Rosa Luxemburg

Privata brev

1898-1919


Dresden den 14 oktober 1898

Värderade Kamrat!

Tack så mycket för de nummer av Er tidning som Ni sänt mig! Jag hoppas att Ni också skickar mig de följande numren. Jag tycker att Era recensioner är mycket intressanta. Annars tar lokalredaktionen partipressen och jag får inte se den utom "Vorwärts" och "Leipziger Volkszeitung". I allmänhet är ju partipressen mycket ordkarg efter partidagen. Det allmänna bifall i hela den borgerliga pressen som Vollmar & Co. kan glädja sig över, torde inte smickra honom särskilt.

Parvus' adress är för närvarande: Herr P. Axelrod, Kephiranstalt, Zürich, Mühlegasse 33, c/o A. Helphand. Jag har hittills inte fått en rad från honom och har ingen aning om var han håller till. Han är väl fortfarande i Zürich. På vår redaktion[1] är förhållandena inte riktigt ordnade ännu, men jag hoppas det bästa och arbetar mycket.

Med bästa hälsning och handslag
Er
Rosa Luxemburg

 


Berlin-Friedenau, Cranachstrasse 58
Odaterat, säkert i mars 1910

Käre Kamrat Haenisch!

Andra veckan i april skall jag i Essen ge ett referat om masstrejken och den politiska situationen. Vill Ni att jag vid detta tillfälle skall hålla ett möte även i Dortmund? Svara omgående, så att jag kan avtala med de andra orterna om dagarna! Föreslå ev. några dagar att välja på!

Med bästa hälsning
Er
Rosa Luxemburg

 


Friedenau den 23.3 1910

Käre Kamrat Haenisch!

Jag går med på den 10 (söndag), 11 och 12, alltså 3 möten, som Ni önskar. Ämne:

"Rösträttskampen och vad den kan lära oss".

Var snäll och skriv vid vilken tid jag måste vara där. Jag kommer från Bremen, där jag antagligen kommer att tala den 8.

Bästa hälsning
Er
Rosa Luxemburg

 


Berlin-Friedenau den 24.4 1910
Cranachstrasse 58

Käre Kamrat Haenisch!

Av en ren tillfällighet har jag här fått höra, att partistyrelsen har planer på att anställa E ... och M ... i vår Anti-centrums-central. Då gick jag raka vägen till kamrat Bebel för att uträtta Ert uppdrag. Kamrat Bebel var naturligtvis inte underrättad om någonting, och jag berättade för honom vad jag visste om Er. Han har lovat mig att delta i styrelseförhandlingarna och understödja Er, när representanterna från Rhenlandet kommer hit. Observera att Bebel är borta från den 6 till den 10 maj och se alltså till att mötet inte äger rum någon av dessa dagar.

En sak till! Kamrat Thalheimer är antagen som volontär i "Leipziger Volkszeitung" från den 15.4. Det är mycket möjligt att han inom kort får fast anställning där. Jag tycker dock det vore bättre, om Ni från och med oktober (eller när det är) tog honom till Dortmund i stället för B ..., för dels vore det för kamrat Thalheimer en bättre skola, dels vore det en mycket bra ersättning för Er tidning. Jag skall också skriva till kamrat Thalheimer att han redan nu följer med "Dortmunder Arbeiterzeitung" och medverkar med bidrag. Om Ni gillar mitt förslag, sätt Er då genast i förbindelse med T., så att han inte binder sig i Leipzig.

Hjärtlig hälsning, även till Er fru.
Er
Rosa Luxemburg

 


Odaterat, utan tvivel sommaren 1910

Käre Kamrat Haenisch!

Härmed skickar jag Er två ledare, som jag mycket gärna skulle vilja få publicerade just i Er tidning. Situationen är i korthet följande:

Styrelsen och generalkommissionen[2] har redan övervägt frågan om masstrejken, och efter långa förhandlingar har den strandat på generalkommissionens motstånd. Med anledning av detta tror sig partistyrelsen naturligtvis vara tvungen att stryka segel och ville helst förbjuda till och med en diskussion om masstrejken! Därför anser jag det absolut nödvändigt att föra ut diskussionen i partiets bredaste lager. Massorna skall själva avgöra. Men vår plikt är att ge dem för och mot, argumenten. Jag räknar alltså med att Ni stöder mig och publicerar artiklarna ofördröjligen.

När de är tryckta, var snäll och skicka mig då några exemplar. Jag hoppas att artiklarna trycks av på andra håll.

Bästa hälsning
Er
Rosa Luxemburg

 


den 8.11 1910.

Käre Kamrat Haenisch!

Era båda brev har glatt mig mycket, men i synnerhet Er Freiligathskrift. Jag har velat ge uttryck åt min glädje långt tidigare men har varit mycket upptagen.

Det Ni berättar om de senaste "rådsluten" är ju direkt bedrövligt, men det är just frukterna av "utmattningsstrategin". Man får hoppas att den pågående diskussionen och fortsättningen i Magdeburg skall rycka upp våra vänner och egga dem till vaksamhet gentemot "instanserna". Jag anser det i varje fall som min plikt mot partiet att föregå med hänsynslös öppenhet. Att K. K.[3] trasslar till det för sig så mycket och sjunker allt djupare i dyn, är för radikalismen en mycket pinsam sak. Men till och med av det vinner man kanske den fördelen att vårt folk lär sig att tänka mer självständigt och mindre svära på auktoriteternas ord och kritiklöst upprepa dem.

I fråga om "Die Republik" har en märkvärdig blunder begåtts av K. K.:

Den "passus" om republiken som han inte vill ta med, har nu införts som självständig artikel ("Såddens tid") i Breslau-, Dortmund- och kanske ett dussin andra tidningar! Och nu beskyller K. mig för att "själv ha dragit den tillbaka!"

Klara Z.[4] kommer hit i dag. Jag har skickat henne Ert brev som information.

N. B. Känner Ni till min broschyr om masstrejken (1906)? Den behandlar ingående alla de frågor, som K. K. nu kastar fram. Det visar sig att till och med de bästa av de våra i själva verket alls inte har kunnat smälta den ryska revolutionens lärdomar. Jag skulle anse det vara mycket nyttigt om denna broschyr nu finge större spridning. Nu kanske marken är bättre förberedd för dess mottagande. Hur skulle det vara, om Ni tryckte av broschyren, som ju är kort, i Er vetenskapliga bilaga några nummer i följd? Jag tror knappast att Hamburgtidningen kunde ha något däremot.

Fallet Gewehr kan Klara ge Er bättre besked om. Jag tror inte på någon försoning. Man vill bara på något sätt tysta den stackars Gewehr, så att styrelsen och Z ... tz[5] inte skall bli blamerade.

Hjärtliga hälsningar
Er
Rosa Luxemburg

 


Südende, Lindenstrasse 2, december 1911

Käre Kamrat Haenisch!

Det var naturligtvis en bakrusidé av vår käre Henke[6] att tro, att jag på grund av något slags "groll" skulle underlåta att agitera för honom. För tusan, jag agiterar i de argaste opportunisternas valkretsar, då tänker jag inte lämna mina partivänner i sticket på grund av personliga slitningar! Löjligt. Men saken är den att jag inte mer kan göra något åt saken. Sedan den 1.12 till den 12.1 är alla mina kvällar utom julveckan - helt och hållet reserverade sedan månader tillbaka, alltså ingenting att göra något åt. Jag skall också skriva redan i dag till Henke och förklara det.

Och så några ord om "grollet". Visserligen var jag rasande på Er i Jena och det just av den anledningen att Ni hade åtagit Er att försvara mig men genom Er totalt felaktiga strategi i stället föll mig i ryggen.[7] Ni ville försvara min "moral" och prisgav i gengäld min politiska position. Mera bakvänt kunde man inte bära sig åt. Min "moral" behöver inget försvar. Ni måste dock ha märkt, att jag, sedan jag kom in i det tyska partiet, sedan 1898, oupphörligt, i synnerhet i södra Tyskland, personligen har skymfats och ändå aldrig har svarat med en rad eller ett ord. Tyst förakt är allt som jag svarar med. Och detta just - frånsett den personliga stoltheten - av den enkla politiska insikten att alla dessa personliga skymfer bara är manövrer för att avleda uppmärksamheten från den politiska stridsfrågan. Det var tydligt före Jena att styrelsen, som satt fast i klistret, inte kunde göra annat än föra över striden på det "moraliskt"-personliga planet. Lika tydligt var det att var och en, för vilken saken var viktig, inte fick låta lura sig att vända sig emot denna manöver och låta locka sig in på det personliga området. Men det var just vad Ni gjorde genom att koncentrera hela striden kring min person - men i sak gav min position till spillo. Naturligtvis är Ni inte skyldig att på varje punkt ha samma åsikt som jag och Ni är i Er fulla rätt, om Ni öppet vill företräda en divergerande mening. Men därför behöver Ni inte göra det i form av ett "försvar" för min person, för ett sådant "försvar" skadar en tio gånger mer än ett öppet angrepp. Ni är säkert inte medveten om det intryck Er artikel har gjort: en tårdrypande och ädelmodig plaidoyer om förmildrande omständigheter för en dödsdömd - det är så att man kan krypa ur skinnet, när man befinner sig i en så viktig och så gynnsam politisk stridsposition som jag i Jena. Ni får verkligen inte ta varje hotande mummel från "underrättat håll" ... så tragiskt och framför allt aldrig någonsin förvandla politiska frågor till personligt-sentimentala. När revisionisterna gör det mot oss, vet de mycket väl varför. Men om vårt folk följer dem ut på det hala, då är det alltför dumt.

Och det får räcka som upplysning. Mitt "groll" har jag glömt för länge sedan och har verkligen andra bekymmer än att släpa med mig gamla struntsaker. Och därmed punkt.

Tack så mycket för Era skrifter. Några känner jag redan till genom avtryck i pressen och gläder mig över dem. De illustrerade flygbladen har jag skaffat mig redan i Sachsen, anser tanken och utformningen vara lyckade.

Och så allt gott till helgen och den bästa hälsning från

Er
Rosa Luxemburg

 


(Warszawa) 8. VII 06.

Käre, ärade Kamrat!

Mycken tack för Era kära rader. Er fråga angående anklagelsen mot mig är jag inte i stånd att besvara, då jag ännu inte i denna stund har fått någon! Allmänna åklagaren har själv sagt mig, att varken han själv eller gendarmerna ännu kommit underfund med vilken anklagelse de skall rikta mot mig. Jag är försatt på fri fot mot en borgen på 3000 rubel och med förbud att lämna Warszawa, annars går borgensumman förlorad. Era råd beträffande en rekreationsresa stämmer precis överens med vad mina vänner här rekommenderar. Dock har jag tvekat och gör det ännu i detta ögonblick av orsaker som jag dels har nämnt härovan, dels måste förtiga. I alla fall skall jag inom de närmaste dagarna fatta ett bestämt beslut och naturligtvis underrätta Er om det, så fort jag är bortom gott och ont. Hjärtligt tack för Era bemödanden angående polisämbetets vittnesmål liksom saken i dess helhet. Jag är visserligen fysiskt mycket utmattad och ser, påstås det, mycket gulblek ut men känner mig så frisk och full av arbetslust, att jag hoppas genom arbetet snart kunna glömma all "gulhet" och mattighet. Den allmänna situationen är utmärkt, förhållandena tillspetsar sig mer och mer och drivs med kraft mot en våldsam lösning. Jag fann allt mycket bättre än jag fruktade och det gör mig frisk och glad.

Med hjärtlig hälsning till Er och Er älskvärda fru
Er R.

 


Odaterat, att döma av innehållet:
Warszawa juli 1906

Käre Emmo!

Min frigivning härifrån går i snigelfart. Ännu har jag inte fått tillåtelse att resa och alltid heter det: "i morgon" får ni det säkert. Emellertid har jag fått några brev från Tyskland - däribland ett från G. Pfannkuch med ett inbjudande: "På snarligt återseende!" i slutet. Tidigare har August[8] och Karl[9] skrivit till mig, att klimatet i Tyskland under denna årstid är farligt för mig och att jag för rekreation obetingat bör uppsöka ett mildare klimat. Jag hade också bestämt mig och ville först sedan jag kommit ur landet ta noga reda på av Arthur[10], hur det står till med mig. Men då å ena sidan min avresa har blivit så fatalt fördröjd och å andra sidan de senaste breven gör mig vankelmodig, så riktar jag till Er direkt en förfrågan: vill Ni, käre Emmo, genast rådgöra med Arthur eller andra duktiga läkare och ta reda på om jag eventuellt utan skada för min hälsa kan söka mig till det kära preussiska fosterlandet. Åtminstone kunde jag väl vara i Mannheim! Var snäll alltså och sänd mig angeläget och omgående (rekommenderat) svar med adress Luxemburg & Co., Varsovice, Zorawia 40. Hur nervös jag blir av denna försening i arbetet och detta spring, kan Ni lätt föreställa Er!

Med många hjärtliga hälsningar till Er, Mathilde och alla vänner
Er R.

 


(Warszawa) 18.7 (1906).

Käre Emmo och kära Tilde!

Hjärtligt tack för era utförliga upplysningar! Äntligen vet jag vad som händer i världen. Era tidigare brev liksom K:s[11] har gått förlorade och det visar sig att min egen adress är den säkraste. Bland annat var det först av ert brev jag fick veta om Luises[12] öde, och ni kan föreställa er hur förfärad jag blev, om än post festum! Vad mig beträffar, är jag i färd med att lämna de gästfria ängderna, och så fort jag har hunnit au bon port, skall jag underrätta er därom och ge min adress. Jag brinner av arbets- resp. skrivlust och skall med hänförelse också delta i debatten om generalstrejken. Några dagars tålamod bara, tills jag har fått ett säkert tak över huvudet och bättre arbetsbetingelser, för här är det ingen ända på allt spring till gendarmeriet, åklagarämbetet och dylika angenäma institutioner.

Den senaste "stormungen" i partiet kom mig att skratta och - med förlov - göra det verkligt djävulskt! O, dessa världsomskakande händelser mellan Lindenstr. och Engelufer[13], som släpper lös en sådan storm! Och som denna "storm" ser ut - härifrån sett! ... Här är den tid vi lever i härlig, och med det menar jag att en tid är härlig, när den kastar fram massor av problem och väldiga problem, när den väcker tankar, eggar till "kritik, ironi och djupare innebörd", piskar upp lidelser och framför allt - när den är fruktbar, havande, när den föder i varje stund och efter varje framfödande går vidare alltmer "havande" och inte bara föder döda möss eller till och med kreperade myggor som i Berlin utan idel jättesaker såsom: jätteförbrytelser (vide regering), jätteblamager (vide Duma), jättedumheter (vide Plechanow & Co.) etc. Jag darrar i förväg av iver att göra ett utkast till en snyggt tecknad bild av alla dessa jättelika företeelser - framför allt naturligtvis i N. Z.[14] Reservera alltså åt mig ett motsvarande jätteutrymme. Ert älskvärda erbjudande att förse mig med tidningar, N. Z. etc. kommer jag att utnyttja till fullo, dock först när jag flyttat till mitt nya hemvist. Att skicka något hit är meningslöst. Jag gläder mig hjärtligt över att Ni har återvunnit Er hälsa så fullständigt, käre Emmo, fortsätt nu tappert att hålla Er i form och överansträng Er inte, låt Er framför allt inte slås ned av något. Revolutionen är storartad, allt annat är strunt! Med många hjärtl. hälsningar till Er båda, även till Arthur,

förblir jag Er
Rosa.

 


Wronke 28.12.16

Min kära Tilde!

Jag vill genast besvara ditt julbrev, medan den vrede som det väckt hos mig ännu är brinnande. Ja, Ditt brev har gjort mig topp tunnor rasande, därför att så kort det är visar det på varje rad, hur helt Du åter är beroende av Din miljö. Denna klagolåt, detta ack och ve över de "besvikelser" som Ni upplevt - genom andra, som Ni påstår, i stället för att se Er själva i spegeln och därmed få skåda mänsklighetens hela ynkedom på det mest träffande konterfej! Och "vi" betyder nu i Din mun Ditt sumpiga grodumgänge, medan det förr, när Du var tillsammans med mig, betydde mitt sällskap. Vänta bara, jag skall ta Dig i behandling per "ni".

Ni är "för litet gåpåaraktiga" för mig, menar Du melankoliskt. "För litet" är bra! Men ni är över huvud taget inte "gåaktiga" utan "krypaktiga". Det är inte en gradskillnad utan en väsensskillnad. "Ni" tillhör helt enkelt en annan zoologisk art än jag, och aldrig har er knarriga, sura, fega och halva karaktär varit mig så främmande, så förhatlig som nu. "Gåpåaraktigheten" skulle nog kunna passa er, anser Du, men då blir man bara inburad och "kan inte göra mycket nytta". Ack, ni eländiga små krämarsjälar som vore beredda att bjuda ut en smula "heroism" men bara mot kontanter, om det så bara var tre mögliga kopparören, men man bör genast se någon "nytta" läggas upp på butiksdisken. Och den ärliga och raka människans enkla ord: "Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig", det är inte uttalat för er. Vilken lycka, att världshistorien hittills inte formats av Era likar, då hade vi inte haft någon reformation och befann väl oss ännu under Tanden régime. Vad mig beträffar så har jag den senaste tiden, även om jag aldrig varit vek, blivit hård som slipat stål och kan numera varken politiskt eller i det personliga umgänget göra den ringaste eftergift. Bara vid tanken på det galleri av hjältar du har, får jag kopparslagare: den söta Haase, Dittmann med det vackra skägget och de vackra riksdagstalen, den vacklande herden Kautsky, som Din Emmo naturligtvis troget följer i vått och torrt, den underbare Arthur[15] - åh, je n'en finirai! Jag svär dig: hellre sitter jag i åratal - jag vill inte säga här, där jag när allt kommer omkring har det som i himmelriket utan hellre i kyffet vid Alexanderplatz, där jag inklämd mellan C (men utan W) och järnbritsen i den 11 kbm. stora cellen morgnar och kvällar utan ljus deklamerade min Mörike än jag med förlov sagt "kämpar" tillsammans med Era hjältar eller överhuvudtaget har med dem att göra! Hellre då den käre greve Westarp - inte därför att han i riksdagen talade om mina "mandelformade sammetsögon", utan därför att han är en man. Från dig ska jag, så fort jag åter kan sticka ut näsan, jaga bort Ert grodsällskap och hetsa det med trumpetstötar, piskknallar och blodhundar - som Penthesilea, tänkte jag säga, men Ni är vid Gud inga Akilleusar. Har du fått nog nu som nyårshälsning? Se till då, att Du blir människa. Att vara människa framför allt är huvudsaken. Och det betyder: att vara fast och klar och glad, ja, glad trots allt, ty att tjuta är svaghetens sak. Att vara människa betyder att med glatt mod kasta hela sitt liv "i ödets stora vågskål", om det är nödvändigt, men också att kunna glädja sig åt varje klar dag och åt varje vackert moln. Ack, jag kan inte skriva något recept på hur man skall vara människa. Jag vet bara hur man är det, och det visste du också alltid när vi några gånger gick och promenerade tillsammans i Südender Feld och aftonens röda sken vilade över åkrarna. Världen är så skön trots allt hemskt, och den skulle vara ännu skönare, om den inte också rymde veklingar och fega stackare. Kom, skall du få en kyss, eftersom Du ändå är en ärlig och präktig liten flicka. Gott Nytt År!

R.

 


Wronke i. P. Festung. 16.2.17.

(Sänd dina brev direkt hit i slutet kuvert och utan påskriften "Krigsfångebrev")

Min kära Tilde!

Brev, kort och kex har jag fått - tack så mycket! Var lugn! Trots att du har parerat mig så tappert och till och med förklarar mig krig, förblir jag din vän lika mycket som förr. Men jag måste le åt att du vill "bekämpa" mig. Flicka, jag sitter fast i sadeln. Mig har ännu ingen kastat ur, och den som kan göra det är jag nyfiken att se. Men jag måste också småle av en annan orsak: emedan du inte alls kan "bekämpa" mig och emedan du politiskt är mycket mer beroende av mig än du vill medge. Jag kommer alltid att förbli din kompass, eftersom din ärliga natur säger dig att jag har det ofelbaraste omdömet - hos mig faller ju alla störande bimoment bort: ängslighet, rutin, parlamentarisk kretinism, som fördunklar omdömet hos andra. Hela din argumentering mot min lösning: här står jag - och kan inte annat! går ut på följande: vackert och bra, men människorna är för fega och svaga för en sådan heroism, ergo måste man anpassa taktiken efter deras svaghet och principen: chi va piano, va sano. Vilken historisk trångsynthet, mitt lilla lamm! Det finns ingenting mer föränderligt än den mänskliga psykologien. Till och med massornas psyke rymmer alltid inom sig som Thalatta, det eviga havet, alla latenta möjligheter: dödens vindstilla och brusande storm, den lägsta feghet och det vildaste hjältemod. Massan är alltid det som den i enlighet med tidsomständigheterna måste vara, och den är alltid beredd att bli något totalt annat än den synes vara. Det vore just en skön kapten, som bara skulle styra sin kurs efter vattenytans utseende för ögonblicket och inte ha förstånd att dra slutsatser om annalkande storm efter tecknen på himlen och i djupet! Flicka lilla, att bli "besviken över massorna" är alltid det mest blamerande för en politisk ledare. En ledare i stor stil rättar inte sin taktik efter massornas stämning i ögonblicket utan efter utvecklingens stränga lagar, håller fast vid den trots alla besvikelser och låter för övrigt lugnt historien bringa sitt verk till mognad.

Låt oss därmed "avsluta debatten". Din vän förblir jag gärna.

Om jag också enligt din önskan skall fortsätta att vara din lärarinna, det beror på dig.

Du påminner mig om en kväll för sex år sedan, då vi vid Schlachtensee tillsammans väntade på kometen. Konstigt, jag kan absolut inte längre komma ihåg det. Men du får ett annat minne att vakna hos mig. Jag satt vid den tiden en oktoberkväll tillsammans med Hans Kautsky (målaren) vid Havel mittemot Påfågelsön och vi väntade också på kometen. Det var redan djup skymning, men vid horisonten brann ännu ett dystert purpurstråk, som speglade sig i Havel och förvandlade vattenytan till ett stort rosenblad. En lätt bris strök fram över den, så att den krusades av små mörka vågor som var prickiga av små svarta punkter. Det var vildänderna som under flyttningsfärden höll rast på Havel och nådde oss med sina dämpade rop, så fyllda av längtan och öde vidder. Det rådde en underbar stämning och vi satt tysta, liksom förtrollade. Jag såg ut över Havel och Hans såg tillfälligtvis på mig. Plötsligt for han förskräckt upp och grep mig i handen: vad var det med mig? utbrast han. Bakom ryggen på honom hade nämligen en meteor slagit ned och överljutit mig med ett fosforgrönt sken, så att jag såg likblek ut. Och då jag häftigt ryckte till inför det sällsamma skådespel, som han inte kunde se, kunde väl Hans inte tro annat än att jag höll på att dö. (Efteråt målade han en stor vacker tavla med motiv från den där aftonen vid Havel.)

