Ursprungligen publicerad på svenska i tidskriften Fjärde Internationalen nr 4/71. Tack till Socialistiska Partiet.
1. Misslyckanden och ekonomiska motsättningar
1970 skulle ett av den kubanska revolutionens stora mål nås: en
skörd på tio miljoner ton
socker. Under tolv månader hade allt inom den politiska och ekonomiska
sfären underordnats
detta huvudmål.
Det var inte fråga om en godtycklig målsättning eller helt
enkelt ett kraftprov. Målsättningen
svarade mot mycket bestämda politiska och ekonomiska behov. Inom ramen
för den nya
orientering som utarbetats efter 1963 bedömde de kubanska ledarna läget
så, att endast
sockerproduktionen under den närmaste framtiden kunde svara för den
export som var
nödvändig för att finansiera den import av råvaror, livsmedel
och teknisk utrustning som
behövdes, om uppbygget av en socialistisk ekonomi verkligen skulle komma
igång.
Just därför att vi är övertygade om att målsättningen
var nödvändig kan vi inte bagatellisera
misslyckandet. Detta bakslag kommer att resultera i en allvarlig avmattning
i den ekonomiska
tillväxten, samtidigt som det farliga beroendet av Sovjetunionen förlängs.
Situationen är så mycket allvarligare som misslyckandet inte är
begränsat till
sockerproduktionen. Låt oss särskilt påminna om följande
fakta. Mjölkproduktionen sjönk
under perioden januari—maj 1970 25 % under 1969 års nivå.
Köttproduktionen har stagnerat
eller sjunkit, och det finns inga utsikter till framsteg under den närmaste
tiden. Trots ökningen
i absoluta tal är risproduktionen "långt ifrån tillfredsställande,
både kvalitativt och
kvantitativt". Planen för fiskerinäringen har bara uppfyllts
till 78 %. Cementproduktionen är
23 % lägre än 1968, även om nivån från 1969 överskridits.
Produktionen av gjutstål har sjunkit med 38 %. En nedgång på
32 % har inregistrerats i
produktionen av konstgödsel. Planen för jordbruksmaskiner har endast
uppfyllts i patetiskt
ringa utsträckning. Elkraften har visserligen ökat med 11 %, men understiger
med 17 % den
ökade efterfrågan. Mycket allvarliga eftersläpningar har uppstått
för så viktiga
konsumtionsvaror som skor och textilier.1
Vilka är orsakerna bakom en sådan balansräkning?
Först och främst uppkom flaskhalsen i sockerproduktionen inte där
de kubanska ledarna
väntade den. Enligt deras förväntningar behövdes de maximala
ansträngningarna på
skördeplatsen. Den största svårigheten hade nämligen tidigare
oftast varit ett underutnyttjande
av sockerbruksmaskineriet p. g. a. otillräcklig tillförsel från
fälten. I själva verket skördades
dock sockerrören ungefär som beräknat (de förväntade
kvantiteterna hade inte överskattats).
Misslyckandet uppkom i sockerbruken (deras produktion var långt under
den beräknade).2
Detta misslyckande måste tillskrivas såväl föga rationella
investeringar och otillräckligt
underhåll av vissa bruk, som brukens i allmänhet låga effektivitet.
Enligt Fidel Castro var den
sista faktorn den mest förlustbringande.
Stagnationen och nedgången i de andra sektorer vilka nämnts beror
i första hand på de
jämviktsrubbningar som vållades av koncentrationen av alla krafter
på sockerproduktionen. I
dessa rubbningar ingår den knappast rationella användningen av arbetskraften,
som ofta
utpekas som huvudorsak till misslyckandet (den omfattande mobiliseringen för
sockret bidrog
t. ex. till att förvärra transportsituationen).
Men mera allmänt uttryckt lider den kubanska ekonomin av ett misslyckande
i tillämpningen
av ekonomiska kriterier som är oeftergivliga för varje planekonomi.
Detta sammanhänger
vidare med kadrernas kvantitativa och kvalitativa otillräcklighet.
En förödande faktor i detta sammanhang är den byråkratiska
desorganiseringen, påtalad bl. a.
på ett fackföreningsplenum i början av september i Havanna.
Endast några exempel: 400 ton
råvaror för plasttillverkning, som lossats i januari, fanns fortfarande
kvar i hamnen i
september. Tusentals jutebalar rönte samma öde; förlusten i detta
fall uppskattades av
stuvaren Raimundo Pérez till 70 000 dollar. T. o. m. prioriteringen av
de tio miljonerna ton
socker hindrade inte att 45 000 ton material för sockerindustrins underhåll
hölls inne.
