | 4 | 3/4 | 22 | 4/5 | 11/5+3 × 71/5 | ||||
| 5 | 30 | 16 | 1/4 | 78 | 48 | |||||||||||||||
| Tabell X a. | ||||||||||||||||||||
| Jord- typ |
Acre | Kapital £ |
Profit £ |
Produktions- kostnad |
Produkt qrs. |
Försäljnings- pris £ |
Avkastning £ |
Jordränta | Stegring | |||||||||||
| qrs. | £ | |||||||||||||||||||
| a | 1 | 5 | 1 | 6 | 1 | 1/8 | 5 | 1/3 | 6 | 0 | 0 | 0 | ||||||||
| A | 1 | 21/2 | +21/2 | 1 | 6 | 1+1/4= | 1 | 1/4 | 5 | 1/3 | 6 | 2/3 | 1/8 | 2/3 | 2/3 | |||||
| B | 1 | 21/2 | +21/2 | 1 | 6 | 2+1/2= | 2 | 1/2 | 5 | 1/3 | 13 | 1/3 | 1 | 3/8 | 7 | 1/3 | 2/3+62/3 | |||
| C | 1 | 21/2 | +21/2 | 1 | 6 | 3+3/4= | 3 | 3/4 | 5 | 1/3 | 20 | 2 | 5/8 | 14 | 2/3+2 × 62/3 | |||||
| D | 1 | 21/2 | +21/2 | 1 | 6 | 4+1= | 5 | 5 | 1/3 | 26 | 2/3 | 3 | 7/8 | 20 | 2/3 | 2/3+3 × 62/3 | ||||
| 30 | 13 | 5/8 | 72 | 2/3 | 8 | 42 | 2/3 | |||||||||||||
het; ordningsföljden proportionellt stigande fruktbarhet börjar först med A. På samma sätt förhåller sig också ordningsföljden stigande räntor. Räntan för den sämsta räntebärande marken, tidigare utan jordränta, är en konstant som helt enkelt adderas till alla högre räntor; först efter avdrag av denna konstant framträder differensernas ordningsföljd och deras parallellitet med jordtypernas fruktbarhetsföljd vid de högre räntorna klart. I alla tabellerna förhåller sig fruktbarheten från A till D som 1 : 2 : 3 : 4 och räntorna på motsvarande sätt:
i VII a som 1 : 1 + 7 : 1 + 2 × 7 : 1 + 3 × 7,
i VIII a som 11/5 : 11/5 + 71/5 : 11/5 + 2 × 71/5 : 11/5 + 3 × 71/5,
i X a som 2/3 : 2/3 + 62/3 : 2/3 + 2 × 62/3 : 2/3 + 3 × 62/3.
Kort sagt: är räntan av A = n och räntan av jord med närmast högre fruktbarhet = n + m, så är ordningsföljden som n : n + m : n + 2 m : n + 3 m o.s.v. - FE.]
[Då det ovannämnda tredje fallet inte var utarbetat i manuskriptet - där står bara titeln - så blev det utgivarens uppgift att komplettera detta så gott det gick, som skett i det föregående. Det återstår emellertid att ur hela den hittillsvarande undersökningen av differentialränta II dra de allmänna slutsatser som ger sig i dess tre principiella och tio underordnade fall. Men för detta syfte passar de i manuskriptet givna exemplen endast föga. För det första jämförs här markstycken, vilkas avkastning för lika stora arealer förhåller sig som 1 : 2 : 3 : 4, alltså skillnader som redan från början är starkt överdrivna och som under loppet av de antaganden och beräkningar som utvecklas på denna grundval leder till fullkomligt monstruösa talförhållanden. För det andra ger de ett alldeles felaktigt intryck. Om för fruktbarhetsgrader relaterade som 1 : 2 : 3 : 4 etc. givas räntor i ordningsföljden 0 : 1 : 2 : 3 etc., så känner man sig frestad att avleda den andra ordningsföljden ur den första och förklara fördubblingen, tredubblingen etc. av räntorna ur totalavkastningens fördubbling, tredubbling o.s.v. Detta vore emellertid alldeles felaktigt. Räntorna förhåller sig som 0 : 1 : 2 : 3 : 4 också då fruktbarhetsgraderna förhåller sig som n : n + l : n + 2 : n + 3 : n + 4. Räntorna förhåller sig inte som fruktbarhetsgraderna utan som fruktbarhetsskillnaderna, räknat med den ej räntebärande jorden som nollpunkt.
Till förklaring av texten måste originaltabellerna anges. Men för att få en åskådlig grundval för resultatet av undersökningen, som följer här nedan, ger jag i det följande en ny rad av tabeller, vari avkastningarna är angivna i bushels (1/8 quarter eller 36, 35 liter) och shillings (=mark).
Den första tabellen (XI) motsvarar den tidigare tabell I. Den visar avkastningar och räntor för fem markkvaliteter A - E vid en första kapitalinvestering om 50 sh., vilket med 10 sh. profit gör 60 sh. totalproduktionskostnad per acre. Spannmålsavkastningen är lågt beräknad: 10, 12, 14, 16, 18 bushels per acre. Det reglerande produktionspriset, som blir resultatet, är 6 sh. per bushel.
De följande 13 tabellerna motsvarar de i detta och de bägge föregående kapitlen behandlade tre fallen av differentialränta II vid en tillskottsinvestering på samma mark om 50 sh per acre vid konstant, fallande och stigande produktionspris. Vart och ett av dessa fall presenteras på nytt sådant det gestaltar sig vid 1) konstant, 2) fallande, 3) stigande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen jämförd med den första. Därvid framgår några varianter, som är särskilt klargörande som exempel.
Vid fall I, konstant produktionspris har vi:
Variant 1: konstant produktivitet för den andra kapitalinvesteringen (tabell XII).
Variant 2: fallande produktivitet. Denna kan förekomma endast om ingen andra investering göres på jord A, och det antingen så
a) att jord B likaledes inte ger ränta (tabell XIII) eller
b) att jord B inte blir helt utan ränta (tab. XIV).
Variant 3: stigande produktivitet (tab. XV). Även detta fall utesluter en andra kapitalinvestering på jord A.
Vid fall II, fallande produktionspris, har vi:
Variant 1: konstant produktivitet för den andra investeringen (tabell XVI).
Variant 2: fallande produktivitet (tabell XVII). Dessa bägge varianter betingar, att jord A försvinner ur konkurrensen, jord B blir utan ränta och reglerar produktionspriset.
Variant 3: stigande produktivitet (tabell XVIII). Här blir jord A reglerande.
I fråga om fall III, stigande produktionspris, är två eventualiteter möjliga: jord A kan förbli utan ränta och prisreglerande eller också inträder en sämre jordkvalitet än A i konkurrensen och reglerar priset, varvid A följaktligen avkastar ränta.
Första eventualiteten: jord A blir reglerande.
Variant 1: konstant produktivitet för den andra investeringen (tabell XIX). Detta är under de givna förutsättningarna tillåtligt endast om produktiviteten för den första investeringen avtar.
Variant 2: fallande produktivitet för den andra investeringen (tab. XX); detta utesluter inte konstant produktivitet för den första investeringen. Variant 3: stigande produktivitet för den andra investeringen (tab. XIX).
Andra eventualiteten: en sämre (med a betecknad) jordkvalitet inträder i konkurrensen; jord A avkastar ränta.
Variant 1: konstant produktivitet för den andra investeringen (tab. XXII). Variant 2: fallande produktivitet (tab. XXIII). Variant 3: stigande produktivitet (tab. XXIV).
Dessa tre varianter förekommer under problemets allmänna betingelser och ger inte anledning till några anmärkningar. Vi låter nu tabellerna följa.
| Tabell XI. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| A | 60 | 10 | 6 | 60 | 0 | 0 | ||||||
| B | 60 | 12 | 6 | 72 | 12 | 12 | ||||||
| C | 60 | 14 | 6 | 84 | 24 | 2 × 12 | ||||||
| D | 60 | 16 | 6 | 96 | 36 | 3 × 12 | ||||||
| E | 60 | 18 | 6 | 108 | 48 | 4 × 12 | ||||||
| 120 | 10 × 12 | |||||||||||
Vid en andra kapitalinvestering på samma jord. Första fallet: vid konstant produktionspris. Variant 1: vid konstant produktivitet för den andra kapitalinvesteringen.
| Tabell XII. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| A | 60+60=120 | 10+10=20 | 6 | 120 | 0 | 0 | ||||||
| B | 60+60=120 | 12+12=24 | 6 | 144 | 24 | 24 | ||||||
| C | 60+60=120 | 14+14=28 | 6 | 168 | 48 | 2 × 24 | ||||||
| D | 60+60=120 | 16+16=32 | 6 | 192 | 72 | 3 × 24 | ||||||
| E | 60+60=120 | 18+18=36 | 6 | 216 | 96 | 4 × 24 | ||||||
| 240 | 10 × 24 | |||||||||||
Variant 2: vid fallande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen; ingen andra investering på jord A. 1) om jord B blir utan ränta.
| Tabell XIII. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| A | 60 | 10 | 6 | 60 | 0 | 0 | ||||||
| B | 60+60=120 | 12+8=20 | 6 | 120 | 0 | 0 | ||||||
| C | 60+60=120 | 14+91/2=23 | 1/3 | 6 | 140 | 20 | 20 | |||||
| D | 60+60=120 | 16+102/3=26 | 2/3 | 6 | 160 | 40 | 2 × 20 | |||||
| E | 60+60=120 | 18+20=30 | 6 | 180 | 60 | 3 × 20 | ||||||
| 120 | 6 × 20 | |||||||||||
2) om jord B inte blir alldeles utan ränta.
| Tabell XIV. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| A | 60 | 10 | 6 | 60 | 0 | 0 | ||||||
| B | 60+60=120 | 12+9=21 | 6 | 126 | 6 | 6 | ||||||
| C | 60+60=120 | 14+101/3=24 | 1/2 | 6 | 147 | 27 | 6+21 | |||||
| D | 60+60=120 | 16+12=28 | 6 | 168 | 48 | 6+2 × 21 | ||||||
| E | 60+60=120 | 18+131/2=31 | 1/2 | 6 | 189 | 69 | 6+3 × 21 | |||||
| 150 | 4 × 6+6 × 21 | |||||||||||
Variant 3: vid stigande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen; också här ingen andra investering på jord A.
| Tabell XV. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| A | 60 | 10 | 6 | 60 | 0 | 0 | ||||||
| B | 60+60=120 | 12+15=27 | 6 | 162 | 42 | 42 | ||||||
| C | 60+60=120 | 14+171/2=31 | 1/2 | 6 | 189 | 69 | 42+27 | |||||
| D | 60+60=120 | 16+20=36 | 6 | 216 | 96 | 42+2 × 27 | ||||||
| E | 60+60=120 | 18+221/2=40 | 1/2 | 6 | 243 | 123 | 42+3 × 27 | |||||
| 330 | 4 × 42+6 × 27 | |||||||||||
Andra fallet: vid fallande produktionspris.
Variant 1: När produktiviteten för den andra kapitalinvesteringen blir densamma. Jord A försvinner ur konkurrensen, jord B blir utan ränta.
| Tabell XVI. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| B | 60+60=120 | 12+12=24 | 5 | 120 | 0 | 0 | ||||||
| C | 60+60=120 | 14+14=28 | 5 | 140 | 20 | 20 | ||||||
| D | 60+60=120 | 16+16=32 | 5 | 160 | 40 | 2 × 20 | ||||||
| E | 60+60=120 | 18+18=36 | 5 | 180 | 60 | 3 × 20 | ||||||
| 120 | 6 × 20 | |||||||||||
Variant 2: Vid fallande produktivitet hos den andra kapitalinvesteringen; jord A försvinner ur konkurrensen, jord B är utan ränta.
| Tabell XVII. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| B | 60+60=120 | 12+9=21 | 5 | 5/7 | 120 | 0 | 0 | |||||
| C | 60+60=120 | 14+101/2=24 | 1/2 | 5 | 5/7 | 140 | 20 | 20 | ||||
| D | 60+60=120 | 16+12=28 | 5 | 5/7 | 160 | 40 | 2 × 20 | |||||
| E | 60+60=120 | 18+131/2=31 | 1/2 | 5 | 5/7 | 180 | 60 | 3 × 20 | ||||
| 120 | 6 × 20 | |||||||||||
Variant 3: Vid stigande produktivitet hos den andra kapitalinvesteringen; jord A förblir konkurrensduglig, jord B räntebärande.
| Tabell XVIII. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| A | 60+60=120 | 10+15=25 | 4 | 4/5 | 120 | 0 | 0 | |||||
| B | 60+60=120 | 12+18=30 | 4 | 4/5 | 144 | 24 | 24 | |||||
| C | 60+60=120 | 14+21=35 | 4 | 4/5 | 168 | 48 | 2 × 24 | |||||
| D | 60+60=120 | 16+24=40 | 4 | 4/5 | 192 | 72 | 3 × 24 | |||||
| E | 60+60=120 | 18+27=45 | 4 | 4/5 | 216 | 96 | 4 × 24 | |||||
| 240 | 10 × 24 | |||||||||||
Tredje fallet: vid stigande produktionspris.
A. Om jord A förblir ej räntebärande och prisreglerande.
Variant 1: vid oförändrad produktivitet för den andra kapitalinvesteringen; vilket betingar avtagande produktivitet för den första investeringen.
| Tabell XIX. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| A | 60+60=120 | 71/2+10=17 | 1/2 | 6 | 6/7 | 120 | 0 | 0 | ||||
| B | 60+60=120 | 9+12=21 | 6 | 6/7 | 144 | 24 | 24 | |||||
| C | 60+60=120 | 101/2+14=24 | 1/2 | 6 | 6/7 | 168 | 48 | 2 × 24 | ||||
| D | 60+60=120 | 12+16=28 | 6 | 6/7 | 192 | 72 | 3 × 24 | |||||
| E | 60+60=120 | 131/2+18=31 | 1/2 | 6 | 6/7 | 216 | 96 | 4 × 24 | ||||
| 240 | 10 × 24 | |||||||||||
Variant 2: vid fallande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen; vilket inte utesluter oförändrad produktivitet för den första.
| Tabell XX. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| A | 60+60=120 | 10+5=15 | 8 | 120 | 0 | 0 | ||||||
| B | 60+60=120 | 12+6=18 | 8 | 144 | 24 | 24 | ||||||
| C | 60+60=120 | 14+7=21 | 8 | 168 | 48 | 2 × 24 | ||||||
| D | 60+60=120 | 16+8=24 | 8 | 192 | 72 | 3 × 24 | ||||||
| E | 60+60=120 | 18+9=27 | 8 | 216 | 96 | 4 × 24 | ||||||
| 240 | 10 × 24 | |||||||||||
Variant 3: vid stigande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen, vilket under de gjorda förutsättningarna betingar fallande produktivitet för den första investeringen.
| Tabell XXI. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| A | 60+60=120 | 5+121/2=17 | 1/2 | 6 | 6/7 | 120 | 0 | 0 | ||||
| B | 60+60=120 | 6+15=21 | 6 | 6/7 | 144 | 24 | 24 | |||||
| C | 60+60=120 | 7+171/2=24 | 1/2 | 6 | 6/7 | 168 | 48 | 2 × 24 | ||||
| D | 60+60=120 | 8+20=28 | 6 | 6/7 | 192 | 72 | 3 × 24 | |||||
| E | 60+60=120 | 9+221/2=31 | 1/2 | 6 | 6/7 | 216 | 96 | 4 × 24 | ||||
| 240 | 10 × 24 | |||||||||||
B. Om en sämre jord (betecknad med a) blir prisreglerande och jord A därefter avkastar ränta. Detta tillåter att produktiviteten förblir lika för alla varianter hos den andra investeringen.
Variant 1: oförändrad produktivitet för den andra kapitalinvesteringen.
| Tabell XXII. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| a | 120 | 16 | 7 | 1/2 | 120 | 0 | 0 | |||||
| A | 60+60=120 | 10+10=20 | 7 | 1/2 | 150 | 30 | 30 | |||||
| B | 60+60=120 | 12+12=24 | 7 | 1/2 | 180 | 60 | 2 × 30 | |||||
| C | 60+60=120 | 14+14=28 | 7 | 1/2 | 210 | 90 | 3 × 30 | |||||
| D | 60+60=120 | 16+16=32 | 7 | 1/2 | 240 | 120 | 4 × 30 | |||||
| E | 60+60=120 | 18+18=36 | 7 | 1/2 | 270 | 150 | 5 × 30 | |||||
| 450 | 15 × 30 | |||||||||||
Variant 2: fallande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen.
| Tabell XXIII. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| a | 120 | 15 | 8 | 120 | 0 | 0 | ||||||
| A | 60+60=120 | 10+71/2=17 | 1/2 | 8 | 140 | 20 | 20 | |||||
| B | 60+60=120 | 12+9=21 | 8 | 168 | 48 | 20+28 | ||||||
| C | 60+60=120 | 14+101/2=24 | 1/2 | 8 | 196 | 76 | 20+2 × 28 | |||||
| D | 60+60=120 | 16+12=28 | 8 | 224 | 104 | 20+3 × 28 | ||||||
| E | 60+60=120 | 18+131/2=31 | 1/2 | 8 | 252 | 132 | 20+4 × 28 | |||||
| 380 | 5 × 20+10 × 28 | |||||||||||
Variant 3: stigande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen.
| Tabell XXIV. | ||||||||||||
| Jord- typ |
Produktions- kostnad |
Produkt- bushels |
Försäljnings- pris sh. |
Avkast- ning sh. |
Jord- ränta sh. |
Jordränte- stegring |
||||||
| a | 120 | 16 | 7 | 1/2 | 120 | 0 | 0 | |||||
| A | 60+60=120 | 10+121/2=22 | 1/2 | 7 | 1/2 | 168 | 3/4 | 48 | 3/4 | 15+33 | 3/4 | |
| B | 60+60=120 | 12+15=27 | 7 | 1/2 | 202 | 1/2 | 82 | 1/2 | 15+2 × 33 | 3/4 | ||
| C | 60+60=120 | 14+171/2=31 | 1/2 | 7 | 1/2 | 236 | 1/4 | 116 | 1/4 | 15+3 × 33 | 3/4 | |
| D | 60+60=120 | 16+20=36 | 7 | 1/2 | 270 | 270 | 15+4 × 33 | 3/4 | ||||
| E | 60+60=120 | 18+221/2=40 | 1/2 | 7 | 1/2 | 303 | 3/4 | 303 | 3/4 | 15+5 × 33 | 3/4 | |
| 581 | 1/4 | 5 × 15+15 × 33 | 3/4 | |||||||||
Ur dessa tabeller framgår nu följande.
Till en början att räntornas ordningsföljd förhåller sig precis som ordningsföljden av fruktbarhetsdifferenserna med den ej räntebärande reglerande jorden tagen som nollpunkt. Icke de absoluta avkastningarna utan endast avkastningsdifferenserna är bestämmande för räntan. Om de olika jordtyperna ger 1, 2, 3, 4, 5 bushels, eller om de leverera 11, 12, 13, 14, 15 bushels per acre, är räntorna i båda fallen tagna i ordningsföljd 0, 1, 2, 3, 4 bushels eller deras ekvivalent i pengar.
Men vida mer betydelsefullt är resultatet när det gäller de totala ränteavkastningarna vid upprepade kapitalinvesteringar på samma jord.
I fem fall av de undersökta tretton fördubblas med kapitalinvesteringen även räntornas totalsumma; i stället för 10 × 12 sh blir den 10 × 24 sh. Dessa fall är:
Fall I, konstant pris, variant 1: konstant produktionsstegring (tabell XII).
Fall II, fallande pris, variant 3: växande produktionsstegring (tabell XVIII).
Fall III, stigande pris. Första eventualiteten, då jord A förblir reglerande, i alla tre varianterna (tabell XIX, XX, XXI).
I fyra fall stiger räntan mer än det dubbla, nämligen:
Fall I, variant 3, konstant pris men växande produktionsstegring (tabell XV). Räntesumman stiger till 330 sh.
Fall III, andra eventualiteten, där jord A avkastar ränta, i alla tre varianterna (tabell XXII, ränta = 15 × 30 = 450 sh, tabell XXIII, ränta = 5 × 20 + 10 × 28 = 380 sh, tabell XXIV, ränta 5 × 15 + 15 × 333/4 = 5811/4 sh).
I ett fall stiger den, men inte till dubbla beloppet av den ränta som utfaller för den första kapitalinvesteringen:
Fall I, konstant pris, variant 2: fallande produktivitet för den andra investeringen under betingelser då B inte blir helt utan ränta (tabell XIV, ränta = 4 × 6 + 6 × 21 = 150 sh).
Slutligen, bara i tre fall står totalräntan vid andra kapitalinvesteringen för alla jordtyperna tillsammans på samma nivå som vid den första investeringen (tabell XI); detta är de fall, då jord A ej kan konkurrera och jord B blir reglerande och därmed ej räntebärande. För B bortfaller inte bara räntan, den blir också fråndragen varje följande del av ränteserien; resultatet betingas av detta. Dessa fall är:
Fall I, variant 2, om betingelserna är av sådant slag att jord A bortfaller. (Tabell XIII.) Räntesumman är 6 × 20, alltså = 10 × 12 = 120 som i tabell XI.
Fall II, variant 1 och 2. Här bortfaller jord A enligt förutsättningarna nödvändigtvis (tabell XVI och XVII) och räntesumman är åter 6 × 20 = 10 × 12 = 120 sh.
Detta betyder alltså: i det stora flertalet av alla de variationer som är möjliga stiger räntan såväl per acre av räntebärande jord som särskilt den totala jordräntan till följd av ökad kapitalinvestering. Bara i tre fall av tretton undersökta förblir dess totalsumma oförändrad. Detta gäller de fall då den sämsta, hittills ej räntebärande jorden bortfaller ur konkurrensen och den näst högre träder i dess ställe, alltså blir utan ränta. Men även i dessa fall stiger räntorna på de bästa jordtyperna i jämförelse med dem som beror på den första kapitalinvesteringen; om räntan för C faller från 24 till 20, stiger den för D och E från 36 och 48 till 40 och 60 sh.
Att totalräntorna föll under nivån vid första kapitalinvesteringen (tabell XI) vore möjligt, bara om utom jord A även jord B skildes ut från konkurrensen och jord C blev reglerande och ej räntebärande.
Alltså, ju mer kapital som investeras i jorden, ju högre utvecklingen av jordbruk och civilisation överhuvud taget har nått i ett land, desto högre stiger jordräntorna per acre såväl som deras totalsumma, desto väldigare blir den tribut som samhället betalar de stora jordägarna i form av extraprofiter - så länge alla de jordtyper som en gång har tagits i bruk förblir konkurrensdugliga.
Denna lag förklarar den häpnadsväckande livskraft som den stora jordägarna som klass har visat. Ingen samhällsklass lever så slösaktigt, ingen tar som denna i anspråk rätten till traditionell "ståndsenlig" lyx, varifrån än pengarna kommer, ingen hopar med så lätt hjärta skuld på skuld. Men i alla fall kommer den alltid ned på fötterna - tack vare andra människors i jorden investerade kapital, vilket inbringar räntor åt denna klass som inte står i någon proportion till de profiter som kapitalisterna utvinner ur jorden.
Samma lag förklarar emellertid också varför denna de stora jordägarnas sega livskraft så småningom mattas.
När den engelska spannmålstullarna avskaffades år 1846, trodde de engelska fabrikanterna att de därigenom hade gjort den jordägande aristokratin utfattig. I stället blev den rikare än någonsin. Hur gick det till? Mycket enkelt. För det första krävdes från och med nu i arrendekontrakten, att arrendatorerna skulle ge 12 £ i stället för 8 £ årligen per acre, och för det andra beviljade godsägarna, som var mycket väl representerade även i underhuset, sig själva en stor statssubvention för dränering och övrig permanent jordförbättring på sina gods. Då den sämsta jorden inte blev totalt utträngd utan på sin höjd och mestadels bara tillfälligt användes till andra ändamål, steg jordräntorna i proportion till den stegrade kapitalinvesteringen, och jordaristokratin hade det bättre än någonsin.
Men allt är förgängligt. De transoceana ångfartygen och de nord- och sydamerikanska och indiska järnvägarna möjliggjorde att mycket speciella landområden kunde konkurrera på de europeiska spannmålsmarknaderna. Där var å ena sidan de nordamerikanska prärierna, de argentinska pampas, stepper som av naturen var färdiga för plogen, jungfrulig jord, som för åratal bjöd på rik avkastning till och med vid primitiv odling och utan gödsling. Och där var de ryska och indiska gemenskapsjordbrukens landområden, som måste sälja en del av sin produkt, och en ständigt växande del, för att erhålla pengar till skatterna, som statens obarmhärtiga despotism avtvingade dem - ofta nog genom tortyr. Dessa produkter såldes utan hänsyn till produktionskostnaderna, såldes för det pris köpmannen bjöd, emedan bonden absolut måste ha pengar till betalningsterminen. Och mot denna konkurrens - från den jungfruliga steppmarken såväl som från de under skatteskruven dignande ryska och indiska bönderna - kunde den europeiske arrendatorn och bonden med de gamla jordräntorna inte klara sig. En del av jorden i Europa slogs definitivt ut ur konkurrensen i fråga om spannmålsodling, räntorna föll överallt. Vårt andra exempel, variant 2: sjunkande pris och fallande produktivitet för tillskottsinvesteringar blev regel för Europa och därmed den jämmer från jordägarna som sträcker sig från Skottland till Italien och från Sydfrankrike till Ostpreussen. Lyckligtvis har ännu inte på långt när allt steppland tagits i bruk; det finns ännu tillräckligt kvar för att ruinera hela det europeiska storjordbruket och småbrukarna på köpet. - FE.]
De rubriker under vilka jordräntan ska behandlas är dessa:
Som allmänt resultat vid studiet av differentialräntan överhuvud framgår:
För det första: Bildning av extraprofit kan ske på olika vägar. Å ena sidan baserad på differentialränta I, d.v.s. investering av det totala jordbrukskapitalet på en markyta som består av jordtyper av olika fruktbarhet. Eller baserad på differentialränta II, den olika differentialproduktiviteten hos successiva kapitalinvesteringar på samma mark, d.v.s. en större produktivitet, exempelvis i qrs. vete, än som åstadkommes med samma kapitalinvestering på den sämsta ej räntebärande men produktionspriset reglerande marken. Men hur än dessa extraprofiter må uppstå så förutsätter alltid deras förvandling till jordränta, alltså deras överförande från arrendatorn till jordägaren som grundbetingelse, att de olika faktiska individuella produktionspriserna (d.v.s. oberoende av det allmänna, marknadsreglerande produktionspriset) för delprodukterna från de enskilda successiva kapitalinvesteringarna i förväg har utjämnats till ett individuellt genomsnittsproduktionspris. Överskottet av det allmänna reglerande produktionspriset över detta dess individuella genomsnittsproduktionspris gällande en acre bildar och mäter räntan per acre. Vid differentialränta I är differentialresultaten i och för sig möjliga att åtskilja, eftersom de kommer till stånd på skilda, utanför och bredvid varandra belägna markdelar vid en kapitalinvestering per acre som förutsättes normal och däremot svarande normalförbrukning. I fråga om differentialränta II måste de först göras åtskiljbara. De måste i själva verket återförvandlas till differentialränta I, och detta kan ske endast på det angivna sättet. Vi kan ta tabell III[N] som exempel.
Jord B ger för den första kapitalinvesteringen på 21/2 £ 2 qrs. per acre. För den andra lika stora 11/2 qrs.; tillsammans 31/2 qrs. på samma acre. Man kan inte se på dessa 31/2 qrs. som växt på samma mark vad som är produkt av kapitalinvestering I och vad av kapitalinvestering II. I själva verket är de produkten av totalkapitalet 5 £; och verkligt faktum är bara, att ett kapital på 21/2 £ gav 2 qrs. och ett på 5 £ inte 4 utan 31/2. Situationen vore densamma om de 5 £ gåve 4 qrs., så att avkastningen av bägge kapitalinvesteringarna var lika, eller också 5 qrs., så att den andra kapitalinvesteringen gåve ett överskott om 1 qr. Produktionspriset för de första 2 qrs. är 11/2 £ per qr. och för de andra 11/2 qr. är det 2 £ per qr. De 31/2 qrs. kostar därför tillsammans 6 £. Detta är det individuella produktionspriset för totalprodukten, och det gör i genomsnitt 1 £ 142/7 sh per qr., ungefär 13/4 £. Vid det genom mark A bestämda allmänna produktionspriset om 3 £ ger detta en extraprofit om 11/4 £ per qr. och alltså för 31/2 qrs. tillsammans 43/8 £. Vid genomsnittsproduktionspriset för B framställes detta i cirka 11/2 qr. Extraprofiten för B framställes alltså i en alikvot del av produkten från B, de 11/2 qr. som bildar jordräntan uttryckt i spannmål och som säljas enligt det allmänna produktionspriset till 41/2 £. Men omvänt är överskottsprodukten för 1 acre av B över 1 acre av A inte utan vidare en extraprofit och därmed extraprodukt. Enligt förutsättningen producerar 1 acre B 31/2 qrs., 1 acre A bara 1 qr. Överskottsprodukten på B är alltså 21/2 qrs. men extraprodukten är bara 11/2 qr., ty på B är ett dubbelt så stort kapital investerat som på A och därmed är dess produktionskostnader det dubbla. Om det på A likaledes förekommer en investering om 5 £ och produktivitetskvoten vore densamma, så skulle produkten vara 2 qrs. i stället för 1. och då skulle det visa sig att den verkliga extraprodukten finner man genom jämförelse mellan 31/2 och 2, inte mellan 31/2 och 1. Att den alltså inte är 21/2 utan bara 11/2 qr. Men vidare, om B investerade en tredje omgång kapital på 21/2 £, som bara gav 1 qr., alltså detta qr. kostade 3 £ som på A, skulle dess försäljningspris om 3 £ bara täcka produktionskostnaderna, bara avkasta genomsnittsprofit men inte någon extraprofit, alltså inte heller något som kunde förvandlas till jordränta. Produkten per acre av en viss jordtyp jämförd med produkten per acre av jorden A anger varken om den är en produkt av lika kapitalinvestering eller av större, inte heller om tillskottsprodukten bara täcker produktionspriset eller om den beror på högre produktivitet hos tillskottskapitalet.
För det andra: Vid avtagande produktivitetskvot för tillskottsinvesteringar, vilkas gräns när det gäller nybildning av extraprofit är den kapitalinvestering som endast täcker produktionskostnaderna, d.v.s. som producerar ett qr. lika dyrt som samma kapitalinvestering i en acre av mark A, alltså enligt förutsättningen till 3 £, följer av det nyss utvecklade: att den gräns där den totala kapitalinvesteringen per acre B inte mer skulle bilda någon ränta är den då det individuella genomsnittsproduktionspriset för produkten per acre B skulle stiga till produktionspriset per acre A.
Om bara sådana kapitalinvesteringar göras i B som betalar produktionspriset, alltså inte bildar någon extraprofit, alltså ingen ny jordränta, så höjer detta visserligen det individuella genomsnittsproduktionspriset per qr. men berör inte den av de tidigare kapitalinvesteringarna bildade extraprofiten, eventuell jordräntan. Ty genomsnittsproduktionspriset stannar alltid under priset för A, och om prisöverskottet per qr. avtar, så tilltar antalet qrs. i samma proportion, så att prisets totalöverskott förblir konstant.
I det antagna fallet producerar de två första kapitalinvesteringarna om 5 £ på B 31/2 qrs., alltså enligt förutsättningen 11/2 qr. ränta = 41/2 £. Tillkommer en tredje kapitalinvestering om 21/2 £, som emellertid bara producerar ett tillskottsqr., så är det totala produktionspriset (inklusive 20% profit) för de 41/2 qrs. = 9 £; alltså genomsnittspriset per qr. = 2 £. Genomsnittsproduktionspriset per qr. på B har alltså stigit från 15/7 £ till 2 £, extraprofiten per qr. jämförd med det reglerande priset för A alltså fallit från 12/7 £ till 1 £. Men 1 × 41/2 = 41/2 £, alldeles som tidigare 12/7 × 31/2 = 41/2 £.
Antar vi, att ytterligare en fjärde och femte tillskottsinvestering om 21/2 £ skulle göra på B, som producerade 1 qr. till endast dess allmänna produktionspris, så vore totalprodukten per acre nu 61/2 qrs., och dess produktionskostnader 15 £. Det genomsnittliga produktionspriset per qr. för B skulle åter ha stigit från 2 till 24/13 £ och extraprofiten per qr. jämförd med det reglerande produktionspriset för A skulle åter ha fallit från 1 £ till 9/13 £. Men dessa 9/13 £ skulle nu beräknas på 61/2 qrs. i stället för på 41/2. Och 9/13 × 61/2 = 1 × 41/2 = 41/2 £.
Därav följer till att börja med, att under dessa omständigheter ingen höjning av det reglerande produktionspriset behövs för att möjliggöra tillskottskapitalinvesteringar på de räntebärande jordtyperna inte ens vid den punkt då tillskottskapitalet alldeles upphört att ge extraprofit och endast avkastar genomsnittsprofit. Vidare följer, att extraprofitens summa per acre här förblir densamma, hur mycket än extraprofiten per qr. avtar; detta avtagande utjämnas ständigt genom motsvarande ökning av de per acre producerade qrs. För att det genomsnittliga produktionspriset ska höjas till det allmänna produktionspriset (alltså här stiga till 3 £ för mark B) måste kapitaltillskott göras, vilkas produkt har ett högre produktionspris än det reglerande priset om 3 £. Men vi ska se, att inte ens detta utan vidare räcker till för att driva upp genomsnittsproduktionspriset per qr. för B till det allmänna produktionspriset om 3 £.
Vi antar, att det på mark B producerats:
1) 31/2 qrs. som förut till 6 £ produktionspris; alltså två kapitalinvesteringar om vardera 21/2 £ som bägge bildar extraprofiter men av avtagande höjd.
2) 1 qr. till 3 £; en kapitalinvestering där det individuella produktionspriset är lika med det reglerande produktionspriset.
3) 1 qr. till 4 £; en kapitalinvestering där det individuella produktionspriset är 331/3% högre än det reglerande priset.
Vi får då 51/2 qrs. per acre till 13 £ vid en kapitalinvestering om 107/10 £; 4 gånger den ursprungliga kapitalinvesteringen men ännu inte 3 gånger produkten av den första kapitalinvesteringen.
51/2 qrs. till 13 £ ger 24/11 £ genomsnittsproduktionspris per qr., alltså vid det reglerande produktionspriset om 3 £ ett överskott på 7/11 £ per qr. som kan förvandlas till jordränta. 51/2 qrs. att säljas för det reglerande priset om 3 £ ger 161/2 £. Efter avdrag av produktionskostnaderna om 13 £ återstår 31/2 £ extraprofit eller jordränta som till rådande genomsnittsproduktionspris per qr. för B, alltså till 24/11 £ per qr., representerar 125/52 qr. Penningräntan skulle ha fallit med 1 £, spannmålsräntan med ungefär 1/2 qr., men trots att den fjärde tillskottskapitalinvesteringen på B inte producerar någon extraprofit utan t.o.m. mindre än genomsnittsprofiten, existerar som förut extraprofit och jordränta. Antar vi, att utom kapitalinvestering 3) också den under 2) producerar över det reglerande produktionspriset, så är totalproduktionen: 31/2 qrs. till 6 £ + 2 qrs. till 8 £, tillsammans 51/2 qrs. till 14 £ produktionskostnad. Genomsnittsproduktionspriset per qr. vore 26/11 £ och lämnade ett överskott om 5/11 £. De 5/12 qrs. sålda till 3 £ ger 161/2 £; därifrån avgår 14 £ produktionskostnader, rest 21/2 £ för jordränta. Detta gåve vid rådande genomsnittliga produktionspris på B 55/56 qr. Det blir alltså alltjämt jordränta ehuru mindre än förut.
Detta visar i varje fall, att på de bättre landområdena med tillskottsinvesteringar, vilkas produkt kostar mer än det reglerande produktionspriset, räntan - åtminstone inom gränserna för tillåten praxis - inte försvinner utan endast måste avta, och gör det i proportion å ena sidan till den alikvota del som detta mera improduktiva kapital utgör av den totala kapitalinvesteringen och å andra sidan till dess avtagande fruktbarhet. Genomsnittspriset för dess produkt skulle alltjämt befinna sig under det reglerande priset och lämnade därför alltid kvar en till jordränta förvandlingsbar extraprofit.
Låt oss anta, att genomsnittspriset per qr. för B sammanfaller med det allmänna produktionspriset till följd av fyra successiva kapitalinvesteringar (21/2, 21/2, 5 och 5) med avtagande produktivitet.
Arrendatorn säljer här varje qr. till dess individuella produktionspris och
| Kapital | Profit £ |
Avkast- ning qrs. |
Produktions- kostnad |
Försäljnings- pris £ |
Avkast- ning £ |
Jordränte- överskott |
||||||||||||
| per qr. £ |
Tillsam- mans £ |
qrs. | £ | |||||||||||||||
| 1) | 2 | 1/2 | 1/2 | 2 | 1 | 1/2 | 3 | 3 | 6 | 1 | 3 | |||||||
| 2) | 2 | 1/2 | 1/2 | 1 | 1/2 | 2 | 3 | 3 | 4 | 1/2 | 1/2 | 1 | 1/2 | |||||
| 3) | 5 | 1 | 1 | 1/2 | 4 | 6 | 3 | 4 | 1/2 | -1/2 | -1 | 1/2 | ||||||
| 4) | 5 | 1 | 1 | 6 | 6 | 3 | 3 | -1 | -3 | |||||||||
| 15 | 3 | 6 | 18 | 18 | 0 | 0 | ||||||||||||
därmed totalantalet qrs. till deras genomsnittsproduktionspris per qr. som sammanfaller med det reglerande priset om 3 £. Han gör därför på sitt kapital om 15 £ som förut en profit av 20% = 3 £, men jordräntan är försvunnen. Vart har överskottet tagit vägen vid denna utjämning av de individuella produktionspriserna för varje qr. till det allmänna produktionspriset?
Extraprofiten på de första 21/2 £ var 3 £; på de andra 21/2 £ var den 11/2 £; tillsammans extraprofit på en tredjedel av det satsade kapitalet, alltså på 5 £ = 41/2 £ = 90%.
Vid kapitalinvesteringen 3) ger 5 £ inte alls någon extraprofit utan dess produkt om 11/2 qr. såld till det allmänna produktionspriset, ger ett minus om 11/2 £. Slutligen ger vid kapitalinvestering 4) om likaledes 5 £ dess produkt på 1 qr., såld till det allmänna produktionspriset, ett minus om 3 £. Bägge kapitalinvesteringarna tillsammans ger alltså ett minus om 41/2 £ lika med extraprofiten, 41/2 £, som uppstod på kapitalinvesteringarna 1) och 2).
Extraprofiter och minusprofiter utjämnar varandra. Därför försvinner jordräntan. Men i själva verket är detta möjligt bara därför att värdets beståndsdelar som bildade extraprofit eller jordränta nu ingår i utformningen av genomsnittsprofiten. Arrendatorn gör denna genomsnittsprofit om 3 £ per 15 £ eller 20% på bekostnad av jordräntan.
Utjämningen av det individuella genomsnittsproduktionspriset för B till det allmänna, marknadspriset reglerande produktionspriset för A förutsätter, att den summa med vilken det individuella priset för den första kapitalinvesteringens produkt understiger det reglerande priset mer och mer uppväges och till sist utjämnas genom den summa med vilken produkten av senare kapitalinvesteringar kommer att överstiga det reglerande priset. Vad som framstår som extraprofit så länge produkten av de första kapitalinvesteringarna säljas för sig blir sålunda undan för undan en del av dess genomsnittliga produktionspris och ingår därmed i bildningen av genomsnittsprofiten, tills den slutligen helt absorberas av denna.
Om i stället för 15 £ kapital bara 5 £ investeras på B och de 21/2 qrs. i tillskott i den sista tabellen produceras genom att 21/2 acres A nyodlas med en kapitalinvestering av 21/2 £ per acre, så utgjorde tillskottskapitalet bara 61/4 £, alltså totalsatsningen på A och B för produktion av dessa 6 qrs. bara 111/4 £ i stället för 15 £ och de totala produktionskostnaderna för desamma inklusive profit 131/2 £. De 6 qrs. skulle som förut tillsammans säljas till 18 £ men kapitalinvesteringen hade minskat med 33/4 £ och räntan på B utgjorde som tidigare 41/2 £ per acre. Annorlunda förhöll det sig, om man för produktionen av de 21/2 qrs. i tillskott måste ta sin tillflykt till sämre jord än A, t.ex. A-1 och A-2; så att produktionspriset per qr. för 11/2 qr. På jord A-1 = 4 £ och för det sista qr. på A-2 = 6 £. I detta fall blev 6 £ det reglerande produktionspriset per qr. De 31/2 qrs. från B såldes till 21 £ i stället för till 101/2 £, vilket gåve en ränta av 15 £ i stället för 41/2 £ och i spannmål av 21/2 qrs. i stället för 11/2 qr. likaså skulle på A varje qr. nu bära en ränta av 3 £ = 1/2 qr.
Innan vi går vidare in på denna punkt, ytterligare en anmärkning.
Genomsnittspriset per qr. från B utjämnas, sammanfaller med det genom A reglerade allmänna produktionspriset 3 £ per qr., så snart den del av totalkapitalet som producerar de överskjutande 11/2 qr. uppväges av den del av totalkapitalet som producerar 11/2 qrs. i underskott. Hur snart denna utjämning uppnås eller hur mycket kapital som därför måste investeras på B med lägre än genomsnittlig produktivitet beror - extraproduktiviteten för de första kapitalinvesteringarna förutsatt som given - på den relativa underproduktiviteten hos de senare investerade kapitalen jämfört med lika stora kapitalinvesteringar på den sämsta, reglerande jorden A eller på det individuella produktionspriset för dess produkt jämfört med det reglerande priset.
Från det föregående kan följande slutsatser dragas:
För det första: Så länge tillskottskapitalen investeras i samma jord med extraproduktivitet, om också avtagande, växer den absoluta spannmåls- och penningräntan per acre, ehuru den relativt avtar i förhållande till det satsade kapitalet (alltså extraprofitens eller jordräntans kvot). Gränsen bildar här det tillskottskapital, som bara avkastar genomsnittsprofit eller för vars produkt det individuella produktionspriset sammanfaller med det allmänna. Produktionspris förblir under dessa omständigheter detsamma, om inte produktionen blir överflödig genom ökad tillförsel från sämre jordtyper. T.o.m. vid fallande priser kan dessa tillskottskapital inom vissa gränser ännu producera en om ock mindre extraprofit.
För det andra: Investering av tillskottskapital som blott producerar genomsnittsprofit, vars extraproduktivitet alltså = 0, förändrar inte höjden av den bildade extraprofiten och därmed jordräntan. Det individuella genomsnittspriset per qr. växer därigenom på de bättre jordtyperna; överskottet per qr. avtar, men antalet qrs. som bär detta minskade överskott tilltar så att produkten förblir densamma.
För det tredje: Tillskottsinvesteringar, vars individuella produktionspris för produkten står överhet reglerande priset, för vilka extraproduktiviteten alltså inte bara är lika med noll utan mindre än noll, ett minus, d.v.s. mindre än produktiviteten av en lika stor kapitalinvestering på den reglerande marken A, får till resultat att det individuella genomsnittspriset för totalprodukten av den bättre marken kommer allt närmare det allmänna produktionspriset, minskar alltså alltmer den differens mellan dem bägge som bildar extraprofiten eller jordräntan. Det ingår mer och mer av det som bildade extraprofiten eller jordräntan i utformningen av genomsnittsprofiten. Men det per acre B investerade totalkapitalet fortsätter ändå att avkasta extraprofit, ehuru den avtar med den tilltagande kapitalmängden med lägre produktivitet och med graden av denna underproduktivitet. Räntan vid växande kapital och tilltagande produktion faller här absolut per acre, inte som i det andra fallet bara relativt med hänsyn till den växande storleken av det investerade kapitalet.
Jordräntan kan försvinna bara då det individuella genomsnittsproduktionspriset för totalprodukten på den bättre jorden B sammanfaller med det reglerande priset, hela extraprofiten för de första mera produktiva kapitalinvesteringarna alltså förbrukats för utformningen av genomsnittsprofiten.
Den punkt där räntan försvinner är minimigränsen för dess fall per acre. Men denna punkt inträder inte så snart tillskottsinvesteringarna blir underproduktiva utan när tillskottsinvesteringen för de underproduktiva kapitaldelarna blir så stor, att deras verkan upphäver de första kapitalinvesteringarnas mer än genomsnittliga produktivitet och produktiviteten för det investerade totalkapitalet blir lika med produktiviteten för kapitalet på A och därmed det individuella genomsnittspriset per qr. B lika med priset per qr. A.
Även i detta fall förblev det reglerande produktionspriset detsamma, 3 £ per qr., ehuru räntan försvunnit. Först över denna punkt måste produktionspriset stiga till följd av att antingen graden av underproduktivitet eller storleken av det tillskottskapital som är underproduktivt växer. Skulle t.ex. i den sist behandlade tabellen (sid. 650) produceras 21/2 qrs. i stället för 11/2 qr. till 4 £ per qr. på samma jord, så hade vi totalt 7 qrs. till 22 £ produktionskostnader; varje qr. skulle kosta 31/2 £; alltså stå 1/7 över det allmänna produktionspriset, som måste stiga.
Alltså kunde tillskottskapital ännu en tid användas underproduktivt, t.o.m. med tilltagande underproduktivitet, tills det individuella genomsnittspriset per qr. på de bästa landområdena blev lika med det allmänna produktionspriset, tills det sistas överskott över de första och därmed extraprofit och jordränta vore helt borta.
Och först då, när räntan försvunnit på de bättre jordtyperna, skulle det individuella genomsnittspriset för dess produkt sammanfalla med det allmänna produktionspriset, ingen stegring av detta vore alltså erforderlig.
I ovanstående exempel frambringades på den bättre jorden B, som emellertid är den understa i serien av bättre eller räntebärande jordtyper, qrs. av ett kapital på 5 £ med extraproduktivitet och 21/2 qrs. av ett kapital på 10 £ med underproduktivitet, tillsammans 6 qrs., alltså 5/12 av de senare, med underproduktivitet investerade kapitaldelarna. Och först på denna punkt stiger det individuella genomsnittsproduktionspriset för de 6 qrs. till 3 £ per qr., sammanfaller alltså med det allmänna produktionspriset.
De sista 21/2 qrs. hade dock inte kunnat på detta sätt produceras till 3 £ per qr. enligt lagen för jordränta, med undantag för det fall då de kunde produceras på 21/2 nya acres av jordtypen A. Det fall då tillskottskapitalet bara producerar till det allmänna produktionspriset bildar gränsen. Utöver denna måste tillskottsinvestering på samma jord upphöra.
Måste arrendatorn nämligen en gång betala 41/2 £ jordränta för de två första kapitalinvesteringarna, så måste han fortsätta att betala denna ränta, och varje kapitalinvestering som producerar 1 qr. under 3 £ skulle förorsaka honom ett avdrag från hans profit. Utjämningen av det individuella genomsnittspriset vid underproduktivitet förhindras därigenom.
Låt oss behandla detta fall som i föregående tabell, då produktionspriset för jord A på 3 £ per qr. reglerar priset för B.
| Kapital | Profit £ | Produktions- kostnad £ |
Avkast- ning £ |
Produktions- kostnad per qr. £ |
Försäljningspris | Extra- profit £ |
Förlust | ||||||||||
| per qr. £ |
Tillsam- mans £ |
||||||||||||||||
| 2 | 1/2 | 1/2 | 3 | 2 | 1 | 1/2 | 3 | 6 | 3 | - | |||||||
| 2 | 1/2 | 1/2 | 3 | 1 | 1/2 | 2 | 3 | 4 | 1/2 | 1 | 1/2 | - | |||||
| 5 | 1 | 6 | 1 | 1/2 | 3 | 3 | 4 | 1/2 | - | 1 | 1/2 | ||||||
| 5 | 1 | 6 | 1 | 6 | 3 | 3 | - | 3 | |||||||||
| 15 | 18 | 18 | 4 | 1/2 | 4 | 1/2 | |||||||||||
Produktionskostnaderna för de 31/2 qrs. på de två första kapitalinvesteringarna är likaledes 3 £ per qr. för arrendatorn, då han har att betala en. ränta om 41/2 £, vid vilken alltså differensen mellan hans individuella produktionspris och det allmänna produktionspriset inte kommer i hans ficka. För honom kan överskottet av produktens pris för de två första kapitalinvesteringarna alltså inte tjäna till utjämning av förlusten för produkterna av den tredje och fjärde kapitalinvesteringen.
De 11/2 qr. på kapitalinvestering 3) kostar arrendatorn med profiten inräknad 6 £; men kan bara säljas för 41/2 £ vid det reglerande priset 3 £ per qr. Han skulle alltså inte bara förlora hela profiten utan därtill 1/2 eller 10% av det investerade kapitalet på 5 £. Förlusten i profit och kapital vid investeringen 3) skulle för honom utgöra 11/2 £ och vid kapitalinvesteringen 4) 3 £. Tillsammans 41/2 £, precis så mycket som jordräntan för de bättre kapitalinvesteringarna utgör, vilkas individuella produktionspris emellertid just därför inte kan ingå utjämnande i det individuella genomsnittsproduktionspriset för totalprodukten B, emedan dess överskott har betalats ut till tredje person som jordränta.
Vore det nödvändigt för behovet att producera de 11/2 qr. i tillskott genom den tredje kapitalinvesteringen, så måste det reglerande marknadspriset stiga till 4 £ per qr. Till följd av denna fördyring av det reglerande marknadspriset skulle räntan på B stiga för den första och andra kapitalinvesteringen och en ränta bildas på A.
Även om alltså differentialräntan bara är en formell förvandling av extraprofiten till jordränta, så gör jordegendomen det möjligt för ägaren att överföra extraprofiten från arrendatorn till sig själv. Det visar sig dock, att den successiva investeringen av kapital i samma jordområde, eller vilket är samma sak, ökning av det i samma jord investerade kapitalet vid avtagande produktivitetskvot för kapitalet och konstant reglerande pris når sin gräns mycket snabbare, i själva verket finner ett mer eller mindre konstlat hinder i den enbart formella förvandlingen av extraprofit till jordränta, som är ett resultat av jordägandet. Stegringen av det allmänna produktionspriset, som blir nödvändig vid en snävare gräns än eljest vore fallet, är här inte bara orsak till differentialräntans stegring, utan själva existensen av differentialräntan som jordränta är tillika orsak till den tidigare och snabbare stegringen av det allmänna produktionspriset för att därigenom säkra tillförseln av den ökade produkt som har blivit nödvändig.
Vidare måste noteras:
Genom tillskott av kapital på mark B kunde det reglerande priset inte som ovan stiga till 4 £, om mark A genom den andra kapitalinvesteringen levererade tillskottsprodukten under 4 £ eller om ny, sämre mark än A, vars produktionspris var över 3 men under 4 £, kom med i konkurrensen. Man ser sålunda, hur differentialränta I och differentialränta II, under det att den första är grundval för den andra, också ömsesidigt bildar gräns för varandra, varigenom betingas än en successiv investering av kapital på samma mark, än en investering av kapital sida vid sida på ny tillskottsmark. Likaså begränsar de varandra i andra fall, t.ex. då bättre mark nyodlas.
Låt oss anta, att efterfrågan på spannmål stiger och att tillförseln bara kan tillgodoses genom successiva kapitalinvesteringar med underproduktivitet på de räntebärande landområdena eller genom tillskottsinvestering på jord A, likaledes med avtagande produktivitet, eller genom kapitalinvestering på nya områden av lägre kvalitet än A.
Som representant för de räntebärande landområdena tar vi mark B.
Tillskottsinvestering erfordrar en stegring av marknadspriset över det hittills reglerande produktionspriset 3 £ per qr. för att möjliggöra merproduktionen på B av 1 qr. (som här kan representera 1 miljon qrs. liksom varje acre 1 miljon acres). På C och D etc., de jordtyper som bär högsta ränta, må då också förekommer merprodukt men endast med avtagande extraproduktivitet; det är dock förutsatt att 1 qr. på B är nödvändigt för att täcka efterfrågan. Kan detta enda qr. produceras billigare genom att mer investeras på B än genom ett lika stort kapitaltillskott på A eller genom att man tar jord A-1 i anspråk, som t.ex. behöver 4 £ för att producera 1 qr., medan tillskottskapitalet på A kunde producera till 33/4 £ per qr., så skulle tillskottskapitalet på B reglera marknadspriset.
A har som hittills producerat 1 qr. till 3 £. B likaledes som hittills sammanlagt 31/2 qrs. till det individuella produktionspriset om sammanlagt 6 £. Är nu på B ett tillskott på 4 £ produktionskostnader (inklusive profit) nödvändigt för att producera ett qr. ytterligare, medan det på A kunde produceras för 33/4 £, så skulle det självfallet produceras på A, inte på B. Låt oss alltså anta, att det kunde produceras på B med 31/2 £ produktionskostnader i tillskott. I detta fall skulle 31/2 £ bli det reglerande priset för den totala produktionen. B skulle sälja sin produkt som nu var 41/2 qrs. för 153/4 £. Från detta skulle avgå produktionskostnaderna för de första 31/2 qrs. med 6 £ och för det sista qr. med 31/2 £ tillsammans 91/2 £. Extraprofit för jordränta = 61/4 £ återstår gentemot tidigare bara 41/2 £. I detta fall skulle en acre A likaledes avkasta en ränta på 1/2 £; men det vore inte den sämsta jorden A utan den bättre jorden B som reglerade produktionspriset 31/2 £. Därvid är naturligtvis förutsatt, att ny jord av boniteten A med samma gynnsamma läge som den hittills brukade inte är tillgänglig, utan att en andra kapitalinvestering på den redan odlade jorden A men till större produktionskostnader vore nödvändig eller att man måste ta ännu sämre jord, A-1, i anspråk. Så snart differentialränta II genom successiva kapitalinvesteringar träder i verksamhet, kan gränserna för det stigande produktionspriset vara reglerade genom bättre mark, och den sämsta jorden, basen för differentialränta I, kan då likaledes bära jordränta. Så skulle då, vid differentialränta enbart, alla odlade landområden bära jordränta. Detta ger följande uppställningar, där med produktionskostnader förstås summan av det satsade kapitalet plus 20% profit, alltså på 21/2 £ kapital 1/2 £ profit, tillsammans 3 £.
| Jord- typ |
Acres | Produktions- kostnad £ |
Produkt qrs. | Försäljnings- pris £ |
Penning- avkastning £ |
Spannmåls- ränta qrs. |
Penning- ränta £ |
|||||||
| A | 1 | 3 | 1 | 3 | 3 | 0 | 0 | |||||||
| B | 1 | 6 | 3 | 1/2 | 3 | 10 | 1/2 | 1 | 1/2 | 4 | 1/2 | |||
| C | 1 | 6 | 5 | 1/2 | 3 | 16 | 1/2 | 3 | 1/2 | 10 | 1/2 | |||
| D | 1 | 6 | 7 | 1/2 | 3 | 22 | 1/2 | 5 | 1/2 | 16 | 1/2 | |||
| Summa: | 4 | 21 | 17 | 1/2 | 52 | 1/2 | 10 | 1/2 | 31 | 1/2 | ||||
Detta är läget före den nya kapitalinvesteringen av 31/2 £ på B, som bara levererar 1 qr. Efter denna kapitalinvestering ställer sig saken som följer:
| Jord- typ |
Acres | Produktions- kostnad £ |
Produkt qrs. | Försäljnings- pris £ |
Penning- avkastning £ |
Spannmåls- ränta qrs. |
Penning- ränta £ |
|||||||
| A | 1 | 3 | 1 | 3 | 1/2 | 3 | 1/2 | 1/7 | 1/2 | |||||
| B | 1 | 9 | 1/2 | 4 | 1/2 | 3 | 1/2 | 15 | 3/4 | 1 | 11/14 | 6 | 1/4 | |
| C | 1 | 6 | 5 | 1/2 | 3 | 1/2 | 19 | 1/4 | 3 | 11/14 | 13 | 1/4 | ||
| D | 1 | 6 | 7 | 1/2 | 3 | 1/2 | 26 | 1/4 | 5 | 11/14 | 20 | 1/4 | ||
| Summa: | 4 | 24 | 1/2 | 18 | 1/2 | 64 | 3/4 | 11 | 1/2 | 40 | 1/4 | |||
[Detta är åter inte alldeles riktigt räknat. De 41/2 qrs. kostade arrendatorn B först och främst i produktionskostnader 91/2 £ och i ränta 41/2 £, tillsammans 14 £; genomsnitt per qr. = 31/9 £. Detta genomsnittspris för hans totalproduktion blir härmed det reglerande marknadspriset. Enligt detta skulle räntan på A utgöra 1/9 £ i stället för 1/2 £ och den på B skulle stanna vid 41/2 £ som hittills: 41/2 qrs. å 31/9 £ = 14 £, därifrån avgår 91/2 £ produktionskostnader, återstår 41/2 £ extraprofit. Som man ser: trots de tal som behöver ändras visar exemplet, hur den bättre redan räntebärande jorden medelst differentialränta II kan reglera priset och därigenom all jord, även den hittills ej räntebärande, förvandlas till räntebärande. - FE.]
Spannmålsräntan måste stiga, så snart det reglerande produktionspriset för spannmål stiger, så snart antalet qr. spannmål ökar på den reglerande marken eller den reglerande kapitalinvesteringen på en av marktyperna. Det är detsamma som om alla jordtyper hade blivit ofruktbarare och t.ex. med 21/2 £ ny kapitalinvestering producerade bara 5/7 qr. i stället för 1 qr. Vad de ytterligare producerar i spannmål per samma kapitalinvestering förvandlas till extraprodukt, i vilken extraprofiten och därmed jordräntan är representerad. Antar man att profitkvoten förblir densamma, så kan arrendatorn köpa mindre spannmål med sin profit. Profitkvoten kan förbli densamma, om arbetslönen inte stiger, antingen därför att den pressas ned till det fysiska minimum, alltså under arbetskraftens normala värde; eller emedan andra av industrin levererade artiklar för arbetarnas konsumtion blivit förhållandevis billigare; eller därför att arbetsdagen blivit längre eller intensivare och därmed profitkvoten hållits konstant eller stigit i de produktionsgrenar som inte ingår i jordbruket men dock reglerar jordbruksprofiten; eller slutligen därför att visserligen lika stort kapital är investerat i jordbruket men mera konstant och mindre variabelt.
Vi har nu studerat det första sättet på vilket den hittills sämsta jorden A kan ge ränta utan att ännu sämre jord tages i bruk; nämligen genom differensen mellan dess individuella hittills reglerande produktionspris och det nya högre produktionspris, till vilket det sist investerade kapitalet med underproduktivitet på bättre jord lämnar den behövliga tillskottsprodukten.
Hade man tvingats att leverera tillskottsprodukten från jord A-1, som endast kan leverera 1 qr. till 4 £, så skulle räntan per acre på A ha stigit till 1 £. Men i detta fall hade A-1 som den sämsta odlade jorden ryckt in i stället för A och denna blivit det understa ledet i serien av räntebärande jordtyper. Differentialränta I hade förändrats. Detta fall ligger alltså utanför studiet av differentialränta II, som uppkommer av olika produktivitet hos successiva kapitalinvesteringar på samma jordstycke.
Differentialränta på jord A kan dessutom uppstå på två andra sätt.
Vid konstant pris - ett givet pris, som kan ha fallit jämfört med tidigare - om tillskottsinvesteringen åstadkommer extraproduktivitet, vilket uppenbarligen till en viss punkt alltid måste vara fallet just beträffande den sämsta jorden.
Men för det andra, om produktiviteten för de successiva kapitalinvesteringarna tvärtom avtar på jord A.
I båda fallen förutsättes att den ökade produktionen är nödvändig för att möta en ökad efterfrågan.
Men sett från differentialräntans ståndpunkt visar sig här en speciell svårighet på grund av den tidigare utvecklade lagen, att det alltid är det individuella genomsnittsproduktionspriset per qr. på totalproduktionen (eller totalinvesteringen av kapital) som är bestämmande. Men när det gäller mark A ges det inte som för de bättre jordtyperna ett produktionspris utanför denna som begränsar utjämningen mellan det individuella och det allmänna produktionspriset för nya kapitalinvesteringar. Ty det individuella produktionspriset för A är just det allmänna produktionspriset som reglerar marknadspriset.
Antag:
1) När de successiva kapitalinvesteringarnas produktivitet stiger kan 3 qrs. i stället för 2 produceras på en acre A med 5 £ tillskottskapital motsvarande 6 £ produktionskostnader. Den första kapitalinvesteringen av 21/2 £ levererar 1 qr., den andra 2 qrs. I detta fall ger 6 £ produktionskostnaden 3 qrs., varje qr. kommer alltså att i genomsnitt kosta 2 £. Säljas de 3 qrs. till 2 £, så bär A liksom tidigare ingen ränta utan det är bara basen för differentialränta II som förändrats; 2 £ har blivit det reglerande produktionspriset i stället för 3 £; ett kapital av 21/2 £ producerar nu i genomsnitt på den sämsta jorden 11/2 i stället för 1 qr., och detta är nu den officiella fruktbarheten för alla högre jordtyper vid investering av 21/2 £. En del av deras hittillsvarande extraprodukt ingår från och med nu i deras nödvändiga produkt liksom en del av extraprofiten ingår i genomsnittsprofiten.
Räknar man däremot som på de bättre jordtyperna, där genomsnittsberäkningen ingenting ändrar i den absoluta extraprofitmängden, eftersom det allmänna produktionspriset för dem är givet som gräns för kapitalinvesteringen, så kostar 1 qr. av den första kapitalinvesteringen 3 £ och de 2 qrs. av den andra vart och ett bara 11/2 £. Det skulle alltså uppstå en spannmålsränta på 1 qr. och en penningränta på 3 £ på A, men de 3 qrs. säljas till det gamla priset för tillsammans 9 £. Om en tredje kapitalinvestering av 21/2 £ gav samma fruktbarhet som den andra, så skulle nu tillsammans 5 qrs. produceras med 9 £ produktionskostnader. Om det individuella genomsnittsproduktionspriset för A förblev reglerande, så måste nu 1 qr. säljas till 11/4 £. Genomsnittspriset skulle åter ha fallit, inte genom att den tredje kapitalinvesteringens fruktbarhet hade stigit utan genom att en ny kapitalinvestering med samma fruktbarhet som den andra tillkommit. I stället för att höja räntan på de räntebärande marktyperna skulle de successiva kapitalinvesteringarna med högre eller konstant fruktbarhet på mark A proportionellt sänka produktionspriset och därmed vid i övrigt oförändrade omständigheter differentialräntan på alla andra jordtyper. Förblev däremot den första kapitalinvesteringen, som producerar 1 qr. till 3 £ produktionskostnader ensamt avgörande, så blev de 5 qrs. sålda för 15 £ och differentialräntan för de senare kapitalinvesteringarna på mark A utgjorde 5 £. Tillskottet av merkapital per acre av A vore här i vilken form det än anlades en förbättring och tillskottskapitalet hade också gjort den ursprungliga kapitaldelen mera produktiv. Det vore fel att påstå, att 1/3 av kapitalet hade producerat 1 qr. och de övriga 2/3 4 qrs. För 9 £ per acre skulle alltid 5 qrs. produceras men med 3 £ bara 1 qr. Om en jordränta, en extraprofit, uppstod eller ej, det vore helt beroende av omständigheterna. Normalt måste det reglerande produktionspriset sjunka. Detta inträffar om den förbättrade men mera kostnadskrävande odlingen förekommer på mark A, uteslutande av den anledningen att den förekommer på de bättre jordtyperna - alltså om det rör sig om en allmän omvälvning inom jordbruket; så att det nu kan förutsättas, om vi talar om den naturliga fruktbarheten av jord A, att den kan bearbetas med en kostnad av 6 respektive 9 £ i stället för med 3. Särskilt skulle detta gälla, om större delen odlade acres av mark A, som täcker det mesta av ett givet lands behov, sköttes enligt denna nya metod. Men om förbättringarna i första hand bara gällde en obetydlig del av A:s areal, så skulle denna bättre brukade del ge en extraprofit som jordägaren raskt lade beslag på för att helt eller delvis förvandla den till jordränta och fixera den som sådan. Sålunda skulle, om efterfrågan höll jämna steg med det växande utbudet i samma mån som jord A till hela sin yta så småningom odlades med den nya metoden, jordränta undan för undan bildas på all jord av kvaliteten A och extraproduktiviteten elimineras helt eller delvis beroende på marknadsförhållanden. Utjämningen av produktionspriset för A till genomsnittspriset för dess produkt vid ökad kapitalinvestering kunde sålunda förhindras genom att extraprofiten för denna ökade kapitalsatsning fixerades i form av jordränta. I detta fall vore det åter, som vi tidigare sett på de bättre landområdena vid avtagande produktivkraft för tillskottskapitalen, förvandlingen av extraprofiten till jordränta, d.v.s. jordägarens anspråk, som skulle höja produktionspriset i stället för att differentialräntan skulle vara enbart en följd av differenserna mellan individuellt och allmänt produktionspris. För mark A skulle detta förhindra att dessa bägge priser sammanfaller, tillika med att produktionspriset regleras genom det genomsnittliga produktionspriset för A; det skulle alltså upprätthålla ett högre produktionspris än det som var nödvändigt och därigenom skapa jordränta. T.o.m. vid fri spannmålsimport kunde samma resultat åstadkommas eller fortvara, genom att arrendatorerna tvingades att använda sådan jord som vid det utifrån bestämda produktionspriset kunde konkurrera ifråga om spannmålsodling utan att bära ränta för annat syfte, t.ex. betesmarker, och därför skulle bara räntebärande landområden användas för spannmålsodling, d.v.s. bara landområden vilkas individuella genomsnittliga produktionspris per qr. vore lägre än det utifrån bestämda produktionspriset. På det hela taget måste man anta, att i det givna fallet produktionspriset skulle sjunka, men då inte till sitt genomsnittspris utan så att det stod något högre men under produktionspriset för den sämsta odlade jorden A, så att konkurrensen från ännu sämre ny jord A begränsades.