Att du för närvarande inte har tid och intresse för något annat än "denna enda punkt", nämligen partimisären, är fatalt, ty en sådan ensidighet fördunklar också det politiska omdömet, och framför allt måste man ständigt leva som en hel och full människa. Men, flicka, när det så sällan blir av för dig att ta en bok i handen, se då till att du åtminstone bara läser något som är bra, inte sådan smörja som den där "Spinozaromanen" som du skickade mig. Varför skall du sysselsätta dig med judarnas speciella lidanden? Mig står de arma offren för gummiplantagerna i Putumayo, negrerna i Afrika, vilkas kroppar är lekbollar för européerna, lika nära. Minns du ännu ordalagen i stora generalstabens skildring av v. Trothas fälttåg i Kalahari: "... Och de döendes rosslingar, de törstandes vansinnesskrin dog bort i oändlighetens upphöjda stillhet". O, denna "oändlighetens upphöjda stillhet", där så många skrin förklingar ohörda, den ekar så starkt i mig, att jag inte har någon speciell vrå i mitt hjärta för ghettot: jag känner mig hemma i hela den värld, där det finns moln och fåglar och människotårar.

I går kväll seglade underbara rosenmoln över min fästningsmur. Jag stod innanför mitt gallerfönster och reciterade för mig själv min älsklingsdikt av Mörike:

Jag går in i en liten vänlig stad,
det är aftonsken över husens rad.
I en trädgård, full av den unga
sommarens flor, ur ett fönster jag hör
guldklockor i luften sjunga
och stämman är som en näktergalskör,
så att rankorna gunga,
så att rosornas klunga
lyser med rödare lågor därutanför.

Glad undran höll mig kvar på orten.
Hur jag till sist kom utom porten
vet knappt jag själv. Ack, ljus och kär
är världen, som den ter sig här.
På aftonhimlen böljar purpursvallet
kring staden, svept i disets gyllne dräkt.
Vad bäcken brusar starkt, vad kvarnen går
vid fallet!

Ett lyckligt rus har mig vilsefört -
o musa, du har mitt hjärta rört
med en kärleksfläkt!

(Övers. Anders Österling)

Så, och nu farväl, goda, tappra flicka. Gud vet, när jag igen kommer mig för att skriva till dig, jag har för närvarande ingen skrivlust. Men detta brev var jag dig skyldig.

Kyss och hårt handslag
Din R.

 


Postkort. 11.6.17.

Kära Tilde!

Stor tack för ditt brev. Det är alldeles meningslöst att du skickar mig ett blad ur er "adressbok": det är mycket tvivelaktigt att du över huvud skulle få det tillbaka och helt utan tvivel är det att du skulle få det för sent. Men jag ber dig göra så här: ägna mig ett tomt blad och skriv mitt på det mitt namn och därunder: "Häktad sedan den 10 juli 1916". Detta "hyllningssurrogat" kommer att göra sig väldigt bra på "pergamentssurrogatet" och därmed basta.

Om Klaras tidigare liv och privata öden kan jag tyvärr inte berätta något för dig: jag vet lika litet som du. Men parbleu! Du skriver väl ändå inte en nekrolog, skriv vad hon är och vad hon gör, inte vad hon var och vad hon gjorde, så kommer du att träffa prick. Kram i all vänskap.

Din R. L.

Jag skriver bara ett postkort, så att du säkert får det. Klaras födelsedag är den 4, inte den 5!

 


Postkort.
Breslau 11.9.17.

Kära Tilde!

Det första lilla paketet med choklad etc. fick jag i söndags, det andra i dag. Tusen tack för din godhet och kärlek, jag har glatt mig mycket över alltsamman och förstår att uppskatta värdet av sådana gåvor i tider som dessa. "Emballaget" hoppas jag få tillfälle att återsända så snart som möjligt. Jag skrev till dig den 8. Du har väl redan fått brevet nu. Kan du möjligen skicka mig Renners nya bok? Jag ville gärna läsa den, men det lönar sig väl inte att köpa den. Adressera hädanefter brev och andra försändelser direkt till kommendanturen Breslau (inte till straffängelset), så får jag dem några dagar tidigare. Tack än en gång och hjärtliga hälsningar från din R. L.

Hur går det för Margarete Wengels? Hälsa henne hjärtligt från mig vid tillfälle.

 


15.11.17

Käraste Tilde!

Hur gärna hade jag inte skrivit långt tidigare till dig; men jag hoppas du vet att det inte beror på mig att jag inte har gjort det förrän nu, för jag lät hälsa dig att jag måste inskränka på brevskrivandet. Annars har mina tankar varit och är mycket ofta hos dig, och jag tycker i synnerhet att det är så förtjusande och rörande av dig att du så ypperligt förser mig med dina händers verk. Jag gläder mig av hjärtat varje gång det kommer en brödkaka från dig och säger leende till mig själv: Tilde är en natur som är inriktad på det reella och praktiska, hennes kärlek och vänskap tar sig gärna påtagliga uttryck. Märk väl, jag höll faktiskt på att brista i skratt när jag läste i ditt förra brev att E. hade firat sin 60-årsdag. Jag tänkte i första ögonblicket att du hade skrivit fel: 50-årsdag borde det ha stått, men så tänkte jag efter och förstod att det väl ändå inte kunde stämma. Men vad detta ärevördiga årtal passar föga till den föreställning man har om honom - så frisk, så rörlig - och i synnerhet till dig, min flicka! Nå, jag kunde inte gratulera honom och dig i rätt tid, tag i efterhand emot mina hjärtliga lyckönskningar, även till din födelsedag, vars datum jag inte kände till. Jag var mycket ledsen att höra att Emmo var så nere, men nu skriver du ju att han har blivit avsevärt bättre. Det visar återigen hur kolossalt elastisk mannen är och hur kry han alltid blir, bara han får riktig vård och vila.

Om ert "trakasseri"[16] skrev jag ingenting till dig, därför att bortsett från att jag inte kan skriva när jag vill - är det så litet för mig att säga i detta fall. Jag är inte i stånd att bli upprörd över människor och saker som redan för länge sen är bortom gott och ont. Jag skulle kunna handla, kallt och fast och utan många ord, men effektivt ... Då jag inte kan det, tiger jag hellre. Att så där i ord ge luft åt min upprördhet i en liten krets, är inte i min smak ...

Här lever jag på det sätt som du känner till: alltid fördjupad i böcker, i synnerhet i sådana som för mig långt bort från samtiden och från det släkte som kallas homo sapiens, jag menar mina vetenskapliga böcker. Skönlitteratur kan jag bara sällan läsa och då bara mycket god. Förlåt mig, älskling, jag kan fortfarande inte känna något för "Hyperion" liksom överhuvudtaget Hölderlin är mig väsensfrämmande. Men det kan mycket väl hända att jag en gång plötsligt kommer att finna en väg till honom. Sådant har redan hänt mig många gånger. I dag har jag t.ex. slutat Simplicius Simplicissimus av Grimmelshausen, som jag redan i många år haft i min ägo - i Alb. Langens vackra utgåva - utan att jag tidigare fått smak för honom. Det är en stark och storslagen tidsmålning från 30-åriga kriget, en bild av Tysklands dåtida samhälleliga förvildning, en bild av skakande verkan. Jag råder dig dock inte att läsa den just nu: det skulle kanske göra dig nedtryckt. Nu har jag läst ut den i ett enda drag för att bedöva mig och avleda tankarna, då ett svårt slag har träffat mig: Hans Diefenbach har stupat. Jag vet att livet går vidare, att man åter måste förbli fast och modig och till och med glad, jag vet allt - - jag skall nog övervinna allt i ensamhet, men tala om det kan jag inte.

Säg, har du läst "Narr in Christo" av Gerhard Hauptmann som jag förut en gång frågat dig om? Svara ovillkorligen på det: om du ännu inte känner till den, så skickar jag dig den genast. Den måste du läsa, för den boken kommer att andligt vara lika uppfriskande för dig som en högfjällstur.

Från Margarete Wengels fick jag för en längre tid sedan ett hjärtligt brev, som jag blev mycket glad över. Jag skulle så gärna ha besvarat det, om jag bara hade kunnat. Jag skall göra det så fort jag får möjlighet. Hälsa henne till dess så mycket från mig.

Jag känner stor oro för ryssarnas del, jag kan tyvärr inte hoppas på någon seger för leninisterna, men i alla fall - en sådan undergång tilltalar mig mer än "att leva vidare för fosterlandet" ...

Farväl då, kära flicka, jag hoppas snart få se dig här. Var glad och tapper. Allt skall nog bli annorlunda och bättre, när tiden är inne. I Conrad Ferdinand Meyers "Hutten" heter det på ett ställe: "Det största gör blott den som inte kan annat" ... Alltså avvaktar vi.

Kyss och handslag!

Din Rosa

Om du skickar mig något igen, sänd det då bara assurerat eller som postförskott. Alltför många paket går förlorade. Nyligen åter ett från Klara. Tack så mycket för Mörikes brev, jag läser dem med nöje.

 


Postkort
Poststämpel Breslau 2.12.17
Kommendanturen, avd. II d, Karlsstr.

Min kära lilla Tilde, hjärtligaste tack för bröd och brev! Båda delarna har glatt mig och varit uppfriskande på många sätt. Men nu hoppas jag äntligen få se dig snart och få prata med dig. Till julen brukar Mat. Jacob besöka mig varje år i alla fängelser, det hör redan så att säga till traditionen. Kunde du inte komma hit lite förr - ungefär den 14, 15? Det skulle vara så roligt, för även för mig är det naturligtvis bäst, om mina kära besök fördelar sig litet. Då skulle jag ha dig här redan om två veckor ungefär och sedan till helgen din namne, den andra Mathilde. Skriv genast, om du kan det och när jag får vänta dig. Du måste också underrätta kommendanturen i behörig tid om när du tänker komma hit. Svara fort! Hjärtl. hälsning till dig och E.!

Din R.

Vill du göra mig en tjänst: ta reda på hur mycket utgåvan av Jon. Swift hos Erich Reiss, Berlin, kostar och om den har en biografisk inledning.

 


Postkort. Poststämpel Breslau 17.12.17

Kära Tilde!

Jag har fått ditt kort med den sorgliga underrättelsen. Jag väntar nu tåligt, tills du blir i stånd att göra bruk av tillåtelsen. Det gör mig mycket ont att din man är så deprimerad. Arthurs[17] död har också berört mig djupt. Ändå är den vanliga pessimismen helt felaktig. Låt dig inte nedslås av den utan håll huvudet högt. Genom svarta glasögon får man aldrig en rätt syn på tingen och livet. Var alltså på gott humör och blicka modigt mot framtiden. Tills vidare många hjärtliga hälsningar.

Din R. L.

 


Breslau januari 1918[18]

Tilde lilla!

Jag ville bara säga dig något litet mer ingående om Proudhon, eftersom det i går tyvärr var så obehagligt att orden fastnade i halsen. Dessutom kan jag ändå inte gärna hålla hela föredrag som kunde förefalla misstänkta för en obevandrad.

Data angående Proudhons liv och verk finner du alltså hos Mühlberger. Eventuellt kan du också slå upp i Diehl (ett verk i tre band som säkert finns tillgängligt i Riksdags- eller i Kungl. biblioteket). För föredraget är det särskilt tre synpunkter att beakta.

1. Hans teori om det direkta "utbytet", centralpunkten i hans teoretiska och praktiska system; enklare uttryckt: pengarnas avskaffande med bibehållande av varuproduktionen! P. trodde nämligen att det var användandet av pengar som dolde "orättvisan" i utbytet mellan arbetaren och kapitalisten (arbetskraft mot lön); man behövde bara genomföra att varorna byttes ut direkt (efter den arbetstid som krävts för deras framställande), så skulle all utsugning omöjliggöras. Naturligtvis en helt utopisk idé.

Enligt P:s uppfattning beror utsugningen av proletariatet inte på att kapitalisterna äger produktionsmedlen utan på att de skinnar arbetarna vid utbetalandet av lönen. Ett skoj som blir möjligt genom användandet av pengar. Därför blir det nödvändigt att införa enkla listor med uppgifter om de arbetstimmar som varje vara har krävt, och då måste ett rättvist utbyte föra med sig allmän ekonomisk likhet.

Han glömde helt, att proletären inte säljer varor åt kapitalisten utan en enda vara - arbetskraft - och att utsugningen även då och på allvar först då äger rum, när arbetskraften betalas efter sitt värde och efter sina underhållskostnader. - Det ödesdigra och reaktionära i denna utopi, som driver arbetaren till ekonomiskt kvacksalveri och bort från den politiska kampen, från kampen att erövra makten i staten. -

Detta är att förstå som en av de många reaktionerna på besvikelsen över den rent politiska kampen om makten i den stora revolutionen.

Men för övrigt får man inte glömma att denna idé inte är P:s uppfinning. Den är Mores[19], på 20- och 30-talet i England (se Engels' förord till Misčre de la Phil.) Men det är P. som har utarbetat den på det mest glänsande sättet.

2. Dessa idéers praktiska roll under februarirevolutionen. Experimentet med "banken för det direkta utbytet" och deras snabba bankrutt naturligtvis. P:s idéer bildar tillsammans med Louis Blancs "Organisation du travail" huvudströmningarna i rev. 1848. Mot dessa båda vilsna, utopiska ekonomiska experiment kämpade under februarirevolutionen den enda verkligt revolutionära proletära Blanquigruppen, som arbetade direkt på att erövra den politiska makten och för social revolution. För övrigt var även experimentet med "banken för rättvist utbyte" redan gjort i England, jag tror ungefär 1836 i Manchester, och naturligtvis gjorde också den konkurs inom några månader.

3. Trots dessa idéers fullständiga ohållbarhet och trots bankrutten år 1848 fick P. stort och varaktigt inflytande på den franska och på hela den romanska arbetarrörelsen ända in på 60- och 70-talet! Under den första internationalen fick Marx huvudsakligen kämpa mot proudhonismen, vars främste företrädare var Tolain (senare avfälling och senator). Om detta måste du nog se efter hos Jaeckh (Geschichte der Int.). Proudhonismens inflytande är naturligtvis viktigare än personen P:s.

Det är först den franska arbetarrörelsens nya basis efter Kommunens sammanbrott och marxismens framträdande på 80-talet som har trängt de proudhonistiska idéerna i Fr. i bakgrunden.

Glöm inte för allt detta, att P:s främsta inflytande och det viktigaste hos honom inte ligger i spetsfundigheterna hos hans felaktiga teori om varubytet och pengarna utan i att han ledde in arbetarrörelsen på att förbättra de rent ekonomiska förhållandena i stället för att kämpa politiskt om erövrandet av statsmakten. Och glöm - än en gång! - för allt detta inte det historiska perspektivet, som låter Proudhon liksom Louis Blanc, liksom alla de ekonomiska riktningarna framstå som en begriplig reaktion efter besvikelsen på den stora fr. rev. och jakobinväldet. Det är först marxismen som har framställt det riktiga förhållandet mellan ekonomi och politik - (med det lysande resultat, som vi nu upplever ...).

Bilagor till brev januari 1918
Kommendanturen Breslau
Avd. II d, nr 27206

 


Breslau 17 november 17
Berlin W 35, Steglitzerstrasse 45

Till Fru Mathilde Wurm

Det av Er för december utbedda besöket hos den i militärt häkte befintliga doktor fru Rosa Luxemburg beviljas Er från vår sida på så sätt att Ni tre olika dagar under december månad får tala med henne under uppsikt till en tid av 30 minuter.

Men härvid är att märka att doktor Luxemburg dömts till ett laga vunnet fängelsestraff som går i verkställighet f.n. till och med 12.12.17. Om Ni sedan får komma in på besök enligt fängelseordningens bestämmelser, därom får Ni höra efter hos direktören för Kungl. polis- och straffängelset i Breslau, Kletschkaustrasse.

Enligt uppdrag
Oläsligt.
Generallöjtnant

 


Berlin den 13 januari 1918

Till
Kommendanturen Breslau, Karlstrasse

Den 17 november erhöll jag tillåtelse av Kommendanturen att få tala med doktor Luxemburg 3 olika dagar under december månad. Jag kunde tyvärr inte begagna mig av denna tillåtelse och ber nu om tillstånd att få besöka doktor Luxemburg den 19, 20 och 21 dennes eller om det inte längre vore möjligt på grund av trafikstörningar, den 26, 27 och 28 dennes.

Mathilde Wurm

 


Kommendanturen Breslau

Breslau den 15 januari 1918

Till Fru
Mathilde Wurm

Det av Eder begärda besöket hos doktor Luxemburg, som befinner sig i militärt fängsligt förvar, kan från vår sida beviljas Eder på så sätt, att Ni 3 olika dagar under januari månad under uppsikt får tala med henne upp till 30 minuter varje gång.

Enligt uppdrag
Oläsligt.
Generallöjtnant

 


Postkort, 21.2 1918

Min lilla kära Tilde!

Du skall ha mycken tack för de furstliga gåvorna! Jag trodde verkligen inte mina ögon när jag såg riktiga kaffebönor. Det är ju oerhört och påminner en precis om fredstiden ... För övrigt ser världen i detta ögonblick mindre tilldragande och uppmuntrande ut. Kan du skicka mig några nummer av "Umschau"?

"Kosmos" kommer inte mer sedan kriget började; jag har prenumererat på "Naturwissenschaften", men den ägnar sig mer åt de matematiskt-fysikaliska disciplinerna än åt de organiska. Skriv någon rad igen om hur du har det och vad du har för dig. Hur gick det med din Proudhon?

Din R.

Breslau kommendantur

 


Postkort, 19.3.18

Min kära Tilde!

Stor tack för ditt lilla brev till min födelsedag. Jag blev mycket ledsen över att du är sjuk. Jag hoppas att det redan är övervunnet och bortglömt. För så aktiva naturer som du är sjukdom en verklig plåga. Jag har också en tid varit krasslig och är inte riktigt kry ännu, men i min livsföring har det ju inte medfört någon större skillnad och jag tar allt med stilla tålamod. Även angående Nieder-Barnim måste man bevara huvudet kallt: det är bara en obetydlig post på hela den stora räkning som förbehålles framtiden. Din "Umschau" har jag fått, den är inte vad jag behöver. Även "Naturwissenschaften" som jag hade prenumererat på, är för ensidigt inriktad på det matematiskt-fysikaliska, medan jag är mer intresserad av de organiska disciplinerna. Var snäll och hälsa Margarete Wengels från mig på det hjärtligaste och tacka henne så mycket för hennes sista brev. Jag skulle gärna skriva till henne, om jag bara kunde. - Var frisk och glad, jag kramar dig hårt.

Din R.

 


22.4.18

Kära Tilde!

Just när jag skulle skriva till dig, kom din lilla korg. Tack så mycket för din sista sändning och för brevet. Brödet var härligt och böckerna likaså. Du vet säkert inte alls vilken juvel du har skickat mig: "Wilhelm Meisters theatralische Sendung" är ju den ursprungliga versionen av "Lehrjahre", som Goethe-filologerna länge har sökt och som man har trott vara förlorad, tills den alldeles av en händelse dök upp i Zürich för 7 år sedan såsom avskrift för hand av en gammal väninna till Goethe ur Lavaters krets, Barbara Schulthess. Fyndet väckte på sin tid det största uppseende; det är ju ett verk av Goethe före den italienska resan, medan "Lehrjahre" kom till först efteråt och det efter 20 års omarbetning. Så du förstår hur intresserad jag blev av boken. - Vad bör du dra för slutsats av den omständigheten att man inte alls kan få köpa "Wilhelm Meister"? Det är mycket enkelt: publiken läser den helt enkelt inte, och därför ges den inte längre ut separat; endast bibliofiler och Goethespecialister kan fortfarande komma över den. Det där brett geheimerådsmässiga går mig för resten också på nerverna. Din mans lilla botaniska bok har berett mig stor glädje. Det är ju ett populärt arbete, så för mig innehöll den naturligtvis inte så mycket nytt. Men framställningen och den allmänna tendensen är så utmärkt, att jag läst den med stor njutning och gärna skulle vilja se mer av den sorten. Jag är inte riktigt fri ännu från min influensa, men jag ignorerar den så gott jag förmår. Desto mer gläder det mig att du redan är i farten igen.

Visserligen, när jag tänker mig att jag nu måste knoga med i den där organisatoriska trampkvarnen - då ryser jag och jag tror att jag inte skulle kunna förmå mig till det ... Jag har all respekt för myror och under min "promenad" på den ödsliga gården härnedanför aktar jag mig noga för att trampa sönder någon eller störa dem i deras flitiga byggverksamhet, men - i sådana tider som nu har jag bara sinne för elementära makter som "spelar med Pelion och med Ossa som med bollar" och jag hoppas: det kommer de att göra!

Nu är det igen så vackert ute. Jag har hört att också flädern redan blommar. Jag hoppas att du njuter av våren så mycket som möjligt. Hård kram!

Din Rosa

 


Postkort 21.5.18

Min kära Tilde!

Tack för ditt kort från Frankenthal. Det gläder mig att du är vid gott mod. Jag hör att du har sett Klara och väntar på att få höra mer. Du har väl fått mitt brev av den 23.4. När fröken Jacob ger dig "Die Lebensgeheimnisse der Pflanzen", så skicka den inte till mig utan behåll den åt din man med mitt tack: Jag har just beställt den för att returnera den till honom och behåller sedan hans exemplar. Skulle du på bibliotek någonstans kunna låna åt mig Anton Kerners von Marilaun "Leben der Pflanzen"? (Boken är för dyr att köpa). Eller Pfeffers "Pflanzenphysiologie"?

Hjärtlig hälsning och kram
Din R.

Skriv inte på adressen "Överkommando" utan bara Kommendantur! Tack för "Mitteilungen", jag prenumererar på dem här.

 


Postkort 3.6.18

Min kära Tilde!