När allt kommer omkring är dessa fall uttryck för ett mera allmänt
fenomen: underutnyttjande
eller irrationellt utnyttjande av tillgängliga resurser. Detta har bl.
a. medfört att man i vissa fall
misslyckats att i tid utnyttja speciella sektorers möjligheter, som kunde
ha gett utländsk valuta
för att finansiera importen.3
Ett annat allvarligt problem är arbetsproduktiviteten. Denna har i det
skisserade
sammanhanget i allmänhet förblivit ganska låg, trots den entusiasm
som ofta kännetecknat
mobiliseringen för den gigantiska zafran. Denna tendens är särskilt
påtaglig inom
servicesektorn (Castro nämnde som exempel de kubanska hamnarna, där
arbetsstyrkan är
hälften av de brittiska hamnarnas, vilka emellertid klarar av 40—50
gånger så stor trafik). Det
har samtidigt blivit uppenbart att den frivilliga arbetskraft, som så
kraftigt uppmuntrades
under zafran, ofta åstadkommit skäligen blygsamma resultat och inneburit
ett absurt slöseri
och en uppoffring som i den slutliga summeringen visat sig fruktlös.4
Den låga arbetsproduktivitetens problem har ytterligare aktualiserats
i samband med högre
frånvarofrekvens. Denna håller landets produktionsansträngningar
tillbaka, vållar allvarlig
desorganisering och sprider demoralisering bland massorna. De kubanska ledarna
oroar sig med
rätta över detta och uppmuntrar till diskussioner, som syftar till
att utreda denna farliga
tendens' orsaker och att anvisa metoder för att motverka den. Vid nämnda
fackföreningsplenum i Havanna framgick det att dåliga arbetsförhållanden,
underhålls- och
transportproblem samt byråkratiska metoder från ledningens sida
bidrar till arbetsfrånvaro.
Det framgick också att lösningen nu söks dels i förbättring
av arbetsförhållanden, transporter
och politisk propaganda, dels i en repressiv lagstiftning.
Denna negativa summering, och nödvändigheten att på alla nivåer
utpeka dess orsaker, bör inte
få oss att tappa bort (som impressionister av alla schatteringar nu tycks
göra) två synpunkter,
som visserligen är elementära men icke desto mindre av fundamental
betydelse. Den första är
att spänningarna och motsättningarna på Kuba i detta skede i
stor utsträckning sammanhänger
med revolutionens landvinningar. Fidel Castro hade väsentligen rätt
när han sade, att om
"revolutionen genomgår en krisperiod, så är detta inte
reträttens kris utan framryckningens."
("Kanske", tillade han, "har vi ryckt fram för långt.")
Så beror t. ex. livsmedels- och bostadsproblemen inte på någon
begränsning av konsumtionen
utan på motsatsen. På samma sätt förklaras svårigheterna
med arbetsproduktiviteten och
frånvarofrekvensen åtminstone delvis av den genomgripande förändringen
i arbetarens villkor.
Han hotas inte längre av arbetslöshet, åtnjuter en ganska omfattande
social trygghet, behöver
inte betala något för åtskilliga nöjen och har ofta pengar
i överskott (p. g. a. den relativa
knappheten på konsumtionsvaror).
Även ransoneringen, som utgör en allvarlig belastning i kubanernas
dagliga liv, är när allt
kommer omkring bättre än den mycket mer barbariska ransoneringen under
det kapitalistiska
systemet, som verkade genom den svaga eller obefintliga köpkraften hos
folkets
överväldigande majoritet.
Den andra synpunkten är att Kuba vid bygget av socialismen måste
utgå från efterblivenhetens
grundval. Det är antagligen först idag som de kubanska ledarna uppfattar
den fulla negativa
innebörden av denna situation. Den innebär i stor utsträckning
det fortsatta bruket av
hantverksmässiga produktionsmetoder, samtidigt som både kadrer och
arbetare inte befriats
frän alla de förvrängningar som karaktäriserar ett underutvecklat
samhälle.
Det internationella läget förvärrar i hög grad denna situation.
Kuba är fortfarande utsatt för
ekonomisk blockad av sin mäktiga granne i norr. För att förstå
konsekvenserna av detta
behöver man bara tänka på det avbräck som åsamkats
kubanska industrigrenar vilka tillkom
före revolutionen (genom svårigheten eller omöjligheten att
få fram nödvändiga reservdelar).
