Originalets titel: "Some Social Implications of Modern Technology"
Översättning: Joachim Retzlaff
Digitalisering: Jonas Holmgren
I denna artikel betraktas teknologin som en samhällelig process, där den egentliga tekniken (d.v.s. industrins, transportväsendets och kommunikationernas tekniska apparat) bara är en av flera faktorer. Vi intresserar oss inte för teknologins påverkan eller effekt på individer. Ty människorna är själva en integrerad del av teknologin, inte bara i egenskap av dem som uppfinner eller handhar maskineriet utan även i egenskap av de sociala grupper som styr dess tillämpning och användning. Teknologin, som ett produktionssätt, som totaliteten av de instrument, konstruktioner och anordningar som kännetecknar maskinens tidsålder, är därför samtidigt ett sätt att organisera och befästa (eller förändra) sociala relationer, en manifestering av förhärskande tankar och beteendemönster och ett instrument för kontroll och herravälde.[1]
Tekniken kan i sig befrämja auktoritära mönster lika gärna som frihet, knapphet lika gärna som överflöd, utökning lika gärna som avskaffande av slitsamt arbete. Nationalsocialismen är ett slående exempel på hur en högt rationaliserad och mekaniserad ekonomi med ytterligt effektiv produktion kan operera i det totalitära förtryckets och den fortsatta knapphetens intresse. Tredje riket är förvisso en form av "teknokrati": Tekniska hänsyn till imperialistisk effektivitet och rationalitet har tagit överhand över de traditionella måttstockarna lönsamhet och allmän välfärd. I det nationalsocialistiska Tyskland upprätthålls tenorväldet inte bara genom brutalt våld, vilket är främmande för teknologin, utan också genom en ohöljd manipulering av teknologins inneboende krafter: Intensifieringen av arbetet, propagandan, disciplineringen av ungdom och arbetare, organiseringen av administrationens, industrins och partiets byråkrati – vilka alla är terrorns dagliga redskap – följer mottot om högsta möjliga teknologiska effektivitet. Denna terroristiska teknokrati kan inte tillskrivas "krigsekonomin" och dess exceptionella krav. Krigsekonomin är snarare det normala tillståndet i en nationalsocialistiskt ordnad social och ekonomisk process, och teknologin är en viktig drivkraft i denna ordning.[2]
Under den teknologiska utvecklingsprocessens gång har en ny rationalitet och nya måttstockar på individualitet spridits i samhället, skilda från och rent av i motsättning till dem som ursprungligen gav impulsen till teknologins frammarsch. Dessa förändringar är inte (den omedelbara eller medelbara) effekt som maskineriet har på sina användare eller massproduktionen på sina konsumenter; de är snarare själva faktorer som bestämmer maskineriets och massproduktionens utveckling. För att förstå deras fulla betydelse är det nödvändigt att kort behandla den traditionella rationaliteten och de traditionella måttstockarna på individualitet, vilka är stadda i upplösning under maskinens nuvarande tidsålder. Individen, vilken företrädarna för medelklassens revolution gjorde till samhällets fundamentala enhet såväl som dess slut, representerade värden som stod i skriande motsats till dem som är utbredda i dagens samhälle. Om vi i ett begrepp försöker samla de olika religiösa, politiska och ekonomiska strömningar som på 1500- och 1600-talen skapade idén om individen, kan vi definiera individen som bäraren av vissa fundamentala normer och värden som ingen yttre auktoritet antogs kunna inkräkta på. Dessa normer och värden tillhörde de, sociala såväl som personliga, livsformer som var bäst lämpade för den fulla utvecklingen av människans färdigheter och förmågor, så mycket mera som de utgjorde "sanningen" i hennes individuella och sociala existens. Som en rationell varelse ansågs individen vara i stånd att finna dessa former genom eget tänkande och, när han en gång uppnått tankefrihet, följa en handlingslinje som kunde aktualisera dem. Samhället hade till uppgift att förse honom med en sådan frihet och avlägsna alla begränsningar för hans rationella handlingslinje. Individualismens princip, nämligen att genomdriva egenintresset, förutsatte att egenintresset var rationellt, d.v.s. att det var ett resultat av och ständigt var beledsagat och kontrollerat av autonomt tänkande. Det rationella egenintresset sammanföll inte med individens omedelbara egenintresse, ty det senare var baserat på den förhärskande sociala ordningens normer och krav, och var inte ett resultat av hans autonoma tänkande och samvete utan hade bibringats honom av yttre auktoriteten I den radikala puritanismens föreställningsvärld ställde således individualismens princip individen mot samhället. Människorna var tvungna att bryta igenom hela det system av idéer och värden som pådyvlats dem, och att finna och tillägna sig de idéer och värden som överensstämde med deras rationella intresse. De var tvungna att leva i ett ständigt tillstånd av vaksamhet, misstänksamhet och kritiskt sinnelag, att avvisa allt som inte var sant, inte grundat i det fria förnuftet. I ett samhälle som ännu inte var rationellt utgjorde detta en princip som var en källa till ständig oro och opposition. Ty falska normer styrde ännu människors liv, och en fri individ var därför någon som kritiserade dessa normer, som sökte de sanna normerna och verkade för att förverkliga dessa. Detta tema har ingenstans uttryckts så träffande som i Miltons bild av en "ondskefull rasbedragare, som... tog jungfrun Sanning, högg hennes älskliga form i tusen bitar och spred ut dem för de fyra vindarna. Ända sedan den tiden har Sanningens sorgsna vänner, så som de dristade sig uppträda, imiterat Isis' omsorgsfulla sökande efter Osiris' sargade kropp och gått fram och åter för att samla ihop lem efter lem som de kunde finna dem. Vi har ännu inte funnit dem alla,... och kommer så icke att göra förrän hennes Mästares andra ankomst... – Att fortfarande söka vad vi inte vet medelst vad vi vet, fortfarande lägga sanning till sanning som vi finner den (ty hela hennes kropp är homogen och proportionell)" – detta var den individualistiska rationalitetens princip.[3]
Att fullfölja denna rationalitet förutsatte en adekvat social och ekonomisk ordning, en ordning som kunde attrahera individer vilkas sociala beteende, åtminstone till stor del, var deras eget verk. Det liberala samhället ansågs vara den adekvata ordningen för individualistisk rationalitet. De påtagliga resultat en individ, som gjorde sina produkter och sitt sociala beteende till en del av samhällets behov, uppnådde inom den fria konkurrensens sfär var kännetecken på hans personlighet. Men efter hand underminerade varuproduktionen den ekonomiska bas som den individualistiska rationaliteten vilade på. Mekanisering och rationalisering tvingade in konkurrensens svagare part under de jättelika företagens herravälde inom den maskinella industrin, vilken avskaffade det fria ekonomiska subjektet i samma skeende som etablerade samhällets herravälde över naturen.
Principen om konkurrensens effektivitet gynnar det företag som har den mest mekaniserade och rationaliserade industriella utrustningen. Teknologisk makt tenderar att leda till koncentration av den ekonomiska makten, till "stora enheter vad gäller produktion, väldiga samverkande företag som producerar stora kvantiteter och en ofta påfallande mångfald varor, industriimperier som äger och kontrollerar material, utrustning och processer från förädlingen av råmaterial till distributionen av de färdiga produkterna, och ett litet antal jättelika koncerners dominans över en hel industri..." Och teknologin "ökar ständigt makten i de jättelika koncernernas händer genom att skapa nya redskap, processer och produkter".[4] Här krävde effektiviteten fullständig standardisering och förenkling, att allt "spill" avskaffades och alla onödigheter undveks; den krävde en långtgående koordinering. Det finns emellertid en motsättning mellan den strävan efter profit som håller apparaten i gång och den höjning av levnadsstandarden som samma apparat har möjliggjort. "Eftersom kontrollen av produktionen är i händerna på företagare som strävar efter profit, har de till sitt förfogande allt det som återstår efter att räntor, utdelningar, arbete och andra kostnader har betalats. Dessa kostnader kommer självfallet att hållas på lägsta möjliga nivå."[5] Under sådana omständigheter kommer en lönsam användning av apparaten att i stor utsträckning diktera kvantiteten, formen och slaget av varor som skall produceras, och genom detta produktions- och distributionssätt påverkar apparatens teknologiska makt rationaliteten hos dem den tjänar.