Tusen tack för dina furstliga gåvor och för brevet. Allt kom mycket snabbt och välbehållet fram och var förträffligt. Men - nu kommer ett stort men - jag ber dig nu att inte mer skicka mig sådant! Jag är här försedd med allt och behöver verkligen ingenting. I din närhet finns det däremot nu tillräckligt med "patienter" ... Alltså ingenting mer, är du snäll? - Jag gläder mig mycket åt att resan till Södern har varit så uppfriskande för dig. Också Klara skrev och var högeligen nöjd över ditt besök. Apropos, vem har du måst försäkra att jag "aldrig skulle bli en annan"? Vem är det som behöver en sådan försäkran? Saken har roat mig. Tacka din man så hjärtligt för den lilla botaniska boken. Jag tar gärna emot gåvan, fast jag i princip inte gärna plundrar privatbibliotek. Sådana luckor brukar man aldrig fylla ut igen. Idén att vända mig till ett bibliotek här är mycket bra. Jag skall göra det nästa gång. För "die Auslandspolitik" blir jag dig mycket tacksam, "das Mitteilungbl." får jag däremot här. - Var glad och vid gott mod! Kram!

R.

 


Breslau 7.7.18

Kära Tilde!

Då jag antar att du är hemma igen och redan har kommit något så när i ro, vill jag nu tacka dig hjärtligt för allt: böckerna, korten och hälsningarna. "Fossilet" Pfeiffer har till och med glatt mig mycket. Jag läser gärna gamla, värdefulla böcker, så t.ex. alltid på nytt Humboldts "Kosmos", fast den i alla avseenden är helt passé, något som alls inte är fallet med den gamla upplagan av Pfeiffer. Jag skulle också gärna vilja tacka de okända givarna för de båda Goethe-banden. Jag har följt din mans råd och har redan begärt flera böcker från stadsbiblioteket: man får se hur pass rikhaltigt det är. Det kommer i varje fall att vara mig till en efterlängtad hjälp.

Jag märker av dina brev från resan att den har gjort dig mycket gott, något som jag av hjärtat gläder mig åt. En liten glimt av ditt föredrag har jag fått av en redogörelse i "Stuttgarter Sozialdemokrat"; synd att man inte kan skriva och prata om sådana saker ... Men tiden att göra upp även med det förgångna kommer visserligen först när man har fullständig rörelsefrihet i alla avseenden och den fattas ju inte bara mig ...

En kommentar till detta var Haases tal i riksdagen nyligen om L. V. ... Man tror knappt att något sådant är möjligt! -

Men i sista hand - varför inte? Man får egentligen inte förvåna sig över någonting sådant.

Skall du inte ha någon semester i sommar? Låt höra av dig snart igen. Hjärtlig hälsning Din

R.

 


1.11.14

Min käre Hannesle, i dag skall det bli av! Sedan flera veckor tillbaka har jag "inom mig" skrivit de utförligaste brev till Er och kommer mig ändå inte för att sätta dem på pränt. Det har legat som en sten på mitt hjärta. Men jag har så föga ro och ensamhet trots att allt ligger nere. Nå, nu skall det bli bättre. Jag har återigen föresatt mig att börja "ett nytt liv", gå tidigt till sängs, visa alla besökande på dörren och - arbeta, men uthålligt! Och det första steg jag tar under mitt "nya liv" är brevet till Er. Era båda sista utförliga brev via Hans[20] har gjort mig förskräckligt glad. Nu kan jag åtminstone föreställa mig hur Ni lever och vad Ni har för Er ... Först en liten redogörelse från mig, eftersom Ni ville ha det. Alltså, min förtvivlade sinnesstämning i början har redan blivit helt annorlunda. Inte så att jag ser situationen i ett rosigare skimmer eller har någon orsak till munterhet - alls inte. Men våldsamheten i det första slaget som man fick har dämpats ner, allteftersom det ena slaget efter det andra har blivit dagligt bröd. Att partiet och Internationalen har gått i stöpet och det grundligt, är det inget tvivel om, men just de växande dimensionerna hos denna olycka gör den till ett världshistoriskt drama, som på nytt fordrar objektiv historisk bedömning och gör alla tendenser att slita sig i håret malplacerade. Naturligtvis kvarstår hela tiden den många gånger nästan outhärdliga plågan vid ständigt nya skurkaktigheter och ynkligheter från de forna "vännernas" sida och pressens oerhörda förnedring. Å andra sidan stärks jag alltmer i den övertygelsen att - förutsatt att inte saken tar en annan vändning - jag för mina anspråkslösa personliga behov ännu kan finna allehanda behagliga trösteämnen: en god bok, en promenad i Südender Felde i det vackra höstvädret, som fordom med Hannesle över åkerstubbarna och slutligen - musiken! Ack, musik! Hur smärtsamt det är att undvara den och hur jag längtar efter den! Hittills har jag inte kunnat få höra någon. Först gavs det över huvud ingen musik på flera veckor. Sedan började man av vilken anledning som helst med politiska demonstrationer på operan och i konsertsalen. Nu först skulle man äntligen kunna våga sig dit, men ingen Hannesle finns här för att skaffa biljetter, och om man är alldeles utan sällskap ger en musiken ingen tröst. Och till slut ställer jag mitt hopp till Hans. Han var hos mig för en vecka sedan för att överlämna Ert brev till mig. Han är frisk, rödkindad och föryngrad. Rom har haft en förträfflig inverkan på honom. Även för övrigt har han gjort ett mycket angenämt intryck på mig och jag lovade att genast komma till honom - men det blir inte av. Kanske går jag dit i morgon. Han lovade att spela för mig två timmar dagligen, om jag bara kommer. Han har väl berättat för Er om sina barn: Gret, den lyckliga fästmön till en rörande blyg slovak, Fritz, en stilig löjtnant, Robert - perfekt målare; bara Hans är och förblir en fils perdu och gör sig lustig över pappa i breven till Robert, och den stackars pappa måste ju få tag i och läsa just dessa brev! Luise är, som H. berättar, så dålig att det är bäst att jag inte går dit, redan ett telefonsamtal är för mycket för henne. I nästa vecka far de (H. och L.) åter till södern, jag avundas dem. Karl har gjort karriär i Frankfurt am Main, Bendel har blivit tjock som en gris efter sin tyfus, Felix är som vanligt. På det hela taget frodas släkten K. och styr sin väg genom livets faror. Förra veckan var donna Clara hos mig i sex dagar. Kroppsligt är hon fruktansvärt nere. Costia är hemma fortfarande och arbetar på redaktionen. Från Maxim har jag återigen inte fått ett livstecken sedan en månad tillbaka. Ja, från Medi[21] fick jag igen nyligen ett kärt livstecken. Hon var ju sjuk; nu är hon hemma igen och i fullt arbete. Brandels far[22] var äntligen här igen i förra veckan tillsammans med Klara. Stackarn har förändrats ganska mycket, ena ansiktshalvan är stel. Han visade mig ett brev från Brandel, som var mycket intressant och visade pojken i sitt bästa ljus. Han befinner sig inte långt från Er. Skriv till honom: Vice Fanjunkaren B. G. XVIII armékåren, Division 25, Aktiva Regementet nr 116, Kompani 6. Han blir säkert glad att få höra från Er. - Kurt Rosenfeld skriver till mig mycket ofta, han är österut, var nyligen i Wilkowyscky, där han - i egenskap av bataljonsskrivare - har fastställt pristaxor för ritualenligt tillrett kött och orent kött, företagit husundersökningar och utövat liknande juridiska funktioner. Sedan kom han med i en het drabbning, upplevde fruktansvärda saker, och nu är han, tror jag, åter på tysk mark. Andligt har han hållit sig mycket frisk och rörlig och är naturligtvis fanan trogen. Ni vill veta vad jag har för mig och i synnerhet vad jag skriver. Nu vill jag alltså först av allt göra färdig min nationalekonomi, något som är mycket rekommendabelt redan av personligt-ekonomiska grunder. Det är ett arbete som räcker i flera månader. Eftersom partiskolan är stängd under kriget, skulle jag ju ha tid till det, om jag inte från morgon till kväll hade besök, föredrag och sammanträden. Men det bör - som sagt - klaras av nu. Dessutom vill jag naturligtvis skriva en essä om kriget, vilket - som Ni kan förstå - snart blir en tvingande nödvändighet. Visserligen råder det "borgfred" för tillfället. Men i tysthet lever vi tillsammans med Südekums etc. som hund och katt, och stämningen blir överhuvudtaget allt livligare. För mig som skriftställare har problemet en stor eggelse också rent teoretiskt. "Blott tid, kvinna, blott tid!" som Dehmel - "den frivillige" - en gång sjöng. De manifestationer som getts av alla tyska skalder, konstnärer och lärda kommer för övrigt att en gång utgöra ett första rangens document humain.

Snart måste jag väl flytta in i min privata "borgfred" - den fasta borgen vid Turmstrasse. Att jag under sådana omständigheter gläder mig särskilt åt detta, kan jag inte påstå. För ett halvt år sedan gladde jag mig åt det som åt en fest, men i dag tynger mig denna ära som ett järnkors på bröstet. Nå, jag tröstar mig med att jag vid slutet av kriget väl åter får andas luft. Vi drar väl båda samtidigt in i huvudstaden, Ni med eklöv kring pannan som en segrare, jag - som Er uppvaktande vitklädda tärna. Förbundsrådet räknar nämligen i sin rapport i går om maximipriserna med att kriget skall vara över hösten 1915, den engelska och den ryska pressen likaså. Jo pyttsan! Man frågar allmänt hur länge sädesförråden räcker. Jag frågar: hur länge håller soldaternas och officerarnas nerver? Gud give Er åter Ert lugna liv i den gästfria stugan hos bondkvinnan, vars frånvarande make Ni så rörande söker ersätta. Jag ser för övrigt av Ert senaste brev att Ni bakom maskerna ändå har upptäckt ett par kännande själar och gläder mig mycket över det. Skriv till mig igen så ofta som möjligt. Det är alltid fest i mitt hus när det kommer ett brev från Er. Till och med Mimi[23] luktar kärleksfullt på det (det kallar hon att "läsa"). Gertrud är borta sedan den 15, men jag rådgör med mig själv ensam. Var inte orolig för mig, Hannesle, jag skall nog klara mig igenom. Men när Ni har blivit en rik conquistador och skulle vilja slänga iväg en hundramarksedel i månaden, säg, skulle Ni då inte kunna ge den åt en ung mansperson som vill studera, är högst begåvad men medellös? Om han på så sätt åtminstone kunde utnyttja krigsåret, kanske han senare kan skaffa sig själv en ekonomisk grundval. - Gertrud har för övrigt skrivit till Er och beklagat sig över Er tystnad. Och så hjärtliga hälsningar från mig och Mimi! Skriv snart och berätta om Ni har fått brevet.

Er R.

Ni kan lugnt adressera breven direkt till mig eller, om Ni vill, till Felix som är förekommande nog att genast överlämna dem till mig (jag menar, när Hans är borta igen).

 


Wronke i Posen. Fästningen 7.1.17

Hänschen, i dag är det söndag, alltså en för mig sedan gammalt fatal dag, och jag känner mig för första gången sedan jag kom hit "så fattig och så övergiven som den där guden från Nasaret". Därför fick jag just i dag den känslan: Jag måste skriva till Hänschen. Ni är väl inte ond på mig för att jag har varit tyst så länge? Trots det har jag varje gång varit hjärtans glad åt Era brev, skrattat som tokig åt dem och tänkt mycket på Er. Hänschen, när skall vi åter få uppleva våra underbara kvällar i Südende, då Ni mellan otaliga koppar te läste Goethe för mig och jag på soffan med Mimi i knät hängav mig åt lycklig lättja eller då vi diskuterade Gud och världen, tills Hänschen vid midnatt efter en förtvivlad blick på klockan slängde hatten på huvudet och i vansinnig fart rusade till stationen, medan han ännu om hörnet visslade ur Figaro för mig? Jag är rädd att det efter kriget överhuvudtaget inte kommer att finnas någon ro och trevnad mer. Och jag känner vid Gud så föga lust till det slagsmål som förestår! Att alltid och evinnerligt ha samma ljuva figurer kring mig, samme Ad. Hoffm.[24] med sin "Berlinhumor" och sina onämnbara (förlåt!), som ser ut som två doriska pelare som håller på att falla samman, och fader Pfannkuchs evigt samma bredbrättade bruna plyschhatt framför mig? Jag ryser när jag tänker på att jag intill livets ände skall vara omgiven av dessa ting. "Troner störta, riken falla samman", världen står på huvudet - och ändå kommer jag i sista hand aldrig ur "den onda cirkeln" med i evighet samma par dussin människor - et plus įa change - plus įa reste tout ā fait la męme chose. Var alltså beredd på allt! Jag vet ännu inte alls hur det över huvud skall gå med mig, jag är ju också, som Ni vet, ett land med obegränsade möjligheter. Åt Er har jag däremot äntligen funnit den rätta kallelsen. Det vill säga - entendons nous! - en kallelse vid sidan av! Ert huvudkall blir som förut att ge glans och skimmer åt min jordiska tillvaro eller som Ni i Ert senaste (erhållna) brev så artigt skriver: vara min hovnarr. Därjämte skall Ni skapa åt oss en litteraturart som ännu inte finns företrädd i den tyska litteraturen: den litterära och historiska essayn. Den är nämligen inte, som en Franz Bley inbillar sig, den givna tillflykten för dem som är andligt impotenta på alla andra områden utan en lika sträng och berättigad konstform som lieden är i musiken. Hur kommer det sig att essayn, som har så glänsande företrädare i England och Frankrike, helt och hållet lyser med sin frånvaro i Tyskland? Jag tror det beror på att tyskarna har för mycket pedantisk grundlighet och för litet andlig grace, och om de vet någonting så åstadkommer de något som mer liknar en tung avhandling med en säck citat än en lätt skiss. Då nu Hänschen enligt Guds beslut äger mer grace än vetande, är han som skapt att med glans föra in essayn i Tyskland. Det menar jag för resten på fullt allvar! Efter kriget måste det bli slut på Ert kringfladdrande i alla blomsterängar å la citronfjäril, min herre. Skaffa Er, var så god, Macaulay i Tauchnitz' uppl. (Historical and Critical Essays) och läs den uppmärksamt.

Dramat i Sillenb. var ett svårare slag för mig än Ni anar. Ett slag mot min frid och min vänskap. Ni kommer att uppmana mig till medlidande. Ni vet att jag känner och lider med varje levande varelse. En geting som dyker ner i mitt bläckhorn sköljer jag tre gånger i ljumt vatten och låter den torka i solen på balkongen för att ge den litet liv igen. Men säg mig, varför skall jag här inte känna medlidande med den andra sidan, som halstras levande och som varje dag Gud ger måste passera de sju kretsarna i Dantes helvete? Och sen: mitt medlidande liksom min vänskap har en bestämd gräns: med hårfin exakthet slutar den där gemenheten börjar. Mina vänner måste nämligen ha sina affärer i omsorgsfull ordning och detta inte bara i sitt offentliga utan också i sitt privata och mest privata liv. Men att offentligt högljutt dundra om "individens frihet" och i privatlivet på grund av vansinnig passion förslava en människosjäl - det begriper jag inte och förstår inte. I detta fall saknar jag de två grundelementen i den kvinnliga naturen: godhet och stolthet. Herregud, om jag anar redan på långt håll att någon inte vill ha mig eller tycker om mig, då flyger genast min tanke som en skygg fågel ur hans omkrets, då förefaller det mig förmätet att ens kasta en blick på honom! Hur kan man, hur kan man bara blottställa sig så? Ni kommer att be mig tänka på det fruktansvärda lidandet. Nå, då säger jag, Hänschen, att om min bästa vän en gång skulle säga: jag har bara ett val, att begå en gemenhet eller att dö av sorg, då skulle jag svara honom med iskallt lugn: dö då. Om Er har jag den välgörande lugna övertygelsen att Ni inte ens i tanken skulle kunna begå en gemenhet, och även om jag ofta irriteras av Ert lingula temperament och Era evigt svala händer, så säger jag ändå: välsignad vare temperamentslösheten, om den är en borgen för att Ni aldrig kommer att storma fram som en panter över andra människors lycka och frid. Men det har för resten inte med temperament att göra. Ni vet att jag har tillräckligt mycket av det för att sticka en prärie i brand, och ändå är varje annan människas frid och enkla önskningar något heligt för mig, inför vilket jag hellre skulle brista sönder än brutalt göra intrång på det. Nog om detta: jag säger inte ett ord om den sorgliga saken åt en enda själ utom åt Er.

Jag har ju inte alls tackat Er ännu för julklappen. Den hade visserligen glatt mig ännu mer, om jag inte hade fått den "in nuce" utan i färdig form efter Ert eget val. Men jag vet att Ni från Er lya hade kunnat skicka ett piano eller en kalfaktor, och för ingendera har jag någon plats här. När tänker Ni äntligen göra slut på kriget, så att vi kan återvända till Figaro? Ah, jag har en misstanke: Ni överlämnar segern över fransmännen åt andra och nöjer Er med lättare segrar över fransyskorna, petit vaurien! Det är därför som kriget inte kommer ur fläcken. Men jag undanber mig alla "annexioner", hör Ni det? Framför allt ber jag om en utförlig redogörelse och en "fullständig, ångerfull bekännelse". Skriv direkt hit till Wronke i. P. Festung, Dr Lübeck. Skriv snart. Ja, jag glömde: här har jag det bra, bekymra Er inte för mig. Sänd mig ett litet foto igen av Er och Er häst.

Hjärtligen
Er R.

 


utan datum

Hänschen!

Jag gläder mig så oerhört åt Ert besök! Kom bara inte och överraska mig! Telegrafera eventuellt, när Ni kommer. Och så en sak:

1) Kom i uniform.

2) var alldeles naturlig här, precis som om ni vore hemma, jag vill inte heller avstå från den vanliga hälsningskyssen. För om Ni är stel och förlägen, blir jag det ovillkorligen ännu mer, och då får ingen av oss någon glädje av besöket.

Jag väntar Er alltså med otålighet!

Hjärtligen
Er R.

 


Wronke i. P. (poststämpel 17.11.17)

K. H.

Tack för allt, nu behöver jag inga böcker mer. Telegrafera igen och bed om telegrafiskt besked. Hur är det med Er feber? Angående fru R:s motsägande råd håller Ni er, som alltid i fråga om kvinnor, till det senaste ordet ... Skriv i himlens namn litet mera läsligt! Och inte på bokhandlarräkningar.

Hjärtl. R.

Bestäm Er nu för en av de 3 adresser till mig som Ni har provat ut. Jag föreslår: Dr R. Luxemburg, Wronke i. P. Festung. Med Er inlaga har Ni ju redan offentliggjort Er liaison dangereuse!

 


Wronke i. P. 5.3.17
(för att fira dagen)[25]

Min käre Hänschen!

Era föreställningar om min impulsivitet, ungdomlighet och liknande smickrande saker beror på ett missförstånd. Ty för det första har jag skrivit till Er - ett fint, 8 sidor långt brev - jag har bara inte skickat i väg det (som bevis lägger jag här in den teckning som jag prydde det med, kanske Ni tycker om den). För det andra levde jag hela tiden i den föreställning som min längtan suggerade mig till, nämligen att Ni vilken dag som helst skulle uppenbara Er här i egen person. Men det förefaller som om herr von Kessel[26] har lyckats fundera ut hur han skall kunna göra mig mest ont och nu vill pröva om jag kan "stå rycken". Gör det inte svårare för mig att "stå rycken" genom att bli ond på mig utan skriv oförtrutet vidare - rart och tålmodigt som alltid, även om jag inte är värd det.

I själva verket genomlever jag just nu en litet svår tid. Det upprepar sig exakt som förra året vid Bernimstrasse: i 7 månader håller jag humöret uppe, i den åttonde eller nionde sviker nerverna plötsligt. Varje dag som jag måste genomleva blir som ett litet berg som jag mödosamt måste bestiga, och varje småsak plågar mig oerhört. Om 5 dagar har min ensamhet varat precis 1 år och 8 månader. Sedan lever jag nog upp igen som förra året, i synnerhet som det går mot vår. För resten skulle allt vara mycket lättare att gå igenom, om jag bara inte glömde den grundregel som jag har ställt upp för mitt liv: Att vara god är huvudsaken! Helt enkelt och simpelt vara god, det löser och binder allt och är bättre än all klokhet och allt rättshaveri. Men vem skall här påminna mig om det, när inte ens Mimi är här? Hon förstod hemma så mången gång att tigande föra mig på den rätta vägen med sin långa blick, att jag återigen alltid måste kyssa henne (trots Er!) och säga: Du har rätt, att vara god är huvudsaken. Om Ni alltså av mitt sätt att tiga eller tala många gånger märker att jag är trotsig eller vresig, påminn mig då om Mimis sanningsord och - föregå mig med gott exempel: var god mot mig, om jag än inte förtjänar det ...

Nu först av allt tusen tack - listan har blivit lång; för liten bok, för sackarin (återgår, då jag har fått ett stort förråd och inte själv behöver det), för det lilla fotot, för termometern, för godsakerna, för de två senaste böckerna, i synnerhet för de romerska kejsarporträtten, en åskådningsundervisning som obetingat leder till republikansk tro, och framför allt för breven som är till stor tröst för mig. Er epopé i Wronke har roat mig mycket, synd bara att jag inte kunde vara med och inte ens kunde få en glimt av det. Men jag har haft gränslöst roligt åt det brev där Ni med uppbjudande av alla Era konster söker förleda mig att en gång läsa Hebbel och där Ni i förväg njuter av den överraskning Ni bereder min aningslöshet! Vad jag gläder mig åt att Ni allt fortfarande är samme oförbrännerlige Hänschen och omöjligt kan anta, att jag vet och känner till något som jag inte har mottagit ur Era kära mentorshänder! O Hanneselein, jag har känt till Hebbel längre än Ni. Jag lånade den redan av Mehring på den tiden då vår vänskap var som hetast och trakten mellan Steglitz och Friedenau (där jag då ännu bodde) erbjöd en tropisk landskapsbild, där Elephas primigenius betade och den smärta giraffen snappade de gröna bladen från fenixpalmen. Då - när Hänschen inte ens var påtänkt i Berlin - läste jag "Agnes Bernauer", "Maria Magdalena", "Judith", "Herodes och Mariamne". Längre kom jag visserligen inte, för det tropiska klimatet måste plötsligt vika för den första långa istiden och min tjocka Gertrud måste vandra till Steglitz med en tvättkorg full med presenter som jag fått och med lånade böcker som svar på en liknande transport som anlände till Friedenau, något som brukar bli följden varje gång vi slår upp vår förlovning. Hebbel känner jag alltså till och jag har en stor, om än sval respekt för honom. Jag ställer honom långt under Grillparzer och Kleist. Han har stor intelligens och en skön form, men hans gestalter har för litet blod och liv, är i alltför hög grad endast språkrör för utstuderade spetsfundiga problem. Om Ni vill förära mig honom, finge jag kanske byta ut honom och helst mot Grillparzer? För honom hyser jag en djup kärlek. Känner Ni till honom och uppskattar Ni honom också tillräckligt? Om Ni vill läsa någonting utmärkt, välj då ett kort fragment av honom: "Judith"[27]. Det är rena rama Shakespeare i fråga om knapphet, träffsäkerhet och folklig humor och har dessutom en fläkt av spröd poesi som Sh. inte har. Är det inte komiskt att Grillparzer var en kälkborgerlig ämbetsman och tråkmåns? (Se hans självbiografi som är nästan lika fadd som Bebels).