2) När tillskottskapitalets produktivitet avtar.
Antag att jord A-1 kunde producera ett tillskottsqr. till ett pris som inte understeg 4 £ men jord A producerar till 33/4 £, alltså billigare, men 3/4 £ dyrare än det som producerades genom dess första kapitalinvestering. I detta fall vore totalpriset för båda på A producerade qrs. = 63/4 £; alltså genomsnittspriset per qr. = 33/8 £, medan det om tillskottskapitalet investerades på ny mark som producerade till 33/4 £ skulle stiga med ytterligare 3/8 £ till 33/4 £ och därmed åstadkomma proportionell höjning av alla andra differentialräntor.
Produktionspriset på 33/8 £ per qr. för A hade sålunda utjämnats till dess genomsnittsproduktionspris vid ökad kapitalinvestering och vore reglerande; det skulle alltså inte ge jordränta, eftersom det inte avkastar någon extraprofit.
Såldes emellertid detta av den andra kapitalinvesteringen producerade qr. för 33/4 £, så avkastade nu jord A en ränta av 3/4 £ och detta gällde alla acres A, även dem som inte fått någon tillskottskapitalinvestering, vilka alltså liksom förut producerade ett qr. till 3 £. Så länge det ännu finns obrukad jord A kunde priset bara temporärt stiga till 33/4 £. Uppodling av ny jord skulle hålla produktionspriset vid 3 £ tills all den jord A hade tagits i bruk, som hade ett så gynnsamt läge att det var möjligt att producera 1 qr. billigare än 33/4 £. Detta kan antas, fastän jordägaren, om en acre av jorden bär ränta, inte är villig att överlämna någon annan räntefritt åt en arrendator.
Det berodde återigen på den större eller mindre vanliga förekomsten av en andra kapitalinvestering på den existerande marken A, om produktionspriset utjämnas till genomsnittspris eller det individuella produktionspriset för den andra kapitalinvesteringen med 33/4 £ blir reglerande. Det sistnämnda är fallet bara då jordägaren vinner tid att fixera som ränta den extraprofit som kan göras innan efterfrågan har tillgodosetts vid priset 33/4 £ per qr. Rörande jordens avtagande produktivitet vid successiva kapitalinvesteringar kan hänvisas till Liebig. Vi har sett, att den successiva minskningen av kapitalinvesteringarnas extraproduktivitet ständigt ökar räntan per acre vid konstant produktionspris och att den kan göra detta t.o.m. vid fallande produktionspris.
Allmänt kan till detta anmärkas:
Det kapitalistiska produktionssättet innebär en ständig relativ fördyring av produkterna; för att få samma produkt måste ett utlägg göras, man måste betala något som tidigare inte betalades. Ty med ersättning av det kapital som konsumerats i produktionen kan bara förstås värden som framställas i bestämda produktionsmedel. Naturelement som ingår i produktionen som faktorer utan att kosta något, vilken roll de än må spela i produktionen, ingår inte som beståndsdelar av kapitalet utan som en gratis naturkraft, d.v.s. som en arbetets obetalade naturproduktivkraft, vilken emellertid med det kapitalistiska produktionssättet som bas liksom annan produktivkraft framträder som kapitalets produktivkraft. Om alltså en sådan naturkraft, som ursprungligen ingenting kostar, ingår i produktionen, så medräknas den inte vid prisbestämningen, så länge den med dess hjälp levererade produkten räcker för behovet. Men under den fortskridande utvecklingen måste en större produkt levereras än som kan framställas med hjälp av denna naturkraft, måste alltså denna tillskottsprodukt frambringas utan hjälp av denna naturkraft eller under mänsklig medverkan, mänskligt arbete, så ingår ett nytt element som tillskott för kapitalet. Det måste alltså investeras relativt mera kapital för att få samma produkt. Alla andra omständigheter oförändrade innebär detta en fördyring av produktionen.
(Ur ett häfte "Börjat i mitten av februari 1876".)
Differentialränta och jordränta som enbart ränta av det med jorden införlivade kapitalet.
De s.k. ständiga förbättringarna - som förändrar markens fysikaliska, delvis även dess kemiska beskaffenhet genom operationer som kostar kapitalutlägg och som kan betraktas som ett införlivande av kapital med jorden - går nästan alla ut på att ge ett visst jordstycke, marken på en viss begränsad plats, egenskaper som annan jord på annan plats och ofta alldeles i närheten äger av naturen. Ett stycke mark är av naturen nivellerat, ett annat måste nivelleras; det ena har naturligt vattenavflöde, det andra behöver konstgjord dränering. Ett har av naturen ett djupt jordlager, hos det andra måste det göras djupare. En lermark är av naturen blandad med en passande kvantitet sand, för en annan måste detta förhållande först skapas. Den ena ängen bevattnas eller överslammas av naturen, den andra måste man behandla så, vilket kostar arbete eller på de borgerliga ekonomernas språk - kapital.
Det är nu verkligen en löjlig teori, att här i fråga om den ena marken, vars komparativa fördelar är förvärvade, jordräntan räknas som kapitalränta, i fråga om den andra däremot, som av naturen äger dessa fördelar, inte. (Men i själva verket förvrides detta i praktiken så att emedan i det ena fallet jordräntan verkligen sammanfaller med kapitalräntan den också i andra fall, då detta faktiskt inte gäller, måste kallas kapitalränta, falskeligen kallas kapital.) Emellertid bär marken jordränta efter en kapitalinvestering, inte därför att kapital investerats utan därför att kapitalinvesteringen gjort marken till ett mera produktivt anläggningsfält. Antag, att all jord i ett land behövde en sådan kapitalinvestering. Då måste varje markstycke som ännu inte fått del av denna, först passera detta stadium och jordräntan (den kapitalränta som det avkastar i det givna fallet) som den mark avkastar i vilken man redan investerat, är precis lika mycket en differentialränta som om den av naturen ägde detta företräde och den andra marken först måste uppnå det på artificiell väg.
Även denna i kapitalränta upplösbara jordränta blir till ren differentialränta, så snart det investerade kapitalet måste amorteras. Annars måste samma kapital ha en dubbel existens.
Det är dråpligt att iaktta hur alla Ricardos motståndare, som bekämpar teorin att värdet bestämmes uteslutande genom arbetet, gentemot differentialräntan, som framgår ur skillnader mellan olika jordtyper, gör gällande att naturen i detta fall är värdebestämmande i stället för arbetet; men samtidigt hänför denna bestämning till markens belägenhet eller också och ännu mer till kapitalräntan för det kapital som investerats i jordbearbetningen. Ett och samma arbete frambringar ett och samma värde för den på en given tid skapade produkten; men storleken eller kvantiteten av denna produkt, alltså även den alikvota värdedelen av denna produkt, är vid given arbetskvantitet enbart beroende av produktens kvantitet och detta åter av produktiviteten av den givna kvantiteten arbete, inte på storleken av denna kvantitet. Om produktiviteten tillskrives naturen eller samhället är alldeles likgiltigt. Bara om den själv kostar arbete, alltså kapital, ökar den produktionskostnaderna med en ny beståndsdel, vilket inte är fallet i fråga om den rena naturen.
Vid analys av differentialräntan utgick vi ifrån den förutsättningen, att den sämsta jorden inte betalar någon jordränta eller för att uttrycka det allmännare, att bara den mark betalar jordränta, för vars produkt det individuella produktionspriset står under det marknaden reglerande produktionspriset, så att på detta sätt en extraprofit uppstår som förvandlas till jordränta. Närmast är att notera, att lagen om differentialräntan som sådan är helt och hållet oberoende av riktigheten eller felaktigheten i denna förutsättning.
Kallar vi det allmänna, marknaden reglerande produktionspriset P, så sammanfaller P för sämsta jordtypen A:s produkt med dess individuella produktionspris; det vill säga, den betalar priset för det i produktionen konsumerade konstanta och variabla kapitalet plus genomsnittsprofiten (= företagarvinst + ränta).
Jordräntan är här lika med noll. Det individuella produktionspriset för den näst bästa jordtypen B är = P', och P > P', d.v.s. P betalar mer än det verkliga produktionspriset för produkten av jordtypen B. Här blir nu P - P' = d; d.v.s. överskottet av P över P' är därför extraprofiten som arrendatorn av denna typ B gör. Detta d förvandlas till jordränta som ska betalas till jordägaren. För den tredje jordtypen C kan P'' vara det verkliga produktionspriset och P -P'' = 2 d; så förvandlas dessa 2 d till jordränta; likaså för den fjärde typen D det individuella produktionspriset P''' och P - P''' = 3 d, som förvandlas till jordränta o.s.v. Antag nu att för jordtypen A den förutsättningen att jordräntan = 0 och därmed priset för dess produkt = P + 0 är falsk. I stället betalar också den en jordränta = r. Härav kan två olika slutsatser dragas.
För det första: priset för jordbruksprodukter från typ A vore inte reglerat genom dess produktionspris utan innehöll ett överskott över detta, vore = P + r. Ty förutsatt att det kapitalistiska produktionssättet befinner sig i sitt normala tillstånd, alltså förutsatt att överskottet r som arrendatorn betalar till jordägaren varken betyder avdrag från arbetslönen eller från kapitalets genomsnittsprofit så kan han betala det bara genom att hans produkt säljes över produktionspriset, alltså skulle ge honom en extraprofit, om han inte var tvungen att avträda detta överskott i form av ränta till jordägaren. Det reglerande marknadspriset för den totala på marknaden befintliga produkten av alla jordtyper vore då inte det produktionspris, som kapitalet i allmänhet avkastar i alla produktionssfärer, d.v.s. ett pris lika med investeringar plus genomsnittsprofiten, utan det vore produktionspriset plus ränta, P + r, inte P. Ty priset för markprodukten i typ A uttrycker överhuvud gränsen för det reglerande allmänna marknadspriset, det pris till vilket totalprodukten kan levereras, och reglerar såtillvida priset för denna totalprodukt.
Ändå vore emellertid för det andra i detta fall, trots att markproduktens allmänna pris väsentligt skulle modifieras, lagen för differentialräntan på intet sätt därigenom upphävd. Ty om priset för produkten i klass A och därmed det allmänna marknadspriset = P + r, så vore priset för klasserna B, C, D etc. även de = P + r. Men då för klass B P - P' = d, så vore (P + r) - (P' + r) likaledes = d, och för C P - P''' = (P + r) - (P''' + r) = 2 d, liksom slutligen för D P - P''' = (P + r) - (P''' + r) = 3d o.s.v. Differentialräntan vore alltså samma som förut och reglerad genom samma lag, fastän räntan innehöll ett av denna lag oberoende element och allmänt skulle växa samtidigt med markproduktens pris. Därav följer alltså, att hur det än må förhålla sig med räntan på de sämsta marktyperna, lagen om differentialräntans karaktär består i att sätta räntan för jordtyp A = 0. Huruvida denna är = 0 eller > 0 är likgiltigt, om undersökningen gäller differentialräntan, och kan i själva verket inte beaktas i detta sammanhang.
Lagen om differentialräntan är alltså oberoende av den följande undersökningens resultat.
Frågar man nu vidare vad som är grundvalen, när man förutsätter att produkten av den sämsta marken A inte betalar någon ränta, så blir svaret med nödvändighet: Om marknadspriset för jordbruksprodukten, t.ex. spannmål, blivit så högt att ett tillskottskapital investerat i jordtyp A betalar det vanliga produktionspriset, alltså ger kapitalet den vanliga genomsnittsprofiten, så räcker denna betingelse för investering av tillskottskapital på mark A. D.v.s. denna betingelse är tillräcklig för kapitalisten att investera nytt kapital med den vanliga profiten och normal värdeökning.
Här är att märka, att även i detta fall marknadspriset måste vara högre än produktionspriset för A. Ty så snart man skapat ökad utbud, har uppenbarligen förhållandet mellan utbud och efterfrågan förändrats. Tidigare var utbudet otillräckligt, nu är det tillräckligt. Priset måste alltså sjunka. För att kunna sjunka måste det ha stått högre än produktionspriset för A. Men den lägre fruktbarheten av jordtyp A som nyodlats åstadkommer, att det inte längre sjunker så lågt som vid den tid då produktionspriset för typ B reglerade marknaden. Produktionspriset för A bildar inte gränsen för den temporära utan för den relativt permanenta stegringen av marknadspriset. - Är däremot den nyodlade marken fruktbarare än den hittills reglerande typ A och ändå bara tillräcklig för att täcka efterfrågetillskottet, så förblir marknadspriset oförändrat. Den tidigare undersökningen i frågan om den lägsta jordtypen betalar jordränta sammanfaller emellertid även i detta fall med den som här ska genomföras, eftersom också här förutsättningen att jorden A inte betalar någon ränta förklaras av att marknadspriset räcker för den kapitalistiske arrendatorn, så att han med detta pris exakt kan täcka det investerade kapitalet plus genomsnittsprofiten; kort sagt att marknadspriset ger honom produktionspriset för hans vara.
I varje fall kan den kapitalistiska arrendatorn under dessa förhållanden bruka jordtypen A, i sin egenskap av kapitalist. Betingelsen för normal värdeökning av kapitalet på marktyp A är nu förhanden. Men ur premissen, att kapital nu kan investeras av arrendatorn enligt kapitalets genomsnittliga värdeförökningsförhållanden på marktypen A, om han inte behövde betala någon jordränta, följer ingalunda den slutsatsen, att denna till typ A hörande jord nu utan vidare står till hans förfogande. Den omständigheten att arrendatorn kan värdeöka sitt kapital med vanlig profit om han inte betalar någon ränta är inte något skäl för jordägaren att gratis upplåta sin jord åt arrendatorn och gentemot denne affärsvän helt filantropiskt införa crédit gratuit <räntelös kredit>. Vad en sådan förutsättning innebär är att man bortser från äganderätten och upphäver jordegendomen, vars existens just är en spärr mot investering av kapital, och dess godtyckliga värdeökning av kapital investerat i jord. - En spärr som dock inte faller för en enkel reflexion av arrendatorn, att spannmålsprisernas nivå skulle tillåta honom, om han inte betalade jordränta, d.v.s. om han praktiskt kunde behandla jordegendomsrätten som inte existerande, att ta ut den vanligen profiten på sitt kapital genom att exploatera jordtypen A. Monopolet på jordegendom, äganderätt till jorden som spärr för kapitalet är emellertid förutsatt i differentialräntan, ty utan denna skulle extraprofiten inte förvandlas till jordränta och inte tillfalla jordägaren i stället för arrendatorn. Och äganderätten till jord blir bestående som spärr även där räntan bortfaller som differentialränta, d.v.s. på jordtypen A. Betraktar vi de fall då i ett land med kapitalistisk produktion kapitalinvestering i jord kan försiggår utan betalning av jordränta, så ska vi finna att de alla innesluter ett faktiskt om ock ej juridiskt upphävande av jordäganderätten, ett upphävande som emellertid bara kan försiggå under alldeles bestämda och till sin natur tillfälliga omständigheter.
För det första, om jordägaren själv är kapitalist eller kapitalisten själv jordägare. I detta fall kan han, så snart marknadspriset stigit tillräckligt för att ta ut produktionspriset ur det som nu är jordtyp A, d.v.s. kapitalersättning plus genomsnittsprofit. Men varför? Emedan jordegendomen för hans del inte utgör någon spärr för investering av hans kapital. Han kan behandla jorden som ett enkelt naturelement och därför bestämma sig uteslutande utifrån hänsynen till sitt kapitals värdeökning, d.v.s. med kapitalistiska syften. Sådana fall förekommer i praktiken men bara som undantag. Alldeles som det kapitalistiska jordbruket förutsätter en skilsmässa mellan fungerande kapital och jordegendom utesluter det som regel att ägaren själv brukar jordegendomen. Man ser genast att detta exempel är något rent tillfälligt förekommande. Om ökad efterfrågan på spannmål kräver att en större areal av jordtyp A brukas än den som befinner sig i händerna på de ägare som själv är jordbrukare, om alltså en del därav måste utarrenderas för att överhuvud taget blir brukad, bortfaller genast detta hypotetiska upphävande av den spärr för kapitalinvesteringen som jordegendomen bildar. Det är en absurd motsägelse att utgå från den åtskillnad mellan kapital och jord, mellan arrendator och jordägare som motsvarar det kapitalistiska produktionssättet och sedan med en helomvändning förutsätta att jordägarna själva odlar jorden som regel överallt och alltid där kapitalet inte skulle få någon ränta av en uppodling även om jordegendomen inte var skild från och oberoende av kapitalet. (Se vad A. Smith skriver angående gruvränta, citerat här nedan [O].) Detta upphävande av jordegendomen är tillfälligt, det kan möjligen inträda.
För det andra: I ett arrendekomplex kan det ingå enstaka delar av jorden, som vid given höjd på marknadspriserna inte betalar någon jordränta, alltså i själva verket är utlånade gratis men av jordägaren inte betraktas så, eftersom han har den utarrenderade jordens totala räntesumma för ögonen, inte den speciella jordräntan på de enskilda delarna. För arrendatorn bortfaller, i den mån det gäller de ej räntebärande beståndsdelarna av arrendet, jordäganderätten som spärr för kapitalinvestering och detta genom avtal med jordägaren själv. Men han betalar ingen ränta för dessa delar bara på grund av att han betalar ränta för den jord som de tillhör. Här är just en kombination förutsatt, där man inte måste ta sin tillflykt till den sämre jordtypen A som ett självständigt nytt produktionsområde som kan täcka det utbud som fattas utan där den bara bildar en oskiljbar andel av den bättre jorden. Men det fall som skulle undersökas är just det där delar av jordtypen A brukas självständigt, alltså under de allmänna förutsättningarna för det kapitalistiska produktionssättet måste arrenderas för sig.
För det tredje: En arrendator kan investera tillskottskapital på samma arrende, trots att den tillskottsprodukt han får vid gällande marknadspris bara ger honom produktionspriset, d.v.s. avkastar den vanliga profiten åt honom men inte sätter honom i stånd att betala en tillskottsränta. Med en del av det i jorden investerade kapitalet betalar han sålunda jordräntan, med den andra delen däremot inte. Men hur föga denna förutsättning löser problemet ser man av följande: om marknadspriset (och jordens fruktbarhet) gör det möjligt för honom att med tillskottskapitalet uppnå en meravkastning som ger honom liksom det gamla kapitalet en extraprofit utom produktionspriset, så stoppar han själv på sig denna under den tid arrendekontraktet gäller. Men varför? Emedan, så länge arrendekontraktet gäller, jordegendomsrätten som spärr för investering av hans kapital i jorden har bortfallit. Själva den omständigheten, att denna sämre tillskottsjord måste självständigt uppodlas och självständigt utarrenderas för att tillförsäkra honom denna extraprofit, bevisar dock ovedersägligt att investering av tillskottskapital på den gamla jorden inte räcker för att producera det ökade utbud som kräves. Det ena antagandet utesluter det andra. Man kunde nu visserligen säga: jordräntan på den sämsta jordtypen A är själv differentialränta, jämfört antingen med den jord som brukas av ägaren själv (detta förekommer dock enbart som tillfälligt undantag) eller med tillskottskapitalinvesteringen på de gamla arrendena som inte avkastar jordränta. Men detta vore 1) en differentialränta som inte framgick ur skillnader i fruktbarhet mellan jordtyperna och därför inte förutsätter att typ A inte betalar ränta och säljer sin produkt till produktionspriset. Och 2) om tillskottsinvesteringar på samma arrende avkastar jordränta eller ej, är precis lika ovidkommande för frågan om jord av typ A som måste nyodlas avkastar ränta eller ej, som det är ovidkommande t.ex. för anläggningen av ett nytt självständigt fabriksföretag, om en annan fabrikant i samma affärsgren investerar en del av sitt kapital i räntebärande papper, därför att han inte helt kan utnyttja det i sitt företag; eller om han gör vissa utvidgningar som inte ger honom full profit men dock mer än räntan. För honom är det en bisak. De nya företagen måste däremot avkasta genomsnittsprofit och anläggas endast när sådan kan förväntas. Visserligen bildar tillskottsinvesteringarna på de gamla arrendena och tillskottsodlingar av nya ägor av typ A spärrar för varandra. Gränsen, till vilken tillskottskapital under ogynnsammare produktionsbetingelser kan investeras på samma arrende, bildas av de konkurrerande nyinvesteringarna på jordtypen A; å andra sidan blir den ränta, som denna jordtyp kan avkasta, begränsad genom de konkurrerande tillskottsinvesteringarna på de gamla arrendena.
Alla dessa tvivelaktiga undanflykter löser dock inte problemet, vilket enkelt formulerat är detta: Antag, att marknadspriset på spannmål (som i denna undersökning får representera alla jordbruksprodukter) räcker för att delar av jord A kan nyodlas och att det kapital som investerats på dessa nya fält lyckas få ut produktens produktionspris, d.v.s. kapitalersättning plus genomsnittsprofit. Antag alltså, att betingelserna för den normala värdeökningen av kapital på jordtyp A existerar, räcker detta? Kan detta kapital då verkligen investeras? Eller måste marknadspriset stiga så mycket att även den sämsta jorden A avkastar en ränta? Kan alltså jordägarens monopol vara ett hinder för en investering av kapitalet, som från rent kapitalistisk synpunkt inte skulle finnas om detta monopol inte existerade? Ur betingelserna för själva frågeställningen framgår, att om det t.ex. finns tillskottsinvesteringar på de gamla arrendena som vid det givna marknadspriset inte avkastar någon jordränta utom genomsnittsprofiten, denna omständighet ingalunda löser frågan om kapital på jord A, som likaledes skulle avkasta genomsnittsprofit men ingen jordränta, nu verkligen kan investeras. Detta är just frågan. Nödtvånget att odla ny jord av typ A bevisar, att de tillskottsinvesteringar som inte avkastar jordränta är mindre än behovet. Två alternativ är möjliga om tillskottsodling av jord A bara äger rum såvida den avkastar ränta, alltså mer än produktionspriset. Antingen måste marknadspriset vara sådant, att t.o.m. de sista tillskottsinvesteringarna på gamla arrenden avkastar extraprofit, oavsett om arrendatorn eller jordägaren tillägnar sig denna. Då vore denna höjning av priset och denna extraprofit en följd av att jord A inte kan brukas utan att ge ränta. För om produktionspriset var tillräckligt för att en nyodling skulle ske vid en avkastning av endast genomsnittsprofiten, så skulle priserna inte ha stigit så mycket och de nya landområdena skulle redan ha börjat konkurrera, så att de bara avkastade dessa produktionspriser. Men tillskottsinvesteringarna på de gamla arrendena, som inte avkastade någon jordränta, skulle då konkurrera med kapitalinvesteringar på jord A, som inte heller avkastade ränta. - Eller, de sista kapitalinvesteringarna på de gamla arrendena avkastar ingen jordränta, men marknadspriset har ändå stigit nog för att jord A kan uppodlas och avkasta ränta. I detta fall var tillskottsinvesteringen av kapital som inte avkastar ränta möjlig bara därför att jord A inte kan brukas förrän marknadspriset har blivit så högt att den kan avkasta jordränta. Utan denna betingelse hade den uppodlats redan vid en lägre prisnivå; och dessa senare kapitalinvesteringar på de gamla arrendena, som behöver det höga marknadspriset för att avkasta den vanliga profiten utan jordränta, skulle inte ha kommit till stånd. Vid det höga marknadspriset avkastar de ju bara genomsnittsprofiten. I ett läge, då i och med kultiveringen av jord A dess produktionspris blivit reglerande, hade de alltså inte avkastat denna profit, alltså under den givna förutsättningen inte kommit till stånd. Jordräntan på mark A skulle sålunda visserligen bilda en differentialränta jämförd med dessa kapitalinvesteringar på de gamla arrendena som inte avkastar ränta; men att dessa delar av jordtyp A bildar sådan differentialränta är endast en konsekvens av det faktum att de inte alls är tillgängliga för odling om de inte avkastar ränta, d.v.s. att ett räntetvång existerar, som i sig själv inte är bestämt av några skillnader i jordtyper, vilket utgör en spärr för möjliga investeringar av tillskottskapital på de gamla arrendena. I bägge fallen vore ränta på mark A inte en enkel följd av prishöjningen på spannmål utan tvärtom: det faktum att den sämsta jorden måste avkasta ränta för att man överhuvud ska kunna använda den vore orsak till att spannmålspriserna steg till den punkt där denna betingelse kan uppfyllas.
Differentialräntan har den säregenheten, att jordäganderätten här bara fångar upp den extraprofit som arrendatorn eljest skulle ta hand om och under vissa omständigheter faktiskt tar under den tid arrendekontraktet gäller. Jordäganderätten är här bara orsak till att en del av varupriset, som växer utan dess åtgörande (snarare som följd av att produktionspriset som reglerar marknaden bestämmes genom konkurrensen) och upplöses i extraprofit överföres från en person till en annan - från kapitalisten till jordägaren. Men jordäganderätten är här inte den orsak som skapar denna beståndsdel av priset eller den prisstegring som den förutsätter. Däremot, om den sämsta jordtypen A inte kan brukas - trots att dess användning skulle avkasta produktionspriset - förr än den avkastar ett överskott över detta produktionspris, en jordränta, så är jordäganderätten orsaken till denna prisstegringen. Jordäganderätten har frambringat jordränta. Ingenting ändras i detta förhållande, om som i det andra behandlade fallet den nu av jord A betalade räntan bildar en differentialränta jämförd med den sista tillskottsinvesteringen på de gamla arrendena, vilken bara betalar produktionspriset. Ty den omständigheten att jord A inte kan brukas förr än det reglerande marknadspriset stigit högt nog för att tillåta att jord A avkastar en ränta - bara denna omständighet är grunden till att marknadspriset stiger till en nivå, vilken visserligen betalar de sista kapitalinvesteringarna på de gamla arrendena deras produktionspris, men ett sådant produktionspris som även avkastar en jordränta för jord A. Att denna överhuvud taget måste betala ränta är här orsaken till att en differentialränta bildas mellan jord A och de sista kapitalinvesteringarna på de gamla arrendena.
Om vi helt allmänt konstaterar, att jordtyp A inte betalar någon ränta - under förutsättning att spannmålspriset regleras genom spannmålspriset - så menar vi verklig jordränta. Betalar arrendatorn ett arrende, vare sig det utgör ett avdrag från hans arbetares normala lön eller från hans egen normala genomsnittsprofit, så betalar han ingen jordränta, ingen från arbetslön och profit åtskild självständig beståndsdel av sin varas pris. Vi har redan tidigare anmärkt, att detta ständigt förekommer i praktiken. Om lantarbetarnas lön i ett land allmänt pressas ned under arbetslönens normala genomsnittsnivå och därmed ett avdrag från arbetslönen, en del av lönen som regel ingår i jordräntan, skapar detta inget undantagsfall för den som arrenderar den sämsta jorden. I samma produktionspris, som gör användning av den sämsta jorden möjlig, bildar denna låga arbetslön redan en konstituerande post och därför ger försäljningen av produktion till produktionspriset inte arrendatorn av sådan jord något över till räntebetalning. Jordägaren kan också arrendera ut sin jord till en arbetare som är nöjd med att betala ägaren i form av jordränta allt eller största delen av det som försäljningspriset ger honom utöver arbetslönen. I alla dessa fall betalas dock ingen verklig jordränta, fastän arrende erlägges. Men där förhållanden som motsvarar det kapitalistiska produktionssättet existerar, måste jordränta och arrendeavgift sammanfalla. Här är det just detta normala fall som måste undersökas.
Om de redan här ovan studerade fallen, i vilka kapitalinvesteringar i jord inom det kapitalistiska produktionssättet faktiskt kan förekomma utan att avkasta jordränta, inte avgör något när det gäller vårt problem så gäller det ännu mindre hänvisningen till koloniala förhållanden. Det som gör en koloni till koloni - vi talar här bara om de egentliga jordbrukskolonierna - är inte bara omfattningen av de fruktbara landområden som ännu inte är uppodlade. Det är snarare den omständigheten att dess landområden inte har tagits i besittning, inte blivit objekt för jordäganderätten. Det är detta som gör den oerhörda skillnaden mellan de gamla länderna och kolonierna beträffande jorden: den legalt eller faktiskt icke-existerande jordegendomen, som Wakefield[126*] riktigt anmärkt och redan långt före honom fader Mirabeau, fysiokraten, och andra äldre ekonomer hade upptäckt. Här är det helt ovidkommande, om kolonialisterna utan vidare tillägnar sig marken, eller om de faktiskt betalar staten i form av ett nominellt jordpris en avgift för att ha lagligt rättsanspråk på jorden. Det är också ovidkommande, att kolonister som redan bosatt sig är juridiska ägare till denna. Faktiskt bildar jordäganderätten här inte någon spärr för investering av kapital eller av arbete utan kapital; att de redan bofasta kolonisterna tar ett stycke jord i beslag utesluter inte de nyanlände från möjligheten att göra ny jord till investeringsfält för sitt kapital eller sitt arbete. Om det alltså gäller att undersöka hur jordäganderätten inverkar på jordbruksprodukternas priser och på jordräntan, där den begränsar möjligheten att använda marken som investeringsfält för kapital, så är det högst olämpligt att behandla fria borgerliga kolonier, där varken det kapitalistiska produktionssättet existerar inom jordbruket eller den däremot svarande formen av jordegendom, vilken överhuvud taget inte förekommer. Men så gör t.ex. Ricardo i kapitlet om jordräntan. I inledningen säger han, att han vill undersöka hur äganderätten till jord inverkar på jordbruks produkternas värde och strax därpå tar han som illustration kolonierna, där han förutsätter att outnyttjad jord är relativt allmänt förekommande och dess exploatering inte är begränsad genom jordägarnas monopol.
Enbart juridisk egendomsrätt till jord skapar inte någon jordränta åt ägaren. Men den ger honom makten att undanhålla sin jord från exploatering, tills de ekonomiska förhållandena tillåter honom att utnyttja den så att han får ett överskott, vare sig jorden användes till egentligt jordbruk eller till andra produktionsändamål som byggnader etc. Han kan inte öka eller minska den absoluta kvantiteten av sin jord men väl den del av denna som marknadsföres. Det är därför som redan Fourrier betonade ett karaktäristisk faktum, att i alla civiliserade länder en förhållandevis betydande del av jorden alltid förblir undandragen från odling.
Förutsatt alltså det fallet, att en efterfrågan fordrar uppodling av ny jord, t.ex. mer ofruktbara landområden än de hittills odlade, kommer då jordägaren att utarrendera dessa områden utan ersättning, därför att marknadspriset för jordens produkt stigit så högt, att kapitalinvestering i denna jord betalar arrendatorn produktionspriset och därmed avkastar den vanliga profiten? Ingalunda. Kapitalinvesteringen måste avkasta jordränta åt honom! Han arrenderar ut först då en arrendeavgift kan betalas. Marknadspriset måste alltså ha stigit över produktionspriset till P + r, så att jordränta kan betalas till jordägaren. Då jordegendomen enligt förutsättningen inte inbringar något när den inte är utarrenderad, är ekonomiskt värdelös, så är en obetydlig stegring av marknadspriset över produktionspriset tillräcklig för att denna nya mark av sämsta typ ska marknadsföras.
Nu blir frågan: Följer av jordränta på den sämsta marken, som inte kan härledes ur någon differens i fruktbarheten, att priset på jordbruksprodukten nödvändigtvis är ett monopolpris i vanlig mening, eller är det ett pris vari jordräntan ingår i form av en skatt, bara med den skillnaden att jordägaren uppbär den skatten i stället för staten? Att denna skatt har sina givna ekonomiska gränser är självklart. Den begränsas genom kapitalinvesteringar på de gamla arrendena, genom konkurrensen med utländska jordbruksprodukter - fri import förutsatt - genom jordägarnas konkurrens sinsemellan, slutligen genom konsumenternas behov och deras betalningsförmåga. Men här handlar det inte om detta Frågan gäller, om den ränta som den sämsta marken betalar ingår i priset på dess produkt, vilket enligt förutsättningen reglerar det allmänna marknadspriset, på samma vis som en skatt ingår i priset på den beskattade varan, d.v.s. som ett av dess värde oberoende element.
Detta följer ingalunda med nödvändighet, och frågan har ställts endast för att skillnaden mellan varornas värde och deras produktionspris hittills inte har förståtts. Vi har sett, att produktionspriset för en vara ingalunda är identiskt med dess värde, ehuru varornas produktionspris totalt sett bara regleras genom deras totalvärde, och ehuru utvecklingen av produktionspriserna för de olika varusorterna, alla andra omständigheter satta som konstanta, uteslutande bestämmas genom deras värdens rörelse. Det har visats, att produktionspriset för en vara kan stå över eller under dess värde och bara undantagsvis sammanfaller med detta. Det faktum, att jordbruksprodukterna säljas över sina produktionspris, bevisar inte alls att de också säljas över sitt värde; liksom det faktum, att industriprodukterna i genomsnitt säljas till sitt produktionspris ingalunda bevisar, att de säljas till sitt värde. Det är möjligt, att jordbruksprodukter säljas över sitt produktionspris och under sitt värde liksom å andra sidan många industriprodukter inbringar produktionspriset bara emedan de säljas över sitt värde.
Förhållandet mellan en varas produktionspris och dess värde är bestämt uteslutande genom det förhållande, vari den variabla delen av kapitalet, varmed den produceras, står till dess konstanta del eller genom den organiska sammansättningen av det kapital som producerar varan. Är i en produktionssfär kapitalets sammansättning lägre än det samhälleliga genomsnittskapitalets, d.v.s. är dess variabla till arbetslön använda beståndsdel större i förhållande till dess konstanta, till materiella arbetsbetingelser använda beståndsdel, än som gäller för det samhälleliga genomsnittskapitalet, så måste värdet av dess produkt stå över dess produktionspris. D.v.s. därför att det använder mer levande arbete producerar ett sådant kapital vid lika exploateringsgrad av arbetet mera mervärde, alltså mer profit än en lika stor alikvot del av det samhälleliga genomsnittskapitalet. Värdet av dess produkt står därför över dess produktionspris, då detta produktionspris är lika med kapitalersättningen plus genomsnittsprofiten och genomsnittsprofiten är lägre än den i denna vara producerade profiten. Det mervärde som produceras av det samhälleliga genomsnittskapitalet är mindre än det mervärde som ett kapital med denna låga sammansättning producerar. Omvänt förhåller det sig, då det i en bestämd produktionssfär investerade kapitalet är av högre sammansättning än det samhälleliga genomsnittskapitalet. Värdet av de producerade varorna i en sådan produktionssfär är lägre än deras produktionspris, vilket allmänt gäller om produkter från de mest utvecklade industrierna.
Har kapitalet i en viss produktionssfär en lägre sammansättning än det samhälleliga genomsnittskapitalet, så är detta i första hand bara ett annat uttryck för att det samhälleliga arbetets produktivkraft i denna speciella produktionssfär står under genomsnittsnivån; ty det uppnådda stadiet av produktivkraft visar sig i den relativa övervikt den konstanta kapitaldelen har över den variabla eller i den ständiga minskningen av den del av ett givet kapital som satsas till arbetslön. Har däremot kapitalet i en viss produktionssfär högre sammansättning, så uttrycker detta en över genomsnittsnivån stående utveckling av produktivkraften.
Enligt sakens natur är egentliga konstnärliga arbeten uteslutna från vårt tema, vi talar inte om dem här. Men för övrigt är det självklart, att olika produktionssfärer enligt sina tekniska säregenheter kräver olika förhållanden mellan konstant och variabelt kapital, och att det levande arbetet måste i några ta mer, i andra mindre utrymme. Inom råvaruindustrin, som noga måste skiljas från jordbruket, bortfaller t.ex. råvaran helt som element av det konstanta kapitalet och även hjälpmaterialet spelar bara här och där någon betydande roll. För gruvindustrin gäller, att den andra delen av det konstanta kapitalet, det fasta kapitalet, spelar en betydande roll. Inte desto mindre kommer man också här att kunna mäta utvecklingens framsteg i det konstanta kapitalets relativa tillväxt jämfört med det variabla.
Har kapitalet inom det egentliga jordbruket en lägre sammansättning än det samhälleliga genomsnittskapitalets, så skulle detta uppenbarligen vara ett uttryck för det faktum, att i länder med utvecklad produktion jordbruket inte har samma framstegstakt som förädlingsindustrin. Ett sådant faktum skulle få sin förklaring, bortsett från alla andra och delvis avgörande ekonomiska förhållanden, redan av den tidigare och snabbare utveckling som mekaniken som vetenskap och särskilt dess tillämpning genomgått, jämförd med den senare och delvis just påbörjade utvecklingen av kemi, geologi och fysiologi och åter särskilt deras tillämpning inom jordbruket. För övrigt är det ett otvetydigt och sedan länge bekant faktum[127*], att jordbrukets framsteg ständigt uttryckes i en relativ tillväxt av den konstanta kapitaldelen jämfört med den variabla. Om i ett visst land med kapitalistisk produktion, t.ex. England, jordbrukskapitalet har en lägre sammansättning än det samhälleliga genomsnittskapitalet, är en fråga som bara kan avgöras statistiskt och för vårt ändamål är det överflödigt att behandla den i detalj. Teoretiskt står det i varje fall fast, att jordbruksprodukternas värde kan vara högre än deras produktionspris bara under denna förutsättning; d.v.s. att det mervärde som ett kapital av given storlek utvinner i jordbruket eller, vilket är samma sak, det merarbete som det sätter i rörelse och kommenderar (alltså även använt levande arbete överhuvud taget) är större än för ett lika stort kapital av samhällelig genomsnittssammansättning.
Det räcker alltså att göra detta antagande för den ränteform vi här analyserar, vilken bara kan existerar under denna förutsättning. Där hypotesen faller bort, bortfaller också motsvarande form av jordränta.
Själva existensen av ett jordbruksprodukternas värdeöverskott över deras produktionspris skulle ändå på inget vis vara tillräckligt för att förklara existensen av en jordränta, som är oavhängig av differenser i fruktbarhet mellan jordtyper eller successiva kapitalinvesteringar på samma mark, kort sagt en från differentialräntan begreppsligt åtskild jordränta, som vi därför kan beteckna som absolut jordränta. En mängd industriprodukter har egenskapen att deras värde är större än deras produktionspris, utan att de därför avkastar ett överskott över genomsnittsprofiten eller en extraprofit som kunde förvandlas till jordränta. Tvärtom. Produktionsprisets existens och dess begrepp, liksom den allmänna profitkvoten som detta innesluter, vilar på det faktum, att de enskilda varorna inte säljas till sitt värde. Produktionspriserna har sin upprinnelse i en utjämning av varuvärdena, som fördelar det totala mervärdet, sedan förbrukade kapitalvärden i de olika produktionssfärerna har ersatts. Denna fördelning sker inte i de proportioner i vilka mervärdet har utvunnits i de enskilda produktionssfärerna och som därför finns i deras produkter utan proportionellt till storleken av de investerade kapitalen. Bara på detta sätt uppstår genomsnittsprofiten och produktionspriset, vars karaktäristiska beståndsdel genomsnittsprofiten är. Kapitalen har en tendens att genom ständig konkurrens åstadkomma denna utjämning i fördelningen av det mervärde som det totala kapitalet utvunnit och ätt övervinna alla hinder för denna utjämning. Det har därför en tendens att bara tolerera sådana extraprofiter, som alltid uppkommer ur skillnader i det allmänna, marknaden reglerande produktionspriset och de därifrån skilda individuella produktionspriserna snarare än ur skillnaden mellan varornas värden och produktionspriser. Därför förekommer heller inte extraprofiter mellan två olika produktionssfärer utan inom varje produktionssfär och berör alltså inte de allmänna produktionspriserna i de olika sfärerna, d.v.s. den allmänna profitkvoten, utan förutsätter värdenas förvandling till produktionspriser och en allmän profitkvot. Denna förutsättning vilar dock, som tidigare visats, på en oavbrutet skiftande proportionell fördelning av det samhälleliga totalkapitalet mellan de olika produktionssfärerna, på kapitalens ständiga in- och utflöde, på deras möjlighet att flytta från en sfär till en annan, kort sagt på deras fria rörelse mellan dessa olika produktionssfärer som alla är disponibla investeringsfält för det samhälleliga totalkapitalets självständiga delar. Därvid förutsattes, att ingen eller åtminstone endast någon slumpartad och temporär spärr hindrar kapitalens konkurrens - t.ex. i en produktionssfär där varornas värde är högre än deras produktionspris eller där det utvunna mervärdet är större än genomsnittsprofiten - att reducera värdet till produktionspriset och därmed proportionellt fördela överskottsmervärdet från denna produktionssfär mellan alla av kapitalet exploaterade sfärer. Men inträder det motsatta förhållandet; om kapitalet möter en främmande makt, som det bara delvis eller inte alls kan övervinna och som begränsar dess investering till vissa produktionssfärer och bara tillåter den under betingelser som helt eller delvis utesluter denna allmänna utjämning av mervärdet till genomsnittsprofiten, så skulle uppenbarligen extraprofiten i sådana produktionssfärer uppkomma ur varuvärdets överskott över dess produktionspris, en extraprofit som kunde förvandlas till jordränta och som sådan bli självständig gentemot profiten. Som en sådan främmande makt, en sådan spärr framträder emellertid jordägaren gentemot kapitalisten eller jordegendomen gentemot kapitalet, om det investeras i mark.
Här är jordäganderätten en spärr, som inte tillåter någon ny kapitalinvestering i hittills obrukad eller inte utarrenderad mark utan att uppta tull, d.v.s. fordra en jordränta, fastän den mark som tas i bruk tillhör en kategori som inte avkastar någon differentialränta och som utan jordäganderätten hade kunnat användas redan vid en mindre stegring av marknadspriset, då det reglerande marknadspriset kunnat betala odlaren av denna sämsta jord endast produktionspriset. Till följd av den spärr som jordegendomen sätter måste dock marknadspriset stiga till en nivå, där jorden kan betala ett överskott över produktionspriset, d.v.s. en jordränta. Men då värdet av varor producerade av jordbrukskapitalet enligt förutsättningen är högre än deras produktionspris, bildar denna jordränta (med undantag för ett fall som strax ska undersökas) värdet överskott över produktionspriset eller en del därav. Om räntan är lika med hela differensen mellan värdet och produktionspriset eller bara lika med en större eller mindre del av denna differens skulle helt vara beroende av förhållandet mellan utbud och efterfrågan och på omfånget av det nyodlade området. Så länge räntan inte är lika med jordbruksprodukternas värdeöverskott över deras produktionspris, skulle alltid en del av detta överskott gå in i den allmänna utjämningen och den proportionella fördelningen av allt mervärde mellan de olika enskilda kapitalen. Men så snart jordräntan är lika med värdet överskott över produktionspriset, vore hela den del av mervärdet som ligger över genomsnittsprofiten undandragen från denna utjämning. Men antingen denna absoluta jordränta är lika med värdets hela överskott över produktionspriset eller bara lika med en del av detsamma, så bleve jordbruksprodukterna alltid sålda till ett monopolpris, inte därför att deras pris var större än deras värde utan därför att det är lika med deras värde eller under deras värde men över produktionspriset. Monopol innebär då att de inte utjämnas som industriprodukter vars värde är större än det allmänna produktionspriset. Då en del av värdet liksom produktionspriset är en faktiskt given konstant, nämligen kostnadspriset, det i produktionen förbrukad kapitalet = k, så ligger skillnaden i den andra, variabla delen, mervärdet, som i produktionspriset = p, profiten, d.v.s. lika med totalmervärdet beräknat på det samhälleliga kapitalet och på varje enskilt kapital som alikvot del av detsamma, men som i värdet av varan är lika med det verkliga mervärde som detta särskilda kapital har utvunnit och som bildar en integrerande del av det därav skapade varuvärdet. Är varans värde högre än dess produktionspris, så är produktionspriset = k + p, värdet = k + p + d, så att p + d = det däri gömda mervärdet. Differensen mellan värdet och produktionspriset är alltså = d, överskottet av det mervärde detta kapital utvunnit över det som den allmänna profitkvoten anvisat. Härav följer, att jordbruksprodukternas pris kan ligga högre än deras produktionspris utan att det uppnår deras värde. Vidare följer, att det fram till en viss punkt kan pågå en långsam prisstegring på jordbruksprodukter, innan deras pris uppnår deras värde. Likaså följer, att jordägarmonopolet kan få till följd att jordbruksprodukternas värdeöverskott över deras produktionspris blir ett bestämmande element för deras allmänna marknadspris. Slutligen följer, att det i detta fall inte är fördyring av produkter som är orsak till jordräntan utan jordräntan som är orsak till att produkten fördyras. Om produktpriset per ytenhet för den sämsta jorden = p + r, så stiger alla differentialräntor med de motsvarande multiplarna av r, då enligt förutsättningen P + r blir det reglerande marknadspriset.
Vore genomsnittssammansättningen för det samhälleliga kapitalet utanför jordbruket = 85 c + 15 v och mervärdets kvot 100%, så vore produktionspriset = 115. Vore jordbrukskapitalets sammansättning = 75 c + 25 v, vid samma mervärdekvot, så vore produktens värde och det reglerande marknadsvärdet = 125. Om jordbruks- och övrig produkt utjämnades till genomsnittspriset (för korthetens skull sätter vi totalkapitalet lika i båda produktionsgrenarna), så vore totalmervärdet = 40, alltså 20% på de 200 i kapital. Produkten av det ena såväl av det andra skulle säljas till 120. Vid en utjämning till produktionspriserna skulle alltså de genomsnittliga marknadspriserna för produkter utom jordbruket komma att ligga över deras värde och priset för jordbruksprodukten under dess värde. Såldes jordbruksprodukterna till sitt fulla värde så skulle de ligga 5 enheter högre och industriprodukterna 5 enheter lägre än vid utjämningen. Tillåter inte marknadsförhållandena att jordbruksprodukterna säljas till sitt fulla värde, hela överskottet över produktionspriset, så ligger effekten mellan de bägge extremerna; industriprodukterna skulle säljas något över sitt värde och jordbruksprodukterna något över sitt produktionspris.
Ehuru jordäganderätten kan driva jordprodukternas pris över deras produktionspris, hänger det inte på denna utan på det allmänna marknadsläget hur långt marknadspriset närmar sig värdet utöver produktionspriset och i vilken mån alltså det mervärde utöver den givna genomsnittsprofiten som utvunnits inom jordbruket antingen förvandlas till ränta eller ingår i mervärdets allmänna utjämning till genomsnittsprofit. I varje fall är denna absoluta ränta, som uppkommit ur värdets överskott över produktionspriset, endast en del av jordbrukets mervärde, en förvandling av detta mervärde till ränta som uppfångas av jordägaren, alldeles som differentialräntan uppkommer ur förvandlingen av extraprofit till ränta, som uppfångas genom jordegendomen vid det allmänt reglerande produktionspriset. Dessa bägge former av ränta är de enda normala. Utom dessa former kan räntan bara baseras på egentliga monopolpris, som varken är bestämt av produktionspriset eller varornas värde utan av köparens behov och betalningsförmåga. Ett studium av dessa tillhör teorin om konkurrensen, där marknadsprisernas verkliga rörelse undersökes.
Vore all jordbruksmark i ett land utarrenderad - det kapitalistiska produktionssättet och normala förhållanden i allmänhet förutsatta - så fanns det ingen mark som inte avkastade jordränta, men det kunde finnas kapitalinvesteringar, enskilda delar av det i marken investerade kapitalet, som inte avkastade någon jordränta: ty så snart marken är utarrenderad upphör jordäganderätten att verka som absolut spärr för den nödvändiga kapitalinvesteringen. Som relativ spärr fortsätter den att verka genom att det kapital som investerats i jorden hemfaller åt jordägaren, vilket sätter mycket bestämda gränser för arrendatorn. Bara i detta fall skulle all jordränta förvandlas till differentialränta, men den skulle då inte bestämmas av differenser i jordens bonitet utan av differensen mellan de extraprofiter man får efter de sista kapitalinvesteringarna på ett visst jordstycke och den jordränta som skulle betalas för ett arrende på den sämsta jordtypen. Som absolut spärr verkar jordäganderätten bara i den meningen att jordägaren betingar sig en tribut för att överhuvud taget göra jorden tillgänglig för kapitalinvestering. Har tillträde lämnats, så kan jordägaren inte längre sätta någon absolut spärr för kapitalinvesteringarnas kvantitativa storlek på ett givet landområde. För husbyggande i allmänhet finns en spärr som beror på en tredje parts äganderätt till marken på vilken huset ska byggas. Men är denna mark en gång utarrenderad till husbygge, så är det arrendatorns sak om han vill uppföra ett stort hus eller ett litet.
Om jordbrukskapitalets genomsnittssammansättning vore lika hög som, eller högre än det samhälleliga genomsnittskapitalets, så bortföll den absoluta jordräntan i den betydelse som här har utvecklats; d.v.s. den jordränta som skiljer sig både från differentialräntan och från den jordränta som beror på det egentliga monopolpriset. Då skulle jordbruksproduktens värde inte ligga över dess produktionspris och jordbrukskapitalet skulle inte sätta mer arbete i rörelse, alltså inte heller realisera mer merarbete än det övriga kapitalet. Detsamma skulle hända om jordbrukskapitalets sammansättning under civilisationens framåtskridande utjämnas, så att den blir densamma som det samhälleliga genomsnittskapitalets.
Det ser ut att vara en motsägelse att anta, att å ena sidan jordbrukskapitalets sammansättning höjes, alltså dess konstanta del växer i förhållande till dess variabla, och å andra sidan priset för jordbruksprodukter steg högt nog för att ny och sämre mark än den som hittills odlats skulle betala en jordränta, vilken i detta fall bara kunde uppkomma ur ett marknadsprisets överskott över värdet och produktionspriset, kort sagt bara ur ett monopolpris på produkten. Här måste man göra en distinktion.
Till en början noterade vi, när vi undersökte hur profitkvoten bildas, att kapital som tekniskt sett är lika sammansatta, d.v.s. sätter lika mycket arbete i rörelse i förhållande till maskineri och råvara, ändå kunde vara mycket olika sammansatta genom de konstanta kapitaldelarnas olika värden. Råvaran eller maskineriet kan i ena fallet vara dyrare än i det andra. För att sätta samma mängd arbete i rörelse (och detta vore enligt förutsättningen nödvändigt för att bearbeta samma mängd råvara) måste i det ena fallet ett större kapital satsas än i det andra, då jag t.ex. med ett kapital om 100 inte kan sätta lika mycket arbete i rörelse, om råvaran som likaledes måste betalas ur de 100 i ena fallet kostar 40, i andra fallet 20. Att dessa kapital dock är tekniskt lika sammansatta skulle genast visa sig, om den dyrare råvarans pris föll till det billigares. Värdeförhållandena mellan variabelt och konstant kapital hade då blivit desamma, fastän ingen förändring skett i det tekniska förhållandet mellan det använda levande arbetet och mängd och natur av de använda arbetsbetingelserna. Å andra sidan kunde ett kapital av lägre organisk sammansättning, betraktat från den rena värdesammansättningens ståndpunkt, enbart genom att dess konstanta delars värden steg skenbart komma på samma nivå som ett kapital av högre organisk sammansättning. Antag ett kapital = 60 c + 40 v, emedan det använder mycket maskineri och råmaterial i förhållande till levande arbetskraft. Och ett annat = 40 c + 60 v, emedan det använder mycket levande arbete (60%), lite maskiner (säg 10%) och i förhållande till arbetskraften litet och billigt råmaterial (säg 30%); då kunde sammansättningen bli utjämnad enbart genom stegring av värdet på råvaror och hjälpämnen från 30 till 80, så att nu ifråga om det andra kapitalet på 10 maskiner kom 80 råvara och 60 arbetskraft, alltså 90 c + 60 v, vilket procentuellt fördelat likaledes var = 60 c + 40 v, utan att någon som helst teknisk förändring i sammansättningen hade ägt rum. Kapital av lika organisk sammansättning kan alltså ha en olika värdesammansättning, och kapital av lika procentuell värdesammansättning kan stå på olika stadier av organisk sammansättning, alltså uttrycka olika utvecklingsstadier av arbetets samhälleliga produktivkraft. Alltså skulle själva omständigheten, att jordbrukskapitalet till sin värdesammansättning stod på den allmänna nivån inte bevisa, att arbetets samhälleliga produktivkraft var lika högt utvecklad ifråga om jordbruket. Den kunde bara visa, att jordbrukets egen produkt, vilken i sin tur utgör en del av dess produktionsbetingelser, är dyrare eller att hjälpämnen som gödsel, vilka tidigare fanns på nära håll nu måste skaffas långt ifrån eller något liknande. Men bortsett härifrån måste man räkna med jordbrukets speciella karaktär.
Om vi antar, att arbetssparande maskineri, kemiska hjälpmedel etc. här används i större utsträckning, att alltså det konstanta kapitalet växer i tekniskt avseende, inte bara värdemässigt utan också i förhållande till mängden använd arbetskraft, så gäller detta i jordbruket (liksom ifråga om gruvindustrin) inte bara för den samhälleliga utan också den naturliga arbetsproduktiviteten, vilken beror på arbetets naturbetingelser. Det är möjligt, att tillväxten i samhällelig produktivkraft inom jordbruket bara kompenserar eller inte en gång fullständigt kompenserar minskningen i naturkraft, så att produkten, trots den tekniska utvecklingen inte blir billigare utan endast en större fördyring förhindras. Det är också möjligt, att vid stigande spannmålspris den absoluta produktmängden avtar, medan den relativa extraprodukten växer; nämligen vid relativ tillväxt av det konstanta kapitalet, som till stor del består av maskiner eller boskap, för vilka bara förslitningen ska ersättas, och vid en motsvarande minskning av den variabla, för arbetslön satsade kapitaldelen, vilken ständigt måste helt ersättas ur produkten.
Men det är också möjligt, att vid framsteg inom jordbruket bara en måttlig stegring av marknadspriset över genomsnittet är nödvändig för att sämre mark, som när de tekniska hjälpmedlens nivå var lägre hade krävt en större ökning av marknadspriset, ska kunna brukas och även avkasta en jordränta.
Att t.ex. ifråga om boskapsskötsel i stor skala mängden använd arbetskraft är mycket liten, jämförd med det konstanta kapital som boskapen representerar, kunde anföras som vederläggning av påståendet att jordbrukskapital procentuellt beräknat skulle sätta mera arbetskraft i rörelse än det övriga samhälleliga genomsnittskapitalet. Men märk här, att när vi analyserar räntan har vi utgått från den del av jordbrukskapitalet såsom bestämmande, vilken producerar avgörande vegetabiliska näringsmedel, alltså huvudlivsmedlet för civiliserade folk. A. Smith har redan påvisat - och det är en av hans förtjänster - att i boskapsskötseln och allmänt taget i genomsnitt för alla kapital som inte är investerade i jorden för produktion av viktiga livsmedel, alltså t.ex. av spannmål, en helt annan bestämning av priset gäller. Nämligen att priset på produkter från mark som användes exempelvis som kultiverad äng för boskapsskötsel men lika väl kunde förvandlas till åker av viss kvalitet, måste stiga nog högt för att avkasta samma jordränta som lika god åkerjord. Spannmålsjordens ränta ingår här alltså bestämmande i boskapspriset, varför Ramsay med rätta har anmärkt, att kreaturspriset härigenom utsättes för en konstlad stegring genom jordräntan, jordegendomens ekonomiska uttryck, alltså genom jordägande rätten [103].
"Till följd av en alltmer utvidgad odling blir den obrukade mark som kan användas till betesmark, alltmer otillräcklig för att tillfredsställa efterfrågan på slaktboskap. Av redan uppodlade landområden måste då en stor det användas till uppfödning och gödning av boskap, vars pris därför måste vara tillräckligt högt för att inte bara betala det arbete som använts för detta utan också den jordränta som jordägaren hade kunnat få och den profit som arrendatorn kunnat göra på denna jord om den använts som åker. Även den boskap som uppfötts på fullständigt obrukade torvmossar säljes efter vikt och kvalitet på samma marknad till samma pris som den man fött upp på den bäst kultiverade jorden. Ägarna till dessa torvmossar profiterar av detta och stegrar jordräntan på sina landområden i förhållande till boskapspriserna." (A. Smith, Book I, Chap. XI, part 1.)
I detta fall är alltså differentialräntan till fördel för den sämre jorden till skillnad från spannmålsräntan.
Den absoluta jordräntan förklarar några företeelser, som vid första ögonblicket kan göra att jordräntan synes vara beroende av ett rent monopolpris. Vi kan anknyta till A. Smiths exempel och ta ägaren till en utan något mänskligt ingripande existerande skog, t.ex. i Norge. Om en kapitalist betalar honom för att avverka skog t.ex. på grund av engelsk efterfrågan, eller om han själv låter avverka som kapitalist, så får han utom profiten på det satsade kapitalet en större eller mindre jordränta i virket. I fråga om denna rena naturprodukt ser detta ut att vara ett rent monopoltillägg. Men i själva verket består kapitalet här nästan enbart av variabelt kapital som satsats i arbetskraft, alltså även sätter mera merarbete i rörelse än annat kapital av samma storlek. Det finns alltså i virkesvärdet ett större överskott av obetalt arbete eller av mervärde än i produkten av kapital med högre sammansättning. Därför kan genomsnittsprofiten betalas ur virkespriset och ett betydande överskott i form av jordränta tillfalla skogsägaren. Omvänt kan antas, att då avverkningen mycket lätt kan utvidgas, denna produktion alltså raskt ökas, efterfrågan måste stiga betydligt för att priset på virket ska bli lika med dess värde och därmed hela överskottet av obetalt arbete (utöver den del som tillfaller kapitalisten som genomsnittsprofit) ska tillfalla ägaren i form av jordränta.
Vi har antagit, att den senast uppodlade jorden är av ännu sämre kvalitet än den sämsta som förut odlats. Är den bättre, så bär den en differentialränta. Men här gäller det just ett fall, där jordräntan inte framträder som differentialränta. Då finns bara två möjligheter. Antingen är den nyodlade marken sämre eller också lika bra som den sist brukade. Fallet då den är sämre har redan undersökts. Här gäller det alltså endast att undersöka det fall, då den är lika bra.
Redan vid analysen av differentialräntan framgick, att lika bra och t.o.m. bättre jord lika väl som sämre kan komma i tur att nyodlas när odlingen fortskrider.
För det första emedan ifråga om differentialräntan (och jordränta i varje form, då även när det gäller annan jordränta den frågan alltid uppstår, om å ena sidan jordens bördighet och å andra sidan dess läge överhuvud tillåter att den brukas med profit och jordränta vid det reglerande marknadspriset) två betingelser verka i motsatt riktning. Än paralyserar de varandra, än blir de utslagsgivande i förhållande till varandra. Höjning av marknadspriset - förutsatt att kostnadspriset för brukning inte har fallit, med andra ord, att inte framsteg av teknisk natur har gett en impuls till nyodling - kan göra att fruktbarare jord, som tidigare genom sitt läge var utesluten från konkurrens, uppodlas. Eller den kan stegra fördelen i läget ifråga om ofruktbarare jord så mycket att den mindre avkastningsförmågan utjämnas. Eller, utan att marknadspriset stigit kan förbättrade kommunikationer göra de bättre landområdena mer välbelägna i konkurrensen, som vi har sett ske i stor skala i fråga om Nordamerikas präriestater. Även i länder med gammal civilisation förekommer detta ständigt, fastän inte i samma mån som i kolonierna, där, som Wakefield [104] riktigt anmärker, läget är avgörande. Alltså för det första de kontradiktoriska verkningarna av läge och fruktbarhet, och för det andra variationerna i den faktor som läget utgör, vilken ständigt utjämnas, ständigt genomgår progressiva, till utjämning strävande förändringar och bringar omväxlande lika goda, bättre eller sämre jordtyper in i konkurrens med de tidigare odlade.
För det andra. Jordens fruktbarhet förändras med utvecklingen av naturvetenskapen och agronomin, som förändrar de medel genom vilka jordens beståndsdelar snabbast kan utnyttjas. Sålunda har under den senaste tiden lätta jordtyper i Frankrike och i Englands östra grevskap som tidigare gällde som dåliga stigit till första klass. (Se Passy [105].) Å andra sidan blir jord, som inte gällt som dålig på grund av sin kemiska sammansättning utan bara erbjöd vissa mekaniskt-fysikaliska hinder mot brukning, förvandlad till god odlingsjord då man upptäckt medlen för att avlägsna dessa hinder.
För det tredje. I alla tidigt civiliserade länder har gamla historiska och traditionella förhållanden, t.ex. i form av kronjord, allmänningar etc. rent slumpmässigt undandragit stora markområden från odling, och dessa blir bara så småningom tillgängliga. I vilken ordningsföljd detta sker, är varken beroende av deras bördighet eller deras läge utan av rent ovidkommande omständigheter. Följer man historien om hur de engelska allmänningsjordarna genom Enclosure Bills [P] undan för undan förvandlades till privategendom och gjordes tillgängliga för uppodling, så skulle ingenting kunna verka löjligare än den fantastiska tanken att någon modern jordbrukskemist hade gett idén till denna ordningsföljd: bestämt vissa fält för odling men uteslutit andra på grund av deras kemiska egenskaper! Vad som här varit avgörande är snarare tillfället som gör tjuven; de stora jordägarnas mer eller mindre plausibla förevändningar för att tillägna sig jorden.
För det fjärde. Bortsett från att det för tillfället uppnådde utvecklingsstadiet sätter en gräns, om än elastisk, för befolknings- och kapitaltillväxten och för odlingens omfattning, och bortsett från effekten av tillfälligheter som temporärt inverkar på marknadspriset, som en rad av gynnsamma eller av ogynnsamma år, är omfånget av jordbruksarealen beroende av kapitalmarknadens totala läge och landets konjunkturer. I perioder av knapphet är det inte tillräckligt att obrukad jord kan avkasta genomsnittsprofit åt arrendatorn - vare sig han betalar jordränta eller ej - för att dirigera tillskottskapital till jordbruket. Men under perioder av kapitalöverflöd strömmar det till lantbruket t.o.m. utan att marknadspriset stiger, om bara de normala betingelserna i övrigt är uppfyllda. Bättre jord än den tidigare odlade skulle i själva verket kunna vara utesluten från konkurrensen endast på grund av olämpligt läge, eller om spärrar existerar, som hittills varit omöjliga att forcera, eller på grund av tillfälligheter. Av detta skäl behöver vi här bara sysselsätta oss med jordtyper som är lika goda som de senast uppodlade. Mellan den nya jorden och den senast odlade består alltid skillnaden i kostnader för uppodlingen, och det beror på marknadsprisernas och kreditförhållandenas läge, om den ska äga rum eller inte. Så snart denna jord då verkligen inträder i konkurrensen, faller vid i övrigt konstanta förhållanden marknadspriset åter till sin tidigare nivå, varvid den nya jorden sedan kommer att bära samma ränta som den motsvarande gamla. Förutsättningen, att den inte kommer att bära någon jordränta, bevisar dess anhängare genom att anta det som skulle bevisas, nämligen: att den senast brukade jorden inte burit någon ränta. Man skulle på samma sätt kunna bevisa, att de senast byggda husen inte avkastar någon jordränta utöver den egentliga hyran, fastän de är uthyrda. Faktum är, att de avkastar jordränta redan innan de inbringar någon hyra, då de ofta står outhyrda en längre tid. Alldeles som successiva kapitalinvesteringar på ett markområde kan ge en proportionell meravkastning och därför samma jordränta som den första investeringen, så kan fält av samma kvalitet som de senast brukade ge samma avkastning till samma kostnader. Det vore annars helt obegripligt att fält av samma bördighet någonsin tas i bruk successivt och inte alla på en gång eller ännu hellre inte alls för att inte dras med i konkurrensen. Jordägaren är alltid beredd att ta en jordränta, d.v.s. få någonting för intet; men kapitalet behöver vissa betingelser för att uppfylla hans önskan. Konkurrens mellan markområden beror därför inte på att jordägare vill låta dem konkurrera utan på att det finns kapital som försöker konkurrera med andra på de nya fälten.