Under denna apparats[6] inflytande har den individualistiska rationaliteten transformerats till teknologisk rationalitet. Den är ingalunda begränsad till de storskaliga företagens subjekt och objekt utan är utmärkande för det allmänna tänkandet, och t.o.m. för de skilda formerna av protest och uppror. Denna rationalitet etablerar normer för bedömning och ger upphov till attityder som gör människor villiga att acceptera apparatens diktat och t.o.m. att göra dem till sina egna. Lewis Mumford har betecknat människan under maskinens tidsålder som en "objektiv personlighet", en människa som lärt sig överföra all subjektiv spontanitet till det maskineri hon tjänar, att underordna sitt liv under "the matter-of-factness" i en värld där maskinen är en faktor och hon ett faktum.[7] Individuella skillnader i duglighet, insikt och kunskap transformeras till olika kvantiteter skicklighet och träning, för att vid varje tidpunkt kunna samordnas inom den gemensamma ramen av standardiserade beteenden.
Individualiteten har emellertid inte försvunnit. Det fria ekonomiska subjektet har snarare utvecklats till den storskaliga organiseringens och samordningens objekt, och individuella prestationer har transformerats till standardiserad effektivitet. Den senare kännetecknas av det faktum att individens sociala beteende motiveras, vägleds och mäts efter måttstockar som är något yttre för honom, måttstockar som fastläggs av förutbestämda uppgifter och funktioner. Den effektive individen är en individ vars sociala beteende är en handling endast såtillvida som det är en reaktion på apparatens objektiva krav, och hans frihet begränsas till valet av adekvata medel för att uppnå ett mål som han inte satt upp. Medan individuella prestationer är oberoende av erkännande och fullbordas i arbete självt, är effektivitet ett belönat socialt beteende och fullbordas uteslutande i dess värde för apparaten.
Tillsammans med majoriteten av befolkningen drunknade det ekonomiska subjektets tidigare frihet gradvis i den effektivitet med vilken det utförde sina ålagda uppgifter. Världen hade rationaliserats i sådan omfattning, och denna rationalitet hade blivit en sådan samhällelig makt, att individen inte kunde göra annat än att reservationslöst anpassa sig. Veblen var en av de första som förde tillbaka denna nya "matter-of-factness" på den maskinella processen, varifrån den spred sig över hela samhället: "Den roll den operative arbetaren spelar inom maskinindustrin är (typiskt nog) rollen av ledsagare och assistent med plikten att hålla jämna steg med maskinprocessen och att bistå med professionella yrkeshandlag på de punkter där den maskinella processen är ofullständig. Hans arbete snarare kompletterar än använder sig av den maskinella processen. Det är tvärtom så att den maskinella processen använder sig av arbetaren. Den ideala mekaniska anordningen i detta teknologiska system är den automatiska maskinen."[8] Den maskinella processen kräver en kunskap som är inriktad på "en utmejslad föreställning om dunkla fakta i någorlunda exakta kvantitativa termer. Detta slag av kunskap förutsätter en särskild intellektuell eller andlig attityd å arbetarens sida, en attityd som beredvilligt uppfattar och uppskattar 'matters of fact' och som skyddar mot att denna kunskap färgas av förment animistiska eller antropomorfa subtiliteter, och mot kvasipersonliga tolkningar av de observerade fenomenen och deras relationer till varandra."[9]
Som en attityd är "the matter-of-factness" inte bunden till den maskinella processen. Under alla former av social produktion har människor satt upp och rättfärdigat sina motiv och mål med utgångspunkt i de fakta som konstituerade deras verklighet, och när de gjorde det, kom de fram till de mest divergerande filosofier. "Matter-of-factness" gav liv åt den antika materialismen och hedonismen, bar upp den moderna fysikens kamp mot andligt förtryck och upplysningens revolutionära rationalism. Den nya attityden skiljer sig från alla dessa genom det ytterst rationella samtycke som utmärker den. De fakta som styr människans tankar och handlingar är inte några av naturens givna fakta som måste accepteras för att kunna bemästras, eller några samhälleliga fakta som måste förändras eftersom de inte längre svarar mot mänskliga behov och möjligheter. De är snarare den maskinella processens fakta, och den framstår själv som förkroppsligandet av rationalitet och ändamålsenlighet.
Låt oss ta ett enkelt exempel. En man som åker bil till en fjärran ort väljer rutten efter motorvägskartor. Städer, sjöar och berg framstår som hinder som måste passeras. Landsbygden är formad och organiserad efter motorvägen. Otaliga skyltar och affischer talar om för resenären vad han skall göra och tänka; de riktar t.o.m. hans uppmärksamhet på natursköna områden och historiska platser. Andra har tänkt åt honom, kanske till det bättre. Bekväma parkeringsplatser har anlagts på de platser som erbjuder de bredaste och mest varierade vyerna. Jättelika reklamskyltar talar om för honom var han skall stanna och ta en paus. Och allt detta är förvisso till hans fördel, ökar hans säkerhet och bekvämlighet; han får vad han vill ha. Geschäft, teknik, mänskliga behov och natur har smälts samman till en rationell och ändamålsenlig mekanism. Man har det bra om man följer dess anvisningar och underställer sin spontanitet under den anonyma vishet som ordnat allt åt en.
Den avgörande punkten är att denna attityd – som upplöser alla handlingar i en serie halvspontana reaktioner på föreskrivna mekaniska normer – inte bara är rationell utan också vettig. All protest är meningslös, och en individ som insisterar på sin handlingsfrihet är en monoman. Det finns inget personligt sätt att undfly den apparat som har mekaniserat och standardiserat världen. Det är en rationell apparat som förenar den yttersta ändamålsenlighet med den yttersta bekvämlighet, sparar tid och energi, undanröjer spill, använder sig av alla medel för att uppnå sitt mål, förutser konsekvenser och vidmakthåller kalkylerbarhet och säkerhet.
När människorna sköter maskinerna, lär de sig att de, för att uppnå önskade resultat, måste följa anvisningarna. Att klara sig är identiskt med att anpassa sig till apparaten. Det finns inget utrymme för självständighet. Den individualistiska rationaliteten har utvecklats till ett effektivt samtycke med ett på förhand givet kontinuum av mål och medel. De senare suger upp tankens alla försök att frigöra sig, och förnuftets olika funktioner konvergerar till ett villkorslöst vidmakthållande av apparaten. Det har ofta betonats att vetenskapliga upptäckter och uppfinningar skrinläggs så snart de tycks inkräkta på marknadsföringens behov av lönsamhet.[10] Nödvändigheten, uppfinningarnas moder, är i stor utsträckning nödvändigheten att vidmakthålla och utvidga apparaten. Uppfinningarna har "sin huvudsakliga användning... i affärsvärlden, inte i industrin, och deras vidare användning består väsentligen i att befrämja, eller snarare accelerera de obligatoriska sociala bekvämligheterna." De är oftast av konkurrerande natur, och "varje teknologisk fördel som en konkurrent uppnått blir framdeles en nödvändighet för de andra, under hotet att slås ut". Man skulle alltså lika gärna kunna säga att i det monopolistiska systemet är "uppfinningen nödvändighetens moder."[11]
Allting samverkar för att leda in mänskliga instinkter, begär och tankar i kanaler som ger näring åt apparaten. Dominerande ekonomiska och sociala organisationer "upprätthåller inte sin makt med våld... De gör det genom att identifiera sig själva med folkets förhoppningar och lojaliteter"[12], och folket har tränats att identifiera sina förhoppningar och lojaliteter med dem. De mellanmänskliga relationerna förmedlas i allt större utsträckning av den maskinella processen. Men de mekaniska inrättningar som underlättar interaktionen mellan människor uppfångar och absorberar också deras libido, och avleder den därmed från det alltför farliga område där individen är fri från samhället. Genomsnittsmannen bryr sig knappast om någon levande varelse så intensivt och envetet som om sin bil. Den avgudade maskinen är inte längre död materia utan blir nästan en mänsklig varelse. Och den ger tillbaka vad den besitter till människan: den sociala apparats liv den tillhör. Det mänskliga beteendet är försett med den maskinella processens rationalitet, och denna rationalitet har ett avgjort socialt innehåll. Den maskinella processen försiggår i enlighet med fysikens lagar, men den försiggår likaledes enligt massproduktionens lagar. Ändamålsenlighet i termer av teknologiskt förnuft är samtidigt ändamålsenlighet i termer av profitabel effektivitet, och rationalisering innebär samtidigt monopolistisk standardisering och koncentration. Ju mer rationellt individen beter sig och ju mer kärleksfullt han utför sitt rationaliserade arbete, desto mer utsatt blir han för de frustrerande aspekterna av denna rationalitet. Han förlorar sin förmåga att abstrahera från den särskilda form rationaliseringen genomförs i och förlorar sin tilltro till rationaliseringens outnyttjade möjligheter. Hans "matter-of-factness", hans misstro mot alla värden som transcenderar observerade fakta, hans skepsis mot alla "kvasi-personliga" och metafysiska tolkningar, hans misstänksamhet mot alla normer som förbinder tingens observerbara ordning, apparatens rationalitet, med frihetens rationalitet – hela denna attityd tjänar endast alltför väl dem som är intresserade i att befästa givna fakta i deras rådande form. Den maskinella processen kräver en "ihärdig övning i mekanisk uppfattning av tingen", och denna övning befrämjar i sin tur "anpassning till livsschemat", ett "mått av uppövad insikt och förenklad strategi i allt slags kvantitativ anpassning och adaptering..."[13] "Konformitetens mekanik" sprider sig från den teknologiska till den sociala ordningen; den styr det sociala beteendet inte bara i fabrikerna och affärerna utan också på kontoren, i skolorna, föreningarna och slutligen inom området rekreation och underhållning.