2. Byråkratiska deformeringar
När jag för några månader sedan gjorde en kortfattad analytisk
skiss av situationen på Kuba
tog jag upp frågan om en tendens till social differentiering, till utkristallisering
av ett
privilegierat skikt. Detta är, när allt kommer omkring, det väsentligaste
problem som
revolutionen står inför i sitt nuvarande skede.
Det tomrum som existerar i Kubas politiska maktstruktur har delvis fyllts genom
uppkomsten
av en apparat, sammansatt av kadrer på högre eller mellannivå.
Dessa har antingen
tillhandahållits direkt av armén (vars betydelse stadigt ökat
under de sista åren),5 eller också
tillhör de statsapparaten eller partiet. Det är dessa kadrer som utövar
ledarskapets verkliga
funktioner på alla nivåer och i allt högre grad använder
administrativa metoder, som i grund och
botten är paternalistiska och auktoritära.
Bakom en fasad av ovillkorligt stöd åt Fidel Castros och den centrala
ledningens direktiv
utvecklar detta skikt en tendens att befästa sig självt i maktpositioner
som medför sociala
privilegier. I absoluta tal och i jämförelse med vad som förekommer
i de degenererade
arbetarstaterna i andra delar av världen är dessa privilegier ganska
blygsamma. Men det som är
väsentligt är att medlemmarna av detta skikt åtnjuter villkor
som märkbart avviker från
massornas genomsnittsförhållanden.
I denna relativa mening har privilegier i fråga om livsmedel, bostäder
och transporter (plus den
mängd fördelar som följer med ledarskapet, som utlandsresor,
partyn etc.) en betydelse som
går utöver deras egentliga värde. De uppfattas därför
av massorna som orättvisor.
Om man, utöver de begränsningar som ovan nämnts, beaktar den
politiska strukturens relativa
rörlighet och den än så länge bara relativa utkristalliseringen
av apparaten, samt inställningen
och attityden hos ledarkärnan kring Castro jämte dess bevarade förbindelser
med massorna, så
måste slutsatsen ofrånkomligen bli att något kvalitativt språng
inte har skett, och att Kuba inte
kan betraktas som en degenererad arbetarstat av samma kategori som de andra
kollektivistiska
staterna.
Icke desto mindre har byråkratiska deformeringar vuxit oroväckande,
och styrkeförhållandena
har utvecklats till förmån för mer eller mindre medvetet byråkratiska
krafter. Detta förklarar
varför Fidel Castro slagit larm, då han i flera tal återupptagit
ämnena från 1962 års polemik
mot Escalante och från den antibyråkratiska offensiven 1967. I jämförelse
med
Escalanteperioden förefaller den sociala situationen nu objektivt mycket
svårare.
Jag har redan berört orsakerna till de ekonomiska misslyckandena. De kubanska
ledarna
förtjänar ett erkännande för att de inte letat efter ursäkter
eller syndabockar. De har inte bara
erkänt nederlagets omfattning — utan att manipulera statistiken —
de har 'inte heller tvekat att
genom Fidel själv förklara att "kampen om tio miljoner ton inte
förlorades av folket; det var vi
som förlorade den. Kampen förlorades av den administrativa apparaten
och av oss,
revolutionens ledare."
De kubanska ledarna har med ytterligare precisering erkänt, att administrativa
metoder
dominerade över egentliga politiska ledningsmetoder, och att massornas
delaktighet i det
ekonomiska styret varit absolut otillräckligt. "Massorganisationerna
saknas", sade Castro,
"och de är grundläggande".
Detta är sakens kärna. Vi är inga idealister; vi är marxister,
materialister. Vi idealiserar på inget
vis massorna. Vi vet att vilka särskilda 'lösningar som än väljs,
i synnerhet då man utgår från
nivån i ett land som av imperialistisk utsugning varit dömt till
efterblivenhet, så kommer svåra
problem att kvarstå. Det är svårt att på kort tid få
fram all den utbildade arbetskraft som är
nödvändig, och massornas kulturella begränsningar utgör
ett stort hinder för deras verkliga
deltagande i administreringen av ekonomin och samhället i dess helhet.
Men för att bryta sig ur denna onda cirkel finns inget annat sätt
än att med alla medel redan
från början sträva efter att ta vara på massornas kreativa
möjligheter. Endast genom erfarenhet
kan massorna förvärva den nödvändiga kapaciteten och insikten
och frambringa de kadrer som
är en förutsättning för den överväldigande uppgift
som ett verkligt socialistiskt uppbygge
innebär.