Om den egentliga jordbruksräntan endast är ett monopolpris, kan detta bara vara lågt, liksom här även den absoluta jordräntan bara kan vara låg, vilket produktens värdeöverskott över produktionspriset än är. Den absoluta jordräntans karaktär är alltså: lika stora kapital i olika produktionssfärer producerar trots lika mervärdekvot eller lika exploatering av arbetet olika mervärdemängd alltefter deras olika genomsnittssammansättning. Inom industrin utjämnas dessa olika mervärdemängder till genomsnittsprofit och fördelas proportionellt på de enskilda kapitalen såsom på alikvota delar av samhällskapitalet. Men så snart produktionen behöver mark, vare sig det är för jordbruksändamål eller för att utvinna en råvara, hindrar jordäganderätten denna utjämning för de kapital som är investerade i mark och uppfångar en del av mervärdet, vilken annars skulle ingå i utjämningen till den allmänna profitkvoten. Räntan bildar då en del av värdet, eller, mer specificerat, en del av mervärdet i varorna, och i stället för att hamna hos kapitalistklassen, som har pressat ut det från arbetarna, tillfaller det nu jordägarna, som pressar ut det från kapitalisterna. Härvid är det förutsatt, att jordbrukskapitalet sätter mer arbete i rörelse än en lika stor del av det övriga kapitalet. Hur långt avvikelsen går eller om den överhuvud existerar hänger på jordbrukets relativa utveckling i jämförelse med industrin. Enligt sakens natur måste denna differens avta med jordbrukets framsteg, om inte det variabla kapitalets förhållande till det konstanta avtar ännu mer i fråga om det industriella kapitalet än i fråga om det agrara.
Denna absoluta jordränta spelar en ännu mer betydande roll i den egentliga extraktiva industrin, där en beståndsdel av det konstanta kapitalet, nämligen råmaterialet, helt bortfaller, och där den lägsta kapitalsammansättningen obetingat överväger, med undantag för de grenar i vilka den del som består av maskineri och övrigt fast kapital är mycket betydande. Just här, där jordräntan synes helt bero på monopolpris, krävs utomordentligt gynnsamma marknadsförhållanden för att varorna ska säljas till sitt värde, eller jordräntan vara lika med hela mervärdeöverskottet i varan utöver dess produktionspris. Detta gäller t.ex. ifråga om jordräntan från fiskevatten, stenbrott, naturskogar etc.[128*]
Överallt där jordränta existerar uppstår också differentialränta och följer överallt samma lagar som jordbrukets differentialränta. Överallt där naturkrafter kan monopoliseras och garantera en extraprofit åt den industrikapitalist som använder dem, vare sig det är ett vattenfall eller en givande gruva eller ett fiskrikt vatten eller en välbelägen byggnadstomt, avtvingar den person, som genom äganderättstitel blivit registrerad såsom ägare till dessa naturobjekt, det fungerande kapitalet denna extraprofit i form av jordränta. Vad angår mark för byggnadsändamål så har A. Smith utrett, hur grundvalen för dess jordränta liksom för alla landområden som inte användes för jordbruk är reglerade genom den egentliga jordbruksräntan. (A. Smith: Bok I, kap. XI, 2 och 3.) Utmärkande för denna jordränta är för det första att läget har en avgörande betydelse för differentialräntan (mycket betydande inflytande när det gäller t.ex. vinberg och byggnadsmark i stora städer); för det andra genom att ägarens fullständiga passivitet här är så påtaglig; hans aktivitet består bara i (särskilt i fråga om gruvägare) att utnyttja samhällsutvecklingens framsteg, till vilka han inte bidrar och för vilka han ingenting riskerar som industrikapitalisten dock gör. Och slutligen genom att monopolpriset i många fall överväger, speciellt genom den skamlösaste utsugning av de fattiga, ty fattigdomen är en mera givande källa för husräntan än gruvorna i Potosi [106] någonsin var för Spanien,[129*] och den oerhörda makt som denna jordegendom ger, om den är förenad med industrikapitalet under samma ägare, så att den kan användas i kampen om arbetslönen för att praktiskt taget utestänga arbetarna från boplats på jorden.[130*] En part i samhället fordrar här av den andra en tribut för rätten att bebo jorden, liksom överhuvud taget jordegendom innebär att ägaren har rätt att exploatera jordbruket, jordens innandöme, luften och därmed livets bevarande och utveckling. Inte bara den stigande befolkningen och det därmed växande behovet av bostäder utan också utvecklingen av det fasta kapital, som antingen införlivats med jorden eller slår rot i den, vilar på densamma, som alla industribyggnader, järnvägar, lager- och fabriksbyggnader, varv o.s.v. stegrar med nödvändighet byggnadsräntan. Att förväxla bostadshyra, när den utgör ränta och amortering på det i huset investerade kapitalet, och ränta för själva marken är omöjlig i detta fall även om man har den goda vilja som utmärker Carey, särskilt om som i England jordägaren och byggnadsspekulanten är helt olika personer. Två element måste här undersökas: å ena sidan exploatering av jorden för reproduktion eller för produktutvinning, å andra sidan det utrymme som kräves för all produktion och i all mänsklig aktivitet. Och i båda dessa avseenden kräver jordegendomen sin tribut. Efterfrågan på byggnadsmark höjer markens värde som utrymme och grundval, och samtidigt växer efterfrågan på de beståndsdelar av jorden som tjänar som byggnadsmaterial.[131*]
Att det är jordräntan men inte huset som utgör det egentliga objektet för byggnadsspekulationen i snabbt växande städer, särskilt där byggandet som i London bedrives fabriksmässigt, har vi givit ett exempel på i Bok II, kap. 12, sid. 211, i vittnesmålet av en stor byggnadsspekulant i London, Edward Capps, inför bankutskottet 1857. Han säger där, nr 5.435:
"Jag tror, att en man som vill komma fram i världen knappast kan vänta sig framgång genom att utöva ett ordentligt yrke (fair trade) ... Han måste nödvändigt dessutom bygga på spekulation och det i stor skala, ty företagaren gör mycket litet profit ur själva byggnaden, han gör sin huvudprofit ur den stegrade jordräntan. Han övertar låt mig säga ett stycke land och ger årligen 300 £ för detta; om han efter en omsorgsfull plan bygger en lämplig sorts hus på marken, kan det lyckas honom att årligen göra sig 400 eller 450 £, och hans profit skulle mera bestå i den ökade jordräntan om 100 eller 150 £ årligen än i profiten ur byggnaderna, vilken han i många fall knappast tar med i beräkningen."
Varvid inte ska glömmas, att sedan hyreskontraktet löpt ut, mestadels efter 99 år, marken med alla befintliga byggnader och med den under tiden oftast till mer än det dubbla och tredubbla stegrade jordräntan återgår från byggnadsspekulanten eller hans rättsinnehavare till den ursprunglige jordägaren i sista hand.
Den egentliga gruvräntan är bestämd alldeles som jordbruksräntan.
"Det finns några gruvor, vilkas produkt knappt förslår till att betala arbetet och det däri satsade kapitalet samt den vanliga profiten. De avkastar någon profit åt företagaren men ingen jordränta för jordägaren. Endast jordägaren kan driva den med fördel och som sin egen företagare göra den vanliga profiten ur sitt investerade kapital. Många kolgruvor i Skottland drivas under denna förutsättning och kan inte drivas på något annat sätt. Jordägaren tillåter ingen annan att driva dem utan att betala jordränta, men ingen kan betala någon ränta för driften." (A. Smith. Book I, chap. XI, 2.)
Man måste skilja mellan monopolprisränta som inflyter därför att ett monopolpris på produkterna eller marken existerar oberoende av denna ränta, och monopolprisränta vars existens är orsak till att produkterna säljas till ett monopolpris. När vi talar om monopolpris, menar vi helt allmänt ett pris som bara är bestämt av köparens köplust och betalningsförmåga, oberoende av det genom det allmänna produktionspriset liksom av det genom produkternas värde bestämda priset. Ett vinberg, vars druvor ger ett vin av alldeles utomordentlig kvalitet, vin som bara kan frambringas i relativt obetydlig kvantitet, bär ett monopolpris. Vinodlaren skulle till följd av detta monopolpris, vars överskott över produktens värde enbart är bestämt genom de förnäma vindrickarnas rikedom och preferenser, realisera en betydande extraprofit. Denna extraprofit, som här har sin källa i ett monopolpris, förvandlas till jordränta och tillfaller som sådan jordägaren, till följd av hans rättsanspråk på denna med speciella egenskaper begåvade bit av jorden. Här skapar alltså monopolpriset jordräntan. Omvänt skulle räntan skapa monopolpriset, om spannmål såldes inte bara över sitt produktionspris utan också över sitt värde till följd av den spärr som jordegendomen reser för ej räntebärande investering av kapital i obrukad mark. Att det enbart är ett antal personers rättsliga anspråk på att äga någon del av jordklotet, som sätter dem i stånd att tillägna sig en del av merarbetet i samhället som sin tribut och att i ständigt högre grad tillägna sig produktionens utveckling, döljes av det förhållandet, att den kapitaliserade jordräntan, alltså just denna kapitaliserade tribut, framträder som markens pris, och denna därför kan säljas som varje annan handelsvara. Köparen uppfattar därför inte sitt anspråk på jordränta, som något han får gratis, d.v.s. utan arbete, risktagande och kapitalistisk företagaranda, utan snarare som om han betalat det med en ekvivalent. För honom förefaller, som vi redan tidigare har anmärkt, jordräntan bara som ränta på det kapital med vilket han köpt marken och därmed anspråket på jordräntan. Precis på samma sätt ser en slavägare som köpt en neger sin äganderätt till negern inte som grundad på slaveriinstitutionen som sådan utan som förvärvad genom köpet av en vara. Men rättsanspråket själv skapas inte genom försäljningen utan överföres endast. Rättsanspråket måste finnas där, innan det kan säljas, och en serie av sådana försäljningar, deras ständiga återupprepning, kan lika litet som en försäljning skapa detta. Vad som skapade det var i första hand produktionsförhållandena. Så snart dessa kommit till en punkt där de måste förändras, bortfaller det materiella, historiskt och ekonomiskt berättigade motivet till anspråket, och alla på detta grundade transaktioner som uppkommit ur den samhälleliga livsprocessen. Sett från en högre ekonomisk samhällsforms ståndpunkt kommer enskilda individers privata äganderätt till jorden att framstå som något lika osmakligt som att den ena människan äger den andra. Inte ens ett helt samhälle, en nation, ja inte ens alla samtida samhällen tillsammans är ägare till jorden. De är bara dess besittare, dess nyttjanderättsinnehavare och har att som boni patres familias <goda familjefäder> efterlämna den förbättrad till följande generationer.
Vid den följande analysen av markpriset bortser vi från alla konkurrensfluktuationer, alla markspekulationer och från den lilla jordegendom, där jorden utgör producenternas huvudsakliga instrument och därför måste köpas av dem till varje pris.
I. Jordens pris kan stiga utan att jordräntan stiger; nämligen
1) enbart genom att räntefoten faller, vilket har till följd att jordräntan säljes dyrare och att därmed den kapitaliserade jordräntan, markpriset växer;
2) emedan jordräntan för det i jorden införlivade kapitalet växer.
II. Jordens pris kan stiga emedan jordräntan växer.
Jordräntan kan växa emedan markproduktens pris stiger, i vilket fall differentialräntans kvot alltid stiger, antingen räntan på den sämsta brukade jorden är stor, liten eller inte existerar. Men kvoten förstår vi det proportionella förhållandet mellan den del av mervärdet som förvandlas till ränta och det investerade kapital som producerar jordbruksprodukten. Detta skiljer sig från extraproduktens förhållande till totalprodukten, ty totalprodukten innesluter inte hela det investerade kapitalet, nämligen inte det fasta kapital som fortsätter att existera vid sidan av produkten. Däremot ligger däri inneslutet att på de jordtyper som bär en differentialränta en växande del av produkten förvandlas till överskjutande extraprodukt. På den sämsta jorden skapar jordbruksproduktens prisstegring först jordränta och därmed markens pris.
Men räntan kan också växa utan att priset på jordbruksprodukten stiger. Detta kan förbli konstant eller till och med sjunka.
Om det förblir konstant, så kan jordräntan växa (bortsett från monopolpriser) antingen, vid lika stor kapitalinvestering på de gamla landområdena, emedan nytt land av bättre kvalitet uppodlas, vilket bara räcker till för att täcka den ökade efterfrågan, så att det reglerande marknadspriset förblir oförändrat. I detta fall stiger inte priset på de gamla landområdena, men för den nyuppodlade jorden stiger priset över den tidigare odlades.
Eller jordräntan stiger, emedan den kapitalmängd som exploaterar marken växer, konstant relativ fruktbarhet och konstant marknadspris förutsatt. Ehuru därför jordräntan förblir densamma i förhållande till det investerade kapitalet, fördubblas t.ex. dess volym, emedan själva kapitalet fördubblats. Då inget prisfall inträtt, avkastar den andra kapitalinvesteringen likaväl som den första en extraprofit, som efter arrendetidens utgång förvandlas till jordränta. Räntans volym stiger här, emedan mängden ränteframbringande kapital stiger. Påståendet att olika successiva kapitalinvesteringar på samma markstycke kan frambringa en jordränta bara om deras avkastning är olika, så att därmed en differentialränta uppstår, utmynnar i påståendet att om två kapital om vardera 1.000 £ är investerade i två fält av lika fruktbarhet bara det ena kan avkasta ränta, fastän båda dessa fält tillhör den bättre jordtyp som avkastar en differentialränta. (Räntesummans volym, den totala jordräntan i ett land; växer med det investerade kapitalets storlek utan att priset för det enskilda markstycket eller räntekvoten eller ens räntans volym på det enskilda markstycket nödvändigtvis växer; jordräntesummans storlek växer i detta fall med odlingens utbredning över allt större arealer. Detta kan t.o.m. förenas med fallande jordränta på enskilda egendomar.) Annars skulle detta påstående gå ut på att kapitalinvestering på två olika markstycken följer andra lagar än en successiv kapitalinvestering på samma markstycke, medan man ju just härleder differentialräntan ur lagens identitet i båda fallen, ur kapitalinvesteringens ökade avkastning såväl på samma fält som på olika. Den enda modifikation som här existerar och som förbises är den, att successiv kapitalinvestering, när den sker på mark som inte är sammanhängande, möter den spärr som jordegendomen utgör, vilket inte gäller för successiv kapitalinvestering i samma mark. Därav kommer sig också den motsatta tendensen varigenom dessa olika former av investeringar i praktiken uppväger varandra. Inga skillnader i fråga om kapital visar sig någonsin här. Förblir kapitalets sammansättning densamma och likaså mervärdets kvot, så förblir profitkvoten oförändrad, så att vid fördubblad kapital profitvolymen fördubblas. Likaså förblir under de antagna förhållandena jordräntans kvot densamma. Om ett kapital på 1.000 £ avkastar en jordränta x, avkastar under de förutsatta omständigheterna ett på 2.000 £ en jordränta 2 x. Men beräknat med hänsyn till markytan som förblir oförändrad, då enligt antagandet det dubbla kapitalet arbetar på samma fält, har till följd av den ökade räntevolymen också dess höjd stigit. Samma acre som inbringade 2 £ inbringar nu 4 £.[132*]
Förhållandet mellan en del av mervärdet, penningräntan - ty penningen är värdets självständiga uttryck - och marken är i sig självt felaktigt och irrationellt; det är inkommensurabla storheter som här mätas med varandra, ett visst bruksvärde, ett stycke mark om så och så många kvadratfot på den ena sidan och värde, speciellt mervärde, på de andra. Detta uttrycker i själva verket endast att under givna förhållanden äganderätten till så och så många kvadratfot mark ger jordägaren möjlighet att uppfånga en viss kvantitet obetalt arbete, vilket kapitalet, bökande i kvadratfot mark som ett svin i en potatisåker, [här står i manuskriptet inom klammer men överstruket: Liebig] har realiserat. Men uttrycket är uppenbarligen lika tomt som ett resonemang om förhållandet mellan en fempundsedel och jordens diameter. Förmedlandet av de irrationella former, i vilka bestämda ekonomiska förhållanden framträder och praktiskt sammanfogas bekymrar dock inte de aktiva bärarna av dessa förhållanden i deras handel och vandel; och då de är vana att röra sig i dem, tar deras förstånd inte minsta anstöt. En fullkomlig motsägelse innebär inte alls något mysterium för dem. I de från sina inre sammanhang alienerade och tagna isolerade för sig absurda existensformerna känner de sig just så hemma som fisken i vatten. Här gäller vad Hegel säger om vissa matematiska formler, att vad det vanliga människoförståndet finner irrationellt är det rationella och dess rationella innehåll själva irrationaliteten [107].
Med avseende på själva markarealen visar sig alltså en stegring i jordräntans volym på samma sätt som en stegring i jordräntans kvot, och detta är anledning till förlägenheten, då de betingelser som skulle förklara det ena fallet saknas i det andra.
Men markpriset kan också stiga t.o.m. om priset på jordbruksprodukter avtar.
I detta fall kan differentialräntan och därmed markpriset ha stigit genom ytterligare differentiering av bättre landområden. Eller, om detta ej är fallet, kan produktens pris ha sjunkit när arbetets produktivkraft ökat, men så att den ökade produktionen mer än uppväger detta prisfall. Antag, att ett quarter har kostat 60 sh. Om nu på samma acre med samma kapital produceras 2 qrs. i stället för 1 qr. och 1 qr. faller till 40 sh, så skulle 2 qrs. kosta 80 sh, så att värdet av produkten för samma kapital på samma acre stigit med en tredjedel ehuru priset sjunkit med en tredjedel. Hur detta är möjligt utan att produkten säljes över sitt produktionspris eller värde har utvecklats när differentialräntan analyserades. Det är i själva verket möjligt bara på två sätt. Antingen utesluts dålig mark från konkurrensen, men priset på den bättre marken växer när differentialräntan växer, den allmänna förbättringen alltså har olika effekt på de olika jordtyperna, eller, på den sämsta marken får samma produktionspris (och samma värde ifall absolut jordränta betalas) sitt uttryck i en större produktmängd på grund av stegrad arbetsproduktivitet. Produkten representerar samma värde som förut, men priset på dess alikvota delar har sjunkit, medan deras antal ökat. Om samma kapital användes är detta omöjligt; ty i detta fall uttryckes alltid samma värde i vilken produktmängd som helst. Men det är möjligt, om ett kapitaltillskott gjorts för kalk, guano etc., kort sagt för förbättringar vilkas verkan sträcker sig över flera år. Betingelsen är, att priset för varje enskild qr. faller men inte i samma proportion som antalet qrs. växer.
III. Dessa olika betingelser, under vilka jordräntan kan stiga och därmed markpriset i allmänhet eller för särskilda jordtyper delvis kan konkurrera, delvis utesluta varandra, kan bara verka alternativt. Men slutsatsen av det föregående resonemanget blir, att höjda markpriser inte nödvändigtvis medför att också jordräntan stiger, eller att en räntehöjning, som alltid drar med sig höjda markpriser, inte utan vidare kan antas leda till att jordbruksproduktens pris stiger.[133*]
I stället för att gå tillbaka till de verkliga, naturliga orsakerna till att jorden utarmas - för samtliga ekonomer som skrivit om differentialräntan var dessa för övrigt okända, beroende på jordbrukskemins tillstånd på deras tid - har den ytliga förklaringen tagits till hjälp, att man inte kan investera vilken kapitalmängd som helt på ett begränsat markområde. Så betonar t.ex. Edinburgh Review gentemot Richard Jones, att man inte kan mätta hela England genom att odla Soho Square [108]. Och detta ska räknas som en speciell nackdel för jordbruket, när just det motsatta är sant. Successiva kapitalinvesteringar kan bli mycket lönsamma just för att jorden själv verkar som ett produktionsinstrument, vilket inte gäller i fråga om en fabrik, eller kan gälla endast inom mycket trånga gränser; där fungerar jorden endast som underlag, som plats, utrymme och operationsbas. Man kan visserligen - och detta gör storindustrin - koncentrera en stor produktionsanläggning på ett utrymme som är litet i jämförelse med det som behövs för produktion uppdelat på enskilda hantverkare, men är produktivkraftens utvecklingsstadium givet, så är alltid ett visst utrymme erforderligt och utsträckning på höjden har också sina bestämda praktiska gränser. Utöver dessa gränser erfordrar produktionsutvidgning också utvidgning av markutrymmet. Det fasta kapital som investerats i maskiner förbättras inte genom användningen utan förslites. Till följd av nya uppfinningar kan även här enstaka förbättringar göras, men förutsätter man produktivkraftens utveckling som given, kan maskinen bara försämras. Vid en snabbare utveckling av produktivkraften måste hela det gamla maskineriet ersättas av ett fördelaktigare, går alltså förlorat. Jorden däremot förbättras ständigt, om den behandlas riktigt. Denna dess förträffliga egenskap, att en successiv kapitalinvestering kan ge nya fördelar utan att de tidigare går förlorade, innesluter också möjligheten till en differentierad avkastning från dessa successiva kapitalinvesteringar.
Man måste göra klart för sig vad som är den egentliga svårigheten, när jordräntan ska behandlas utifrån den moderna ekonomins ståndpunkt såsom det teoretiska uttrycket för det kapitalistiska produktionssättet. Detta har ännu inte skett, vilket alla försök av ett stort antal nyare skriftställare, att ge en "ny" förklaring till jordräntan, bevisar. Det nya består här nästan alltid i en återgång till längesedan övervunna ståndpunkter. Svårigheten består inte i att överhuvud förklara den av jordbrukskapitalet utvunna merprodukten och det motsvarande mervärdet. Detta problem har lösts i analysen av mervärdet, som alla kapital, i vilken sfär de än har investerats, utvinner. Svårigheten består i att påvisa källan till det överskott av mervärde, som kapital investerade i jorden betalar till jordägarna i form av jordränta. Denna betalas efter det att mervärdets utjämning mellan de olika kapitalen till genomsnittsprofit har skett, nämligen sedan de olika kapitalen har fördelat det totala mervärdet producerat av det samhälleliga kapitalet i alla produktionssfärer i proportion till deras relativa storlek. Med andra ord, varifrån kommer det mervärde som är överskjutande vid denna utjämning och den skenbart redan genomförda distributionen av allt mervärde som överhuvud finns att fördela? Alldeles bortsett från de praktiska motiv som stimulerade den moderna ekonomen som industrikapitalets förespråkare gentemot jordegendomen till undersökning av denna fråga - motiv som vi kommer att härmare utpeka i kapitalet om jordräntans historia - hade den ett avgörande intresse för denne som teoretiker. Att uppge, att bakom förekomsten av jordränta, betalad av det i jordbruk investerade kapitalet, ligger en i själva investeringssfären inneboende kraft, en egenskap som tillhör själva jordskorpan - detta betydde att avstå från själva värdebegreppet, alltså att avstå från varje möjlighet till vetenskaplig insikt på detta område. Redan den enkla iakttagelsen, att jordräntan betalas ur jordbruksproduktens pris - vilket t.o.m. förekommer där den betalas in natura, om arrendatorn kan få ut sitt produktionspris - har visat hur enfaldigt det är att förklara överskottet av detta pris över det vanliga produktionspriset, alltså att jordbruksprodukterna relativt sett är dyra, med att jordbruksindustrins höga naturliga produktivitet är större än produktiviteten i andra industrigrenar, då det omvända gäller: ju produktivare arbetet är desto billigare varje alikvot del av dess produkt, emedan den mängd bruksvärde i vilken samma kvantitet arbete, alltså samma värde framställes blir desto större.
Hela svårigheten i analysen av jordräntan bestod alltså i att förklara jordbruksprofitens överskott över genomsnittsprofiten, inte att förklara mervärdet utan det för denna produktionssfär säregna överskottsmervärdet, alltså inte heller "nettoprodukten" utan denna nettoprodukts överskott över nettoprodukten i andra industrigrenar. Genomsnittsprofiten är själv en produkt som utformats av den sociala livsprocessen under alldeles bestämda historiska produktionsförhållanden. En produkt vilken, som vi har sett, förutsätter en mycket komplicerad förmedling. För att man överhuvud ska kunna tala om ett överskott över genomsnittsprofiten måste denna genomsnittsprofit själv vara etablerad som standard och regulator för hela produktionen, som fallet är i det kapitalistiska produktionssättet. Av detta skäl kan det alltså inte vara tal om jordränta i modern mening, om jordränta som ett överskott över genomsnittsprofiten, d.v.s. över den proportionella andelen för varje enskilt kapital i det av samhällets totalkapital producerade mervärdet, i samhällsformationer där det ännu inte är kapitalet som fullgör funktionen att tilltvinga sig allt mervärde. Där alltså kapitalet ännu inte, eller endast sporadiskt, lagt det samhälleliga arbetet under sin kontroll. Naiviteten hos en person som t.ex. Passy (se vidare nedan) visar sig, då han talar om jordränta som ett överskott över profiten redan i urtillståndet - om en historiskt bestämd samhällelig form av mervärdet, vilken alltså enligt herr Passy kan existera ungefär lika bra även utan samhälle [109].
För de äldre ekonomer, som först började analysera det på deras tid ännu outvecklade kapitalistiska produktionssättet, erbjöd analysen av jordräntan antingen ingen svårighet eller i varje fall svårigheter av en helt annan art. Petty, Cantillon, överhuvud de skriftställare som står feodaltiden närmare, antar jordräntan som mervärdets normala form [110], medan profiten för dem ännu är obestämt kombinerad med arbetslönen eller på sin höjd framstår som en av kapitalisten från jordägaren utpressad del av detta mervärde. De utgår alltså från ett tillstånd, där för det första jordbruksbefolkningen ännu utgör den långt övervägande delen av nationen och för det andra jordägaren framstår som den person, vilken i första hand tillägnar sig de direkta producenternas överskottsarbete medelst monopolet på jordegendom, där alltså jordegendomen ännu framträder som produktionens huvudbetingelse. För dem kunde inte en frågeställning existera som utgår från det kapitalistiska produktionssättet och försöker utforska hur jordegendomen kan lyckas med att beröva kapitalet en del av det mervärde som det producerat (d.v.s. utpressat av de direkta producenterna) och redan tillägnat sig.
Fysiokraternas svårighet är redan av en annan natur. Liksom kapitalets första verkligt systematiska uttolkare försöker de att göra en allmän analys av mervärdets natur. För dem sammanfaller denna analys med analysen av jordräntan, den enda form av mervärde som de uppfattar. Det räntebärande kapitalet eller jordbrukskapitalet är därför för dem det enda mervärdeskapande kapitalet och jordbruksarbetet som det sätter i rörelse det enda som tillsätter mervärde, alltså från kapitalistisk ståndpunkt fullt riktigt det enda produktiva arbetet. Att man utvinner mervärde gäller för dem alldeles riktigt som det bestämmande. De har, bortsett från andra förtjänster som kommer att belysas i bok IV, närmast den stora förtjänsten att de går tillbaka från handelskapitalet, som endast fungerar i cirkulationssfären, till det produktiva kapitalet, i motsats till merkantilsystemet som i sin grova realism bildar sin tids egentliga vulgärekonomin, inför vilkas praktiska intressen den början till vetenskaplig analys som Petty och hans efterföljare representerar helt undanträngdes. I förbigående sagt är det här, när merkantilsystemet kritiseras bara fråga om dess idéer rörande kapital och mervärde. Det har redan tidigare sagts, att monetärsystemet helt riktigt proklamerar produktion för en världsmarknad och produktens förvandling till vara och därmed till pengar som förutsättning och betingelse för den kapitalistiska produktionen. I detta systems fortsatta utveckling inom merkantilsystemet är det inte längre förvandling av varuvärde till pengar utan skapandet av mervärde som är avgörande, men nu på ett naivt sätt med utgångspunkt från cirkulationssfären och dessutom så att detta mervärde representeras av överflöd på pengar, handelsbalansens överskott. Men det är samtidigt något karaktäristiskt för de intressen som utmärkte köpmän och fabrikanter vid denna tid och adekvat för den kapitalistiska utvecklingsperiod de företräder, att det avgörande vid förvandlingen av feodala jordbrukssamhällen till industrisamhällen och vid den däremot svarande industriella kampen mellan nationerna på världsmarknaden är en forcerad utveckling av kapitalet, som inte uppnås på s.k. naturlig väg utan genom tvångsmedel. Det blir en oerhörd skillnad i utvecklingsgång, om det nationella kapitalet stegvis och långsamt förvandlas till industriellt eller om denna förvandling påskyndas genom skatter, vilka som skyddstullar läggas huvudsakligen på jordägare, medel- och småbönder och hantverkare, genom påskyndad expropriation av de självständiga direkta producenterna och våldsamt forcerad ackumulation och kapitalkoncentration, kort sagt genom en forcerad etablering av det kapitalistiska produktionssättets betingelser. Det åstadkommer också enorma skillnader i den kapitalistiska och industriella exploateringen av den naturliga nationella produktivkraften. Därför är merkantilsystemets nationella karaktär inte bara tomma fraser hos dess förespråkare. Under förevändningen att bara sysselsätta sig med nationens rikedom och statens hjälpkällor förklara de i själva verket kapitalistklassens intressen och berikande som det överhuvud taget viktigaste målet för staten och proklamerar det borgerliga samhället gentemot den tidigare översinnliga staten. Men samtidigt finns medvetandet om att utvecklingen av kapitalet och kapitalistklassens intressen, av den kapitalistiska produktionen, utgör grundvalen för den nationella makten och nationernas framträngande i det moderna samhället.
Vidare konstaterar fysiokraterna helt riktigt, att i själva verket all produktion av mervärde, alltså även all utveckling av kapitalet, har sin naturliga grundval i jordbruket och är beroende av dess produktivitet. Vore inte människorna i stånd till att på en arbetsdag frambringa mer existensmedel, alltså i mer inskränkt mening mer jordbruksprodukter än varje arbetare behöver för sin egen reproduktion, räckte den dagliga förbrukningen av hela hans arbetskraft bara till för att framställa de för hans individuella behov oumbärliga existensmedlen, så kunde det överhuvud varken vara tal om merprodukt eller om mervärde. Att jordbruksarbetet har en produktivitet som överstiger arbetarens individuella behov är alla samhällens grundbetingelse och är framför allt basen för den kapitalistiska produktionen, som frigör en alltmer växande del av samhället från produktion av direkta livsmedel, en del som förvandlas till, vad Steuart [111] kallar "free hands", som blir disponibla för exploatering i andra sfärer.
Men vad ska man säga om nyare ekonomiska skriftställare som Daire, Passy etc. vilka under hela den klassiska ekonomins levnadsafton, ja vid dess dödsbädd, återupprepar de mest primitiva föreställningarna om merarbetets och därmed mervärdets naturbetingelser och tror att de med detta frambringar något nytt och slående om jordräntan [112], fastän denna jordränta för länge sedan utvecklats som en särskild form och en specifik del av mervärdet? Det karaktäriserar just vulgärekonomin, att det som på ett visst, passerat utvecklingsstadium var nytt, originellt, djupsinnigt och berättigat upprepar den under ett tidsskede då det är nattståndet, platt och falskt. Därmed vittnar den om att den inte har ens en aning om de problem, som har sysselsatt den klassiska ekonomin. Den förväxlar dessa problem med sådana som endast kunde finnas på en lägre nivå i det borgerliga samhällets utveckling. På samma sätt förhåller det sig med deras rastlösa och självbelåtna omtuggningar av fysiokraternas fraser om frihandeln. Dessa fraser har sedan länge förlorat allt teoretiskt intresse, hur mycket de än i praktiskt avseende kan intressera den ena eller andra staten.
Under den egentliga naturahushållningen, där ingen eller endast en mycket obetydlig del av jordbruksprodukten inträder i cirkulationsprocessen och t.o.m. bara en relativt obetydlig del av den produktdel som representerar jordägarens reveny, så som t.ex. många gammalromerska latifundier, som på Karl den stores villae och som (se Vinçard: Histoire du travail) mer eller mindre var fallet under hela medeltiden, består produkt och merprodukt från de stora godsen inte alls av enbart jordbruksarbetets produkter. Det omfattar också det industriella arbetets produkter. Husligt hantverks- och manufakturarbete som binäring till jordbruket, vilket bildar grundvalen, är betingelsen för det produktionssätt på vilket denna naturahushållning vilar i den europeiska forntiden och medeltiden såväl som i den indiska bykommunen i våra dagar, där dess traditionella organisation ännu inte är förstörd. Det kapitalistiska produktionssättet upphäver fullständigt detta sammanhang; en process som man i stort kan studera särskilt under den sista tredjedelen av 1700-talet i England. Tänkare som hade växt upp i mer eller mindre feodala samhällen, t.ex. Herrenschwand, betraktar ännu vid slutet av 1700-talet denna skilsmässa mellan jordbruk och manufaktur som ett dumdristigt samhälleligt vågspel, som en otroligt riskabel existensform. Och även för de forntida jordbrukssystem som visar den största analogin med det kapitalistiska lantbruket, Kartago och Rom, är likheten större med plantagehushållningen än med den form som motsvarar det verkligt kapitalistiska exploateringssättet.[133a*] En formell analogi, som emellertid på samma gång visar sig vara en illusion för dem som begripit det kapitalistiska produktionssättet och inte som t.ex. herr Mommsen[134*] upptäcker ett redan utbildat kapitalistiskt produktionssätt i varje penninghushållning - en formell analogi finns överhuvud taget inte under forntiden i själva Italien utan bara t.ex. på Sicilien, därför att det levererade jordbruksprodukter åt Rom som tributskyldigt land. Jordbruket alltså var väsentligt inriktat på export. Här förekom storarrendatorer i modern mening.
En oriktig uppfattning om jordräntans natur grundar sig på att jordräntan från medeltidens naturahushållning delvis har levat kvar i naturaform in i modern tid, dels som tionde till kyrkan och dels som en kuriositet, förevigad genom kontrakt som upprättats långt tillbaka i tiden och står i motsättning till det kapitalistiska produktionssättets betingelser. Genom detta uppstår ett sken av ett jordräntan inte härrör ur jordbruksproduktens pris utan ur dess mängd, alltså inte ur samhälleliga förhållanden utan ur jorden. Vi har redan tidigare visat, att fastän mervärdet manifesteras som en extraprodukt så gäller inte det omvända; en extraprodukt i betydelsen av en ren tillväxt av produktmängden konstituerar inte ett mervärde. Den kan representera ett minus i värde. Bomullsindustrin skulle annars, om 1860 jämföres med 1840, ha utvunnit ett enormt mervärde, medan tvärtom garnpriset har sjunkit. Jordräntan kan växa enormt till följd av en rad missväxtår därför att spannmålspriset stiger men detta extravärde visar sig i en absolut avtagande mängd dyrare vete. Omvänt kan till följd av en rad goda skördeår jordräntan sjunka därför att priset sjunker, ehuru den sänkta jordräntan visar sig i en större mängd billigare vete. Beträffande produkträntan kan nu i första hand noteras, att den är en från tidigare produktionsformer medföljande traditionsrest. Dess motsättning till det kapitalistiska produktionssättet visar sig i att den av sig själv har försvunnit ur privatkontrakten, och att där lagstiftning kunnat ingripa, som i England i fråga om kyrkans tionde, den har avskaffats såsom varande en anakronism [114]. Men för det andra, där den fortsatte att existera i det kapitalistiska produktionssättet, var den, och kunde den inte vara annat än ett uttryck för penningräntan i medeltida förklädnad. Ett qr. vete kostar t.ex. 40 sh. Av detta qr. måste en del ersätta den arbetslön det innehåller och säljas för att denna åter ska kunna utbetalas; en annan del måste säljas för att betala dess proportionella andel av skatterna. Utsäde och en del av gödseln själv ingår som varor i reproduktionen, där det kapitalistiska produktionssättet och därmed den samhälleliga arbetsdelningen är utvecklad, måste alltså köpas för att ersätta tidigare förbrukning; och en del av varje qr. måste i sin tur säljas för att leverera pengar till detta. I fall man i verkligheten inte behöver sälja en del av produkten utan kan använda den in natura så att den på nytt ingår som produktionsbetingelse i reproduktionsprocessen - som sker inte bara i jordbruket utan i många produktionsgrenar som producerar konstant kapital - figurerar de endast i räkenskaperna som en bokföringssumma och ska dras från som beståndsdelar i kostnadspriset. Förslitningen av maskineriet och av det fasta kapitalet överhuvud måste ersättas i pengar. Slutligen kommer profiten, som är beräknad på summan av dessa i verkliga pengar eller i bokföringspengar uttryckta kostnader. Denna profit representeras av en bestämd andel av bruttoprodukten vars storlek bestämmes genom bruttoproduktens pris. Den del som sedan blir över bildar jordräntan. Är den kontraktsbundna produkträntan större än denna genom priset bestämda rest, så bildar den ingen jordränta utan är ett avdrag från profiten. Redan på grund av denna möjlighet är produkträntan, som inte följer produktens pris, alltså kan utgöra mer eller mindre än den verkliga jordräntan och som därför inte bara kan bilda ett avdrag från profiten utan också från kapitalersättningens beståndsdelar, en föråldrad form. I själva verket är denna produktränta, såvida den inte bara är nominell utan reell, uteslutande bestämd genom produktprisets överskott över dess produktionskostnader. Den förutsätter att denna variabla storhet är konstant. Men det är en mycket behaglig föreställning, att produkten in natura för det första räcker till att livnära arbetarna och lämna den kapitalistiska arrendatorn mer föda än han behöver och att överskottet däröver bildar den naturliga jordräntan. Alldeles som man föreställer sig en tygfabrikant som fabricerar 200.000 alnar kattun. Dessa alnar räcker inte bara till kläder åt hans arbetare och till mer än att hålla kläder åt hans hustru och alla hans ättlingar men lämnar honom dessutom kattun nog till försäljning och betalar slutligen en väldig jordränta i kattun. Saken är mycket enkel! Från 200.000 alnar kattun drar man produktionskostnaderna, och det måste återstå ett överskott av kattun som jordränta. Idén att man från 200.000 alnar kattun kan dra t.ex. produktionskostnader på 10.000 £ utan att veta tygets försäljningspris, att dra pengar från tyg, ett bytesvärde från ett bruksvärde som sådant, och sedan bestämma överskottet av alnar tyg över pund sterling är verkligen naiv. Den är sämre än cirkelns kvadratur, som åtminstone grundar sig på det gränsbegrepp i vilket linje och kurva suddas ut. Men det är herr Passys recept. Man drar pengar från tyg, innan tyget i huvudet eller i verkligheten förvandlats till pengar! Överskottet är jordräntan, som emellertid ska uppfattas konkret (se t.ex. Karl Arnd [115]) och inte bli föremål för "sofistiska" trollkonster! I denna dårskap, att göra ett avdrag från produktionspriset med så och så många skovlar vete, att subtrahera en penningsumma från ett kubikmått, utmynnar hela denna restaurering av naturaräntan.
Betraktar man jordräntan i dess enklaste form, arbetsräntan, där den direkte producenten en del av veckan sköter den mark som faktiskt tillhör honom med arbetsverktyg (plog, dragare etc.) som faktiskt eller juridiskt är hans egendom och de andra dagarna i veckan arbetar oavlönad på godsägarens jord, så är saken här ännu alldeles klar, jordräntan och mervärde är här identiska. Jordräntan inte profiten är den form i vilken det obetalda mervärdet här tar sig uttryck. Hur stort överskott arbetaren (self-sustaining serf <självansvarig livegen>) här kan få utöver sina oumbärliga existensmedel, alltså ett överskott över det vi i det kapitalistiska produktionssättet kallar arbetslön, är vid i övrigt oförändrade förhållanden beroende av i vilka proportioner hans arbetstid fördelar sig i arbetstid för honom själv och obetalt arbete för godsägaren. Detta överskott över de nödvändigaste existensmedlen, grodden till det som uppträder som profit i det kapitalistiska produktionssättet, är alltså helt och hållet bestämt genom jordräntans höjd, vilken här inte bara är, utan också framstår som direkt obetalt arbete; obetalt merarbete för "ägaren" till produktionsbetingelserna som här sammanfaller med odlingsjorden och såvida de skiljer sig från den bara gäller som dess tillbehör. Att den dagsverksskyldiges produkt här måste räcka till att ersätta, utom hans existensmedel även hans arbetsbetingelser är en omständighet som i alla produktionssätt förblir densamma, då den inte är resultat av dess specifika; form utan en naturbetingelse för allt kontinuerligt och reproduktivt arbete, för varje fortsatt produktion som alltid samtidigt är reproduktion, alltså även reproduktion av sina egna arbetsbetingelser. Det är vidare klart, att i alla former där arbetaren förblir "innehavare" av de för hans existens nödvändiga produktionsmedlen och arbetsbetingelserna, egendomsförhållandena samtidigt måste uppträda som ett omedelbart förhållande mellan herre och dräng, den direkte producenten alltså som ofri; en ofrihet som kan förekomma i allt svagare nyanser från livegenskap med dagsverksarbete till enbart tributskyldighet. Den direkte producenten har enligt förutsättningen besittningsrätt till sina egna produktionsmedel, de sakliga arbetsbetingelser som är nödvändiga för framställning av hans existensmedel. Han bedriver självständigt sitt jordbruk liksom den därmed sammanhängande hemindustrin. Denna självständighet upphäves inte genom att som i Indien dessa småbrukare sinsemellan bildar en mer eller mindre organisk produktionssamfällighet, då det här bara gäller självständigheten i förhållandet till den nominella jordägaren. Under dessa betingelser kan merarbetet för den nominella jordägarens räkning bara avpressas dem genom utomekonomiskt tvång, vilken form detta än må anta[135*]. Det skiljer sig från slav- eller plantageekonomin genom att slaven arbetar med främmande produktionsbetingelser och inte självständigt. Här kräves alltså ett personligt beroendeförhållande, personlig ofrihet, även om graden kan variera, och bundenhet vid jorden som ett tillbehör till denna, livegenskap i egentlig mening. Är det inte privata jordägare utan som i Asien staten, som direkt uppträder som jordägare och samtidigt suverän gentemot producenten, så sammanfaller jordränta och skatt, eller det existerar snarare ingen skatteform som kan skiljas från denna form av jordränta. Under dessa omständigheter behöver beroendeförhållandet varken politiskt eller ekonomiskt ha någon hårdare form än den som är gemensam för alla undersåtar inom denna stat. Här är staten den högsta jordägaren. Suveräniteten är här den i nationell skala koncentrerade jordäganderätten. Men i stället existerar inte heller någon privat jordäganderätt fastän såväl privat som samhällelig besittning och nyttjande av jorden förekommer.
Den specifika ekonomiska form, i vilken de direkta producenternas merarbete pumpas ut, bestämmer hur den relation mellan herre och dräng är som växer fram direkt ur själva produktionen och i sin tur återverkar bestämmande på denna. Men hela utformningen av den ekonomiska samfällighet som växer fram ur själva produktionsförhållandena grundar sig på denna relation och därmed är också dess specifika politiska gestalt given. Det är alltid det direkta förhållandet mellan produktionsbetingelsernas ägare och de verkliga producenterna - ett förhållande vars tillfälliga form alltid på ett naturligt sätt motsvaras av arbetsmetoderna och därmed den samhälleliga produktiviteten på ett visst utvecklingsstadium - som avslöjar den innersta hemligheten, den förborgade grundvalen för hela samhällsbyggnaden och därmed också den motsvarande politiska formen för förhållandet mellan härskare och behärskade, kort sagt, den vid varje tillfälle existerande specifika statsformen. Detta hindrar inte att samma ekonomiska bas - till huvudbetingelserna densamma - genom otaliga, olika empiriska omständigheter, naturbetingelser, rasförhållanden, utifrån kommande historiska inflytelser o.s.v., kan uppvisa oändliga variationer och graderingar, som man bara kan förstå genom att analysera dessa empiriskt givna omständigheter.
När det gäller arbetsräntan, den enklaste och ursprungligaste formen av jordränta, är så mycket klart: jordräntan är här mervärdets ursprungliga form och sammanfaller med detta. Men denna mervärdets identitet med andras obetalda arbete behöver här inte analyseras, då det ännu existerar i sin öppna, påtagliga form, eftersom producentens arbete åt sig själv ännu till tid och rum är skilt från hans arbete för jordägaren, och det senare arbetet framträder i den brutala formen av tvångsarbete för en annans räkning. Likaså är den "egenskap" att avkasta en ränta som jorden har här reducerad till en väl synlig hemlighet, ty till naturen som ger jordräntan hör också den till marken fjättrade mänskliga arbetskraften och det egendomsförhållande som tvingar dess ägare att driva denna arbetskraft och pressa den att arbeta mer än som skulle behövas för att tillfredsställa dess egna oundgängliga behov. Denna extra användning av arbetskraft, som jordägaren tillägnar sig, blir jordränta; ty därutöver betalar producenten ingen ränta till denne. Här, där inte bara mervärde och jordränta är identiska utan mervärdet ännu påtagligt har formen av merarbete, ligger också de naturliga betingelserna eller gränserna för räntan fullt synliga, liksom merarbetet överhuvud klarlägges. Den direkta producenten måste 1) besitta nog arbetskraft och 2) tillräckligt goda naturbetingelser för sitt arbete, i första instans alltså måste den jord han brukar var tillräckligt produktiv. Kort sagt, den naturliga produktiviteten av hans arbete måste vara stor nog för att ge honom möjlighet till överskottsarbete utöver det som tillgodoser hans egna oundgängliga behov. Denna möjlighet skapar inte jordräntan, detta gör först tvånget som förverkligar möjligheten. Men denna möjlighet är själv bunden till subjektiva och objektiva naturbetingelser. Inte heller i detta finns det något gåtfullt. Är arbetskraften obetydlig och arbetets naturbetingelser torftiga, så är merarbetet litet, men detsamma gäller då producenternas behov å den ena sidan och det relativa antalet exploatörer å den andra och slutligen merprodukten i vilken detta föga givande merarbete förverkligas för detta mindre antal av exploaterande ägare.
Slutligen ger det sig själv i fråga om arbetsräntan, att det om alla andra omständigheter förutsättes oföränderliga helt och hållet beror på det relativa omfånget av mer- eller dagsverksarbetet, hur långt den direkte producenten kommer att vara i stånd att förbättra sitt eget läge, att berika sig, att frambringa ett överskott över de oundgängliga existensmedlen, eller, om vi anteciperar det kapitalistiska uttryckssättet, om eller i vilken mån han kan producera någon profit för sig själv, d.v.s. ett överskott över den arbetslön han själv producerar. Jordräntan är här den normala, allt absorberande, så att säga legitima formen av merarbetet, och långt ifrån att vara ett överskott över profiten, d.v.s. här utöver något slags annat överskott över arbetslönen, är inte bara storleken av den sådan profit t.o.m. dess existens vid i övrigt lika omständigheter beroende av jordräntans omfattning, d.v.s. det merarbete som tvångsvis ska presteras för ägarens räkning.
Några historiker har uttalat sin förvåning över att det överhuvud kan försiggå någon självständig utveckling av förmögenhet och relativ rikedom för de dagsverksskyldiga eller livegna under dessa förhållanden, då den direkte producenten inte äger jorden utan bara har besittningsrätt och allt hans merarbete lagligt sett tillhör jordägaren. Det är emellertid helt naturligt, att traditionen måste hå spelat en övermäktig roll i de ursprungliga och outvecklade tillstånd som detta samhälleliga produktionsförhållande och det däremot svarande produktionssättet vilar på. Vidare är det klart, att det här som alltid är i det härskande samhällsskiktets intresse att helga det bestående som lag och att fastställa dess genom bruk och tradition givna gränser som lagliga. Detta ordnas för övrigt av sig själv, bortsett från allt annat, så snart den ständigt pågående reproduktionen av det bestående tillståndets bas, det grundläggande förhållandet, med tiden antar reglerad och ordnad form; och denna regelbundna ordning är själv ett oumbärligt element för varje produktionssätt, om det ska uppnå samhällelig fasthet och bli oberoende av slump och godtycke. Den är just formen för samhällelig stabilisering och därmed för dess relativa frigörelse från rena godtycket och blotta tillfälligheten. När produktionsprocessen och de motsvarande samhälleliga förhållandena tillfälligt stagnerar uppnår de denna form genom sin egen oavbrutna reproduktion. Har denna pågått en tid, så befäster den sig som bruk och tradition och blir slutligen bekräftad som lag. Då nu formen för detta merarbete, dagsverksarbetet, beror på att arbetets alla samhälleliga produktivkrafter ännu är svagt utvecklade, på själva arbetssättets omognad, måste det naturligtvis ta i anspråk en mycket mindre alikvot del av de direkta producenternas totalarbete än som sker i utvecklade produktionssätt, och särskilt i den kapitalistiska produktionen. Låt oss t.ex. anta, att dagsverksarbetet för jordägaren ursprungligen varit två dagar per vecka. Dessa två dagar arbete står därmed fast, är en konstant storhet, lagligen reglerad genom sedvanerätt eller skriven rätt. Men produktiviteten under de övriga veckodagarna, som den direkte producenten själv förfogar över, är en variabel storhet som kan utvecklas med hans erfarenhet alldeles som de nya behov kan kommer i kontakt med och den utvidgade marknaden för hans produkter. Den växande säkerhet med vilken han förfogar över denna del av sin arbetskraft kommer att sporra honom till att öka sina ansträngningar, varvid man får komma ihåg, att användningen av denna arbetskraft inte är begränsad till jordbruket, utan också innesluter en lantlig hemindustri. Här är alltså möjlighet till en viss ekonomisk utveckling given, naturligtvis beroende av gynnsamma omständigheter, medfödd raskaraktär o.s.v.
Att arbetsräntan förvandlas till produktränta ändrar ekonomiskt sett ingenting i jordräntans natur. I de former som vi här betraktar består denna natur i att jordräntan är den enda härskande och normala formen för mervärdet eller merarbetet; vilket tar sig uttryck i att den är det enda merarbete eller den enda merprodukt som den direkte producenten, här i besittning av de för hans reproduktions nödvändiga arbetsbetingelserna, har att prestera för ägaren av den i detta tillstånd allomfattande arbetsbetingelsen, jorden. Och att det å andra sidan bara är jorden som träder emot honom som en arbetsbetingelse som befinner sig i främmande ägo och har blivit självständig gentemot honom personifierad i jordägaren. Även om produkträntan är jordräntan härskande och längst utvecklade form ledsagas den för övrigt alltid av rester från den tidigare formen d.v.s. av jordränta som betalas direkt genom arbete, alltså med dagsverksarbete, och detta gäller vare sig jordherren är en privatperson eller staten. Produkträntan förutsätter ett högre kulturtillstånd för den direkte producenten, alltså ett högre utvecklingsstadium av hans arbete och av samhället överhuvud taget; och den skiljer sig från den föregående formen genom att merarbetet inte längre behöver utföras in natura hos jordägaren, alltså inte heller under direkt uppsikt och tvång från honom eller hans företrädare. Den direkte producenten har snarare att prestera det på grund av givna förhållanden i stället för genom yttre tvång och på grund av lagliga bestämmelser under eget ansvar i stället för pådriven av piskan. Merproduktion, i betydelsen produktion utöver hans oumbärliga behov och inom det produktionsfält som han faktiskt besitter, på den jord han själv exploaterat, i stället för som tidigare på jordherrens gods vid sidan av och utom hans egen, har här redan blivit en självklar regel. I ett sådant förhållande förfogar den direkte producenten mer eller mindre över hela sin arbetstid, ehuru som förut en del av denna, ursprungligen tämligen lika med hela dess överskjutande del, utan betalning tillhör jordägaren. Men nu godtar denne inte längre att den lämnas in natura, utan den lämnas i form av den produkt i vilken den realiserats. Det påfrestande och, beroende av det sätt på vilket dagsverksskyldigheten reglerats, mer eller mindre störande avbrottet som uppkom genom arbete för jordherren (jämför Bok I, kap. VIII: 2, Fabrikant och bojar) faller bort, när produkträntan är helt genomförd eller arbetet åtminstone reducerats till några korta perioder varje år, då viss dagsverksskyldighet fortsätter att existera vid sidan av produkträntan. Producentens arbete för sig själv och hans arbete för jordägaren är inte längre påtagligt skilda till tid och rum. Denna produktränta i sin rena form förutsätter, ehuru fragment av den kan leva kvar i högre utvecklade produktionssätt och produktionsförhållanden, naturahushållning för att kunna existera, d.v.s. att de ekonomiska betingelserna helt och hållet eller åtminstone till största delen produceras av denna ekonomi själv, att de direkt ersättas och reproduceras ur dess bruttoprodukt. Den förutsätter vidare en förening av lantlig hemindustri och jordbruk. Merprodukten som bildar jordränta är produkten av detta förenade jordbruksindustriella familjearbete, vare sig, som ofta är fallet under medeltiden, produkträntan innesluter mer eller mindre industriprodukter eller den betalas enbart i form av egentliga jordbruksprodukter. När jordräntan har denna form behöver produkträntan, som representerar merarbetet, inte alls suga upp hela lantfamiljens överskottsarbete. Jämfört med arbetsräntan har producenten snarare ett större spelrum när det gäller att vinna tid för överskottsarbete, vars produkt tillhör honom själv likaväl som den produkt som tillgodoser hans oundgängliga behov. Med denna form uppstår också större skillnader i de enskilda direkta producenternas ekonomiska läge. Åtminstone finns en möjlighet till detta och möjligheten att denne direkte producent har förvärvat medel att själv exploatera andras arbete. Dock angår oss inte detta här, då vi endast studerar den rena formen av produkträntan, liksom vi överhuvud inte kan gå in på de oändligt varierade kombinationer i vilka de olika formerna av jordränta kan förenas, efterbildas och blandas. Genom produkträntan, som är bunden till en viss art av produkt och produktion, genom den förbindelse av lantbruk och hemindustri som är oumbärlig för den, genom den nästan fullständiga självförsörjning som bondefamiljen härigenom har, genom dess oberoende av marknaden och av produktionens utveckling och den historiska utvecklingen av den utanförstående delen av samhället, kort sagt genom karaktären av naturahushållningen överhuvud är denna form helt ägnad att bilda grundvalen för stationära samhällstillstånd sådana som vi ser t.ex. i Asien. Här liksom i sin tidigare form av arbetsränta är jordräntan mervärdets och därmed merarbetets normala form, d.v.s. formen för hela det överskottsarbete som den direkte producenten måste prestera gratis, i själva verket alltså under tvång - ehuru detta tvång inte längre möter honom i den gamla brutala formen - till ägaren av hans mest väsentliga arbetsbetingelse, jorden. Profiten, om vi, trots att det är felaktigt anteciperande ger denna benämning åt bråkdelen i överskott av hans arbete utöver det nödvändiga arbete som han själv tillägnar sig, bestämmer så föga produkträntan, att den snarare växer upp bakom dess rygg och har sin naturliga gräns i produkträntans omfång. Detta omfång kan bli så stort, att det allvarligt hotar reproduktionen av arbetsbetingelserna, själva produktionsmedlen, mer eller mindre gör en utvidgad produktion omöjlig och tvingar de direkta producenterna att leva på det fysiskt möjliga minimum av existensmedel. Detta gäller särskilt där denna form påträffas och kan exploateras av en erövrande handelsnation, som t.ex. av engelsmännen i Indien.
Med penningräntan förstår vi här - till skillnad från den industriella eller kommersiella jordräntan som beror på det kapitalistiska produktionssättet och bara är ett överskott över genomsnittsprofiten - den jordränta som uppkommer ur en formförvandling av produkträntan liksom denna själv bara var en förvandlad arbetsränta. Den direkte producenten betalar här till jordägare produktens pris i stället för produkten själv (vare sig jordägaren är staten eller en privatman). Ett överskott av produkt in natura räcker alltså inte mer; den måste realiseras från denna naturaform till penningform. Ehuru producenten som förut fortsätter att själv producera åtminstone den största delen av sina existensmedel, måste nu en del av hans produkt förvandlas till vara, produceras som vara. Produktionssättets hela karaktär blir alltså mer eller mindre förändrad. Det förlorar sin oavhängighet, sin fria ställning i det samhälleliga sammanhanget. Produktionens förhållande till kostnaderna, i vilka mer eller mindre penningutgifter ingår, blir avgörande; i varje fall får överskottet av den del av bruttoprodukten som ska förvandlas till pengar avgörande betydelse över den del som å ena sidan åter måste tjäna som reproduktionsmedel å andra sidan som omedelbart existensmedel. Emellertid förblir grundvalen för denna slags ränta ehuru den går mot sin upplösning densamma som i produkträntan, som bildade utgångspunkten. Den direkte producenten är som förut genom arv eller på annat sätt traditionell besittare av jorden, men måste lämna till jordherren, som är ägaren av denna hans mest väsentliga produktionsbetingelse, överskjutande tvångsarbete, d.v.s. obetalt, utan ekvivalent presterat arbete i form av den till pengar förvandlade merprodukten. Redan i de tidigare formerna förvandlas äganderätten till de från jorden åtskilda arbetsbetingelserna, jordbruksredskap och övriga inventarier, först faktiskt sedan även rättsligt till de direkta producenternas äganderätt, och i ännu högre grad är detta förutsättningen för penningräntans form. Förvandlingen av produktränta till penningränta som försiggår först sporadiskt, sedermera i mer eller mindre nationell skala, förutsätter redan en mera betydande utveckling av handeln, av stadsindustri, varuproduktion i allmänhet och därmed av penningcirkulation. Den förutsätter vidare ett marknadspris för produkterna och att dessa mer eller mindre tillnärmelsevis säljas till sitt värde, vilket under de tidigare formerna ingalunda behöver vara fallet. I Östeuropa kan vi delvis ännu se denna förvandling försiggå inför våra ögon. Att den är ogenomförbar utan en bestämd utvecklingsgrad av arbetets samhälleliga produktivkraft bevisar flera misslyckade försök under det romerska kejsardömet och återgången till naturaränta, sedan man försökt att generellt förvandla åtminstone den del av denna jordränta som existerade i form av statsskatt till penningränta. Samma övergångssvårigheter visar t.ex. penningräntans förvanskning och sammanblandning med rester av dess tidigare former före den franska revolutionen.
Som förvandlad form av produkträntan är penningräntan emellertid den sista formen och samtidigt den form som upplöser det slags jordränta vi hittills studerat, nämligen jordränta som normal form av mervärdet och av det obetalda merarbete som ska utföras för ägaren till produktionsbetingelserna. I sin rena form representerar denna ränta liksom arbets- och produkträntan inget överskott över profiten. Begreppsligt absorberar den profiten. I den mån profiten faktiskt framskymtar som en särskild del av överskottsarbetet vid sidan av penningräntan är denna, liksom räntan i dess tidigare former, alltjämt den normala gränsen för denna embryonala profit, vilken först kan utvecklas i relation till möjligheten att exploatera antingen eget överskjutande eller andras arbete, som blir ett överskott sedan det merarbete som representerar penningräntan har presterats. Uppstår verkligen en profit vid sidan av denna ränta, så är det alltså inte profiten som begränsar räntan utan tvärtom räntan som begränsar profiten. Men som redan har sagts, penningräntan är också formen för upplösning av den hittills studerade, med mervärdet och merarbetet helt tydligt sammanfallande jordräntan, d.v.s. jordräntan som den normala och härskande formen för mervärdet.
I sin vidare utveckling måste penningräntan - bortsett från alla mellanformer som t.ex. småbrukaren-arrendatorn - antingen föra till jordens förvandling till fri bondeegendom eller till det kapitalistiska produktionssättets form; till ränta som den kapitalistiska arrendatorn betalar.
Det traditionella sedvanerättsliga förhållandet mellan underlydande som besitter och bearbetar en del av jorden och jordägaren förvandlas med penningräntan med nödvändighet till ett rent penningförhållande bestämt av den fastställda rättens regler. I sak blir därmed den som brukar jorden en ren arrendator. Denna förvandling begagnas under eljest lämpliga allmänna produktionsförhållanden till att undan för undan expropriera de gamla bondebesittarna och att i deras ställe insätta en kapitalistisk arrendator; å andra sidan leder den till att den hittillsvarande brukaren friköper sig från ränteplikt och förvandlas till oberoende bonde med full äganderätt till den mark han odlar. Denna förvandling av naturaränta till penningränta åtföljes inte bara utan föregripes t.o.m. genom att en klass egendomslösa daglönare bildas, som lejer bort sig för pengar. Under dess uppkomstperiod, då denna nya klass ännu bara uppträder sporadiskt utvecklar sig därför helt följdriktigt en vana hos de bättre ställda räntepliktiga bönderna att för egen räkning exploatera lönarbetare, alldeles som redan under feodaltiden mera förmögna livegna bönder i sin tur höll livegna. Så utvecklar sig undan för undan möjligheten att samla en viss förmögenhet och göra sig själv till framtida kapitalist. Bland de jordbrukare som arbetar åt sig själva, uppstår sålunda en plantskola för kapitalistiska arrendatorer, och denna utveckling går i takt med den allmänna utvecklingen av den kapitalistiska produktionen utanför landsbygden, och som skjuter upp särskilt snabbt, om som i England under 1500-talet så speciellt gynnsamma omständigheter kommer till hjälp som den dåvarande fortskridande minskningen av penningvärdet, som gynnade arrendatorerna på jordägarnas bekostnad på grund av de traditionellt låga arrendekontrakten.
Vidare: så snart jordräntan antar formen av penningränta och därmed förhållandet mellan räntebetalande bonde och jordägare antar formen av ett kontraktsförhållande - en förvandling som överhuvud taget bara är möjlig vid en redan given, relativt hög utvecklingsnivå för världsmarknad, handel och manufaktur - inträder också oundvikligt ett stadium när jorden utarrenderas till kapitalister. Dessa har hittills varit utestängda från jordbruket men nu överför de kapital, som skapats i städerna, och det i städerna redan utvecklade kapitalistiska produktionssättet, nämligen att produkten enbart produceras som vara och som ett medel att tillägna sig mervärde, till landsbygden och till lantbruket. Denna form kan bli allmän regel endast i länder, som behärskar världsmarknaden vid övergången från det feodala till det kapitalistiska produktionssättet. När den kapitalistiska arrendatorn har blivit mellanhand mellan jordägaren och den verkligt arbetande jordbrukaren är alla förhållanden som härrörde ur det gamla lantliga produktionssättet upprivna. Arrendatorn blir den verklige kommendanten för dessa jordbruksarbetare och den verklige exploatören av deras merarbete medan jordägaren endast står i direkt förhållande till den kapitalistiske arrendator och detta är ett rent penning- och kontraktsförhållande. Därmed förvandlas även jordräntans natur, inte endast faktiskt och tillfälligt, vilket delvis redan skett under de tidigare formerna, utan normalt i dess erkända och härskande form. Från att ha varit den normala formen av mervärde och merarbete sjunker den ner till att vara överskottet av detta merarbete utöver den del som den exploaterande kapitalisten tillägnar sig i form av profit; liksom han nu utpressar hela merarbetet, profiten och överskottet över profiten, inkasserar det i form av den totala merprodukten och förvandlar det till pengar. Nu lämnar han ifrån sig bara en överskjutande del av detta mervärde som han tack vare sitt kapital utvunnit genom direkt exploatering av lantarbetarna, till jordägaren som ränta. Hur mycket eller litet bestämmes i genomsnitt, som gräns, av den genomsnittsprofit som kapitalet avkastar i de produktionssfärer som står utanför jordbruket och av de därigenom reglerade produktionspriserna på industrivaror. Från att ha varit den normala formen för mervärde och merarbete har jordräntan alltså nu omformats till ett för denna speciella produktionssfär, jordbruket, säreget överskott över den del av merarbetet som kapitalet kräver som sin legitima och normala andel. I stället för jordräntan har profiten blivit mervärdets normala form, och jordräntan gäller nu bara som en under särskilda omständigheter självständig form, inte av mervärdet överhuvud utan av en viss avläggare till detta, extraprofiten. Det är inte nödvändigt att vidare ingå på hur denna förvandling motsvarar en småningom skeende förvandling av själva produktionssättet. Detta framgår redan ur själva faktum att det normala för denna kapitalistiska arrendatorn är att producera jordbruksprodukten som vara och att, medan det tidigare bara var överskottet över hans existensmedel som förvandlades till vara, nu en relativt obetydlig del av dessa varor direkt förvandlas till existensmedel för honom. Det är inte längre jorden utan nu är det kapitalet, som inordnat även lantbruksarbetet direkt under sig och sin produktivitet.