Individerna har förlorat sin individualitet, inte genom yttre tvång utan helt enkelt genom den rationalitet de lever under. Den industriella psykologin antar helt riktigt att "människors dispositioner är fixerade emotionella vanor och som sådana är ganska beroende reaktionsmönster."[14] Den kraft som förvandlar det mänskliga beteendet till en serie beroende reaktioner är förvisso en yttre kraft: Den maskinella processen bibringar människorna mekaniska beteendemönster, och den konkurrerande effektivitetens normer får mer understöd utifrån, ju mindre oberoende den individuelle konkurrenten blir. Men människan upplever inte förlusten av sin frihet som resultatet av en främmande och fientlig krafts arbete; hon avträder sin frihet till själva förnuftets diktat. Faktum är att den apparat individen måste anpassa sig till i dag är så rationell att individuella protester och frigörelsesträvanden inte bara framstår som hopplösa utan som helt irrationella. Det livsmönster den moderna industrin har skapat utgör ett ytterst ändamålsenlighet, bekvämt och effektivt system. När förnuftet en gång definierats i sådana termer, blir det detsamma som en verksamhet som befäster den här världen. Rationellt beteende blir identiskt med en "matter-of-factness" som lär ut en inte orimlig undergivenhet och därför garanterar att man klarar sig i den rådande ordningen.
Vid första anblicken tycks den teknologiska attityden närmast innebära motsatsen till resignation. Teleologiska och teologiska dogmer påverkar inte längre människans kamp med materien: utan hinder utvecklar hon sin experimentlusta. Det finns ingen konstellation av materien som hon inte försöker bryta upp, manipulera och förändra i enlighet med sin vilja och intresse. Men denna experimentlusta tjänar ofta strävandena att utveckla en effektiv hierarkisk kontroll över människor. Teknologisk rationalitet kan lätt komma att tjäna en sådan kontroll: I formen "scientific management" har den blivit en av de mest profitabla medlen för strömlinjeformad autokrati. F W Taylors framställning av Scientific Management uppvisar en förening av exakt vetenskap, "matter-of-factness" och storindustri: "I relationen mellan arbetsgivare och arbetare försöker scientific management ersätta styrkans och åsiktens välde med faktumets och lagens styre. Den ersätter gissningar med exakt kunskap, och försöker etablera en kodex naturlagar som är lika bindande för arbetsgivare som arbetare. Vad gäller fabriksdisciplin försöker scientific management således ersätta människors nycker och godtyckliga makt med naturlagar. Ingen sådan demokrati har någonsin tidigare existerat inom industrin. Ledningen måste behandla varje protest från arbetarna, och frågan huruvida klagomålet är berättigat eller ej måste avgöras, inte på grundval av ledningens eller arbetarens åsikter utan på grundval av den stora samling lagar som har utvecklats och som måste tillfredsställa båda sidor."[15] De vetenskapliga strävandena syftar till att eliminera spill, intensifiera produktionen och standardisera produkten. Och hela detta schema för att öka den lönsamma effektiviteten utger sig för att vara individualismens definitiva fullbordan och utmynnar i kravet att "utveckla arbetarnas individualitet."[16]
Idén om en samtyckande effektivitet är en utmärkt illustration till den teknologiska rationalitetens struktur. Rationaliteten transformeras från en kritisk kraft till en anpassningens och samtyckets kraft. Förnuftets autonomi förlorar sin mening i samma mån människors tankar, känslor och handlingar formas av de tekniska kraven hos den apparat de själva har skapat. Förnuftet har funnit sin viloplats i systemet av standardiserad kontroll, produktion och konsumtion. Där härskar det genom de lagar och mekanismer som garanterar detta systems effektivitet, ändamålsenlighet och sammanhang.
När den teknologiska rationalitetens lagar och mekanismer sprider sig över hela samhället, utvecklar de en egen uppsättning sanningsvärden som är bra för apparatens funktionsduglighet – och enbart för den. Utsagor rörande konkurrerande eller svekfulla beteenden, affärsmetoder, principer för effektiv organisering och kontroll, och användningen av vetenskap och teknik är sanna eller falska i termer av detta värdesystem, d.v.s. i termer av medel som dikterar sina egna mål. Dessa sanningsvärden har prövats och bestyrkts av erfarenheten, och måste vägleda tankarna och handlingarna för alla som önskar överleva. Här kräver rationaliteten villkorslöst samtycke och samordning, och till följd härav implicerar sanningsvärdena relaterade till denna rationalitet tankens underkastelse under på förhand givna yttre måttstockar. Vi kan kalla denna uppsättning sanningsvärden för den teknologiska sanningen – teknologisk i den dubbla meningen att den snarare är ett ändamålsenligt instrument än ett mål i sig och att den följer det teknologiska beteendemönstret.
Genom sin underordning under yttre måttstockar råkar den teknologiska sanningen i en skarp motsättning till den form i vilken det individualistiska samhället hade etablerat sina högsta värden. Att följa egenintresset framstår nu som baserat på heteronomi, och autonomin som ett hinder snarare än en drivfäder för rationellt handlande. Den ursprungligen identiska och "homogena" sanningen tycks splittras upp i två uppsättningar sanningsvärden och två skilda beteendemönster, det ena är assimilerat av apparaten, det andra är antagonistiskt mot den; det ena bär upp den förhärskande teknologiska rationaliteten och styr det beteende den kräver, det andra upprätthåller en kritisk rationalitet vars värden kan realiseras endast om den själv har format alla personliga och sociala relationer. Den kritiska rationaliteten stammar från autonomins principer, vilka det individualistiska samhället självt hade deklarerat som sina uppenbara sanningar. Genom att jämföra dessa principer med den form det individualistiska samhället har aktualiserat dem i, angriper den kritiska rationaliteten sociala orättvisor i namn av det individualistiska samhällets egen ideologi.[17] Relationen mellan den teknologiska och den kritiska sanningen är ett svårt problem som inte kan behandlas här, men två punkter bör nämnas. 1) De båda uppsättningarna sanningsvärden är varken helt motsägande eller komplement till varandra; många av den teknologiska rationalitetens sanningar bevaras eller transformeras i den kritiska rationaliteten. 2) Åtskillnaden mellan de bägge uppsättningarna är inte fix; innehållet i bägge uppsättningarna förändras i den samhälleliga processen så att det som en gång var ett kritiskt sanningsvärde blir ett teknologiskt värde. T.ex. är satsen att varje individ har vissa oavvisliga rättigheter en kritisk sats, men den har ofta tolkats till förmån för effektivitet och maktkoncentration.[18]
Standardiseringen av tänkandet under den teknologiska rationalitetens inflytande påverkar även de kritiska sanningsvärdena. De rycks loss från det sammanhang de ursprungligen ingick i, och har i sin nya form fått en vidsträckt och t.o.m. officiell publicitet. Uppfattningar som i Europa tidigare uteslutande förekom inom arbetarrörelsen omfattas i dag av just de krafter som de ursprungligen vände sig mot. I de fascistiska länderna tjänar de som ideologiska redskap i attackerna på den "judiska kapitalismen" och "västerlandets plutokrati", varigenom de beslöjar den egentliga kampfronten. Den materialistiska analysen av dagens ekonomi används för att rättfärdiga fascismen inför de tyska industrimagnaterna, i vilkas intresse den verkar som den imperialistiska expansionens sista tillflykt.[19] I andra länder fungerar kritiken av den politiska ekonomin som ett instrument i kampen mellan rivaliserande affärsgrupper och som ett vapen för regeringar att avslöja monopolistiska aktiviteter; den framförs av kolumnisterna i de stora pressyndikaten och når t.o.m. ut till veckopressen och till företagarföreningar. Men när dessa utsagor blir en integrerad del av den etablerade kulturen, tycks de förlora sin udd och smälta samman med det gamla och välbekanta. Att sanningen på så sätt blir något välbekant illustrerar i hur hög grad samhället har blivit likgiltigt och oemottagligt för det kritiska tänkandet. Ty det kritiska tänkandets kategorier bevarar sitt sanningsvärde endast om de styr det fulla förverkligandet av de samhälleliga möjligheter som de anteciperar, och de förlorar sin kraft om de leder till en attityd av fatalistiskt samtycke eller konkurrerande assimilering.