Det är just av denna anledning — och inte p. g. a. av fetischistiskt
fasthållande vid gångna
tiders skrifter och erfarenheter — som vi alltid förfäktat att
revolutionen på Kuba, liksom
annorstädes, måste få sitt uttryck i politiska strukturer som
byggs underifrån och som
ensamma kan trygga den maximala demokratin åt arbetare och bönder.
Frånvaron av sådana strukturer, låt oss än en gång
upprepa det, har varit den kubanska
revolutionens akilleshäl. Konsekvenserna av denna brist borde idag vara
uppenbara för alla.
Om dessa strukturer skapats, om de kubanska ledarna, i stället för
att i huvudsak lita på sin
instinkt och sina direkta erfarenheter, hade lärt mer av de grundläggande
lärdomar som
arbetarrörelsens kamp givit under de sista 50 åren i de länder
där kapitalismen störtats, då
skulle det ha varit lättare att göra en följdriktig planering
och undvika den byråkratiska
oordningens härjningar. Det skulle ha varit lättare att åstadkomma
en mycket större ökning av
produktionen, att säkra en rationellare användning av resurserna.
Än mer, upprättandet av sådana strukturer skulle ha utgjort
en mera svårforcerad spärr än
ledarkärnans blotta kampvilja mot de byråkratiseringstendenser som,
i ett sammanhang som
det på Kuba, med nödvändighet uppträder i övergångsskedet
mellan kapitalism och socialism.
Som den främsta orsaken till ekonomiska misslyckanden och farliga sociala
utvecklingstendenser måste således frånvaron av en revolutionärt
demokratisk organisering av
staten betraktas. Det subjektiva ansvaret för detta misslyckande är
så mycket påtagligare som
i vissa skeden — t. ex. vid tiden för striden mot Escalantegruppen
— problemet kunde ha
behandlats under relativt gynnsamma förhållanden.
Den avgörande betydelsen av detta problem framstår ännu klarare,
om man beaktar att inom
ramen för dess lösning kan välgrundade svar ges på vissa
mycket kontroversiella frågor, t. ex.
den om materiella stimulanser. De kubanska ledarna väntade inte på
Maos kulturrevolution för
att kritisera stimulanser av denna typ med argument som otvivelaktigt var välgrundade.
Castro
har nyligen återvänt till detta problem i mer allmänna ordalag:
"Om vi använder oss av
kapitalistiska medel för att lösa våra problem, hur skall vi
då kunna skapa den kommunistiska
människan, en människa med mer utvecklad kultur och högre medvetande?
Vi kan inte bli
socialister med kapitalistiska metoder."
I princip har Castro rätt. Men man får inte glömma — som
kubanerna ibland tycks göra — att
ett av de karaktäristiska dragen i övergångssamhället,
som är motsägelsefullt till sitt väsen,
ligger i det faktum itt borgerliga normer finns kvar i ett samhälle som
inte längre är
kapitalistiskt. Det är först nu, efter de senaste årtiondenas
tragiska erfarenheter, som denna
teoretiska indikation, som finns redan hos Marx samt hos Lenin före Oktoberrevolutionen,
kan
fattas i hela sin rikedom och sin konkreta innebörd.6
Om man söker analysera sådana fenomen som arbetsfrånvaro, oansvarighet
och liknande
problem, som tagits upp i Castros senaste tal och l den följande debatten,
så kan man rimligen
dra slutsatsen, att dessa Företeelser bl. a. orsakas av omöjligheten
eller oförmågan att
tillfredsställa massornas grundläggande behov (beträffande arbetsförhållanden,
konsumtion,
kommunikationer etc.).
En del av de åtgärder, som övervägs för att övervinna
de farliga spänningarna, faller när allt
kommer omkring inom kategorin materiella stimulanser. Enligt min uppfattning
är detta
fullkomligt korrekt. Ingen ifrågasätter värdet av ideologisk
skolning — av vädjanden till
offervilja sch revolutionära entusiasm, vilka i kritiska ögonblick
är oersättliga. Ingen
ifrågasätter heller att proletariatets och fattigböndernas kadrer
sch förtrupper i första hand
måste verka på basis av sin medvetenhet om den historiska uppgift
de utför.
Men i ett samhälle som just rest sig ur kapitalismens barbari och som inte
på långt när har
kapacitet att tillfredsställa alla behov på jämlikhetsbasis,
får inte .incitament som är giltig; för
förtruppen förväxlas med dem som har förmåga att bestämma
attityderna hos stora sociala
skikt.