Men hur har Ni det nu med Er lektyr? Har Ni tillräckligt? Jag har nämligen på senaste tiden gjort en rad nya bra bekantskaper, som jag gärna skulle vilja fästa Er uppmärksamhet på. Så framför allt - om Ni inte redan känner till den - "Emanuel Quint" av Gerh. Hauptmann (en roman). Känner Ni till Hans Thomas Kristusmålningar? I så fall kommer Ni i den boken att uppleva en vision av Kristus, hur han går, smärt och omfluten av ett rödaktigt ljus, genom mogna sädesfält och hur det till höger och vänster om hans mörka gestalt böljar i mjuka vågor i milt lila över de silvervita axen. I den boken har jag särskilt fängslats av ett problem bland otaliga andra, ett som jag annars inte funnit behandlat någonstans men som jag så djupt upplever i mitt eget liv: tragiken hos den människa, som predikar för massorna och känner hur varje ord i samma ögonblick som det går ut från hennes mun, förgrovas och stelnar och blir till en vrångbild i åhörarnas hjärnor. Och på denna vrångbild av sig själv fastnaglas så predikaren, omringas slutligen av lärjungarna och omges av det råa larmet: "Visa oss undret! Du har ju själv lärt oss det. Var är dina under?" Hauptmann skildrar detta på ett sätt som är rent genialt. Hänschen, man skall aldrig komma med säkra omdömen om människor: de kan alltid komma med överraskningar, i dålig men gudskelov också i god mening. Jag ansåg Hauptmann vara en fulländad narr, och nu kommer karlen svängande med en bok så full av djup och storhet, att jag helst genast skulle ha velat skriva ett feberhett brev till honom. Jag vet att Ni skulle ha uppmuntrat mig till det precis som Ni ville att jag skulle skriva till Ricarda Huch. Men jag är för skygg och tillbakadragen för sådana ostentativa bikter. För mig räcker det om jag biktar för Er.

Jag skulle ännu ha tusen saker att säga Er. När kommer Ni äntligen?

Hjärtl. Er R.

Var snäll och hälsa så mycket till Marchl.[28] och tacka dem på det hjärtligaste från mig för "Ingeborg" av Kellermann. Jag hoppas kunna göra ett besök hos dem en gång och få lära känna den förtjusande Jagoda.

 


Wronke i. P. Festung (utan "c") 8.3.17.

Hänschen, här är en handfull till av de tusen saker som jag vill säga Er. Nu är jag återigen i en lugnare sinnesförfattning och därför vill jag skriva till Er. Det där disharmoniska brevet skickade jag aldrig för att inte göra Er ledsen. Svart på vitt ter sig en övergående depression mycket mer tragisk än den är i verkligheten. Nu skriver jag huvudsakligen av följande anledning. Fröken Mathilde J.[29], som är här, skall resa till Posen och hoppas få träffa Er. Jag har uppmanat henne till det, därför att jag tror att Ni inte har något emot det. Hon kan berätta utförligt för Er om mig och överbringa färska hälsningar från mig - men det är en sak till! Och denna sak är - mitt antikritiska manuskript, svar på Eckstein, Bauer & Co. för att försvara min bok om ackumulationen! Ni, olycksalige, är utsedd till att vara den andre läsaren av detta opus (den första var naturligtvis Mehring, som har läst manuskriptet flera gånger och som efter första genomläsningen kallade det "helt enkelt genialt", "en verkligt storslagen hänförande prestation", som efter Marx' död inte haft sin like. I ett senare utlåtande - sedan det under tiden hade kommit en tillfällig "fnurra på tråden", som han kallar det - har han uttryckt sig mera måttfullt! ...) I själva verket är det en prestation som jag i någon mån är stolt över och som säkert kommer att överleva mig. Den är mycket mer mogen än "Ackumulationen" själv: formen har bringats till den största enkelhet utan alla accessoarer, utan allt koketteri och bländverk, konstlös, reducerad endast till de stora linjerna, jag skulle vilja säga "naken", som ett marmorblock. Detta är över huvudtaget min smakriktning, att både i vetenskapliga arbeten och i konsten endast uppskatta det enkla, lugna och storlinjiga, något som gör att jag t.ex. finner den mycket berömda första delen av Marx' "Das Kapital" vederstygglig, överlastad som den är med rokokoornament i Hegels stil (för vilket jag ur partiets synpunkt bör ådömas 5 års tukthus och 10 års förlust av medborgerligt förtroende ...). Naturligtvis måste läsaren för att vetenskapligt kunna bedöma min "Antikritik" i grund behärska nationalekonomin i allmänhet och den marxska i synnerhet. Och hur många sådana finns det i dag bland de dödliga? Inte ett halvt dussin. Ur denna synpunkt är mina arbeten verkligen en lyxvara och borde tryckas på handgjort papper. "Antikritik" är åtminstone helt fri från de algebraiska formler som har en så panisk verkan på "den enkle läsaren". Jag tror att Ni på det hela taget kommer att förstå den. Mehring berömde just "framställningens kristallklarhet och genomskinlighet". Ni bör alltså läsa den och ge mig Ert omdöme såsom "en enkel man av folket". Om framställningens konstnärliga sida är Ert omdöme av största värde för mig. Men jag vill också se hur mycket Ni fattar av den. Så raska på med arbetet! Surge puer[30], eller om Ni inte kan det, så läs den i liggande ställning men sätt i gång och skriv vad Ni får för intryck av det. Det skadar Er heller inte alls att åter en gång nosa litet på nationalekonomin.

Ack, Hänschen, om vintern ändå redan vore slut! Jag blir tillintetgjord av detta väder, jag tål för närvarande ingenting som är hårt, varken från människors eller från naturens sida. Varje år vid den här tiden brukade jag förbereda mina resor, för den 7 eller 10 april var jag alltid redan vid Genčvesjön. Nu har jag inte sett den på tre år. O, denna blåa, drömlikt sköna Genčvesjö. Vet Ni, vilken överraskning det är, när man efter den ödsliga sträckan Bern - Lausanne och efter en sista fruktansvärt lång tunnel plötsligt svävar fram över sjöns stora blåa spegel! Varje gång fladdrar hjärtat upp på mig som en fjäril. Och sedan den underbara sträckan från Lausanne till Clarens med de pyttesmå stationerna för var tjugonde minut och djupt nere vid vattnet en liten klunga små hus grupperade kring en liten vit kyrka, konduktörens lugna sätt att ropa ut stationsnamnen, varpå stationsklockan börjar sitt pinglande - alltid tre gånger efter vartannat och så tre gånger och så tre - tåget sätter sig långsamt i rörelse, men klockan pinglar fortfarande så klart och muntert. Och den blå vattenspegeln ändrar sig hela tiden allteftersom banan går. An står den brant rakt upp, faller snart ner och ovanpå kryper de små ångbåtarna liksom ollonborrar som fallit i vattnet och drar efter sig ett långt släp av vitt skum. Och den andra stranden - den vita skrovliga bergväggen, nedtill mest höljd i en blå doft, så att endast de övre snöpartierna på ett overkligt sätt svävar liksom för sig i himlen. Och över alltsamman det bländande mäktiga Dent du Midi. Herregud, när skall jag åter få uppleva april månad där! Varje gång är luften, ron och glädjen där som en balsam för min själ. I mitt Chailly sur Clarens är vinbergen ännu övervuxna av fjolårets ogräs. Först småningom börjar hackrensningen. Jag får ännu släntra omkring i vinbergen och plocka rödplister och de safirblå blådruvorna med sin bedövande doft som frodas där ymnigt. Klockan 11 kommer man upp med middagsmaten till bönderna. Far i skjortärmarna lägger undan hackan och sätter sig på marken, frun och barnen som har följt med kryper ihop omkring honom. Man öppnar den medhavda korgen och familjen äter i tysthet. Fadern torkar svetten ur pannan med skjortärmen, för aprilsolen bränner redan starkt här på vinberget. Och jag ligger tyst i närheten, låter mig brännas av solen, betraktar blinkande vinodlarfamiljen och tuggar på ett grässtrå utan en enda tanke i huvudet men med hela kroppen genomträngd av den enda känslan: Herregud, vad världen är skön och livet ljuvligt! Och uppe på Col de Jamen kryper ett litet tåg från Glion allt högre som en mörk mask, i luften över den syns en försvinnande liten rökslöja som fladdrar likt en hälsning på avstånd från en bortresande vän! ...

Hänschen, adjö!
R.

 


Wronke i. P. 27.3 på kvällen.

K. H.!

Vad har Ni för Er! Ni skriver den 13 att Ni "i morgon" skall skicka ett utförligt brev och sedan tiger Ni i 2 veckor. Jag hade ju redan de mörkaste aningar i fråga om Er sjukdom, plötsliga avresa etc., etc. Och sedan: efter återbudets bittra besvikelse är breven min enda tröst. Bättra Er alltså! Och skriv inte så länge på ett brev eller skicka åtminstone oftare kort under tiden. Vad betyder det för resten, att Ni "arbetar flitigt"? Ni är ju patient!! Eller vad för "arbete" menar Ni?

I vilket tillstånd av stor upprördhet Ryssland har försatt sig i, kan Ni ju tänka Er. Så många gamla vänner, som försmäktade i fängelser i Moskva, i Petersburg, Orel eller Riga och som nu promenerar fritt omkring! Så mycket lättare det känns för mig att sitta här! En komisk change de places, eller hur? Men jag är nöjd med det och unnar dem sin frihet, även om mina chanser just därigenom har försämrats desto mer ...

Vad mitt besök hos dr L. beträffar, så begränsar sig kuren i grund och botten till samma råd som den gode gamle prästen på Ufenau gav den dödsskjutne Hutten:

"... Finn nu vila här,
lyssna inte utåt, lyssna inte bortom mig,
i denna stilla vik dör tidens stormar bort,
glöm Hutten, att ni Hutten är!"

Och därpå Hutten:

"Ett sällsamt råd, min dyre vän, jag hör;
ej
leva skall jag - när jag leva bör!"[31]

Nå, jag brukar inte gräma mig länge över det ouppnåeliga och går med hela min själ upp i det närvarande och det vackra som det kan erbjuda. Min värsta tid är för resten redan över och jag andas friare - den ominösa åttonde månaden tog slut i går. Då hade vi här en ljus, solig dag om än litet sval, och de fortfarande alldeles kala, risiga buskarna skimrade i alla regnbågens färger i solskenet. Dessutom drillade redan lärkorna högt uppe i luften, och trots snö och kyla fick man ändå en aning om vår. Då kom jag att tänka på att förra året vid den här tiden var jag ännu fri och satt vid påsken tillsammans med Karl[32] och hans fru i Garnisonskyrkan och hörde på Matteuspassionen.

Men vad behövs Bach och Matteuspassionen! När jag en ljum vårdag helt enkelt släntrar omkring på gatorna i mitt Südende - jag tror att alla känner igen mig där, just för att jag så drömmande strosar omkring - utan mål, med händerna nerstuckna i fickorna på min lilla jacka bara för att glo och insupa livet omkring mig - från husen dånar piskandet av madrasser till påsken, en höna kacklar högljutt någonstans, små skolpojkar slåss på hemvägen mitt på körbanan under höga skrik och skratt, ett litet tåg stånkar förbi och hälsar med en liten kort vissling, en tung ölvagn rasslar nedåt gatan, medan hästhovarna klapprar rytmiskt och kraftigt över järnvägsbron, och dessemellan väsnas och småkvittrar sparvarna - då bildar allt detta i det klara solskenet en sådan symfoni, en sådan "Lied an die Freude" som ingen Bach och ingen Beethoven kan återge, och mitt hjärta jublar över alltsammans, över varje den vardagligaste bagatell.

Jag står bland andra och stirrar vid Südendes lilla station, där det alltid flanerar människor i små grupper. Kommer Ni ihåg? Till vänster en blomsteraffär och till höger en tobaksaffär. Så härlig den brokiga färgprakten är i blomsterhandelns fönster! Den söta expediten ler mot mig därinifrån över blommorna som hon säljer åt en dam. Hon känner mig bra, då jag aldrig går förbi utan att köpa en liten bukett om så bara för mina sista 10 pfennig. I tobaksaffärens fönster hänger lottsedlar, är de inte förtjusande? Inne i affären, vars dörr står på vid gavel, talar någon (för 5 pf.) högt i telefonen: "Ja. Hur? Ja. Jag kommer alltså klockan 5. Ja. Ja, fint. På återseende alltså. Klockan 5. På återseende. Adjö" ... Så sympatisk denna feta röst låter och detta dumma samtal! Så glädjande, tycker jag, att denne herre skall få komma någonstans klockan 5. Jag skulle nästan ha lust att ropa till honom: Jag ber om min hälsning - ja, vad vet jag till vem. Vem ni vill ... Här står två äldre kvinnor med torgväskorna på armen och pratar, de har de där vanliga sammanbitet hemlighetsfulla minerna. Jag tycker att de är älskliga ... I hörnet trippar den enögda, magra tidningsmänniskan, gnuggar händerna och ropar som en automat sitt eviga: "Voschsche Zeitung mit Zeitbilda" ... När det är grått väder, - jag måste ju gå förbi här varje dag för att komma till partiskolan - bringar mig denna människa till förtvivlan med sitt uttal, och varje gång förlorar jag hoppet att mitt liv skall få någon som helst förnuftig mening. Nu, då han från topp till tå badar i aprilsolen, tycker jag att hans "Zeitbilda" låter rörande, ler mot honom som mot en gammal vän och genom att köpa hans "Voschsche" söker jag göra avbön för alla bistra blickar jag sänt honom under vintern ... I andra hörnet finns en liten kommunal restaurang med evigt neddragna gula jalusier. Dessa smutsiga, förhängda fönsterrutor och borden på gruset utanför i den lilla trädgården med de evigt rödblårutiga dukarna, som annars gör mig så melankolisk att jag fort måste komma förbi för att inte brista i gråt, dessa dukar tycks mig i dag rent av vackra. Ser Ni, hur skuggorna från grenarna på lönnen som står bredvid spelar över dem och sakta rör sig av och an - kan det finnas något ljuvligare? Och här hos bagaren stängs och öppnas dörren fortfarande med ljudligt knarrande. Nätta tjänsteflickor och små barn går in och kommer ut igen bärande vita påsar. Ger inte detta flitiga knarrande, på något sätt sammanblandat med den aptitliga bröddoften inifrån affären och med sparvarnas kvitter på körbanan, ett tilltalande intryck av något duktigt och självklart? Är det inte som om det skulle säga: "Jag är livet och livet är härligt" ... Nu stiger ut ur bagarboden, där jag står och stirrar utanför, den uråldriga, krokiga mormodern från skomakarfamiljen vid min gata. "Fröken, ni skulle väl hälsa på en gång och dricka kaffe hos oss", säger hon åt mig med sin tandlösa mun. (Alla i Südende kallar mig "fröken", jag vet inte varför). Jag kan knappt förstå vad hon säger men lovar glatt att en gång komma "på kaffe". Riktigt säkert. Då nickar hon leende och strålar över hela sitt gamla rynkiga ansikte. "Men riktigt säkert!" ropar hon ännu en gång tillbaka. Herregud, vad alla människor egentligen är snälla och rara! Där är återigen en dam som hälsar på mig, en dam som jag alls inte känner och som leende ser efter mig. Sannolikt ser jag litet besynnerlig ut med mitt glädjestrålande ansikte och med händerna i fickorna. Men vad rör det mig! För finns det en större lycka än att ströva omkring så där utan mål på gatan i vårsolen med händerna i fickorna och en liten bukett för 10 pfennig i knapphålet?

Hänschen, jag tror att Posen ligger mer österut än Wronke. Till Er kommer aprilsolen först. Skicka den sedan snarast möjligt till mig, så att den åter visar mig livets under, som finns överallt på vägen och som åter gör mig god, klar och lugn.

R.

 


Wronke i. P. 30.3.17

K. H. Just när jag återvunnit min mödosamt tillkämpade sköna jämvikt greps jag i går kväll innan jag somnade av en förtvivlan som var mycket svartare än natten. Och i dag är det också ännu en grå dag, i stället för sol - kall östanvind ... Jag känner mig som en förfrusen humla. Har Ni någon gång, en första frostig höstmorgon hittat en sådan humla liggande på rygg i gräset alldeles stelfrusen, som död, med de små benen indragna och den lilla pälsen täckt med rimfrost? Först när solen värmer upp den ordentligt, börjar de små benen långsamt röra på sig och sträcka ut sig, sedan vältrar den lilla kroppen sig runt och reser sig slutligen tungt och brummande upp i luften. Det var alltid min sysselsättning att lägga mig på knä bredvid sådana förfrusna humlor och väcka dem till liv med den varma andedräkten från min mun. Om solen ändå nu också ville väcka mig arma ur min dödskyla! För tillfället fäktar jag åter med djävulen i mitt inre som Luther - med bläckhornet. Och därför måste Ni som offer hålla stånd mot en spärreld av brev. Tills Ni har laddat Ert tunga artilleri, bestormar jag Er med mitt småkalibriga, så att Ni blir högst förfärad. För resten, om Ni också vid fronten laddade Era kanoner lika snabbt som Ni skriver brev till mig, då förvånar mig sannerligen inte vårt nuvarande återtåg vid Somme och Ancre och om vi måste sluta fred utan att annektera det sköna Flandern, får Ni det säkert på Ert samvete.

Jag tackar så mycket för Ricarda Huchs lilla bok om Keller. Förra veckan, då jag var riktigt ynklig till mods, läste jag den med nöje. Ricarda är verkligen en ytterst klok och intelligent person. Det är bara det att hennes så urblekta, reserverade, behärskade stil förefaller mig litet gjord, hennes klassicitet verkar litet pseudoklassisk, avsiktlig, tycker jag. Den som verkligen är rik och fri i sitt inre, kan ju ändå alltid vara naturlig och låta sig ryckas med av sin lidelse och ändå vara sig själv trogen. Jag läste också Gottfried Keller omigen: Zürichnovellerna och Martin Salander. Förlåt, flyg inte i luften nu, men Keller kan absolut inte skriva en roman eller en novell. Vad han har att ge är alltid bara en berättelse om längst försvunna döda ting och människor, men jag upplever aldrig att någonting händer, jag ser alltid bara berättaren som kramar ur sina vackra minnen som gamla människor gärna gör. Bara första delen av "Der grüne Heinrich" lever verkligen. Trots detta har Keller alltid en välgörande inverkan på mig, därför att han är en sådan praktkarl, och den man tycker om, den sitter man gärna tillsammans och pratar med om de oväsentligaste saker och de obetydligaste minnen.

Jag har ännu aldrig så medvetet och i så fulla drag upplevt en vår som den förra vid den här tiden. Kanske för att den kom efter ett års cellvistelse eller för att jag nu noga känner varje buske och varje litet grässtrå och därför kan följa utvecklingen i detalj. Kommer Ni ihåg hur vi för några år sedan stod framför en gulblommande buske i Südende och övervägde, vad det väl kunde vara för en? Ni "föreslog" att det skulle kunna vara "guldregn". Naturligtvis var det inte det. Vad jag är glad över att jag för 3 år sedan plötsligt kastade mig på att botanisera och gjorde det, som jag brukar göra med allting, med hela min glöd, med hela mitt jag, så att hela världen, partiet och arbetet försvann och jag uppfylldes av bara denna enda lidelse dag och natt: att ströva omkring därute i vårmarkerna, samla famnen full av växter och sedan ordna dem hemma, lära mig känna igen dem, torka och klistra in dem. Hela den våren levde jag som i feber. Hur jag led när jag satt inför en ny liten växt och på länge inte kunde avgöra vilken den var och inordna den i systemet. Jag var flera gånger nära att svimma vid sådana tillfällen, så att Gertrud förargad hotade att "föra bort" växterna. Därför är jag nu hemmastadd i det grönas rike, jag har erövrat det åt mig med storm, med lidelse, och det man omfattar med en sådan glöd, det får starka rötter i ens inre.

Förra våren hade jag en partner till under dessa vandringar: Karl L. Ni vet kanske hur han levde i många års tid: bara i riksdagen, sammanträden, förrättningar, förhandlingar, i hets och brådska, alltid på språng från tåget till spårvagnen och från spårvagnen till bilen, med alla fickor fullproppade med anteckningsblock, famnen full med färska tidningar, fast han ändå omöjligt hade tid att läsa dem alla, både till kropp och själ överhöljd av gatans damm och ändå alltid med ansiktet lysande av hans älskvärda unga leende. Jag tvingade honom förra våren att göra en liten paus för att erinra sig att det finns en värld också utanför riksdag och lantdag, och han strövade flera gånger omkring på fälten och i Botaniska trädgården tillsammans med Sonja och mig. Då kunde han fröjda sig som ett barn inför en björk med sina nya hängen! En gång gick vi tvärs över åkrarna till Marienfelde. Ni känner också till den vägen - kommer Ni ihåg? - vi har gått den vägen tillsammans en gång på hösten, då vi måste gå över åkerstubben. Men i april förra året med Karl var det på en förmiddag, och på åkrarna stod vintersäden i sin allra första grönska. En ljum vind jagade stötvis gråa moln hit och dit över himlen, och än lyste åkrarna i det klara solskenet, än mörknade de med smaragdgröna skuggor - ett härligt ljus- och skuggspel som vi tysta vandrade i. Plötsligt stannade Karl och började hoppa på ett märkvärdigt sätt, alldeles allvarlig i ansiktet. Jag såg förvånat på honom och blev till och med litet rädd. "Vad är det?" - "Jag är så lycksalig", svarade han bara, varpå vi naturligtvis skrattade som tokiga.