Genomsnittsprofiten och det därav reglerade produktionspriset utbildas utanför landsbygdens förhållanden inom stadshandel och manufaktur. Här ingår inte den räntepliktige bondens profit i utjämningsprocessen ty hans förhållande till jordägaren är inte ett kapitalistiskt förhållande. Om han gör profit, d.v.s. realiserar ett överskott över sina nödvändiga existensmedel vare sig genom eget arbete eller genom att exploatera andras arbete, sker det som en avvikelse från det normala förhållandet, och vid i övrigt lika omständigheter bestämmer höjden av denna profit inte jordräntan utan bestämmes tvärtom genom att jordräntan utgör dess gräns. Den höga profitkvoten under medeltiden beror inte bara på kapitalets låga sammansättning, i vilken den variabla beståndsdelen utlagd i arbetslön är dominerande. Den beror på det rofferi som utövas på den rena landsbygden, att kapitalet tillägnar sig en del av jordägarens ränta och av hans underlydandes inkomst. Om landet under medeltiden politiskt exploaterar staden, överallt där feodalismen inte är bruten genom en exceptionell utveckling av stadsväsendet som i Italien, så exploaterar staden överallt utan undantag landet ekonomiskt genom sina monopolpriser, sitt skattesystem, sitt skråväsen, sina köpmans direkt bedrägliga metoder och sitt ockerväsen.
Man kunde föreställa sig, att själva faktum att den kapitalistiske arrendatorn uppträder i lantbruksproduktionen skulle utgöra ett bevis för att jordbruksprodukternas pris, vilka av ålder i ena eller andra formen betalade en jordränta, åtminstone till en början måste ligga över manufakturens produktionspriser; antingen därför att det uppnått nivån för ett monopolpris eller därför att det stigit till jordbruksprodukternas värde och deras värde i själva verket står över det av genomsnittsprofiten reglerade produktionspriset. Ty annars kunde den kapitalistiske arrendatorn vid de gällande priserna på markprodukterna omöjligen först realisera genomsnittsprofiten ur priset på dessa produkter och sedan ur samma pris ytterligare betala ett överskott över denna profit i form av ränta. Man kunde därav sluta sig till, att den allmänna profitkvoten, som är bestämmande för den kapitalistiske arrendatorns kontrakt med jordägaren, bildades utan att jordräntan var inbegripen och därför finner detta överskott så snart den blir reglerande i lantbruksproduktionen och betalar det till jordägaren. Det är på detta traditionella sätt som t.ex. Rodbertus förklarar saken. Men:
För det första. Kapitalet inträder inte på en gång och allmänt som självständig och ledande makt i jordbruket utan så småningom och i vissa produktionsgrenar. Det omfattar inte genast det egentliga jordbruket utan sådana produktionsgrenar som boskapsskötsel, särskilt fåravel för vars huvudprodukt, ullen, marknadspriset under industrins uppkomstperiod ger ett ständigt överskott över produktionspriset, vilket först senare utjämnas. Detta var fallet i England under 1500-talet.
För det andra. Då denna kapitalistiska produktion till en början bara uppträder sporadiskt, finns det ingenting som motsäger antagandet, att den i första hand bara bemäktigar sig sådana kategorier av landområden som till följd av sin specifika fruktbarhet eller sitt särskilt gynnsamma läge i sin helhet kan betala en differentialränta.
För det tredje. Även om vi antar att, när detta produktionssätt inträder vilket faktiskt förutsätter en tilltagande dominans för städernas efterfrågan, jordbruksprodukternas priser låg över produktionspriset, något som utan tvivel var fallet i England under sista tredjedelen av 1600-talet; så kommer inte desto mindre - så snart detta produktionssätt någorlunda arbetat sig ur den rent underordnade ställning som jordbruket har under kapitalet och så snart de vetenskapliga framstegen på jordbrukets område och den sänkning av produktionskostnaderna som är förbundna med dess utveckling har slagit igenom - detta att utjämnas genom en reaktion, en sänkning av jordbruksprodukternas pris som förhållandet var i England under den första hälften av 1700-talet.
Jordräntan kan sålunda inte förklaras på detta traditionella sätt som ett överskott över genomsnittsprofiten. Under vilka historiskt existerande omständigheter den än må göra sitt inträde - så snart den en gång slagit rot kan jordräntan förekomma endast under de moderna betingelser som vi tidigare beskrivit.
Slutligen ska ytterligare noteras i fråga om produkträntans förvandling till penningränta, att med denna kan den kapitaliserade jordräntan, markens pris, och därmed möjligheten att sälja jorden och själva denna försäljning bli väsentliga faktorer, och att därvid inte bara den tidigare räntepliktige kan förvandlas till oberoende bondeägare utan även penningägare från städerna och andra köpa jordstycken för att utarrendera dem antingen till bönder eller till kapitalister och åtnjuta jordräntan som en form av kapitalränta av sitt på detta sätt investerade kapital; att alltså även denna omständighet hjälper till att befordra omvandlingen av det tidigare exploateringssättet, förhållandet mellan ägare och verkliga brukare, och av jordräntan själv.
Här kommer vi till slutet av vår undersökning av jordräntan.
I alla dessa former av jordränta: arbetsränta, produktränta, penningränta (som enbart förvandlad form av produkträntan) förutsättes att räntebetalaren är den verklige brukaren och besittaren av marken, och att hans obetalda merarbete går direkt till jordägaren. T.o.m. i den sista formen, penningräntan - såvida den är ren, d.v.s. endast förvandlad form av produkträntan - är detta inte bara möjligt utan det faktiska förhållandet.
Som en övergångsform från den ursprungliga formen av jordränta till den kapitalistiska jordräntan kan man betrakta métayersystemet eller delhushållningssystemet, där brukaren (arrendatorn) förutom sitt arbete (eget eller andras) ställer en del av driftskapitalet till förfogande och jordägaren utom marken en annan del av driftskapitalet (t.ex. boskapen) och produkten delas i bestämda, i olika länder växlande proportioner mellan brukaren (maier) och jordägaren. För en helt kapitalistisk hushållning saknar här å ena sidan arrendatorn tillräckligt kapital. Å andra sidan har den andel som jordägaren här erhåller inte jordräntans rena form. Den kan faktiskt innesluta ränta på det satsade kapitalet och en överskottsränta. Den kan också faktiskt absorbera arrendatorns hela merarbete eller lämna honom större eller mindre andel i detta merarbete. Men det väsentliga är, att jordräntan här inte mer uppträder som den normala formen av mervärde i allmänhet. Jordbrukaren ska å ena sidan, vare sig han använder enbart eget eller även andras arbete, ha anspråk på en del av produkten inte i sin egenskap av arbetare utan som innehavare av en del av arbetsverktygen, som sin egen kapitalist. Jordägaren gör å andra sidan anspråk på sin andel inte uteslutande på grund av sin äganderätt till jorden utan även som utlånare av kapital.[135a*]
En rest av den gamla allmänningsjorden, som hade bevarats efter övergången till självständig bondehushållning t.ex. i Polen och Rumänien, har där tjänat som förevändning att verkställa övergången till de lägre formerna av jordränta. En del av marken tillhör de enskilda bönderna och brukas självständigt av dem. En annan del brukas gemensamt och bildar en merprodukt som dels tjänar till att bestrida allmänna utgifter, dels som reserv för missväxt o.dyl. De både sistnämnda delarna av merprodukten och slutligen hela merprodukten med den mark på vilken den växt usurperas undan för undan av statstjänstemän och privatpersoner, och de ursprungligen självägande bönder, vars förpliktelse att gemensamt bruka denna jord upprätthålles, blir på så vis förvandlade till dagsverkspliktiga eller produkträntepliktiga, medan usurpatorerna av allmänningen förvandlas till ägare inte bara av den allmänning de lagt beslag på utan även av själva bondejorden.
Här behöver vi inte närmare undersöka den egentliga slavhushållningen (som också genomlöper en skala från patriarkalisk självhushållning till egentligt plantagesystem, som arbetar för världsmarknaden) eller godshushållningen, där jordägaren själv är en oberoende odlare, vilken besitter samtliga produktionsinstrument och exploaterar arbetet vare sig det gäller fri eller ofri arbetskraft, som betalas in natura eller med pengar. Jordägare och ägare till produktionsinstrumenten, därmed också direkt exploatör av de arbetare som ingår i dessa produktionselement, sammanfaller här. Likaså sammanfaller jordränta och profit, det förekommer ingen delning av de olika formerna av mervärde. Arbetarnas hela merarbete som här visar sig som merprodukt utvinnes direkt av ägaren till samtliga produktionsinstrument, till vilka marken och i slaveriets ursprungliga form även de direkta producenterna själva räknas. Där en kapitalistisk åskådning dominerar, som i de amerikanska plantagerna, uppfattas hela detta mervärde som profit; där varken det kapitalistiska produktionssättet själv existerar eller det däremot svarande åskådningssättet överförts från kapitalistiska länder, framstår det som jordränta. I varje fall erbjuder denna form inga svårigheter. Jordägarens inkomst, vilket namn man än må ge den, den disponibla merprodukten, som han tillägnar sig, är här den normala och härskande formen i vilken hela det obetalda merarbetet direkt tillfaller honom, och jordäganderätten bildar grundvalen för denna tillägnelse.
Vidare parcellegendomen. Jordbrukaren är här samtidigt fri ägare av sin mark, vilken framstår som hans viktigaste produktionsinstrument, som det oumbärliga verksamhetsfältet för hans arbete och hans kapital. I denna form betalas ingen arrendeavgift; jordräntan uppträder alltså inte som en speciell form av mervärdet, ehuru den i länder där det kapitalistiska produktionssättet annars är utvecklat visar sig som extraprofit jämförd med andra produktionsgrenar, men som en extraprofit som tillfaller bonden, liksom överhuvud taget hela avkastningen av hans arbete.
Denna form av jordegendom förutsätter att, liksom fallet var i dess tidigare äldre former, lantbefolkningen är mycket talrikare än stadsbefolkningen, att alltså, även om i övrigt ett kapitalistiskt produktionssätt råder, det bara är föga utvecklat och därmed kapitalens koncentration även för de andra produktionsgrenarna rör sig inom trånga gränser, att kapitalet övervägande är uppsplittrat. Enligt sakens natur måste största delen av lantbruksprodukten här användas som omedelbart existensmedel för sina producenter, bönderna själva, och bara överskottet därutöver ingå som vara i handeln med städerna. Oavsett hur jordbruksproduktens genomsnittliga marknadspris är reglerat måste differentialränta, en överskjutande del av priset för varor från bördigaste landområden eller sådana med mycket fördelaktigt läge, uppenbarligen existera här likaväl som i ett kapitalistiskt produktionssätt. Till och med om denna form förekommer i samhällstillstånd, där överhuvud taget inte något allmänt marknadspris ännu har utvecklats, existerar denna differentialränta; den visar sig då som den överskjutande merprodukten. Men nu så att den hamnar i fickan på den bonde vars arbete realiseras under gynnsammare naturbetingelser. I denna form, ingår markpriset som en beståndsdel i de faktiska produktionskostnaderna för bonden, därför att jorden när denna ägarform vidareutvecklas antingen har övertagits för ett visst penningvärde vid ett arvskifte eller köpts av jordbrukaren när jordegendomen eller delar av den växlade ägare, vilket ständigt pågår. Han har då skaffat pengar till sitt köp till stor del genom hypotekslån. Här, där alltså markpriset ingenting annat är än kapitaliserad jordränta, ett förutsatt element, och räntan därmed ser ut att existera oberoende av varje skillnad i jordens fruktbarhet och läge - just här kan genomsnittligt antas, att ingen absolut jordränta existerar; ty den absoluta jordräntan förutsätter antingen ett realiserat överskott i produktens värde över dess produktionspris eller ett monopolpris som är högre än dess värde. Men då jordbruket här till stor del bara består av arbete för den omedelbara existensen och jorden är ett för befolkningens flertal oumbärligt verksamhetsfält för arbete och kapital, så kommer produktens reglerande marknadspris att bara under mycket sällsynta omständigheter uppnå sitt värde. Men detta värde kommer i regel att ligga över produktionspriset på grund av att det levande arbete som det innehåller har så stor övervikt. Även om detta värdets överskott över produktionspriset i sin tur begränsas genom den låga sammansättningen även av det kapital som är investerat utanför jordbruket. För parcellbonden som småkapitalist begränsar kapitalets genomsnittsprofit inte exploateringen men i sin egenskap av jordägare behöver han inte heller betala någon jordränta. Den absoluta gränsen för honom som småkapitalist är endast den lön han kan betala sig själv, sedan han dragit av sina verkliga kostnader. Så länge produktens pris täcker lönen kommer han att odla sin jord, och detta ofta t.o.m. när han endast får ut ett fysiskt minimum av arbetslön. För honom som jordägare är också den spärr som äganderätten utgör eliminerad, eftersom den bara kan gälla mot ett kapital (inklusive arbetet) som är skilt från jordägaren. Visserligen är räntan på marknadspriset, som mestadels fortfarande ska betalas till en tredje person, hypoteksborgenären, en spärr, men denna ränta kan betalas just ur den del av merarbetet som under kapitalistisk förhållanden skulle bilda profiten. Den jordränta som anteciperas i markpriset och den därför betalade kapitalräntan kan alltså inte vara något annat än en del av bondens kapitaliserade merarbete, utöver det merarbete som är oumbärligt för hans existens, trots att detta merarbete inte realiserats i en värdedel av produkten som är lika med hela genomsnittsprofiten och än mindre i ett överskott över det i genomsnittsprofiten realiserade merarbetet, i en extraprofit. Jordräntan kan vara ett avdrag från genomsnittsprofiten eller t.o.m. den enda del av denna som blir realiserad genom försäljning. För att parcellbonden ska kunna odla sin jord eller köpa jord att bruka, är det alltså inte nödvändigt, som i det normala kapitalistiska produktionssättet, att jordbruksproduktens marknadspris stiger så högt att det avkastar genomsnittsprofit åt honom och ännu mindre något överskott, fixerat i form av ränta, över denna genomsnittsprofit. Alltså behöver heller inte marknadspriset stiga vare sig till värdet eller till produktionspriset för hans produkt. Detta är en av orsakerna till att spannmålspriset i länder med dominerande parcellegendom står lägre än i länder med kapitalistiskt produktionssätt. En del av böndernas merarbete, de som arbetar under de ogynnsammaste betingelserna, lämnas gratis åt samhället och ingår inte i regleringen av produktionspriserna eller i värdebildningen överhuvud taget. Detta lägre pris är alltså ett resultat av producenternas armod och ingalunda av deras arbetes produktivitet.
Denna form av självhushållande bönder som äger var sitt jordstycke, parcellegendom, bildar å ena sidan samhällets ekonomiska grundval under den klassiska forntidens bästa perioder, å andra sidan finner vi den hos moderna folk som en av de former som framgår ur den feodala jordegendomens upplösning. Så yeomanry i England, bondeståndet i Sverige, de franska och de västtyska bönderna. Vi talar här inte om kolonierna, då den oberoende bonden där växer fram under andra betingelser.
Den självhushållande bondens fria äganderätt är uppenbarligen jordegendomens mest normala form när det gäller odling i liten skala: d.v.s. ett produktionssätt, där besittningsrätt till jorden är en betingelse för att arbetaren äger produkten av sitt eget arbete och där jordbrukaren, han må vara fri ägare eller livegen, alltid måste producera sina existensmedel självständigt, som isolerad arbetare med sin familj. Äganderätt till jord är lika nödvändig för en fullständig utveckling av detta produktionssätt som äganderätt till verktyget för hantverkets fria utveckling. Den bildar här grundvalen för den personliga självständighetens utveckling. Den är ett nödvändigt genomgångsstadium för utvecklingen av själva jordbruket. Dess begränsning kan man se i de orsaker som blir dess undergång. Dessa är: destruktionen av den lantliga hemindustrin som bildar dess normala komplettering till följd av storindustrins utveckling i en småningom skeende utarmning och utsugning av den odlade jorden; de stora jordägarnas usurpation av allmänningsjorden, som överallt bildar en andra komplettering till parcellhushållningen och är den enda möjligheten inom detta system att hålla boskap; konkurrensen med storbruket vare sig det bedrives som plantage- eller som kapitalistisk hushållning. Förbättringar inom jordbruket, som å ena sidan medför sankta priser på jordbruksprodukter å andra sidan kräver större utgifter och rikligare materiella produktionsbetingelser, bidrar också såsom under första hälften av 1700-talet i England.
Enligt sin natur utesluter parcellegendomen: utveckling av arbetets samhälleliga produktivkrafter och samhälleliga former, av kapitalets samhälleliga koncentration, boskapsskötsel i stor skala och en progressiv tillämpning av vetenskapen.
Den måste överallt undergrävas av ocker och skattesystem. Kapitalutlägget för jordpriset hindrar att detta kapital användes i själva odlingen av jorden. Den medför en oandlig sönderdelning av produktionsmedlen och uppsplittring av producenterna. Oerhört slöseri med människokraft. Tilltagande försämring av produktionsbetingelserna och fördyring av produktionsmedlen - en obeveklig lag för parcellegendomen. Alltför fruktbara år är en olycka för detta produktionssätt.[136*]
En av småjordbrukets speciella olägenheter, där det är förknippat med fri äganderätt till jord, uppkommer genom att brukaren satsar ett kapital för inköp av jord. (Detsamma gäller för den övergångsform, där en storgodsägare för det första satsar ett kapital för att köpa jord, för det andra för att själv bruka den som sin egen arrendator.) Som ren vara köpes och säljes jorden lätt och byter ofta ägare[137*], så att för varje ny generation, med varje arvskifte, sett från bondens ståndpunkt blir hans jord en kapitalinvestering, d.v.s. köpes av honom. Det improduktiva markpriset bildar här ett dominerande element i de individuella produktionskostnaderna eller i produktens kostnadspris för den enskilda producenten.
Markpriset är ingenting annat än den kapitaliserade och därmed förväntade jordräntan. Drives jordbruket kapitalistiskt, så att jordägaren bara erhåller räntan och arrendatorn inte betalar något annat för marken än den årliga jordräntan, så är det tydligt, att det kapital som jordägaren själv investerat i inköp av marken visserligen för honom är en räntebärande kapitalinvestering men inte har något att göra med det i själva jordbruket investerade kapitalet. Det bildar varken en del av dess fungerande fasta eller dess cirkulerande kapital[138*]; det ger bara köparen ett rättsanspråk på den årliga jordräntan men har absolut ingenting att göra med produktionen av denna ränta. Köparen av marken betalar ju kapitalet just till den som säljer marken och säljaren avstår i stället från sin äganderätt. Detta kapital existerar alltså inte mer som köparens kapital; han har det inte längre. Det hör alltså inte till det kapital som han på ett eller annat sätt kan investera i själva marken. Vare sig han köper marken dyrt eller billigt eller han får den gratis, ändrar detta ingenting i fråga om det kapital som arrendatorn investerar för att bruka jorden och ändrar ingenting ifråga om jordräntan utan bara i fråga om den för jordägaren framstår som kapitalränta eller ej, eller som hög eller låg kapitalränta.
Ta t.ex. slavhushållningen. Det pris som betalas för en slav är ingenting annat än det förväntade och kapitaliserade mervärdet eller profiten som ska tas ut ur denne. Men det kapital som betalats vid inköpet av slaven hör inte till det kapital med vilket profiten, merarbetet, ska pressas ur slaven. Tvärtom. Det är kapital som slavägaren avyttrat, avdrag från det kapital över vilket han förfogar i den verkliga produktionen. Det har upphört att existera för honom, alldeles som det i inköp av jord utlagda kapitalet upphört att existera för jordbruket. Det bästa beviset är, att det får en ny existens för slavägaren eller jordägaren bara då han i sin tur säljer slaven eller jorden. Men då inträder samma förhållande för köparen. Den omständigheten att han köpt slaven sätter honom inte utan vidare i stånd att exploatera slaven. Det får han först möjlighet till genom ytterligare kapital som han investerar i själva slavhushållningen.
Samma kapital existerar inte två gånger, ena gången i försäljarens hand och den andra i markköparens. Det går från köparen till försäljaren och därmed är det hela utagerat. Köparen har nu inget kapital utan i dess ställe ett jordstycke. Den omständigheten, att den jordränta som uppnås genom det kapital som verkligen investeras av den nye jordägaren i detta jordstycke beräknas som kapitalränta på det kapital han inte investerat i jorden utan betalat ut för att förvärva jorden, ändrar inte det ringaste i den ekonomiska naturen av produktionsfaktorn jord, lika litet som den omständigheten att någon betalat 1.000 £ för 3-procentiga statsobligationer har något att göra med det kapital ur vars reveny statsskuldens räntor betalas.
I själva verket är de för inköp av mark, alldeles som de för inköp av statspapper, utgivna pengarna bara kapital i sig på samma sätt som varje värdesumma baserad på det kapitalistiska produktionssättet i sig är kapital, potentiellt kapital. Det som betalas för marken liksom för statsfonderna eller för andra köpta varor är en penningsumma. Den är i sig kapital, emedan den kan förvandlas till kapital. Hur säljaren brukar den penningsumma han mottagit avgör om den verkligen förvandlas till kapital eller inte. För köparen kan den aldrig mer fungera som sådant, lika litet som andra pengar han definitivt givit ut. I hans kalkyler figurerar den som räntebärande kapital, därför att han beräknar de inkomster han får som ränta från jorden eller som skuldränta från staten som kapitalränta på de pengar som inköpet av rättsanspråket på denna inkomst kostat honom. Realisera den som kapital kan han bara genom återförsäljning. Men då inträder en annan, den nye köparen, i samma förhållande som den förre befann sig, och de pengar som givits ut kan inte genom någon personförändring förvandlas till verkligt kapital för den som utger dem.
I fråga om den mindre jordegendomen är den illusionen ännu mera befäst, att marken själv har värde och därför ingår som kapital i produktens produktionspris alldeles som en maskin eller en råvara. Vi har emellertid sett, att jordräntan och därmed den kapitaliserade jordräntan, markpriset, endast i två fall kan ingå bestämmande i jordbruksproduktens pris. För det första om jordbruksproduktens värde till följd av jordbrukskapitalets sammansättning - det kapital som ingenting har gemensamt med det för markens inköp satsade kapitalet - ligger över produktionspriset och marknadsförhållandena ger jordägaren tillfälle att utnyttja denna differens. För det andra om det förekommer monopolpris. Och båda dessa förutsättningar gör sig minst av allt gällande i parcellhushållningen och för den mindre jordegendomen, eftersom just där produktionen till mycket stor del tillgodoser det egna behovet och sker oberoende av regleringen genom den allmänna profitkvoten. Även där parcellhushållningen drives på arrenderad mark omfattar arrendeavgiften mycket mer än under några som helst andra förhållanden en del av profiten och dessutom ett avdrag från arbetslönen; den är då jordränta endast nominellt, inte jordränta som en självständig kategori i förhållande till arbetslön och profit.
Att penningkapital satsas för inköp av mark är alltså ingen investering av jordbrukskapital. Det är i stället en minskning av det kapital, som småbönderna själva kan förfoga över i sin produktionssfär. Det reducerar i motsvarande mån omfånget av deras produktionsmedel och gör därmed den ekonomiska basen för reproduktionen trängre. Det gör småbrukaren till föremål för ocker, då det inom denna sfär överhuvud taget förekommer föga egentlig kredit. Det är en hämsko på jordbruket, även där detta köp äger rum inom storgodshushållningen. Det är i själva verket en motsägelse till det kapitalistiska produktionssättet, för vilket jordägarens skuldsättning, vare sig han ärvt eller köpt sin jord, är helt irrelevant. Vare sig han själv behåller räntan eller måste betala ut den till hypoteksborgenären ändrar detta i och för sig ingenting i fråga om driften av själva den arrenderade lantegendomen.
Vi har sett, att vid given jordränta markpriset regleras genom räntefoten. Är denna låg, så är markpriset högt och omvänt. Normalt måste alltså högt markpris och låg räntefot gå hand i hand, så att om bonden betalar ett högt pris för marken samma låga räntefot också måste ge gynnsamma betingelser för honom att skaffa driftkapital på kredit. I verkligheten förhåller sig saken annorlunda när parcellegendomen dominerar. Ull att börja med passar inte kreditens allmänna lagar in på bönderna eftersom dessa lagar förutsätter att producenten är kapitalist. Och sedan, där parcellegendomen förhärskar - om kolonier är här inte tal - och parcelljordbrukaren utgör nationens grundval, är kapitalbildningen, d.v.s. den samhälleliga reproduktionen, relativt svag och ännu svagare utvecklat är det lånbara penningkapitalet i tidigare definierad mening. Lånbart penningkapital förutsätter koncentration och existensen av en klass rika, overksamma kapitalister (Massie [118]). För det tredje stegras här, där jordegendom utgör en livsbetingelse för största delen av producenterna och ett oumbärligt anläggningsområde för deras kapital, markpriset oberoende av räntefoten och ofta omvänt proportionellt till denna, genom att efterfrågan på jordegendom är större än utbudet. Såld i jordlotter, parceller, ger marken här ett mycket högre pris än vid försäljning i stora ytor, eftersom antalet små köpare är stort och antalet stora köpare litet. (Bandes Noires [119], Rubichon; Newman [120]). Av alla dessa skäl stiger markpriset även vid relativt hög räntefot. Den relativt låga ränta som bonden här kan erhålla av det kapital som lagts ut för inköp av mark (Mounier) motsvaras av en hög ocker ränta som han själv måste betala till sina hypoteksborgenärer. Det irländska systemet visar samma förhållande, bara i en annan form.
Därför kan här detta för produktionen i och för sig främmande element, markpriset, stiga till en höjd som gör produktionen omöjlig. (Dombasle.)
Att markpriset spelar en sådan roll, att köp och försäljning av jord, dess cirkulation som vara, utvecklas i denna omfattning, är en direkt följd av det kapitalistiska produktionssättets utveckling i den meningen att varan här är den allmänna formen för all produkt och alla produktionsinstrument. Å andra sidan försiggår denna utveckling bara där det kapitalistiska produktionssättet har en begränsad utveckling och inte framvisar alla sina säregenheter; och detta beror just på att jordbruket inte helt eller inte ännu underkastats det kapitalistiska produktionssättet utan tillhör ett från tidigare samhällsformer övertaget produktionssätt. Det kapitalistiska produktionssättets nackdelar, med producenter som är beroende av sin produkts penningpris, sammanfaller här alltså med nackdelar som är resultat av den ofullkomliga utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet. Bonden blir köpman och industriidkare utan de betingelser under vilka han kan producera sin produkt som vara.
Konflikten mellan markpris som element i producentens kostnadspris och icke ingående element i produktens produktionspris (inte ens om jordräntan ingår bestämmande i jordbruksproduktens produktionspris kan den kapitaliserade jordräntan som förskotteras för 20 år eller mer ingå bestämmande i detta) är bara en av de former, som manifesterar den allmänna motsägelsen mellan privatäganderätt till jord och ett rationellt jordbruk, normal samhällelig brukning av jorden. Men å andra sidan är privat äganderätt till jord, därmed expropriation av de direkta producenterna från jorden - privat jordegendom för den ene som inbegriper icke-jordegendom för den andre - grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet.
Här, i fråga om jordbruk i liten skala, uppträder markpriset, formen och resultatet av privat äganderätt till jord, som en spärr för själva produktionen. I fråga om jordbruk i stor skala och de stora jordegendomar som opererar på kapitalistisk bas blir äganderätten också en spärr, emedan den begränsar arrendatorns möjlighet till produktiv kapitalinvestering, som alltid i sista instans inte kommer honom till godo utan kapitalägaren. I båda dessa former inträder, i stället för medveten, rationell skötsel av marken som gemensam, evig egendom, den oförytterliga existens- och reproduktionsbetingelsen för kedjan av varandra avlösande människogenerationer - exploatering och utsugning av jordens krafter (bortsett från att exploateringen också kan bero på tillfälliga, olika omständigheter för de enskilda producenterna, inte bara av den uppnådda nivån i samhällelig utveckling). I fråga om den mindre jordegendomen sker detta av brist på medel och kunskap rörande användningen av arbetets samhälleliga produktivkraft. I fråga om den stora egendomen genom att dessa medel exploateras för att snabbast möjligt berika arrendator och ägare. I fråga om båda genom deras beroende av marknadspriset.
All kritik av den mindre jordegendomen blir i sista instans en kritik av privatäganderätt som spärr och hinder för jordbruket. Så även all motkritik av den stora jordegendomen. Här naturligtvis bortsett från politiska bihänsyn i båda fallen. Denna spärr, som all privat äganderätt till jord uppställer för jordbruksproduktionen och som hindrar rationell behandling, bevarande och förbättring av själva jorden, utvecklar sig bara i två olika former inom dessa två typer av jordbruksproduktion och under polemiken om dessa specifika former glömmer man dess yttersta orsak, nämligen privategendomen.
Den mindre jordegendomen förutsätter, att en mycket stor majoritet av befolkningen är jordbrukare och att det isolerade arbetet, inte det samhälleliga är förhärskande, och att en kraftig utveckling av reproduktionens såväl materiella som andliga betingelser under dessa omständigheter är utesluten, därmed också betingelserna för en rationell odling. Å andra sidan reducerar jordegendomen i stor skala jordbruksbefolkningen till ett ständigt sjunkande minimum och skapar en ständigt växande, i stora städer sammanträngd industribefolkning. Den frambringar därigenom betingelser som bryter sammanhanget i den lagbundna ämnesomsättningen i naturen på ett sätt som är omöjligt att reparera, så att jordens kraft förslösas och denna förstörelse genom handeln föres vida utöver det egna landets gränser. (Liebig.)
Jordegendom i liten skala skapar en halvt utanför samhället stående klass av barbarer som förenar alla de primitiva samhällsformernas råhet med allt civilisationens elände, men jordegendom i stor skala undergräver arbetskraften i den sista förskansning dit dess ursprungliga energi flyr undan och där den upplagras som en reservfond till förnyelse av nationernas livskraft, nämligen på själva landsbygden. Storindustri och industriellt bedrivet storjordbruk samverkar. Om de ursprungligen skilde sig från varandra genom att den första mera förödde och ruinerade arbetskraften och därmed människans naturkraft, den senare mer direkt markens naturkraft, så förenas de under den fortsatta utvecklingen, genom att det industriella systemet på landsbygden också försvagar arbetarna, och industri och handel å sin sida skaffar jordbruket medel att utsuga jorden.
Kapital - profit (företagarvinst plus ränta), jord - jordränta, arbete - arbetslön, detta är den treeniga form, som inbegriper den samhälleliga produktionsprocessens alla hemligheter.
Då vidare, som tidigare har visats, kapitalräntan uppträder som den egentliga, karaktäristiska produkten av kapitalet och företagarvinsten i motsats härtill som en av kapitalet oavhängig arbetslön, reduceras denna treeniga form närmare specificerat till denna:
Kapital - ränta, jord - jordränta, arbete - arbetslön, där profiten, den form av mervärde som är speciellt karaktäristisk för det kapitalistiska produktionssättet, framgångsrikt har avlägsnats.
Tittar man nu närmare på denna ekonomiska treenighet, så finner man:
För det första, de angivna källorna till den årligen disponibla rikedomen tillhör alldeles skilda sfärer och är inte alls analoga sinsemellan. De har ungefär lika mycket att göra med varandra som stämpelavgift, morötter och musik.
Kapital, jord, arbete! Men kapitalet är inte ett ting, utan ett bestämt, samhälleligt produktionsförhållande, som tillhör en viss historisk samhällsformation och får sitt uttryck i ett ting och ger detta ting en specifik samhällelig karaktär. Kapitalet är inte summan av de naturliga och producerade produktionsmedlen. Kapitalet, det är produktionsmedlen transformerade till kapital. I sig själva är de inte kapital lika litet som guld och silver i sig själva är pengar. De är de av en bestämd grupp i samhället monopoliserade produktionsmedlen, produkterna och verksamhetsbetingelserna för den levande arbetskraften, som har gjorts självständiga gentemot den, och som just genom denna motsättning personifieras i kapitalet. Det är inte bara de till självständiga makter förvandlade produkterna, arbetarnas produkter, dessa produkter som härskar över och köper sina producenter, utan det är även de samhälleliga krafterna och den ... [? Oläsligt [Q]] formen för detta arbete som uppträder mot dem som egenskaper hos deras produkt. Här har vi alltså en bestämd, vid första påseende mycket förbryllande samhällelig form för en av faktorerna i en historiskt tillkommen samhällelig produktionsprocess.
Och vid sidan av detta har vi nu jorden, den oorganiska naturen som sådan, rudis indigestaque moles [121], i hela dess ursprunglighet. Värde är arbete. Mervärde kan därför inte vara jord. Jordens fruktbarhet absolut taget har ingen annan verkan än att en viss kvantitet arbete ger en viss av jordens naturliga fruktbarhet betingad produkt. Differenser i fruktbarheten åstadkommer, att samma mängder arbete och kapital, alltså samma värde, tar sig uttryck i olika mängder av jordens produkter; att dessa produkter alltså har olika individuella värden. Utjämningen av dessa individuella värden till marknadsvärden åstadkommer, att
"adventages of fertile over inferior soil ... are transferred from the cultivator or consumer to the landlord". <"fördelar som fruktbar jord ger framför mindre fruktbar ... överföres från odlaren eller konsumenten till jordägaren."> (Ricardo: Principles, s. 6.)
Och som tredje person i treenigheten ett spöke - "arbetet", som endast är en abstraktion och överhuvud inte existerar utanför sitt sammanhang, eller om vi tar ... [? Oläsligt [R]] människans produktiva verksamhet som sådan den som förmedlar hennes ämnesomsättning med naturen, avklädd inte bara varje samhällelig form och karaktärsbestämning utan t.o.m. själva sin naturliga existensform, oberoende av samhället, lösryckt från allt samhälleligt, vilket som livsyttring och livsbevarande är gemensamt för den människa som ännu inte är samhällsvarelse och för den som på ett eller annat sätt är samhälleligt bestämd.
Kapital - ränta; jordegendom, privat äganderätt till jorden, nämligen en modern, motsvarande det kapitalistiska produktionssättet - jordränta; lönarbete - arbetslön. I denna form antas alltså ett sammanhang bestå mellan inkomstens källor. Liksom kapitalet är lönarbete och jordäganderätt historiskt bestämda samhälleliga former; den ena av arbetet, den andra av den monopoliserade jorden, och till på köpet är de båda former som motsvarar kapitalet och tillhör en och samma ekonomiska samhällsformation.
Det som först faller i ögonen i denna formel är, att sida vid sida med kapitalet, denna form av produktionselement tillhörande ett bestämt produktionssätt och en bestämd historisk form av den samhälleliga produktionsprocessen, sida vid sida med detta produktionselement sammanflätat med och hemmahörande i en bestämd social form, utan urskillnad placeras: jorden å ena sidan, arbetet å den andra, två element i den verkliga arbetsprocessen, som i denna materiella form är gemensamma för alla produktionssätt, är materiella element i varje produktionsprocess och ingenting har att göra med dess samhälleliga form.
I formeln: kapital - ränta, jord - jordränta, arbete - arbetslön uppträder kapital, jord, arbete som källor till respektive ränta (i stället för profit), jordränta och arbetslön, vilka blir deras produkter, frukter; de förra blir grunden, de senare följderna, de förra orsaken, de senare verkan; och detta så att varje enskild produkt hänföres till sin källa som något just från den avstött och producerat. Alla tre inkomsterna, ränta (i stället för profit), jordränta, arbetslön är tre delar av produktens värde, alltså överhuvud värdedelar eller i pengar uttryckt vissa penningdelar, prisdelar. Visserligen är formeln: kapital - ränta den mest intetsägande formeln för kapitalet, men dock en formel. Men hur ska jorden åstadkomma ett värde, d.v.s. en samhälleligt bestämd kvantitet arbete och just den speciella värdedel av sina egna produkter som bildar jordränta? Jord är t.ex. en produktionsfaktor vid framställningen av ett bruksvärde, en materiell produkt, vete. Men den har ingenting att göra med produktionen av vetevärdet. Om värdet representeras av vete, betraktas vetet bara som en viss kvantitet försakligat samhälleligt arbete, alldeles oberoende av det särskilda material i vilket detta arbete är representerat eller detta materials särskilda bruksvärde. Detta motsäges inte av 1) att vid i övrigt lika förhållanden vetets höga pris eller prisbillighet beror på jordens produktivitet. Jordbruksarbetets produktivitet sammanhänger med naturbetingelser, och allt efter hur goda dessa är framställer samma kvantitet arbete få eller många produkter, bruksvärden. Hur mycket arbete som finns representerat i en skovel vete beror på den mängd skovlar som just denna kvantitet arbete levererar. Jordens produktivitet är avgörande för i vilken mängd av produkten värdet framställes; men detta värde är givet, oberoende av denna fördelning. Värde framställes i bruksvärde, och bruksvärde är en betingelse för värdeskapandet; men det är dårskap att bilda en motsats, där ett bruksvärde, jorden, står på den ena sidan och ett värde, därtill en särskild värdedel, på den andra. 2) [här är en lucka i manuskriptet].
I själva verket gör vulgärekonomin ingenting annat än att på ett doktrinärt sätt tolka, systematisera och försvara föreställningar, som finns hos dem som agerar inom den borgerliga produktionen och är fångar i dessa produktionsförhållanden. Det kan alltså inte förvåna oss, att vulgärekonomin känner sig fullkomligt hemmastadd just här i de ekonomiska relationernas ytliga, alienerade företeelseform, där de uppenbarligen är absurda och helt motsägande, och att dessa relationer förefaller den desto mer självklara ju mer det inre sammanhanget är förborgat fastän formerna är allmänt kända - all vetenskap vore förresten överflödig, om tingens företeelseform och väsen direkt sammanföll. Därför har den inte den ringaste aning om, att den treenighet från vilken den utgår: jord - jordränta, kapital - ränta, arbete - arbetslön eller arbetets pris är en uppenbarligen helt omöjlig sammanställning. Först har vi bruksvärdet jord, som inte har värde, och bytesvärdet jordränta: ett socialt förhållande, uppfattat som ting, ställes i proportion till naturen, alltså två inkommensurabla storheter som förutsättes stå i ett förhållande till varandra. Sedan kapital - ränta. Om kapitalet fattas som en bestämd värdesumma självständigt representerad av pengar, så är det uppenbarligen nonsens att säga, att ett värde ska vara mer värde än det är värt. Just i formeln: kapital - ränta bortfaller alla förmedlande länkar och kapitalet är reducerat till sin allmännaste formel, vilken därför också i sig själv är oförklarlig och absurd. Därför föredrar vulgärekonomen formeln kapital - ränta, med dess ockulta egenskap att göra ett värde olikt sig själv, framför formeln kapital - profit, just av det skälet att man i det senare fallet kommer det verkliga kapitalförhållandet närmare. Sedan, gripen av en störande känsla att 4 inte är 5 och därför 100 thaler omöjligen kan vara 110, flyr han ingen från kapitalet som värde till kapitalets materiella substans; till dess bruksvärde som produktionsbetingelse för arbete, maskineri, råvara o.s.v. Så kan han ännu en gång i stället för den obegripliga första relationen, enligt vilken 4 = 5, åstadkomma en rent inkommensurabel relation mellan ett bruksvärde, ett ting å ena sidan och ett bestämt samhälleligt produktionsförhållande, mervärdet, å den andra; liksom i fråga om jordegendomen. Så snart vulgärekonomen kommit fram till detta inkommensurabla blir allting klart och han känner inget behov av vidare eftertanke. Ty han har just kommit fram till det för den borgerliga föreställningen "rationella". Slutligen, arbete - arbetslön, arbetets pris, är som påvisats i Bok I ett uttryck som tydligt motsäger värdets begrepp och likaså prisbegreppet, vilket själv i allmänhet bara är ett bestämt uttryck för värdet; och "arbetets pris" är något lika irrationellt som en gul logaritm. Men först här är vulgärekonomen riktigt tillfreds, då han nu uppnått borgarens djupa insikt, att han betalar pengar för arbetet, och då just motsägelsen mellan formeln och värdets begrepp befriar honom från all skyldighet att begripa det sistnämnda.
Vi har sett[140*], att den kapitalistiska produktionsprocessen är en historiskt bestämd form av den samhälleliga produktionsprocessen i allmänhet. Denna är såväl en process som producerar materiella existensbetingelser för det mänskliga livet som en process som försiggår i specifika historiska och ekonomiska produktionsförhållanden som producerar och reproducerar sig själva och därmed också dem som bär upp denna process, deras materiella existensbetingelser och deras ömsesidiga relationer, d.v.s. deras särskilda ekonomiska samhällsform. Ty helheten i dessa relationer, som bärarna av denna produktion har till naturen och till varandra, i vilka de producerar, denna helhet är just samhället betraktat i sin ekonomiska struktur. Den kapitalistiska produktionsprocessen, liksom alla dess föregångare, äger rum under bestämda materiella betingelser, som emellertid också innebär bestämda samhällsrelationer mellan individerna, som uppstår när de reproducerar sin livsprocess. Dessa betingelser, liksom de relationer som de innefattar, är å ena sidan förutsättningar för, å andra sidan resultat och skapelse av den kapitalistiska produktionsprocessen; de produceras och reproduceras av denna. Vi har vidare sett: kapitalet - och kapitalisten är bara det personifierade kapitalet, fungerar i produktionsprocessen bara som bärare av kapitalet - pumpar alltså ut ett visst kvantum merarbete ur de direkta producenterna eller arbetarna. Merarbete som underhåller kapitalet utan att detta ger någon ekvivalent och som till sitt väsen alltid förblir tvångsarbete, hur mycket det än må framstå som resultat av ett fritt avtal. Detta merarbete framställer ett mervärde, och detta mervärde existerar i en merprodukt. Såsom ett arbete utöver måttet av de givna behoven måste merarbete överhuvud alltid finnas. Men i det kapitalistiska "systemet liksom i slavsystemet o.s.v. har det en antagonistisk form och kompletteras av fullständig sysslolöshet för en del av samhället. En viss kvantitet merarbete krävs som säkerhet mot tillfälligheternas spel och för att säkra den nödvändiga produktionsprocessen, som svarar mot behovens utveckling och befolkningens framsteg, vilket från kapitalistisk ståndpunkt kallas ackumulation. En av kapitalets civilisatoriska sidor är att detta merarbete framtvingas på ett sätt och under betingelser, som är fördelaktigare för produktivkrafternas utveckling och samhällsförhållandena och för skapandet av beståndsdelar för en högre nybildning än som var möjlig under de tidigare formerna slaveri, livegenskap o.s.v. Å ena sidan leder detta till ett stadium, där tvånget och monopoliseringen av den samhälleliga utvecklingen (inbegripet dess materiella och intellektuella vinster) genom den ena delen av samhället på den andras bekostnad bortfaller; å andra sidan skapar det materiella medel och ett frö till förhållanden som i en högre form av samhälle tillåter att förena detta merarbete med en större inskränkning av den tid som överhuvud ägnas åt materiellt arbete. Ty merarbete kan vara stort vid en liten totalarbetsdag eller relativt litet vid en stor totalarbetsdag alltefter den utveckling arbetets produktivkraft har. Är den nödvändiga arbetstiden = 3 och merarbetet = 3, så är totalarbetsdagen = 6 och merarbetets kvot = 100%. Är det nödvändiga arbetet = 9 och merarbetet = 3, så är totalarbetsdagen = 12 och merarbetets kvot bara = 331/3%. Men sedan beror det på arbetets produktivitet hur mycket bruksvärde som framställes på en viss tid, alltså också på en viss merarbetstid. Samhällets verkliga rikedom och möjlighet till ständig utvidgning av dess reproduktionsprocess hänger alltså inte på merarbetets långvarighet utan på dess produktivitet och på de mer eller mindre rikliga produktionsbetingelser som står till buds när det fullgöres. Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär. Vilden måste kämpa mot naturen för att tillgodose sina behov, för att bevara sitt liv och reproducera det, så måste även den civiliserade människan göra, och det gäller i alla samhällsformer och under alla möjliga produktionssätt. Detta naturnödvändighetens rike utvidgar sig under sin utveckling, emedan behoven utvidgas; men samtidigt utvidgas de produktivkrafter som tillfredsställer dessa behov. Inom detta område kan friheten bara bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll i stället för att behärskas av den som en blind makt; fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under de betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata. Men det förblir alltid ett nödvändighetens rike. Bortom detta börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval. Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen.
I det kapitalistiska samhället fördelar sig detta mervärde eller denna merprodukt - om vi bortser från fördelningens tillfälliga fluktuationer och betraktar den lag som reglerar och begränsar den - mellan kapitalisterna som dividender i proportion till den kvot av samhällskapitalet som tillhör var och en av dem. I denna gestalt framstår mervärdet som genomsnittsprofit, som i sin tur delar sig i företagarvinst och ränta och under dessa två kategorier kan tillfalla olika slag av kapitalister. Denna fördelning av mervärdet respektive merprodukten som kapitalet tillägnar sig har dock en spärr i jordäganderätten. Liksom den fungerande kapitalisten drar ut merarbete och därmed mervärdet och merprodukten ur arbetaren i form av profit, så drar jordägaren i sin tur en del av detta mervärde eller denna merprodukt ur kapitalisten i form av jordränta, enligt de tidigare utvecklade lagarna.
När vi alltså talar om profiten som den andel av mervärdet som tillfaller kapitalet, så menar vi den genomsnittsprofit (lika med företagarvinst plus ränta), vilken redan är begränsad genom jordräntans avdrag från totalprofiten (till sin storlek identisk med totalmervärdet); jordränteavdraget är förutsatt. Kapitalprofit (företagarvinst plus ränta) och jordränta är alltså ingenting annat än speciella beståndsdelar av mervärdet, kategorier i vilka detta skiljer sig allteftersom det tillfaller kapitalet eller jordegendomen, rubriker som emellertid inte ändrar dess väsen. Tillsammantagna bildar de summan av det samhälleliga mervärdet. Kapitalet drar direkt merarbete ur arbetarna. Detta merarbete representeras av mervärde och merprodukt. Kapitalet kan alltså i denna mening betraktas som mervärdets producent. Jordäganderätten har ingenting att skaffa med den verkliga produktionsprocessen. Dess roll inskränker sig till att överföra en del av det producerade mervärdet ur kapitalets besittning till sin. Ändå spelar jordägaren en roll i den kapitalistiska produktionsprocessen inte bara genom det tryck han utövar på kapitalet och inte heller bara genom att stora jordegendomar är en förutsättning och betingelse för kapitalistisk produktion, eftersom de är en förutsättning för att arbetaren exproprieras från sina arbetsbetingelser, utan speciellt genom att han framstår som personifikation för en av de mest väsentliga produktionsbetingelserna.
Som ägare och säljare av sin personliga arbetskraft erhåller arbetaren slutligen under namn av arbetslön en del av produkten, som representerar den del av hans arbete som vi kallar nödvändigt arbete, d.v.s. det arbete som behövs för att bevara och reproducera denna arbetskraft, vare sig betingelserna för att bevara och reproducera den nu är torftiga eller rikliga, gynnsamma eller ogynnsamma.
Så oförenliga dess förhållanden annars må framträda, så har de alla en sak gemensam: kapitalet avkastar år ut och år in profit åt kapitalisten, marken jordränta åt jordägaren, arbetskraften - under normala förhållanden och så länge den är en brukbara arbetskraft - arbetslön åt arbetaren. Dessa tre värdedelar av det årligen producerade totalvärdet och de däremot svarande delarna av den årligen producerade totalprodukten kan - här bortser vi nu från ackumulationen - årligen förbrukas av sina ägare utan att källan för deras reproduktion sinar. De uppträder som frukter man årligen kan skörda från en perenn planta, eller snarare från tre, eftersom de bildar den årliga inkomsten för tre klasser, kapitalistens, jordägarens och arbetarens revenyer, vilka den fungerande kapitalisten fördelar, eftersom han är den som direkt pumpar ut merarbetet och förbrukar arbetet överhuvud. För kapitalisten förefaller hans kapital, för jordägaren hans mark, för arbetaren hans arbetskraft eller snarare själva hans arbete (då han faktiskt säljer arbetskraften som arbetskapacitet och för honom arbetskraftens pris på det kapitalistiska produktionssättets grund ofrånkomligen framträder som arbetets pris) sålunda som tre olika källor till deras specifika revenyer, profiten, jordräntan och arbetslönen. De är det faktiskt i den meningen, att kapitalet för kapitalisten är en ständigt arbetande pumpmaskin för merarbete, marken för jordägaren en ständig magnet för att dra till sig en del av det mervärde kapitalet pumpat ut och slutligen arbetet den ständigt självförnyande betingelsen och det ständigt självförnyande medlet för arbetaren att som så kallad arbetslön förvärva en del av det värde han skapat och därmed en med denna värdedel uppmätt del av den samhälleliga produkten, de nödvändiga existensmedlen. De är det ytterligare i den meningen att kapitalet fixera en del av värdet och därmed av det årliga arbetets produkt i form av profit, jordäganderätten en del i formen av jordränta och lönarbetet en tredje del i form av arbetslön, och just genom denna förvandling omsätter den i kapitalistens, jordägarens och arbetarens revenyer, men gör detta utan att själv skapa den substans som förvandlas till dessa olika kategorier. Fördelningen förutsätter i stället att denna substans existerar, nämligen den årliga produktens totala värde, som inte är något annat än materialiserat samhälleligt arbete. Det är dock inte i denna form den blir synlig för dem som agerar i produktionen, bärarna av de olika funktionerna i produktionsprocessen, utan snarare i en förvrängd form. Varför så sker ska vi ytterligare utveckla i fortsättningen av denna undersökning. För de agerande i produktionen förefaller kapital, jordegendom och arbete som tre olika och oberoende källor från vilka tre olika beståndsdelar av det årligen producerade värdet har sin upprinnelse - och därmed produkten i vilken det existerar. Ur vilka alltså inte bara de olika formerna av detta värde härrör som revenyer, vilka tillfaller särskilda faktorer i den samhälleliga produktionsprocessen, utan själva detta värde och därmed substansen för dessa revenyformer.
[Här fattas ett folioark i manuskriptet.]
... Differentialräntan är bunden till jordens relativa fruktbarhetsgrad, alltså till egenskaper som härrör ur jorden som sådan. Men, för det första, såvida den beror på individuella värden hos produkter från olika jordtyper är det endast fråga om just denna bestämning; såvida den för det andra beror på det från dessa individuella värden skilda reglerande allmänna marknadsvärdet är det en samhällelig, medelst konkurrensen genomförd lag, som varken har att göra med jorden eller med de olika graderna av dess fruktbarhet.
Det kan förefalla som om åtminstone i: "arbete - arbetslön" ett rationellt förhållande kom till uttryck. Men detta är lika litet fallet som i sammanställningen: "jord - jordränta". Såvida arbetet är värdebildande och representeras i varornas värde, har det ingenting att göra med fördelningen av detta värde på olika kategorier. Såvida det har lönarbetets speciella karaktär, är det inte värdebildande. Tidigare har visats, att arbetslön eller arbetets pris överhuvud taget bara är ett irrationellt uttryck för arbetskraftens värde eller pris; och att de bestämda samhälleliga betingelser under vilka denna arbetskraft försäljes inte har något att skaffa med arbetet som allmän produktionsfaktor. Arbetet materialiseras också i den värdebeståndsdel av varan, som i egenskap av arbetslön bildar arbetskraftens pris; det skapar denna del likaväl som de andra delarna av produkten, men materialiseras inte mer och inte annorlunda i denna del än i de delar som bildar jordränta eller profit. Och om vi helt allmänt fastställer att arbetet är värdebildande, betraktar vi det inte i dess konkreta gestalt som produktionsbetingelse utan i en samhällelig bestämning som är olik lönarbetets.
T.o.m. uttrycket: "kapital - profit" är inkorrekt. Om kapitalet fattas i den enda relation i vilken det producerar mervärde, nämligen i förhållande till arbetaren, där det pressar ut merarbete genom det tvång det utövar på arbetskraften, d.v.s. på lönarbetaren, så omfattar detta mervärde utom profit (företagarvinst plus ränta) även jordräntan, kort sagt hela det odelade mervärdet. Här däremot, som källa till revenyn, sättes det bara i relation till den del som tillfaller kapitalisten. Detta är inte hela det mervärde som det utvinner, utan bara den del som det drar ut åt kapitalisten. Ännu mer bortfaller allt sammanhang, när formeln förvandlas till "kapital - ränta".
Om vi först behandlat det disparata i de tre källorna, så kan vi nu notera att deras produkter däremot, deras avkomlingar, revenyer, alla tillhör samma sfär, värdets. Men detta förhållande (inte bara mellan inkommensurabla storheter utan mellan helt olikartade, sinsemellan icke relaterade och ojämförbara ting) utjämnas genom att kapital liksom jord och arbete helt enkelt betraktas som en materiell substans, alltså som producerat produktionsmedel, varvid man sålunda abstraherar både dess förhållande till arbetaren och dess egenskap av värde.
För det tredje. I denna mening är alltså formeln: kapital - ränta (profit), jord - jordränta, arbete - arbetslön på samma sätt och till alla delar icke överensstämmande. Det blir faktiskt så, att då lönarbetet här inte framstår som en samhälleligt bestämd form av arbetet utan allt arbete framstår som till sin natur lönarbete (framstår så för dem som är fångade i de kapitalistiska produktionsförhållandena), så sammanfaller också de bestämda, specifika samhälleliga former som de konkreta arbetsbetingelserna - producerade produktionsmedel och jorden - antar gentemot lönarbete (och som omvänt förutsätter lönarbete), utan vidare med den materiella existensen av dessa arbetsbetingelser eller den form de överhuvud har i den verkliga arbetsprocessen, oberoende av varje historiskt bestämd samhällelig, ja, oberoende av varje samhällelig form av denna. Arbetsbetingelsernas i förhållande till arbetet främmande, gentemot detta självständiggjorda och därmed förvandlade karaktär, i vilken de producerade produktionsmedlen alltså förvandlas till kapital och jorden till monopoliserad jord, till jordegendom, denna karaktär som tillhör en viss historisk period sammanfaller därför med tillvaro och funktion av producerade produktionsmedel och jord i produktionsprocessen överhuvud taget. De producerade produktionsmedlen är i och för sig, av naturen, kapital; kapital är ingenting annat än en "ekonomisk benämning" för dessa produktionsmedel. Likadant är det med jorden i och för sig, av naturen är den monopoliserad av ett visst antal jordägare. På samma sätt som produkterna i kapitalet och kapitalisterna - i själva verket ingenting annat än det personifierade kapitalet - blir en självständig makt gentemot producenterna, så blir jorden personifierad i jordägaren. Den reser sig upp som en självständig makt och fordrar sin andel av den produkt som har frambringats med dess hjälp; men så att det inte är jorden som får sin tillbörliga del av produkten till ersättning och stegring av sin produktivitet utan i stället jordägaren som erhåller en andel av denna produkt att schackra med och slösa bort. Det är klart, att kapitalet förutsätter arbetet som lönarbete. Men det är lika klart, att om man utgår från arbetet som lönarbete, så att det förefaller självklart att arbete överhuvud taget är detsamma som lönarbete, även kapitalet och den monopoliserade jorden då måste förefalla som en naturlig form för arbetsbetingelserna gentemot arbetet överhuvud. Det framstår nu som arbetsmedlens naturliga form att vara kapital, och därmed som en rent saklig och ur deras funktion i arbetsprocessen i allmänhet härrörande karaktär. Kapital och producerade produktionsmedel blir på så sätt identiska uttryck. Jord och en genom privat äganderätt monopoliserad jord blir likaså identiska uttryck. Arbetsmedlen som sådana, vilka av naturen är kapital, blir därför en källa till profit liksom jorden som sådan är en källa till jordränta.
I sin enkla bestämning som ändamålsenlig produktiv verksamhet har arbetet som sådant sitt sammanhang med produktionsmedlen inte i deras samhälleliga formbestämning utan helt konkret som material och medel för arbetet, där skiljer de sig från varandra bara materiellt som bruksvärden, jorden som ett icke-producerat och de andra som producerade arbetsmedel. Om alltså arbete är detsamma som lönarbete, så är också den bestämda samhälleliga form i vilken arbetsbetingelserna nu står mot arbetet samma sak som dessa arbetsbetingelsers materiella existens. Arbetsmedlen är då som sådana kapital och jorden som sådan är jordegendom. Dessa arbetsbetingelsers formellt självständiga ställning gentemot arbetet, den särskilda form som detta tar i förhållandet till lönarbetet, är då en egenskap som är oskiljbar från dem som ting, som materiella produktionsbetingelser, en inneboende, medfödd karaktär som oundvikligen tillkommer dem som produktionselement. Deras sociala karaktär, bestämd i en given historisk epok, är en ursprungligen och så att säga av evighet medfödd karaktär för dem som beståndsdelar i produktionsprocessen. Därför tycks den andel som jorden har i produktionsprocessen såsom ursprungligt verksamhetsfält för arbetet, som naturkrafternas rike, som den alltid existerande arsenalen för alla arbetsobjekt, och den andra andel som de producerade produktionsmedlen (redskap och råvaror etc.) i sin helhet har i produktionsprocessen ta sig uttryck i de respektive andelar som tillfaller dem som kapital och jordegendom, d.v.s. deras samhälleliga representanter i form av profit (ränta) och jordränta, liksom arbetaren får den andel som tillkommer hans arbete i produktionsprocessen i form av arbetslön. Jordränta, profit, arbetslön ser alltså ut att växa fram ur den roll som jorden, de producerade produktionsmedlen och arbetet spelar i den enkla arbetsprocessen, även om vi betraktar denna arbetsprocess som enbart ett samspel mellan människan och naturen och bortser från varje historisk bestämning. Det är bara samma sak i en annan form, om man säger: produkten i vilken lönarbetarens arbete för honom själv representerar hans avkastning, hans reveny, är bara arbetslönen, den del av värdet (och därmed den genom detta värde mätta sociala produkten) som representerar hans arbetslön. Sammanfaller alltså lönarbetet med arbetet överhuvud, så sammanfaller även arbetslönen med produkten av arbetet och den värdedel som representerar arbetslönen med det genom arbetet skapade värdet överhuvud. Men därigenom framträder de andra värdedelarna, profit och jordränta, också självständigt gentemot arbetslönen och måste härröra ur egna, i förhållande till arbetet specifikt åtskilda och oavhängiga källor. De måste härröra ur de medverkande beståndsdelar i produktionen vilkas innehavare de tillfaller, alltså profiten ur produktionsmedlen, kapitalets materiella beståndsdelar, och jordräntan ur den av jordägaren representerade jorden eller naturen. (Roscher.)
Jordegendom, kapital och lönarbete förvandlas därmed från revenykällor i den meningen, att kapitalet för kapitalistens räkning drar åt sig en del av det mervärde som det utvinner ur arbetet i formen av profit, jordmonopolet för jordägarens räkning en annan del i form av jordränta och arbetet för arbetarens räkning den sista ännu disponibla värdedelen i form av arbetslön; källor alltså genom vilka en del av värdet förvandlas till profitform en annan del tar formen av ränta och en tredje formen av arbetslön - till verkliga källor, ur vilka dessa värdedelar och de respektive delar av produkten som de existerar i eller mot vilken de kan omsättas, själva härrör, och ur vilka som sista källa därmed produktens värde själv härrör.[141*]
I fråga om de enklaste kategorierna av det kapitalistiska produktionssättet och t.o.m., när det gäller varuproduktionen, i fråga om varan och penningen har vi redan påvisat den mystifierande karaktär som förvandlar de samhälleliga förhållanden, vilka rikedomens materiella beståndsdelar tjänar och bär upp i produktionen, till egenskaper hos denna ting själva (varan) och ännu mer utpräglat produktionsförhållandet själv till ett ting (penningen). Alla samhällsformer, såvida de leder till varuproduktion och penningcirkulation lider av denna förvrängning. Men inom det kapitalistiska produktionssättet och ifråga om kapitalet, som utgör dess härskande kategori, dess bestämmande produktionsförhållanden, utvecklas denna förbytta och förvrängda värld ännu mycket längre. Betraktar man närmast kapitalet i den direkta produktionsprocessen - som ett medel att utvinna merarbete, så är detta förhållande ännu mycket enkelt; och det verkliga förhållandet tränger sig på bärarna av denna process, kapitalisterna själva, och finns alltjämt i deras medvetande. Den häftiga striden om gränserna för arbetsdagen är ett slående bevis för detta. Men t.o.m. inom denna sfär, där processen mellan arbete och kapital är direkt och oförmedlad, stannar det inte vid detta enkla. När det relativa mervärdet utvecklas, då också arbetets samhälleliga produktivkraft utvecklas, framträder dessa produktivkrafter och arbetets samhälleliga sammanhang i den direkta arbetsprocessen som förflyttade från arbetet till kapitalet. Redan därmed blir kapitalet mystifierat, eftersom arbetets alla samhälleliga produktivkrafter ser ut att bero på kapitalet snarare än på arbetet som sådant och tycks komma från kapitalets eget sköte. Sedan kommer cirkulationsprocessen emellan. I takt med det specifikt kapitalistiska produktionssättets utveckling blir alla delar av kapitalet t.o.m. jordbrukskapitalet beroende av dess substans- och formväxling. Detta är en sfär i vilken den ursprungliga värdeproduktionens relationer fullständigt träder i bakgrunden. I den direkta produktionsprocessen är kapitalisten redan verksam både som varuproducent och som ledare av varuproduktionen. För honom framstår därför denna produktionsprocess inte alls helt enkelt som en process för produktion av mervärdet. Men vilket än det mervärde må vara som kapitalet pumpar ut ur den direkta produktionsprocessen och som finns representerat i varor, så måste det värde och mervärde som varorna innehåller först realiseras i cirkulationsprocessen. Och såväl ersättningen för de värden som investerats i produktionen som särskilt för det i varorna inneslutna mervärdet syns inte bara bli realiserad i cirkulationen utan t.o.m. att uppkomma i denna; ett sken som befästes särskilt av två omständigheter; för det första av profiten vid försäljningen, vilken är beroende av utpressning, list, sakkunskap, skicklighet och tusentals marknadskonjunkturer; sedan även av den omständigheten, att här ett andra bestämmande element träder till vid sidan av arbetstiden, nämligen cirkulationstiden. Denna fungerar visserligen bara som negativ spärr för värde- och mervärdebildningen, men ger sken av att vara en lika positiv grund som arbetet själv och att införa en ur kapitalets natur framgående och av arbetet oberoende bestämning. I Bok II analyserade vi naturligtvis denna cirkulationssfär bara i avseende till de formbestämningar som den frambringar och påvisade den vidareutveckling av kapitalets gestalt som försiggår inom den, men i verkligheten är denna sfär konkurrensens sfär, som behärskas av tillfälligheternas spel, då varje enskilt fall betraktas. Den inre lagen gör sig alltså gällande i dessa tillfälligheter, men dess reglerande verkan blir synbar endast då dessa tillfälligheter grupperas tillsammans i stort antal. Den förblir alltså osynlig och oförståelig för de enskilda agerande i själva produktionen. Men vidare: som enhet av den direkta produktions- och cirkulationsprocessen åstadkommer den pågående produktionsprocessen nya formationer, i vilka ådran av inte sammanhang så småningom går förlorad, produktionsförhållandena blir självständiga gentemot varandra och värdets beståndsdelar stelnar till former som har självständiga relationer till varandra.
Som vi har sett, bestämmes mervärdets förvandling till profit lika mycket genom cirkulationsprocessen som genom produktionsprocessen. Mervärdet, i form av profit, hänföres inte längre till den kapitaldel som investerats i arbete, från vilken det kommer, utan till totalkapitalet. Profitkvoten regleras av egna lagar, som tillåter eller t.o.m. betingar att den förändras vid oförändrad mervärdekvot. Allt detta gör att mervärdets sanna natur mer och mer höljes i dunkel och därmed också kapitalets verkliga mekanism. Ännu mer sker detta genom profitens förvandling till genomsnittsprofit och värdenas förvandling till produktionspriser, till reglerande genomsnitt av marknadspriserna. En komplicerad samhällelig process inträder här, kapitalens utjämningsprocess, som avskiljer varornas relativa genomsnittspriser från deras värden, så väl som genomsnittsprofiterna i de olika produktionssfärerna (helt bortsett från de enskilda kapitalinvesteringarna i varje särskild produktionssfär) från den verkliga exploateringsgrad av arbetet som de enskilda kapitalen svarar för. Det är inte bara en synvilla, utan här är varornas genomsnittspris faktiskt skilt från deras värde, alltså från det arbete som realiserats i dem, och genomsnittsprofiten för ett särskilt kapital skiljer sig från det mervärde som detta kapital har pressat ur de arbetare som det sysselsätter. Varornas värde visar sig nu direkt endast i det inflytande som variationerna i arbetets produktivkraft har på produktionspriserna genom att dessa sjunker eller stiger, inflytande på deras rörelser, inte på deras yttersta gränser. Profiten framstår nu som bara i andra hand bestämd genom den direkta exploateringen av arbetet, nämligen bara i den mån denna exploatering tillåter en kapitalist att realisera en profit som avviker från genomsnittsprofiten vid gällande reglerande marknadspris, som skenbart förblir oberoende av sådan exploatering. De normala genomsnittsprofiterna ser ut att vara inneboende i kapitalet oberoende av exploateringen; exploatering över det vanliga eller t.o.m. genomsnittlig exploatering under särskilt gynnsamma betingelser ser ut att betinga avvikelserna från genomsnittsprofiten, men inte själva denna profit. Uppspaltningen av profiten i företagarvinst och ränta (för att inte tala om mellankomsten av kommersiell profit och penninghandelsprofit, som är grundade på cirkulationen och ser ut att helt och hållet härröra ur denna och inte ur produktionsprocessen) fullbordar självständiggörandet av mervärdets form, förstelningen av dess form i motsats till dess substans, dess väsen. En del av profiten lösgör sig i motsats till den andra delen helt och hållet från kapitalförhållandet som sådant och framstår som om det inte härrörde ur funktionen att exploatera lönarbete utan ur kapitalistens eget lönarbete. I motsats till detta synes då räntan vara oavhängig både av arbetarens lönarbete och kapitalistens eget arbete och i stället ha sin upprinnelse i kapitalet som en egen oavhängig källa. Och kapitalet, som ursprungligen framträdde som kapitalfetisch på cirkulationens yta, som värdeskapande värde, framstår denna gång som räntebärande kapital i sin mest alienerade och säregna form. Därför är också formen: "kapital - ränta" som komplement till "jord - jordränta" och "arbete - arbetslön" mycket mer konsekvent än "kapital - profit", eftersom det i profiten alltid dröjer kvar en erinran om dess ursprung. I räntan har inte bara denna erinran utplånats utan också formen fastställts vara en motsats till sitt ursprung.