Det är lätt att "påtala" den fara som ligger i anammandet
av vissa normer. Men den följande
kärnpunkten måste förstås. Anammandet av t. ex. materiella
stimulanser får en helt annan
innebörd i ett byråkratiskt system, som befordrar massornas avpolitisering
och en
småborgerlig konsumentmentalitet, än i ett samhälle som är
organiserat efter en revolutionärt
demokratisk modell och där massorna mer och mer deltar i den ekonomiska
och politiska
ledningen.
Ur denna synpunkt är alltså lösningen av den politiska strukturens
problem en förutsättning
för riktigare lösningar av andra problem. Om massorna verkligen innehar
makten och
framförallt kan avgöra de grundläggande ekonomiska frågorna
medelst demokratiska organ, då
kan prioriteringar som strider mot massornas intressen och tendenser att »kapa
ökande
privilegier inte bara "påtalas" eller brännmärkas
utan effektivt bekämpas och blockeras.
3. Häftig konfrontation
Kuba har ovedersägligen inträtt i en svår fas. Det skulle vara
absurt att på det ekonomiska
området vänta några väsentliga förändringar
i en omedelbar framtid. Flaskhalsarna kan inte
elimineras utan en mycket tidskrävande omorganisering. Problem inom t.ex.
textilproduktionen
eller bostadsproduktionen är "förskräckliga" för
att använda Castros uttryck. (Vad gäller
bostäder talade han mer uttryckligt om en "hyperkritisk" situation.)7
Under två till fyra år kan
på dessa områden ingenting annat erbjudas än "tillfälliga
lättnader".
Vad gäller livsmedel måste kubanerna finna sig i en förlängning
av den rådande knappheten. I
ett sådant läge är faran för spänningar mellan 'regimen
och massorna inga fantasier. Faktum är
att missnöjet nu är starkare än någonsin.8
Denna situation måste speglas inom partiet, särskilt i dess ledning.
Mycket skarpa
diskussioner har pågått i några månader. Utan att ha
tillgång till några speciella källor och
tvingade att hålla oss till den officiella pressens torftiga antydningar
kan vi icke desto mindre
förstå, att i princip två lösningar övervägs
och att debatten kretsar kring dessa två lösningar
(eller en kombination av dem).
Den första lösningen är av teknokratisk och auktoritär typ.
Enligt denna syn måste man för att
reda upp saker och ting och reorganisera ekonomin i huvudsak lita till teknikerna,
specialisterna, de ledare som antas vara de mest kompetenta, och på samma
gång ålägga
arbetarna en mycket strängare disciplin, vilket skulle inkludera administrativa
åtgärder.
Den andra lösningen skulle tvärtom satsa på massornas mobilisering
och deras delaktighet på
ett mycket mer reellt sätt i den ekonomiska och politiska ledningen. Medan
detta inte utesluter
disciplinära åtgärder skulle en förbättring av arbetsdisciplinen
och eliminering av
arbetsfrånvaron i första hand nås genom arbetarnas mognande
medvetenhet.
Mycket står på spel i denna konfrontation, som sannolikt kommer
att bli ytterligt hård och i
sista hand avgörande för den kubanska revolutionens framtid. Kommer
Kuba att vara dömt till
ökande byråkratisering, eller blir det möjligt att börja
ett nytt kapitel i massornas kamp mot
byråkratin? Svaret beror till stor del på utgången av den
pågående konfrontationen.
4. Den nya antibyråkratiska kampanjen
Hittills är en positiv utveckling att inregistrera på två plan.
Det gäller först av allt Fidel
Castros och hans omedelbara omgivnings orientering. De tal som den revolutionäre
ledaren
hållit de senaste månaderna och hans bidrag till diskussionen på
viktiga möten visar att han
inte är böjd för att acceptera den teknokratiska lösningen
och att han orienterar sig åt det
motsatta tillvägagångssättet. Han vill än en gång
framstå som massornas talesman, som den
förste att fördöma alla de byråkratiska missbruk och övergrepp
som massorna utsätts för, som
den förste att å deras vägnar kräva rätten att hävda
sin vilja och sina behov.
Detta är anledningen till att han lanserade en ny antibyråkratisk
kampanj, där han tog upp
teman från de föregående kampanjerna (särskilt 1962 och
1967) och gisslade de nya
"utsugarna", som åtnjuter en i förhållande till massorna
privilegierad tillvaro. Han har skisserat
lösningar som går i riktning mot kollektivt styre i företagen
och direkta arbetaringripanden för
att lösa problemet med fördelningen av tillgängliga bostäder.