Hjärtl. R.

Det var fel av Er att vilja inordna mig som "den skönaste ädelstenen" i Hindenburgs pärlband av apor från Afrika och Asien. Jag är enligt officiell förklaring ingen "krigsfånge". Bevis: jag måste frankera mina brev.

 


Wronke i. P. 5.4.17

K. H. God dag!

Min lilla pil skall Ni genast fästa på tröskeln till Ert rum för att den skall överbringa till Er de hjärtligaste påskhälsningar från Wronke och tusen tack för 3 brev och 6 praktband Grillparzer. Först av allt för att lugna Er: jag har punktligt fått allt från Er utom det enda mysteriösa brevet av den 20, som har förirrat sig någonstans, något som när allt kommer omkring stundom händer "i de bästa familjer". Ni kan alltså obekymrat skriva vidare med friskt mod. För kontroll skall vi hädanefter numrera breven (inte postkorten!), men skriv upp dem själv, så att det inte blir något misstag ...

Ert långa brev av den 24 - 29.3 gjorde mig mycket ledsen på grund av dess betryckta och plågade ton. Men den berodde väl på att Ni hade arbetat på det i hela 6 dagar liksom vår Herre gjorde med skapelsen, och med den metoden kunde det naturligtvis i ingetdera fallet bli något fullkomligt. Allvarligt talat, Hänschen, Er depression som så tydligt talar i detta brev och även ännu i det följande, korta brevet, har gjort mig djupt bekymrad. Vad står på? Är det något galet med Er far, Er tante, Er syster? Ge mig en liten vink.

Vad jag gläder mig åt att Ni om två veckor kommer igen till Posen! Denna krassa egoism, inte sant? Men det är verkligen komiskt: fast jag ju ser Er lika sällan här som om Ni vore i Frankrike, så ger mig känslan av Er geografiska närhet ändå en helt annan lust till brevväxling än under de 2 år då Ni i ett obekant fjärran svävade mellan Glogau och Gorsous.[33]

Jag är klar med Hebbels "Nibelungen", som jag hade skaffat mig i Posen och är - förlåt, bli inte ledsen - uppriktigt besviken. Jag anser "Nibelungen" vara det svagaste han har skrivit: ingen likhet med den slutenhet och den fasta muskulatur som utmärker "Judith", "Herodes" eller "Gyges". Han kunde synbarligen inte behärska det väldiga stoffet, splittrar sig, irrar omkring på sidospår och uppnår åtminstone hos mig - ingen verkan alls. Men framför allt: det är ju evigt ett och samma problem som han ältar: maktkampen mellan kvinna och man. Ett rent akademiskt, spetsfundigt problem som inte alls existerar i verkligheten. Ty antingen är kvinnan en personlighet - jag menar inte en s.k. "framstående kvinna" utan med ett hjärta fullt av godhet och inre fasthet, som man kan träffa på likaväl i bondstugor som i borgerliga familjer - då hävdar hon sig och segrar moraliskt, även när hon ger efter i småsaker. Eller också har hon ingenting inombords - då är det ju heller inte något problem ...

Hänschen, en geting! Verkligen, den första unga smala getingen, tydligen utkrupen tidigt i dag, surrar just nu hos mig i rummet! Den har flugit in genom det öppna fönstret och störtade sig sedan genast på den översta stängda rutan. Bara en tum nedanför står fönstret vidöppet, men den vill bara borra sig in i det övre fönstret och rutschar hela tiden upp och ner med ett förargat brummande, som om det var någon annans skuld att den är så dum. Ack, vad detta egensinniga dova brummande låter skönt och hemtrevligt! Det påminner så om sommar, om hetta, om min öppna balkong i Südende med den vida utsikten över böljande fält och trädgrupper, om Mimi som lättjefullt ligger hoprullad som ett mjukt paket och blinkar upp mot den surrande getingen. Och nu har jag samma arbete som varje sommar: jag måste klättra upp på stolen och till och med så når jag knappt upp till den översta rutan för att försiktigt fånga den och åter släppa ut den i det fria, annars pinar den ju sig halvdöd mot glaset. De gör mig aldrig något illa. När de väl har kommit ut i det fria, sätter de sig till och med på läpparna och det kittlar så. Men jag är rädd att göra dem illa, när jag fångar dem. Till slut lyckas det i alla fall och plötsligt blir det tyst i rummet. Bara i mina öron och i mitt hjärta klingar det ett soligt eko. Hänschen, var glad ändå över att livet är så skönt! Getingen har sagt det på nytt och den vet.

Med den bästa hälsning till Er herr far och Er tante.

R.

 


Nr 2

Wronke i. P. 16.4.17

Hänschen, Ert nr 1 har i går i hög grad förljuvat söndagen. I dag faller regnet i strömmar här, ändå har jag tidigt på morgonen promenerat hela två timmar i den lilla trädgården - som alltid utan paraply, bara i den gamla hatten och inhöljd i farmor Kautskys cape. Det var så skönt att tänka och drömma medan jag gick och medan regnet rann genom hatt och hår ned i ansiktet och nacken. Också de små fåglarna var glada. En talgoxe, som jag är särskilt god vän med, går ofta och promenerar tillsammans med mig, och det gör den så här: jag går alltid på två sidor av trädgården längs murarna, men talgoxen hoppar jämsides med mig från buske till buske fram och tillbaka. Är det inte sött? Ingen av oss är heller rädd för något väder och vi har företagit vår dagliga promenad till och med i snöyra. I dag såg den lilla fågeln så genomblåst, våt och alldeles tillrufsad ut, jag säkert likaså, och det mådde vi båda mycket bra av.

I dag på eftermiddagen stormar det visserligen så att vi inte mer vågar oss ut. Talgoxen sitter på mitt galler vid fönstret och vrider sitt lilla huvud till höger och vänster för att titta in till mig genom rutan, men jag sitter här vid skrivbordet, gläder mig över klockans tickande som ger en så trevlig stämning åt rummet och arbetar.

För åkerbruket är detta väder - så vitt jag kan förstå - helt olycksdigert. Åkrarna kan omöjligt göras klara för vårsådden nu, allt blir försenat, och höstsådden har säkert tagit skada av den sena frosten. Förra året vid den här tiden var höstvetet i Südende redan 20-25 cm högt, och vårsådden var redan gjord i mars. Därtill kommer så översvämningarna. De stackars människorna "i folkdjupet" får som alltid bära följderna ... (Die armen Leute "aus der Tiefe" werden's wie immer, auszubaden haben ...) Deras gamle Gud Fader har god anledning att dundra nu. Himlen tycks stå i engelsk sold.

Er odyssé Berlin - Stuttgart är skakande, men mest saknar Ni väl att Ni denna gång inte kan vältra skulden för tingens ondska över mitt syndiga huvud som under vår berömda julresa till Stuttgart. Idén att, när det blir fred, några dagar fara till Nürnberg och andra kråkvinklar i Pfalz är mycket lockande. Om Nürnberg liksom om alla städer, som jag besökt endast vid partidagar eller kongresser, har jag bara en dimmig föreställning. Av den sista kongressen före kriget kommer jag bara ihåg att det på mitt podium stod en jättebukett av knallröda nejlikor som irriterade mig mycket när jag skulle tala och att just när jag skulle öppna munnen skallade det emot mig ett först obegripligt ord: "Sjukvårdare!" Salen var nämligen till den grad packad att tre personer måste avsvimmade bäras ut, något som alltid verkar deprimerande på mig. Jag måste ordentligt ta mig samman i början, innan jag kunde få upp elden.

Men under partidagen var det någon som förde mig bort från kvällssammanträdet och lät mig långsamt åka genom staden några timmar i en bekväm landa. Det var i slutet på september, staden låg i ett blåaktigt höstdis, varur den murgrönsklädda borgen vid vallgraven och de spetsiga taken och kyrkorna reste sig. De gav ett helt fantastiskt, brokigt och medeltida intryck, och över alltsamman dröjde ett mörkrött sken av det vikande dagsljuset, medan nedanför i små gränder och vrår skymningen redan tätnade till djupnande skuggor. Alldeles underbar är synen som dröjt kvar i minnet av denna stund, i synnerhet kontrasten mellan den gudomliga ron och skönheten ute liksom av hästhovarnas jämna klapprande och det tidigare oroliga virrvarret inne och partidagslokalens plågsamma smaklöshet. Jag minns inte alls längre vem som satt bredvid mig i vagnen, bara att jag under hela färden inte sade ett ord och att när jag steg ur vagnen utanför mitt hotell, flyktigt såg ett besviket ansikte. Jag vill obetingat ännu en gång återkomma till Nürnberg men utan kongress och partidag, i stället med ett band Mörike eller Goethe som Ni så ofta läst för mig ur med er djupa gossröst.

Så synd, att Ni inte nu kan läsa Shakespeare för mig här såsom vi gått igenom hela "Wallenstein". Jag har låtit föra hit min William. (Kommer Ni ihåg Goethes:

Att tillhöra en enda,
att vörda en enda,
hur det förenar hjärta och sinne!
Lida, du min närmaste närhets lycka,
William, du de högsta höjdernas stjärna,
vad jag är, för det tackar jag er!

Lida är naturligtvis fru von Stein.) Mitt förnyade intresse för Shakespeare har väckts hos mig - Ni kommer att förvånas - av teaterkritikern i "Leipziger Volkszeitung". Han skriver ytterst spirituellt och tankeväckande. Så här låter t.ex. hans karakteristik av en kvinnofigur i "Som ni behagar":

Rosalinda är en kvinna efter diktarens hjärta. Hon är dam och naturbarn, hon vet vad som passar sig men gör en grimas åt den goda tonen, hon är inte lärd men hon kan säga de klokaste saker, hon är full av övermod och full av blygsamhet. Hon kan vara allt detta därför att hennes instinkt är säker, och i förtroende till sina egna sunda instinkter dansar, hoppar och skrider hon genom världen, som om aldrig någon fara på allvar kunde hota henne. Detta är inte enda gången som Shakespeare tecknar en i sitt inre säker flicka: i hans verk träffar man på flera av det slaget. Vi vet inte, om han någonsin har träffat en kvinna som var som Rosalinda, som Beatrice, som Porzia, om han kunde arbeta efter modeller eller om han skapade bilder ur sin egen längtan, men detta vet vi bestämt: Ur dessa gestalter talar hans tro på kvinnan. Så härlig, det är hans övertygelse, kan kvinnan vara i kraft av sin egen särskilda natur. Om någonsin en diktare har varit en kvinnans lovprisare, var det han - åtminstone under en tid av sitt liv. I kvinnan såg han en naturkraft verksam, som ingen kultur kan rå på eller skada: hon tar upp allt som kulturen bjuder henne, bearbetar det, men låter sig inte villas bort från den väg naturen föreskriver henne.

Ar det inte en fin analys? Om Ni visste, vad denne dr Morgenstern i privatlivet är för en fadd och torr figur! Men hans psykologiska skarpsinne skulle jag tillönska den framtida skaparen av den tyska essayn ... Apropos: Ni är alltså en ättling till Justinus Kerner? Det var, vid Gud, en förnäm anfader. Jag känner visserligen inte till något av honom, har bara ett allmänt minnesintryck av stränga rytmer, starkt patos, en revolutionär gest. För övrigt låter redan namnet sagolikt. Inte sant, det finns sådana för evigheten skapade namn som låter som ett olympiskt ackord utan att man sedan vet något närmare. Vem känner i dag till bara en enda vers av Sappho? Vem (utom jag) läser Macchiavelli? Vem har hört en opera av Cimarosa? Men vart och ett av dessa namn är som en blixt ur evigheten, inför vilken man andaktsfullt blottar sitt huvud. Emellertid: noblesse oblige. Hänschen, Ni måste bli något utomordentligt, det är vi skyldiga Justinus Kerner.

R.

Ni nämner inget om Klara? Jag hoppas att ni träffas flera gånger? ...

 


Wronke 26.4.17

K. H. I går fick jag nr 2. Redan poststämpeln gav mig en stöt i hjärtat. För mig borde egentligen Posen smälla lika högt som Lissa, men jag hade redan vant mig vid Posen och förändringen känns närmast pinsam för mig, i hög grad. Mitt nr 2 gick redan den 17, så jag hoppas att Ni nu redan har fått det. Era kombinationer med Luise och Hans förstår jag inte alls, mitt namn är Haase. I morgon kommer fru Marta R. till mig, jag skall skicka henne på besök hos Er, kanske på lördag. Jag hoppas det skall passa Er. Men Hänschen, om Ni skriver "åtminstone nr 2", så är det ingen mening med hela numreringen. Ni kan väl när Ni sänder breven alltid anteckna Era nr i en liten fickkalender, annars blir det ju omöjligt att kontrollera dem! Jag skall skriva utförligt till Er någon av de närmaste dagarna. Det här skall bara vara en hälsning i all hast till det nya hemmet.

Hjärtl.
Er R.

 


Nr 3

Wronke i. P. 28.4

Hänschen, fru Marta kan tyvärr omöjligt göra ett besök i Lissa denna gång, hon har för kort besökstillstånd, och det hämnar sig alltså redan att Er nya bostad ligger så avsides. Jag har nämligen genast slagit upp Ert residens i Dierkes gamla skolatlas (samma gamla Dierke, som ännu vandrade tillsammans med Er i Stuttgart på Karlsgymnasiet, för jag har fått den av Costja). Då såg jag alltså att Lissa ligger halvvägs mellan Posen och Breslau, alltså i motsatt riktning mot Berlin. Därför får Ni säkert om cirka 2 veckor hälsa på Hans och Luise; Luise har besökstillstånd för tiden mellan den 10 och 15 maj.

Att Ni inte har besökt Klara, tar jag verkligt illa upp. Ni borde ha ordnat tid till det. Förstår Ni hur jag tänker i detta fall? Ju större inre förebråelser jag gör mig själv för att jag nu inte tillräckligt håller mig till henne, desto mer var det ett behov för mig och desto mer lugnande kändes det, att Ni handlade bättre än jag och så att säga även för min räkning visade henne tillbörlig godhet och finkänslighet. Och nu sviker Ni helt och hållet! Om jag har nämnt något för henne om att Ni skulle komma till Stuttgart i påsk, kommer jag vid Gud inte längre ihåg, men jag ber Er att skriva helt öppet och ärligt till henne och gottgöra försummelserna med ett älskvärt brev. Ni skall bara inte fegt förställa Er, Hänschen, det är under Er värdighet.

Ricarda Huchs "Wallenstein" är jag nu färdig med. I början blev jag mycket uppiggad och stimulerad av den, men i slutet rinner det hela ut i ingenting. Av idel detaljer och miniatyrmåleri åstadkommer man ingenting helt. Där kan ni bokstavligen studera hur man inte skall skriva en essay och hur Ni måste göra för att åstadkomma något bättre. Jag vidhåller: Det är den tyska grundligheten som gör det omöjligt att åstadkomma en med lätta streck nedkastad levnads- eller tidsbild, som på samma gång kan vara en fullkomligt utsökt upplevelse. Också Ricarda saknar - fast hon är kvinna - den andliga grace som skulle säga henne, att en uttömmande skildring av alla enskildheter verkar tröttande och stötande på en fint kännande människa, medan några få konstnärligt valda drag stimulerar läsarens fantasi och avrundas av honom själv till en sluten helhetsbild. Precis som i det privata umgänget spirituella människors lätta antydningar är mycket njutbarare än plump övertydlighet.

Jag skulle nästa gång vilja skicka Er en komedi av Bernard Shaw: "Den förlorade fadern". Först var jag otålig över de skriande paradoxerna och absurditeterna hos alla de handlande personerna, sedan kommer ett par allvarliga ställen som man läser med en blandad känsla av lättnad över att äntligen få veta författarens verkliga mening och avsikt och samtidigt en viss skygghet inför faddheten hos moraliserande sentenser. Tills man i slutet upptäcker att först med dessa "allvarliga ställen" börjar det verkliga gycklet och att Shaw helt enkelt gör sig lustig över hela världen, läsaren och även sig själv enligt mottot: det finns överhuvudtaget ingenting i livet som är värt att ta tragiskt. Slutscenen, där mitt i en snustorr överläggning mellan två advokater en maskeradbal plötsligt dansar in och för bort dem båda i en vals, verkar Shakespeareaktig och blåser en i ansiktet med "Midsommarnattsdrömmens" fnittrande trollstämning. När jag läste denna slutscen - ensam som jag satt i min kula och mitt i natten - skrattade jag högt hela kaskader av skratt så som Ni vet jag kan göra. Det var just efter ett litet anfall av förtvivlan som jag haft igen, och den tokiga boken gjorde mig mycket gott.

Eftersom jag nu är inne på litteraturen, säg, kan Ni då inte upplysa mig om varifrån jag har följande verser:

Hans stolta gång,
hans ädla skick,
hans leende mun
och härskarblick!

Hans röst - till den jag
förtrollad lyss! -
hans handtryck ...

(Ur Margaretas visa i Faust, Viktor Rydbergs övers.)

Längre kommer jag inte. Jag skulle kunna svära på att det ändå är Gretchen vid spinnrocken. Samtidigt skulle jag kunna svära på att Gretchen vid spinnrocken sjunger något helt annat, nämligen "Kungen av Thule". Här har jag bara Er lilla Harnackupplaga av Goethe men inte "Faust" och kan inte se efter. Men dessa rader snurrar i huvudet på mig ända sedan påsken så att jag till slut tror att jag själv har en spinnrock därinne. Känner Ni igen det där, hur det plågar en när man inte kan komma på varifrån man har fått ett brottstycke av en dikt eller en melodi?

Rakt över min kula är vårt "panoptikons" skolrum. Medan jag skriver detta, pågår just undervisning. Först hörde jag det klumpiga trampet av flera fötter, sedan tystnad, en gammal docerande lärarröst och nu en flickstämmas entoniga uppläsande - precis så som små barn läser, i det höga, litet ängsliga, halvt frågande tonläget utan något avbrott. Jag kan inte urskilja ett enda ord, men just det där dämpade mumlet låter så bekant. Den där beslöjade lilla scenen ovanför mig med sitt dämpade sorl som tränger ner till mig, ger mig på nytt en tydlig känsla av att livet är något mycket skönt.

R.

Den "charmante Marquis Renard", som Ni skrev en gång, har fått förtjänstkorset för civiltjänst. Om det finns champagne i Lissa, drick då en "extra dry".

 


Nr 4

Wronke 12.5.17

K. H. Har fått nr 5, tack så mycket. Jag väntar på Era förbättringar av mina formuleringar (delvis beror de, efter vad jag kan se, på maskinskriverskans misstag). Er anmärkning att några ställen i "Antikritiken" är förvanskade till oigenkännlighet ger mig dock anledning att själv än en gång kontrollera det hela. Jag brukar annars aldrig stå ut med att läsa igenom det en gång skrivna, och ju intensivare jag lever med i det jag skriver, desto mer är jag färdig med det. Jag är väl medveten om, Hänschen, att jag skriver mina ekonomiska saker för sex personer. Men jag skriver dem ju egentligen bara för en person: för mig själv. Den tiden då jag skrev "Ackumulation" hör till de lyckligaste i mitt liv. Jag levde verkligen som i ett rus, såg och hörde ingenting vare sig dag eller natt annat än detta enda problem, som så vackert vecklade ut sig för mig, och jag vet inte vad som gav mig den största glädjen: tankeprocessen, medan jag under långsamma promenader genom rummet vände och vred på ett invecklat problem, uppmärksamt iakttagen av Mimi som med de små tassarna hopdragna under sig låg på bordet med den röda plyschduken och vred sitt kloka lilla huvud efter mig allteftersom jag gick, eller gestaltandet, den litterära utformningen med pennan i handen. Vet Ni att jag då skrev ner alla 30 tryckarken i ett enda svep på 4 månader - något oerhört! - och lät dem gå i tryck utan att en enda gång läsa igenom konceptet? På samma sätt var det på Barnimstrasse med "Antikritiken". Och efter ett så intensivt genomlevat arbete förlorar jag sedan så helt allt intresse för det, att jag knappt ens bemödar mig om att skaffa en förläggare åt det. Visserligen har det under mina "omständigheter" på senaste halvtannat år varit litet svårt. - Eckstein överskattar Ni alldeles avgjort. Hans "kritik" var ingenting annat än hämnd för att jag kärvt tillbakavisat de vänskapliga närmanden som han länge förgäves hade försökt med, och det är just detta att han överförde det "alltför mänskliga" till den rena vetenskapens höga alpregion som har fyllt mig med sådant förakt för honom. Annars kunde han vara riktigt trevlig och kvick. En gång hos Kautskys, när jag gjorde förtvivlade försök i tamburen att få ned min lilla jacka från klädhängaren och förbannade mitt liliputformat, höll han artigt fram jackan åt mig och mumlade leende Wolfs visa: "Även små ting kan oss förtjusa ..." (Ni vet väl, att Hugo Wolf i Wien var lierad med det ecksteinska huset och är husgud där). - Er idé att jag skulle skriva en bok om Tolstoj, tilltalar mig inte det minsta. För vem? Och varför, Hänschen? Alla människor kan ju läsa Tolstojs böcker, och åt den som böckerna själva inte kan ge något av sin anda och sitt intensiva liv, kan inte heller jag med kommentarer delge något. Kan man "förklara" för någon vad Mozarts musik är? Kan man "förklara", vari livets trollmakt består, om någon inte själv kan lyssna fram det ur de minsta och vardagligaste ting eller riktigare: bär det inom sig själv? Jag anser t.ex. också hela den väldiga Goethelitteraturen (d.v.s. litteraturen om Goethe) vara makulatur och är av den åsikten att det redan har skrivits alldeles för många böcker. Uppfyllda av idel litteratur glömmer människorna bort att se på den sköna världen.