Vid sidan av kapitalet uppträder slutligen jordegendomen som självständig källa till mervärdet, som en gräns för genomsnittsprofiten och som överföringsmekanism för en del av mervärdet till en klass, som varken själv arbetar eller direkt exploaterar arbetare eller i likhet med ägarna till det räntebärande kapitalet kan hänge sig åt moraliskt uppbyggliga tröstegrunder, t.ex. som risker och uppoffringar när kapitalet lånas ut. Genom att en del av mervärdet här ser ut att vara direkt bunden till ett naturelement, jorden, i stället för till samhällsförhållanden, blir formen av alienering och förstelning av mervärdets olika delar gentemot varandra fullbordad, det inre sammanhanget slutgiltigt sönderslitet och dess källa fullständigt utplånad just genom att de produktionsförhållanden som är bundna vid de olika materiella elementen i produktionsprocessen gjorts självständiga gentemot varandra.
I kapital - profit eller ännu bättre kapital - ränta, jord - jordränta, arbete - arbetslön, i denna treenighet, som representerar sammanhanget mellan värdets beståndsdelar och rikedomen överhuvud taget med dess källor, fullbordas mystifikationen av det kapitalistiska produktionssättet, som förvandlar samhälleliga förhållanden till ting, och den direkta sammansmältningen av de materiella produktionsförhållandena med deras historiska och sociala bestämning: den förbytta, bakvända och perverterade värld, där Monsieur le Capital och Madame la Terre gör sin spökvandring som samhälleliga karaktärstyper och samtidigt som enbart konkreta ting. Den klassiska ekonomin har den stora förtjänsten att den har upplöst detta bedrägliga sken, denna illusion, denna självständighet och förstelning av rikedomens olika samhälleliga element i deras förhållande till varandra, denna personifiering av ting och avpersonifiering av produktionsförhållanden, denna vardagslivets religion, genom att den reducerar räntan till en del av profiten och jordräntan till överskottet över genomsnittsprofiten, så att de sammanfaller i mervärdet; genom att den framställer cirkulationsprocessen som enbart en formförvandling och slutligen reducerar varornas värde och mervärde i själva produktionsprocessen till arbete. Men t.o.m. de bästa av deras representanter förblir ändå mer eller mindre fångna i den skenvärld som deras kritik löst upp, och något annat är från deras borgerliga utgångspunkt inte möjligt, därför hemfaller alla mer eller mindre till inkonsekvenser, halvheter och olösta motsägelser. Å andra sidan är det lika naturligt, att de som verkligen agerar i produktionen inom dessa alienerade och irrationella former av kapital - ränta, jord - jordränta, arbete - arbetslön känner sig riktigt hemmastadda, ty det är just i denna skenvärld de rör sig och som de dagligen har att göra med. Därför är det lika naturligt att vulgärekonomin, som ingenting annat är än en sedelärande, mer eller mindre doktrinär översättning av vardagliga föreställningar hos de agerande i produktionsprocessen, och som arrangerar dessa föreställningar i en viss rationell ordning, just i denna treenighet, i vilken hela det inre sammanhanget är utplånat, finner den naturenliga och över alla tvivel höjda basen för sin tomma svulstighet. Denna formel motsvarar samtidigt de härskande klassernas intressen genom att den proklamerar att deras inkomstkällor är fysiskt nödvändiga och evigt rättvisa och upphöjer detta till en dogm.
I vår framställning av hur produktionsförhållanden förvandlas till ting och göres självständiga gentemot dem som agerar i produktionen ingår vi inte på frågan, på vilket sätt de uppfattar sammanhangen som övermäktiga naturlagar, som ovillkorligen måste lydas, då de gör sig gällande som en blind nödvändighet genom världsmarknaden, dess konjunkturer, marknadsprisernas rörelser, kreditens perioder, industrins och handelns cykler, omväxlingen mellan högkonjunktur och kris. Vi behandlar inte denna fråga, eftersom den verkliga konkurrensens rörelse ligger utanför det vi planerat och vi här bara har att presentera det kapitalistiska produktionssättets inre organisation så att säga i dess ideala genomsnitt.
I tidigare samhällsformer inträder denna ekonomiska mystifikation huvudsakligen bara i fråga om penningen och det räntebärande kapitalet. Enligt sakens natur är den utesluten, för det första där produktion för bruksvärde för det egna behovet överväger; för det andra där som under antiken och medeltiden slaveri eller livegenskap bildar den samhälleliga produktionens breda bas: produktionsbetingelsernas herravälde över producenterna är här fördolt genom de herre- och drängförhållanden, som framstår som produktionsprocessens omedelbara drivfjädrar och är fullt synliga. I de ursprungliga samfälligheterna, där urkommunism råder, och t.o.m. i de antika stadssamhällena är det denna samfällighet själv med sina betingelser, som framstår som produktionens bas, liksom dess reproduktion som dennas yttersta syfte. T.o.m. i medeltidens skråväsen framträder varken kapitalet eller arbetet obundet, utan deras relationer är bestämda av korporationsväsendet och därmed sammanhängande förhållanden och föreställningar om yrkesplikt, mästerskap och dylikt, som motsvarar dessa förhållanden. Först i det kapitalistiska produktionssättet ... [S]
För den följande undersökningen kan vi bortse från skillnaden mellan produktionspris och värde, eftersom denna skillnad helt och hållet försvinner om som i detta fall värdet av arbetets årliga totalprodukt, alltså det samhälleliga totalkapitalets produkt, beaktas.
Profit (företagarvinst plus ränta) och jordränta är ingenting annat än speciella former som särskilda delar av varornas mervärde antar. Mervärdets storlek är gränsen för den totala storleken av de delar, som det kan sönderdelas i. Genomsnittsprofit plus jordränta är därför lika med mervärdet. Det är möjligt, att en del av det i varorna inneslutna merarbetet och därmed av mervärdet inte direkt ingår i utjämningen till genomsnittsprofit; så att en del av varuvärdet överhuvud inte kommer till uttryck i dess pris. Men för det första kompenseras detta genom att antingen profitkvoten stiger, om den vara som sålts under sitt värde bildar en beståndsdel av det konstanta kapitalet eller profit och jordränta representeras av den större produkt när den under sitt värde försålda varan ingår som artikel i den individuella konsumtionen i den som reveny förtärda värdedelen. Men för det andra upphävs detta i utjämningsprocessen. I varje fall kan, t.o.m. om en i varans pris inte uttryckt del av mervärdet går förlorad för prisbildningen, summan av genomsnittsprofit plus ränta i sin normala form aldrig vara större, men väl mindre än totalmervärdet. Dess normala form förutsätter en arbetslön som motsvarar arbetskraftens värde. T.o.m. monopolräntan måste, såvida den inte är ett avdrag från arbetslönen, alltså inte utgör en särskild kategori, indirekt alltid bilda en del av mervärdet. Om den inte är en del av prisöverskottet utöver produktionskostnaderna för själva varan, av vilken den utgör en beståndsdel, som i fråga om differentialräntan, eller den överskjutande del av själva varans mervärde av vilken den utgör en beståndsdel, utöver den del av dess eget mervärde som mätes av genomsnittsprofiten (som i fråga om den absoluta jordräntan), så åtminstone av andra varors mervärde, d.v.s. de varor som utbytas mot denna vara som har ett monopolpris. - Summan av genomsnittsprofit plus jordränta kan aldrig vara större än det storhet av vilken de är delar och som är given redan före denna delning. Om varornas hela mervärde, d.v.s. allt i varorna inneslutet merarbete, realiseras i deras pris eller ej, är därför oväsentligt för vår analys. Merarbete blir inte helt realiserat redan på grund av att förändringar ständigt pågår i fråga om omfattningen av det för en vars produktions samhälleligt nödvändiga arbetet, vilka förändringar härrör ur den ständiga variationen i arbetes produktivkraft. Av detta skäl måste en del av varorna alltid produceras under icke normala betingelser och därför säljas under sitt individuella värde. I varje fall är profit plus jordränta lika med hela det realiserade mervärdet (merarbetet), och för den diskussion som det här gäller kan det realiserade mervärdet sättas lika med allt mervärde; ty profit och jordränta är realiserat mervärde, alltså överhuvud det mervärde som ingår i varornas priser, alltså praktiskt taget allt mervärde som bildar en beståndsdel av detta pris.
Å andra sidan är arbetslönen, som bildar den tredje speciella formen av reveny, alltid lika med kapitalets variabla beståndsdel, d.v.s. den beståndsdel som inte är investerad i arbetsmedel utan i inköp av levande arbetskraft, i betalning av arbetare. (Det arbete, som betalas när revenyn ges ut, betalas själv genom arbetslön, profit eller jordränta och bildar därför ingen värdedel av de varor med vilka det betalas. Det behandlas alltså inte i analysen av varuvärdet och de beståndsdelar som det består av.) Arbetslönen är en materialisering av den del av arbetarnas totala arbetsdag, i vilken det variabla kapitalets värde och därmed arbetets pris reproduceras, den del av varuvärdet, i vilken arbetaren reproducerar värdet av sin egen arbetskraft eller priset för sitt arbete. Arbetarens totalarbetsdag består av två delar. En del i vilken han utför den kvantitet arbete som är nödvändig för att reproducera värdet av sina egna existensmedel: den betalda delen av hans totalarbete, den del av hans arbete som behövs för hans eget uppehälle och reproduktion. Hela den övriga delen av arbetsdagen, hela den överskjutande arbetskvantitet som han lämnar utöver det i värdet av hans arbetslön realiserade arbetet, är merarbete, obetalt arbete som framställes i mervärdet från hans totala varuproduktion (och därmed i en överskjutande kvantitet vara), mervärde som i sin tur uppdelas i delar med olika namn, i profit (företagarvinst plus ränta) och jordränta.
Den totala värdedel av varorna i vilken det totalarbete som arbetarna tillsätter under en dag eller ett år materialiseras, totalvärdet av den årliga produkt som detta arbete skapar, uppdelas alltså i värdet av arbetslönen, profiten och jordräntan. Ty detta totalarbete uppdelas i nödvändigt arbete, genom vilket arbetaren skapar den värdedel av produkten, som han själv får i betalning, alltså arbetslönen, och i obetalt merarbete, genom vilket han skapar den värdedel av produkten som representerar mervärdet och som senare delas i profit och jordränta. Arbetaren utför inget arbete utom detta och skapar inget värde förutom totalvärdet av produkten, som antar formerna arbetslön, profit och jordränta. Värdet av den årliga produkten, i vilken hans under året nytillsatta arbete materialiseras, är lika med arbetslönen eller det variabla kapitalets värde plus mervärdet, vilket i sin tur uppdelas i formerna profit och jordränta.
Den totala värdedelen av den årliga produkt som arbetaren skapar kommer alltså till uttryck i den årliga värdesumman av de tre revenyerna, värdet av arbetslön, profit och jordränta. Därför är uppenbarligen inte värdet av den konstanta kapitaldelen reproducerat i det årligen skapade produktvärdet, ty arbetslönen är bara lika med värdet av den i produktionen investerade variabla kapitaldelen, och jordränta och profit är bara lika med mervärdet, det producerade värdeöverskottet utöver det investerade kapitalets totalvärde, vilket är lika med värdet av det konstanta kapitalet plus värdet av det variabla kapitalet.
Det är fullständigt ovidkommande för den svårighet som här ska lösas, att en del av det till profit och jordränta förvandlade mervärdet inte förbrukas som reveny utan tjänar till ackumulation. Den del därav som sparas som ackumulationsfond tjänar till att bilda nytt tillskottskapital men inte till att ersätta den beståndsdel av det gamla kapitalet som tidigare satsats vare sig för arbetskraft eller arbetsmedel. För enkelhetens skull kan vi alltså här anta att revenyerna helt ingår i den individuella konsumtionen. Svårigheten är tvåfaldig. Å ena sidan: värdet av den årliga produkt, i vilken dessa revenyer, arbetslön, profit, jordränta konsumeras, innehåller i sig en värdedel som är lika med värdedelen av den konstanta kapitaldel som gått upp i den. Förutom denna värdedel finns den värdedel som upplöser sig i arbetslön och den värdedel som upplöser sig i profit och jordränta. Dess värde är alltså = arbetslön + profit + jordränta + C, som representerar dess konstanta värdedel. Hur ska nu det årligen producerade värdet, enbart = arbetslön + profit + jordränta, kunna köpa en produkt vars värde = (arbetslön + profit + jordränta) + C? Hur kan det årligen producerade värdet köpa en produkt som har ett högre värde än det själv har?
Å andra sidan: om vi bortser från den del av det konstanta kapitalet som inte ingått i produkten och som därför, ehuru med ett minskat värde, fortsätter att existera efter liksom före årsproduktionen av varorna; om vi alltså bortser från det använda men inte förbrukade fasta kapitalet, så har den konstanta delen av det investerade kapitalet i form av råvaror och hjälpämnen helt och hållet gått upp i den nya produkten, medan en del av arbetsmedlen helt konsumerats, en annan del bara delvis, och sålunda bara en del av dess värde förbrukats i produktionen. Hela den del av det konstanta kapitalet som konsumerats i produktionen måste ersättas in natura. Om alla andra omständigheter, särskilt arbetets produktivkraft, förutsättas vara oförändrade, kostar det samma arbetskvantitet som förut att ersätta den, d.v.s. den måste ersättas genom en värdeekvivalent. Där detta inte sker, kan reproduktionen själv inte fortsätta i den tidigare skalan. Men vem har skyldighet att utföra dessa arbeten och vem utför dem?
I fråga om den första svårigheten: vem ska betala den i produkten ingående konstanta värdedelen, och med vad? är det förutsatt, att värdet av det konstanta kapital som ingår i produktionen åter uppträder som värdedel av produkten. Detta motsäger inte förutsättningen för den andra svårigheten, ty det har redan påvisats i Bok I, kap. 5 (Arbetsprocess och värdeskapande process), hur det gamla värdet samtidigt bevaras i produkten enbart genom tillsatsen av nytt arbete, trots att detta inte reproducerar det gamla värdet utan bara skapar ett tillskott, alltså skapar ett tillskottsvärde; men att detta är ett resultat inte av arbetet som allmänt värdeskapande, alltså arbete överhuvud taget, utan i dess funktion som bestämt, produktivt arbete. Det behövdes alltså inget tillskottsarbete för att bibehålla värdet av den konstanta delen i produkten, i vilken revenyn, d.v.s. hela det under året skapade värdet ges ut. Men väl är nytt tillskottsarbete nödvändigt för att ersätta värde och bruksvärde av det konstanta kapital som konsumerats under det föregående året, utan vars ersättning reproduktionen överhuvud är omöjlig.
Allt nytillsatt arbete är representerat i det under året nyskapade värdet, och detta fördelas i sin tur i de tre revenyerna: arbetslön, profit och jordränta. - Å ena sidan blir alltså inget överskjutande samhälleligt arbete kvar för att ersätta det konsumerande konstanta kapitalet, vilket delvis måste ersättas både in natura och till sitt värde, delvis bara till sitt värde (ifråga om förslitningen av det fasta kapitalet). Å andra sidan ser det årligen av arbetet skapade värdet, uppdelat i arbetslön, profit och jordränta som utges i dessa former, inte ut att vara tillräckligt för att betala eller köpa den konstanta kapitaldelen, som måste finnas innesluten i årsprodukten tillsammans med deras eget värde.
Som man ser: det problem som här presenteras har redan lösts i fråga om det samhälleliga totalkapitalets reproduktion, när denna behandlades i Bok II, avd. 3. Här kommer vi tillbaka till denna fråga närmast därför att mervärdet där ännu inte hade beskrivits i sina revenyformer: profit (företagarvinst plus ränta) och jordränta och därför inte heller kunde behandlas i dessa former; men sedan också emedan just när det gäller formerna arbetslön, profit och jordränta innehåller analysen ett otroligt missgrepp, vilket är genomgående i hela den politiska ekonomin från och med A. Smith.
Där indelade vi allt kapital i två stora klasser: klass I som producerar produktionsmedel och klass II som producerar medel för den individuella konsumtionen. Den omständigheten att vissa produkter lika väl kan tjäna till personlig förbrukning som till produktionsmedel (en häst, spannmål o.s.v.) upphäver inte på något sätt riktigheten av denna indelning. Den är i själva verket ingen hypotes utan bara uttryck för ett faktum. Tag den årliga produkten i ett land. Vilken dess användbarhet som produktionsmedel än må vara, ingår en del av produkten i den individuella konsumtionen. Det är den produkt i vilken arbetslön, profit och jordränta utges. Denna produkt produceras av en bestämd avdelning av det samhälleliga kapitalet. Det är möjligt, att samma kapital även producerar produkter som tillhör klass I. Såvida det gör detta, så är det inte den i produkten av klass II, den produkt som verkligen är avsedd för individuell konsumtion, förbrukade delen av detta kapital som levererar de produktivt konsumerade produkter som tillfaller klass I. Hela denna produkt II, som ingår i den individuella konsumtionen, och i vilken därför reveny utges, utgör existensformen för det däri förtärda kapitalet plus det producerade överskottet. Det är alltså produkt av ett kapital som investerats enbart för produktion av konsumtionsmedel. Och på samma sätt är den årliga produkten av avd. I, vilken tjänar som reproduktionsmedel, råmaterial och arbetsinstrument oavsett vilken möjlighet denna produkt annars av naturen må ha att tjäna som konsumtionsmedel, produkt av ett uteslutande i produktion av produktionsmedel investerat kapital. Utan tvivel har största delen av de produkter som bildar det konstanta kapitalet även materiellt en sådan form, att de inte kan ingå i den individuella konsumtionen. Om detta är möjligt, som t.ex. att en bonde kan äta upp sin utsädesspannmål och slakta sina dragare, utgör den ekonomiska spärren ett hinder som är lika effektivt som om denna del förelåg i en form som inte gick att konsumera.
Som redan sagts, i fråga om båda klasserna bortser vi från den fasta delen av det konstanta kapitalet, som fortsätter att existera in natura och värdemässigt oberoende av båda klassernas årsprodukt.
I klass II, i vars produkter arbetslön, profit och jordränta utges, kort sagt revenyerna konsumeras, består själva produkten till sitt värde av tre beståndsdelar. En beståndsdel är lika med värdet av den i produktionen förbrukade konstanta kapitaldelen; en andra beståndsdel är lika med värdet av den i produktionen investerade variabla, i arbetslön utlagda kapitaldelen; en tredje beståndsdel är slutligen lika med det producerade mervärdet, alltså = profit + jordränta. Den första beståndsdelen av produkten från klass II, värdet av den konstanta kapitaldelen, kan varken konsumeras av kapitalisterna eller av arbetarna i klass II eller av jordägarna. Den bildar ingen del av deras reveny utan måste ersättas in natura och måste försäljas för att detta ska kunna ske. Däremot är de två andra beståndsdelarna av denna produkt lika med värdet av de i denna klass frambringade revenyerna = arbetslön + profit + jordränta.
I klass I består produkten till formen av samma beståndsdelar, men den del som här bildar reveny, arbetslön + profit + jordränta, kort sagt den variabla kapitaldelen + mervärdet, förbrukas här inte i dessa klass I produkters naturaform utan som produkter av klass II. Värdet av revenyerna i klass I måste alltså konsumeras i den del av produkten från klass I som bildar det konstanta kapital av II, som ska ersättas. Den del av produkten från klass II, som måste ersätta dess konstanta kapital, konsumeras i sin naturaform av arbetarna, kapitalisterna och jordägarna i klass I. De lägger ut sina revenyer i denna produkt II. Å andra sidan blir produkten av I produktivt konsumerad i sin naturaform, såvida den representerar reveny för klass I, av klass II, vars konstanta kapital den ersätter in natura. Slutligen blir den förbrukade konstanta kapitaldelen i klass I ersatt ur dess egna produkter, vilka består just av arbetsmedel, råvaror och hjälpämnen, dels genom utbyte mellan kapitalisterna I sinsemellan, dels därigenom att en del av dessa kapitalister kan direkt återanvända sin egen produkt som produktionsmedel.
Tar vi det tidigare schemat (Bok II, kap. 20, 2) för enkel reproduktion:
| I. | 4.000 c | + | 1.000 v | + | 1.000 m | = | 6.000 | } | = 9.000. |
| II. | 2.000 c | + | 500 v | + | 500 m | = | 3.000 |
Enligt detta konsumeras i II av producenter och jordägare 500 v + 500 m = 1.000 som reveny; återstår 2.000 c att ersätta. Detta konsumeras av arbetare, kapitalister och jordräntetagare i I, vilkas inkomst = 1.000 v + 1.000 m = 2.000. Den förbrukade produkten av II konsumeras som reveny av I, och den revenydel av I, som representerar en produkt som inte kan konsumeras, förbrukas som konstant kapital av II. Det återstår alltså att avlägga räkenskap för de 4.000 c från I. Dessa ersättas ur den egna produkten av I = 6.000 eller snarare = 6.000 - 2.000; ty dessa 2.000 är redan omsatta i konstant kapital för II. Här måste anmärkas, att talen visserligen är godtyckligt valda, alltså förefaller även förhållandet mellan värdet av revenyn i I och värdet av det konstanta kapitalet i II godtyckligt. Det är dock tydligt, att såvida reproduktionsprocessen försiggår normalt och under i övrigt konstanta förhållanden, alltså bortsett från ackumulationen, måste värdesumman av arbetslön, profit och jordränta i klass I vara lika med värdet av den konstanta kapitaldelen i klass II. Annars kan antingen klass II inte ersätta sitt konstanta kapital eller klass I inte omsätta sin reveny ur den form som inte kan konsumeras individuellt till en som kan konsumeras.
Värdet av den årliga varuprodukten upplöses alltså, alldeles som värdet av varuprodukten av en särskild kapitalinvestering och liksom värdet av varje enskild vara, i två beståndsdelar: den ena, A, som ersätter värdet av det investerade konstanta kapitalet och den andra, B, som framställes i form av reveny, som arbetslön, profit och jordränta. Den senare, beståndsdelen B, bildar såtillvida en motsats till den första, A, som den vid i övrigt lika omständigheter 1) aldrig tar formen av reveny, 2) alltid flyter tillbaka i form av kapital och just konstant kapital. Den andra beståndsdelen innehåller dock återigen i sig själv en motsättning. Profit och jordränta har det gemensamt med arbetslönen, att de alla tre bildar revenyformer. Trots detta är de väsentligen olika genom att profit och jordränta representerar mervärde, alltså obetalt arbete, och arbetslönen betalt. Den värdedel av produkten som representerar utgiven arbetslön, alltså ersätter arbetslönen, och under våra förutsättningar, då reproduktionen fullbordas i samma skala och under samma betingelser, åter förvandlas till arbetslön, flyter tillbaka närmast som variabelt kapital, som en beståndsdel av det kapital som på nytt ska investeras för reproduktion. Denna beståndsdel har en dubbel funktion. Den existerar först i form av kapital och utbytes som sådant mot arbetskraft. I arbetarens hand förvandlas den till den reveny, som han skaffar sig genom att sälja sin arbetskraft, blir som reveny omsatt i existensmedel och konsumerad. Denna dubbla process blir synlig genom att den förmedlas av penningcirkulationen. Det variabla kapitalet satsas som pengar, betalas ut i arbetslön. Detta är dess första funktion som kapital. Det bytes mot arbetskraft och förvandlas till yttringen av denna arbetskraft, till arbete. Detta är processen, när det gäller kapitalisten. Men för det andra: med dessa pengar köper arbetarna en del av de varor de producerat, en del som blir uppmätt genom dessa pengar och konsumerad såsom reveny. Om vi nu tänker oss penningcirkulationen bortkopplad, så finns en del av arbetarens produkt i kapitalistens hand i form av tillgängligt kapital. Denna del investerar han som kapital, genom att lämna den till arbetaren för ny arbetskraft, medan arbetaren konsumerar den som reveny, direkt eller genom att byta den mot andra varor. Den värdedel av produkten, som vid reproduktionen är bestämd att förvandlas till arbetslön, till reveny för arbetarna, flyter alltså först tillbaka till kapitalisten i form av kapital, närmare bestämt variabelt kapital. Att den flyter tillbaka i denna form är en väsentlig betingelse för den oupphörliga reproduktionen av arbetet som lönarbete, produktionsmedlen som kapital och produktionsprocessen själv som kapitalistisk.
För att undvika onödiga svårigheter, måste man skilja bruttoavkastning och nettoavkastning från bruttoinkomst och nettoinkomst.
Bruttoavkastningen eller bruttoprodukten är hela den reproducerade produkten. Utesluter man den använda men inte konsumerade delen av det fasta kapitalet är värdet av bruttoavkastningen eller bruttoprodukten lika med värdet av det investerade och i produktionen förbrukade kapitalet, det konstanta och variabla, plus mervärdet som upplöses i profit och jordränta. Eller om man betraktar det samhälleliga totalkapitalets produkt, inte det enskilda kapitalets, så är bruttoavkastningen lika med de materiella element som bildar det konstanta och variabla kapitalet plus de materiella element i merprodukten i vilka profit och jordränta är representerade.
Bruttoinkomsten och den värdedel och del av bruttoprodukten som motsvarar denna är det som blir kvar när det investerade och förbrukade konstanta kapitalet ersatts. Bruttoinkomsten är alltså lika med arbetslönen (eller den del av produkten som är bestämd att åter bli inkomst för arbetaren) + profiten + jordräntan. Nettoinkomsten däremot är mervärdet och därmed merprodukten, som blir över efter avdrag av arbetslönen och i själva verket alltså representerar det av kapitalet realiserade mervärde, som ska delas med jordägarna, eller merprodukten som motsvarar detta mervärde.
Vi har nu sett, att värdet av varje enskild vara och värdet av hela varuproduktionen för varje enskilt kapital delas i två delar: den som endast ersätter konstant kapital och den som, även om en bråkdel av den flyter tillbaka som variabelt kapital, trots att den har formen av kapital, dock har den bestämmelsen, att helt förvandlas till bruttoinkomst och anta formerna arbetslön, profit och jordränta, vilkas summa utgör bruttoinkomsten. Vidare har vi sett, att samma förhållande gäller för den årliga totalproduktens värde i ett samhälle. Endast såtillvida finns en skillnad mellan den enskilde kapitalistens och samhällets produkt: att nettoinkomsten betraktad från hans ståndpunkt skiljer sig från bruttoinkomsten, eftersom den senare innesluter arbetslönen medan den förra utesluter den. Betraktas hela samhällets inkomst, består nationalinkomsten av arbetslön plus profit plus jordränta, alltså av bruttoinkomsten. Men även detta är såtillvida en abstraktion som hela samhället på den kapitalistiska produktionens grundval utgår från en kapitalistisk ståndpunkt och därför bara ser den inkomst som upplöses i profit och jordränta som nettoinkomst.
Däremot är den fantastiska idé, som finns t.ex. hos Say, att hela avkastningen, en nations hela bruttoprodukt, blir upplöst i nettoavkastning eller inte skiljer sig från denna, att alltså denna skillnad, sett från nationell ståndpunkt, upphör, bara det ofrånkomliga och yttersta uttrycket för den absurda dogm som är genomgående för hela den politiska ekonomin sedan A. Smiths tid, att värdet av varorna i sista instans helt och hållet upplöses i inkomst, arbetslön, profit och jordränta.[142*]
Att ifråga om varje enskild kapitalist förstå, att en del av hans produkt måste återförvandlas till kapital (även bortsett från utvidgning av reproduktionen, eller ackumulationen) och då inte bara till variabelt kapital, som i sin tur är bestämt att förvandlas till inkomst för arbetarna, alltså till revenyform, utan till konstant kapital, vilket aldrig kan förvandlas till inkomst - en sådan insikt är naturligtvis mycket lätt att komma fram till. Den enklaste iakttagelse av produktionsprocessen gör detta faktum helt påtagligt. Svårigheten börjar först då produktionsprocessen betraktas som helhet. Den omständigheten, att värdet av hela den del av produkten vilken har konsumerats som reveny i form av arbetslön, profit, jordränta (helt betydelselöst om detta skett som individuell eller produktiv konsumtion) vid en analys faktiskt helt sammanfaller med summan av de värden som bildas av arbetslön plus profit plus jordränta, d.v.s. med totalvärdet av de tre revenyerna, fastän värdet av denna del av produkten ju, i likhet med värdet av den som inte ingår i revenyn, innehåller en värdedel = C, som är lika med värdet av det konstanta kapital som denna del innesluter, alltså uppenbarligen inte kan begränsas av revenyernas värde: här har vi å ena sidan ett praktiskt obestridbart faktum, å andra sidan en lika obestridlig teoretisk motsägelse - lättast lurar man sig bort från denna svårighet genom påståendet, att varuvärdet bara skenbart, från den enskilde kapitalistens ståndpunkt, innehåller ytterligare en värdedel, skild från den i revenyform existerande delen. Med frasen, att för den ene det framstår som reveny, som bildar kapital för den andre, besparas man från all vidare eftertanke. Hur det gamla kapitalet då kan ersättas, om hela produktens värde kan konsumeras i form av revenyer, och hur produktens värde för varje enskilt kapital kan vara lika med värdesumman av de tre revenyerna plus C, det konstanta kapitalet, men den sammanlagda värdesumman av alla kapitals produkter är lika med värdesumman av de tre revenyerna plus 0, detta framträder därvid naturligtvis som en olöslig gåta och måste förklaras med att analysen överhuvud inte är i stånd att uppspåra prisets enkla element utan måste nöja sig med det felaktiga kretsloppet och en oändlig progression. Så att det som framstår som konstant kapital kan upplösas i arbetslön, profit, jordränta men varuvärdena, i vilka arbetslön, profit och jordränta är representerade, å sin sida bestämmas genom arbetslön, profit, jordränta och så vidare i det oändliga.[143*]
Den grundfalska dogmen, att varornas värde i sista instans kan upplösas i arbetslön + profit + jordränta, uttrycker man också så, att konsumenten i sista instans måste betala totalproduktens totalvärde; eller också att penningcirkulationen mellan producenter och konsumenter i sista instans måste vara lika med penningcirkulationen mellan producenterna själva (Tooke [124]); satser, som alla är lika falska som den grundsats på vilken de vilar.
De svårigheter som leder till denna falska och uppenbarligen absurda analys är i korthet följande:
1. Att grundförhållandet mellan konstant och variabelt kapital, alltså även mervärdets natur och därmed hala basen för det kapitalistiska produktionssättet inte blivit förstådda. Värdet av varje delprodukt av kapitalet, av varje enskild vara, innesluter en värdedel = konstant kapital, en värdedel = variabelt kapital (förvandlat till arbetslön för arbetarna) och en värdedel = mervärde (senare sönderdelad i profit och jordränta). Hur är det alltså möjligt, att arbetaren med sin arbetslön, kapitalisten med sin profit, jordägaren med sin jordränta ska kunna köpa varor som var och en inte innehåller bara en av dessa beståndsdelar utan alla tre, och hur är det möjligt, att värdesumman av arbetslön, profit, jordränta, alltså av de tre inkomstkällorna tillsammans ska kunna köpa de varor som ingår i totalkonsumtionen för mottagarna av dessa inkomster? Varor som utom dessa tre värdebeståndsdelar också innehåller en överskjutande värdebeståndsdel, nämligen konstant kapital. Hur ska de med ett värde av tre kunna köpa ett värde av fyra?[144*]
Vi har gett analysen i Bok II, avd. III.
2. Att man inte har förstått det sätt på vilket arbetet, då det tillsätter nyvärde, bevarar gammalt värde i ny form utan att nyproducera detta värde.
3. Att reproduktionsprocessens sammanhang inte har förståtts sådant som det framstår, inte utifrån det enskilda kapitalets ståndpunkt utan betraktat från totalkapitalets; svårigheten att förstå hur produkten, i vilken arbetslön och mervärde, alltså hela det värde som allt under året nytillsatt arbete skapat, är realiserat, hur denna produkt ersätter sin konstanta värdedel och ändå samtidigt kan upplösas i värde som begränsas av enbart revenyerna; och vidare hur det kommer sig, att det i produktionen förbrukade konstanta kapitalet materiellt och till värdet kan ersättas med nytt, fastän totalsumman av det nytillsatta arbetet realiseras i enbart arbetslön och mervärde och är fullständigt representerat i summan av dessa båda värden. Just här ligger huvudsvårigheten, i analysen av reproduktionen och dess olika beståndsdelars förhållanden, både beträffande deras materiella karaktär och deras värdeförhållanden.
4. Men det tillkommer ytterligare en svårighet, som blir ännu större då de olika beståndsdelarna i mervärdet framträder i form av mot varandra självständiga revenyer. Nämligen den, att de fasta bestämningarna av reveny och kapital byter plats och förändrar sin ställning, så att de ser ut att vara endast relativa bestämningar från den enskilda kapitalistens ståndpunkt men att helt försvinna när den totala produktionsprocessen betraktas som en helhet. Så ersätter t.ex. revenyn för arbetarna och kapitalisterna i klass I, som producerar konstant kapital, både värdemässigt och materiellt det konstanta kapitalet för kapitalistklassen II, som producerar konsumtionsvaror. Man kan alltså undvika svårigheten genom föreställningen, att vad som är reveny för den ene är kapital för den andre och att dessa bestämningar därför inte har något att göra med den verkliga karaktären av varans värdebeståndsdelar. Vidare: varor som är slutgiltigt bestämda att bilda de materiella elementen i revenyförbrukningen, alltså konsumtionsvaror, genomlöper under året olika stadier, t.ex. ullgarn, vävnader. På ett stadium bildar de en del av det konstanta kapitalet, på ett annat blir de individuellt konsumerade, ingår alltså helt i revenyn. Man kan alltså, som A. Smith, inbilla sig, att det konstanta kapitalet bara är en fiktiv beståndsdel i varuvärdet, som försvinner i det totala sammanhanget. Ett fortsatt utbyte av variabelt kapital mot revenyn äger rum. Arbetaren köper med sin arbetslön den del av varorna som bildar hans reveny. Därmed ger han också kapitalisten ersättning för det variabla kapitalets penningform. Slutligen: en del av de produkter som bildar konstant kapital ersättes in natura eller genom utbyte mellan det konstanta kapitalets producenter; en process med vilken konsumenterna ingenting har att göra. Då man förbiser detta, uppstår den illusionen, att konsumenternas reveny ersätter hela produkten, alltså även den konstanta värdedelen.
5. Bortsett från den förvirring, som värdenas förvandling till produktionspriser åstadkommer, uppstår ännu en sådan genom mervärdets förvandling till olika speciella och gentemot varandra självständiga former av reveny, till profit och jordränta, som hänför sig till olika produktionselement. Man glömmer, att varornas värden är själva grundvalen och att uppdelningen av detta varuvärde i särskilda beståndsdelar och vidareutvecklingen av dessa värdebeståndsdelar till revenyformer, deras förvandling till relationer i vilka de olika produktionsfaktorernas ägare står till dessa enskilda värdebeståndsdelar, deras fördelning mellan dessa ägare enligt bestämda kategorier och rubriker, inte ändrar någonting i värdebestämningen och själva lagen för denna. Lika litet som värdelagen ändras genom den omständigheten, att profitens utjämning d.v.s. fördelningen av totalmervärdet mellan de olika kapitalen, och de hinder som jordäganderätten delvis lägger i vägen (i den absoluta jordräntan) för denna utjämning, åstadkommer att varornas reglerande genomsnittspriser avviker från deras individuella värden. Detta berör återigen bara mervärdets tillägg till de olika varupriserna men upphäver inte själva mervärdet och varornas totalvärde som källa till dessa olika prisbeståndsdelar.
Detta är det missförstånd, som vi ska undersöka i nästa kapitel och som har ett naturligt sammanhang med illusionen att värdets källa är dess egna beståndsdelar. Först får nämligen varans olika värdebeståndsdelar självständiga former i revenyerna och som sådana revenyer hänföras de till de särskilda materiella produktionselementen som sin kalla i stället för till varans värde. I verkligheten hör de till dessa produktionselement men inte i egenskap av värdebeståndsdelar utan som revenyer; d.v.s. värdebeståndsdelar som tillfaller bestämda kategorier som agerar i produktionsprocessen: arbetaren, kapitalisten, jordägaren. Man kan naturligtvis inbilla sig, att dessa värdebeståndsdelar i stället för att uppkomma genom att varuvärdet uppdelas tvärtom bildar varuvärdet först genom att de läggas tillsammans, vilket leder till det utsökta cirkelslutet, att varornas värde härrör ur värdesumman av arbetslön, profit och jordränta och värdet av arbetslön, profit, jordränta i sin tur är bestämt av varornas värde o.s.v.[145*]
Studeras reproduktionens normala tillstånd, så ser man att bara en del av det nytillsatta arbetet användes till produktion och därmed för ersättning av konstant kapital; nämligen just den del som ersätter det konstanta kapital som förbrukats i produktionen av konsumtionsvaror, av revenyns materiella element. Detta utjämnas av det faktum, att denna konstanta del av klass II inte kostar något tillskottsarbete. Men detta konstanta kapital, som (när den totala reproduktionsprocessen studeras, i vilken alltså denna utjämning mellan klass I och II är inbegripen) inte är någon produkt av det nytillsatta arbetet, ehuru denna produkt inte kunde framställas utan detsamma - detta konstanta kapital är under reproduktionsprocessen materiellt betraktat utsatt för tillfälligheter och faror, som kan decimera det. (Men dess värde kan också minska till följd av förändring i arbetets produktivkraft; detta hänför sig dock bara till de enskilda kapitalisterna.) I överensstämmelse med detta tjänar en del av profiten, alltså av mervärdet och därmed även av merprodukten, i vilken bara nytillsatt arbete är representerat (som värde betraktat) som försäkringsfond. Varvid sakens natur inte ändras, om denna försäkringsfond förvaltas av försäkringsbolag som en separat affär eller ej. Detta är den enda del av revenyn, som varken konsumeras som sådan eller nödvändigtvis tjänar som ackumulationsfond. Om den faktiskt tjänar som sådan eller bara täcker bristen i reproduktionen beror på tillfälligheter. Så är också detta den enda del av mervärdet och merprodukten, alltså av merarbetet, utom den del vilken tjänar till ackumulation, därmed till utvidgning av reproduktionsprocessen, som också måste fortsätta att existera efter upphävandet av det kapitalistiska produktionssättet. Men detta förutsätter naturligtvis, att det som de direkta producenterna regelbundet konsumerar inte förblir begränsat till sitt nuvarande minimiomfång. Utom merarbetet för dem som på grund av sin ålder antingen ännu inte eller inte längre kan delta i produktionen skulle allt arbete för underhåll av sådana som inte arbetar bortfalla. Tänker man på samhällets begynnelseperiod, så existerar ännu inte några producerade produktionsmedel, alltså inget konstant kapital vars värde ingår i produkten och som vid reproduktion i samma skala måste ersättas ur produkten in natura i ett genom dess värde bestämt mått. Där ger naturen direkt livsmedel vilka inte först behöver produceras. Den ger därmed också den primitiva människan, som har bara några få behov att tillfredsställa, tid, som inte användes till nyproduktion med ännu inte existerande produktionsmedel, utan till att förvandla andra naturprodukter till produktionsmedel, bågar, stenknivar, båtar o.s.v., vid sidan om det arbetet som man behöver för att tillägna sig de i naturen existerande livsmedlen. Hos den primitiva människan motsvarar denna process helt, betraktad bara från den materiella sidan, merarbetets återförvandling till nytt kapital. I ackumulationsprocessen pågår förvandlingen av sådan produkt av överskjutande arbete till kapital oavbrutet; och den omständigheten att allt nytt kapital härrör ur profit, jordränta eller andra former av reveny, d.v.s. av merarbete, leder till den felaktiga föreställningen, att allt värde i varorna härrör från någon reveny. Denna profitens återförvandling till kapital visar snarare tvärtom vid närmare analys, att tillskottsarbetet - som alltid representeras av reveny i någon form - inte tjänar till att bevara eller reproducera det gamla kapitalvärdet utan såvida det inte konsumera som reveny till att skapa nytt överskjutande kapital.
Hela svårigheten har sitt ursprung i det faktum, att allt nytillsatt arbete, om det därav skapade värdet inte upplöses i arbetslön, framträder som profit - här fattat som en form av mervärde i allmänhet - d.v.s. som ett värde vilket inte kostar kapitalisten något, alltså naturligtvis inte heller ska ersätta något som han investerat, något kapital. Detta värde existerar därför i formen av disponibel tillskottsrikedom, kort sagt från den enskilde kapitalistens ståndpunkt sett i form av hans reveny. Men detta nyskapade värde kan konsumeras antingen produktivt eller individuellt, som kapital eller som reveny. Redan i sin naturaform måste det delvis konsumeras produktivt. Det är alltså klart, att det årligen tillsatta arbetet skapar kapital likaväl som reveny; vilket visar sig i ackumulationsprocessen. Den del av arbetskraften, som används för att nyskapa kapital (alltså analogt med den del av arbetsdagen som den primitiva människan använder, inte för att tillägna sig näring utan för att förfärdiga det verktyg med vilket hon tillägnar sig näringen), blir emellertid omöjlig att urskilja genom att hela produkten av merarbetet framställes i form av profit. Denna bestämmelse, att vara profit, har faktiskt ingenting att göra med merprodukten själv utan hänför sig till kapitalistens privata förhållanden, till det av honom inkasserade mervärdet. I själva verket sönderfaller mervärdet, som arbetaren skapar, i reveny och kapital; d.v.s. i konsumtionsvaror och tillskottsproduktionsmedel. Men det gamla konstanta kapitalet, som övertagits från föregående år, blir (bortsett från den del som skadas, alltså i samma mån är förstörd om den inte måste reproduceras, och sådana störningar av reproduktionsprocessen faller under försäkringsväsendet) om man ser till dess värde inte reproducerat genom det nytillsatta arbetet.
Vidare ser vi, att en del av det nytillsatta arbetet ständigt absorberas för reproduktion och ersättning av förbrukat konstant kapital, fastän detta nytillsatta arbete upplöses bara i revenyerna arbetslön, profit och jordränta. Därvid förbiser man emellertid 1) att av detta arbetes produkt en värdedel icke är produkt av detta nytillsatta arbete utan är tidigare existerande och nu förbrukat konstant kapital; att den produktdel som representerar denna värdedel därför inte heller förvandlas till reveny utan in natura ersätter detta konstanta kapitals produktionsmedel; 2) att den värdedel i vilken det nytillsatta arbetet verkligen är representerat inte förbrukas in natura som reveny utan ersätter det konstanta kapitalet i en annan sfär, där den överförts till en naturaform i vilken den kan konsumeras som reveny, men som då inte är uteslutande en produkt av nytillsatt arbete.
Såvida reproduktionen försiggår i konstant skala måste varje förbrukat element av det konstanta kapital ersättas in natura, om inte till kvantitet och form så i varje fall till sin verkningsförmåga, genom ett nytt exemplar av samma art. Om arbetets produktivkraft inte förändras, så innebär denna naturaersättning, att samma värde som det konstanta kapitalet hade i sin gamla form ersättes. Men om arbetets produktivkraft stiger, så att samma materiella element kan reproduceras med mindre arbete, så kan en mindre värdedel av produkten fullständigt ersätta den konstanta delen in natura. Överskottet kan då tjäna till att bilda nytt tillskottskapital eller man kan låta en större del av produkten få formen av konsumtionsvaror eller merarbetet kan minskas. Avtar däremot arbetets produktivkraft, så måste en större del av produkten ingå i ersättningen av det gamla kapitalet; merprodukten avtar.
Återförvandlingen av profit eller överhuvud varje form av mervärde till kapital visar - om vi bortser från den historiskt bestämda ekonomiska formen och bara betraktar den som enkel bildning av nya produktionsmedel - att det alltjämt råder ett tillstånd där arbetaren, förutom att arbeta för att förvärva sig direkta existensmedel, använder arbete för att producera produktionsmedel. Förvandling av profit till kapital betyder ingenting annat än att en del av det överskjutande arbetet användes till att bilda nya tillskottsproduktionsmedel. Att detta sker i den formen att profit förvandlas till kapital betyder bara, att det inte är arbetaren utan kapitalisten som förfogar över det överskjutande arbetet. Att detta överskottsarbete först måste genomgå ett stadium där det framstår som reveny (medan det t.ex. på ett primitivt stadium framstår som ett överskottsarbete direkt inriktat på att producera produktionsmedel) betyder endast att icke-arbetaren har tillägnat sig detta arbete eller dess produkt. Men det som faktiskt förvandlas till kapital är inte profiten som sådan. Förvandling av mervärde till kapital betyder bara att mervärdet och merprodukt inte konsumeras individuellt som reveny av kapitalisten. Det som verkligen förvandlas är värde, försakligat arbete, eller den produkt i vilken detta värde direkt representeras eller mot vilken det bytes efter att ha förvandlats till pengar. Profiten, denna bestämda form av mervärdet, bildar inte källan till det nya kapitalet, även om profiten återförvandlas till kapital. Mervärdet förvandlas därvid bara ur en form till en annan. Men denna formförvandling gör det inte till kapital. Det är varan och dess värde som nu fungerar som kapital. Att varans värde inte är betalt - och det är endast därigenom det blir mervärde - är alldeles ovidkommande för materialiserandet av arbetet, själva värdet.
Det missförstånd vi har behandlat kan ta sig uttryck i olika former. T.ex. att de varor av vilka det konstanta kapitalet består också innehåller element av arbetslön, profit och jordränta. Eller att det som är reveny för den ene är kapital för den andre och att detta därför bara är subjektiva relationer. Så innehåller spinnfabrikantens garn en värdedel som representerar profit för honom. Köper vävfabrikanten alltså garnet, så realiserar han spinnarens profit, men för honom själv är detta garn bara en del av hans konstanta kapital.
Utöver det som redan tidigare sagts angående förhållandet mellan reveny och kapital kan här noteras: Garnets värde ingår som konstituerande tillsammans med garnet i vävarens kapital. Hur delarna av detta värde sedan upplöser sig för spinnfabrikanten i kapital och reveny, med andra ord i betalt och obetalt arbete, är för denne fullständigt utan betydelse när det gäller värdebestämningen av själva varan (bortsett från modifikationerna på grund av genomsnittsprofiten). Här lurar alltid i bakgrunden, föreställningen att profiten, överhuvud taget mervärdet, är ett överskott över varans värde som bara åstadkommes genom prispålägg, ömsesidigt bedrägeri, försäljningsvinst. Då produktionspriset eller också varans värde betalas, blir naturligtvis också varans värdebeståndsdelar, som framstår i revenyform för säljaren, betalda. Här talar vi naturligtvis inte om monopolpriser.
För det andra är det alldeles riktigt, att de varubeståndsdelar, som det konstanta kapitalet består av, i likhet med allt annat varuvärde kan reduceras till värdedelar, vilka för producenter och ägare av produktionsmedel upplösas i arbetslön, profit och jordränta. Detta är bara den kapitalistiska uttrycksformen för det faktum att allt varuvärde är ett mått på det samhälleligt nödvändiga arbete som en vara innehåller. Men redan i första boken har det visats, att detta inte alls hindrar att varuprodukten för varje kapital sönderfaller i separata delar, varav en uteslutande representerar den konstanta kapitaldelen, en annan den variabla kapitaldelen och en tredje bara mervärdet.
Storch uttrycker också många andras mening, då han säger:
"Les produits vendables qui constituent le revenu national doivent être considérés dans l'économie politique de deux manières différentes: relativement aux individus comme des valeurs; et relativement à la nation comme des valeurs; et relativement à la nation comme des biens; car le revenue d'une nation ne s'apprecie pas comme celui d'un individu, d'après sa valeur, mais d'après son utilité ou daprès les besoins auxquels il peut satisfaire." <"De säljbara produkterna, som bildar den nationella inkomsten, måste betraktas på två olika sätt i den politiska ekonomin: i sitt förhållande till individen som värde och i förhållande till nationen som nyttigheter, ty en nations inkomst blir inte som en individs inkomst uppskattad efter sitt värde, utan efter sin användbarhet eller efter de behov som den kan tillfredsställa."> (Consid. sur la nature du revenu national, p. 19.)
Men för det andra, sedan det kapitalistiska produktionssättet upphävts men en samhällelig produktion består, kvarstår värdebestämningen som förhärskande i den meningen, att reglering av arbetstiden och fördelning av det samhälleliga arbetet mellan de olika produktionsgrupperna och slutligen bokföringen över denna fördelning blir mera väsentlig än någonsin.
Det har visat sig, att varornas värde eller det genom deras totalvärde reglerade produktionspriset upplöses i:
1. En värdedel som ersätter konstant kapital eller representerar tidigare arbete som i form av produktionsmedel förbrukats när varan framställdes; med ett ord det värde eller pris med vilket dessa produktionsmedel ingått i varans produktionsprocess. Här talar vi aldrig om den enskilda varan utan om varukapitalet, d.v.s. formen för kapitals produkt under ett bestämt tidsavsnitt, t.ex. årligen. Av denna produkt bildar den enskilda varan endast ett element, som för övrigt också till sitt värde uppdelas likadant i samma beståndsdelar.
2. Den värdedel som representerar det variabla kapitalet, vilket mäter storleken av arbetarens inkomst och förvandlas till arbetslön för honom, d.v.s. arbetaren har reproducerat denna arbetslön i den variabla värdedelen; kort sagt den värdedel, som representerar den betalda delen av det nytillsatta arbetet som lägges till den ovannämnda konstanta delen i varans produktion.
3. Mervärdet, d.v.s. den värdedel av varuprodukten i vilken det obetalda arbetet eller merarbetet är inkorporerat. Denna sista värdedel antar i sin tur de självständiga former som samtidigt är revenyformer: formerna kapitalprofit (ränta på kapital som sådant och företagarvinst på kapitalet som fungerande kapital) samt jordränta, vilken tillfaller ägare till mark som medverkar i produktionsprocessen. Beståndsdelarna 2 och 3, d.v.s. den del av värdet som alltid antar revenyformer som arbetslön (detta emellertid endast sedan den först haft formen av variabelt kapital), profit och jordränta, skiljer sig från den konstanta beståndsdelen 1 genom att i denna del hela det värde i vilket nytillsatt arbete materialiserats och lagts tillsammans med den konstanta delen, varans produktionsmedel, upplöses. Om vi nu bortser från den konstanta värdedelen, så är det riktigt att säga att varans värde, såvida det alltså representerar nytillsatt arbete, ständigt upplöses i tre delar, som bildar tre revenyformer, i arbetslön, profit och jordränta.[146*] Deras respektive värdestorheter, d.v.s. de alikvota delar som de utgör av totalvärdet, bestämmes genom olika specifika lagar, som tidigare har utvecklats. Men det vore ett misstag att säga motsatsen, att arbetslönens värde, profitkvoten och jordräntekvoten bildar självständigt konstituerande värdeelement, av vilkas sammanfogning varans värde har sin upprinnelse bortsett från den konstanta beståndsdelen: med andra ord, det vore fel att säga, att de utgör konstituerande beståndsdelar av varuvärdet eller av produktionspriset.[147*]
Man inser lätt skillnaden.
Antag, att produktvärdet för ett kapital om 500 är = 400 c + 100 v + 150 m = 650; de 150 m är, antar vi, ytterligare uppdelade i 75 profit + 75 jordränta. För att undvika onödiga svårigheter antar vi vidare, att detta kapital är av genomsnittlig sammansättning, så att dess produktionspris sammanfaller med dess värde; något som alltid inträffar då produkten av detta enskilda kapital kan betraktas som produkt av en del av totalkapitalet som motsvarar dess storlek.
Här bildar arbetslönen, mätt av det variabla kapitalet, 20% av det investerade kapitalet; mervärdet beräknat på totalkapitalet 30%, nämligen 15% profit och 15% jordränta. Varans totala värdebeståndsdel, i vilken det nytillsatta arbetet är materialiserat, är lika med 100 v + 150 m = 250. Dess storlek är oberoende av att den sönderfaller i arbete, profit och jordränta. Vi ser av dessa delars förhållande till varandra, att arbetskraften som betalades med 100 i pengar, säg 100 £, har levererat en arbetskvantitet som representeras i en penningkvantitet på 250 £. Därav ser vi, att arbetaren presterat en och en halv gång så mycket merarbete som arbete för sig själv. Var arbetsdagen = 10 timmar, så arbetade han 4 timmar för sig själv och 6 för kapitalisten. Det arbete, som betalats med dessa 100 £ uttryckes därför i ett penningvärde på 250 £. Utom detta värde på 250 £ finns ingenting att dela mellan arbetare och kapitalist, mellan kapitalist och jordägare. Det är det totalvärde som nytillfogats värde av produktionsmedlen på 400. Det sålunda producerade och genom mängden däri materialiserat arbete bestämda varuvärdet om 250 bildar därför gränsen för de dividender som arbetare, kapitalist och jordägare kan dra ur detta värde i formen av reveny; arbete, profit och jordränta.
Antag, att ett kapital av samma organiska sammansättning, d.v.s. samma förhållande mellan använd levande arbetskraft och det i rörelse satta konstanta kapitalet, tvingades att för samma arbetskraft som sätter det konstanta kapitalet på 400 i rörelse betala 150 £ i stället för 100; och antag vidare, att profit och jordränta också uppdelas i olika proportion i mervärdet, då det har förutsatts, att det variabla kapitalet på 150 £ sätter samma arbetsmängd i rörelse som tidigare kapitalet på 100 gjorde, så skulle det nyproducerade värdet nu liksom tidigare vara = 250 och värdet av totalprodukten som förut = 650. Men då får vi: 400 c + 150 v + 100 m; dessa 100 m sönderfaller t.ex. i 45 profit + 55 jordränta. Den proportion i vilken det nyproducerade totalvärdet fördelar sig i arbetslön, profit och jordränta blir mycket annorlunda; likaså vore storleken av det investerade totalkapitalet en annan, fastän det bara sätter samma totalmängd arbete i rörelse. Arbetslönen utgör 273/11% profiten 82/11%, jordräntan 10% på det investerade kapitalet. Totalmervärdet blir alltså något över 18%.
Till följd av arbetslönens höjning förändras den obetalda delen av totalarbetet och därmed mervärdet. Arbetaren har vid 10 timmars arbetsdag arbetat 6 timmar för sig och bara 4 för kapitalisten. Också förhållandena mellan profit och jordränta blir annorlunda, mervärdet har minskat och fördelas i andra proportioner mellan kapitalist och jordägare. Då värdet av det konstanta kapitalet förblivit oförändrat och värdet av det satsade variabla kapitalet stigit, tar sig slutligen det minskade mervärdet uttryck i en ännu mer förminskad bruttoprofitkvot, varmed vi här förstår förhållandet mellan totalmervärdet och hela det investerade kapitalet.
Förändringen i arbetslönens värde, i profitens kvot och i jordräntans kvot, kan, oavsett effekten av de lagar som reglerar förhållandet mellan dessa delar, bara röra sig inom de gränser som det nyskapade varuvärdet på 250 sätter. Ett undantag kan förekomma bara om räntan beror på ett monopolpris. Detta skulle inte förändra lagen utan bara komplicera analysen. Ty betraktar vi i ett sådant fall bara själva produkten, så vore endast delningen av mervärdet olika; betraktar vi i stället dess relativa värde gentemot andra varor, så förelåg endast den olikheten, att en del av mervärdet från dem överfördes på denna specifika vara.
Vi rekapitulerar:
| Produktvärde | Nyvärde | Mervärdekvot | Bruttoprofitkvot | |||
| Första fallet: | ||||||
| 400 c + 100 v + 150 m = 650 | 250 | 150 | % | 30 | % | |
| Andra fallet: | ||||||
| 400 c + 150 v + 100 m = 650 | 250 | 66 | 2/3% | 18 | 2/11% | |
För det första faller mervärdet med 1/3 av sitt tidigare belopp från 150 till 100. Profitkvoten faller något mer än 1/3, från 30% till 18%, emedan det minskade mervärdet ska beräknas på ett investerat totalkapital, som har växt. Men den faller ingalunda i samma förhållande som mervärdets kvot. Denna faller från 150/100 till 100/150, alltså från 150% till 662/3%, medan profitkvoten faller bara från 150/500 till 100/550 eller från 30% till 182/11%. Profitkvoten faller alltså förhållandevis mer än mervärdets mängd men mindre än mervärdets kvot. Vidare visar det sig, att värdena liksom produkternas mängd förblir densamma, om samma arbetsmängd som förut användes, ehuru det investerade kapitalet till följd av ökningen av dess variabla beståndsdel blir större. Denna ökning av det investerade kapitalet skulle säkerligen vara mycket kännbar för den kapitalist som startade ett nytt företag. Men om reproduktionen betraktas i sin helhet, betyder emellertid det variabla kapitalets ökning ingenting annat än att en större del av det genom nytillsatt arbete nyskapade värdet förvandlas till arbetslön och därmed till en början till variabelt kapital i stället för till mervärde och merproduktens värde förblir alltså detsamma, emedan det å ena sidan är begränsat genom det konstanta kapitalvärdet = 400, å andra sidan är begränsat genom talet 250 i vilket det nytillsatta arbetet är representerat. Bägge är emellertid oförändrade. Denna produkt skulle som förut i samma värdestorlek representera lika stor mängd bruksvärde, såvida den själv åter ingick i konstant kapital; alltså skulle samma mängd av det konstanta kapitalets beståndsdelar behålla samma värde. Annorlunda blev det om arbetslönen steg, inte i och för sig emedan arbetaren fick en större andel av sitt eget arbete, utan om han fick denna större del därför att arbetets produktivitet hade avtagit. I detta fall blir det totala värde i vilket samma arbete, betalt plus obetalt, är representerat oförändrat; men mängden produkt, som representerade denna arbetsmängd, minskar, så att priset stiger för varje alikvot del av produkten, emedan varje del innehåller mer arbete. Den höjda arbetslönen på 150 representerar inte mer produkt än arbetslönen på 100 gjorde förut; det minskade mervärdet på 100 representerar nu bara 2/3 av produkten jämfört med tidigare, d.v.s. 662/3% av den mängd bruksvärden som tidigare representerades av 100. I detta fall skulle också det konstanta kapitalet fördyras, i den utsträckning som det innehöll också denna produkt. Men det vore inte en följd av att arbetslönen höjts, utan arbetslönens höjning skulle vara en följd av att varan fördyrats och en följd av den minskade produktiviteten av samma kvantitet arbete. Här uppstår ett sken av att den höjda arbetslönen har fördyrat produkten; men höjningen är inte orsak utan en följd av varans värdeförändring till följd av arbetets minskade produktivitet.
Om däremot vid i övrigt lika omständigheter, där alltså samma använda arbetsmängd som förut är representerad i 250, de använda produktionsmedlens värde steg eller föll, så skulle värdet av samma produktmängd stiga eller falla med samma storhet. 450 c + 100 v + 150 m ger ett produktvärde = 700; däremot ger 350 c + 100 v + 150 m ett värde för samma produktmängd på bara 600 gentemot 650 tidigare. Om det investerade kapital, som en oförändrad arbetsmängd sätter i rörelse, alltså växer eller minskar, så stiger eller faller produktens värde vid i övrigt lika förhållanden, om det investerade kapitalets tillväxt eller minskning beror på en ändring i den konstanta kapitaldelens värdestorlek. Det förblir däremot oförändrat om det investerade kapitalets tillväxt eller minskning beror på att de variabla kapitaldelens värdestorlek har förändrats vid oförändrad produktivkraft. Ifråga om det konstanta kapitalet kompenseras inte tillväxt eller minskning av dess värde av någon motsatt rörelse. Ifråga om det variabla kapitalet kompenseras, förutsatt konstant arbetsproduktivitet, tillväxt eller minskning av dess värde av den motsatta rörelsen på mervärdets sida, så att värdet av det variabla kapitalet plus mervärdet, alltså det produktionsmedlen genom arbetet nytillsatta och i produkten nyframställda värdet förblir oförändrat.
Är däremot ökning eller minskning av det variabla kapitalets eller arbetslönens värde en följd av att varorna fördyrats eller av en prissänkning, d.v.s. av minskning eller stegring i produktiviteten för det arbete som använts i denna kapitalanläggning, så inverkar detta på produktens värde. Men att arbetslönen stiger eller sjunker är här inte en orsak utan bara en följd.
Om däremot i exemplet härovan, vid oförändrat konstant kapital = 400 c förändringen från 100 v + 150 m till 150 v + 100 m, alltså ökningen av det variabla kapitalet, vore en följd av en minskning i arbetets produktivkraft men inte i denna speciella gren, t.ex. bomullsspinneriet, utan t.ex. i jordbruket som levererar arbetarens näringsmedel, så förblev produktens värde oförändrat. Värdet på 650 skulle representeras av samma mängd bomullsgarn som förut.
Av detta framgår vidare: om minskning i kostnaden för konstant kapital inträder genom ekonomisering etc. i produktionsgrenar, vilkas produkter ingår i arbetarnas konsumtion, så kan detta lika väl som en direkt ökning av själva arbetsproduktiviteten framkalla en minskning av arbetslönen, eftersom den medför att arbetarens livsmedel blir billigare och därmed mervärdet ökar. Så att profitkvoten i detta fall skulle komma att växa av två orsaker, nämligen å ena sidan därför att det konstanta kapitalets värde avtar och å andra sidan därför att mervärdet ökar. Vid vår undersökning av mervärdets förvandling till profit utgick vi från antagandet att arbetslönen inte sjunker utan förblir konstant, emedan vi där ville undersöka profitkvotens fluktuationer oberoende av mervärdekvotens förändringar. Dessutom är de lagar som utvecklades i detta sammanhang allmänna och gäller även för kapitalanläggningar, vilkas produkter inte ingår i arbetarnas konsumtion, där alltså produktens värdeförändringar är utan inflytande på arbetslönen.