Detta är anledningen till att Castro mer allmänt förklarade att
det är nödvändigt att skapa "ett
nytt samhälle som grundas på sant demokratiska principer —
sant demokratiska principer! —
vilka ersätter de rent administrativa metoderna från revolutionens
tidigare år. Vi måste med
demokratiska procedurer ersätta administrativa procedurer som hotar att
bli byråkratiska" (23
augusti).
För det andra har mycket gynnsamma reaktioner uppstått bland massorna,
vilka inte bara
stödjer Castros kampanj utan ofta föregriper honom och tar initiativet
till direkta aktioner mot
byråkraterna. Demonstrationer förekom under karnevalen i Santiago,
och i vissa byar har
ämbetsmän som hade det alltför ombonat helt enkelt drivits ur
sina hem.9
Diskussionen på fackföreningssammankomsten i Havanna, som jag redan
nämnt ett flertal
gånger, var ett vältaligt exempel på andan inom åtminstone
vissa skikt bland massorna.
Vi kan emellertid inte förbigå andra betydelsefulla inslag. Jag har
redan nämnt sådana fenomen
som arbetsfrånvaro, vilka i sista hand speglar en avpolitisering och demoralisering,
som
förvisso inte är begränsad till något fåtal asociala
individer. Om inte inom en nära framtid
förändringar genomförs i de politiska strukturerna och därmed
i förhållandet mellan staten och
massorna, så skulle de negativa reaktionerna kunna tillta istället
för att minska.
Huvudfrågan är omfattningen av de ändringar som Castro överväger.
Proklamerandet av
principen om val av kommittéer som skall övervaka fördelningen
av mat och bostäder är
uppenbarligen betydelsefull, liksom bekräftandet av principen om deras
avsättbarhet ("vid
vilken timme som helst på dagen eller natten"). Det är också
viktigt, att en klar skiljelinje dras
upp mellan partiet och statsapparaten, och att en verklig demokratisering av
fackföreningarna
förbereds. Trots de förändringar som introducerades på
kongressen 1966 har fackföreningarna i
allmänhet förblivit stelbenta och passiva.
Men kubanerna tycks ännu ha långt till en klar föreställning
om de nya strukturer som skulle
kunna mobilisera massorna och tillförsäkra dem deltagande i ekonomins
utformning. På
grundval av vad som sagts från maj till september måste vi dra slutsatsen,
att man tänker sig
att åter framhäva och utvidga massorganisationerna, som tillskrivits
en fundamental roll.
Castro gick så långt att han som organisatoriskt mål för
arbetarrörelsen, vars tröghet han
ständigt fördömer, uppställde att nå samma nivå
som Kvinnofederationen eller Kommittéerna
för revolutionens försvar. Men dessa organisationers effektivitet
under senare år kan
ifrågasättas, och de spelar ingen verkligt ledande roll.
För att undanröja varje missförstånd: jag bestrider inte
massorganisationernas roll, särskilt inte
fackföreningarnas (förutsatt förstås att de befrias från
sin nuvarande byråkratiska tvångströja,
ett arv av den kontroll som utövats av de gamla stalinisterna i PSP).
Men vad Kuba behöver är en allomfattande revolutionär demokratisk
struktur som baseras på
kommittéer på alla nivåer. Dessa kommittéer måste
vara reella maktorgan, som väljs direkt av
massorna och kan avsättas när som helst. Det vill säga, vad som
behövs är en reorganisering av
staten och regeringen på grundval av sovjeter.
Samtidigt måste denna demokratisering utvidgas till att omfatta det organiserade
politiska
avantgardets instrument, dvs. partiet. En lovande början gjordes på
detta område efter
Escalanteaffären. Men därefter har kubanerna gått mycket empiriskt
och inkonsekvent tillväga
och skjutit saker och ting på framtiden (det är symptomatiskt att
partiet ännu inte hållit sin
första kongress).
Om de kubanska ledarna vill förbli leninismen trogna, som de hävdar,
måste de ta hänsyn till
att en av leninismens stöttepelare är just uppfattningen om partiet
— ett organiserat, effektivt
parti, disciplinerat i handling men djupt demokratiskt då det gäller
att utforma och att verifiera
dess linje. Detta innefattar den mest vidsträckta kritikrätten och
utesluter alla privilegier för
ledarna, inklusive privilegier rörande informationen.10
Den leninistiska uppfattningen av partiet innebär vidare rätten att
organisera tendenser, när det
finns motsatta ståndpunkter. Den gamla stalinistiska invändningen,
att denna rätt skulle hora
partiets effektivitet hade motbevisats på förhand genom bolsjevikpartiets
erfarenheter under
Lenin, då partiet öppet debatterade sina problem och tillät
tendensbildning under
revolutionens och inbördeskrigets allra svåraste år.