Flera sammanverkande faktorer har lett till det kritiska tänkandets samhälleliga impotens. Den viktigaste bland dem är den industriella apparatens tillväxt och dess allomfattande kontroll över alla livets sfärer. Den teknologiska rationalitet som inpräntats i dem som betjänar denna apparat har transformerat otaliga former av yttre tvång och auktoritet till former av självdisciplin och självkontroll. Säkerhet och ordning garanteras i stor utsträckning av det faktum att människor har lärt sig att in i minsta detalj anpassa sitt beteende efter andra. Alla människor handlar lika rationellt, d.v.s. i enlighet med de måttstockar som garanterar apparatens funktionsduglighet och därmed upprätthållandet av deras eget liv. Men denna internalisering av tvång och auktoritet har snarare förstärkt än försvagat de sociala kontrollmekanismerna. När människor följer sitt eget förnuft, följer de dem som använder sitt förnuft på ett lönsamt sätt. I Europa har dessa mekanismer bidragit till att hindra individen från att handla i enlighet med uppenbara sanningar, och de har effektivt kompletterats med apparatens fysiska kontrollmekanismer. På denna punkt synkroniseras och anpassas de annars divergerande intressena till varandra på ett sådant sätt att de effektivt motverkar varje allvarligt hot mot sitt herravälde.
Apparatens ständigt växande styrka är emellertid inte den enda avgörande faktorn. Det kritiska tänkandets samhälleliga impotens har ytterligare förstärkts av det faktum att viktiga skikt av oppositionen för länge sedan inkorporerats i själva apparaten – utan att byta namn. Denna process' historia är välkänd och illustreras av arbetarrörelsens utveckling. Strax efter Första världskriget förklarade Veblen att "American Federation of Labour utgör själv ett av de etablerade intressena och är lika beredd som någon annan att slåss för sina privilegier och profitmarginaler... American Federation of Labour är en affärsorganisation med ett eget etablerat intresse – att hålla priserna uppe och tillgången nere, helt i linje med de övriga etablerade intressenas sedvanliga funktionssätt."[20] Det samma gäller för arbetarbyråkratierna i ledande europeiska nationer. Frågan här gäller inte den politiska ändamålsenligheten eller konsekvenserna av en sådan utveckling utan den förändrade funktionen av de sanningsvärden arbetarrörelsen har representerat och fört framåt.
Dessa värden tillhörde i stor utsträckning den kritiska rationaliteten, vilken tolkade den samhälleliga processen i termer av dess undertryckta möjligheter. En sådan rationalitet kan utvecklas fullt ut endast i sociala grupper vars organisering inte är modellerad efter apparaten i dess förhärskande former eller dess institutioner och agenturer. Ty de senare är genomsyrade av den teknologiska rationaliteten, som formar attityderna och intressena hos dem som är beroende av dem, så att alla överskridande värden och mål skärs bort. Det råder en harmoni mellan "anden" och dess materiella förkroppsligande sådan att anden inte kan drivas bort utan att den fungerande helheten trasas sönder. De kritiska sanningsvärdena, framfödda av en oppositionell social rörelse, förändrar sin betydelse när rörelsen inkorporeras i apparaten. Idéer som frihet, produktiv industri, planekonomi och behovstillfredsställelse sammansmälter då med kontrollens och konkurrensens intressen. Påtaglig organisatorisk framgång tar därför överhand över den kritiska rationalitetens krav.
Den europeiska sociala oppositionens tendens att assimileras i apparatens organisatoriska och psykologiska mönster orsakade t.o.m. en förändring av dess struktur. Målens kritiska rationalitet underordnades organisationens teknologiska rationalitet och renades därigenom från element som överskrider de etablerade tanke- och handlingsmönstren. Denna process var uppenbarligen det oundvikliga resultatet av den storskaliga industrins tillväxt och dess växande skara avhängiga. De senare kunde hoppas på att effektivt kunna hävda sina intressen endast om de effektivt samarbetade i storskaliga organisationer. Men långt ifrån att upplösa det individualistiska samhällets struktur i ett nytt system bibehöll och förstärkte denna transformering dess fundamentala tendenser.
Det tycks vara uppenbart att massa och individ är två motsägande begrepp och oförenliga fakta. Massan "är förvisso sammansatt av individer, men av individer som upphör att vara isolerade, som upphör att tänka. Den isolerade individen i massan kan inte låta bli att tänka och kritisera känslorna. Å andra sidan upphör de andra att tänka: de berörs, de dras med, de blir hänförda; de känner sig förenade med kamraterna i massan och befriade från alla restriktioner; de är förändrade och känner inget samband med sitt tidigare sinnestillstånd."[21] Även om denna analys beskriver vissa drag hos massan korrekt, rymmer den det felaktiga antagandet att individerna i massan "upphör att vara isolerade", är förändrade och "känner inget samband med sitt tidigare sinnestillstånd". Under ett auktoritärt välde består massans funktion snarare i att fullborda individens isolering och att förverkliga dennes "tidigare sinnestillstånd". Massan är en samling individer som har förlorat alla sina "naturliga" och personliga särdrag och reducerats till det standardiserade uttrycket för sin abstrakta individualitet, nämligen hävdande av egenintresse. Som en i massan har människan blivit det standardiserade subjektet för rå självbevarelse. De begränsningar samhället lagt på det konkurrerande egenintresset tenderar att bli ineffektiva i massan, och aggressiva impulser kan lätt frigöras. Dessa impulser har utvecklats under knapphetens och frustrationernas nödtvång, och frigörandet av dem kommer närmast att accentuera det "tidigare sinnestillståndet". Massan "förenar" visserligen, men den förenar självbevarelsens atomistiska subjekt, vilka är avskurna från allt som överskrider deras själviska intressen och impulser. Massan är därför antitesen till "gemenskapen" och den perverterade realiseringen av individualiteten.
Massornas tyngd och betydelse ökar med den tilltagande rationaliseringen, men de transformeras samtidigt till en konservativ kraft som själv befäster apparatens existens. Medan antalet människor som har frihet till ett individuellt förhållningssätt minskar, ökar antalet människor vars individualitet har reducerats till självbevarelse medelst standardisering. De kan hävda sitt egenintresse endast genom att utveckla "beroende reaktionsmönster" och genom att fylla på förhand uppgjorda funktioner. Även den moderna industrins högst differentierade krav befrämjar standardisering. Att lära sig ett yrke är huvudsakligen övning i olika slags färdigheter, en psykologisk och fysiologisk anpassning till ett "jobb" som måste utföras. Jobbet, en på förhand given "typ av arbete... kräver en särskild kombination förmågor"[22], och de som skapar jobbet formar också det mänskliga materialet att fylla det med. De förmågor som utvecklas genom en sådan träning gör "personligheten" till ett medel för att uppnå mål vilka befäster människans existens som ett instrument som med kort varsel går att ersätta med ett annat instrument av samma slag. De psykologiska och "personliga" aspekterna av yrkesutbildningen betonas starkare, ju mer de utsätts för reglementering och ju mindre de kvarstår för fri och allsidig utveckling. Den anställdes "mänskliga sida" och ömmandet för hans personliga attityder och vanor spelar en viktig roll i den totala mobiliseringen av privatsfären för massproduktion och masskultur. Psykologi och individualisering tjänar till att konsolidera ett stereotypt beroende, ty de ger det mänskliga objektet känslan av att det utvecklar sig självt genom att fullgöra funktioner som upplöser jaget i en serie begärda handlingar och responser. Inom detta område inte bara bevaras individualiteten; den uppmuntras och belönas. Men en sådan individualitet är endast en särskild form i vilken människan, inom ett allmänt mönster, internaliserar och fullgör vissa plikter som ålagts henne. Specialiseringen befäster standardiseringens förhärskande schema. Nästan alla har blivit potentiella medlemmar av massan, och massorna är den sociala processens dagliga verktyg. Som sådana är de lätthanterliga, ty de ingående individernas tankar, känslor och vanor har assimilerats i apparatens mönster. Deras utbrott är visserligen skräckinjagande och våldsamma, men de kan lätt kanaliseras mot svagare konkurrenter och mot iögonfallande avvikare (judar, utlänningar, nationella minoriteter). De koordinerade massorna kräver inte en ny ordning utan en större del av den förhärskande. Deras handlingar syftar till att – på ett anarkistiskt sätt – rätta till konkurrensens orättvisor. Deras likformighet består i det konkurrerande egenintresse som de alla manifesterar, i de utjämnade uttrycken för självbevarelse. Massorna består av individer.