Att det nya värde, som årligen tillägges produktionsmedlen eller den konstanta kapitaldelen genom nytillsatt arbete, särskiljes och upplöses i de olika revenyformerna, arbetslön, profit och jordränta, ändrar alltså inte på något sätt gränserna för själva värdet, den värdesumma som fördelas mellan dessa olika kategorier; lika litet som en förändring i förhållandet mellan dessa enskilda delar inbördes kan förändra deras summa, denna givna värdestorhet. Det givna talet 100 är alltid detsamma, antingen det delas i 50 + 50 eller i 20 + 70 + 10 eller i 40 + 30 + 30. Den värdedel av produkten som uppdelas i dessa revenyer är bestämd, precis som den konstanta värdedelen av kapitalet, genom varornas värde, d.v.s. genom kvantiteten av det i varje särskilt fall i dem materialiserade arbetet. För det första är alltså den varornas värdemängd given, vilken fördelas i arbetslön, profit och jordränta; alltså den absoluta gränsen för summan av dessa varors värdedelar. För det andra, när det gäller de enskilda kategorierna, är deras genomsnittliga och reglerande gränser likaledes givna. Arbetslönen är grundvalen för denna begränsning. Den är å ena sidan reglerad genom en naturlag eftersom dess minsta gräns är given genom det fysiska minimum livsmedel som arbetaren måste ha för att bevara sin arbetskraft och reproducera den; alltså genom en viss kvantitet varor. Värdet av dessa varor är bestämt av den arbetstid som deras reproduktion kräver; alltså av den andel av det nya arbete, som tillsättes produktionsmedlen, eller också den del av arbetsdagen, som arbetaren måste ha för produktion och reproduktion av en ekvivalent till värdet av dessa nödvändiga existensmedel. Är t.ex. hans genomsnittliga dagliga existensmedel ett värde = 6 timmars genomsnittsarbete, så måste han i genomsnitt arbeta 6 timmar av sitt dagsarbete för sig själv. Det verkliga värdet av hans arbetskraft avviker från detta fysiska minimum. Det är olika alltefter klimatet och den samhälleliga utvecklingens läge. Det beror inte bara på de fysiska utan också på de historiskt utvecklade samhälleliga behoven, som blir en andra natur. Men för en given period i varje land är denna reglerande genomsnittslön en given storhet. Värdet av samtliga övriga revenyer har på så sätt en gräns. Det är alltid lika med det värde, i vilket totalarbetsdagen materialiseras (här sammanfaller total- och genomsnittsarbetsdagen, då den förstnämnda omfattar den totala arbetsmängden av det i rörelse satta samhälleliga totalkapitalet) minus den del av detta som materialiseras i arbetslön. Dess gräns är alltså given med begränsningen av det värde, i vilket det obetalda arbetet är uttryckt, d.v.s. genom kvantiteten av detta obetalda arbete. Om den del av arbetsdagen, som arbetaren behöver för reproduktion av sin löns värde, har sin yttersta gräns i lönens fysiska minimum, så har den andra delen av arbetsdagen, i vilken hans merarbete är representerat, alltså den värdedel som uttrycker mervärdet, sin gräns i arbetsdagens fysiska maximum, d.v.s. i den totala kvantitet daglig arbetstid under vilken arbetaren överhuvud kan vara aktiv och ändå bevara och reproducera sin arbetskraft. Eftersom vi här behandlar frågan om fördelningen av det värde, i vilket det årligen nytillsatta totalarbetet är representerat, så kan arbetsdagen här betraktas som konstant storhet och är förutsatt som sådan, hur mycket eller litet den än må avvika från sitt fysiska maximum. Den absoluta gränsen för den värdedel som bildar mervärdet och som upplöses i profit och jordränta är alltså given; den är bestämd av det överskott som den obetalda delen av arbetsdagen ger över den betalda delen, alltså av den värdedel av totalprodukten i vilken detta merarbete materialiserats. Om vi, som jag har gjort, kallar mervärdet, då det sålunda inom sina gränser är bestämt och beräknat i förhållande till det investerade totalkapitalet, för profiten, så är denna profit som absolut storlek betraktad lika med mervärdet, alltså dess gränser lika lagbundet bestämda som dettas. Men profitkvotens höjd är likaledes en inom vissa gränser, bestämda genom varornas värde, innesluten storhet. Den är totalmervärdets förhållande till det i produktionen investerade samhälleliga totalkapitalet. Är detta kapital = 500 (vi kan tänka oss miljoner) och mervärdet = 100, så är 20% profitkvotens absoluta gräns. Fördelningen av den samhälleliga profiten mätt enligt denna kvot mellan de i olika produktionssfärer investerade kapitalen åstadkommer produktionspriser, som avviker från varornas värden, och är de i verkligheten reglerande genomsnittsmarknadspriserna. Avvikelserna upphäver dock varken prisernas bestämning genom värdena eller profitens lagbundna gränser. I stället för att värdet av en vara är lika med det förbrukade kapital plus det mervärde, som denna vara innehåller, är dess produktionspris nu lika med det i den förbrukade kapitalet k plus mervärdet, som tillfaller det på grund av den allmänna profitkvoten, alltså t.ex. 20% på det för dess produktion investerade kapitalet, såväl det förbrukade som det endast använda. Men detta pålägg av 20% är själv bestämt genom det mervärde som det samhälleliga totalkapitalet har utvunnit och dess förhållande till kapitalets värde; just därför är det 20% och inte 10 eller 100. Värdenas förvandling till produktionspriser upphäver alltså inte profitens gränser utan förändrar bara dess fördelning mellan de olika, speciella kapital av vilka samhällskapitalet består. Fördelar profiten mellan dem i proportion till de värdedelar de är av detta totalkapital. Marknadspriserna stiger över och sjunker under dessa reglerande produktionspriser, men dessa fluktuationer upphäver ömsesidigt varandra. Betraktar man prislistor under en längre period och bortser från de fall, där varornas verkliga värde förändrats till följd av en förändring i arbetets produktivkraft och likaså de fall då produktionsprocessen störts genom naturliga eller samhälleliga olycksfall, så förvånas man över för det första de förhållandevis trånga gränserna för avvikelserna och för det andra regelbundenheten i deras utjämning. Här ska man finna samma dominans för de reglerande genomsnitten som Quételet påvisat ifråga om de sociala fenomenen. Om varuvärdenas utjämning till produktionspriser inte stöter på några hinder, så upplöses jordräntan i differentialränta, d.v.s. den inskränkes till utjämning av de extraprofiter som de reglerande produktionspriserna skulle ge en del av kapitalisterna och som jordägaren nu tillägnar sig. Här har alltså jordräntan sin bestämda värdegräns i de individuella profitkvoternas avvikelser, vilka den allmänna profitkvotens reglering av produktionspriserna åstadkommer. Hindrar jordegendomen varuvärdenas utjämning till produktionspriser och tillägnar den sig absolut jordränta, så är denna begränsad genom överskottet av jordbruksprodukternas värde över deras produktionspris, alltså genom överskottet av det mervärde de innehåller över den profitkvot som tillfaller kapitalen på grund av den allmänna profitkvoten. Denna differens bildar då gräns för jordräntan, vilken som förut bara utgör en bestämd del av det givna och i varorna inneslutna mervärdet.
Om slutligen mervärdets utjämning till genomsnittsprofit i de olika produktionssfärerna hindras av konstlade eller naturliga monopol och då speciellt av jordmonopolet, så att ett monopolpris utbildades som översteg produktionspriset och värdet på de varor på vilka monopolet verkar, så upphävs därigenom inte de genom varornas värde givna gränserna. Monopolpriset på vissa varor skulle bara överföra en del av de andra varuproducenternas profit till varorna med monopolpriser. Indirekt skulle det föreligga en lokal störning i mervärdets fördelning mellan de olika produktionssfärerna, vilken emellertid lämnade gränsen för själva detta mervärde oförändrad. Om varan med monopolpris ingick i arbetarens nödvändiga konsumtion, så skulle den höja arbetslönen och därigenom minska mervärdet, ifall arbetaren som förut fick betalning för värdet av sin arbetskraft. Den kunde pressa ned arbetslönen under arbetskraftens värde men detta endast i den mån arbetslönen stod över gränsen för dess fysiska minimum. I detta fall skulle monopolpriset betalas genom avdrag från den reella arbetslönen (d.v.s. den mängd bruksvärden som arbetaren får för samma kvantitet arbete) och från de andra kapitalisternas profit. De gränser inom vilka monopolpriset skulle beröra varuprisernas normala reglering vore fast bestämda och möjliga att noggrant beräkna.
Liksom alltså uppdelningen av det nytillsatta och överhuvud i reveny upplösbara värdet av varorna finner sina givna och reglerande gränser i förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete, arbetslön och mervärde, så har återigen själva mervärdets fördelning i profit och jordränta sina gränser i de lagar som reglerar profitkvotens utjämning. Vid uppdelningen i ränta och företagarvinst bildar genomsnittsprofiten själv gränsen för båda tillsammans. Den levererar den givna värdestorhet, inom vilken delningen ska försiggå. De specifika proportionerna i denna uppdelning är i detta fall tillfälliga, d.v.s. bestäms uteslutande genom konkurrensförhållanden. Medan eljest balans mellan utbud och efterfrågan är lika med att marknadsprisernas avvikelse från deras reglerande genomsnittspriser upphäver varandra, d.v.s. ett upphävande av konkurrensens inflytande, är konkurrensen här det ensamt bestämmande. Men varför? Emedan samma produktionsfaktor, kapitalet här måste dela sin del av mervärdet mellan två ägare. Men det faktum att det här inte föreligger någon bestämd, lagbunden gräns för delningen av genomsnittsprofiten upphäver inte dess gräns som del av varuvärdet; lika litet som det faktum, att två kompanjoner i en affär på grund av diverse yttre omständigheter delar sin profit olika, på något vis berör gränserna för denna profit.
Även om den del av varuvärdet i vilken nytt arbete, tillsatt produktionsmedlens värde, är representerat, kan upplösas i delar, vilka i form av revenyer blir självständiga i förhållande till varandra, så kan man inte betrakta dessa arbetslön, profit och jordränta, som de konstituerande beståndsdelar ur vilkas förening eller summa det reglerande priset (natural price, prix nécéssaire <naturligt pris, nödvändigt pris>) på varorna själva uppstår, så att priset för var och en av dessa tre delar vore självständigt bestämt och varans pris först bildades genom addition av dessa tre självständiga storheter i stället för att tvärtom varuvärdet efter avdrag av den konstanta värdedelen är den ursprungliga enhet som sönderfaller i dessa tre delar. I verkligheten är varuvärdet den förutsatta storheten, totaliteten av det sammanlagda värdet av arbetslön, profit och jordränta, vilken deras relativa storlek i förhållande till varandra än må vara. Enligt ovanstående, felaktiga uppfattning är arbetslön, profit och jordränta tre självständiga värdestorheter, vilkas totalsumma producerar varuvärdets storlek, begränsar och bestämmer den.
Till en början är det tydligt, att om arbetslön, profit och jordränta konstituerar varornas pris, gäller detta likaväl för den konstanta delen av varuvärdet som för den del i vilken det variabla kapitalet och mervärdet är representerat. Denna konstanta del kan alltså här lämnas alldeles ur räkningen, då värdet av de varor av vilka den består likaledes skulle upplösas i summan av arbetslönens, profitens och jordräntans värde. Som vi tidigare har anmärkt, bestrider denna åsikt ju också existensen av en sådan konstant värdedel.
Vidare är det tydligt, att hela värdebegreppet här blir meningslöst. Kvar finns bara föreställningen om priset i den meningen att en viss mängd pengar betalas av dem som äger arbetskraft, kapital och jord. Men vad är pengar? Pengar är inte ett ting utan en bestämd form av värde, förutsätter alltså värdet. Låt oss då säga, att en viss mängd guld eller silver betalas för dessa produktionselement eller att man föreställer sig, att de är lika med denna mängd. Men guld och silver är själva varor som alla andra varor (den upplyste ekonomen är stolt över denna insikt). Även priset på guld och silver är alltså bestämt av arbetslön, profit och jordränta. Då kan vi inte bestämma arbetslön, profit och jordränta genom att de sättas lika med en viss kvantitet guld och silver, ty värdet av detta guld och silver, i vilka de ska beräknas som i en ekvivalent, ska ju först bestämmas just genom dem, oberoende av guld och silver, d.v.s. oberoende av värdet på varje vara, men värdet är ju just produkten av dessa tre. Säger man att värdet av arbetslön, profit och jordränta består i att de är lika med en viss kvantitet guld och silver, betyder det alltså bara att man säger att de är lika med en viss kvantitet arbetslön, profit och jordränta.
Vi börjar med arbetslönen. Ty även om man har denna åsikt måste man utgå från arbetet. Hur kommer alltså arbetslönens reglerande pris att bestämmas priset kring vilket dess marknadspriser pendlar?
Låt oss säga, av utbud och efterfrågan på arbetskraft. Men om vilken efterfrågan på arbetskraft handlar det? Om kapitalets efterfrågan? Efterfrågan på arbetskraft är alltså lika med tillgång på kapital. För att tala om tillgång på kapital måste vi framförallt veta vad kapital är. Vad består kapital av? Tar vi dess enklaste företeelseform: av pengar och varor. Men pengar är endast en form av vara. Alltså av varor. Men varornas värde är enligt förutsättningen i första instans bestämt av priset på det arbete som producerar dem, arbetslönen. Arbetslönen förutsättes och behandlas här som konstituerande element i varornas pris. Detta pris ska nu bestämmas av förhållandet mellan utbjudet arbete och kapital. Priset på själva kapitalet är lika med priset på de varor, som det består av. Kapitalets efterfrågan på arbetskraft är lika med tillgången på kapital. Och kapitaltillgången är lika med tillgången till en varusumma av givet pris, och detta pris är i första instans reglerat genom arbetets pris, och arbetets pris är å sin sida lika med den del av varupriset av vilken det variabla kapital består, som lämnas till arbetaren i utbyte mot hans arbete; och priset på de varor av vilka detta variabla kapital består är själv i första hand bestämt genom arbetets pris, ty det är bestämt av priserna på arbetslön, profit och jordränta. För att bestämma arbetslönen kan vi alltså inte förutsätta kapitalet; dess värde är själv till en del bestämt av arbetslönen.
Dessutom nyttar det oss inte att föra in konkurrensen. Konkurrensen kommer arbetets marknadspris att stiga eller sjunka. Men antag nu att utbud och efterfrågan på arbete täcker varandra, varigenom bestämmes då arbetslönen? Genom konkurrensen. Men det är just förutsatt, att konkurrensen då upphör att bestämma, att dess verkan upphäves genom jämvikten mellan dess bägge motsträvande krafter. Vi önskar ju just finna arbetslönens naturliga pris, d.v.s. det pris för arbetet som inte regleras av konkurrensen utan som omvänt reglerar denna.
Då återstår ingenting annat än att bestämma arbetets nödvändiga pris genom de nödvändiga existensmedlen för arbetaren. Men dessa existensmedel är varor som har ett pris. Arbetets pris är alltså bestämt av priset på de nödvändiga existensmedlen och priset på existensmedlen är som priset på alla andra varor i första hand bestämt av arbetets pris. Alltså är det av existensmedlens pris bestämda arbetets pris bestämt av arbetets pris. Arbetets pris är bestämt av sig själv. Med andra ord, vi vet inte vad som bestämmer arbetets pris. Arbetet har här överhuvud taget ett pris, emedan det betraktas som vara. För att alltså tala om arbetets pris måste man veta vad pris överhuvud taget är. Men just vad pris är kan vi inte få veta på denna väg.
Vi antar nu emellertid, att arbetets nödvändiga pris bestämmes på detta angenäma sätt. Hur bildas då genomsnittsprofiten, varje kapitals profit under normala förhållanden, som utgör varans andra prisbeståndsdel? Genomsnittsprofiten måste vara bestämd av en profitens genomsnittskvot; hur bestämmes denna? Genom konkurrensen mellan kapitalisterna? Men denna konkurrens förutsätter redan att profiten existerar. Den förutsätter olika profitkvoter och därmed olika profiter vare sig det gäller samma eller åtskilda produktionsgrenar. Konkurrensen kan bara verka på profitkvoten såvida den verkar på varornas priser. Konkurrensen kan bara åstadkomma, att producenter inom samma produktionssfär säljer sina varor till samma priser och att de inom olika produktionssfärer säljer sina varor till priser som ger dem samma profit, samma proportionella tillägg till det redan delvis genom arbetslönen bestämda priset på varan. Konkurrensen kan därför bara utjämna olikheter i profitkvoten. För att utjämna olika profitkvoter måste profiten redan finnas som beståndsdel i varupriset. Konkurrensen skapar den inte. Den höjer eller sänker, den skapar inte den nivå som inträder så snart utjämningen försiggått. Och då vi talar om en nödvändig profitkvot, vill vi just få reda på den av konkurrensens rörelse oberoende profitkvot, vilken å sin sida reglerar konkurrensen. Den genomsnittliga profitkvoten inträder när de konkurrerande kapitalisternas motstridiga krafter uppväger varandra. Konkurrensen kan åstadkomma denna jämvikt men inte profitkvoten, som inträder vid denna jämvikt. När nu denna jämvikt är etablerad, varför är då den allmänna profitkvoten 10 eller 20 eller 100%? På grund av konkurrensen. Nej, tvärtom, konkurrensen har upphävt de orsaker som producerade avvikelserna från de 10 eller 20 eller 100%. Den har medfört ett varupris, vid vilket varje kapital i förhållande till sin storlek avkastar samma profit. Men storleken av själva denna profit är oberoende av konkurrensen. Den utjämnar bara åter och åter alla avvikelser till denna storhet. En man konkurrerar med en annan, och konkurrensen tvingar honom att sälja sin vara till samma pris som denne. Men varför är detta pris 10 eller 20 eller 100?
Således återstår ingenting annat än att förklara att profitkvoten och därmed profiten är ett tillägg, bestämt på ett obegripligt sätt, till varans pris, vilket med undantag för detta tillägg har bestämts av arbetslönen. Det enda som konkurrensen säger oss, är att denna profitkvot måste vara en given storhet. Men det visste vi förut, då vi talade om allmän profitkvot och profitens "nödvändiga pris".
Ifråga om jordräntan är det alldeles onödigt att tröska igenom denna banala process. Man ser utan vidare, att om den genomförs någorlunda konsekvent framstår profit och jordränta som rena pristillägg, bestämda genom obegripliga lagar, till det i första hand genom arbetslönen bestämda varupriset. Kort sagt, konkurrensen är förpliktad att förklara ekonomernas totala brist på begrepp, medan ekonomerna omvänt måste förklara konkurrensen.
Bortser man nu här från illusionen att profit och jordränta skapats genom cirkulationen, d.v.s. är prisbeståndsdelar som uppkommit ur försäljningen - och cirkulationen kan aldrig ge något som den inte tidigare erhållit - så går alltsammans helt enkelt ut på detta:
Vi antar, att det genom arbetslönen bestämda priset på en vara är = 100; profitkvoten 10% på arbetslönen och jordräntan 15% på arbetslönen. Då är det genom summan av arbetslön, profit och jordränta bestämda priset för varan = 125. Dessa 25 i tillskott kan inte härröra ur varans försäljning. Ty alla som säljer varor till varandra, säljer vad som kostat 100 i arbetslön för 125; vilket är alldeles detsamma som om de alla sålde för 100. Själva operationen måste alltså betraktas oberoende av cirkulationsprocessen.
Om dessa tre delar själva varan, som nu kostar 125 - och ingenting förändras om kapitalisten först säljer för 125 och sedan betalar arbetaren 100, sig själv 10 och jordräntetagaren 15 - så får arbetaren 4/5 = 100 av värdet och av produkten. Kapitalisten får 2/25 av värdet och av produkten och jordräntetagaren får 3/25. Eftersom kapitalisten säljer för 125 i stället för 100 ger han arbetaren bara 4/5 av den produkt som representerar dennes arbete. Det är samma sak, som om han gett arbetaren 80 och behållit 20, varav 8 tillkommer honom själv och 12 jordräntetagaren. Då hade han sålt varan till dess värde, eftersom pristilläggen i själva verket är höjningar som är oberoende av varans värde. Detta värde är ju enligt förutsättningen bestämt av arbetslönens värde. På en omväg leder detta fram till påståendet att för denna uppfattning termen arbetslön, här 100, är lika med produktens värde, d.v.s. den penningsumma i vilken denna bestämda kvantitet arbete är representerad; men att detta värde i sin tur skiljer sig från den reella arbetslönen och därför lämnar ett överskott. Men här är överskottet realiserat genom ett nominellt tillägg till priset. Om alltså arbetslönen vore = 110 i stället för = 100, så måste profiten vara = 11 och jordräntan = 161/2, alltså varans pris = 1371/2 Proportionerna skulle vara oförändrade. Men då uppdelningen alltid skulle åstadkommas genom ett nominellt tillägg med vissa procent på arbetslönen, så skulle priset stiga och falla med arbetslönen. Här sattes arbetslönen först lika med varans värde och skildes sedan från det igen. Men i själva verket blir slutresultatet efter denna intetsägande omväg, att varans värde är bestämt av den kvantitet arbete, som den innehåller, men arbetslönens värde bestäms av priset på de nödvändiga existensmedlen och att överskottet av värde över arbetslönen bildar profit och jordränta.
Varornas värde delas efter avdrag av de produktionsmedel som förbrukats vid deras produktion. Denna givna kvantitet värde, som är bestämd av den arbetsmängd som materialiserats i produkten, uppdelas nu i tre beståndsdelar, nämligen arbetslön, profit och jordränta, vilka är självständiga revenyformer, oberoende av varandra. Denna uppdelning visar sig på den kapitalistiska produktionens yta och därmed också i perverterad form i de föreställningar om denna process, som finns hos dem som är fångna av och agerande i processen.
En varas totalvärde kan t.ex. vara = 300, av detta är 200 värdet av de i dess produktion förbrukade produktionsmedlen eller beståndsdelarna i det konstanta kapital. Alltså återstår 100 som summan av det nya värde som tillförts denna vara i dess produktionsprocess. Detta nyvärde på 100 är allt som står till förfogande vid uppdelningen i de tre revenyformerna. Sätter vi arbetslönen = x, profiten = y, jordräntan = z, så kommer summan av x + y + z i vårt fall alltid att vara = 100. Men i industrikapitalisternas, köpmännens och bankirernas föreställning, liksom hos vulgärekonomerna, förhåller det sig på ett helt annat sätt. För dem är varans värde inte något som är givet efter avdrag av värdet på förbrukade produktionsmedel = 100, vilka 100 sedan fördelas i x, y, z. Utan varans pris sammansättes helt enkelt av värdestorheterna arbetslön, profit och jordränta, vilkas storlek är bestämd oberoende av varans värde och av varandra, så att x, y, z var och en för sig är självständigt givna och bestämda och först ur summan av dessa storheter, vilken kan vara mindre eller större än 100, är värdet av varan själv ett resultat som uppnåtts genom addition av dessa värdekomponenter. Detta missförstånd är ofrånkomligt:
För det första emedan varans värdebeståndsdelar i deras relation till varandra uppträder som självständiga revenyer, och som sådana är förbundna med tre från varandra helt åtskilda produktionsfaktorer, arbetet, kapitalet och jorden, och därför ser ut att härröra ur dessa. Äganderätten till arbetskraft, kapital eller jord är skälet till att dessa olika värdebeståndsdelar i varorna tillfaller dessa respektive ägare och därför förvandlas till revenyer för dem. Men värdet uppkommer inte ur förvandlingen till reveny, utan det måste finnas där, innan det förvandlas till reveny, innan det antar denna form. Illusionen att det omvända förhållandet gäller befästes desto mer genom att bestämningen av den relativa storleken på dessa tre delar i relation till varandra följer lagar, som är av olika art, vilkas sammanhang med och beroende av själva varuvärdet ingalunda visar sig på ytan.
För det andra: Vi har sett, att en allmän ökning eller minskning av arbetslönen, genom att vid i övrigt lika förhållanden framkalla en rörelse i motsatt riktning hos den allmänna profitkvoten, förändrar de olika varornas produktionspriser, d.v.s. höjer somliga, sänker andra, beroende på kapitalets genomsnittssammansättning i de respektive produktionssfärerna. Man gör alltså, åtminstone i några produktionssfärer den erfarenheten, att genomsnittspriset på en vara stiger därför att arbetslönen stiger, och sjunker därför att denna sjunker. Men däremot kan inte "erfarenheten" visa den hemliga reglering av dessa ändringar som sker genom det av arbetslönen oavhängiga varuvärdet. Stiger däremot arbetslönen lokalt och bara i särskilda produktionssfärer som ett resultat av speciella omständigheter, så kan en motsvarande nominell prisstegring på dessa varor inträda. Denna höjning av det relativa värdet av en sorts varor gentemot andra för vilka arbetslönen är oförändrad, är då endast en reaktion gentemot den lokala störningen av mervärdets enhetliga fördelning på de skilda produktionssfärerna, ett medel att utjämna de speciella profitkvoterna till den allmänna. Här gör man åter "erfarenheten" att priset bestämmes av arbetslönen. Vad erfarenheten i bägge fallen visar är alltså att arbetslönen bestämmer varupriserna. Men det man inte erfar är den förborgade orsaken till detta sammanhang. Vidare: genomsnittspriset för arbetet, d.v.s. arbetskraftens värde, är bestämt genom produktionspriset för nödvändiga existensmedel. Om detta stiger eller sjunker, så stiger eller sjunker också arbetskraftens värde. Här visar åter erfarenheten, att det finns ett sammanhang mellan arbetslönen och varornas pris; men orsaken kan framstå som verkan och verkan som orsak, vilket också gäller ifråga om marknadsprisets rörelse. Där motsvarar en höjning av arbetslönen över dess genomsnitt den höjning av marknadspriserna över produktionspriserna, som är förknippad med högkonjunkturperioden, och den efterföljande sänkningen av arbetslönen under dess genomsnitt marknadsprisernas fall under produktionspriserna. Bortsett från marknadsprisets pendlande rörelse måste uppenbarligen det förhållandet att produktionspriserna är bundna till varornas värde alltid motsvaras av en erfarenhet, att om arbetslönen stiger så faller profitkvoten och tvärtom. Men vi har sett, att profitkvoten kan vara bestämd av ändringar av det konstanta kapitalets värde som är oberoende av arbetslönens förändringar, så att arbetslön och profitkvot i stället för att röra sig i motsatt riktning också kan göra sig i samma, stiga eller sjunka samtidigt. Om mervärdets kvot skulle vara direkt sammanfallande med profitkvoten, så vore detta inte möjligt. Även om arbetslönen stiger till följd av stigande priser på existensmedlen, så kan profitkvoten förbli oförändrad eller t.o.m. stiga till följd av större arbetsintensitet eller förlängning av arbetsdagen. Alla dessa erfarenheter bekräftar den illusion, som värdebeståndsdelarnas självständiga form framkallar, nämligen att antingen arbetslönen ensam eller arbetslön och profit tillsammans bestämmer varornas värde. Så snart en sådan föreställning om arbetslönen överhuvud taget uppstått, alltså att arbetets pris och det värde som arbetet skapar ser ut att sammanfalla, blir det också accepterat som självklart gällande för profit och jordränta. Deras priser, d.v.s. penninguttryck, måste då regleras oberoende av arbetet och det därav frambringade värdet.
För det tredje: Vi antar, att i enlighet med den direkta erfarenheten varornas värden, eller produktionspriserna - som verkar vara oberoende av värdet - alltid sammanfaller med varornas marknadspris i stället för att manifestera sig som reglerande genomsnittspris genom att oavbrutet kompensera den kontinuerliga fluktuationen i marknadspriserna. Vi antar vidare, att reproduktionen alltid äger rum under samma oförändrade förhållanden, alltså att arbetets produktivitet förblir konstant i alla kapitalets element. Till slut antar vi, att den värdedel av varuprodukten, vilken i varje sfär av produktionen bildas genom tillsats av en ny kvantitet arbete, d.v.s. tillsats av ett nyproducerat värde till produktionsmedlens värde, alltid delas i konstanta proportioner arbetslön, profit och jordränta, så att den faktiskt utbetalade arbetslönen alltid direkt sammanfaller med arbetskraftens värde, så att den faktiskt realiserade profiten sammanfaller med den del av det totala mervärdet som tillfaller varje självständigt fungerande del av totalkapitalet, och så att den faktiska jordräntan alltid håller sig inom de gränser, som jordräntan i sådana fall nominellt har. Vi antar kort sagt, att fördelningen av den samhälleliga värdeprodukten och regleringen av produktionspriserna sker på kapitalistisk grundval men att konkurrensen avlägsnats.
Under dessa förutsättningar, om alltså varornas värde vore konstant och framträdde som konstant, om den värdedel av varuprodukten som upplöses i revenyer förblir en konstant storhet och alltid framstår som en sådan, om slutligen denna givna och konstanta värdedel alltid uppdelas oförändrat proportionellt i arbetslön, profit och jordränta - t.o.m. då skulle den verkliga rörelsen ofrånkomligt framträda bakvänd: inte som uppdelning av en redan given värdestorhet i tre delar, som antar av varandra oavhängiga revenyformer, utan omvänt som om denna värdestorhet bildades såsom en summa av oberoende och var för sig självständigt bestämda element av arbetslön, profit och jordränta. Denna illusion skulle ofrånkomligt uppstå, emedan i de enskilda kapitalens och deras varuprodukters verkliga rörelse det inte är varornas värde, som framstår som förutsättning för deras uppdelning, utan tvärtom de beståndsdelar i vilka de uppdelas fungerar som förutsättning för varornas värde. Vi har nu först sett, att för varje kapitalist varans kostnadspris framstår som en given storhet och kontinuerligt representeras som en sådan i det verkliga produktionspriset. Men kostnadspriset är lika med det konstanta kapitalets värde, de investerade produktionsmedlen plus värdet av arbetskraften. För de agerande i produktionsprocessen kommer det sistnämnda emellertid att framstå i den irrationella formen av arbetets pris, så att arbetslönen samtidigt framstår som arbetarens reveny. Arbetets genomsnittspris är en given storhet, emedan arbetskraftens värde liksom värdet av varje annan vara är bestämt av den för dess reproduktion nödvändiga arbetstiden. Men vad beträffar den del av varuvärdet som har form av arbetslön, uppkommer den inte genom det faktum, att kapitalisten lämnar ett förskott i form av arbetslön på den andel arbetaren får av sin egen produktion utan den har sin källa i den värdedel av arbetarens produktion som motsvarar hans arbetslön. Vilket betyder, att en del av hans dags- eller årsarbete producerar det värde som priset för hans arbetskraft innehåller. Men arbetslönen bestämmes genom kontrakt, innan den motsvarande värdeekvivalenten har producerats. Eftersom den är ett priselement, en ständig beståndsdel av kostnadspriset, vars storlek är given innan varan och dess värde är producerade, framstår arbetslönen inte som en självständig, fristående del av varans totalvärde, utan snarare tvärtom, som en given storhet, som i förväg bestämmer detta värde, d.v.s. som pris och värdebildare. Genomsnittsprofiten har en liknande roll i produktionspriset som arbetslönen har i varans kostnadspris, ty produktionspriset är lika med kostnadspriset plus genomsnittsprofit på det investerade kapitalet. Denna genomsnittsprofit ingår i praktiken i kapitalistens begrepp och kalkyler som ett reglerande element, inte bara i den mån som den bestämmer kapitalöverföring från ett investeringsområde till ett annat utan också för alla försäljningar och kontrakt som omfattar reproduktionsprocesser utsträckta över långa perioder. Men då är den en tidigare existerande storhet, som faktiskt är oberoende av det utvunna värdet och mervärdet i varje särskild produktionssfär och därför i ännu högre grad av det som utvunnits i varje enskild kapitalinvestering i var och en av dessa sfärer. För kapitalisten framstår inte denna företeelse som ett resultat av en uppdelning av värdet utan som en av varuproduktens värde oberoende storhet, som i förväg är given i varornas produktionsprocess och bestämmer deras genomsnittspriser, d.v.s. den framstår som värdebildare. Och dessutom, eftersom mervärdets olika delar har former, som är helt och hållet oberoende av varandra, tycks detta mervärde i ännu mer konkret form vara en förutsättning för varornas värdebildning. En del av genomsnittsprofiten är självständig gentemot den fungerande kapitalisten i form av ränta. Han behandlar den som en given beståndsdel i produktionen av varor och varuvärden. Hur mycket räntans storlek än må fluktuera, så är den i varje moment och för varje kapitalist en given storhet, som för honom som enskild kapitalist ingår i kostnadspriset för de varor han producerar. Detta gäller också jordräntan i form av avtalsenligt fastställda arrendeavgifter för den jordbrukande kapitalisten och i form av hyra för områden som andra företagare använder. För den enskilde kapitalisten framstår dessa olika delar av mervärdet som givna beståndsdelar av kostnadspriset och omvänt som mervärdebildare, som om de skapade en del av varornas pris, precis som arbetslönerna skapar den andra. Hemligheten bakom dessa ständigt uppdykande föreställningar, att dessa produkter av varuvärdets sönderdelning är förutsättningar för själva värdebildningen, är helt enkelt den, att det kapitalistiska produktionssättet, i likhet med varje annat, inte bara ständigt reproducerar den materiella produkten utan också de samhälleliga ekonomiska förhållandena, de ekonomiska former som bestämmer dess skapnad. Därför förefaller dess resultat alltid att samtidigt vara sin egen förutsättning. Och det är denna kontinuerliga reproduktion av samma förhållanden som den enskilde kapitalisten förutsätter som självklar, som ett otvivelaktigt faktum. Så länge den kapitalistiska produktionen existerar som sådan, upplöses en del av det nytillsatta arbetet alltid i arbetslön, en annan del i profit (ränta och företagarvinst) och en tredje i jordränta. Detta är förutsatt i alla avtal mellan ägarna till de olika produktionsfaktorerna och denna förutsättning är riktig, hur mycket än de relativa storleksförhållandena fluktuerar i varje enskilt fall. Den bestämda form, i vilken värdets delar möter varandra är förutsatt, emedan den ständigt reproduceras, och den reproduceras ständigt emedan den ständigt är förutsatt.
Nu visar visserligen erfarenheten och företeelserna också att marknadspriserna, i vilkas inflytande kapitalisten faktiskt ser den enda värdebestämningen, inte alls till sin storlek är beroende av dessa förväntningar; att de inte rättar sig efter om räntan eller jordräntan enligt avtal är hög eller låg. Men marknadspriserna är konstanta endast i sina variationer, och deras genomsnitt för längre perioder ger just upphov till de respektive genomsnitten av arbetslön, profit och jordränta som de konstanta storheterna, de som alltså i sista instans behärskar marknadspriserna.
Å andra sidan verkar det vara en mycket enkel reflektion, att om arbetslön, profit och jordränta är värdebildare av det skälet att de framstår som förutsatta i kostnadspriset och produktionspriset, så är också den konstanta kapitaldelen - vars värde inträder som något givet i varje varas produktion - värdebildare. Men den konstanta kapitaldelen är ingenting annat än en summa av varor och därmed av varuvärden. Reflektionen utmynnar alltså i en banal tavtologi; att varuvärdet är skapare av och orsak till varuvärdet.
Men om kapitalisten hade något intresse av att reflektera över detta - hans reflektioner som kapitalist bestämmes uteslutande av hans affärsintresse och intressestyrande motiv - så visar hans erfarenhet, att den produkt han själv producerar ingår som konstant kapitaldel i andra produktionssfärer och produkterna av dessa andra produktionssfärer som konstanta kapitaldelar i hans produkt. Eftersom värdetillskottet, såvida det gäller hans nyproduktion, för honom ser ut att bildas genom storheterna arbetslön, profit och jordränta, så gäller detta också för den konstanta delen, som består av andra kapitalisters produkter. Sålunda reduceras i sista instans priset för den konstanta kapitaldelen och därmed för varornas totalvärde i sista instans, även om det sker på ett sätt som inte är så lätt att spåra, till en värdesumma, som är ett resultat av en addition av de självständiga, enligt olika lagar reglerade och ur olika källor flödande värdebildarna arbetslön, profit och jordränta.
För det fjärde. Själva värdebestämningen, alltså om varorna säljas eller inte säljas till sina värden, är utan betydelse för den enskilde kapitalisten.
Redan från början är den något som försiggår bakom hans rygg, i kraft av förhållanden som är oberoende av honom, då det inte är värdena utan produktionspriserna i varje produktionssfär, helt skilda från värdena, som bildar de reglerande genomsnittspriserna. Värdebestämningen som sådan intresserar och har ett bestämmande inflytande på den enskilda kapitalisten och kapitalet i varje enskild produktionssfär endast i den mån den ökar eller minskar den arbetsmängd som krävs för varornas produktion. När arbetets produktivkraft ökar, kan kapitalisten göra en extraprofit eller när den minskar tvingas han höja varornas pris därför att en bit mer arbetslön, mer konstant kapital och därmed också ränta faller på delprodukten eller den enskilda varan. Den intresserar honom bara såvida den höjer eller sänker hans egna produktionskostnader för varan, alltså bara såvida den försätter honom i en särställning.
Däremot tycks honom arbetslön, ränta och jordränta vara gränser som inte bara reglerar priset till vilket han kan realisera den del av profiten som tillfaller honom som fungerande kapitalist, företagarvinsten, utan till vilken han överhuvud måste kunna sälja varan, om fortsatt reproduktion ska vara möjlig. Men om han kan ta ut en vanlig eller större företagarvinst ut priset utöver det genom arbetslön, ränta och jordränta för honom individuellt givna kostnadspriset, är det alldeles likgiltigt för honom, om han vid försäljningen realiserar detta värde och mervärde som finns i varan eller inte. Därför förefaller honom arbetslön, ränta och jordränta bortsett från den konstanta kapitaldelen, som de begränsande och därmed i skapande mening bestämmande elementen i varupriset. Lyckas det honom t.ex. att pressa ner arbetslönen under arbetskraftens värde, alltså under dess normala nivå, att skaffa kapital till lägre räntefot och att betala arrendeavgift under den normala nivån för jordräntan, så har det ingen betydelse för honom, om han säljer produkten under dess värde och t.o.m. under det allmänna produktionspriset, alltså ger ut en del av det i varan inneslutna merarbetet gratis. Detta gäller t.o.m. för den konstanta kapitaldelen. Kan t.ex. en industrikapitalist köpa råmaterial under dess produktionspris, så skyddar detta honom från förlust, även om han i den färdiga varan säljer det under produktionspriset. Hans företagarvinst kan förbli oförändrad och t.o.m. växa, bara om varuprisets överskott över de betalade beståndsdelar den innehåller - sådana som måste ersättas av en ekvivalent - förblir lika stor eller växer. Men utom värdet på produktionsmedlen, som ingår som givna prisstorheter i produktionen av hans varor, är det just arbetslön, ränta och jordränta som är begränsande och reglerande prisstorheter i denna produktion. De tycks honom alltså vara de element som bestämmer varornas pris. Från denna ståndpunkt förefaller det som om företagarvinsten antingen bestämdes genom det överskott som marknadspriserna, bestämda av tillfälliga konkurrensförhållanden, ger utöver det inneboende varuvärdet som är bestämt av dessa prisstorheter; eller såvida företagarvinsten själv ingriper bestämmande i marknadspriset förefaller denna i sin tur vara beroende av konkurrensen mellan köpare och säljare.
I konkurrensen, såväl mellan de enskilda kapitalisterna inbördes som i konkurrensen på världsmarknaden, är det de givna och förutsatta storheterna arbetslön, ränta, jordränta som ingår i kalkylen som konstanta och reglerande storheter; inte konstanta i den meningen att dessa storheter inte kan förändras, utan i den meningen att de i varje enskilt fall är givna och bildar den konstanta gränsen för de ständigt fluktuerande marknadspriserna. Exempelvis konkurrensen på världsmarknaden handlar uteslutande om hur varan med given arbetslön, ränta och jordränta kan säljas med fördel, till eller under de givna allmänna marknadspriserna, d.v.s. med realiserande av en skälig företagarvinst. Är i ett land arbetslön och jordpriser låga, räntan däremot hög på grund av att det kapitalistiska produktionssättet överhuvud taget inte är utvecklat, medan i ett annat land arbetslön och jordpriser nominellt är höga, räntan däremot låg, så använder kapitalisten i det ena landet mer arbete och jord, i det andra förhållandevis mer kapital. Vill man beräkna i vilken mån konkurrens mellan dessa två är möjlig, så ingår dessa faktorer som bestämmande element. Här visar alltså erfarenheten teoretiskt och kapitalistens intressestyrda kalkyler praktiskt, att varornas priser är bestämda genom arbetslön, ränta och jordränta, genom priset på arbete, kapital och jord, och att dessa priselement i själva verket är de reglerande prisbildarna.
Naturligtvis återstår det alltid ett element som inte är förutsatt utan en effekt av varornas marknadspris, nämligen överskottet utöver det kostnadspris, som bildats genom additionen av dessa element, arbetslön, ränta och jordränta. Detta fjärde element förefaller att i varje enskilt fall vara bestämt genom konkurrensen och genomsnittligt av genomsnittsprofiten, vilken i sin tur reglerar samma konkurrens endast under längre perioder.
För det femte. När det kapitalistiska produktionssättet härskar, är det i så hög grad självklart att sönderdela värdet, som representerar det nytillsatta arbetet, i revenyformerna arbetslön, profit och jordränta, att denna metod användes (för att inte tala om tidigare historiska perioder från vilka vi hämtade exempel ifråga om jordräntan) också där existensbetingelserna för dessa revenyformer från början inte alls finns. Då behandlar man alltsammans i analogi med detta produktionssätt.
Om en oberoende arbetare - låt oss ta en småbonde, eftersom alla tre revenyformerna då kan användas - arbetar åt sig själv och säljer sin egen produkt, så blir han för det första betraktad som sin egen företagare (kapitalist), vilken använder sig själv som arbetare, och som sin egen jordägare med sig själv som arrendator. Han betalar sig själv arbetslön som lönarbetare, åtnjuter profit som kapitalist och betalar jordränta åt sig själv som jordägare. Om det kapitalistiska produktionssättet och de förhållanden som motsvarar detta förutsättas som allmän samhällelig grundval, är detta förfarande såtillvida riktig som det inte är hans arbete utan besittningen av produktionsmedlen - vilka här allmänt antagit formen av kapital - som är grunden till att han kan tillägna sig sitt eget merarbete. Och vidare, såvida han producerar sin produkt som vara, alltså är beroende av dess pris (och även om detta inte gäller, kan priset uppskattas) är mängden merarbete, som han kan utnyttja inte beroende av dess egen storlek utan av den allmänna profitkvoten; och likaså är det eventuella överskottet över den genom den allmänna profitkvoten bestämda kvoten mervärde i sin tur inte bestämd genom den arbetsmängd han presterar, utan han kan tillägna sig det endast på grund av att han är jordägare. Eftersom en sådan produktionsform, som inte svarar mot det kapitalistiska produktionssättet kan inordnas under dess revenyformer - och till en viss grad inte oriktigt - befästes skenet av att de kapitalistiska förhållandena är varje produktionssätts naturliga förhållanden så mycket mera.
Naturligtvis, om arbetslönen reduceras till en allmän grundval för varje produktionssätt, nämligen till den del av den egna arbetsprodukten, som ingår i arbetarens individuella konsumtion. Om man befriar denna andel från den kapitalistiska begränsningen och utvidgar den till att gälla en omfattning som konsumtionen kräver, å ena sidan vid den samhälleliga produktivkraft som existerar (alltså den samhälleliga produktivkraften av hans eget arbete såsom faktiskt samhälleligt) och å andra sidan vid full utveckling av individualiteten. Reducerar man vidare merarbetet och merprodukten till det mått som behövs under de givna produktionsbetingelserna i samhället, å ena sidan för att bilda en försäkrings- och reservfond, å andra sidan för att oavbrutet utvidga reproduktionen i den omfattning som dikteras av det samhälleliga behovet. Slutligen om man i Nr. 1 inkluderar det nödvändiga arbetet och i Nr. 2, merarbetet, den kvantitet arbete som de arbetsdugliga alltid måste utföra för de samhällsmedlemmar, som ännu inte är vuxna eller inte längre arbetsdugliga, d.v.s. om man avlägsnar, både från arbetslön och mervärde, från det nödvändiga arbetet och merarbetet, den specifika kapitalistiska karaktären, så återstår inte dessa former utan bara deras allmänna grundvalar som är gemensamma för alla samhälleliga produktionssätt.
För övrigt är detta slags förfarande också karaktäristisk för tidigare härskande produktionssätt, t.ex. det feodala. Produktionsförhållanden som inte alls motsvarade det, som stod alldeles utanför, underordnades feodala relationer, t.ex. i England tenures in common socage [T] (till skillnad från tenures on knights service [U]), som bara innebar penningförpliktelser och endast till namnet var feodala.
Det tillskott som det årligen nytillsatta arbetet tillför värdet - alltså även den del av den årliga produkten i vilken detta värde är representerat och som kan dragas från totalavkastningen, utskiljas ur den - sönderfaller alltså i tre delar, som antar tre olika revenyformer. Dessa former är ett uttryck för att en del av detta värde tillhör eller tillfaller den som äger arbetskraften, en annan del den som äger kapital och en tredje del den som äger jord. Detta är alltså fördelningsförhållanden eller fördelningsformer, ty de är ett uttryck för de förhållanden under vilka det nyproducerade mervärdet fördelas mellan ägarna till de olika produktionsfaktorerna.
I allmänhet ter sig dessa fördelningsförhållanden helt naturliga, som förhållanden som härrör ur all samhällelig produktions natur, ur den allmänmänskliga produktionens lagar. Man kan visserligen inte förneka, att förkapitalistiska samhällen uppvisar andra fördelningsförhållanden, men dessa tolkas då som outvecklade, ofullgångna och maskerade former, som inte utvecklats till högsta nivå och renaste former och i full överensstämmelse med de naturliga fördelningsförhållandena.
I denna föreställning är endast detta riktigt: förutsätter man samhällelig produktion av något slag (t.ex. den primitiva indiska samfälligheten eller peruanernas mer artificiellt utvecklade kommunism) kan man alltid skilja mellan den del av arbetet, vars produkt direkt konsumeras individuellt av producenterna och deras anhöriga och - bortsett från den del som konsumeras produktivt - en annan del av arbetet som alltid är merarbete, vars produkt alltid tjänar till att tillgodose allmänna samhällsbehov, hur denna merprodukt än fördelas och oavsett vem som fungerar som representant för dessa samhälleliga behov. De olika fördelningssättens identitet innebär alltså detta: de är identiska, om man bortser från olikheter och specifika former och bara behåller det som är enhetligt i motsats till det som skiljer dem.
Ett mer avancerat, kritiskt medvetande medger dock[147a*], att fördelningsförhållandena har en historisk utvecklingskaraktär, men betonar då ännu starkare den oavhängiga karaktären hos själva produktionsförhållandena, som kvarstår oförändrade av all historisk utveckling därför att de härrör ur den mänskliga naturen.
Den vetenskapliga analysen av det kapitalistiska produktionssättet bevisar däremot det motsatta, nämligen att det är ett produktionssätt av speciell art och speciellt historiskt bestämt. Liksom varje annat bestämt historiskt produktionssätt har det som historisk förutsättning en given nivå av de samhälleliga produktivkrafterna och deras utvecklingsformer. Denna förutsättning är själv det historiska resultatet och produkten av en föregående process och från denna givna grundval utgår det nya produktionssättet. De produktionsförhållanden - förhållanden som människorna inrättar i sin samhälleliga livsprocess - i produktionen av sitt samhälleliga liv, svarar mot detta specifika, historiskt bestämda produktionssätt och har en specifik, historisk och övergående karaktär. Fördelningsförhållandena, slutligen, är väsentligt identiska med dessa produktionsförhållanden, den andra sidan av samma sak, varför båda har samma historiska, övergående karaktär.
När man studerar fördelningsförhållandena utgår man närmast från det som anses vara ett faktum: att den årliga produkten fördelas som arbetslön, profit och jordränta. Men uttryckt på detta sätt är detta inte ett faktum utan ett felaktigt påstående. Produkten fördelas å ena sidan i kapital och å den andra i revenyer. En av dessa revenyer, nämligen arbetslönen, antar aldrig denna form, som arbetarens reveny, förrän den först visat sig gentemot samma arbetare i form av kapital. Att de producerade arbetsbetingelserna och arbetsprodukterna överhuvud uppträder som kapital gentemot den direkte producenten innesluter redan från början, att de materiella arbetsbetingelserna har en bestämd samhällskaraktär gentemot arbetarna och därmed bestämda relationer för dem dels till ägarna av arbetsbetingelserna och dels till varandra. Att dessa arbetsbetingelser förvandlas till kapital innesluter å sin sida att de direkta producenterna exproprieras från sin jord och därmed en bestämd form av jordägande.
Om inte den ena delen av produkten förvandlats till kapital, så skulle den andra inte ta formen av arbetslön, profit och jordränta.
Om det kapitalistiska produktionssättet förutsätter denna bestämda samhälleliga gestaltning av produktionsbetingelserna, reproducerar det dem å andra sidan oupphörligt. Det producerar inte bara de materiella produkterna utan reproducerar ständigt de produktionsförhållanden i vilka dessa produceras, och därmed även de motsvarande fördelningsförhållandena.
Man kan naturligtvis säga, att kapitalet (och jordegendomen som det innesluter som sin motsats) själv redan förutsätter en fördelning: arbetarnas expropriation från arbetsbetingelserna, koncentrationen av dessa betingelser i händerna på en minoritet av individer, andra individers uteslutande äganderätt till jorden, kort sagt alla de förhållanden som beskrivits i avdelningen om den ursprungliga ackumulationen (Bok I, kap. 24). Men denna fördelning skiljer sig helt och hållet från vad man menar med fördelningsförhållanden, om man begåvar dessa med en historiskt karaktär i motsats till produktionsförhållandena. Vad som då menas är de olika anspråken på den del av produkten som går till individuell konsumtion. De tidigare nämnda fördelningsförhållandena är däremot grundvalar för särskilda samhälleliga funktioner, som utföras inom produktionen av särskilda agerande, motsatta de direkta producenterna. Dessa fördelningsförhållanden ger själva produktionsbetingelserna och deras representanter en specifik samhällelig kvalitet. De bestämmer produktionens karaktär och rörelse.
Det är två karaktärsdrag, som från början utmärker det kapitalistiska produktionssättet.
För det första. Det producerar sina produkter som varor. Detta skiljer det inte från andra produktionssätt; men väl det faktum att existensen som vara är den behärskande och bestämmande karaktären hos dess produkt. Detta innebär först och främst, att arbetaren själv uppträder endast som försäljare av en vara och därmed som fri lönarbetare, arbetet alltså överhuvud som lönarbete. Efter allt som tidigare behandlats är det överflödigt att ånyo påvisa hur förhållandet mellan kapital och lönarbete bestämmer produktionssättets karaktär. Huvudaktörerna i detta produktionssätt, kapitalisten och lönarbetaren personifierar och förkroppsligar som sådana kapital och lönarbete; de får bestämda samhälleliga kännetecken, som präglar individen genom den samhälleliga produktionsprocessen; de blir produkter av dessa bestämda samhälleliga produktionsförhållanden.
Karaktären 1) av produkten som vara och 2) av varan som produkt av kapital innesluter redan samtliga cirkulationsförhållanden, d.v.s. en bestämd samhällelig process som produkterna måste genomgå och i vilken de får sin bestämda samhälleliga karaktär. Den innesluter likaså bestämda relationer mellan de agerande i produktionen. Av dessa relationer bestämmes produktens värdeökning och dess återförvandling till antingen existensmedel eller produktionsmedel. Men även bortsett från detta, framstår hela värdebestämningen och regleringen av totalprodukten genom värdet som ett resultat av den ovan angivna karaktären av produkten som vara eller av varan som kapitalistiskt producerad vara. I denna alldeles specifika värdeform gäller arbetet å ena sidan bara som samhälleligt arbete, å andra sidan är fördelningen av detta samhälleliga arbete och den ömsesidiga kompletteringen, ämnesomsättningen mellan dess produkter, underordnandet och inordnandet i samhällsmaskineriet, överlåtet till de enskilda kapitalisternas tillfälliga ageranden, som ömsesidigt upphäver varandra. Då dessa möter varandra bara som varuägare, och var och en försöker sälja sin vara så dyrt som möjligt (också skenbart själv ledd endast av sitt godtycke i regleringen av produktionen), så verkar värdelagen här bara som en inre lag, gentemot enskilda agerande som en blind naturlag, och gör den samhälleliga jämvikten i produktionen gällande mitt i dess tillfälliga fluktuationer.
Redan inneslutet i varan och än mer i varan som produkt av kapitalet är vidare, att det samhälleligt bestämda i produktionen materialiseras och de materiella grundvalarna för produktionen personifieras, vilket karaktäriserar hela det kapitalistiska produktionssättet.
Det andra, som speciellt kännetecknar det kapitalistiska produktionssättet är produktionen av mervärde som produktionens direkta ändamål och bestämmande motiv. Kapitalet producerar väsentligen kapital, och detta endast i den mån det producerar mervärde. När det relativa mervärdet och mervärdets förvandling till profit behandlades, såg vi, hur ett för den kapitalistiska perioden säreget produktionssätt grundas på detta - en särskild form av arbetets samhälleliga produktivkrafter utvecklas men möter arbetaren som kapitalets makt, som har blivit självständig och därför står i direkt motsättning till hans, arbetarens egen utveckling. Produktionen för värde och mervärde innesluter, som det har visat sig under vår analys, en oavbruten tendens att reducera den för produktionen av en vara nödvändiga arbetstiden, d.v.s. sänka dess värde under det för tillfället gällande samhälleliga genomsnittet. Denna strävan, att reducera kostnadspriset till dess minimum, blir den starkaste hävstången till stegring av arbetets samhälleliga produktivkraft, vilken här emellertid framträder bara som en ständig stegring av kapitalets produktivkraft.
Kapitalistens auktoritet som personifikation av kapitalet i den direkta produktionsprocessen, den samhällsfunktion han har som produktionens ledare och behärskare, är väsentligt annorlunda än den auktoritet som grundas på produktion med slavar, livegna o.s.v.
När den kapitalistiska produktionen är basen, konfronteras massan av de direkta producenterna med den samhälleliga karaktären av sin produktion i form av strikt reglerande auktoritet och av en komplett hierarki - denna auktoritet uppnår dess bärare bara som en personifikation av arbetsbetingelserna i deras motsättning till arbetet, inte som i tidigare produktionsformer såsom politiska eller teokratiska härskare. Samtidigt härskar bland bärarna av denna auktoritet, kapitalisterna själva, vilka bara konfronteras med varandra som varuägare, den fullständigaste anarki. Inom denna märker man produktionens samhälleliga sammanhang endast som en övermäktig naturlag, som råder över människornas fria vilja.
Endast emedan arbetet redan existerar i lönarbetets form och produktionsmedlen som kapital - alltså bara till följd av att dessa två grundläggande produktionsfaktorer har denna specifika samhälleliga gestalt - framstår en del av värdet (produkten) som mervärde och detta mervärde som profit (jordränta), som kapitalistens vinst, som ett tillskott till hans rikedom som han bestämmer över. Men bara därför att detta mervärde sålunda framstår som hans profit tycks de nyinvesterade produktionsmedlen, som ska användas för att utvidga reproduktionen och som bildar en del av denna profit, vara nytt kapital i tillskott och utvidgningen av reproduktionsprocessen överhuvud vara en process av kapitalistisk ackumulation.
Ehuru arbetets form som lönarbete är avgörande för gestaltningen av hela processen och för den specifika arten av själva produktionen, är det inte lönarbetet som är värdebestämmande. I värdebestämningen handlar det om samhällelig arbetstid överhuvud, den kvantitet arbete som samhället i allmänhet kan förfoga över, och vars relativa fördelning som absorberad i de olika produkterna på sätt och vis bestämmer deras respektive samhälleliga betydelse. Den bestämda form, i vilken den samhälleliga arbetstiden gör sig gällande som bestämmande i varornas värde, sammanhänger visserligen med arbetets form av lönarbete och produktionsmedlens form av kapital såtillvida som det endast är på denna bas som varuproduktionen blir produktionens allmänna form.
Låt oss för övrigt betrakta de s.k. fördelningsförhållandena själva. Arbetslönen förutsätter lönarbete och profiten kapital. Dessa bestämda fördelningsformer förutsätter att produktionsbetingelserna har en bestämd samhällelig karaktär och att bestämda samhälleliga relationer existerar mellan de agerande i produktionen. Det bestämda fördelningsförhållandet är alltså bara ett uttryck för det historiskt bestämda produktionsförhållandet.
Och låt oss nu behandla profiten. Denna specifika form av mervärdet är en förutsättning för att nybildningen av produktionsmedel försiggår i den kapitalistiska produktionens form; alltså ett förhållande som dominerar reproduktionen, fastän det förefaller den enskilda kapitalisten, som om han egentligen kunde konsumera hela profiten som reveny. Emellertid möter han därvid spärrar redan i form av försäkrings- och reservfonder, konkurrenslagar o.s.v. som praktiskt överbevisar honom, att profiten inte är en ren fördelningskategori för den produkt som kan konsumeras individuellt. Hela den kapitalistiska produktionsprocessen är vidare reglerad av produkternas priser. Men de reglerande produktionspriserna är själva i sin tur reglerade av profitkvotens utjämning och den däremot svarande fördelningen av kapital mellan de olika samhälleliga produktionssfärerna. Profiten framträder här alltså som huvudfaktor i själva produktionen, inte i produkternas fördelning. Den deltar i kapitalens och själva arbetets fördelning på de olika produktionssfärerna. Profitens klyvning i företagarvinst och ränta framstår som fördelning av en och samma reveny. Men den härrör i första hand ur kapitalets utveckling som självförökande, mervärdeskapande värde, d.v.s. ur denna bestämda samhälleliga utgestaltning av den härskande produktionsprocessen. Ur sig själv utvecklar den krediten och kreditinstitutionerna och därmed produktionens karaktär. De föregivna fördelningsformerna ingår i form av ränta o.s.v. som bestämmande produktionsfaktorer i priset.
Rörande jordräntan kunde det synas som om den enbart vore en fördelningsform, eftersom jordägaren som sådan inte uträttar något eller åtminstone inte har någon normal funktion i själva produktionsprocessen. Men den omständigheten att 1) jordräntan begränsas till överskottet över genomsnittsprofiten, 2) att jordägaren, som tidigare var produktionsprocessens och hela den samhälleliga livsprocessens ledare och herre, har reducerats till endast jordutlånare, en ockrare i jord och enbart en inkasserare av jordränta, är ett specifikt historiskt resultat av det kapitalistiska produktionssättet. Att jorden fått formen av jordegendomen är en historiskt förutsättning för detta produktionssätt. Att jordegendomen får former som tillåter kapitalistisk jordbruksdrift är en produkt av detta produktionssätts specifika karaktär. Man må kalla jordägarens inkomst för jordränta även i andra samhällsformer, men den är väsentligt skild från den ränta som uppträder i det kapitalistiska produktionssättet.
De s.k. fördelningsförhållandena motsvarar alltså och uppkommer ur historiskt bestämda, specifikt samhälleliga former av produktionsprocessen och de relationer människorna sinsemellan upprättar i sitt mänskliga livs reproduktionsprocess. Den historiska karaktären av dessa fördelningsförhållanden är den historiska karaktären av produktionsförhållandena, av vilka de bara ger uttryck för en aspekt. Den kapitalistiska fördelningen är skild från de fördelningsformer som uppkommer ur andra produktionssätt, och varje fördelningsform försvinner med den bestämda form av produktionen som den härstammar ifrån och motsvarar.
Den tankegången, att fördelningsförhållanden men inte produktionsförhållandena är historiska, är å ena sidan bara en åsikt som den begynnande men ännu bundna kritiken av den borgerliga ekonomin hyser. Men å andra sidan beror den på att man förväxlar och identifierar den samhälleliga produktionsprocessen med en enkel arbetsprocess, sådan som också en abnormt isolerad människa måste utföra utan någon samhällelig medverkan. Såvida arbetsprocessen bara är en process mellan människa och natur, förblir dess enkla beståndsdelar gemensamma för alla samhälleliga utvecklingsformer. Men varje bestämd historisk form av denna process vidareutvecklar de materiella grundvalarna och samhälleliga formerna för den. När ett visst stadium av mognad har uppnåtts, avlägges den bestämda historiska formen och ger plats för en högre. Att tidpunkten för en sådan kris är inne, visar sig när motsägelsen och motsättningen mellan fördelningsförhållandena och därmed också den bestämda historiska utformningen av motsvarande produktionsförhållanden å ena sidan och produktivkrafterna, produktionsförmågan och utvecklingen av deras drivkrafter å andra sidan blir bredare och djupare. Då inträder det en konflikt mellan den materiella utvecklingen av produktionen och dess samhälleliga form.[148*]
De som endast äger sin arbetskraft, de som äger kapital och de som äger jord, vilkas respektive inkomstkällor är arbetslön, profit och jordränta, alltså lönarbetare, kapitalister och jordägare, bildar de tre stora klasserna i det moderna på det kapitalistiska produktionssättet vilande samhället.
I England har utan tvivel det moderna samhället utvecklats längst och mest typiskt i sin ekonomiska struktur. Ändå framträder inte ens där denna klassuppdelning i ren form. Mellanstadier och övergångsstadier gör även här (ehuru ojämförligt mindre på landsbygden än i städerna) alla gränsbestämningar suddiga. Emellertid är detta utan betydelse för vår analys. Vi har sett, att för det kapitalistiska produktionssättet ständigt gäller som tendens och utvecklingslag att mer och mer skilja produktionsmedlen från arbetet och mer och mer koncentrera de splittrade produktionsmedlen i stora grupper, alltså förvandla arbetet till lönarbete och produktionsmedlen till kapital. Och mot denna tendens svarar å andra sidan den självständiga avskiljandet av jordegendom från kapital och arbete[149*] eller förvandlingen av all jordegendom till en form för jordägande som motsvarar det kapitalistiska produktionssättet.
Den första frågan som ska besvaras är denna: vad är det som konstituerar en klass? Och svaret på denna fråga ger sig själv, när man besvarar den andra frågan: Vad är det som gör att lönarbetare, kapitalister, jordägare bildar de tre stora samhällsklasserna?
Vi ser omedelbart att revenyer och revenykällor är identiska. Det finns tre stora samhällsgrupper, vars komponenter, de individer som bildar dem, lever av respektive arbetslön, profit och jordränta; lever av att utnyttja antingen sin arbetskraft, sitt kapital eller sin jordegendom.
Emellertid skulle utifrån denna ståndpunkt t.ex. läkare och tjänstemän också bilda två klasser, eftersom de tillhör två skilda samhällsgrupper, vars medlemmar i varje grupp får sin reveny ur samma källa. Detsamma skulle gälla för den oändliga mängd av intressen och stånd i vilken den samhälleliga arbetsdelningen splittrar arbetare liksom kapitalister och jordägare - de senare t.ex. ägare till vingårdar eller jordbruk, skogsägare, gruvägare, fiskeriägare.
[Här slutar manuskriptet.]
[1] Jahrbücher für Nationalökonomie und Statistik - en tidskrift, som utkom varannan vecka. Grundad i Jena år 1863. Från 1872 till 1890 var Johannes Conrad utgivare, från 1891 till 1897 Wilhelm Lexis.
[2] Gränsnytteteorin - en apologetisk borgerlig ekonomisk teori, som uppstod under åren kring 1870 i motsättning till Marx' arbetsvärdeteori. Enligt denna teori bestämmes en varas värde av dess "gränsnytta", d.v.s. av den subjektiva värderingen av nyttan hos den varuenhet som, vid given storlek av varuförrådet, tillfredsställer köparens minst trängande behov. Teorin om gränsnyttan gör värdets storlek beroende av varans relativa sällsynthet. Men i verkligheten beror varans relativa sällsynthet på dess mer eller mindre höga värde, vilket bestämmes av den samhälleligt nödvändiga arbetsförbrukningen. Varans värde påverkar via marknadspriset den köpkraftiga efterfrågans omfattning och varuutbudet anpassar sig också efter denna efterfrågan. Gränsnytteteorin är en av de teoretiska grundvalarna för den moderna borgerliga ekonomin, emedan dess företrädare finner den ägnad att beslöja kapitalismens exploatering av arbetarna.
[3] Lexis: Kritische Erörterungen über die Währungsfrage. Publicerat i Jahrbuch für Gesetzgebung, Verwaltung und Volkswirthschaft im Deutschen Reich, 5. Jg., 1. Heft, Leipzig 1881, s. 82-132.
[4] Nuova Antologin di Scienze, Lettere ed Arti - italiensk, liberal tidskrift för litteratur, konst och vetenskap; utkom från 1866 till 1877 i Florens och från 1878 till 1943 i Rom.
[5] Loria använde den franska utgåvan av Kapitalet, första boken, i vilken kapitel XI motsvarar kapitel IX: Mervärdekvot och mervärdemängd i den tyska utgåvan.
[6] Kommentar till en artikel av herr Stiebeling: Ueber den Einfluss der Verdichtung des Kapitals auf den Lohn und die Ausbeutung der Arbeit. Publicerad i Die Neue Zeit, 1887, Nr 3, s. 127-133.
Die Neue Zeit - teoretiskt organ för den tyska socialdemokratin. Den var ledande i den internationella arbetarrörelsen. Die Neue Zeit utkom från 1883 till 1923 i Stuttgart och redigerades av Karl Kautsky med Franz Mehring som medredaktör. Efter oktober 1917 var Heinrich Cunow utgivare. Från 1885 till 1894 skrev Engels en rad artiklar för Die Neue Zeit, stödde ständigt redaktionen med goda råd och kritiserade den inte sällan i sina artiklar för avvikelser från marxismen. Efter Friedrich Engels död publicerades fler och fler artiklar av revisionister i tidskriften. Under första världskriget intog Die Neue Zeit en centristisk position och understödde därmed socialchauvinisterna.
[7] Ramsay: An essay on the distribution of wealth, Edinburgh 1836.
[8] Till slutet av 1700-talet härskade flogistonteorin inom kemin. Den förklarade för bränningens väsen genom att anta ett hypotetiskt stoff, flogiston, som strömmade ut från ett brinnande material. Sedan man hade fastställt att när metall genomglödgades steg dess vikt tog en anhängare av flogistonteorin detta som ett bevis för att flogistonets vikt var negativ. Den franske kemikern Lavoisier vederlade flogistonteorin, då han upptäckte och bevisade förbränningens karaktär av förening med det kemiska elementet syre. Se också Friedrich Engels om flogistonteorin i förordet till Kapitalet, andra bandet (s. 17).
[9] I januari 1849 upprättade Proudhon en "Folkbank". Den skulle förmedla ett direkt byte av produkter mellan småproducenterna och ställa kredit utan någon ränta till arbetarnas förfogande. Denna bank med vars hjälp Proudhon hoppades kunna förverkliga en social reform, gjorde konkurs två månader efter starten. En utförlig kritisk analys av Proudhons åsikter gör Marx i sitt arbete: "Filosofins elände".