Sedan den 1 har vi alltså haft en serie av soliga dagar, och redan vid uppvaknandet hälsar mig den första solstrålen, då mina fönster här vetter mot öster. I Südende, där min bostad som Ni vet är öppen för solen åt alla håll liksom en lykta, blir sådana morgonstunder underbara. Efter frukosten brukade jag ta det tunga kristallprismat med sina otaliga hörn och kanter som ligger på mitt skrivbord som brevpress och ställa det i solen, så att solstrålarna genast splittrades i hundra små regnbågsfläckar över tak och väggar. Mimi betraktade hänfört ljusspelet, i synnerhet när jag rörde prismat och lät de brokiga fläckarna kila och dansa hit och dit. I början sprang hon och hoppade högt för att snappa efter dem, men snart kom hon underfund med att de "ingenting" var, bara sken, och följde sedan dansen med glada små ögon utan att röra sig. Hänförande effekter fick vi när en sådan liten regnbåge föll över en vit hyacint på blombordet eller på marmorhuvudet över skrivbordet eller på det stora bronsuret framför spegeln. Det snyggt städade soliga rummet med den ljusa tapeten utandades så mycket ro och behag, genom den öppna balkongdörren trängde bara sparvarnas kvitter, surrandet från spårvagnen som gled förbi då och då eller arbetarnas ljusa metalliska hamrande, när de lappade skenorna någonstans. Sedan tog jag hatten och gick ut på fältet för att se hur det hade växt under natten och för att ta med mig friskt, saftigt gräs åt Mimi. Här går jag också genast efter frukosten ned i den lilla trädgården och har en härlig sysselsättning: att vattna min "plantering" utanför fönstret. Jag har låtit skaffa mig en liten, liten söt vattenkanna och måste gå med den väl ett dussin gånger till vattentunnan, innan rabatten blir tillräckligt fuktig. Vattenstrålarna gnistrar i morgonsolen och dropparna darrar länge efteråt på de rosa och blå hyacinterna som redan är halvutslagna. Varför är jag ändå sorgsen? Jag tror nästan att jag har överskattat solen på himlen och dess makt. Den må stråla aldrig så, den värmer mig många gånger inte alls, om inte mitt eget hjärta lånar den värme.

R.

 


Nr 5

Wronke 14.5.17

K. H. Denna gång bara ett par korta rader. Ni får dem kanske samtidigt med Luises och Igels besök. Var snäll och säg ingenting alls åt dem om "Antikritiken". Jag har nämligen hittills ännu aldrig nämnt något om detta arbete, och det skulle kännas litet genant för mig, om de fick höra om det i andra hand. Däremot skall jag naturligtvis, så snart det föreligger i tryck, dedicera ett exemplar till Luise och hon kan kanske också läsa det.

Hänschen, var god mot Luise, ge henne den värme och glädje som jag tyvärr inte kunde ge henne. Ack, det var inte mitt fel - det gick bara inte. Jag kunde knappt få fram några ord när jag skulle tala med henne. Mitt hjärta som i flera dagar har frusit och darrat som en hundvalp, blev ännu ängsligare och skyggare. Det gör mig så ont om Luise, hon måste säkert tro att hon gått mig på nerverna, men det är alldeles fel, gör det klart för henne. I kväll har jag känt mig så ynklig till mods att jag inte kan säga det. För att trösta mig bläddrade jag litet i "Westöstlicher Divan". Jag älskar den så högt, inte bara för den oförglömliga glöd som strålar ur den utan också för Suleika-Marianne, som för mig framstår som Goethes enda sympatiska kvinnogestalt. Jag tycker att hennes egna dikter verkligen är jämbördiga med Goethes i fråga om innerlighet och enkelhet. Hur vackert formar hon t.ex. inte uppdraget till sitt bevingade bud: "Säg honom, men säg det blygsamt - hans kärlek är mitt liv - Glad trygghet åt de båda - kan blott hans närhet ge". Tyvärr är bara en del av hennes dikter medtagna i den harnackska upplagan.

Av allvarlig litteratur läser jag nu för xte gången "Lessing-Legende". Känner Ni till den? Den ger så mångsidig stimulans och vederkvickelse.

Inte mer för i dag.

Hjärtliga hälsningar
R.

 


Nr 6

Wronke 20.6.17

Hänschen, god dag!

Här är jag igen. Jag tycker det är en evighet sedan jag skrev till Er sist och sedan jag fick Ert nr 7 (men sexan har Ni försnillat!) Men fröken Mathilde har nog under tiden berättat för Er, hur mycket min tystnad var contre coeur. Nu skall jag bli flitig igen men väntar också av Er att Ni handlar kristligt och gengäldar min tystnads stenar med tätare brevs närande manna.

Ack, vad har jag inte upplevat under tiden! En hel generation av blommor har under min omsorgsfulla vård öppnat sig inför livet och hemfallit åt döden - från syrenträdets första knoppar till akacians kvalmigt doftande, kraftlöst nedhängande klasar som nu täcker marken runtomkring med de nedfladdrande blombladens lätta snöfall. Snabbt bildas och rundar sig på alla buskar svällande frukter, gröna bär som för varje dag fylls allt ymnigare med saft och sväller för att snart bli röda eller blå eller svarta.

En helt ny generation av fåglar har kommit till. Deras födelse kunde jag gissa mig till av fågelkörens diskreta tystnad och deras tillväxt har jag sedan kunnat lyssna mig till i det späda pipandet i de gömda bona i alla vrår av min lilla trädgård, och nu - o fröjd! - kommer de tillsammans med föräldrarna till mitt fönster för att här bli utfodrade inför mina ögon.

Då kommer dagligen flera gånger framför allt en bofinkfamilj. Modern som jag har känt ända från hennes bröllopstid, har nu alltid med sig en liten dotter till fönstret. "Vår älskling" som är mycket större och tjockare än mamma, sitter där och burrar upp sig, öppnar då och då sin oerhörda näbb med ett hest skrik medan hon runkar på det kala huvudet som en epileptiker, och låter proppa sig full av sin avmagrade, förgrämda och ruggiga mamma. Hela laster av mina havreflingor vandrar på så sätt ner i "älsklingens" gap. Det är knappt att den gamla hinner svälja ett enda korn själv. Och ändå kan ungen redan flyga riktigt bra och picka själv, vilket den också värdigas göra då och då. Jag som bakom gardinen varje gång iakttar scenen, skulle ha ganska god lust att rusa fram och ge denna oförskämda byting en örfil. Men jag påminner mig i råttan tid att mamma Bofink säkert i sin ungdom har låtit dra sig fram av mormodern på samma sätt och att "älsklingen" redan nästa juni precis lika förgrämd får stoppa i sina egna ungar. Det jämnar alltså ut sig på något sätt, min intervention förutan (med mina interventioner åstadkommer jag för resten vanligen en dumhet, såsom när jag med stor möda räddar något halvdött kreatur, så att det ännu längre plågas utan nytta. Jag erinrar mig också till slut, att det i min familj egentligen gällde precis som en oomkullrunkelig naturlag att modern kommit till världen uteslutande av den anledningen att hon skulle stoppa i våra ständigt gapande näbbar (framförallt på pater familias!) efter vars och ens smak och dimension. Då stannar jag tillbakadragen bakom gardinen ... Om ännu en månad skall madame Bofink fara till Södern med sina älsklingar, men far stannar om möjligt kvar här. Därför heter han Fringilla coelebs - gammal ungkarl. Vem som helst kan ju inte kosta på sig att göra resor till Södern en toute famille. Far stannar alltså ofta i det dimmiga Norden och skickar bara fru och barn till Afrika. Eller också kommer han mycket senare i särskilt "tåg för herrar" och återvänder tidigare på våren för att få en översyn över trakten och förbereda hemmet för det efteråt kommande "damtåget".

O, en sådan uppståndelse jag var med om i går - oj, oj, oj! I min korridor hade en tjock humla (grå liten päls, guldgult skärp!) stängt in sig, irrade upp mot det stängda övre fönstret och började rusa upp och ner för fönsterglaset, medan den brummade i högsta upprördhet och i djupaste bas. Jag drog naturligtvis genast fram en stol, och i ivern grep jag den med bara handen. Den stack mig ögonblickligen så att jag måste skrika högt. Då hämtade jag en näsduk, fångade den efter en häftig strid och sprang med den längs korridoren till trädgårdsdörren för att släppa ut den i det fria. Men då skulle Ni ha hört hur det lilla djuret skrek i näsduken! Plötsligt hade den djupa basen förvandlats till den tunnaste falsettröst, det lät formligen som ett dödsförskräckt barns klagande gråt. Den trodde att dess lilla liv, det ynkligaste av alla, var hotat, och så grät den! Denna lilla späda röst gick mig så på nerverna att händerna darrade på mig och jag till och med måste släppa den 2 gånger, varpå den naturligtvis varje gång genast flög tillbaka till den fatala fönsterrutan. Men vid tredje gången samlade jag slutligen hela min själsstyrka och bar ut den i trädgården - huj, med vilken fart den då flög upp i luften! och genast åter brummade i basen - adjö! ...

Ja, det var mina spännande upplevelser under denna tid. Har Ers Höghet liknande oskyldiga äventyr att berätta om? ... Hör Ni, jag har ertappat geheimerådet von Goethe med en historieförfalskning. Ni vet - "Anakreons grav" (ack, jag höll på att dö av hänryckning varje gång Faisst sjöng den sången för mig!) slutar ungefär så här:

Våren, sommarn och hösten
njöt den lycklige skalden;
Skydd mot vintern till slut
gav honom gravkullen här.

(övers. Johannes Edfelt. Synkrets. Tolkningar 1974)

Av det skulle man kunna anta, att Anakreon hade dött ungefär i sitt 50:e levnadsår, i sin fulla mannakraft. Nu har jag nyligen läst Anakreons sånger, och där beskriver han sig själv som en gammal vinsäck och kjoljägare, som alltid vill intala sin Doris, Phyllis eller Chloë att hans "vita lockar" passar så utmärkt till deras rosiga kinder, "som den vita barken till rosen i kransen". Hans dikter är egentligen bara ständiga variationer på detta enda tema. Några förstod jag inte riktigt, som t.ex. denna:

Din lössläppta skälm! Dina spratt
har jag genomskådat nu. Men tag dig i akt
att ej du koger, båge, pil och mål
mitt i allvar, skämt och självsvåld
så förblandar att när ett bergsrå skrattar
skälvande hjärtat mitt av misstag du
i leken genomborrar och det förblöder. Men
gör vad dig behagar. Jag älskar dig,
jag tillhör dig.

Vete gudarna vad det betyder och vem som talar till vem.[34] Nå, Hanneselein, nu väntar jag på en utförlig bekännelse om allt som man har haft för sig utan mig.

Hjärtl. R.

Jag är djupt bekymrad över hur Ni skall kunna uthärda denna kannibaliska hetta.

 


Nr 7

Wronke 23.6.17

Hänschen, god dag, här är jag igen. Jag känner mig så ensam i dag och måste pigga upp mig litet med att prata med Er. - I dag på eftermiddagen låg jag under den av doktorn föreskrivna siestan på soffan, läste tidningar och beslöt när klockan var halv tre att det var tid att stiga upp. Ett ögonblick efteråt somnade jag oförhappandes och hade en så underbart vacker dröm, som var mycket livlig men obestämd till innehållet. Jag vet bara att någon som var mig kär var hos mig, att jag rörde vid hans läppar med fingret och frågade: "Vems mun är det?" Personen i fråga svarade: "Min". - "Ack nej", utbrast jag skrattande, "denna mun tillhör ju mig!" Jag vaknade i skratt över dessa dårskaper och såg på klockan. Den var fortfarande halv tre, min långa dröm hade alltså tydligen varat en sekund men efterlämnade en känsla av att jag hade upplevat något dyrbart och utsökt, och tröstad gick jag åter ut i trädgården. Här skulle jag också snart få uppleva något förtjusande: en rödhake satte sig på muren precis bakom mig och sjöng en stump för mig. I allmänhet är fåglarna nu helt upptagna av omsorger för familjen, blott här och där låter någon höra sig en kort stund. Och så i dag plötsligt rödhaken, som besökte mig ett par gånger i början på maj. Jag vet inte, om Ni känner närmare till denna lilla fågel och dess sång, jag har - som i fråga om så mycket annat - först här lärt mig känna den noga och älskar den ojämförligt mycket mer än den vittberömda näktergalen. Näktergalens ekande sång verkar för primadonnelik för mig, ropar alltför mycket på publik, berusande triumfer, hänförda lovsånger. Rödhaken har en helt liten spröd stämma och sjunger en egenartad, intim melodi som låter som en upptakt, en liten revelj, Ni vet den där förlösande trumpetklangen fjärran från i fängelsescenen i "Fidelio" och som samtidigt skingrar nattens mörker. Så ungefär låter rödhakesången men den föredras i en lätt tremulerande ton oändligt ljuvt så att den verkar helt beslöjad som en drömförsjunken erinring. Hjärtat skälver formligen i mig av lycksalighet och vemod, när jag hör denna sång, och jag ser med detsamma mitt liv och världen i ny belysning, som om moln fördelade sig och det föll en klar solstråle ned över jorden. Denna lilla spröda sång på muren som väl inte varade längre än en halv minut kom det att kännas så vekt, så milt i bröstet på mig. Jag ångrade genast allt ont som jag någonsin kan ha tillfogat någon människa och alla avvisande tankar och känslor, och jag beslöt på nytt att vara god, god helt enkelt till varje pris: det är bättre än att "ha rätt" och föra bok över varje liten förolämpning. Och sedan beslöt jag att genast i dag skriva till Er, fastän det sedan i går på mitt bord står en liten tavla med 7 levnadsregler som jag hädanefter skall rätta mig efter. Och den första lyder: "Inte skriva några brev". Ser Ni, så uppfyller jag mina egna "järnhårda" levnadsregler, så svag är jag! Om det är så som Ni skrev i Ert senaste brev att kvinnornas starka släkte behagar mest när de visar sig svaga, då måste Ni vara förtjust i mig nu: för här är jag, ack! så svag, mer än vad som tilltalar mig.

För övrigt talade då Er barnamun sannare än Ni anade, det har jag nyligen upplevat på det mest komiska sätt. På Köpenhamnskongressen såg Ni väl Camille Huysmans, den där stora pojken med de mörka lockarna och det typiskt flamländska ansiktet? Han är ju själen i Stockholmskonferensen. I tio år hörde vi båda till den Internationella byrån och i tio år hatade vi varandra, i den mån mitt "duvohjärta" (uttrycket härstammar från - Heinrich Schulz, minister i högerregeringen!! ...) överhuvudtaget är i stånd till en sådan känsla. Varför - är svårt att säga. Jag tror att han inte kan tåla politiskt verksamma kvinnor, och mig gick väl hans impertinenta ansikte på nerverna. Men så hände det sig vid den sista konferensen i Bryssel som ägde rum just innan kriget började i slutet på juli 1914, att vi mot slutet var tillsammans några timmar. Jag satt just invid - det var på en elegant restaurang - en bukett gladiolus som stod på bordet och som jag helt försjönk i när jag fick se den utan att ta del i det politiska samtalet. Då kom min avresa på tal, varvid min hjälplöshet i "jordiska ting" blev märkbar, mitt eviga behov av en förmyndare som skaffar biljett åt mig, placerar mig på rätt tåg, samlar ihop mina glömda handväskor - kort sagt, hela min blamanta svaghet, som också har berett Er så många glädjestunder. Huysmans betraktade mig hela tiden under tystnad, och inom en timme hade det tioåriga hatet förvandlats till en glödande vänskap. Det var så man måste skratta. Han hade till slut sett mig svag, och då kom han i sitt rätta element. Nu tog han genast mitt öde i sina händer, drog mig tillsammans med Anseele, den förtjusande lilla vallonen, hem till sig och bjöd på supé, bar en liten katt till mig, spelade och sjöng Mozart och Schubert för mig. Han har ett utmärkt piano och en vacker tenor, och det blev som en ny uppenbarelse för honom att musikkultur är något livsnödvändigt för mig. Särskilt fint sjöng han Schuberts "Grenzen der Menschheit". Slutversen "Och med oss leker moln och vindar" (Und mit uns spielen Wolken und Winde) sjöng han ett par gånger med sitt lustiga, flamländska uttal - med det tjocka het i strupen, "Wolken" lät ungefär som "Wouken" - och han gjorde det med stor gripenhet. Sedan följde han mig förstås till tåget, bar själv min koffert, satt sedan också kvar hos mig i kupén och utbrast plötsligt: Mais il est impossible de vous laisser voyager seule! (Men det är ju omöjligt att låta er resa ensam!). Som om jag verkligen var ett dibarn. Jag hade knappt hunnit säga att han åtminstone inte skulle följa mig till tyska gränsen, förrän han hoppade ut när tåget redan var i rörelse och ropade: Au revoir ā Paris! Vi skulle nämligen om två veckor ha en kongress i Paris. Detta var den 31 juli. Men när mitt tåg anlände till Berlin, var mobiliseringen här redan i full gång, och två dagar senare var den stackars Huysmans' älskade Belgien redan besatt. "Och med oss leker moln och vindar" måste jag upprepa för mig själv ...[35]

Om två veckor har jag varit häktad ett helt år, eller - om man bortser från de korta mellanpauserna - i två hela år. Ack, vad det nu skulle göra mig gott med en liten stunds oskyldigt prat! Under samtalsstunderna talar man helt naturligt bara som hastigast om de yttre angelägenheterna, och jag sitter mest hela tiden som på nålar. Och annars ser eller hör jag inte en själ.

Nu är klockan 9 på kvällen men ljust som på dagen naturligtvis. Det är så tyst här omkring mig, jag hör bara klockans tickande och på avstånd ett dämpat hundskall. En så märkvärdig hemkänsla man får, när man på landet om kvällarna hör hundskall på avstånd, inte sant? Jag föreställer mig genast en trevlig bondgård, en man i skjortärmarna som står på tröskeln och med pipa i munnen pratar med en gammal grannfru. Inifrån ljuder klara barnaröster och slamret av kökskärl och utanför känns lukten av mogen säd och hörs grodornas första tveksamma kväkande ...

Adjö, Hänschen.
R.

 


Nr 8

Wronke 29.6.17

God dag, Hänschen!

Bra, alltså skall jag Er till behag stryka den första av de 7 levnadsreglerna. Men de andra 6 är mycket förnuftiga och får säkert Ert bifall. Att Gerlach[36] bara vill byta ut mig mot en fältmarskalk är rörande. Hans brev är mycket bra för övrigt. Han tycks ha utvecklats under kriget, och jag kommer att bli glad när jag får se honom i vår "Schwaben"-krets. När blir det? ...

Varje kväll när jag sitter med benen utsträckta på en annan stol vid mitt gallerfönster för att andas in den friska luften och för att drömma, börjar någonstans i grannskapet en flitig, dämpad mattpiskning eller något liknande. Jag har ingen aning om vem som uträttar denna verksamhet eller var den sker, men genom att den återkommer så regelbundet har jag fått ett obestämbart intimt förhållande till detta ljud. Det väcker hos mig några sorts vaga föreställningar om duktig huslig beställsamhet, om ett litet hushåll där det är skinande blankt och rent - kanske är det någon av våra anställda som bara har tid sent på kvällen efter dagens arbete att sköta sina små husbestyr - en ensam gammal mö eller änka, som de flesta anställda är i fängelset och som använder sin sparsamt utmätta fritid till att alltid pedantiskt städa sina små rum, som ändå ingen besöker och som de själva sällan använder. Jag vet inte, men de där några piskrappen injagar hos mig varje gång känslan av en ordnad, noga avrundad rofylld tillvaro och på samma gång en viss beklämning över en torftig tillvaros trånghet och hopplöshet - atenienner, gulnade fotografier, konstgjorda blommor, en hårt stoppad soffa ...

Påverkas Ni också på ett så där särskilt sätt av ljud som Ni inte vet varifrån de kommer? Jag har upplevt det i varje fängelse. I Zwickau till exempel väcktes jag varje natt precis klockan två av änder som bodde någonstans vid en damm i grannskapet och som ljudligt ropade: "Kvā-kva-kva-kva!" Den första av de fyra stavelserna skreks ut i högt tonläge och med den starkaste betoningen och övertygelsen, varefter det stegvis sjönk till ett djupt basmummel. När jag vaknade av detta skri i det kolsvarta mörkret på den stenhårda madrassen dröjde det alltid några sekunder innan jag fick klart för mig var jag befann mig. Den alltid litet deprimerade känslan av att befinna sig i fängelsecellen, den egenartade betoningen av "Kvā-kva ..." och detta att jag ingen aning hade om var änderna fanns, bara hörde dem under natten, gav åt deras rop något hemlighetsfullt, betydelsefullt. Jag tyckte alltid att det lät som något slags världsvist uttalande som genom sitt regelbundna upprepande varje natt innebar något oåterkalleligt, något som var giltigt ända från världens begynnelse, liksom någon koptisk levnadsregel:

Och på de indiska vindarnas höjder
och i egyptiska gravarnas djup
har jag blott hört detta heliga ord: - - -

Att jag inte kunde tolka innebörden av denna ändernas vishet, bara hade en obestämd aning om den, framkallade varje gång en sällsam oro i mitt hjärta, och jag brukade ligga vaken länge efteråt med ängsligt sinne.