Individen i massan är verkligen inte en sådan människa som av den individualistiska principen uppmuntrades att utveckla sitt jag, och hans egenintresse är inte det rationella intresse som denna princip frammanar. När individens dagliga sociala beteende kommer i konflikt med hans "sanna intresse", har den individualistiska principen förändrat sin mening. Förfäktarna av individualismen var medvetna om det faktum att "individer kan utvecklas endast genom att anförtros något mer än vad de för ögonblicket kan göra "[23] – i dag anförtros individen exakt vad han för ögonblicket kan göra. Individualismens filosofi såg att jagets "essentiella frihet" består i "att den står för ett avgörande moment bortom alla ägodelar och själv bestämmer huruvida det primärt skall orientera sig mot jordiska intressen eller intressen rörande ett idealt och potentiellt 'Guds rike'."[24] Detta ideala och potentiella rike har definierats på olika sätt, men det har alltid kännetecknats av ett innehåll som motsatte sig och transcenderade det förhärskande riket. Idag är den förhärskande typen av individ inte längre i stånd att bemäktiga sig det avgörande moment som konstituerar hans frihet. Hans funktion har förändrats: Från att ha varit en motståndets och autonomins enhet har han blivit en smidighetens och anpassningens enhet. Det är denna funktion som förenar individerna i massor.
Långt ifrån att hota apparatens effektivitet och sammanhang har framväxten av de moderna massorna underlättat samhällets fortgående samordning och den auktoritära byråkratins tillväxt, och har därmed vederlagt individualismens samhällsteori på en avgörande punkt. Den teknologiska processen tycktes leda till en seger över knappheten och därmed till en långsam omvandling av konkurrensen till samarbete. Individualismens filosofi såg denna process som en gradvis differentiering och frigörelse av mänskliga möjligheter, som "hopens" avskaffande. Massorna är inte ens i den marxska konceptionen frihetens spjutspets. Det marxska proletariatet är inte en hop utan en klass, definierad av sin bestämda position i produktionsprocessen, sitt "medvetandes" mognad och rationaliteten i sitt gemensamma intresse. Förutsättningen för dess frigörande funktion är den kritiska rationalismen, i dess mest accentuerade form. I åtminstone ett avseende är denna konception i linje med individualismens filosofi: Den anteciperar en rationell form av mänsklig förening som frambringas och upprätthålls av fria människors autonoma beslut och handlingar.
Detta är den punkt där den teknologiska och den kritiska rationaliteten tycks konvergera, ty den teknologiska processen implicerar en demokratisering av funktioner. Produktions- och distributionssystemet har rationaliserats så långt att den hierarkiska skillnaden mellan verkställande och underordnat handlande i allt mindre grad baseras på väsentliga skillnader i duglighet och insikt, och i allt högre grad på nedärvd makt och en yrkesutbildning som alla kan skaffa sig. Inte heller experter och ingenjörer utgör några undantag härvidlag. Klyftan mellan befolkningens breda lager och dem som drar upp riktlinjerna för rationaliseringen, som lägger upp produktionen, som gör upptäckter och uppfinningar som accelererar den teknologiska processen, blir visserligen mer framträdande för varje dag, i synnerhet under en period av krigsekonomi. Men samtidigt upprätthålls detta gap mer av maktdelning än av arbetsdelning. Experternas och ingenjörernas hierarkiska särställning är ett resultat av det faktum att deras kunskap och förmåga används i den autokratiska maktens intressen. Den "teknologiske ledaren" är också en "social ledare"; hans "sociala ledarskap överskuggar och bestämmer hans funktion som vetenskapsman, ty det ger honom en institutionell makt inom gruppen...", och "industriledaren" agerar "precis i enlighet med det traditionella beroendet som expertens funktion medför".[25] Om det inte vore för detta faktum, skulle experternas och ingenjörernas uppgift inte utgöra ett hinder för en allmän demokratisering av funktioner. Den teknologiska rationaliseringen har skapat en gemensam referensram för erfarenheterna från olika yrken och sysselsättningar. Dessa erfarenheter utestänger eller begränsar de element som överskrider den teknologiska kontrollen över givna fakta och utvidgar därigenom rationaliseringens räckvidd från den objektiva till den subjektiva världen. Under den komplicerade väven av stratifierad kontroll finns en textur av mer eller mindre standardiserade tekniker som tenderar att ge ett allmänt mönster som garanterar samhällets materiella reproduktion. "Personer engagerade i praktiska sysselsättningar" tycks vara övertygade om att "varje situation som uppträder när de spelar sin roll kan passas in i något allmänt mönster, som åtminstone de främsta bland dem, om inte alla, är bekanta med."[26] Vidare sprider sig den instrumentalistiska konceptionen av den teknologiska rationaliteten över nästan hela tankens sfär och kommer att utgöra en gemensam nämnare för de skilda intellektuella verksamheterna. Även dessa blir ett slags teknik[27], en fråga om träning snarare än om individualitet, och kräver en expert snarare än en allsidigt utvecklad mänsklig personlighet.
Standardiseringen av produktion och konsumtion, mekaniseringen av arbetet, de förbättrade transport- och kommunikationsmedlen, kunskapens allmänna utbredning – alla dessa faktorer tycks bidra till att funktionerna blir utbytbara. Det är som om basen för den förhärskande åtskillnaden mellan "specialiserad (teknisk)" och "allmän" kunskap[28] krympte och som om den auktoritära kontrollen av funktioner skulle visa sig vara alltmer främmande för den teknologiska processen. Men den speciella form som den teknologiska processen är organiserad i motverkar denna tendens. Samma utveckling som har skapat de moderna massorna i deras egenskap av att vara de beroende skötarna av den storskaliga industrin har även skapat den hierarkiska organiseringen av de privata byråkratierna. Redan Max Weber betonade sambandet mellan massdemokrati och byråkrati: "I kontrast mot små homogena enheters demokratiska självadministration" är byråkratin "den moderna massdemokratins universella följeslagare."[29]
Byråkratin blir de moderna massornas följeslagare på grund av det faktum att standardiseringen framskrider i linje med specialiseringen. Förutsatt att specialiseringen inte hejdas vid den punkt där den kommer i konflikt med den lagstadgade kontrollens område, är den i sig fullt förenlig med demokratisering av funktioner. Men fixerad specialisering tenderar att atomisera massorna och att skilja ut underordnade från verkställande funktioner. Vi har nämnt att specialiserad yrkesutbildning innebär att en människa anpassas till ett särskilt jobb eller en särskild typ av jobb, och att den därmed styr hennes "personlighet", spontanitet och erfarenhet mot de speciella situationer hon kan komma att möta i jobbet. På så sätt tenderar de olika yrkena och sysselsättningarna, oaktat deras konvergens mot ett allmänt mönster, att bli atomära enheter som kräver styrning och samordning uppifrån. Den tekniska demokratiseringen av funktioner motverkas av atomiseringen av dem, och byråkratin framträder som garanten för deras rationella ordning och utvecklingsgång.