[10] [Linguet] Théorie des loix civiles, ou principes fondamentaux de la société. Londres 1767, Band 2, Bok 5, kap. 20.
[11] Under inflytande av de utopiska socialisternas idéer sammanslöt sig arbetare i Rochdale (norr om Manchester) till Society of Equitable Pioneers (Rättrådiga pionjärers förening). Ursprungligen var den en konsumtionsförening men utvecklades raskt och startade också kooperativa produktionsföretag. Med pionjärerna i Rochdale började en ny period för den kooperativa rörelsen i England och andra länder.
[12] Killing no murder (döda är inte att mörda) - titeln på en pamflett som utkom i England år 1657. Författaren, Leveller Sexby, uppmanade där någon att döda den fruktansvärde tyrannen Cromwell och framställde ett sådant dåd som en patriotisk, förtjänstfull handling.
[13] Court of Queens' Bench - en av de äldsta domstolarna i England. Till reformen år 1873 var den högsta domstol i kriminalmål och samtidigt högsta överklagningsinstans i alla kriminalsaker. Den sammanträdde under kungligt ordförandeskap. Numera är den en avdelning av högsta domstolen, High Court.
[14] Ure: The philosophy of manufactures: or, an exposition of the scientific, moral, and commercial economy of the factory system of Great Britain. London 1835. Babbage: On the economy of machinery and manufacture. London 1832, s. 280-281.
[15] Torrens: An essay on the produktion of wealth, London 1821, s. 28 o. f. (Se också Karl Marx: "Theorien über den Mehrwert".)
[16] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. 3. Utg. London 1821.
[17] Spannmålslagarna, som infördes i England år 1815, fastställde höga importtullar på spannmål och förbjöd import så länge priset inom landet var lägre än 80 sh, per quarter. Dessa lagar, som i sista hand hade ytterst svåra följdverkningar för de fattigaste befolkningsskikten, var också ofördelaktiga för industribourgeoisin eftersom de fördyrade arbetskraften, minskade den inre marknadens uppsugningsförmåga och hindrade utrikeshandelns utveckling. Efter en mångårig kamp mellan storgodsägare och bourgeoisi upphävdes de år 1846. 96 297 561 588
[18] Babbage: On the economy of machinery and manufactures. London 1832, s. 280-281.
[19] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. 3. Utg. London 1821, kap. 2.
[20] Ateliers nationaux (nationalverkstäder) upprättades omedelbart efter februarirevolutionen 1848 i Frankrike genom ett dekret av den provisoriska regeringen. Därmed skulle man fullfölja syftet att å ena sidan misskreditera Louis Blancs idé om en arbetarnas egen arbetsorganisation och å andra sidan utnyttja de militärt organiserade arbetarna i dessa verkstäder i kampen mot det revolutionära proletariatet. Då denna provokatoriska plan att splittra arbetarklassen misslyckades och de revolutionära stämningarna i verkstäderna blev allt starkare tillgrep den borgerliga regeringen en rad åtgärder för att undanröja nationalverkstäderna (minskning av antalet sysselsatta arbetare, utskickning till offentliga arbeten i landsorten o.s.v.). Dessa provokationer framkallade stor harm hos proletariatet i Paris och var en av anledningarna till juniupproret där. Sedan upproret slagits ned antog regeringen Cavaignac den 3 juli 1848 ett dekret om upplösning av nationalverkstäderna.
[21] Rodbertus-Jagetzow: Sociale Briefe an von Kirchman. Dritter Brief: Wiederlegung der Ricardo'schen Lehre von der Grundrente und Begründung einer neuen Rhententheorie. Berlin 1851, s. 125. En utförlig kritisk analys av Rodbertus profitkvotteori ger Marx i "Theorien über den Mehrwert".
[22] Smith: An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Bok 1, kap. 10: Of wages and profit in the different employments of labour and stock.
[23] Cherbuliez: Richesse ou pauvreté. Exposition des causes et des effets de la distribution actuelle des richesses sociales. Paris 1841, s. 70-72. Hans åsikter om hur den allmänna profitkvoten bildas undersöker Marx i detalj i "Theorien über den Mehrwert".
[24] Malthus: Principles of political economy. 2. utg., London 1836, s. 268.
[25] Corbet: An inquiry into the causes and modes of the wealth of individuals; or the principles of trade and speculation explained, London 1841, s. 20.
[26] Lagar om hemortstvång (settlements laws) - år 1662 antogs i England lagar som fråntog daglönarna i jordbruket rätten att själv välja bostadsort eller att flytta. Dessa lagar var delar av fattiglagarna. De bestämde att daglönare och andra fattiga skulle skickas tillbaka till födelseorten där de måste bo och arbeta. Denna frihetsinskränkning för huvuddelen av lantbefolkningen skapade betingelser som tillät storgodsägarna att pressa ned lönerna till ett minimum.
[27] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. 3 utg. London 1821, s. 60/61.
[28] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. 3 utg. London, s. 15.
[29] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. 3 utg. London 1821, s. 60/61.
Storch: Cours d'économie politique, ou exposition des principes qui déterminent la prospérité des nations. Band 2, St-Petersbourg 1815, s. 78/79. (Se också Karl Marx: "Theorien über den Mehrwert".)
[30] Corbet: An inquiry into the causes and modes of the wealth of individuals; or the principles of trade and speculation explaned. London 1841, s. 42-44.
[31] Malthus: Principles of political economy. London 1820, s. 75.
[32] Malthus: Principles of political economy. London 1820, s. 77/78.
[33] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. Tredje uppl. London 1821, s. 36-41.
[34] servum pecus imitatorum - Omvandling av orden: O imitatores, servum pecus! (O, efterbildare av den slaviska rasen!) ur Horaz, Buch 1, Epistel 19.
[35] Corbet: An inquiry into the causes and modes of the wealth of individuals. London 1841, s. 100-102.
[36] Hinc illae lacrimae (därav tårarna) - ett uttryck hämtat ur den romerske dramatikern Publius Terentius Afers komedi "Flickan från Andros", akt 1, första scenen.
[37] Roscher: Die Grundlage der Nationalökonomie, tredje uppl. Stuttgart, Augsburg 1858, § 108, s. 192.
[38] profit upon alienation - en formulering av James Steuart, som Marx citerar och analyserar i "Theorien über den Mehrwert". 210 298
[39] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. Tredje uppl. London 1821, kap. 7.
[40] Chalmers: On political economy in connexion with the moral state and moral prospects of society. Andra uppl. Glasgow 1832, s. 88.
[41] Bellers: Essays about the poor, manufactures, trade, plantations, and immorality. London 1699, s. 10.
[42] Holländska ostindiska kompaniet grundades 1602. Av den holländska regeringen fick det monopol på handeln med Ostindien men måste ständigt kämpa med konkurrensen från portugiser och engelsmän. Kompaniet var ett viktigt verktyg för den nederländska bourgeoisin vid skapandet av ett eget kolonialrike i Indonesien. Dess vinster spelade en betydande roll för den ursprungliga ackumulationen av kapital i Nederländerna. Vid slutet av 1600-talet började kompaniets nedgångsperiod. Den underkuvade befolkningen gjorde gång på gång uppror och slogs ned med stor brutalitet. Den fortskridande avfolkningen inom området, allt högre kostnader för de utökade militärförläggningarna och den allmänna tillbakagången för Nederländerna i politisk makt och betydelse ledde slutligen till kompaniets sammanbrott. Det upplöstes år 1798. 278 298
[43] Roscher: Die Grundlagen der Nationalökonomie. Tredje uppl. Stuttgart, Augsburg 1858, s. 192.
[44] Roscher: Die Grundlagen der Nationalökonomie. Tredje uppl. Stuttgart, Augsburg 1858, § 60, s. 103.
[45] Götter des Epikur - filosofen Epikuros i det gamla Grekland ansåg att gudarna existerade i världarnas mellanrum (intermundierna). De hade inte något inflytande över världsaltets utveckling och inte heller på människornas liv. 299 538
[46] Luther: Von Kauffshandlung und Wucher. In: Der sechste Teil der Bücher des Ehrenwidrigen Herrn Doctoris Martini Lutheri, Wittenbergk 1589, s. 296/297. Luthercitatet återges efter första uppl. av Das Kapital, band 3. Hamburg 1894.
[47] Upptäckten av de Västindiska öarna och den amerikanska kontinenten liksom sjövägen till Indien ledde till en omfattande förskjutning av handelsvägarna. De norditalienska handelsstäderna (Genua, Venedig o.s.v.) förlorade sin betydelse. Däremot började Portugal, Nederländerna, Spanien och England, gynnade genom sitt läge vid Atlanten, att spela huvudrollen i världshandeln.
[48] [Massie:] An essay on the governing causes of the natural rate of interest, London 1750, s. 60.
[49] Tower Hamlets - östlig statsdel i London.
[50] Poppe: Geschichte der Technologie seit der Wiederherstellung der Wissenschaften bis das Ende des achtzehnten Jahrhunderts. Band 1, Göttingen 1807, s. 70.
[51] De citerade orden härstammar från Charles-Francois Chevé, redaktör för tidningen "La voix du peuple". Han författade det första brevet i boken "Gratuité du crédit. Discussion entré M. Fr. Bastiat et M. Proudhon", Paris 1850.
[52] Luthercitatet återges efter första uppl. av Das Kapital, band 3. Hamburg 1894. 316 358
[53] The Economist - veckoblad för ekonomiska frågor och politik; organ för den industriella storbourgeoisin, som utkom i London från år 1843.
[54] The Daily News - liberal dagstidning, organ för industribourgeoisin, utkom under denna titel från 1846 till 1930 i London.
[55] [Massie:] An essay on the governing causes of the natural rate of interest. London 1750. Hume: Of interest. Publicerad i: Essays and treatises on several subjects. A new ed., Band 1. London 1764. (Se också Karl Marx: Theorien über den Mehrwert, Berlin 1962. Del 1, s. 337-341.)
[56] Magoniska böcker - Skrifter författade av Mago från Kartago, vilka behandlade jordbruk, särskilt plantagehushållning grundad på slaveri som var högt utvecklat i Kartago. Skrifternas uppkomsttid är okänd. Efter Kartagos förstöring översattes dess verk till latin på den romerska senatens befallning och anbefalldes som mönster för rationell organisering av romerskt lantbruk.
[57] New-York Daily Tribune, numret från 20 dec. 1859.
New-York Daily Tribune - amerikansk dagstidning som utkom från år 1841 till 1924. Under fyrtio- och femtiotalet hade tidningen en framstegsvänlig hållning och bekämpade slaveriet. Marx började medarbeta i tidningen i augusti 1851; ett stort antal artiklar skrevs på Marx' begäran av Engels. I den period när reaktionen åter vann terräng i Europa kunde Marx och Engels använda denna framstegsvänliga, vitt spridda amerikanska tidning för att med hjälp av fakta avslöja det kapitalistiska samhällets lyten och inneboende oförsonliga motsägelser och för att påvisa den borgerliga demokratins begränsade karaktär.
Marx upphörde att medarbeta i tidningen i mars 1862. Orsaken var framför allt att anhängarna till en kompromiss med de stater som kämpade för slavsystemet blev allt flera inom tidningens redaktion och att den uppgav sin framstegsvänliga position.
[58] Pitts statsskuldamorteringsfond (sinking fund) behandlar Marx utförligt i sin artikel: Das Budget des Herrn Disraeli. (Se band 12 i: Werke von Marx und Engels, Dietz Verlag, Berlin.)
[59] [Malthus:] An essay on the principle of population, as it affects the future improvement of society, with remarks on the speculations of Mr. Godwin, M. Condorcet, and other writers. London 1798, s. 25/26.
[60] Act 26 George III., kap. 31. - Lagsamling från George III:s 26:te regeringsår. Hänvisar till: An act för vesting certain sums in commissioners, at the end of every quarter of a year, to be by them applied to the reduction of the national debt. (Anno Vicesimo sexto Georgii II. regis.)
[61] Marx hänvisar här till följande arbeten:
John Stuart Mill: Principles of political economy with some of their applications to social philosophy. Band 1, Upplaga 2. London 1849, s. 91/92.
Carey: Principles of social science. Band 3, Philadelphia, London, Paris 1859 s. 71-73.
Roscher: Die Grundlagen der Nationalökonomie. Upplaga 3. Stuttgart, Augsburg 1858, § 45.
[62] Revue des deux Mondes - sedan 1829 i Paris utkommande halvmånadstidskrift för historia, politik, litteratur och konst.
[63] Sedan det Ostindiska Kompaniets monopol på handeln med Kina hade avskaffats (1833) började de engelska privata köpmännen tränga in på marknaden. De skydde inga medel. Det första opiumkriget (1839-1842), som var ett angreppskrig mot Kina, skulle öppna den kinesiska marknaden. Med detta krig började Kinas omvandling till ett halvkolonialt land. Redan i början av 1800-talet försökte England smuggla opium som framställts i Indien till Kina för att förbättra sin oförmånliga handelsbalans. De mötte motstånd från de kinesiska myndigheterna, som år 1839 beslagtog och lät bränna alla opiumlaster som fanns på de utländska skeppen i Kanton. Detta var anledningen till kriget. Kina var underlägset och engelsmännen utnyttjade det feodalt efterblivna Kinas nederlag till att diktera ett rovgirigt fredsfördrag i Nanking (augusti 1842). Där fastställdes att fem kinesiska hamnar (Kanton, Amoy, Fuchou, Ningpo och Shanghai) skulle öppnas för engelsk handel och att Kina skulle betala höga krigsskadestånd. Efter ett tilläggsprotokoll till Nankingfördraget måste Kina också tillerkänna utlänningarna exterritorialrätt.
[64] Banklagen från 1844 - för att övervinna svårigheterna vid inväxling av banksedlar mot guld beslöt den engelska regeringen på förslag av Robert Peel att genom en lag reforma Bank of England. Denna lag fastslog att banken skulle uppdelas på två fullständigt oberoende avdelningar (departements) med var sin kontantfond: "banking departement", som skötte rena bankärenden, och "issue departement", som skötte utgivningen av bankens sedlar. Dessa sedlar måste ha en solid täckning i form av en speciell guldfond, som alltid måste finnas tillgänglig. Rätten att ge ut sedlar utöver denna täckning genom guldfonden begränsades till 14 milj. Tvärtemot vad som avsågs med banklagen av 1844 var mängden i omlopp befintliga sedlar inte beroende av denna täckningsfond utan av efterfrågan i cirkulationssfären. Under den ekonomiska krisen, då penningbristen var särskilt stor satte regeringen tidvis denna lag ur kraft och höjde den tillåtna summan för sedlar utan täckning. (Se också kap. 34 i denna bok.) 371 383 394 430
[65] The Manchester Guardian - engelsk tidning, organ för frihandlarna och sedan för det liberala partiet; utkommer sedan 1821 i Manchester.
[66] Lombard street - gata i London City, där Englands mest betydande bank- och handelsföretag har sina kontor. 372 451
[67] Mincing Lane - gata i London, centrum för partihandeln med varor från kolonierna. 372 451 506
[68] "currency principle" - en penningteori som utgick från den teori som kallas kvantitetsteorin och som var mycket utbredd i England under 1800-talets första hälft. Kvantitetsteorins anhängare hävdar, att varupriserna bestämmes av den penningmängd som är i omlopp. Företrädarna för "currency principle" ville efterbilda metallcirkulationens lagar. Till currency (cirkulationsmedlen) räknade de både metallpengar och banksedlar. De trodde sig kunna åstadkomma ett stabilt penningomlopp, om banksedlarna hade full täckning i guld; emissionen skulle regleras genom en motsvarande import och export av ädelmetaller. Den engelska regeringens försök (banklagen av år 1844) att tillämpa dessa teorier hade inte alls någon framgång och bekräftade endast systemets vetenskapliga ohållbarhet och dess fullständiga oanvändbarhet i praktiken. (Se också kap. 34 denna bok.) 379 405
[69] The Times - den största engelska dagstidningen med konservativ inriktning; den grundades 1 jan. 1785 i London under namnet Daily Universal Register, 1 jan. 1788 ändrades titeln till The Times.
[70] Panamasvindeln - bedrägeriaffär i vilken höga franska statsmän, ämbetsmän och press var invecklade. Ingenjören och affärsmannen Ferdinand de Lesseps hade 1879 grundat ett aktiebolag i Frankrike som skulle finansiera den kanal som man planerade att gräva genom Panamanäset. I slutet av 1888 var bolaget bankrutt, vilket hade till följd en mängd ruinerade småsparare och talrika konkurser. Senare, år 1892, blev det känt att bolaget, för att kunna hemlighålla sitt verkliga finansiella läge och missbruka de medel som aktieägarna betalat in, hade lämnat stora summor i mutor till bl.a. de tidigare franska statsministrarna Freycinel, Rouvier, Floquet liksom till andra högt uppsatta personer. Panamaskandalen nedtystades av den borgerliga rättvisan. Den inskränkte sig till att döma ledaren för bolaget, Lesseps, och andra mindre framträdande personer.
[71] Smith: An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Aberdeen, London 1848, s. 236.
[72] Bank Restriction Act - i maj 1797 utfördade den engelska regeringen en lag som fastställde en tvångskurs för banksedlar och förbjöd Bank of England att inlösa banksedlarna mot guld. 1819 upphävdes denna inskränkning genom en förordning och utbyte av sedlar mot guld upptogs åter i full utsträckning till 1821.
[73] Great City Frauds (de stora bedrägerierna i City) Marx syftar på en skrift av Seton Laing: New series of the great City frauds of Cole, Davidson & Gordon, i vilken processen mot Davidson och andra på grund av omfattande växelbedrägerier skildras.
[74] Ostindiska kompaniet - engelskt handelsbolag, som ägde bestånd från 1600 till 1858. Det var ett verktyg för Englands koloniala rövarpolitik i Indien, Kina och andra länder i Asien. Med dess hjälp lyckades de engelska kolonisatörerna att successivt erövra Indien. Ostindiska kompaniet hade under lång tid handelsmonopol på Indien och utövade de viktigaste förvaltningsfunktionerna i detta land. Det nationella befrielseupproret i Indien (1857-1859) tvingade engelsmännen att ändra formerna för sin kolonialpolitik; Ostindiska kompaniet upplöstes, och Indien förklarades vara engelsk kronkoloni.
[75] Attwoodska skolan eller "little shilling men" från Birmingham - företrädare för en penningteori under första hälften av 1800-talet. Dess anhängare propagerade läran om den ideala penningmängden och betraktade i överensstämmelse därmed penningen uteslutande som räknenamn. Företrädarna för denna riktning, bröderna Thomas och Matthias Attwood, Spooner och andra, presenterade ett projekt om sänkning av guldhalten i Englands myntenhet, ett förslag som fick namnet "småshillingsprojektet". Detta blev också benämningen på själva riktningen. Samtidigt vände sig "småshillingsmännen" mot regeringens åtgärder, som gick ut på att minska den cirkulerande penningmängden. De förfäktade den meningen, att tillämpningen av deras teorier genom konstlade prisstegringar skulle stimulera industrin och trygga landets allmänna blomstring. I verkligheten kunde emellertid den föreslagna myntförsämringen endast tjäna till att minska skulderna för staten och de stora företagarna, som var de huvudsakliga konsumenterna av de mest olikartade krediter.
Om "småshillingsmännen" talar Marx också i sin bok: Till kritiken av den politiska ekonomin. (Sv. uppl. Stockholm 1943, s. 78.) 486 505
[76] Heine: Disputation.
[77] I Kina utvecklade sig är 1851 en antifeudal befrielserörelse, som snart fick karaktären av ett bondeuppror. Rörelsen, som hade börjat i söder i Kwangsiprovinsen, utbredde sig till de centrala provinserna och omfattade nästan hela området kring nedre och mellersta Yang-tse. Under kampens förlopp skapade upprorsmännen "Den stora rättfärdighetens himmelska rike" (Taiping-tiängou) med centrum i Nanking. Taipingmännen avsatte de Manchu-feodalherrar som härskade i Kina, avskaffade skatter och likviderade de stora feodalgodsen. Upproret fick sin för Orienten karaktäristiska religiösa anstrykning genom att det också riktade sig mot det buddistiska prästerskapet och mot klostren - de stödde Manchu-dynastin. Taiping-upproret, som lade grunden till den kamp som det kinesiska folkets breda massor fört mot den feodala ordningen och de utländska erövrarna, var dock inte i stånd till att likvidera det feodala produktionssättet i Kina. I Taipingstaten utbildades ett eget feodalt överskikt, som ingick en kompromiss med den härskande klassen. Detta var en av orsakerna till rörelsens förfall. Sitt dråpslag fick den genom Englands, USA:s och Frankrikes öppna intervention (i början understödde stormakterna Manchu-dynastin men påstod att de var "neutrala"). År 1864 nedkämpade deras trupper tillsammans med de kinesiska feodalherrarnas trupper slutgiltigt Taiping-upproret.
[78] Monts-de-pieté (låneinrättningar) uppstod under 1300-, 1400- och 1500-talen i Italien och Frankrike under kampen mot ockrarna. Deras grundare ville göra dem till välgörenhetsanstalter, som skulle ge de fattiga mindre kreditsummor mot pant för att skydda dem mot ockrare. I praktiken förbyttes detta mål och blev motsatsen och Monts-de-pieté verkade som ockergeschäft.
[79] Det låter sig inte bevisas att Thomas Manley har författat den anonyma skriften: Interest of money mistaken, som utkom i London 1668.
[80] Anspelning på den engelske bankiren, och ekonomen John Law, som försökte förverkliga sin fullkomligt absurda idé att staten kunde öka landets rikedom genom att ge ut banksedlar utan täckning. Han grundade 1716 en privatbank i Paris, som ombildades till en statsbank år 1718. Laws bank utgav obegränsade mängder papperspengar och drog samtidigt in metallvaluta. Den utvecklades till en yppig börssvindel och en hittills okänd spekulation, tills slutligen 1720 statsbanken och därmed "systemet" Law blev fullständigt bankrutt. Law flydde till utlandet.
[81] John Francis: History of the Bank of England, its times and traditions, Band 1, London [1848], s. 39/40.
[82] Crédit mobilier (Société générale de crédit mobilier) - en fransk aktiebank, som grundades av bröderna Péreire och genom ett dekret av den 18 november 1852 blev lagligt erkänd. Huvudmålet för Crédit mobilier var att förmedla kredit för industri- och andra företagare. Banken hade stora intressen i järnvägsbyggen i Frankrike, Österrike, Ungarn, Schweiz, Spanien och Ryssland. Dess största inkomstkälla var börsspekulationer med värdepapper för de aktieföretag de grundat. Genom emission av dessa aktier, som bara garanterades för andra företagare genom de värdepapper som banken hade i sin besittning, erhöll banken medel som den i sin tur använde för att köpa aktier i olika företag. På detta sätt blev samma aktieinnehav en källa till fiktiva kapital av dubbelt omfång; i form av aktier i det företag det gällde och i form av aktier i Crédit mobilier, som finansierade dessa företagare och köpte upp deras aktier. Banken var nära lierad med Napoleon II:s regering och åtnjöt dess skydd. 1867 blev banken bankrutt och trädde i likvidation år 1871. Orsakerna till detta var att Crédit mobilier som finansiellt företag var av en ny typ, kännetecknande för 1850-talets reaktionära period med tygellös börsagitation och spekulation. Efter mönster av Crédit mobilier grundades också i några andra mellaneuropeiska länder liknande institutioner. Marx avslöjade i en rad artiklar publicerade i New York Daily News Crédit mobiliers verkliga karaktär.
[83] Proudhon utvecklade teorin om crédit gratuit (kredit utan ränta) i skriften: Gratuité du crédit. Discussion entre M. Fr. Bastiat et M. Proudhon, Paris 1850.
[84] Här åsyftas ett lån av 100 gulden på villkor att räntan skulle i tre avbetalningar lämnas på Leipzigermässan. I Leipzig hade man tidigare tre årliga handelsmässor: nyår, påsk och Mikaelidagen.
De båda citaten från Luther återges efter första upplagan av Kapitalet III, Hamburg 1894.
[85] Smith: An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations, Aberdeen, London 1848, s. 105-116. (se också Karl Marx: Theorien über den Mehrwert.)
[86] Comte: Traité de la propriété, Band I, Paris 1834, s. 228.
[87] Anderson: A calm investigation of the circumstances that have led to the present scarcity of grain in Britain, London 1801, s. 35, 36, 38.
Carey: The past, the present, and the future, Philadelphia 1848, s. 128-131.
[88] fruges consumere nati (frukter födda till förtäring) - Horaz: Episteln, Bok I, epistel 2, 27.
[89] Om Andersons ränteteori se Karl Marx: "Theorien über den Mehrwert".
[90] Temple Bar - en stenport mellan Fleet Street och Strand Street, som förband City och Westminster i London. Den revs år 1879. West End - förnämt distrikt i London, där aristokratins och storborgarnas villor var koncentrerade.
[91] Thiers tal den 26 juli 1848 som riktade sig mot Proudhons förslag, inlämnat till den franska nationalförsamlingens finansutskott, offentliggjordes i: Compte rendu des séances de l'Assemblée nationale, Band 2, Paris 1849, s. 666-671.
[92] Kampen mellan jordägare och arrendatorer ändades 1853 med att underhuset antog lagen om arrendatorers gottgörelse (Irland). Lagen innehöll en klausul, enligt vilken en arrendator skulle få en viss penningersättning vid arrendetidens utgång för de jordförbättringar han åstadkommit. Marx skrev utförligt om detta i sin artikel: Die indische Frage - Das irische Pachtrecht. (Se Band 9, Marx-Engels Werke, Dietz Verlag, Berlin 1964).
[93] "Report from the select committee on petitions relating to the corn laws of this Kingdom: together with the minutes of evidence, and an appendix of accounts." Utgiven på befallning av underhuset, 26 juli 1814.
"Report respecting grain, and the corn laws: viz: First and second reports from the Lords Committees, appointed to enquire into the state of the growth, commerce, and consumption of grain, and all laws relating thereto; ..." Utgiven på befallning av underhuset, 23 november 1814.
[94] Society of Arts and Trades (Sällskap för konst och hantverk) - ett välgörenhetssällskap grundat 1754, som stod i nära förbindelse med den borgerliga upplysningen. Målet för detta sällskap förklarades vara "att befordra konsterna, hantverket och handeln" och att belöna sådana som bidragit till detta, "att ge de fattiga sysselsättning, utvidga handeln och öka landets rikedomar o.s.v." I sin strävan att hindra utvecklingen av en massomfattande strejkrörelse i England försökte sällskapet att uppträda som medlare mellan arbetare och företagare. Marx kallade det "Sällskapet för konster och knep".
[95] Det citerade arbetets författare är John Lockhart Morton, medan den som omnämnes här är John Chalmers Morton.
[96] The Morning Star - engelsk dagstidning, organ för frihandelsrörelsen från 1856 till 1869 i London.
[97] Dove: The elements of political science, Edinburgh 1854, s. 264, 273.
[98] Dove: The elements of political science, Edinburgh 1854, s. 158.
[99] F. W. Newman: Lectures on political economy, London 1851, s. 158.
[100] Storch: Cours d'économie politique, ou exposition des principes qui déterminent la prospérité des nations. Band 2, St. Petersbourg 1815, s. 78/79. (Se också K. Marx: Theorien über den Mehrwert).
[101] [West,] Essay on the application of capital to land, with observations shewing the impolicy of any great restriction of the importation of corn, London 1815.
Malthus: Principles of political economy considered with a view to their practical application. 2nd ed. London 1836.
Malthus: An inquiry into the nature and progress of rent, and the principles by which it is regulated. London 1815.
Ricardo: On the principles of political economy, and taxation..3rd ed., London 1821. Kapitel 2.
[102] Marx menar här tydligen det många band omfattande verket av Dombasle: Annales agricoles de Roville, ou mélanges d'agriculture, d'économie rurale, et de législation agricole. Verket utkom i många häften från 1824 till 1837 i Paris.
Jones: An essay on the distribution of wealth, and on the sources of taxation. London 1831, s. 227. (Se också K. Marx: "Theorien über den Mehrwert".)
[103] Ramsay: An essay on the distribution of wealth. Edinburgh, London 1836, s. 278/279.
[104] [Wakefiels:] England and America. A comparison of the social and political state of both nations. Band 1, London 1833, s. 214/215.
[105] Passy: De la rente du sol. I verket: Dictionnaire de l'économie politique. Band 2, Paris 1854, s. 515.
[106] Gruvorna i Potosi - orter i södra Bolivia med rika silverfyndigheter. De upptäcktes 1545 och blev under århundraden de rikast givande silvergruvorna i världen. Vinsten från dem inbringade den härskande klassen i Spanien enorma rikedomar.
[107] Hegel: Encyclopädie der philosophischen Wissenschaften im Grundrisse. 1. Theil: Die Logik. In Werke, Band 6, Berlin 1840, s. 404.
[108] The Edinburgh Review - engelsk tidskrift för litteratur och politik, utkom från 1802 till 1929; under 1830. och 1840-talet var den organ för liberalerna (whigs) och utkom fyra gånger årligen.
[109] Passy: De la rente du sol. I verket: Dictionnaire de l'économie politique. Band 2, Paris 1854, s. 511.
[110] [Petty,]: A tretise of taxes and contributions. London 1667, s. 23/24. (Se också "Theorien über den Mehrwert", av K. Marx.)
[Richard Cantillon,]: Essai sur la nature du commerce en général. Amsterdam 1756.
[111] Steuart: An inquiry into the principles of political economy. Band 1, Dublin 1770, s. 396.
[112] Daire: Introduction. I verket: Physiocrates. Del 1, Paris 1846.
Passy: De la rente du sol. I verket: Dictionnaire de l'économie politique. Band 2, Paris 1854, s. 511.
[113] Smith: An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Aberdeen, London 1848, s. 44.
[114] Marx menar här lagen om avskaffande av tiondet (Tithe Commutation Acts) från 1836 till 1860 i England. Därefter betalades kyrkotiondet inte längre in natura utan med pengar.
[115] Arnd: Die naturgemässe Volkwirthschaft, gegenüber dem Monopoliengeiste und dem Communismus. Hanau 1845, s. 461/462.
[116] [Linguet,]: Theorié des loix civiles, ou principes fondamentaux de la sociéte. Band 1-2, Londres 1767. (Se också K. Marx: Theorien über den Mehrwert.)
[117] Tooke, Newmarch: A history of prices, and of the state of the circulation, during the nine years 1848-1856. Band 6, London 1857, s. 29/30.
[118] [Massie,]: An essay on the governing causes of the natural rate of interest. London 1750, s. 23/24.
[119] Bandes Noires (Svarta banden) - föreningar av spekulanter som uppstod i Frankrike början av 1800-talet. De köpte upp en stor del av de lantställen, gods och kloster som under den franska revolutionen hade förklarats vara nationalegendom. De uppdelade dem till småbruk (parceller) och sålde dem med höga vinster.
[120] F. W. Newman: Lectures on political economy. London 1851, s. 180/181.
[121] rudis indigestaque moles (en rå, förvirrad massa) - ur Metamorphoses av Ovidius, Bok 1, 7.
[122] Smith: An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Aberdeen, London 1848, s. 43. Smiths åsikter om arbetslön, profit och jordränta liksom om källorna till värdet undersöker Marx utförligt i Kapitalet II och i Theorien über den Mehrwert.
[123] Smith: An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Aberdeen, London, s. 42.
[124] Tooke: An inquiry into the currency principle. Andra uppl. London 1844, s. 36.
[125] Proudhon: Qu'est-ce que la propriété? Ou recherches sur le principe du droit et du gouvernement. Paris 1841, s. 201/202.
[126] Marx menar troligen arbetet: A prize essay on the comparative merits of competition and cooperation. London 1834.
[127] Detta arbete av Engels skrevs sedan tredje boken av Kapitalet hade utkommit. Det framgår av ett brev från Engels till Kautsky, skrivet 21 maj 1895, att tillägg och efterskrift till Bok III skulle utkomma i form av två artiklar i Neue Zeit (se anm. 6). Den första artikeln: "Värdelagen och profitkvoten" skrevs som polemik mot påståenden i den borgerliga pressen att det fanns en motsägelse mellan första och tredje boken av Kapitalet. Kort efter Engels död publicerades denna efterskrift i Neue Zeit, nr 1 och 2, 1895/96, s. 37-44. I den andra artikeln ville Engels undersöka den betydligt förändrade roll som Börsen spelade efter 1865. Han fick dock aldrig tillfälle att skriva denna artikel; det existerar endast en disposition, som omfattar sju punkter. Detta manuskript har titeln: "Börsen, anmärkningar i tillägg till Kapitalet, tredje boken".
[128] La Rassegna - italiensk borgerlig halvmånadstidskrift; utkom från 1892 till 1895 i Neapel.
[129] La Riforma Sociale - italiensk borgerligt-liberal månadstidskrift; utkommer sedan 1894 i Turin och Rom.
[130] Archiv für soziale Gesetzgebung und Statistik - politisk-ekonomisk tidskrift, utgiven av Heinrich Braun; utkom kvartalsvis från 1888 till 1903 i Tübingen, senare i Berlin.
[131] Sozialpolitisches Centralblatt - reformistisk veckotidning; utgavs från 1892 till 1895 av Heinrich Braun i Berlin.
[132] Conrad Schmidt skrev till Engels den 1 mars 1895. I sitt svar, den 12 mars 1895, polemiserar Engels utförligt mot Schmidts åsikter.
[1*] Vilken förvirring som härigenom kan uppstå i huvudet på en ekonom har visats med N. W. Senior som exempel i bok I, kap. 7, sid. 192-196.
[2*] Vi vet i själva verket redan, att mervärdet endast är en följd av den värdeförändring, som försiggår med v, den kapitaldel, som omsatts i arbetskraft, att alltså v + m = v + Δv(v + ett inkrement av v). Men värdets verkliga och relativa förändring fördunklas därigenom, att det variabla kapitalets tillväxt även medför en ökning av totalkapitalet. Det var från början 500 och har växt till 590. (Bok I, kap. 7, sid. 183.)
[3*] Malthus, "Principles of Pol. Econ.", 2nd ed. London 1836, sid. 268.
[4*] "Capital: that which is expended with a view to profit." Malthus, "Definitions in Pol. Econ.", London 1827, sid. 86.
[5*] Jämför bok I, kap. 17.
[6*] R. Torrens, An Essay on the Production of Wealth. London 1821, s. 51-53, s. 70 och 71.
[7*] Malthus, Definitions in Pol. Econ., London 1853, s. 70, 71.
[8*] "Vid givet värde och lika exploateringsgrad av arbetskraften förhåller sig de av olika kapital producerade mängderna värde och mervärde direkt som storleken av dessa kapitals variabla beståndsdelar, d.v.s. deras i levande arbetskraft omsatta delar." (Bok I, kap. 9, sid. 265.)
[9*] Här står i manuskriptet: Att undersöka: hur detta fall sammanhänger med jordräntan.
[10*] I manuskriptet finns dessutom mycket utförliga beräkningar över differensen mellan mervärdekvot och profitkvot (m' - p'), som har diverse intressanta säregenheter och vars förändringar anger de fall, då de båda kvoterna avlägsna sig från eller närma sig varandra. Dessa förändringar kan även åskådliggöras i kurvor. Jag avstår från att återge detta material, då det är av mindre betydelse för syftet med denna bok. Det räcker här att helt enkelt påpeka detta för de läsare, som vill göra vidare undersökningar på denna punkt. - FE.
[11*] "Då i alla fabriker ett mycket högt belopp av fast kapital har nedlagts i byggnader och maskiner, så kommer vinsten att bli desto större ju större antalet timmar är, under vilka detta maskineri kan hållas i arbete." (Rep. of Insp. of Fact. Oct. 31, 1858, s. 8.)
[12*] S. Ure, om framsteg i konstruerandet av fabriker.
[13*] The Factory Question and the Ten Hours Bill, av R. H. Gregg, London 1837, s. 115.
[14*] Rapportens slutsats innehåller ett misstag. I stället för 6 d. förlust genom avfall ska det vara 3 d. Denna förlust är visserligen 25% för indisk bomull, men bara 121/2 -15% för amerikansk, och det är den senare som det talas om här, liksom tidigare i samma mening, där procentsatsen vid priset 5 eller 6 d. är korrekt. Visserligen ökade proportionen avfall ofta betydligt ifråga om den amerikanska bomull, som under de sista åren av inbördeskriget kom till Europa. - FE.
[15*] Exempel finns bl.a. hos Babbage [18]. Det vanliga hjälpmedlet - att sänka arbetslönen - har också använts här, och denna ständiga värdeminskning har en helt annan effekt än den herr Carey drömmer om i sin harmoniska hjärna.[E]
[16*] Sedan detta skrevs (1865), har konkurrensen på världsmarknaden hårdnat betydligt genom den hastiga utvecklingen av industrin i alla kulturländer, särskilt i Amerika och Tyskland. Det faktum att de enormt expanderande moderna produktivkrafterna dag för dag växer ut över de gränser, som lagarna för det kapitalistiska varuutbytet uppställt - detta faktum tränger nu allt tydligare fram även i kapitalistens medvetande. Det visar sig särskilt på två sätt. Först den nya allmänna skyddstullsmanin, som skiljer sig från den gamla protektionismen i synnerhet genom att den ger mest skydd åt de artiklar, som är lämpliga för export. För det andra kartellerna (trusterna) mellan fabrikanter inom hela produktionssfärer, som ska reglera produktion och därmed priser och profiter. Det är klart, att dessa experiment kan praktiseras endast så länge det ekonomiska klimatet är relativt gynnsamt. Första storm måste omintetgöra dem och visa att även om produktionen otvivelaktigt behöver regleras, är det inte kapitalistklassen, som är den lämpliga för detta uppdrag. Under tiden har trusterna ingen annan uppgift än att se till att de små slukas av de stora ännu snabbare än förut. - FE.
[17*] Det är klart, att vi inte med Baker vill förklara ullkrisen 1857 som beroende på missförhållandet mellan råvara och fabrikat. Detta missförhållande var själv ett symptom och krisen en allmän. - FE.
[18*] Man skiljer i England mycket noga mellan woollen manufacture, som spinner och väver stickgarn av kort ull (Leeds, viktigaste centrum) och worsted manufacture, som spinner och väver kamgarn av lång ull (Badford i Yorkshire huvudsäte). - FE.
[19*] Denna snabba utvidgning av maskinspinning av linnegarn på Irland gav dödsstöten åt exporten av tyskt (schlesiskt, lausitzer, westfaliskt) av handspunnen vara vävt linne. - FE.
[20*] Det ovanstående finns redan kort utvecklat i tredje upplagan av första boken s. 540, i början av kap. 23. Då de båda första upplagorna inte innehåller detta stycke var ett upprepande här så mycket mera påkallat. - FE.
[21*] [Som framgår av kapitel 4 är ovanstående riktigt endast i fall kapitalen A och B har olika värdesammansättning men deras procentuella variabla beståndsdelar förhålla sig som deras omslagstider, resp. omvänt som deras omslagstal. Kapital A kan ha följande procentuell sammansättning: 20 c fast + 70 c cirkulerande, alltså 90 c + 10 v = 100. Vid en mervärdekvot av 100% frambingar dessa 10 v på ett omslag 10 m, som ger profitkvot för ett omslag = 10%. Kapital B däremot = 60 c fast + 20 c cirkulerande, alltså 80 c + 20 v = 100. De 20 v frambringar på ett omslag vid ovanstående mervärdekvot 20 m, profitkvoten för omslaget = 20%, alltså den dubbla gentemot A. Men slår A om två gånger om året och B bara en gång, så blir det för året likaledes 2 × 10 = 20 m, och årsprofitkvoten är lika hög för båda, nämligen 20%. - FE.]
[23*] Corbet, s. 174.
[24*] Självklart bortses här från möjligheten att genom lönenedpressning, monopolpris o.s.v. ta ut en tillfällig extraprofit. [FE.]
[27*] Vid denna tid, 1865, bara en "åsikt" av Marx. Numera, efter den omfångsrika undersökningen om ursamhället som gjordes av forskare från Mauer till Morgan, ett knappast någonstans betvivlat faktum. - FE.
[28*] K. Marx. Till kritiken av den politiska ekonomin.
[29*] a.a.
[30*] Striden mellan Storch och Ricardo i fråga om jordräntan (en strid endast i sakfrågan; i själva verket tar de personligen ingen notis om varandra), om marknadsvärdet (hos dem snarare marknads- respektive produktionspris) regleras genom de under ogynnsammaste (Ricardo) eller gynnsammaste (Storch) betingelserna producerade varorna upplöser sig själv i den slutliga analysen i att båda har rätt och båda har fel, och att båda har tappat bort genomsnittsfallet [29]. Jämför Corbet [30] beträffande de fall, då priserna regleras genom de under de bästa betingelserna producerade varorna. - "Det betyder inte att han" (Ricardo) "har påstått, att två enskilda poster av två olika artiklar, som en hatt och ett par skor, bytas mot varandra, när var och en av dem framställts med lika mängd arbete. Med 'vara' måste här förstås 'varuslaget' inte en enskild hatt, ett enda par skor o.s.v. Allt det arbete, som producerar alla hattar i England, måste för detta ändamål betraktas som fördelat på alla dessa hattar. Mig förefaller det, som om detta inte uttrycktes allra först och i den allmänna förklaringen av denna doktrin." ("Observations on some verbal disputes in Pol. Econ. etc.", London 1821, s. 53-54.)
[31*] Följande "djupsinnighet" är en ren dumhet: "Där lönekvantitet, kapital och mark, som behövs för att producera en artikel, har blivit annorlunda än förut, har också det som Adam Smith kallar dess naturliga pris förändrats, och detta pris, som tidigare var dess naturliga pris, blir med hänsyn tagen till denna förändring dess marknadspris; därför, trots att varken utbudet eller den önskade kvantiteten har förändrats" (båda förändras här just på grund av att marknadsvärdet eller, i detta fall hos A. Smith, produktionspriset förändras som en konsekvens av värdeförändringen) "motsvarar detta utbud nu inte fullständigt efterfrågan från de personer, som har möjlighet och vilja att betala det som nu är produktionskostnaden, utan det är antingen större eller mindre; så att proportionen mellan utbudet och det som med hänsyn till den nya produktionskostnaden är den effektiva efterfrågan är annorlunda än tidigare. Då inträder en förändring i utbudet - om inget hinder möter - som till slut ger varan dess nya naturliga pris. Man kan gott tänka sig, att många människor skulle säga, att eftersom varan uppnår sitt naturliga pris genom en förändring i sitt utbud har det naturliga priset lika mycket skuld till ett visst förhållande mellan utbud och efterfrågan som marknadspriset till ett annat; och följaktligen, att det naturliga priset just lika mycket som marknadspriset är beroende av det förhållande som utbud och efterfrågan har till varandra." ('Den stora grundtesen om utbud och efterfrågan har manats fram för att medverka vid fastställandet av det som Adam Smith kallar naturligt pris och marknadspris.' - Malthus) [31] (Observations on certain verbal disputes etc., London 1821, s. 60, 61.) Den kloke mannen begriper inte, att i detta fall är det just förändringen i produktionskostnaden, alltså även i värdet, som har åstadkommit efterfrågeförändringen och sålunda förändrat proportionerna mellan utbud och efterfrågan, och att denna förändring av efterfrågan kan framkalla en ändring av utbudet, vilket skulle bevisa raka motsatsen till det vår tänkare vill bevisa. Det skulle nämligen visa att förändringar i produktionskostnader på intet sätt regleras av förhållandet mellan utbud och efterfrågan utan tvärtom själv reglerar detta förhållande.
[32*] "Om varje enskild man inom en klass inte kunde få mer än en alikvot del av vinst och ägodelar från det hela, skulle han villigt förena sig med andra för att driva upp vinsten" (det gör han så snart förhållandet mellan utbud och efterfrågan tillåter det): "detta är monopol. Men där varje man tror, att han på något sätt kan öka sin egen andel av den absoluta summan, även om det sker på ett sätt som minskar totalsumman, gör han det ofta; detta är konkurrens." (An Inquiry into those principles respecting the nature of demand etc., London 1821, s. 105.)
[34*] Det är högst egendomligt, att Ricardo [33] (som naturligtvis förfar på annat sätt än här, då han inte förstod värdenas utjämning till produktionspriser) inte ens fick denna idé utan bara behandlade det första fallet, arbetslönens stigande och dess inflytande på varornas produktionspris. Och servum pecus imitatorum [34] gick inte ens så långt som till denna högst självklara, i själva verket tavtologiska tillämpning.
[35*]. "Vi bör likaledes vänta att - hur profitkvoten på kapitalet än minskar till följd av kapitalackumulationen i jordbruk och höjningen av lönerna - ändå den samlade summan av profiterna skulle växa. Antag nu att vid upprepad ackumulation av 100.000 £ profitkvoten skulle falla från 20 till 19, till 18, till 17 procent, en ständigt fallande kvot; vi kunde vänta att den summa profit som varje efter varandra följande kapitalägare erhöll alltid skulle stiga, att den skulle bli större när kapitalet var 200.000 £, än när det var 100.000 £, och ännu större när det utgjorde 300.000 £ o.s.v., alltså trots minskande profitkvot växande med varje ökning av kapitalet. Denna progression stämmer emellertid bara för en viss period; så är 19 procent på 200.000 £ mer än 20 procent på 100.000 £; 18 procent på 300.000 £ är återigen mer än 19 procent på 200.000 £. Men, eftersom kapitalet har växt till en större summa och profiten har fallit, minskar den fortsatta ackumulationen profitens totalsumma. Alltså, förutsatt att ackumulationen blir 1.000.000 £ och profiten 7 procent, skulle profiten utgöra 70.000 £. Om nu till denna miljon adderades ytterligare 100.000 £ kapital och profiten sjönk till 6 procent, så skulle kapitalägarna få 66.000 £ eller 4.000 £ mindre, trots att kapitalets totalsumma hade stigit från 1.000.000 £ till 1.100.000 £." Ricardo Pol. Econ. chapt. VII. (Works, ed. MacCulloch, 1852, s. 68.) Här har i själva verket antagits, att kapitalet växer från 1.000.000 till 1.100.000, alltså med 142/7%. Hinc illae lacrimae [36].
[36*]. A.Smith har här rätt gentemot Ricardo, som säger: "De påstår, att utjämningen av profitkvoten kommer till stånd genom profitens allmänna stigande; och jag är av den meningen att profiterna i den gynnade handeln snabbt kommer att sjunka till den allmänna nivån." (Works, ed. MacCulloch, s. 73.)
[37*]. Det ovanstående har satts inom klammer, eftersom det i några delar går utöver det i original förefintliga manuskriptet, ehuru det har omarbetats ur en notis i detta originalmanuskript. - FE.
[38*] För att kunna klassificera köpmanskapitalet som produktionskapital förväxlar Ramsay det med transportindustrin och kallar handeln: "transporter av varor från en plats till en annan." (An essay on the Distribution of Wealth, s. 19.) Samma förväxling finns redan hos Verri (Meditazioni sull'Ec. Pol., § 4, [p. 32].) och Say (Traité d'Ec. Pol. I, 14, 15.). - I sin Elements of Pol. Ec. (Androver and New York 1835) säger S. P. Newman: "Med den existerande ekonomiska inriktningen i samhället är den uppgift som köpmannen faktiskt har, att stå mellan producent och konsument, förskottera kapital till den förre och erhålla produkter som motprestation, överlämna dessa produkter till den senare och i sin tur få kapital tillbaka, en transaktion vilken såväl underlättar samhällets ekonomiska process, som tillsätter den produkt, som är föremål för denna verksamhet, ett värde" (p. 174). Producent och konsument sparar på så sätt pengar och tid genom köpmannens mellankomst. Denna tjänst erfordrar förskott av kapital och arbete och måste belönas, "då den tillsätter produkten ett värde, eftersom samma produkt är mer värd i händerna på konsumenten än i händerna på producenten". Och så framstår för honom, liksom för Say, handeln som "strängt taget en produktionsakt" (p. 175). Denna Newmans åsikt är grundfalsk. Bruksvärdet för en vara är större i konsumentens hand än i producentens, emedan det där överhuvud taget blir realiserat, träder i funktion. Ty en varas bruksvärde realiseras, eller träder i funktion, först när varan går över till konsumtionens sfär. I producentens hand existerar det bara i potentiell form. Men man betalar inte en vara två gånger, först dess bytesvärde och sedan extra dess bruksvärde. Genom att betala dess bytesvärde tillägnar man sig dess bruksvärde. Och bytesvärdet växer inte det minsta genom att varan övergår från producenten eller mellanhandeln till konsumenten.
[39a*] Hur denna år 1865 skrivna prognos för det kommersiella proletariatets öde sedermera bekräftats, därom kan de hundratals tyska kontorister vittna, vilka är kunniga i alla kommersiella operationer och 3-4 språk men i Londons City förgäves erbjuda sina tjänster för 25 sh. i veckan - långt under lönen för en skicklig maskinsmed. - Två tomma sidor i manuskriptet antyder att denna punkt skulle behandlas ytterligare. I övrigt hänvisas till bok II, kap. 6 (cirkulationskostnaderna), där olika hithörande frågor redan berörts. - FE.
[40*] "Principiellt är profiten alltid densamma hur högt priset än är; den håller sig på sin plats likt ett flytande föremål vid ebb och flod. När därför priset stiger, är det en köpman som höjer priset; när det faller, är det en köpman som sänker det." (Corbet, An Inquiry into the Causes etc. of the Wealth of Individuals. London 1841, s. 20.) - Här som i allmänhet i texten är det endast tal om vanlig handel, inte om spekulation. Det ligger utanför området för vår analys att behandla spekulationen, liksom överhuvud taget allt som gäller det merkantila kapitalets delning. "Handelsprofiten är ett värde som lägges till kapitalet och som är oberoende av priset, det andra" (spekulationsprofit) "är grundat på förändring av kapitalvärdet eller priset själv" (a.a., s. 12).
[41*] En mycket naiv men samtidigt riktig anmärkning: "Säkerligen har därför också den omständigheten, att en och samma vara kan fås hos olika säljare till väsentligt olika priser, mycket ofta sin grund i en oriktig kalkyl." (Feller & Oldermann, Das Ganze der kaufmännischen Arithmetik, 7. uppl. 1859.) Detta visar hur prisbestämningen blir rent teoretisk, d.v.s. abstrakt.
[42*] Till kritiken av den politiska ekonomin, sid. 40. Arbetarkulturs förlag Stockholm 1943.
[43*] "De stora olikheterna, när det gällde metallhalt och myntsystem, mellan de mynt som präglades av de många furstar och städer som hade detta privilegium, framtvingade upprättandet av affärsföretag som möjliggjorde användning av lokala mynt överallt där kompensation i pengar behövdes. För att kunna betala kontant försåg sig köpmännen, då de reste till en främmande marknad, med omyntat rent silver, väl också med guld. Likaså utbytte de före återresan de lokala mynt de erhållit mot omyntat silver eller guld. Växlingsaffärer, omsättning av omyntade ädla metaller mot lokala mynt och omvänt, blev därför ett mycket utbrett och inbringande geschäft." (Hüllman, "Städtewesen des Mittelalters", Bonn 1826-1829, I, s. 437.) - "Växelbanken har inte sitt namn ... från växel som i växelbrev utan från växla som i växla pengar. Redan långt innan Amsterdams växelbank grundades år 1609 hade man i de nederländska handelsstäderna växlare och växlingshus, t.o.m. växelbanker ... Dessa växlares affärer bestod i att de växlade in de talrika myntsorter, som genom främmande köpmän infördes i landet, mot lagligt gångbara mynt. Småningom utvidgades deras verkningskrets ... de blev sin tids kassörer och bankirer. Men i föreningen mellan kassörssysslan och växlingsaffärerna såg Amsterdams styresmän en fara, och för att möta denna fara beslöt man att grunda en stor anstalt, som utrustad med offentlig fullmakt skulle sörja för både växling och kassahållning. Denna anstalt var den berömda Amsterdams Växelbank från 1609. Även i Venedig, Genua, Stockholm och Hamburg uppstod växelbanker på grund av det ständiga behovet av att växla olika penningsorter. Av dessa är det endast den i Hamburg som ännu finns kvar, eftersom behovet av en sådan inrättning fortfarande är kännbart i denna handelsstad som inte har något eget myntsystem." (S. Vissering, Handboek van Praktische Staathuishoudkunde. Amsterdam 1860, I, s. 247.)
[44*] "Kassörssysslan har troligen inte någon annanstans bevarat sin ursprungliga, självständiga karaktär så ren som i de nederländska handelsstäderna (se angående ursprunget till kassörsyrket i Amsterdam E. Lusac, Hollands Rijdom, deel III). Deras funktioner överensstämma delvis med den gamla Amsterdamväxelbankens. Av köpmännen som använder hans tjänster mottar kassören ett visst belopp i pengar, för vilket han öppnar en 'credit' i sina böcker; vidare sänder de honom sina fordringar, som han inkasserar för dem och krediterar dem; mot detta gör han efter deras anvisningar (kassiers briefjes) utbetalningar och belastar deras löpande konton med dessa belopp. För dessa in- och utbetalningar beräknar han sedan en obetydlig provision, som bara genom den betydande omfattningen av de omsättningar han kommer upp till mellan dem avkastar vederbörlig lön för hans arbete. Om betalningar ska utjämnas mellan två köpmän, som arbetar med samma kassör, så klaras sådana betalningar mycket enkelt genom ömsesidig bokföring, då kassören dag för dag utjämnar deras ömsesidiga fordringar. I denna förmedling av betalningar består alltså det egentliga kassageschäftet; det utesluter alltså industriföretag, spekulationer och öppnande av blankokrediter; ty regeln måste här vara, att kassören inte gör någon utbetalning för den han öppnat räkning åt i sina böcker utöver dennes tillgodohavande." (Vissering, a.a., s. 243-244.) - Angående kassaföreningarna i Venedig: "På grund av behovet och ortsförhållandena i Venedig, där kringbärandet av kontanter var besvärligare än på andra orter, införde grosshandlarna i denna stad kassaföreningar under tillbörlig säkerhet, uppsikt och förvaltning, för vilka de utställde anvisningar på sina gäldenärer, varpå den betalade summan avskrevs på gäldenärens blad i den däröver förda boken och tillades den summa fordringsägaren där hade till godo. En första början till de s.k. girobankerna. Dessa föreningar är gamla. Men om man daterar dem till 12:e århundradet, så förväxlar man dem med den 1171 inrättade statslåneanstalten." (Hüllmann, a.a., s. 453, 454.)
[45*] Den vise Roscher [44] har spekulerat ut, att om somliga karaktäriserar handeln som "förmedling" mellan producenter och konsumenter, "man" likaväl kunde karaktärisera själva produktionen som "förmedling" av konsumtionen (mellan vilka?), varav naturligen följer, att handelskapitalet är en del av det produktiva kapitalet liksom jordbruks- och industrikapitalet. Eftersom man alltså kan säga att människan bara genom produktionen kan förmedla sin konsumtion (detta är nödvändigt även om hon inte studerat i Leipzig) eller att arbete erfordras för att tillägna sig naturens produkter (vilket man kan kalla "förmedling"), blir slutsatsen naturligtvis, att en samhällelig "förmedling", som framgår ur en specifik form av samhällelig produktion - såsom förmedling - har samma absoluta karaktär, samma rang, ordet förmedling avgör. F.ö. är ju köpmännen inte förmedlare mellan producenter och konsumenter (konsumenterna helt skilda från producenterna, konsumenter som inte producerar har närmast lämnats obeaktade) utan av produktutbytet mellan dessa producenter sinsemellan, de är bara mellanhänder i ett utbyte som alltid i tusentals fall försiggår dem förutan.
[46*] Herr W. Kiesselbach ("Der Gang des Welthandels im Mittelalter", 1860) lever faktiskt alltjämt i föreställningar från en värld i vilken köpmanskapitalet är kapitalets allmänna form. Om kapitalets moderna innebörd har han inte den minsta aning, lika litet som Mommsen, då han i sin romerska historia talar om "kapital" och om kapitalets herravälde. I den moderna engelska historien framträder det egentliga handelsståndet och handelsstäderna också som politiskt reaktionära och i förbund med jordaristokratin och finansaristokratin gentemot industrikapitalet. Jämför t.ex. Liverpools politiska roll med den som spelats av Manchester och Birmingham. Industrikapitalets herravälde har erkänts av det engelska köpmanskapitalet och finansaristokratin (moneyed interests) först efter det att spannmålstullar [17] etc. upphävts.
[47*] "Handelsstädernas invånare införde från rikare länder bearbetade manufakturvaror och dyrbara lyxartiklar, och detta gav näring åt de stora jordägarnas fåfänga, de köpte begärligt dessa varor och betalade dem med stora mängder råvaror från sina landområden. Så bestod handeln i en stor del av Europa denna tid i utbyte av ett lands råvaror mot ett i industri mera framskridet lands manufakturprodukter ... Då snart denna smak blev allmän och föranledde en betydande efterfrågan, började köpmännen att anlägga liknande manufakturer i sitt eget land för att spara fraktkostnader." (A. Smith, Bok III, kap. III.)
[48*] "Nu råder bland köpmännen stor klagan över de adelsmän eller rövare med vilka de under stor fara måste handla. De blir hos dem tillfångatagna, slagna, beskattade och rånade. Led de sådant för rättfärdighetens skull, så vore köpmännen verkligen heliga män ... Men eftersom sådan stor orätt och okristlig tjuvnad och röveri över hela världen utövas av köpmännen själva, även mot varandra, vad är då att förvåna sig över om Gud låter sådant stort gods, som vunnits med orätt, åter förloras och bortrövas, och dem själva därtill bli slagna i huvudet och tillfångatagna? ... Och sådana falska köpmän borde furstarna straffa med tillbörlig hårdhet och behandla så att deras undersåtar inte blev så skändligen bedragna av dem. Om furstarna inte göra detta så använder Gud rovriddare och rövare, och straffar genom dem köpmännens orättfärdighet. Han brukar dem som sina djävlar, just som han plågar Egypten och hela världen med djävlar eller fördärvar den genom fiender. Sålunda sätter han upp den ene mot den andre, utan att därför mena att rovriddare är mindre rövare än köpmän, även om köpmän dagligen rövar i hela världen, medan en riddare kanske rövar från någon eller några en eller två gånger per år." - "Enligt Jesajas: dina furstar har blivit tjuvars likar. Medan de hänger tjuvar, som har stulit en gulden eller en halv, förenar de sig med dem som bestjäl hela världen och stjäl med större säkerhet än andra, så att det ordspråket besannas, som säger: de stora tjuvarna hänger de små; och som den romerske rådsherren Cato säger: oskickliga småtjuvar sitter i fångtorn och tjuvstock, men offentliga stortjuvar går klädda i guld och siden. Men vad säger nu Gud om allt detta? Han kommer att göra som han säger genom Hesekiel, furstar och köpmän, den ene tjuven med den andre ska smältas ihop, som bly och koppar, så som när en stad brännes ned, så att varken furstar eller köpmän mera finnas." (Martin Luther, Bücher vom Kaufhandel und Wucher, 1527.)[46]
[49*] Hur avgörande för den holländska utvecklingen den grund som lagts i fiske, manufaktur och åkerbruk var, bortsett från andra omständigheter, har redan påvisats av 1700-talets skriftställare. Så t.ex. Massie [48]. - I motsats till den tidigare uppfattningen, som underskattade omfånget och betydelsen av den asiatiska handeln under antiken och medeltiden, har det blivit på modet att betydligt överskatta den. Bäst kurerar man sig från denna föreställning om man studerar den engelska ut- och införseln fram emot början av 1700-talet och ställer den emot den nutida. Och ändå var den ojämförligt större än något tidigare handelsfolks. (Se Anderson, History of Commerse [s. 261 o. f.].)
[50*] Mer än i något annat folks historia finner man i engelsmännens i Indien exempel på förfelade och verkligt enfaldiga (i praktiken infama) ekonomiska experiment. I Bengalen skapade de en karikatyr av de engelska storgodsen, i sydöstra Indien en karikatyr av småbondejordbruk, i nordväst förvandlade de, så mycket de förmådde, den indiska ekonomiska samfälligheten med gemensamt ägande av jorden till en karikatyr av sig själv.
[51*] Sedan Ryssland börjat göra krampaktiga ansträngningar för att utveckla en egen kapitalistisk produktion, som uteslutande är hänvisad till den inre marknaden och den angränsande asiatiska, börjar även detta att bli annorlunda. - FE.
[52*] Detsamma gäller för den rhenländska band- och tränsfabrikationen samt sidenväveriet. Vid Krefeld har t.o.m. en särskild järnväg byggts för trafiken mellan dessa lantliga handvävare och "fabrikanterna" i städerna. Den ödelades sedermera tillsammans med handväveriet genom den mekanisk vävstolen. - FE.
[53*] Detta system har sedan 1865 utbildats i ännu större skala. Utförligt därom i "First Report of the Selected Committee of the House of Lords on the Sweating System", London 1888. - FE.
[54*] Här kunde man citera några ställen där ekonomerna fattar saken så. - "Ni" (the Bank of England) "gör mycket stora affärer med varan kapital?" Tillfrågas under ett vittnesförhör för Report of Bank Acts (H. of C. 1857 [s. 104]) en direktör för denna bank.
[55*] "Att en man, som lånar pengar i avsikt att göra profit på dem, bör betala en del av profiten åt utlånaren är en självklar princip i den naturliga rättvisan." (Gilbart, The History and Principles of Banking. London 1834, s. 163.)
[56*] "Ett hus", "pengar" o.s.v. är därför enligt Proudhon inte utlånade som "kapital" utan ... avyttrade som "vara ... till sitt kostnadspris" (s. 44). Redan Luther hade kommit längre än Proudhon. Han visste, att profitmakeriet är oberoende av formen lån eller köp: "De gör ocker även av köpandet. Men det är för mycket att ta itu med på en gång. Vi måste först avstyra den del som gäller ocker på lån, när vi väl har gjort detta (på domens dag) så ska vi också ge köpockraren en läxa." (M. Luther. "An die Pfarrherrn wider den Wucher zu predigen", Wittenberg 1540 [52].)
[57*] "Rättigheten att ta ränta är oberoende av om en person gör profit eller inte, utan den hänger på dess" (det utlånades) "kapacitet att producera profit, om det användes på rätt sätt." (An Essay on the Governing Causes of the Natural Rate, of Interest, wherein the sentiments of Sir W. Petty and Mr. Locke, on that head, are considered. London 1750, s. 49. Författare till den anonyma skriften är J. Massie.)
[58*] "I stället för att använda sina pengar själva lånar rikt folk ut dem till andra, för att de ska göra profit och lämna ägarna en del av denna profit" (a.a., s. 23, 24).
[59*] "Uttrycket värde (value) använt om cirkulationsmedel (currency) har tre betydelser ... 2. Cirkulationsmedel till omedelbart förfogande (currency actually in hand) jämfört med samma belopp currency, som inflyter senare. Då mätes dess värde genom räntefoten, och denna bestämmes genom förhållandet mellan mängden kapital för utlåning och efterfrågan på detta (by the ratio between the amount of loanable capital and the demand for it)." (R. Torrens: On the Operation of the Bank Charter Act of 1844 etc. 2nd ed. 1847.)
[60*] "Den dubbla betydelsen av uttrycket pengars eller cirkulationsmedels värde, när det användes utan urskiljning såväl för att beteckna varornas bytesvärde som kapitalets bruksvärde är en ständig källa till förvirring." (Tooke: Inquiry into the Currency Principles, s. 77.) - Huvudorsaken till förvirringen (som ligger i själva saken), att värdet som sådant (räntan) blir kapitalets bruksvärde, ser Tooke inte.
[61*] "Den naturliga räntefoten regleras genom profiten på den enskilda handeln." (Massie, a.a., s. 51.)
[62*] Här återfinnes följande anmärkning i manuskriptet: Under arbetet med detta kapitel visar det sig, att det ändå är bättre att innan lagarna för profitens fördelning undersökas, först behandla frågan om hur den kvantitativa delningen blir en kvalitativ. Ingenting annat behövs för övergången till detta från föregående kapitel än att förutsätta räntan som en inte närmare bestämd del av profiten.
[63*] "Under den första perioden omedelbart efter en lågkonjunktur är det gott om pengar och spekulationen är återhållen; under den andra perioden är det gott om pengar och mycket spekulation; under den tredje perioden börjar spekulationerna att avta och pengar är efterfrågade; under den fjärde är pengar sällsynta och ett tryckt läge inträder." (Gilbart, a.a., I, s. 144.)
[64*] Tooke förklarar detta "genom ackumulation av överskottskapital, som oundvikligen blir följden av bristen på profitabla placeringar under föregående år, genom att penningkapital sättes i omlopp och genom att förtroendet för affärsutsikterna återupprättas". (History of Prices from 1839 till 1847. London 1848, s. 54.)
[65*] "En gammal kund hos en bankir vägrades ett lån, fastän han hade ett värdepapper på 200.000 £ som säkerhet; just när han stod i begrepp att bekantgöra, att han inställde sina betalningar, blev han tillsagd, att ett sådant steg inte var nödvändigt, under föreliggande omständigheter skulle bankiren köpa värdepapperet för 150.000 £." ([H. Roy] The theory of the Exchanges, The Bank Charter Act of 1844 etc., London 1864, s. 80.)