Helt annorlunda var det på Barnimstrasse. Klockan 9 gick jag alltid nolens volens till sängs - då ljuset släcktes, men kunde naturligtvis inte somna. Kort efter 9 började regelbundet i nattens stillhet en två- eller treårig liten pojke gråta i någon av hyreskasernerna i grannskapet. Det började alltid med ett par svaga, avbrutna jämrande läten direkt i sömnen. Sedan, efter några pauser, snyftade den lilla krabaten tills han kom in i en riktig, klagande gråt, som ändå inte var häftig, inte uttryckte någon bestämd smärta eller bestämd önskan, bara ett allmänt obehag över tillvaron, oförmåga att klara av livets svårigheter och sina egna problem, i synnerhet som mamma tydligen inte fanns till hands. Denna hjälplösa gråt varade på pricken trekvarts timme. På slaget 10 hörde jag dörren energiskt öppnas, lätta snabba steg som ekade högt i det lilla rummet, och en klangfull, ungdomlig kvinnoröst, i vilken man ännu tyckte sig spåra den friska luften utifrån gatan: "Varför sover du inte? Varför sover du inte?" Varefter man varje gång hörde tre mustiga klatschar, av vilka man formligen kunde känna den aptitliga rundningen och sängvärmen hos den ifrågavarande lilla kroppsdelen. Och - o under! - de tre klatscharna löste plötsligt lekande lätt alla tillvarons svårigheter och problem. Jämmern upphörde, den lilla pojken somnade ögonblickligen, och en befriande stillhet härskade åter över gården. Denna scen upprepade sig så regelbundet varje kväll, att den hörde ihop med min egen tillvaro. Redan klockan 9 brukade jag vänta med spända nerver på min lilla obekanta grannes uppvaknande och jämmer, vars hela register jag kände till på förhand och följde, medan känslan av rådlöshet inför livet meddelade sig fullt och helt till mig. Sedan väntade jag på den unga kvinnans hemkomst, på hennes välljudande fråga och särskilt på de befriande tre klatscharna. Tro mig, Hänschen, detta fäderneärvda medel att lösa tillvarons problem spred genom den lilla pojkens ändalykt sin underbara verkan också in i min själ: mina nerver slappnade genast av tillsammans med hans och jag somnade in nästan samtidigt med den lille varje gång. Aldrig har jag fått reda på från vilket pelargonieblommande fönster, från vilken liten vindskupa dessa trådar spanns till mig. I det grälla dagsljuset såg alla hus, som jag kunde överblicka, lika grå, nyktra och strängt slutna ut med en min som: "vi vet ingenting". Först i nattens mörker, genom sommarluftens milda andedräkt spanns de hemlighetsfulla relationerna mellan människor som aldrig kom att känna eller se varandra. Å, ett så vackert minne jag har från Alexanderplatsen. Vet Ni, Hänschen, vad Alexanderplatsen är? Den halvannan månad som jag tillbringade där har gett mig gråa hår och slitit sönder mina nerver, så att jag aldrig kan övervinna det. Och ändå har jag ett litet minne därifrån som blickar upp i mitt inre som en blomma. Där började natten - det var på senhösten, oktober, och ingen belysning alls i cellen - redan vid 5-6-tiden. I den 11 m2 stora cellen kunde jag inte göra annat än sträcka ut mig på britsen, inklämd mellan obeskrivliga möbelpjäser, och halvhögt deklamera min Mörike till helvetesmusiken från stadsbanetåget som oupphörligt dundrade förbi, så att cellen skakade, och som kastade röda ljusreflexer på de klirrande fönsterrutorna. Från och med klockan 10 började tågets diaboliska konsert att mildras något, och strax efteråt kunde man från gatan höra följande lilla episod. Först en dov, manlig röst som hade något kallande och uppmanande i tonfallet, sedan hördes som svar sång från en ungefär 8-årig flicka som tydligen sjöng en liten barnvisa alltunder det hon sprang och hoppade och som dessutom lät höra ett klockrent, silverklingande skratt. Det kunde kanske vara någon trött och knarrig portvakt som ropade på sin lilla dotter att hon skulle komma hem och lägga sig att sova. Men den lilla skälmen ville inte lyda, lät den skäggiga brumbasen till far jaga efter sig, fladdrade omkring hit och dit på gatan som en fjäril och med en lustig barnramsa gäckades hon med den låtsasstränge fadern. Man kunde formligen se den lilla, lilla klänningen fladdra och de smala små benen flyga omkring i dans. I denna barnvisas hoppande rytm, i det pärlande skrattet låg så mycken sorglös, segerjublande livslust att hela den mörka polisbyggnaden blev liksom inhöljd i en silveraktig dimma och så att luften i min illaluktande cell plötsligt doftade som av nedfallande mörkröda rosor ... Så plockar man upp åt sig från gatan överallt en smula lycka och blir därigenom alltid på nytt påmind om att livet är skönt och rikt.

Hänschen, Ni har ingen aning om hur blå himlen var i dag! Eller var den lika blå i Lissa? Före "instängningen" om kvällarna går jag vanligen ut ännu en halvtimme för att med en egen liten, liten kanna vattna min lilla blomstersäng (med styvmorsvioler, förgätmigej och flox som jag själv har satt!) och ta mig en liten promenad till i trädgården. Denna kvällsstund har en egen tjusning. Solen är ännu varm, men man låter gärna de sneda solstrålarna bränna på nacke och kinder som en kyss. En lätt vindfläkt rörde buskarna som ett viskande löfte om att aftonsvalkan snart kommer och avlöser dagens hetta. På himlen, som hade en flimrande, darrande blåhet, reste sig ett par bländande vita, högt upptornade molnformationer. En alldeles blek halvmåne simmade spöklikt mellan dem som i en dröm. Svalorna började redan som alla kvällar sina gruppflygningar, klippte med spetsiga små vingar rymdens blåa siden i trasor, sköt hit och dit och slog runt med gälla skrin i svindlande höjd. Jag stod med min lilla droppande vattenkanna i handen och med ansiktet upplyft och kände en obändig längtan efter att få dyka in i det fuktiga, skimrande blå däruppe, bada i det, plaska, lösa upp mig helt i skum och försvinna. Jag kom att tänka på Mörike - Ni vet:

O flod, min flod i morgonljus
tag mot förutan hinder
min kropp som längtar till ditt brus
och kyss nu bröst och kinder! - -
En himmel blå och barnsligt ren
i vilken vågor klinga,
din själ är denna himmel vän,
o låt mig där nedsvinga!
Jag dyker då med själ och sinn
i djupets blåa avgrund in
och kan den ej betvinga! ...
Vad är så djupt, så djupt som den?
Det kärlek är allena,
den blir ej mätt, ej mättar den:
dess sken förbyts, det rena ...

R.

Men för guds skull, Hänschen, följ inte mitt dåliga exempel och bli inte Ni också lika pratsjuk. Det skall aldrig hända mig mera, det lovar jag!!!

 


Nr 8

Fredag kväll 6.7.17

Hänschen, sover Ni? Jag kommer med ett långt halmstrå för att kittla Er i örat. Jag behöver sällskap, jag är ledsen, jag vill bikta. Under de senaste dagarna har jag varit elak och därför olycklig och därför sjuk. Eller också var det omvänd ordning: jag var sjuk och därför olycklig och därför elak - jag vet inte längre vilket. Nu är jag snäll igen och lovar att aldrig, aldrig mer lyssna till djävlarna i mitt inre. Kan Ni klandra mig för att jag många gånger är olycklig, när jag alltid bara på avstånd får se och höra allt som betyder liv och lycka för mig? Men, ja, gräla Ni bara på mig, jag svär på att jag hädanefter skall vara tålamodet och saktmodet och tacksamheten själv. Herregud, har jag inte orsak nog att vara tacksam och glad, då solen skiner på mig och fåglarna sjunger sin uråldriga sång, vars innebörd jag har förstått så bra? ...

Den som mest har bringat mig till förnuft, är en liten vän vars bild jag skickar med här. Denna krabat med den käcka näbben, den branta pannan och den erfarna blicken heter "Hypolais hypolais", på tyska "Gartenlaubvogel" eller också "Gartenspötter" (på svenska "bastardnäktergal"). Ni har säkert hört den någonstans, för den bygger gärna bo överallt i tätbevuxna trädgårdar och parkanläggningar. Ni har bara inte lagt märke till den, liksom människor för det mesta går förbi de ljuvaste tingen i livet utan att uppmärksamma dem. Den här fågeln är en alldeles egenartad kurre. Han sjunger inte en sång, en melodi som andra fåglar utan han är en folktalare av Guds nåde, han håller tal till trädgården och det med högljudd stämma, full av dramatisk upphetsning, språngvisa övergångar, patetiska stegringar. Han kastar fram de omöjligaste frågor, skyndar sig sedan att själv ge vansinniga svar på dem, uppställer de mest vågade hypoteser, motbevisar hetsigt åsikter, som ingen har yttrat, slår in öppna dörrar och triumferar sedan plötsligt: "Var det inte det jag sa? Var det inte det jag sa?" Strax efteråt varnar han högtidligt alla, vare sig de vill höra på eller inte: "Ni ska få se! Ni ska få se!" (han har nämligen den kloka vanan att upprepa varje kvickhet två gånger). Det hindrar honom inte att dessemellan plötsligt pipa till som en mus, som har klämt svansen, eller brista ut i ett skratt som skall föreställa sataniskt men som i denna diminutiva strupe låter otroligt komiskt. Kort sagt, han fyller outtröttligt trädgården med den värsta gallimatias och man tycker sig i den tystnad som råder under hans tal se de andra fåglarna växla blickar med varandra och rycka på axlarna. Bara jag rycker inte på axlarna utan skrattar lycklig varje gång och ropar högt till honom: "Din söta pratmakare!" Jag vet nämligen att hans dåraktiga pladder är djupaste vishet och att han har rätt i allt vad han säger. Som en andra Erasmus av Rotterdam sjunger han "Dårskapens lov" fullt medvetet och slår därmed obetingat huvudet på spiken. Jag tror att han också redan känner igen mig på rösten. Efter att ha tigit i flera veckor har han i dag åter börjat larma och satte sig då i den lilla hasselbusken tätt utanför mitt fönster. När jag förtjust ropade till honom min vanliga hälsning: "Din söta pratmakare!" skrek han någonting impertinent till svar, som nästan kunde tydas så: "Du är ju själv en dårfink!" ... Det medgav jag med ett tacksamt skratt och blev med en gång botad från elakhet, olycka och sjukdom. - Men Hänschen, jag fantiserar inte om det dramatiska pladdret! Varje ord stämmer. Ni kan någon gång själv övertyga er om det i Botaniska trädgården i Berlin, där bastardnäktergalar i massor bygger bo, och Ni kommer att skratta Er fördärvad åt den lustiga kanaljen.

I dag var här åter en dag av obeskrivlig, ofattbar skönhet. Jag brukar annars gå in igen i min kula klockan 10 om morgnarna för att arbeta, men i dag kunde jag inte. Jag låg utsträckt i min korgstol med huvudet tillbakalutat och såg i timmar upp i himlen utan att röra mig. Jättelika moln med fantastiska former låg överallt på det matt pastellblåa, som skimrade fram genom deras trasiga ytterkonturer. Solljuset kantade dem runtom med lysande vitt, men i mitten hade de en uttrycksfull gråhet som spelade i alla valörer från den allra sprödaste silverton till mörkt åskgrått. Har Ni märkt hur vacker och rik den grå färgen är? Den har något så förnämt och tillbakadraget över sig och har så många möjligheter. Och så underbart dessa grå toner gjorde sig mot himlens pastellblåa fond! Så där som en grå klänning står mot mörkblå ögon. Under tiden susade min trädgårds stora poppel framför mig, bladen darrade som av en vällustig rysning och gnistrade i solen. Mig föreföll dessa två timmar, då jag låg helt försjunken i grå och blå drömmerier, att rymma ett årtusendes upplevelser. Kipling berättar någonstans i någon av sina indiska berättelser hur en buffelhjord i byn varje dag drivs ut vid middagstiden. Dessa jättedjur, som med sina hovar skulle kunna trampa ned en hel by på några minuter, följer tåligt de spön med vilka två mörkbruna bondbarn i bara skjortan målmedvetet driver dem till de avlägsna sumpmarkerna. Här stiger djuren med klatschande ljud ner i slammet där de makligt sölar ner sig och sjunker ned ända till nosen. Men barnen drar sig bort från den obarmhärtigt brännande solen in i skuggan av någon spinkig akaciabuske, äter långsamt sitt medhavda brödstycke bakat på rismjöl, betraktar ödlorna som sover i solskenet och blickar tigande ut i den flimrande rymden ... "Och en sådan eftermiddag förefaller dem längre än hela livet gör för många människor", heter det sedan hos Kipling, om jag minns rätt. Så vackert det är sagt, inte sant? Jag känner mig också så som de där indiska bybarnen, när jag upplever en förmiddag som i dag.

Det är bara en sak som plågar mig: att jag skall uppleva så mycket skönhet ensam. Jag skulle vilja ropa högt över muren: O, snälla ni, lägg märke till denna härliga dag! Glöm inte, om ni är aldrig så upptagna, om ni än under dagens brådskande arbete bara springer över gården, glöm inte att hastigt lyfta på huvudet och kasta en blick på dessa silvriga jättemoln och på den stilla blå ocean som de simmar i. Lägg ändå märke till luften som är tung av de sista lindblommornas lidelsefulla andetag och den glans och den härlighet som vilar över denna dag, för denna dag kommer aldrig, aldrig åter! Den har skänkts åt er som en ros i full blom som ligger vid era fötter och väntar på att ni skall lyfta upp den och trycka den till era läppar.

R.

 


13.8.17

Hänschen, jag skrev nyligen till Er en kort hälsning på ett postkort men längtar redan mycket efter ett ordentligt brev från Er. Jag lever här en straffånges regelrätta liv, d.v.s. jag är inspärrad i min cell dag och natt och ser bara mansfängelset mittemot. Jag får visserligen gå ut så mycket jag vill på gården nedanför, men det är en vanlig stenlagd gård innanför fängelsebyggnaderna, där fångarna under sitt arbete springer fram och tillbaka, så att jag inskränker mitt uppehåll där till det minimum av motion som läkaren har föreskrivit av hälsoskäl och även under dessa "promenader" ser jag mig omkring så litet som möjligt. Efter Wronke är detta som ett brant jordskred i alla avseenden, men detta är inte en klagan utan bara en förklaring till att Ni för närvarande inte kan få något brev vävt av rosendoft, himmelsblått och molnslöjor som Ni varit van att få från Wronke. Min munterhet skall nog snart komma tillbaks - den bär jag ju inom mig i outtömliga mängder - jag måste först bara på något sätt komma tillrätta med mitt kadaver, där har det kört fast betänkligt till dato. Min mage gör häftigt uppror sedan en och en halv vecka, så att jag har varit tvungen att ligga en hel vecka, och ännu lever jag huvudsakligen på varma omslag och små tunna sopportioner. Jag är inte på det klara med orsaken, men sannolikt är detta en nervreaktion på den kärva försämringen av de allmänna livsbetingelserna. I dag är jag redan litet bättre, jag var nere igen en timme i solen och tror att det värsta är över. Det finns därnere på gården två smala lungsiktiga gräsremsor, som det ofta trampas på av den orsaken att fångarna där hänger upp och tar ner tvätt, och då kan det naturligtvis inte bli någon yppig gräsväxt. Jag har där redan kunnat fastställa samtliga förekommande species, alla förkrympta. Ett par dvärglika röllekor blommar, och ett dussin hökfibblor (dem känner Ni säkert till utan att veta det botaniska namnet: de ser ut som maskrosor, bara mycket mindre) reser sina gula, soliga små huvuden. Kålfjärilar, som nu fladdrar omkring i massor, sätter sig gärna på dem. Det finns också ett par duvor som det gör på varje fängelsegård. De kommer från grannskapet men känner sig helt hemmastadda här och spatserar oförskräckt fram, när spannmålssäckarna (från militären) vänds här och skakas ur. Antagligen faller det ner ett litet korn här och där. Annars är det bara ett par sparvar som smyger tyst omkring.

Jag läser nu Mignet och Cunow om franska revolutionen. Vilket outtömligt drama som alltid på nytt griper och förtrollar en! Men jag tycker ändå att den engelska är ännu mäktigare och fantasifullare, glansfullare, fast den utspelade sig i puritanismens vresiga former. Guizot har jag redan läst för tredje gången men kommer även i fortsättningen att gripa mig an med den rätt ofta.

Med Korolenko-översättningen arbetar jag flitigt, jag lovade ju att lämna den i slutet på månaden. Visserligen försenades den väsentligt på grund av min sjukdom. - Vad tycker Ni om den?

Jag kom att tänka på att Ni kanske redan har skrivit till mig under adressen Doktorn Fru Lübeck och att ingen här visste att det var jag. I alla händelser: jag har ingenting fått från Er här och väntar nu längtansfullt på ett brev. Här är brev ännu mycket kärare gäster för mig än i Wronke.

På återseende till nästa brev,

hjärtligen Er
R.

N. B. Jag har naturligtvis redan fastställt min identitet här som Doktor Frau Lübeck, så Ni kan lugnt adressera så. Direkt till kommendanturen. Kan Ni inte skicka mig litet skönlitteratur? Jag är fullständigt renons. Sonja skickade mig en packe - idel omöjliga saker ...

Jag bifogar en skiss om Shakespeare (av dr Morgenstern).

 


Breslau 27.8.17

Hänschen, i dag är det mulet, ett avskyvärt regnväder. Därför sitter jag hela dagen inspärrad i kulan. Men nu fick jag post: några brev, däribland från Er - och då är jag glad och munter igen! Det är också som en befrielse för mig att vår korrespondens äntligen flyter igen. För övrigt hade jag skrivit till Er strax efter Stuttgart men kunde ännu hindra brevet att gå för att i stället skriva detta.

Stackars Hannesle, jag kan precis leva mig in i den stämning som Ni nu befinner Er i, och jag känner verkligen behov av att få höra närmare också om Era vedermödor. Jag skulle också rösta för att Ni nu flyttade över till Stuttgart för att vara hos Er gamle far. Även om man inte kan hjälpa eller göra något, är det åtminstone en lättnad att vara i hans närhet: Er blotta närvaro är dock en välgärning även för den mest behövande, och efteråt gör man sig bittra självförebråelser för varje stund som man försummat de gamla. Jag var inte i den lyckliga situationen att jag kunde göra ens så mycket. Jag måste ju alltid sörja för mänsklighetens angelägenheter och lyckliggöra världen, och så fick jag underrättelsen om min fars död i Berlin, när jag kom tillbaka från den internationella kongressen i Paris, där jag fäktade med Jaurčs, Millerand, Daszynski, Bebel och vete Gud vilka fler, så att fjädrarna flög. Under tiden kunde min gamle far inte vänta längre, tänkte väl också att det inte tjänade något till hur länge han väntade, eftersom jag ju ändå aldrig "hade tid" för honom och för mig själv - och så dog han. När jag kom tillbaka från Paris, hade han redan varit begraven en vecka. Nu skulle jag naturligtvis vara klokare, men man blir ju för det mesta klokare, när det är för sent. Om Ni alltså har någon möjlighet, ägna Er då åt Er gamle far och stanna hos honom till slutet. Detta råd är inte något litet offer från min sida. För det känns, som om Ni vore mig närmare i Lissa och som om jag vore helt och hållet övergiven, om Ni far till Stuttgart. Men jag har ju tid - nu har jag mycket tid! ... - och när allt kommer omkring går ju posten även därifrån med brev från Er.

Romain Rolland är inte obekant för mig, Hänschen. Han är ju en av de sällsynta undantagen intra et extra muros som inte under kriget har medverkat till återfallet i Neanderthaltiden. Av honom har jag läst "Jean Christophe i Paris" i tysk översättning. Jag är rädd att göra Er ledsen men vill som alltid vara helt ärlig. Jag tyckte att boken var mycket redbar och sympatisk men mer pamflett än roman, inte något egentligt konstverk. I detta avseende är jag så obönhörligt känslig att inte ens den vackraste tendens för mig kan ersätta det enkelt och gudomligt geniala. Men jag vill mycket gärna läsa mer av honom, i synnerhet på franska, något som i och för sig är en njutning för mig, och kanske finner jag i andra verk mer än i detta.

Men hur går det med min hauptmannska "Narr in Christo"? Har Ni inte läst den än? Då vore den en verklig skatt för Er i den sinnesstämning Ni nu befinner Er. Men om Ni redan har tillägnat Er den, då ber jag inträngande om Ert omdöme.

Sedan några dagar har massor av getingar surrat in till mig i cellen (jag har naturligtvis fönstret öppet både dag och natt). De söker nu målmedvetet efter föda och jag är gästfri, som Ni vet. Jag har ställt fram åt dem en liten skål med allehanda godsaker och de sätter sig flitigt där. Det är en njutning att se hur dessa ynka små djur med några minuters mellanrum försvinner genom fönstret med en ny laddning och beger sig i väg till en trädgård långt borta, vars gröna trädtoppar jag bara kan se på avstånd, och efter några minuter kommer raka vägen in genom fönstret igen och beger sig till skålen. Hänschen, vilken sagolik orienteringsförmåga hos dessa små ögon av ett knapphålshuvuds storlek och vilket minne: de kommer dag efter dag och glömmer alltså över natten inte alls vägen till det "borgerliga middagsbordet" bakom gallret! I Wronke har jag under mina promenader i trädgården dagligen iakttagit hur de borrade djupa hål och gångar mellan stenarna och förde upp jord till ytan. Det fanns dussinvis av sådana hål där på varje kvadratmeter, alldeles osynliga för våra mänskliga ögon. Och då visste varje djur noga den exakta vägen till sitt eget hål, när det kom tillbaka från någon långväga och långvarig exkursion! Liknande gåtfulla prov på intelligens ger fåglarna under sina flyttfärder, något som jag har sysselsatt mig med ganska ingående. Vet Ni om, Hänschen, att under de höstliga flyttfågelsträcken till Södern stora fåglar som tranor ofta bär en hel hop småfåglar, som lärkor, svalor, kungsfåglar etc. på ryggen? Detta är ingen barnsaga utan vetenskapligt bekräftad iakttagelse. Och de små kvittrar glatt och underhåller varandra på sin "bussplats"! ... Vet Ni att på sådana höstfärder rovfåglar - sparvhökar, falkar, kärrhökar - ofta gör resan tillsammans med en hop sångfåglar som de annars brukar äta och att det under resan råder en slags treuga dei, ett allmänt vapenstillestånd? När jag läser något sådant, blir jag så gripen och levnadsglad att jag till och med anser Breslau vara en plats som människor kan leva på. Jag vet inte själv varför detta har en sådan verkan på mig; kanske för att det åter påminner mig om att livet ändå är en vacker saga. I början hade jag nästan glömt det här, men nu kommer det igen. Jag låter inte slå ner mig ...

Skriv snart!

Hjärtligen Er R.

Bifogar ett rörande fältpostbrev. Jag känner inte alls mannen.

 


Fältpostbrev.
Bilaga till brevet av den 27.8.17
O., U., 18.8.17

Ärade Fru Rosa Luxemburg!

I går tog jag mig friheten att sända Er ett halvkilospaket. Om direktören eller förvaltningen tillåter det, eller om livsmedelspaketet delas ut åt Er, skulle jag gärna vilja skicka Er ett postkolli med frukt eller annat ätbart. Det skulle vara en glädje för mig att med någon småsak kunna bidra till Ert välbefinnande.

När jag tänker på det förgångna och det närvarande, får jag ständigt Ert namn, Er person i tankarna. Redan före folkmorden har jag läst av Er mycket som är bra och vackert, på möten har jag gärna lyssnat på Era ord. Ni har inte endast blivit Er övertygelse trogen utan Ni har därför alltid måst lida omänskligt, speciellt under "kriget .

Slutligen önskar jag Er god hälsa, glatt mod och snar frihet samt att vi alla skall bli verkliga människor.

Många hälsningar sänder Er

Er Ottenbacher Adalbert

 


Südende, Lindenstr. 2
5.1.15

Kära Kamrat Rosenbaum!