Byråkratin uppträder således på en till synes objektiv och personlig basis, betingad av den rationella specialiseringen av funktioner, och denna rationalitet tjänar i sin tur att öka undergivenhetens rationalitet. Ty ju mer de individuella funktionerna delas upp, fixeras och synkroniseras enligt objektiva och opersonliga mönster, desto mindre förnuftigt blir det för individen att dra sig undan eller göra motstånd. "Massornas materiella öde blir alltmer beroende av att de privata kapitalistiska organisationernas alltmer byråkratiska ordning fungerar kontinuerligt och friktionsfritt."[30] Den objektiva och opersonliga karaktären av den teknologiska rationaliteten förlänar de byråkratiska grupperna en förnuftets universella dignitet. Den rationalitet som förkroppsligas i jättelika företag gör att de människor som lyder dem förefaller följa en objektiv rationalitets diktum. Den privata byråkratin underblåser en bedräglig harmoni mellan det särskilda och det allmänna intresset. Privata maktrelationer framstår inte bara som relationer mellan objektiva ting utan också som själva rationalitetens styre.
I de fascistiska länderna har denna mekanism bidragit till sammansmältningen av privata, halvprivata (partiet) och offentliga byråkratier. Den effektiva realiseringen av de storskaliga företagens intressen var ett av de starkaste motiven för omvandlingen av den ekonomiska kontrollen till en auktoritär politisk kontroll, och effektivitet är ett av de viktigaste motiven till de fascistiska regimernas grepp över sina hårt styrda befolkningar. Men samtidigt är den också den kraft som kan komma att bryta upp detta grepp. Fascismen kan endast bibehålla sitt välde genom att skärpa de begränsningar den tvingas lägga på samhället. Den kommer alltmer öppet att manifestera sin oförmåga att utveckla produktivkrafterna och kommer att böja knä inför den makt som visar sig vara mer effektiv än fascismen.
I de demokratiska länderna kan den privata byråkratins tillväxt balanseras genom en förstärkning av den offentliga byråkratin. Rationaliteten inneboende i specialiseringen av funktioner tenderar att öka byråkratiseringens omfattning och betydelse. Inom den privata byråkratin kommer emellertid en sådan utvidgning snarare att förvärra än att mildra den samhälleliga processens irrationella element, ty den kommer att öka diskrepansen mellan den tekniska karaktären av uppdelningen i funktioner den autokratiska karaktären av kontrollen över dem. Däremot kommer den offentliga byråkratin, om den konstitueras och kontrolleras demokratiskt, att övervinna denna diskrepans i den mån den bevarar "de mänskliga och materiella resurser som teknologi och företag har tenderat att missbruka och slösa med".[31] Under massamhällets tidsålder kan den offentliga byråkratins makt bli det vapen som skyddar folket mot att särskilda intressen inkräktar på den allmänna välfärden. Så länge som folkets vilja effektivt kan hävda sig, kan den offentliga byråkratin utgöra en hävstång för demokratisering. Storskaliga industrier tenderar till organisering i nationell skala, och fascismen har transformerat ekonomisk expansion till militär erövring av hela kontinenter. I denna situation har restaureringen av samhället till dess rätta dimensioner och upprätthållandet av den individuella friheten blivit omedelbara politiska frågor, och lösningen av dem beror på utfallet av den internationella kampen.
Den samhälleliga karaktären av byråkratiseringen är till stor del bestämd av i vilken mån den tillåter en sådan demokratisering av funktioner som förmår minska klyftan mellan den styrande byråkratin och det styrda folket. När alla har blivit potentiella medlemmar av den offentliga byråkratin (liksom alla har blivit potentiella medlemmar av massan), kommer samhället att ha tagit steget från hierarkisk byråkratisering till teknisk självadministration. Såtillvida som teknokrati medför en vidgning av klyftan mellan specialiserad och allmän kunskap, mellan de kontrollerande och samordnande experterna och det kontrollerade och samordnade folket, skulle ett teknokratiskt avskaffande av "prissystemet" snarare stabilisera än bryta ned de krafter som står i vägen för utvecklingen. Det samma gäller den s.k. "managerial revolution". Enligt teorin om denna[32] följs apparatens tillväxt av uppkomsten av en ny samhällsklass av "managers" som tar över det samhälleliga herraväldet och etablerar en ny ekonomisk och politisk ordning. Ingen kan förneka den växande betydelsen av "management" eller de samtidiga förändringarna av kontrollfunktionerna. Men dessa fakta gör inte dessa "managers" till en ny samhällsklass eller till spjutspetsen för någon revolution. Deras "inkomstkälla" är densamma som redan existerande klassers: de är antingen löntagare eller, såvitt de själva äger en del av kapitalet, kapitalister. Deras specifika funktion i den förhärskande arbetsdelningen ger vidare inget stöd för förväntningen att de vore predestinerade att införa en ny och mer rationell arbetsdelning. Denna funktion är varken bestämd av kravet att kapitalet skall användas på ett profitabelt sätt – i det fallet är "managers" helt enkelt kapitalister eller ställföreträdande kapitalister (inklusive bolagsstyrelser och företagsledare[33]) – eller av den materiella produktionsprocessen (ingenjörer, tekniker, produktionsledare, materialförvaltare o.s.v.). I det senare fallet skulle "managers" tillhöra den stora armén av "omedelbara producenter" om det inte vore för det faktum att de även i denna funktion arbetar som ställföreträdande kapitalister och därför själva bildar en avskild och privilegierad grupp emellan arbete och kapital. Deras makt och den respekt denna inger härstammar inte från deras faktiska "teknologiska" verksamhet utan från deras sociala ställning, och den har de den förhärskande produktionsorganisationen att tacka för. "De ledande figurerna i de inre bolags- och styrelserummen... kommer från eller har absorberats i de övre inkomstskikten, vilkas intressen de har till uppgift att försvara."[34] Sammanfattningsvis är "managers" som en social grupp helt och hållet uppknutna till de etablerade intressena, och som bärare av nödvändiga produktiva funktioner konstituerar de ingalunda någon egen "klass".
De storskaliga företagens expanderande hierarki och individernas uppgående i massor bestämmer tendenserna i den teknologiska rationaliteten idag. Resultatet blir en mogen form av den individualistiska rationalitet som kännetecknade det fria ekonomiska subjektet under den industriella revolutionen. Den individualistiska rationaliteten uppstod som en kritisk och oppositionell attityd som härledde handlingsfriheten från tankens och samvetets obegränsade frihet och mätte alla sociala normer och relationer med måttstocken individens rationella egenintresse. Den utvecklades till en konkurrensens rationalitet, i vilken det rationella intresset undanträngdes av marknadsintressena och individuella prestationer absorberades av effektiviteten. Den utmynnade i en standardiserad underkastelse under en allomfattande apparat som hade skapat sig själv. Denna apparat är förkroppsligandet av och viloplatsen för den individualistiska rationaliteten, men denna kräver nu att individualiteten måste försvinna. Den människa är rationell som effektivt accepterar och utför vad som ålagts henne, som lägger sitt öde i händerna på de storskaliga företag och organisationer som administrerar apparaten.
Sådant var det logiska resultatet av en social process som bedömde individuella beteenden och prestationer i termer av konkurrerande effektivitet. Individualismens filosofer har alltid haft en föraning om detta slutresultat och de uttryckte sin oro i många olika former: i Humes skeptiska konformism, i det idealistiska förinnerligandet av den individuella friheten och i transcendentalisternas många attacker mot penningens och maktens välde. Men de sociala krafterna var starkare än de filosofiska protesterna, och de filosofiska motiveringarna för individualismen fick mer och mer resignerande övertoner. Mot slutet av 1800-talet blev idén om individen alltmer tvetydig: Den förenade ett insisterande på en fritt socialt uppträdande och konkurrerande effektivitet med en glorifiering av småskalighet, privatism och självbegränsning. Individens fri- och rättigheter i samhället tolkades som fri- och rättigheten till privatliv och till att dra sig tillbaka från samhället. William James hävdade, trogen mot den individualistiska principen, att "i rivaliteten mellan verkliga organiserbara ting" är "världens dom bättre än den närmaste lösningen", förutsatt att segrarna låter "de besegrade på något sätt fortfara att vara representerade".[35] Men hans tvivel huruvida denna dom verkligen kunde vara rättvis tycks motivera hans hat mot "storskalighet och väldighet i alla former"[36] och hans deklaration att "det mindre och intimare är det sannare – människan är sannare än familjen och familjen är sannare än staten eller kyrkan".[37] Motsatsställningen mellan individ och samhälle, som ursprungligen skulle utgöra grunden för en militant reformering av samhället i individens intresse, kom i stället att förbereda och rättfärdiga att individen drog sig tillbaka från samhället. Den fria och självmedvetna "ande" som ursprungligen besjälade individens kritik av yttre auktoriteter blir en flykt från yttre auktoriteter. Redan Tocqueville definierade individualismen i termer av eftergivenhet och mild resignation: "en lugn och mogen känsla, som gör varje samhällsmedlem benägen att bryta sig ut ur sina arma bröders massa och dra sig undan med familj och vänner, så att han efter att på så sätt ha bildat en egen liten krets i stort sett lämnar samhället åt dess öde."[38] Individens autonomi kom att betraktas som en privat snarare än en offentlig angelägenhet, ett element av reträtt snarare än av aggression. Alla dessa resignerade drag är inbakade i Benjamin Constants uttalande att "vår frihet borde bestå av ett fredligt avnjutande av privat oberoende".[39]
Elementen av återhållsamhet och resignation, vilka blev allt starkare i 1800-talets individualistiska filosofi, belyser sambandet mellan individualism och knapphet. Individualism är den form friheten antar i ett samhälle där rikedomens förvärvande och användning beror på konkurrensens vedermödor. Individualitet är ett utmärkande drag hos "pionjärer"; den förutsätter fria och öppna ytor, friheten "att utforma livet därhemma" likaväl som behovet att göra det. Individens värld är, som Walt Whitman säger, en "värld av arbete och strävan", en värld där de tillgängliga intellektuella och materiella resurserna måste erövras och tillägnas i en oavbruten kamp mot människa och natur, och där mänskliga krafter frigörs för att distribuera och administrera knappheten.