[66*] Då räntefoten allmänt bestämmes av genomsnittsprofitkvoten, kan mycket ofta ett stort mått av svindel vara förbundet med låg räntefot, t.ex. järnvägssvindeln sommaren 1844. Räntefoten i Bank of England höjdes först 16 okt. 1844 till 3%.
[67*] Så gör t.ex. B. J. Opdyke: A Treatise on Pol. Econ., New. York 1851, ett högst misslyckat försök att förklara den allmänna räntefoten 5% ur eviga lagar. Karl Arnd är ännu mer naiv i Die naturgemäße Volkswirtschaft gegenüber dem Monopolgeist und dem Kommunismus etc. Hanau 1845. Där står att läsa: "I varuproduktionens naturliga förlopp ges det bara en företeelse som - i helt uppodlade länder - synes bestämd att i någon mån reglera räntefoten; det är den proportion i vilken de europeiska skogarnas virkesmassor tilltar genom årlig tillväxt. Denna tillväxt sker alldeles oberoende av dess bytesvärde (hur komiskt av träden att växa oberoende av sitt bytesvärde!) i proportionen 3 á 4 till 100. Enligt detta vore alltså (då virkesmassans tillväxt nämligen är helt oberoende av dess bytesvärde, hur mycket än detta bytesvärde må vara avhängigt av tillväxten) ett sjunkande under det läge, som den (räntefoten) f. n. har i de rikaste länderna inte att förvänta" (s. 124). - Detta förtjänar att benämnas "den ursprungliga skogsräntefoten", och dess upptäckare gör sig i samma verk ytterligare förtjänt om "vår vetenskap" som "hundskattens filosof".
[68*] Bank of England höjer och sänker sin diskontoränta, ehuru naturligtvis alltid med iakttagande av den i öppna marknaden härskande räntan, efter guldets ökning och minskning. "Därigenom har spekulationer i växeldiskontot genom antaganden om förändringar i bankräntan nu blivit hälften av affärerna för de stora männen på penningmarknaden" - d.v.s. Londons penningmarknad. (The Theory of the Exchanges etc., s. 113.)
[69*] "Varornas pris fluktuerar ständigt; de är alla bestämda för olika användning; penningen duger för alla ändamål. Varor, t.o.m. av samma slag, skiljer sig åt ifråga om kvaliteten; kontanta pengar är alltid av samma värde eller bör åtminstone vara det. Därav kommer det sig, att penningens pris, som vi betecknar med ordet ränta, äger större fasthet och likformighet än priset för varje annat ting." (J. Steuart, Principles of Pol. Econ. Fransk översättning, 1789, IV, s. 27.)
[70*] "Denna lag för profitens delning kan emellertid inte användas på varje enskild långivare och låntagare utan bara på långivare och låntagare i allmänhet ... Anmärkningsvärt stora eller små vinster är resultat av skicklighet eller av brist på uppmärksamhet, som utlånaren inte har något att göra med. Eftersom denne inte vill bli lidande genom det ena bör han inte heller tjäna på det andra. Vad som sagts om enskilda i samma affärsgren kan också gälla för olika affärsgrenar; när de köpmän och hantverkare, som är sysselsatta i någon affärsgren, genom det de lånat får mera än den allmänna profiten ger andra köpmän och hantverkare i samma land, så tillhör extravinsten dem och inte långivarna som satsat pengarna, även om det inte behövts mer än vanlig skicklighet och uppmärksamhet för att få den ... för långivarna skulle inte ha lånat dem pengarna för att satsas i någon handelsgren med lägre utdelning än den allmänna räntekvoten; därför behöver de inte heller få mer än denna, vilka förtjänster deras pengar än ger." (Massie, a.a., s. 50, 51.)
| Bankränta | 5 % | |
| Marknadsdiskonto, 60 dagar växel | 35/8 % | |
| Marknadsdiskonto, 3 mån. växel | 31/2 % | |
| Marknadsdiskonto, 6 mån. växel | 35/16 % | |
| Lån per dag till växelmäklare | 1 - 2 % | |
| Lån per vecka till växelmäklare | 3 % | |
| Sista 14 dagarsränta, lån till mäklare för börspapper | 43/4 - 5 % | |
| Deposita (banker) | 31/2 % | |
| Deposita (diskontfirmor) | 3 - 31/4 % |
Hur stor denna skillnad kan vara på samma dag visar en uppställningen härovan över räntefoten på Londons penningmarknad den 9 dec. 1889 ur "Daily News" [54] - Cityartikel den 10 dec. Minimum är 1%, maximum 5%. - FE.
[72*] "Företagarvinsten är avhängig nettoprofiten (net profits of capital), inte tvärtom." (Ramsay, a.a., s. 214. Net profits hos Ramsay alltid = räntan.)
[73*] "Överuppsikt är här" (ifråga om den jordägande bonden) "helt onödig." (J. E. Cairnes, The Slave Power. London 1862, s. 48.)
[74*] "När arbetets natur fordrar att arbetarna" (nämligen slavarna)" ska fördelas över ett större område, blir antalet uppsyningsmän större och därmed stiger arbetskostnaden för denna uppsikt proportionellt." (Cairnes, a.a., s. 44.)
[75*] A. Ure, Philos. of Manufactures, fransk översättning 1836. I, s. 67, 68, där denna fabrikanternas Pindaros också ger dem det vitsordet, att de flesta av dem inte alls förstår den mekanism de använder.
[76*] I ett för mig bekant fall blev efter krisen en bankrutterad fabrikant betald lönarbetare åt sina egna tidigare arbetare. Fabriken övertogs nämligen efter bankrutten av en arbetarkooperativ och den tidigare ägaren anställdes som direktör. - FE.
[77*] De räkenskaper som det hänvisas till går högst fram till 1864, då ovanstående skrevs 1865. - FE.
[78*] "Mästare är arbetare lika väl som sina gesäller. I denna roll har de samma intressen som sina män. Men de är också antingen kapitalister eller ombud för kapitalister, och i detta avseende är deras intressen avgjort motsatta arbetarnas" (s. 27). "Den stora spridningen av utbildning för industriarbetare här i landet minskar dagligen värdet av arbete och skicklighet för de flesta mästare och anställda genom att utöka antalet personer, som behärskar deras särskilda vetande" (s. 30. Hodgskin, "Labour defended against the Claims of Capital etc", London 1825).
[79*] "Den allmänna uppluckringen av konventionella skrankor och utökade möjligheter till utbildning har en tendens att sänka lönerna för kvalificerat arbete i stället för att höja dem för enklare." (J. St. Mill, "Princ. of Pol. Econ.". 2nd ed., London 1849, I, s. 479.)
[80*] Richard Price: An Appeal to the Public on the subject of the National Debt, 2nd ed., London 1772. Han kommer med den naiva vitsen: "Man måste låna pengar till enkel ränta för att föröka dem med ränta på ränta." (R. Hamilton: An Inquiry into the Rise and Progress of the National Debt of Great Britain, 2nd ed. Edinburgh 1814.) Enligt detta skulle lån vara det säkraste medlet att bli rik även för en privatperson. Men om jag t.ex. lånar 100 £ till 5% årlig ränta, har jag att vid årets slut betala 5 £. Antag att detta fortsätter 100 miljoner år, så har jag hela tiden bara 100 £ att låna ut och varje år 5 £ att betala. Genom denna procedur kommer jag aldrig att kunna lån" ut 105 £ genom att låna 100 £. Och varmed ska jag betala dessa 5 £? Genom nya lån eller, om jag är staten, genom skatter. Men om industrikapitalisten lånar pengar, så har han vid en profit av, låt oss säga 15%, att betala 5% som ränta, att använda 5% (fastän hans aptit väl växer med inkomsten) och att kapitalisera 5%. Det förutsättes alltså redan 15% profit för att ständigt betala 5% i ränta. Fortgår processen, så faller profitkvoten av tidigare utvecklade skäl från 15% till säg 10%. Men Price glömmer alldeles, att räntan 5% förutsätter en profitkvot om 15% och låter denna vara oförändrad med kapitalets ackumulation. Han behandlar överhuvud taget inte alls den verkliga ackumulationsprocessen utan tänker bara på att låna ut pengar för att de ska komma tillbaka med ränta på ränta. Hur han börjar är utan betydelse, då han litar på det räntebärande kapitalets medfödda kvalitet.
[81*] Se Mill och Carey och Roschers felaktiga kommentarer till detta [61].
[82*] "Det är klart, att inget arbete, ingen produktivkraft, ingen begåvning och ingen konst kan göra övergripande anspråk på ränta på ränta. Men alla besparingar som göras tagas från kapitalisternas reveny, så att dessa anspråk ställas verkligen oavbrutet och arbetets produktivkraft vägrar lika oavbrutet att infria dem. Därför skapas ständigt en sorts utjämning." (Labour defended against the Claims of Capital, s. 23. - Av Hodgskin.)
[83*] D.v.s. tidigare fastställde man dividenden och inkomstskatten drogs sedan av för den enskilde aktieägaren vid utbetalningen, men efter 1844 betaldes först skatten av bankens totalprofit och dividenden fördelades "free of Income Tax". De nominella Procentsiffrorna är alltså i senare fallet lika mycket högre som skattens belopp. - FE.
[84*] Mera om Overstones begreppsförvirring i fråga om kapitalet vid slutet av kapitel 32. - [FE.]
[85*] "Den genomsnittliga sedelcirkulationen i Frankrikes bank var år 1812 106.538.000 fr., 1818 101.205.000 fr., medan penningomloppet, totalmängden in- och utbetalningar, var år 1812: 2.837.712.000 fr., 1818: 9.665.030.000 fr. Omloppets aktivitet förhöll sig alltså i Frankrike 1818 till den av 1812 som 3:1. Krediten är den stora regulatorn av cirkulationens hastighet ... Detta förklarar, varför ett hårt tryck på penningmarknaden vanligen sammanfaller med full cirkulation" (the Currency Theory Reviewed, etc., s. 65). - "Mellan sept. 1833 och sept. 1843 uppstod i Storbritannien nära 300 banker som gav ut egna sedlar; följden blev en inskränkning i sedelcirkulationen med 21/2 miljoner; slutet av september 1833 var den 36.035.244 £ och i slutet av september 1843 33.518.544 £" (a.a., s. 53). "Den skotska sedelcirkulationens utomordentliga effektivitet gör det möjligt att med 100 £ klara samma mängd penningaffärer som i England kräver 420 £" (a.a., s. 55). Detta hänför sig enbart till det tekniska förfarandet i operationen.
[86*] Före bankernas upprättande var det kapitalbelopp som togs i anspråk för cirkulationsmedlets funktion vid varje tidpunkt större än den verkliga varucirkulationen krävde." Economist 1845, s. 238.
[87*] Man bör titta på konkurslistorna i Times [69] ett krisår som 1857 och jämföra bankruttörernas egna tillgångar med deras skuldbelopp. - "Sannerligen överskrider inte köpkraften hos dem som besitter kapital och kredit, allt vad den kan föreställa sig som inte har någon praktisk bekantskap med spekulativa marknader." (Tooke, Inquiry into the Currency Principle, s. 79.) "En person, som har rykte om sig att besitta kapital nog för sitt reguljära geschäft och som i sin bransch åtnjuter god kredit, kan, ifall han har sangviniska åsikter om stigande konjunktur beträffande den artikel han för och om han gynnas av omständigheterna från början och under sina fortsatta spekulationer köpa i en jämfört med hans kapitalinnehav rent av enorm utsträckning." (Sammastädes s. 136.) - "Fabrikanter, köpmän etc. gör alla affärer långt utöver sitt kapital ... Kapitalet är nu för tiden mera grundvalen att bygga en god kredit på än gränsen för ett kommersiellt företags omsättning." (Economist 1847, s. 333.)
[88*] Th. Chalmers
[89*] Vi återger här ifrågavarande stycke, tidigare citerat på sidan 390 efter originalet: "The business of bankers, setting aside the issue of promissory notes payable on demand, may be divided into two branches, corresponding with the distinction pointed out by Dr (Adam) Smith of the transactions between dealers and dealers, and between dealers and consumers. One branch of the bankers' business is to collect capital from those who have not immediate employment for it, and to distribute and transfer it to those who have. The other branch is to recieve deposits of the incomes of their customers, and to pay out the amount, as it is wanted for expenditure by the latter in the object of their consumption ... the former being a cirkulation of capital, the latter of currency." <"Bortsett från uppdraget att utfärda banksedlar betalbara efter önskan, kan bankirers affärer uppdelas på två grenar, sammanfallande med en distinktion som gjorts av A. Smith, av transaktionerna mellan affärsmän och andra affärsmän och mellan affärsmän och konsumenter. En gren av bankirens affärer är att samla kapital från dem som inte har omedelbar användning för det och fördela och distribuera detta till sådana som kan bruka det. Den andra grenen är att motta depositioner av inkomst från kunder, och betala ut beloppet efterhand som de önskar förbruka det för sin konsumtion ... det förra är cirkulation av kapital, det senare av cirkulation av pengar."> (Tooke, Inquiry into the Currency Principle, London, s. 36.) Det förstnämnda är "the concentration of capital on the one hand and the distribution of it on the other", <"koncentration av kapital på den ena och fördelning av detsamma på den andra sidan"> det andra är "administering the circulation for local purposes of the district", <"att sköta cirkulationen för lokala ändamål inom distriktet"> a.a., s. 37. - Mycket närmare den riktiga uppfattningen kommer Kinnear i följande stycke: "Pengar brukas för att fullgöra två väsentligt olika operationer. Som bytesmedel mellan köpmän är de ett instrument, varigenom kapital överföres; d.v.s. utbyte av ett visst kapitalbelopp i pengar mot ett lika stort kapitalbelopp i varor. Men pengar utlagda i betalning av arbetslön och i köp och försäljning mellan köpman och konsument är inte kapital utan reveny; den del av samtliga revenyer, som användas för dagliga utgifter. Dessa pengar cirkulera fortlöpande i dagligt bruk och det är endast dessa som i sträng mening kan kallas cirkulationsmedel (currency). Kapitalförskott är uteslutande avhängigt bankens och andra kapitalinnehavares vilja - ty låntagare finns det alltid; men beloppet av cirkulationsmedel är avhängigt behovet hos den samfällighet inom vilken penningen cirkulerar för de dagliga utgifterna." (J. G. Kinnear, The Crisis and the Currency, London 1847 [s. 3, 4].)
[90*] "A demand for capital on loan and a demand for additional circulation are quite distint things, and not often found associated." (Fullarton, I. c, p. 82, överskrift till kap. 5.) - "Det är i själva verket ett stort misstag, att föreställa sig att efterfrågan på kredit (d.v.s. lånekapital) är identisk med en efterfrågan på tillskottsmedel för cirkulationen eller t.o.m. att de båda vanligen förekommer tillsammans. Varje efterfrågan uppstår under sina särskilda, bestämda omständigheter, som skiljer sig mycket från varandra. När allt ser ut att blomstra, lönerna är höga, priserna stigande och fabrikerna sysselsatta, blir vanligen ett tillskott till tillförseln av cirkulationsmedel nödvändigt, för att möta de ökade anspråken som är oskiljaktiga från nödtvånget att göra större och flera utbetalningar. Det är emellertid huvudsakligen på en mer avancerad nivå av den kommersiella cykeln, när svårigheterna börjar visa sig, när marknaderna är överfyllda och återflödet försenat, som räntan stiger och ett tryck uppstår på banken att den ska förskottera kapital. Det är sant, att banken inte brukar använda andra medel för att förskottera kapital än sina banksedlar och att därför en vägran att ge ut banksedlar betyder vägran att ge kredit. Men är kredit nu en gång beviljad, då ordnar sig allt enligt marknadens behov; lånet bibehålles och cirkulationsmedel som inte användas finner vägen tillbaka till utgivaren. Redan en ganska ytlig undersökning av parlamentsberättelserna kan övertyga vem som helst, att det är vanligare att mängden värdepapper i Bank of Englands besittning fluktuerar i motsatt riktning till dess cirkulerande sedlar än i överensstämmelse med dem, och att därför exemplet som hämtas från denna stora bank inte bildar något undantag från den doktrin som provinsbankirerna så eftertryckligt betonar, nämligen att ingen bank kan utöka sina cirkulerande sedlar, när denna cirkulation redan motsvarar de ändamål till vilka ett banksedelomlopp vanligen anpassas; utan att efter överskridande av denna gräns varje ökning av dess förskott måste tas från dess kapital genom försäljning av några av de värdepapper som utgör dess reserv eller genom avstående från vidare investeringar i sådana säkerheter. Den tabell som sammanställts ur parlamentsberättelserna för tiden 1833-40, vilken jag åberopat några sidor tidigare, levererar ytterligare exempel på denna sanning; men två av dem är så karaktäristiska att det är onödigt för mig att gå utöver dem. När den 3 januari 1837 bankens penningmedel utnyttjats till det yttersta för att upprätthålla krediten och möta svårigheterna på penningmarknaden, finner vi dess förskott för lån och diskonto uppdrivna till den oerhörda summan 17.022.000 £, ett belopp knappast känt sedan kriget, och nästan lika med hela summan utgivna sedlar, vilka under tiden stod oförändrat så lågt som 17.076.000 £. Å andra sidan finner vi den 4 juni 1833 ett sedelomlopp på 18.892.000 £ med en uppgift om innestående värdepapper som privata säkerheter på inte mer än 972.000 £, alltså nästan det lägsta om inte det allra lägsta under senare hälften av århundradet." (Fullarton, a.a., s. 97, 98.) - Att en efterfrågan på kredit (demand for pecuniary accomodation) ingalunda behöver vara identisk med den efterfrågan på guld (demand for gold) som Wilson, Tooke och andra kallar kapital, ser man av följande utsaga av herr Weguelin, högste chef för Bank of England: "Diskonteringen av växlar upp till detta belopp (en miljon dagligen tre dagar å rad) skulle inte minska reserven (av sedlar), ifall inte allmänheten begärde ett större belopp i aktiv cirkulation. De sedlar, som utgivits vid växeldiskontering skulle flyta tillbaka genom bankernas förmedling och genom depositioner. Ifall dessa transaktioner inte syftar till guldutförsel eller om inte inom landet en sådan panik råder att allmänheten håller på sina sedlar i stället för att betala in dem till bankerna, skulle reserven inte beröras av så väldiga omsättningar." - "Banken kan dagligen diskontera 11/2 miljon, och detta sker ständigt utan att dess reserver i minsta mån beröres. Sedlarna kommer tillbaka som depositioner, och den enda ändring som försiggår är ett rent överförande från ett konto till ett annat." (Report on Bank Acts, 1857 Evidence nr 241, 500.) Sedlarna tjänar här alltså endast som medel att överföra krediter.
[91*] Det följande stycket i originalet är i sitt sammanhang obegripligt och har nyskrivits av utgivaren, allt inom klammer. I annat sammanhang har denna fråga berörts redan i kapitel 26. - FE.
[92*]. Arbetaren har ett kapitalvärde, som man finner om man betraktar penningvärdet av hans årliga förtjänst som ett räntebelopp ... Om man ... kapitaliserar de genomsnittliga daglönesatserna med 4%, så erhåller man som genomsnittsvärde för en lantbruksarbetare av mankön: Tysk-Österrike 1.500 thaler, i Preussen 1.500, i England 3.750, i Frankrike 2.000, i det inre av Ryssland 750 thaler." (Von Reden, Vergleichende Kulturstatistik, Berlin 1848, s. 434.)
[93*]. [Omedelbart efter februarirevolutionen, då i Paris varor och värdepapper var till ytterlighet värdeminskade och totalt osäljbara, förvandlade en schweizisk köpman £ Liverpool, herr R. Zwilchenbart (som berättat detta för min far) till pengar allt han kunde, reste med kontanterna till Paris och gick till Rotschild med förslag att de skulle göra en affär ihop. Rotschild stirrade på honom, störtade fram och tog honom om axlarna: Avezvous de l'argent sur vous? - Oui, M. le baron. - Alors vous etes mon homme! - <"Har Ni pengar med Er." - "Ja, herr baron." - "Då är Ni min man!"> Och de gjorde båda en lysande affär. - FE.]
[94*]. [Denna fördubbling och tredubbling av kapital har under de senaste åren utvecklats betydligt längre, t.ex. genom financial trusts, vilka redan har en särskild rubrik i Londons börsnoteringar. Ett bolag bildas för inköp av en viss sorts räntebärande papper, t.ex. utländska statspapper, engelska stadsobligationer eller amerikanska offentliga obligationer, järnvägsaktier etc. Kapitalet, t.ex. 2 miljoner £, uppbringas genom aktieteckning. Direktionen inköper de värden det gäller eller spekulerar mer eller mindre aktivt i dem och fördelar efter avdrag av omkostnaderna den årliga ränteavkastningen som utdelning bland aktieägarna. - Vidare har vissa aktiebolag börjat indela de vanliga aktierna i två klasser: preferred och deferred. De s.k. preferred erhåller en fast förräntning om t.ex. 5% förutsatt att profiten medger det; blir det något över så erhåller de s.k. deferred detta. På detta vis blir den "solida" kapitalplaceringen, i preferred, mer eller mindre åtskild från den egentliga spekulationen, i deferred. Då nu några få stora företag inte vilja foga sig i denna nya sedvänja, har det förekommit att bolag bildats, vilka placerar någon eller några miljoner £ i de förstnämnda bolagens aktier och därefter för nominalvärdet av dessa ger ut nya aktier, men hälften preferred och hälften deferred. I dessa fall blir de ursprungliga aktierna fördubblade, genom att de tjänar som grundval för ny aktieemission. - FE.]
[95*]. [Hur detta beroendeförhållande har intensifierats sedan dess visar följande officiella uppställning av bankreserverna för de 15 största Londonbankerna i november 1892, hämtad ur Daily News 15 dec. 1892:
| Bankens namn | Passiva | Kontanta reserver | I procent | ||
| City | 9.317.629 | £ | 746.551 | £ | 8,01 |
| Capital and Counties | 11.392.744 | 1.307.483 | 11,47 | ||
| Imperial | 3.987.400 | 447.157 | 11,22 | ||
| Lloyds | 23.800.937 | 2.966.806 | 12,46 | ||
| London and Westminster | 24.671.559 | 3.818.885 | 15,50 | ||
| London and S. Western | 5.570.268 | 812.353 | 14,58 | ||
| London Joint Stock | 12.127.993 | 1.288.977 | 10,62 | ||
| London and Midland | 8.814.499 | 1.127.280 | 12,79 | ||
| London and County | 37.111.035 | 3.600.374 | 9,70 | ||
| National | 11.163.829 | 1.426.225 | 12,77 | ||
| National Provincial | 41.907.384 | 4.614.780 | 11,01 | ||
| Parrs and the Alliance | 12.794.489 | 1.532.707 | 11,98 | ||
| Prescott and Co | 4.041.058 | 538.517 | 13,07 | ||
| Union of London | 15.502.618 | 2.300.084 | 14,84 | ||
| Williams, Deacon and Manchester & Co |
10.452.381 | 1.317.628 | 12,60 | ||
| Summa | 232.655.823 | £ | 27.845.807 | £ | 11,97 |
Av dessa nära 28 miljoner i reserver är minst 25 milj. deponerade i Bank of England, högst 3 milj. kontant i kassaskåpen hos de 15 bankerna själva. Men den kontanta reserven i Bank of Englands banking departement utgjorde under just denna november 1892 aldrig fullt 16 miljoner! - FE.]
[96*] [Upphävandet av 1844 års banklag tillåter banken att utge godtyckliga mängder banksedlar utan hänsyn till deras täckning genom bankens innehav av guld. Alltså att skapa godtyckliga mängder av fiktivt papperskapital och därmed lämna förskott åt banker och växelmäklare och genom dem åt handeln.]
[97*] Statspapper är ingenting annat än imaginärt kapital, som representerar den del av den årliga inkomsten som avsättes för betalning av skulder. Ett lika stort kapital hat förbrukats, det är detta kapital som tjänar som nämnare för lånet; men det representeras inte av statspapperen, eftersom det överhuvud taget inte längre existerar. Nya rikedomar måste skapas av arbete i industrin, en årlig del av dessa rikedomar avsättas som förskott till dem som har lånat ut dessa redan utgivna rikedomar; denna del tages från dem som producerar den, för att givas till statens kreditorer, och i enlighet med de proportioner mellan kapital och ränta som är vanliga inom landet förutsätter man ett imaginärt kapital, just så stort som det kapital ur vilket den årliga räntan kunde uppstå, som kreditorerna har att få ut. (Sismondi, Nouveaux Principes II, s. 230.)
[98*] En del av det ackumulerade lånbara penningkapitalet är i själva verket bara uttryck för industriellt kapital. När t.ex. England kring 1857 hade 80 milj. £ investerade i amerikanska järnvägar och andra företag, så förmedlades denna investering nästan helt genom export av engelska varor, för vilka Amerika inte hade att erlägga någon återbetalning. Den engelske exportören drog växlar på Amerika på dessa varor, dessa växlar köptes av engelska aktietecknare och sändes till Amerika för inbetalning av aktiebeloppen.
[99*] [Som jag har anmärkt på ett annat ställe, har här en vändning inträtt sedan den sista stora allmänna krisen. Den akuta formen av den periodiska processen med dess hittillsvarande tioåriga cykel synes ha omvandlats i en mer kronisk och utdragen och i de olika industriländerna på olika tider fördelad växling mellan relativt kort, svag affärsförbättring och relativt lång, trevande depression. Men det är måhända här endast fråga om en utvidgning av cykelns längd. I världshandelns barndom, 1815-1847, kan påvisas ungefär femåriga cykler; 1847-1867 är cykeln utpräglat tioårig. Kan vi befinna oss i förberedelseperioden till en ny världskrasch av oerhörd våldsamhet? Mycket synes tyda på detta. Sedan den sista allmänna krisen av 1867 har stora förändringar inträtt. Den kolossala utvidgningen av kommunikationsmedlen - oceangående ångare, järnvägar, elektrisk telegraf, Suezkanalen - har först nu åstadkommit en verklig världsmarknad. En rad konkurrerande industriländer har trätt fram vid sidan av England, som förut monopoliserade industrin; i alla världsdelar har öppnats oändligt större och mångsidigare områden för investering av europeiskt överskottskapital, så att kapitalet blir vida mer fördelat och lokal överspekulation lättare övervinnes. Genom allt detta har de flesta gamla krishärdar och anledningar till krisbildning avskaffats eller starkt försvagats. Vid sidan därav går konkurrensen på den inte marknaden tillbaka för karteller och truster, medan dessa begränsas på den yttre marknaden av skyddstullarna, som alla stora industriländer utom England omger sig med. Men dessa skyddstullar är själva inget annat än rustningar för det slutliga allmänna industriella fälttåget, som ska avgöra herraväldet på världsmarknaden. Så bär vart och ett av de element som motverkar upprepningen av de gamla kriserna i sig fröet till en långt väldigare kommande kris. - FE.]
[100*] B. A. 1875, vittnesmål av Twells, bankir: 4.516. "Gör Ni som bankir affärer i kapital eller i pengar?" - "Vi gör affärer i pengar." - 4.517. "Hur inbetalas depositionerna i Er bank?" - "I pengar." - 4.518. "Hur utbetalas de?" - "I pengar." [4.519.] "Kan man då säga att de är något annat än pengar?" - "Nej."
Overstone (se kapitel [26]) rör hela tiden ihop "capital" och "money". "Value of money" betyder hos honom också ränta, men då i den mån det bestämmes genom penningmängden; "value of capital" ska vara ränta, såvida det bestämmes genom efterfrågan på produktivt kapital och genom den profit det avkastar. Han säger: 4.140. "Bruket av ordet kapital är mycket farligt." - 4.148. "Guldexporten från England innebär en minskning av penningmängden i landet, och denna måste naturligtvis förorsaka ökad efterfrågan inom penningmarknaden överhuvud taget" (enligt detta alltså inte inom kapitalmarknaden). - 4.112. "I den mån som pengarna går ut ur landet minskar mängden inom landet. Denna minskning framkallar ett stegrat värde på dessa pengar." (Från början betydde detta i hans teori en genom cirkulationens kontraktion förorsakad värdestegring av pengarna som pengar i jämförelse med varuvärdena; denna stegring av pengarnas värde alltså = fallet i varornas värden. Men då det under mellantiden ovedersägligt påvisats för honom, att mängden av cirkulerande pengar inte bestämmer priserna, så är det nu minskningen av pengar som omloppsmedel som ska stegra deras värde som räntebärande kapital och därmed räntefoten.) "Och detta stegrade värde på de pengar som ännu är kvar hejdar utflödet till dess så mycket pengar förts tillbaka som behövs för att återställa jämvikten." - Fortsättning på Overstones motsägelser här nedan.
[101*] Här inträder nu den förvirrande situationen, att bådadera är "pengar"; depositioner med anspråk på betalning från bankiren och de deponerade medlen i bankirens hand. Bankir Twells tar följande exempel inför bankkommittén av 1857: "Om jag startar en affär med 10.000 £ och köper varor med 5.000 £ och lägger dem på lager, deponerar de andra 5.000 £ för att ta ut dem efter behov, då betraktar jag alltjämt alltsammans som mitt kapital, ehuru 5.000 £ därav har formen av depositioner eller pengar." (4.528.) Efter detta utspinner sig följande besynnerliga debatt: 4.531. "Ni har alltså gett edra 5.000 £ i sedlar till någon annan?" - "Javisst." 4.532. "Då har denne 5.000 £ i deposition?" - "Javisst." - 4.533. "Och Ni har 5.000 £ i deposition?" - "Alldeles riktigt." - 4.534. "Han har 5.000 £ i pengar och Ni har 5.000 £ i pengar?" - "Javisst." - 4.535. "Men det är slutligen ingenting annat än pengar?" - "Nej." - Förvirringen härrör delvis ur detta: A som deponerat 5.000 £ kan ta ut av detta belopp, förfogar alltså över det lika bra som om han ännu hade det. Såtillvida fungerar det för honom som potentiella pengar. Men i alla de fall, då han tar ut av beloppet förintar han i motsvarande mån sin deposition. Tar han ut kontanta pengar, och hans pengar redan har utlånats till någon annan, så betalas han inte med sina egna pengar utan med pengar som deponerats av någon annan. Betalar han en skuld till B med en check på sin bankir och deponerar B denna check hos sin bankir och om A:s bankir likaledes har en check på B:s bankir, så att de bägge bankirerna bara byter checkerna, så har de av A deponerade pengarna två gånger utfört penningfunktion: först i dens hand, som fick de av A deponerade pengarna, sedan i A:s egen hand. I den andra funktionen gäller det en utjämning av skuldfordran (A:s fordran på sin bankir och dennes fordran på B:s bankir) utan att använda pengar. Här fungerar depositionen två gånger som pengar, nämligen som verkliga pengar och som anspråk på pengar. Anspråk på pengar kan spela pengars roll enbart genom utjämning av skuldfordringar.
[102*] Genomsnittliga antalet dagar, under vilka en banksedel stannat kvar i cirkulation:
| År | 5 £-sedel | 10 £ | 20-100 £ | 200-500 £ | 1.000 £-sedel | |||||
| 1792 | ? | 236 | 209 | 31 | 22 | |||||
| 1818 | 148 | 137 | 121 | 18 | 13 | |||||
| 1846 | 79 | 71 | 34 | 12 | 8 | |||||
| 1856 | 70 | 58 | 27 | 9 | 7 | |||||
(En uppställning av kassören hos Bank of England. Marshall, i Report on Bank Acts, 1857 II, Appendix, s. 300, 301.)
[103*] Vid ett möte med aktieägarna i Union Banks of London den 17 januari 1894 berättade dess ordförande, Ritchie, att Bank of England 1893 höjt diskontot från 21/2% (juli) till 3% och 4% i augusti och då den trots detta förlorade 41/2 miljoner £ guld på 4 veckor höjt till 5%, varefter guld flöt tillbaka och bankräntan sattes ned i september till 4 och i oktober till 3%. Men denna bankränta har inte erkänts i marknaden. "När bankräntan var 5%, var marknadsräntan 31/2% och penningräntan 21/2%; när bankräntan föll till 4%, var diskontoräntan 23/8% och penningräntan 13/4%; när bankräntan var 3% var diskontoräntan 11/2% och penningräntan obetydligt lägre." (Daily News, 18 jan. 1894.) - FE.
[104*] K. Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin. Arbetarkulturs förlag, Stockholm 1943.
[105*] Hur detta inverkade på penningmarknaden visar följande vittnesmål av W. Newmarch: [B. A. 1857] 1.509. "Mot slutet av 1853 förekom svåra farhågor bland allmänheten; Bank of England höjde i september tre gånger sitt diskonto ... under de första oktoberdagarna rådde mycket oro och bekymmer bland allmänheten. Dessa farhågor och denna oro lättade till största delen före slutet av november och avlägsnades nästan fullständigt genom ankomsten av 5 milj. £ i ädelmetall från Australien. Detsamma upprepades hösten 1854 genom ankomsten av nära 6 milj. £ i ädelmetall under månaderna oktober och november. Samma sak upprepades hösten 1855, som vi känner som en period av häftig oro, genom att nära 8 milj. £ i ädelmetall anlände under loppet av de tre månaderna september, oktober och november, och vid slutet av senaste år inträffar exakt samma sak. Sannerligen, jag kunde mycket väl hänvisa till erfarenheter som gjorts av nästan alla medlemmar av detta utskott, vi har redan vant oss vid att se ankomsten av en guldlast som den naturliga kompletterande hjälpen vid finansiell knapphet." -
[106*] Enligt Newmarch kan guldutflöde till utlandet uppkomma av tre orsaker: 1) av rent kommersiella orsaker, d.v.s. om importen varit större än exporten, som 1836 till 1844 och återigen 1847, huvudsakligen på grund av den stora spannmålsimporten; 2) för att åstadkomma medel för placering av engelskt kapital utomlands som 1857 för järnvägar i Indien; och 3) för definitiv förbrukning i utlandet som 1853-1854 för krigsändamål i Orienten.
[107*] 1.918. Newmarch: "Om vi räknar Indien och Kina tillsammans och dessutom räknar in omsättningarna mellan Indien och Australien och de ännu viktigare omsättningarna mellan Kina och Förenta staterna så är i detta fal! affärsförbindelsen triangulär och utjämningen försiggår genom vår förmedling ... då är det riktigt, att handelsbalansen inte var ogynnsam endast för England utan också för Frankrike och Förenta staterna. - (B. A. 1857.)
[108*] Se t.ex. det löjeväckande svaret av Weguelin, som säger, att 5 milj. i guldutflöde är lika mycket kapital mindre, och därmed försöker förklara företeelser, som inte visar sig vid oerhört mycket större prisstegringar och värdeminskningar, expansion och kontraktion av det verkliga industrikapitalet. Å andra sidan är det inte mindre löjligt att försöka förklara dessa företeelser direkt som symptom på en expansion eller kontraktion av den verkliga kapitalmängden (betraktad med avseende till dess materiella element).
[109*] Newmarch (B. A. 1857): 1.364. "Metallreserven i Bank of England är i verkligheten ... centralreserven eller metallkassan på vars grundval hela landets handel bedrives. Den är så att säga den mittpunkt omkring vilken hela affärslivet i landet rör sig; alla andra banker i landet betraktar Bank of England som centralkassan eller den reservoar från vilken de ska dra sina reserver av mynt; och de utländska växelkursernas verkningar faller alltid just på denna kassa och reservoar."
[110*] "Praktiskt skulle alltså bägge, Tooke och Loyd, möta en alltför stor efterfrågan på guld med en tidig inskränkning av krediterna genom att höja räntefoten och minska kapitalförskotteringen. Men Loyd förorsakar bara besvärliga och farliga [lagliga] begränsningar och föreskrifter genom sin illusion." (Economist, 1847, s. 1.418.)
[111*] "Är Ni helt införstådd med att det inte finns något annat sätt att modifiera efterfrågan på guld än att höja räntefoten?" - Chapman [kompanjon till den stora bill-broker firman Overend, Gurney & Co.]: "Det är min åsikt. Om vårt guld sjunker under en viss nivå gör vi bäst i att slå alarm och förklara att det går utför, och att den som skickar guld till utlandet måste göra det på egen risk." - B. A. 1847, nr 5.057.
[112*] "Till följd av att man gör täta omsättningar och inlösningar under samma månad och belånar en artikel för att få ut en annan och därvid erhålla en liten mellanskillnad, blir pantbanksräntan så övermåttan hög. I London finns 240 pantlånare med koncession och i landsorten ungefär 1.450. Det använda kapitalet uppskattas till ungefär 1 miljon. Det slår om åtminstone tre gånger om året, varje gång i genomsnitt till 331/2%. så att Englands lägre klasser årligen betalar 100% för användningen av dessa tillfälliga lån, bortsett från förlusten av de föremål, som sålts på grund av att panten förfallit." (J. D. Tuckets, A History of the Past and Present State of the Labouring Population, London 1846, I, s. 114.)
[113*] Redan titlarna på deras verk angav som huvudändamål "jordägarnas allmänna bästa, stor värdestegring på jordegendomar, befrielse för adel och lågadel från skatter, ökning av deras årliga inkomster etc". Bara ockrarna skulle förlora, dessa nationens värsta fiender som gjort adeln och de fria småbönderna mer skada än en invasionsarmé från Frankrike hade kunnat göra.
[114*] "Karl II av England måste t.ex. ännu betala enorma ockerräntor och penningpåslag till 'guldsmederna' (bankirernas föregångare), 20-30%. Ett så profitabelt geschäft föranledde 'guldsmederna' att ge konungen mer och mer i förskott, att i förväg lägga beslag på samtliga skatteintäkter, ta varje parlamentarisk bevillning som pant, så snart den var beslutad, och att tävla i uppköp och pantsättning av växlar, penningavier, och reverser, så att i verkligheten samtliga statsinkomster gick genom deras händer." (John Francis, History of the Bank of England, London 1848, I, s. 31.) "Redan tidigare hade föreslagits att en bank skulle upprättas, den hade äntligen blivit nödvändig" (a.a., s. 38). "Banker behövdes redan av det skälet att den av ockrare utsugna regeringen skulle få pengar till en dräglig räntefot med de parlamentariska bevillningarna som säkerhet" (a.a., s. 59, 60).
[115*] Säkerligen skulle Marx vid en eftergranskning av sitt manuskript ha starkt modifierat detta ställe. Det är inspirerat av den roll som Saint-Simons efterföljare spelade under andra kejsardömet i Frankrike, där samtidigt som Marx skrev ovanstående denna skolas världsfrälsande kreditfantasier i kraft av historiens ironi förverkligades som svindel i högsta potens. Senare talade Marx enbart med beundran om Saint-Simons geni och encyklopediska sinne. Om denne i sina tidigare skrifter ignorerade motsättningen mellan bourgeoisin och det i Frankrike just uppkommande proletariatet, som han räknade som travailleurs, den i produktionen verksamma delen av bourgeoisin, så svarar detta mot Fouriers uppfattning, vilken ville försona kapital och arbete, och förklaras av det dåtida Frankrikes ekonomiska och politiska läge. Om Owen här såg längre, så var det emedan han levde i en annan miljö, mitt i den industriella revolutionen och den klassmotsättning, som redan börjat få en akut tillspetsning. - FE.
[116*] Karl Marx: Filosofins elände.
[117*] Ingenting kan vara mer komiskt än Hegels förklaring av privat äganderätt till jord. Enligt denna måste människan som individ förverkliga sin vilja som den yttre naturens själ och därför ta denna natur i besittning som sin privategendom. Om detta är en bestämmelse för människan som individ, så skulle därav följa, att varje människa måste vara jordägare för att förverkliga sig som individ. Den fria privata äganderätten till jord - en mycket modern produkt - är enligt Hegel inte ett bestämt samhälleligt förhållande utan ett förhållande mellan människan som individ och "naturen", en människas absoluta rätt att tillägna sig varje ting. (Hegel, Philosophie des Rechts, Berlin 1840, s. 79.) Till en början är så mycket klart, att den enskilde individen inte genom sin "vilja" kan göra sig gällande gentemot den främmande vilja, som likaledes vill förverkliga sig i samma jordstycke. Till detta behövs något mer än den goda viljan. Vidare är det absolut omöjligt att avgöra var "individen" drar gränsen för sin viljas förverkligande, om denna realiserar sin tillvaro i ett helt land eller behöver tillägna sig många länder för att "manifestera min viljas överhöghet gentemot tingen". Här brister det också för Hegel, "besittningstagandet är av mycket speciell art; jag tar inte mer i besittning än jag berör med min kropp, men samtidigt framgår det att de yttre tingen har en större utsträckning än jag kan omfatta. I det jag sålunda har något i min besittning, är också något annat i förbindelse därmed. Jag utövar besittningstagande med min hand, men dess område kan utvidgas" (90). Men med detta andra är åter något annat i förbindelse, och sålunda försvinner gränsen för hur långt min vilja som själ har utgjutits över jorden. "Om jag besitter något, så övergår förnuftet strax till att anse inte bara det som jag direkt besitter utan också det därmed sammanhängande som mitt. Här måste den positiva rätten fastställa det riktiga, ty ur begreppet kan ingenting mer härledas" (91). Detta är en utomordentligt naiv bekännelse om "begreppet" och det visar att begreppet, som börjar med tricket att som absolut framhålla en alldeles bestämd, det borgerliga samhället tillhörande juridisk föreställning om jordegendomen, "ingenting" begriper rörande den verkliga gestaltningen av denna jordegendom. Däri inneslutes samtidigt medgivandet, att med de växlande behoven i den samhälleliga, d.v.s. ekonomiska utvecklingen, den "positiva rätten" kan och måste förändra sitt fastställande av det riktiga.
[118*] Mycket konservativa jordbrukskemister, som t.ex. Johnston, medger att ett verkligt rationellt jordbruk överallt konfronteras med oöverstigliga hinder genom privategendomen. Även skriftställare, som är professionella försvarare av privategendomens monopol över jordklotet, som t.ex. Charles Comte i sitt tvåbandiga verk som har privategendomens försvar till sitt speciella syfte: Han säger: "Ett folk kan inte uppnå den grad av välstånd och makt som motsvarar dess natur, om inte varje del av den jord som livnär folket användes på det sätt som bäst står i samklang med det allmänna intresset. För att dess rikedomar ska utvecklas på bästa sätt måste om möjligt en enda och framför allt upplyst vilja förfoga över vart enskilt stycke av dess område och låta var bit bidra till alla andras välstånd. Men existensen av en sådan vilja ... skulle vara oförenlig med jordens uppdelning i privata jordstycken ... och med den förmåga att förfoga över sin förmögenhet på ett nästan absolut sätt, som tillförsäkrats varje besittare [86]." - Johnston, Comte etc. har i fråga om motsägelsen mellan egendom och rationell agronomi inriktat sig enbart på nödvändigheten att odla marken i ett land som en helhet. Men beroendet av marknadsprisernas fluktuationer för odlingen av speciella produkter från jorden och den ständiga växlingen av dessa odling med prisfluktuationerna, hela andan i den kapitalistiska produktionen, som är inriktad på den närmast liggande penningvinsten, är en motsättning till jordbruket, vilken bar att hushålla med de undan för undan sammanlänkade människogenerationernas samtliga livsbetingelser. Ett slående bevis på detta ger skogarna, vilka ibland skötas någorlunda enligt det gemensamma intresset, men bara där de inte ligger under privat utan under statlig förvaltning.
[119*] Misère de la Philosophie (Filosofins elände, Stockholm 1949, Arbetarkultur). Jag skiljer där mellan terre-matiére och terre-capital. "Man behöver endast göra nya kapitalplaceringar i redan till produktionsmedel förvandlade jordområden för att utöka jordkapitalet utan att lägga något till själva jorden, d.v.s. till områdets areal ... Men jordkapitalet är lika litet evigt som allt annat kapital ... Jordkapitalet är ett fast kapital, men fasta kapital förbrukas lika väl som de cirkulerande kapitalen" (a.a., s. 177).
[120*] Jag säger "kan", därför att denna ränta under vissa omständigheter regleras av lagen för jordräntan och därför t.ex. vid konkurrens med nya, mycket fruktbara länder kan försvinna.
[121*] Se James Anderson och Carey [87].
[122*] Se Anti-Corn-Law Prize-Essays. Emellertid höll spannmålslagarna alltid priserna på en konstlat hög nivå. För de bättre ställda arrendatorerna var detta gynnsamt. De profiterade på den passivitet i vilken skyddstullen höll den stora massan av arrendatorer, vilka med eller utan skäl förlitade sig på det exceptionella genomsnittspriset.
[123*] John C. Morton: The Forces used in Agriculture. Föredrag i Londons Society of Arts 1859 [94] och grundat på autentiska dokument, samlade från ungefär 100 arrendatorer från 12 skotska och 35 engelska grevskap.
[124*] Se angående extraprofiten "Inquiry" (mot Malthus).
[124a*] [Det är just den raskt växande uppodlingen av sådana prärie- och steppområden som nu förvandlat Malthus berömda påstående "att befolkningen ökar så att den blir en börda på sina givna existensmedel" till barnsligheter, och i dess ställe producerat jordägarnas veklagan, enligt vilken åkerbruket i Tyskland blir ruinerat om inte existensmedlen, som är en börda på befolkningen, med tvångsmedel hålles undan från den. Odlingen av dessa prärier, stepper, pampas, llanos etc. är emellertid ännu bara i sin början; dess omvälvande effekt på det europeiska lantbruket kommer alltså att göra sig helt annorlunda kännbar än hittills. - FE.]
[125*] Ovanstående tabeller IV a-IV d måste till följd av ett genomgående räknefel omräknas. Detta berörde visserligen inte de ur tabellerna utvecklade teoretiska synpunkterna men medförde delvis att talförhållandena beträffande produktionen per acre blev rent monstruösa. Dessa fel är egentligen inte störande. På alla relief- och höjdprofilkartor begagnar man en betydligt större skala för vertikalerna än för horisontalerna. Den som ändå känner sig kränkt i sitt jordbrukarhjärta, den står det naturligtvis fritt att multiplicera antalet acres med vilket tal han behagar. Man kan även i tabell I i stället för 1, 2, 3, 4 qrs. per acre sätta 10, 12, 14, 16 bushels (8 = 1 qr.), då de därav avledda talen i de andra tabellerna stannar inom sannolikhetens gränser; man kommer att finna, att resultatet, förhållandet mellan räntestegring och kapitalökning, blir exakt detsamma. I nästa kapitel har denna förändring vidtagits i de av utgivaren bifogade tabellerna. - FE.
[126*] Wakefield: England and America, London 1833. Jämför även Bok I, kap. 25.
[127*] Se Dombasle och R. Jones [102].
[128*] Ricardo behandlar detta mycket ytligt. Se det stycke angående skogsränta i Norge, som riktar sig mot A. Smith alldeles i början av kapitel II i Principles.
[129*] Laing, Newman
[130*] Crowlington Strike. Engels: Lage der arbeitenden Klasse in England, s. 307. (Upplaga från år 1892, s. 259.)
[131*] "Stenläggningen av Londons gator har gett ägarna till några nakna klippor vid den skotska kusten möjlighet att ta ut jordränta av tidigare absolut oanvändbar mark." A. Smith: Book I, chap. XI, 2.
[132*] Det är en av Rodbertus förtjänster, hans viktiga skrift om jordräntan återkommer vi till i bok IV, att han utvecklat detta moment. Han begår emellertid misstaget att för det första i fråga om kapitalet anta att tillväxt av profit alltid visar sig som tillväxt av kapital, så att proportionen blir oförändrad vid stigande profitvolym. Detta är dock ett misstag, då vid förändrad sammansättning av kapitalet profitkvoten kan stiga trots oförändrad exploatering av arbetet, just emedan det proportionella värdet av kapitalets konstanta del sjunker jämfört med dess variabla. - För det andra begår han misstaget att behandla detta penningräntans förhållande till ett kvantitativt bestämt markområde, t.ex. en acre land, som om det varit den klassiska ekonomins förutsättning, vid dess undersökning angående jordräntans stigande eller sjunkande. Detta är återigen ett misstag. Den klassiska ekonomin behandlar alltid jordräntans kvot med hänsyftning till produkten, om den betraktar jordräntan i dess naturaform, och med hänsyftning till det investerade kapitalet, om den betraktar densamma som penningränta, emedan dessa i själva verket är de rationella uttrycken.
[133*] Beträffande praktiska exempel på fallande markpriser vid stigande jordränta, se Passy.
[133a*] A. Smith betonar, hur på hans tid (och detta gäller också i nutiden för plantagehushållningen i tropiska och subtropiska länder) jordränta och profit ännu inte skilts från varandra [113], då jordägaren samtidigt är kapitalist, så som Cato t.ex. var på sina gods. Men just en sådan skilsmässa är förutsättningen för det kapitalistiska produktionssättet, vars begrepp dessutom överhuvud taget står i motsättning till den bas som slaveriet vilar på.
[134*] I sin romerska historia uppfattar Mommsen genomgående ordet kapitalist inte i den moderna ekonomins och det moderna samhällets mening utan på samma sätt som i den folkliga föreställningen, som den ännu fortlever, inte i England och Amerika men på kontinenten som en ålderdomlig tradition återspeglande tidigare förhållanden.
[135*] Sedan ett land erövrats var alltid det närmaste målet för erövrarna att också tillägna sig människorna. Jämför Linguet [116]. Se även Möser.
[135a*] Jämför Buret, Tocqueville, Sismondi.
[136*] Se franske kungens trontal hos Tooke [117].
[137*] Se Mounier och Rubichon.
[138*] Doktor H. Maron ("Extensiv eller intensiv?" [Närmare uppgift om denna broschyr saknas]) utgår från den falska föreställning som hans motståndare hyser. Han antar, att det i uppköp av mark investerade kapitalet är "anläggningskapital" och polemiserar nu över resp. begreppsbestämningar av anläggningskapital och driftskapital, d.v.s. fast och cirkulerande kapital. Hela hans amatörmässiga föreställning om kapital överhuvud, som för övrigt måste ursäktas hos en icke ekonom, då man känner tillståndet för den tyska "Volkswirtschaftslehre", döljer för honom att detta kapital varken är anläggnings- eller driftskapital lika litet som det kapital någon investerar på börsen genom att köpa aktier och statspapper och som för denne personligen representerar kapitalanläggning "anlägges" i någon viss produktionsgren.
[139*] Följande tre fragment finns på olika ställen av manuskriptet till avdelning VI. - FE.
[140*] Början av kap. XLVIII enligt manuskr. - FE.
[141*] "Arbetslön, profit och jordränta är de tre urkällorna till alla inkomster såväl som alla bytesvärden." (A. Smith [122].) - "Så är orsakerna till den materiella produktionen samtidigt källorna till de ursprungliga revenyer som existerar." (Storch: ["Cours d'economie politique", St.-Petersbourg 1815.] I, p. 259.)
[142*] Ricardo gör följande mycket vettiga kommentar till den obetänksamma Say. "Om nettoprodukt och bruttoprodukt säger herr Say följande: 'Hela det producerade värdet är bruttoprodukten; sedan kostnaden för produktionen avdragits är detta värde nettoprodukten' (vol. II, s. 491). Då kan det inte finnas någon nettoprodukt, eftersom produktionskostnaden, enligt herr Say, består av jordränta, löner och profit. På sidan 508 säger han: 'en produkts värde, en produktiv tjänsts värde, produktionskostnadens värde, är alla lika värden så länge man låter allt få sitt naturliga förlopp'. Tag ett helt från ett helt och ingenting återstår." (Ricardo: Principles, ch. XXXII. p. 512, not.) - För övrigt har inte heller Ricardo, som vi senare ska se, någonsin vederlagt Smiths felaktiga analys av varupriset, dess upplösning i revenyernas värdesumma. Han bekymrar sig inte om den och antar den som riktig vid sina analyser såtillvida att han "bortser från", varornas konstanta värdedel. Han återfaller också då och då i samma föreställningssätt.
[143*] "I varje samhälle upplöses i sista instans varornas pris i den ena eller andra eller i alla dessa tre delar (nämligen arbetslön, profit, jordränta) ... Man kan kanske föreställa sig, att en fjärde komponent vore nödvändig för att ersätta arrendatorns kapital och förslitningen av arbetsdjur och andra arbetsredskap. Men man måste räkna med att priset för varje arbetsredskap, t.ex. en arbetshäst, i sig själv är sammansatt av dessa tre delar: jordränta på den mark där den är uppfödd, arbetet med skötsel och dressyr och arrendatorns profit, som förskotterar både räntan på jorden och lönen för arbetet. Även om det därför är spannmålspriset som ersätter både priset och underhållskostnaderna för hästen, så upplöses ändå alltid hela priset, omedelbart eller i sista instans, i samma tre delar: jordränta, arbete" (ska betyda lön) "och profit." (A. Smith [123].) Senare ska vi ytterligare visa, hur A. Smith själv har en känsla av motsägelsen och det otillräckliga i denna undanflykt, ty något annat än en undanflykt är det inte, då han skickar oss från Pontius till Pilatus, fastän han inte någonstans påvisar den verkliga kapitalinvesteringen, i vilken produktens pris i sista instans och utan vidare resonemang upplöser sig helt och hållet i dessa tre delar.
[144*] Proudhon röjer sin oförmåga att begripa meningen med den inskränkta formeln: l'ouvrier ne peut pas racheter son propre produit <arbetaren kan inte återköpa sin egen produkt>, emedan den ränta som tillkommer utöver prix-de-revient <självkostnadspris> är innesluten däri [125]. Men kan Monsieur Eugène Forcade lära honom något bättre? "Vore Proudhons inpass riktigt, skulle han inte bara träffa kapitalets profit utan t.o.m. förneka industrins existensmöjlighet. Om arbetaren är tvungen att betala med 100, det som han bara har fått 80 för, när hans lön bara kan köpa tillbaka den del som han har tillfogat produktens värde, så betyder det att arbetaren inte kan köpa tillbaka något, att lönen inte kan betala någonting. I själva verket innehåller självkostnadspriset alltid något mer än arbetarens lön och försäljningspriset något mer än företagarens profit, t.ex. råvarupriset, som ofta betalas till utlandet ... Proudhon har glömt den oavbrutna tillväxten av det nationella kapitalet, han har glömt, att denna tillväxt gäller alla arbetande, företagare såväl som arbetare." (Revue des deux Mondes, 1 48, t. 24, p. 998.) Här har man optimismen och den borgerliga tanketomheten i dess mest utpräglade snusförnuft. Först tror herr Forcade, att arbetaren inte kunde leva, om han förutom det värde han producerar inte uppehöll ett ännu högre värde, medan omvänt det kapitalistiska produktionssättet vore omöjligt, om han verkligen fick det värde han producerar. För det andra generaliserar han helt riktigt den svårighet som Proudhon talat om men bara från en begränsad synpunkt. Priset på varan innehåller inte bara ett överskott över arbetslönen utan också över profiten, nämligen den konstanta värdedelen. Enligt Proudhons resonemang kunde alltså inte heller kapitalisten återköpa varan med sin profit. Och hur löser Forcade gåtan? Genom en meningslös fras - kapitalets tillväxt. Alltså ska kapitalets ständiga tillväxt bland annat också komma till uttryck i att en analys av varupriset, som är omöjlig vid ett kapital på 100, för den politiske ekonomen blir överflödig vid ett kapital på 10.000. Vad skulle man säga om en kemist, som på frågan: Hur kommer det sig att markens produkt innehåller mer kol än marken? gav svaret: Detta kommer sig av markproduktens ständiga tillväxt. En välmenande och god vilja att i den borgerliga världen upptäcka den bästa av alla tänkbara världar ersätter i vulgärekonomin varje nödvändighet att vara sanningskär och vetenskaplig.
[145*] "Det cirkulerande kapital som investerats i material, råvaror och färdigfabrikat är själv sammansatt av varor, vilkas nödvändiga pris är bildat av samma element; så att när man betraktar alla varor i ett land vore det en onödig återupprepning, att inräkna denna del av det cirkulerande kapitalet i det nödvändiga prisets element." (Storch: Cours d'Ec. Pol. II, p. 140.) - Med det cirkulerande kapitalets element förstår Storch (det fasta är bara formförändrat cirkulerande) den konstanta värdedelen. "Det är sant, att arbetarnas lön liksom den del av företagarnas profit som består av löner - betraktad som en del av existensmedlen, också är sammansätt av varor som är köpta till marknadspris, som själva omfattar löner, räntor, jordräntor och företagarvinster ... denna observation tjänar bara till att bevisa, att det är omöjligt att upplösa det nödvändiga priset i sina enklaste beståndsdelar" (ib. Note). - I sin: "Considerations sur la nature du revenue national" (Paris 1824) inser Storch i polemik mot Say, visserligen vilken absurditet den felaktiga analysen av varuvärdet leder till, då den upplöser det i enbart revenyer, och påvisar helt riktigt det idiotiska i sådana resultat - inte sett från den enskilde kapitalistens ståndpunkt utan nationellt - men han själv går inte ett steg vidare i analysen av prix nécessaire (det nödvändiga priset), om vilket han i sin Cours förklarar, att det är omöjligt att upplösa det i sina verkliga element i stället för i denna falska progress i det oändliga. "Det är klart, att värdet av den årliga produkten är fördelat på dels kapital och dels profit, och att var och en av dessa värdedelar av den årliga produkten vanligen användes till att köpa produkter som nationen behöver lika mycket för att bevara sitt kapital som för att förnya sitt konsumtionsförråd" (s. 134, 135). ... "Kan den" (en bondefamilj, som försörjer sig på eget arbete) "bo i sina lador och stackar, äta upp sitt utsäde, använda dragdjurens hudar till kläder och nöja sig med sina gamla jordbruksredskap? Ansluter man sig till herr Says teser, måste man besvara denna fråga med ja" (s. 135, 136). ... "När man medger, att en nations revenyer är lika med dess bruttoprodukt, d.v.s. inte ger något kapital i avdrag, så måste man också medge, att denna nation kan använda hela värdet av sin årliga produkt helt improduktivt utan att dess framtida inkomst lider något avbräck" (s. 147). "Produkten, som utgör en nations kapital, kan inte konsumeras" (s. 150).
[146*] Vid sönderdelningen av detta värde i arbetslön profit och jordränta, som tillförts den konstanta kapitaldelen, är det självklart att dessa är värdedelar. Man kan naturligtvis föreställa sig att de existerar i den direkta produkten, som representerar detta värde, d.v.s. direkt i den produkt som arbetare och kapitalister har producerat i en viss produktionssfär, t.ex. i ett spinneri alltså i garn. Men i verkligheten är de inte representerade mer eller mindre i denna produkt än i varje annan vara, i någon annan beståndsdel av den materiella rikedomen till samma värde. Och i praxis betalas ju arbetslönen i pengar, alltså i det rena värdeuttrycket; likaså ränta och jordränta. För kapitalisten är i själva verket förvandlingen av hans produkt till det rena värdeuttrycket mycket viktig; vid själva fördelningen är den redan förutsatt. Om dessa värden återförvandlas till samma produkt, samma vara, ur vars produktion de framgått, om arbetaren återköper en del av den produkt han direkt producerat eller köper produkten av annat och annorlunda beskaffat arbete har ingenting att göra med saken själv. Rodbertus förivrar sig alldeles i onödan i denna fråga.
[147*] "Det är tillräckligt att fastställa, att samma allmänna regel som reglerar värdet på råvaror och fabriksvaror också är användbar på metaller, deras värde är inte beroende av profitkvoten, inte av lönekvoten och inte heller av den jordränta som betalas för gruvorna, utan av den totalmängd arbete som är nödvändig för att utvinna metallen och få ut den på marknaden." (Ricardo: Principles, Ch. III, p. 77.)
[147a*] J. Stuart Mill: Some Unsettled Questions in Pol. Econ., London 1844.
[148*] Se skriften: "Competition and Cooperation" (1832?) [126].
[149*] F. List anmärker med rätta: "Råder självhushållning på storgodsen bevisar detta bara brist på civilisation, på kommunikationer, på inhemskt hantverk och rika städer. Därför finner man den överallt i Ryssland, Polen, Ungern, Mecklenburg. Tidigare var den också förhärskande i England. Med uppkomsten av handel och hantverk inträdde i stället en uppdelning i medelstora jordegendomar och utarrendering av jorden." (Die Ackerverfassung, die Zwergwirtschaft und die Auswanderung. 1842, p. 10.)
[150*] Något senare har samma man, "välkänd genom sitt rykte" (för att tala med Heine), också funnit sig nödsakad att svara på mitt förord till Bok III - nämligen efter det att detta förord publicerats på italienska i första häftet av Rassegna [128] år 1895. Svaret står i Riforma Sociale [129] den 25 februari 1895. Sedan han gett mig de oundvikliga och därför dubbelt motbjudande lovorden, förklarar han, att han inte haft en tanke på att för egen räkning lägge beslag på Marx' förtjänstfulla insatser för den materialistiska historieuppfattningen. Dessa hade han erkänt redan år 1885, fastän helt i förbigående i en tidskriftsartikel. Däremot förbigår han med hårdnackad tystnad just det som saken gäller, nämligen hans bok, där Marx omnämnes först på sidan 129 och då bara i samband med småjordbruk i Frankrike. Och nu deklarerar han tappert, att Marx inte alls är upphovsmannen till denna teori; om inte redan Aristoteles hade nämnt den, så hade Harrington otvivelaktigt proklamerat den så tidigt som år 1656, och den hade vidareutvecklats av oräkneliga historiker, politiker, jurister och ekonomer långt före Marx. Vilket allt står att läsa i den franska utgåvan av Lorias verk. Kort sagt, den perfekte plagiatorn. Sedan jag har gjort det omöjligt för honom att i fortsättningen pråla med sina plagiat på Marx, håller han tappert fast vid att Marx också prålade med lånta fjädrar, liksom han själv. - Från mitt andra angrepp tar Loria endast upp en sak; enligt honom har Marx aldrig planerat att skriva en andra eller ännu mindre en tredje del av Kapitalet. "Och nu replikerar Engels triumferande, genom att visa mig andra och tredje bandet ... Utmärkt! Och jag är så glad över dessa böcker, som har gett mig mycket intellektuell förnöjelse, att ingen seger var mig så kär som nu detta nederlag - om det verkligen var ett nederlag. Men är det verkligen ett nederlag. Är det sant, att Marx har skrivit, med avsikt att offentliggöra, denna mängd osammanhängande anteckningar, som Engels med pietetsfull trofasthet har sammanställt? Är det verkligen tillåtet att anta, att Marx ... har räknat dessa sidor som krönet på sitt verk och sitt system? Är det verkligen säkert, att Marx skulle ha velat offentliggöra detta kapitel om genomsnittsprofiten, i vilket den lösning som han så många år har utlovat reduceras till den mest tröstlösa mystifikation, det mest vulgära ordrytteri. Man bör åtminstone tillåtas att tvivla på detta ... Det bevisar, så förefaller det mig, att Marx sedan han gett ut sin utomordentliga (splendido) bok inte tänkte sig att ge ut någon fortsättning, eller också, utan att själv ta något ansvar för detta, ville överlåta åt sina arvingar att fullborda det väldiga verket."
Så står det skrivet, sid. 267. Heine kunde inte uttala sig mer ringaktande om sin trångsynta tyska publik än i orden: "Författaren vänder sig slutligen till sin publik, som vore den ett förnuftigt väsen." Vad tror den illustre Loria om sin publik?
Som avslutning drabbar en ny störtskur av beröm min olycksaliga person. Därvid liknar denna vår Sganarell Bileam, som försökte förbanna, men vars läppar mot hans vilja fortsatte att rabbla "välsignelsens och kärlekens ord". Utmärkande för den gode Bileam var det faktum, att åsnan, som han red på, var klokare än sin herre. Denna gång har Bileam tydligen lämnat åsnan hemma.
[A] Bedragare i L'Elisir d'Amore, komisk opera av Donizetti.
[B] Första tyska upplagan. Här 158
[C] hälsovårdsstadgan
[D] Lag om offentliga arbeten
[E] Carey tillhörde de s.k. "harmonisterna"
[G] Den grekiska texten, som återgives i den tyska uppl. efter Marx' manuskript, har här uteslutits.
[H] Till kritiken av den politiska ekonomin. Arbetarkultur. 1943, sid. 106.
[I] Se Kapitalet I, s. 230-232
[L] Lombard = kreditgivning mot pant antingen genom pantbank eller genom bank (belåning av värdepapper)
[M] Metayersystem = arrendatorn satsar utom arbete (eget eller andras) en del av företagskapitalet, jordägaren utom själva jorden en andra del av kapitalet (t.ex. boskap) och produkten delas i bestämda proportioner mellan dem.
[P] Lagar om allmänningarnas inhägnande. Se Kapitalet I, s. 638.
[Q] Vi uttyder: "därmed sammanhängande"
[R] Vi uttyder: "tar fasta på det gemensamma"
[S] Här slutar manuskriptet.
[T] Fria bönder, som betalade jordränta
[U] Adelns dagsverksbönder