Man måste slutligen ta med i beräkningen att det finns krafter på
själva Kuba och i världen
som har intresse av att befordra byråkratiseringsprocessen. Hela den apparat
som vi talat om,
som består av kadrer på medel- och högre nivå och som
hittills praktiskt taget styrt staten, är
inte redo att överge sina positioner för principers skull. Tvärtom,
den kommer att sträva att
befästa sin makt och att försvara och utvidga de privilegier den åtnjuter.
Om strukturella förändringar inte introduceras inom en relativt kort
tid, och om massornas
avpolitisering blir mer påtaglig, då kan den byråkratisk-auktoritära
tendensen även vinna stöd
inom vissa skikt av arbetarklassen — sådana som är benägna
att reagera mot arbetsfrånvaro,
brist på entusiasm och arbetsdisciplin med att kräva administrativa
åtgärder. Anhängare av
auktoritära metoder kan av vissa arbetare betraktas som orubbliga revolutionärer.
På internationell nivå kommer den byråkratisk-auktoritära
tendensen att stödjas av Sovjets och
Östeuropas byråkratier, vars inflytande av kända skäl har
ökat på Kuba. Dessa byråkratier
kommer ofrånkomligen att erbjuda en gedigen uppbackning — kamouflerad
eller öppen
— åt de krafter som representerar intressen liknande deras egna
och som söker lösningar i
överensstämmelse med dessa intressen.
5. IV Internationalen och den kubanska revolutionen
IV Intemationalens analys av arbetarstaterna och deras utveckling har aldrig
underordnats
taktiska överväganden. Detta är anledningen till att vi i dag
skisserar en kritik av de tendenser
som verkar på Kuba och påpekar ett antal oroväckande faktorer
(jämte en del positiva
aspekter). Samtidigt glömmer vi inte för ett ögonblick, att vi
alltid måste ställa denna fråga som
en revolutionär organisation, vilken förstår hur nära dess
öde är förbundet med revolutionernas
öde i alla världens länder, och hur stort dess ansvar är
att i enlighet med sina förutsättningar ge
sitt praktiska bidrag för att främja vissa resultat.
Sedan en tid tillbaka har Kuba inom intellektuella kretsar och t.o.m. inom den
europeiska
yttersta vänstern ej längre väckt någon entusiasm eller
ens intresse. Det är helt enkelt inte
längre på modet. I detta sammanhang kommer de senaste svårigheterna
och misslyckandena att
tjäna som en användbar förevändning för vissa att dra
sig allt längre undan och rättfärdiga alla
former av mer eller mindre godtycklig eller fantasifull kritik. De som knäfaller
inför myten om
kulturrevolutionen och maoismen kommer att vara de första att ta sig an
denna uppgift. De har
redan några "seriösa" texter att citera i sin polemik.11
IV Internationalen ställer sig främmande inför sådana attityder.
Den trotskistiska rörelsen
anser även att det är en felaktig bedömning då man som
vissa spinner lite väl mycket på de
tendenser jag angett och drar slutsatsen, att Kuba har uppgett sin politik att
stödja
revolutionära rörelser i Latinamerika och förvärvat en egoistisk
och konservativ syn på tingens
ordning.
Kuba förblir ett fäste för världsrevolutionen. Existensen
av ett revolutionärt Kuba innebär en
beständig försvagning av den amerikanska imperialismen och utgör
en faktor som objektivt
bistår den Latinamerikanska revolutionen i dess helhet. Allt pekar på
att de kubanska ledarna
kommer att stå på varje framväxande revolutionär rörelses
sida, därför att de inte har glömt att
deras revolution i sista hand beror av denna kontinentala revolution.12
Det är därför vår plikt, att inte bara förklara resultaten
av våra analyser utan någon
diplomatisk eller taktisk försiktighet. Det är vår plikt att
inte bara ange med vilka medel farliga
motsättningar kan övervinnas, genom att ta med i beräkningen
de avgörande erfarenheter som
vunnits av den internationella arbetarrörelsen och genom revolutionärernas
kamp mot
byråkratin. Det faller också på vårt ansvar att främst
av allt konkret hjälpa dem på Kuba som
kämpar mot byråkratiseringen, och att ge denna hjälp på
det effektivast möjliga sättet: genom
att ge impulser till revolutionära strider och genom att förbereda
revolutionens segrar i de andra
länderna i Latinamerika.