Under den storskaliga industrins epok lämnar emellertid de existentiella betingelserna för individualiteten plats för betingelser som gör individualitet onödig. Genom att bereda vägen för en seger över knappheten inte bara raserar den teknologiska processen individualiteten; den tenderar även att Överskrida individualiteten där den är förenad med knappheten. Mekanisk massproduktion fyller de tomrum där individualiteten hade kunnat hävda sig. Paradoxalt nog visar den kulturella standardiseringen hän mot såväl potentiellt överflöd som faktisk fattigdom. Denna standardisering kan vara en indikation på i vilken mån individuell kreativitet och originalitet har gjorts överflödig. Under den liberala erans slutfas försvann dessa kvaliteter från den materiella produktionens sfär och blev i allt större utsträckning en egenskap som uteslutande tillkom de högre intellektuella verksamheterna. Nu tycks de även försvinna från denna sfär: Masskulturen upplöser konstens, litteraturens och filosofins traditionella former tillsammans med den "personlighet" som utvecklade sig genom att producera och konsumera dem. Den påfallande utarmning som kännetecknar upplösningen av dessa former kan innehålla en ny källa till berikande. De härledde sin sanning från det faktum att de representerade de möjligheter och potentialer hos människa och natur som utestängdes eller förvrängdes av verkligheten. Dessa potentialer var så långt ifrån att aktualiseras i det samhälleliga medvetandet att mycket ropade efter ett unikt uttryck. Men i dag kan humanitas, vishet, skönhet, frihet och glädje inte längre föreställas vare sig som den "harmoniska personlighetens" område eller konstens avlägsna himmel eller som metafysiska system. "Idealet" har blivit så konkret och så universellt att det griper in i varje människas liv, och hela mänskligheten är indragen i kampen för dess förverkligande. Under den terror som nu hotar världen koncentreras idealet till en enda och gemensam fråga. Konfronterade med det fascistiska barbariet vet alla vad frihet innebär och alla är medvetna om irrationaliteten i den förhärskande rationaliteten.
Det moderna massamhället kvantifierar de kvalitativa dragen hos det individuella arbetet och standardiserar de individualistiska elementen i den intellektuella kulturens verksamheter. Denna process kan komma att frambringa tendenser som gör individualiteten till en historisk form av den mänskliga tillvaron som passeras i den vidare samhälleliga utvecklingen. Detta innebär inte att samhället nödvändigtvis måste gå in i en fas av "kollektivism". De kollektivistiska drag som utmärker dagens utveckling tillhör fortfarande individualismens fas. Massorna och masskulturen är manifestationer av knapphet och frustration, och det auktoritära hävdandet av det gemensamma intresset är inget annat än en annan form av det särskilda intressets herravälde över helheten. Det bedrägliga med kollektivismen består i att den förser helheten (samhället) med individens traditionella egenskaper. Kollektivismen avskaffar det fria hävdandet av konkurrerande individuella intressen, men den håller fast vid idén om det gemensamma intresset som en avskild storhet. Historiskt sett är emellertid den senare bara motpolen till den förra. Människor upplever samhället som det objektiva förkroppsligandet av kollektiviteten så länge som de individuella intressena är inbördes antagonistiska i konkurrensen om samhällets rikedom. För sådana individer framstår samhället som en objektiv storhet som består av otaliga ting, institutioner och inrättningar: fabriker och butiker, affärer, polis och lagar, regering, skolor och kyrkor, fängelser och sjukhus, teatrar och organisationer, o.s.v. Samhället är nästan allt som individen inte är, allt som bestämmer hans vanor, tankar och beteendemönster, allt som påverkar honom "utifrån". I enlighet med detta uppmärksammas samhället huvudsakligen som en hämmande och kontrollerande makt som utgör den ram som integrerar människors mål, förmågor och ambitioner. Det är denna makt kollektivismen håller fast vid i sin bild av samhället, varigenom den befäster tings och människors herravälde över människor.
Den teknologiska processen erbjuder i sig inget rättfärdigande av en sådan kollektivism. Tekniken hindrar individuell utveckling endast i den mån den är bunden till en samhällelig apparat som befäster knappheten, och denna apparat har frigjort krafter som kan komma att skaka den specifika historiska form i vilken tekniken används. Av det skälet tjänar alla antiteknologiska program, all propaganda för en antiindustriell revolution[40] endast dem som betraktar mänskliga behov som en biprodukt till teknikens användning. Teknikens fiender kan lätt komma att förena sina krafter med en terroristisk teknokrati.[41] Det enkla livets filosofi, kampen mot storstäderna och deras kultur, lär människor att misstro de potentiella instrument som skulle kunna frigöra dem. Vi har pekat på den möjliga demokratisering av funktioner, som tekniken kan befrämja och som kan bidra till en allsidig mänsklig utveckling inom alla delar av arbete och administration. Mekanisering och standardisering kan vidare en dag komma att bidra till att förskjuta tyngdpunkten från den materiella produktionens nödvändigheter till det fria mänskliga förverkligandets arena. Ju mindre individualiteten behöver hävda sig själv i standardiserade sociala beteenden, desto mer skulle den kunna dra sig tillbaka till en fri "naturlig" mark. Långt ifrån att alstra kollektivism kan dessa tendenser leda till nya former av individualisering. Maskinen individualiserar människor enligt fysiologiska riktlinjer: Den lokaliserar arbetet till fingret, handen, armen och foten, och klassificerar och sysselsätter människor efter dessa organs färdigheter.[42] De yttre mekanismer som styr standardiseringen strålar här samman med en "naturlig" individualitet; de blottlägger en grund på vilken en hittills undertryckt individualisering kan utvecklas. På denna grund är människan en individ genom det unika med hennes kropp och dennas unika position i rum/tids-kontinuumet. Hon är en individ såtillvida som detta naturliga unika präglar hennes tankar, instinkter, känslor, passioner och begär. Detta är den "naturliga" principium individuationis. Under knapphetens system utvecklade människor sina sinnen och organ som verktyg för arbete och konkurrerande orientering: fallenhet, förkovran, takt, förfining och uthållighet var kvaliteter som danades och befästes av den hårda kampen för livet, affärerna och makten. Följaktligen var människans tankar, böjelser och sätten att realisera dem inte "hennes"; de uttryckte de förtryckande och hämmande drag som denna kamp hade påtryckt henne. Hennes sinnen, organ och böjelser blev något förvärvat, exklusivt och antagonistiskt. Den teknologiska processen har reducerat mångfalden av individuella kvaliteter till denna naturliga bas för individualisering. Men samma bas kan komma att bli grundvalen för en ny form av mänsklig utveckling.