Livio Maitan
NOTER
1 Siffrorna har hämtats från Fidel Castros 26 juli-tal. De övriga
hänvisningarna, som inte
specificerats för att undvika att belasta texten, härrör från
följande tal: 20 maj, 23 augusti och 3
september.
2 Produktionen understeg den optimala produktionen under den förrevolutionära
perioden
(10,85 mot 12,25 enligt de officiella beräkningarna fram till maj).
3 Se de fall som refereras av R. Dumont i hans bok Cuba, est-il socialiste?
4 Fidel Castro påpekade dessutom att studenternas deltagande i zafran
haft negativa
konsekvenser för deras utbildning och kommer att medföra en försening
i utbildningen av de
tekniker som är så nödvändiga. Detta borde vara en tankeställare
för alla som tar upp frågan
om sammanlänkningen av skolorna med det produktiva arbetet på ett
allt för utopiskt sätt.
Vad gäller hans eget deltagande i zafran förklarade Castro, att det
var omöjligt för honom att gå
ut varje dag som han skulle ha önskat. "Vi hade illusionen",
sade han, "att vi skulle kunna
hugga sockerrör fyra timmar om dagen under hela zafran och leva upp till
utopin om en dag
som delades mellan manuellt och intellektuellt arbete."
5 Praktiken att alltmer utnyttja armén inom alla verksamhetsfält
och i synnerhet inom
produktionen rättfärdigade Castro teoretiskt i sitt tal den 4 november
1969.
6 "Kanske", sade Castro den 3 september "var vår största
idealism tron på att det samhälle
som just kommit ur sitt skal — i en värld som i årtusenden
levt enligt knivens lag och den
starkares lag, lögnens lag och utsugningens lag — att det i ett språng
skulle vara möjligt att
övergå till ett samhälle där alla skulle bete sig på
ett moraliskt sätt." Ar detta en dold
självkritik?
7 Situationen har förvärrats i förhållande till den period
som omedelbart följde på
maktövertagandet, därför att folkmängden har ökat mycket
snabbare än bostadsbyggandet.
8 Fidel Castro har talat om detta många gånger och riktigt påpekat
att man inte får blanda ihop
kontrarevolutionärernas missnöje med missnöjet "inom revolutionen".
9 Enligt vissa rapporter blev några av deltagarna i Santiagodemonstrationen
arresterade men
släpptes senare tack vare Castros ingripande. Vid Havanna-församlingen
relaterade en kvinnlig
arbetare en episod som säger en hel del om förhållandet mellan
vanligt folk, små- och
medelbyråkrater, och Fidel. En byråkrat beordrade henne att vara
tyst, när hon påpekade ett
absurt slöseri. Hon replikerade: "En dag far jag nog chansen att träffa
Fidel."
10 Den bedrövliga torftigheten i den viktigare kubanska, pressen hindrar
massorna från att få
alla de uppgifter som krävs för att dra riktiga slutsatser. Ledarna
har tillgång till särskilda
bulletiner och den utländska pressen.
11 Jag refererar särskilt till Dumonts bok, vilken emellertid innehåller
intressant information
och värdering på speciella punkter, och än mer till Karols bok.
Efter att ha upptäckt Kuba
först 1961 (sid. 13 i den franska upplagan) har han nu vänt ryggen
åt landet, förförd av
kulturrevolutionens locktoner i Mao-spontanistisk tappning. Karols slutsats,
att Kuba har
upptagit Stalins uppfattningar från trettiotalet, är helt enkelt
en villfarelse som tangerar
gränsen för god tro. Vad sägs för övrigt om oförvägenheten
hos en författare som kritiserar
Fidels överdrivna roll och de trakasserier som intellektuella på
Kuba ofta utsätts för, samtidigt
som han lovprisar maoismen, vilken som vi alla vet på intet vis praktiserar
personkult och inte
tillåter några begränsningar av konstnärernas frihet att
uttrycka sig?
12 Jag granskade frågan om de kubanska ledarnas nuvarande inriktning gentemot
Latinamerika i
min artikel "Cuba, Military Reformism, and Armed Struggle," daterad
den 15 mars 1970 (Se
Intercontinental Press, april 1970, sid. 352.) Jag anser att de slutsatser som
drogs om detta
ämne i artikeln fortfarande är giltiga.