Individualismens filosofi etablerade en inre förbindelse mellan individualitet och egendom.[43] Enligt denna filosofi kunde människan inte utveckla ett själv utan att erövra och odla ett eget område som uteslutande formades av hennes fria vilja och förnuft. Det område som på så sätt erövrades och odlades blev en del av hennes egen "natur". Människan överförde de föremål hon fann inom detta område till ett annat tillstånd och gjorde dem till en påtaglig manifestation av hennes individuella arbete och intresse. De var hennes egendom eftersom de var sammanlänkade med hennes personlighets själva väsen. Denna konstruktion motsvarade inte fakta och förlorade sin mening under den mekaniserade varuproduktionens era, men den innehöll sanningen att individuell utveckling, långt ifrån att vara enbart ett inre värde, krävde en yttre sfär för manifestering och autonom omsorg om människor och ting. Denna produktionsprocess har för länge sedan upplöst bandet mellan individuellt arbete och egendom, och tenderar nu att upplösa bandet mellan den traditionella formen av egendom och den sociala kontrollen, men att denna kontroll hårdnar motverkar en tendens som kan ge den individualistiska teorin ett nytt innehåll. Teknologisk utveckling skulle kunna göra det möjligt att minska den tid och energi som läggs ner på produktionen av livets nödtorft, och en gradvis minskning av knappheten och ett avskaffande av konkurrenssträvandena skulle tillåta jaget att växa utifrån sina naturliga rötter. Ju mindre tid och energi människan tvingas lägga ned på att upprätthålla sitt och samhällets liv, desto större blir möjligheten att hon kan "individualisera" sfären av sitt mänskliga förverkligande. Bortom nödvändighetens rike skulle väsensskillnaderna mellan människor kunna utveckla sig: Alla skulle själva kunna tänka och handla, tala sitt eget språk, ha sina egna känslor och följa sina egna lidelser. Inte längre kedjat vid konkurrerande effektivitet skulle jaget kunna växa i tillfredsställelsens rike. Människan skulle komma till sig själv i sina lidelser. Föremålen för hennes begär skulle bli mindre utbytbara ju mer de präglades och formades av hennes fria själv. De skulle "tillhöra" henne mer än någonsin tidigare, och ett sådant ägande skulle inte vara skadligt, ty det skulle inte behöva försvara sig och sitt mot ett fientligt samhälle.
Ett sådant Utopia skulle inte vara ett tillstånd av evig lycka. Människans "naturliga" individualitet är även källan till hennes sorg. Om de mänskliga relationerna blir rent mänskliga, om de befrias från alla främmande måttstockar, skulle sorgsenheten i deras innehåll genomtränga dem. De är transitoriska och oersättliga, och deras transitoriska karaktär kommer att accentueras när omsorgen om människan inte längre uppblandas med bekymren för hennes materiella existens och överskuggas av hotet om fattigdom, hunger och social utstötning.
Men de konflikter som kan uppkomma ur människors naturliga individualitet kanske inte kommer att ha de våldsamma och aggressiva drag som så ofta tillskrivs "naturtillståndet". Dessa drag kan vara kännetecken på tvång och försakelse. "Aptiten är aldrig överdriven, aldrig våldsam, förutom efter hunger. Den rasande hunger vi ofta ser aptiten ådagalägger i alla möjliga kriminella former är bara uttryck för den förfärliga svält samhället hittills har tvingat den till. Den är inte ett normalt utan ett sjukligt tillstånd av aptit, som uteslutande har sin rot i den onaturliga sammanpressning som vårt omogna samhälles krav utsatt den för. Varje aptit och lidelse tillhörande människans natur är god och vacker och bestämd att fullt avnjutas... Tag bort mänsklighetens bojor, tag bort de artificiella hinder som gör att aptit och lidelse ständigt spejar efter en möjlighet att fly liksom ångan från en överhettad kokare, och deras kraft skulle omedelbart bli livsbefrämjande i stället för destruktiv."[44]
[1] Jfr Lewis Mumford, Technics and Civilization, New York 1936, s. 364: Motivet bakom "mekanisk disciplin och många av de första uppfinningarna ... var inte teknisk effektivitet utan helighet eller makt över människor. Under utvecklingens gång har maskinerna utsträckt dessa mål och blivit ett medel för deras fullföljande." [På svenska: Teknik och civilisation, Vinga Press, Göteborg 1984.]
[2] Jfr A.R.L. Gurland, "Technological Trends and Economic Structure under National Socialism", i Studies in Philosophy and Social Science, IX (1941), No 2, s. 226 ff.
[3] Areopagita, i Works , New York 1931, Bd 4, s. 338 f.
[4] Temporary National Commitee , Monograph No 22, "Technology in Our Economy", Washington 1941, s. 195.
[5] Temporary National Economic Committee, Final Report of the Executive Secretary, Washington 1941, s. 140.
[6] Termen "apparat" betecknar industrins institutioner, inrättningar och organisationer i deras förhärskande samhälleliga ordning.
[7] L. Mumford, op.cit. s. 361 ff.
[8] The Instinct of Workmanship , New York 1922, s. 306 f.
[9] Ibid. s. 310. Denna övning i "matter-of-factness" gäller inte endast fabriksarbetaren utan även dem som snarare styr än sköter maskinen.
[10] Florian Znaniecki, The Social Role or the Man of Knowledge, New York 1940, s. 54 f; Bernard J Stern, Society and Medical Progress , Princeton 1941, kap IX och samme författares bidrag till Technological Trends and National Policy , US National Resources Committee, Washington 1937.
[11] Thorstein Veblen, op.cit. s. 315 f.
[12] Thurman Arnold, The Folklore of Capitalism, New York 1941, s. 193 f.
[13] Thorstein Veblen, op.cit. s. 314.
[14] Albert Walton, Fundamentals of Industrial Psychology, New York 1941, s. 24.
[15] Robert F. Hoxie, Scientific Management and Labour , New York 1916, s. 140 f.
[16] Ibid. s. 149.
[17] Jfr Max Horkheimer och Herbert Marcuse, "Traditionelle und kritische Theorie", i Zeitschrift für Sozialforschung , årg VI (1937), s. 245 ff.
[18] Jfr diskussionen om Le Chapelier-lagen i Franska revolutionens nationalförsamling.
[19] Hitlers tal inför industriklubben i Düsseldorf, 27 januari 1932, i My New Order, New York 1941, s. 93 ff.
[20] The Engineers and the Price System , New York 1940, s. 88 ff.
[21] E. Lederer, State of the Masses , New York 1940, s. 32 f.
[22] Albert Walton, op. cit., s. 27.
[23] W.E. Hocking, The Lasting Elements of Individualism , New York 1937, s. 5.
[24] Ibid. s. 23.
[25] Florian Znaniecki, op.cit., s. 40, s. 55.
[26] Ibid. s. 31 – Znanieckis beskrivning refererar till ett historiskt tillstånd där "inget krav på en vetenskapsman kan uppkomma", men den tycks även referera till en fundamental tendens i det förhärskande tillståndet.
[27] Jfr Max Horkheimer, "Förnuftets slut".
[28] Florian Znaniecki, op.cit., s. 25.
[29] Wirtschaft und Gesellschaft, Tübingen 1922, s. 666.
[30] Max Weber, op.cit., s. 669.
[31] Henry A. Wallace, Technology, Corporations and the General Welfare , Chapel Hill 1937, s. 56.
[32] J. Burnham, The Managerial Revolution , New York 1941, s. 78 ff.
[33] Ibid. s. 83 f.
[34] Robert A. Brady, "Politics of National Manufactoring Spitzenverbände", i Political Science Quarterly, LVI, s. 537.
[35] The Thoughts and Character of Wiliam James, ed, R B Perry, Boston 1935, s. 265.
[36] Ibid. s. 315.
[37] Ibid. s. 383.
[38] Democracy in America , transl. H. Reeve, New York 1904, II, s. 584.
[39] Citerat efter E. Mims, The Majority of the People , New York 1941, s. 152.
[40] Se t.ex. Oswald Spengler, Man and Technics , New York 1932, s. 92 f, och Roy Helton, "The Anti-Industrial Revolution", i Harpers, dec 1941, s. 65 ff.
[41] I det nationalsocialistiska Tyskland är ideologin om "Blut und Boden" och glorifieringen av bonden en integrerad del av den imperialistiska mobiliseringen av industri och arbete.
[42] För exempel på i vilken omfattning denna fysiologiska individualisering har utnyttjats se Changes in Machinery and Job Requirements in Minnesota Manufacturing 1931-36, Works Projects Administration, National Research Project, Report No 1-6, Philadelphia, s. 19.
[43] Se Max Horkheimer, op.cit.
[44] Henry James, "Democracy and Its Issues", i Lectures and Miscellanies, New York 1932, s. 47 f.