Bland de många böner och uppdrag, som jag måste plåga Er med före min bortgång[37], är det en angelägenhet som inte tål något uppskov. Vi har beslutat att prenumerera på och sprida i vår krets den "underjordiska" korrespondens, med vilken fackföreningarnas generalkommission systematiskt sprider giftet mot kamraterna i utlandet, för att kunna motverka åtgärden. Som prenumerant måste någon utses med så litet påfallande namn som möjligt. En kamrat i Mariendorf, Hugo Eberlein, en inflytelserik man som är helt hängiven vår sak, har åtagit sig att prenumerera på korrespondensen och låta den gå vidare. Första sändningen har redan kommit, befinner sig hos Karl Liebknecht, går från honom till Mehring, senare till Er och från Er till Kurt. Så ville vi också fortsätta. Skulle Ni nu vilja vara så vänlig - då ju jag går bort - att överta ordnandet av saken och finanserna? Kostnaderna som ju inte är små kan naturligtvis Eberlein inte bära, vi kan ta dem av tidskriftsfonden[38]. Vill Ni därför vara så god att sända Eberlein beloppet enligt bifogade kvitto. Många hälsningar och på snart återseende! Eberleins adress på kvittot.

Er R. L.

 


12.3.15

Kära Kamrat Rosenbaum!

Äntligen har jag "tillfälle" att skriva några ord till Er men som Ni i Ert svar till mig inte behöver nämna något om. Hjärtligaste tack för Er hälsning till den 5 och för blommorna som nu fortfarande står på mitt lilla bord. De har verkligen hållit sig underbart vackra, men jag har också skött dem som min ögonsten, skärskådat varje enskild liten snöklocka och varje narciss varenda dag. Egentligen var allt detta "kontraband", men de överlämnades ändå åt mig. Den 5 fick jag nämligen oväntat och liksom avtalat en sådan mängd brev och även blommor, att de av sig själva genombröt "reglernas" stela damm. - Över min plötsliga "uteslutning" liksom mitt i ett telefonsamtal blev jag först tämligen bestört, fastän jag ändå måste skratta. Många planer har förstörts för mig på det sättet men inte alla hoppas jag. Efter två veckor har jag nämligen fått mina böcker och tillåtelse att arbeta. Ni förstår nog att det lät jag inte säga mig två gånger. Min hälsa måste vänja sig vid den något egendomliga dieten här, huvudsaken är att den inte stör mig i arbetet. Kan Ni tänka Er, jag stiger upp varje dag prick 5.40! Visserligen måste jag redan klockan 9 vara i "säng", om man så får kalla det instrument som jag varje morgon fäller upp åt mig och varje kväll fäller ner och som om dagen smyger sig intill väggen precis som en bricka. Efter vad jag kan se av tidningarna som är min enda förbindelse med världshistorien, går det muntert framåt. Ni är sannolikt entusiasmerad av Haase, eftersom Ni ju har en stor faiblesse för honom. Men bortsett från att all hans klagan och kritik passar till hans tonläge som hand i handske, skulle han aldrig ha funnit dessa tonfall, om inte från lantdagen Karl L:s kraftiga knuff i i sidan hade kommit som visade att på det sättet går det också och som åter påminde människor litet om de gamla tonfallen. På det hela taget är jag vid mycket gott mod och känner stor tillförsikt. Historien arbetar oss verkligen i händerna. Bifogar en hälsning till Kurt. Må riktigt bra, tack för allt och skriv någon rad till mig då och då. Jag får ju bara skriva "1 brev i månaden"!

Hjärtligen Er R. L.

P. S. Var vänlig och tala försiktigt i telefon om mig och detta brev.

 


6.4.15

Min kära Fru Marta!

Hjärtligt tack för Er påskhälsning, som kom till pass så bra som nånsin möjligt! Den prunkar fortfarande på mitt bord och gläder mig i varje liten paus, då jag ser upp från arbetet. Jag känner det livligaste behov av att se Er en gång igen och prata med Er en smula. Jag har det bra, jag är flitig och använder all min "fria tid", som varar från 5.40 på morgonen till 9 på kvällen, till att läsa, tänka och skriva. Ni frågar om jag fortfarande har mod och tillförsikt. O, mer än någonsin! Varför skulle jag för resten inte det? Till och med av de sparsamma livsyttringar som tränger in till mig måste jag anta och känna, att denna bitande tid av vinterlig förstelning vänder mot vår, och det måste ju tillta för varje dag. Dessutom, ju mer jag tänker efter i lugn och ro, desto mer måste jag tro på framtiden och alla goda själar. Alltså känner jag glädje och tillförsikt och är vid bästa lynne. Jag skulle gärna dela med mig litet av det åt Er och Kurt, då jag tänker mig, att Ni i virrvarret och i det dagliga arbetets trampkvarn många gånger kan känna Er modlös och behöver piggas upp, medan den stackars Kurt måste nöja sig med sin familjelycka, fast han alltid längtar efter att tumla om i livets stora ström (något som jag uppskattar så oerhört och tycker om hos honom, för det är ett elementärt drag i hans friska natur och inte en ansträngd produkt av intellektet som hos så många).

Det är ett vackert minne som dröjer kvar hos mig från sista gången vi träffades "i det fria". Minns Ni hur vi sprang varandra tillmötes på min Lindenstrasse klockan tolv på dagen och sedan gick och pratade på den tysta, mänskotomma, solbelysta gatan? Det är som om jag ännu kunde höra sparvarna kvittra, vilket jag enligt min vana lyssnade på även under vårt samtal. Ni var så frisk och glad och så livlig och hade en vacker blomma i pälshatten, och allt varade så kort och skulle vara ett avsked - och blev ett avsked ...

Sådana snabba små bilder ur livet behåller jag i minnet livet ut med allt de hade av färg, doft och ton och gläder mig åt dem.

För närvarande är jag här försedd med allting: i går kväll innan jag skulle lägga mig och sova vederkvickte jag mig med att betrakta "studio"-mapparna av Turner (jag vet inte om Ni känner till honom: den störste, den ende landskapsmålaren i akvarell). Liksom varje gång blev jag på nytt djupt gripen av dessa bilders gudomliga skönhet. Det är för mig nästan ofattbart hur det är möjligt att skapa något sådant, och precis så känner jag det inför Tolstojs verk. Men tro för all del inte, att jag här bara lever en skönandes liv! Det är många gånger bara lyxgåvor på sätt och vis som jag kostar på mig. Huvudsakligen sitter jag här med det torraste arbetsmaterial och försöker vara "nyttig". Just nu kacklade en höna på gården nedanför mitt fönster, något som försätter mig i ett strålande arbetshumör. Det finns inget bättre ackompanjemang till tankeprocessen än sådana där enkla lantliga ljud som gör en medveten om det lugna, sunda och fruktbara livet. Nu några prosaiska böner till. Min mage har ingen tanke på att bättra sig, så nu vill jag börja med oljekuren. Skulle Ni inte vilja ha godheten att lämna upp här den för mig lämpliga oljan? Efter den 13, inte förr kommer jag att behöva en liter råsprit och då min goda ängel, fröken Jacob, är borta, måste Ni i stället igen en gång!! göra mig den tjänsten. Och nu hjärtlig hälsning, min käraste Martchen! Jag ber om en vänlig hälsning till Er man och Er väninna från Wien, som intresserar mig mycket. Les amies de nos amies ... Var frisk och glad.

Er R. L.

Många hälsningar till Kurt. Jag skulle vara glad åt litet ny skönlitteratur.

 


Odaterat. Poststämpel 11.5.16

Kära Fru Marta!

Mycken tack för Ert kort med hälsningar och för brevet. Jag hade ju inte Er adress tidigare och kunde alltså av den orsaken inte skriva. Dessutom hinner jag knappt sansa mig för allt språng och alla sammanträden. Ni kan förstå att det är mycket att göra sedan den 1.5! Naturligtvis ville Ni framför allt veta hur det är med K.[39] Tyvärr kan man ännu inte säga något bestämt. Undersökningen dröjer ännu, anklagelsen är ännu inte formulerad. Utsikterna förefaller inte ogynnsamma. Som Ni vet är det dock den politiska raison d'état som avgör i sådana fall. Det är alltså bara att avvakta vad den kräver. Att hela den borgerliga riksdagen kommer att avböja immuniteten, är redan klart. Desto bättre: det är parlamentarismens politiska självmord. Demonstrationen den 1.5 var mycket lyckad och överträffade alla våra förväntningar, i synnerhet som vi hade förberett den alldeles ensamma med få medhjälpare och på kortaste tid. Ledebour-folket ombads att medverka och har - vägrat! Från Klara har jag igen fått mindre gynnsamma underrättelser: en "resa" till stan (hon bor ju utanför) har bekommit henne så illa, att läkaren på det strängaste har förbjudit henne att göra något som helst försök att lämna hemmet. - Stormen i det berlinska vattenglaset här känner Ni väl till från ekot i "V". Krisen går vidare, något slut kan man inte se, och det "regnar" sammanträden tidigt och sent på natten. Allt detta bråk gör att jag inte får någon arbetsro och inte en ledig minut.

Er azalea blommar obeskrivligt vackert, just nu är den på sin höjdpunkt. Hela världen strålar i vårens skönhet och glans, men jag har knappt tid att ens i förbifarten ta notis om det. Jag hoppas att Ni åtminstone blir riktigt frisk och slipper de outhärdliga smärtorna i armen. Sköt om Er ordentligt och bli inte upprörd av underrättelserna från "krigsskådeplatsen" här!

För i dag hjärtliga hälsningar från

Er R. L.

 


Vykort. Poststämpel 3 juni 16

Kära Marta!

Mitt i en regnskur sänder jag Er många hjärtliga hälsningar. Varmaste tack för den första blomstersändningen liksom för de praktfulla rosorna, om vilkas ankomst Mathilde J. just har berättat för mig. Men en rad från Er till svar på mitt brev har jag ännu inte fått. Jag hoppas att Ni har återhämtat Er bra. Hjärtlig hälsning också från Klara.

Er R. L.

 


odaterat

Min kära Martchen!

Just nu bara en kort hälsning härifrån och ett tack för Era förtjusande och kära gåvor. Jag har glatt mig över alltsamman. Och så väntar jag mig mycket av vår nästa samvaro och gläder mig i förväg åt den. Jag är mycket belåten med att Madame Bovary också uppskattas av Er. Jag vet inte om Ni kommer att tycka om Ulenspiegel eller om Ni kanske redan har läst den? Jag anser den vara ett av världslitteraturens största mästerverk och är spänd på att få höra Ert omdöme. De hjärtligaste hälsningar och nyårsönskningar till Er, kära Martchen, Er man, fröken Ännchen, fröken Mathilde, som jag tillönskar god bättring.

Alltid Er R.

Till Veilchen med fru många hälsningar.

 


odaterat

Min kära Martchen!

Vill Ni fara till Posen till min läkare, dr Lehmann, Posen Viktoriastr. 26/27, skriv upp allt vad han säger och ge det åt mig på samma sätt (utan att tala högt om det).

Kram Er R.

 


odaterat

Min kära Martchen!

Jag var så lycklig över besöket i går. Det var så välgörande och så trevligt, och jag är säker på att det kommer att bli så i dag och på söndag också. Detta är för mig en stor andlig vederkvickelse, som jag kommer att leva på i flera veckor. Genom värmen i Ert väsen, Ni kära, har Er närhet haft en så välgörande verkan på mig. Ni kommer väl igen om en tid? Jag gläder mig redan åt nästa gång. Det vill säga, om jag fortsätter att sitta här. Jag följer nu doktorns föreskrifter på det noggrannaste och lever i det fasta hoppet att gå ut härifrån frisk och stark, så att Ni alla skall ha glädje av mig i kampen och arbetet. Det finns mycket, mycket att kämpa och arbeta för. Men jag tappar absolut inte modet. Käraste Vän, historien vet alltid själv det bästa råd, när situationen ser som mest förtvivlad ut. Jag säger inte det utifrån en bekväm fatalism! Alldeles tvärtom! Den mänskliga viljan måste spännas till det yttersta och det gäller att medvetet kämpa av all kraft. Men jag menar: framgången av denna medvetna påverkan på massorna beror nu, när allt ser så absolut hopplöst ut, på historiens elementära, djupt förborgade springfjädrar, och jag vet av historiens lärdomar och även av personlig erfarenhet i Ryssland, att just då, när allt på ytan ter sig alldeles utsiktslöst och jämmerligt ut, då förbereds redan en fullständig omkastning som sedan säkerligen blir desto våldsammare. Glöm överhuvudtaget aldrig: vi är bundna vid historiska utvecklingslagar, och dessa sviker aldrig, även om de många gånger inte går precis efter schema F som vi har ställt upp för oss. Alltså, i varje fall: håll huvudet högt och låt inte modet sjunka. Jag omfamnar Er hårt i varm tillgivenhet.

Er R.

Skriv också till Hänschen, ifall som jag gissar, han helt enkelt dyker upp här, att det då är bäst på söndag middag. Kanske nästa? Han skall naturligtvis inte nämna något om att han visste att det är bäst på söndagar, han skall komma på "måfå", därför att kommendanturens tillåtelse har dröjt för länge. Jag garanterar att det går bra.

 


Wronke 7.2.17

Min kära, kära Martchen!

Jag hoppas att Ni anar vad det var för bevekelsegrunder som gjorde att jag var emot att vi skulle träffas ofta: jag får här inte ta emot några välgärningar, jag får inte be om någonting och får inte lycklig tacka för någonting. Samma sak upprepas varje gång med Mathilde. Men jag är naturligtvis överlycklig att jag ännu kan få se Er och tala med Er, fastän under omständigheterna tungan fastnar i munnen på mig. Men Ni förstår nog allt eller anar det åtminstone, och tar inte illa upp. Hur annorlunda det skulle vara i Südende! Nå, jag hoppas att också den dagen snart skall komma. Jag har nämligen en dunkel aning om - jag vet inte själv varifrån - att jag snart eller inom en inte alltför lång tid skall bli utsläppt. Franziskus skrev till mig att Kurt anser det vara mycket galet att jag inte appellerar till krigshovrätten. Men, Martchen, det är ett fullkomligt misstag! Jag har ingen grund för att appellera - jag menar, för att anständigtvis på ett mig värdigt sätt appellera! Att bestrida vad jag lastats för vid ådömandet av straffet, ljuga bort min intensiva verksamhet kan jag naturligtvis inte. Det absolut enda jag kunde åberopa mig på vore att min hälsa är hotad. Men bortsett från att varje skrik om min kroppsliga svaghet är mig motbjudande just därför att jag är kvinna, så är i detta fall endast ett läkarintyg utslagsgivande. Och ingen distriktsläkare skriver ut intyg om hotad hälsa, så länge man är vid liv (det måste egentligen gälla livsfara). Inte heller om att sanatorievistelse är nödvändig, det är helt klart. Notabene, den olycksmänniskan dr Lehmann som jag här inte kunde instruera med en stavelse ens, då vi var strängt övervakade, har obedd av mig gått till direktionen här och - har man berättat för mig - leende "lugnat" dem med att det inte var något fel med mig, det var bara överretade nerver, något som lekande lätt kan avhjälpas o.s.v. Det var alltså en björntjänst från hans sida. Nu har jag överhuvudtaget ingen angreppspunkt för en appell till krigshovrätten. Men jag har den fasta övertygelsen, och det är huvudsaken - att när man släpper ut mig, kommer det att vara helt oberoende av min appell. Antingen kommer man att släppa ut mig under alla omständigheter - och som sagt, jag anar att det inte kommer att dröja alltför länge - eller också tjänar alla appeller ingenting till. Var snäll och delge både vår senior och Kurtchen dessa mina synpunkter. Vad min hälsa beträffar - och detta säger jag blott till Er, Martchen, och Mathilde, för jag vill inte att det skall pratas om det - befinner sig mina nerver i ett betänkligt tillstånd. Allt mitt magonda är ingenting annat än nervsmärtor. Och vet Ni, vad det hemskaste är som förföljer mig i tankarna: jag har känslan av att jag inte mer kommer att kunna uppträda offentligt, för så fort jag måste tala högt eller egga upp mig, förlamas jag genast av kramp i magen. Det där är inte alls farligt, och ett lugnt och regelbundet liv har också en god och lindrande verkan på mig men bara just så länge jag håller mig lugn. Av den ringaste upprördhet, även av glädje får jag värk i magen, jag måste väl alltså hålla mig lugn flera år framåt och endast verka med pennan. Nå, man får lov att nöja sig också med det. Här har jag det ju bra i kroppsligt hänseende: mycken ro, bra luft, kan promenera mycket ute i det fria (3-4 timmar om jag vill), maten är för nuvarande förhållanden rent idealisk, i synnerhet om man också medräknar allt det som Ni och ni alla öser över mig ur ert ymnighetshorn. Summa summarum: Ni har alls ingen orsak att oroa Er för mig eller känna djupt missmod över mitt öde. Jag har visserligen redan blivit mycket människoskygg, men det gör ju ingenting. Om Ni jämför min lott med Karls, måste Ni medge att det inte är jag utan han som förtjänar allt ert medlidande och all Er sympati. Martchen, jag har redan en gång förut lagt Er på hjärtat att tänka på den stackars Sonja[40] och gör det igen. Ni skall vara ofta med henne, för Ni sprider med Ert leende och hela Ert väsen en sådan värme och ett sådant välbehag att jag föreställer mig att Ni måste ha en mycket god inverkan på den lilla kvinnans sjuka själ. Jag menar inte att Ni skall släpa ut Sonja i andras sällskap och föra henne tillsammans med till exempel A. eller andra!! För det första passar hon dåligt in i denna sfär, även om hon inte visar det (jag känner henne väl) och för det andra behöver hon också mycket lugn. Hon behöver bara ett par mycket goda och förstående människor kring sig, och till dem räknar jag Er i första hand och så Luise Kautsky, som jag på samma sätt har bett tänka på Sonja. För resten skulle jag gärna vilja veta vad Ni tycker om Luise, hur Ni kommer överens med henne? Jag är så glad åt att höra att Ni nu träffar henne ofta, hon yttrar sig om Er med stor värme och sympati. Försök också att intressera Franziskus och fru Eva, som Ni nu står väl hos, för Sonja. Nu skulle jag vilja veta allt om Er, om Ert liv, mycket, allt! Skriv till mig i morgon vad Ni inte kan berätta högt. Jag vet inte om det är ett misstag av mig, men jag har det intrycket att Ert ansikte denna gång var litet gladare och lugnare än det ofta annars är. Vad jag skulle vara glad, om detta intryck inte var felaktigt! I Era ögon dväljs annars en verklig avgrund av bekymmer och ångest inför livet. Vad jag gärna, när våren kommer, tillsammans med Er ute på ängarna i Südende skulle vilja plocka den första ängsbuketten! Nu föresvävar mig detta som ett paradis, men knappt hinner jag komma ut i friheten, förrän jag väl som alltid sugs in i livets och kampens rasande strömvirvel och kanske inte på veckor får tillfälle till en så oskyldig glädje som att prata och promenera med Er en liten stund. Vet Ni, Martchen, att hos mig lever minnet fortfarande av den solbelysta stilla gatan och oss som gick mitt i fågelkvittret - dagen innan jag häktades? Sådana små bilder står friska kvar i mitt minne livet ut. Hos Er också? Kära Vän, skriv till mig utförligt om allt nu när det är tillfälle att skriva fritt. Jag bifogar här också ett litet brev till Hans D. och en rad till Alice.[41] Jag är djupt rörd av Er godhet, och jag skulle gärna vilja visa Er det. Men nog för i dag, mer nästa gång. Många omfamningar, på återseende, min kära Vän.

Av hjärtat Er R.

Läs brevet till H. D. och skicka honom det genast rekommenderat. Ännu en sak! Martchen, det där att doktorn uppförde sig dumt här och att han borde ha informerats först, säg inte ett ord om det i Berlin, är Ni snäll. Mathilde J., som är så känslig, skulle nämligen säkert anse det som en underlättelse från hennes sida och ta det förskräckligt hårt. Men i verkligheten spelar det ju inte alls någon roll, för hans omdöme skulle i alla fall inte vara utslagsgivande. Hans intyg måste ovillkorligen bekräftas av distriktsläkaren, som absolut inte skulle göra det, för simulera kan jag inte och under inga omständigheter kan jag låtsas vara sjukare än jag är. Alltså ber jag Er, käraste Vän, att undvika att säga det ringaste som kunde oroa Mathilde. För läkaren skall jag sanningsenligt berätta att jag har blivit bättre. Klar och rak skall vår väg vara också i denna angelägenhet. Kram än en gång av fullaste hjärta. R.

 


Att genast uträtta

10.2.17

Martchen, käraste Vän! Nu för sista gången ännu ett litet brev, som Ni kan läsa på vägen. Nota bene: då Ni när som helst kan vänta att bli häktad på järnvägsstationen i Berlin vid ankomsten från Wronke, ber jag Er inträngande att inte bära några brev etc. i handväskan utan ha dem på Er. Ty som skyddshäktad behöver Ni inte gå med på en kroppsvisitation och kan sedan eventuellt vid lägligt tillfälle förstöra vad som behövs. Vad denna vecka var underbar! Jag har det vackraste och mest harmoniska intryck kvar av Ert besök. Ni har rätt: Kurt har gjort oss båda en så stor tjänst genom att ha fört oss samman, att man redan därför måste förlåta honom allt och vara snäll mot honom. Och Ni har också rätt när Ni säger: han har slungats ur sin bana.[42] Och då måste vi hjälpa honom så att han igen kommer rätt. Man får överhuvudtaget aldrig glömma att vara god, för godhet är mycket viktigare i umgänget med människor än stränghet. Påminn mig ofta om det, för jag har tyvärr lätt att bli sträng - visserligen bara i det politiska umgänget. I personliga förhållanden vet jag mig vara fri från hårdhet och är för det mesta böjd för att kunna älska och förstå allt.

Så synd, att vi först så sent har funnit varandra. Men, kära, det som mest drar mig till Er, är ju just det friska, oavslutade, en smula barnsligt hjälplösa i Ert väsen. Det verkar så ungdomligt och varmt, och jag har inte alls något intryck av ålder hos Er och inte heller av att någon av Era möjligheter redan skulle ha gått förlorad. Jag tror att Ni ännu kan bli allt och uppnå allt som Ni hade kunnat göra tidigare. För resten, Ni blir kanske förvånad: jag vill inte att Ni skall vara något alldeles särskilt. Jag har alls inget behov av att mästra människor som är mig kära. Jag tycker om Er precis som Ni är. Naturligtvis vill jag inte att Ni skall förspilla all Er tid på vardagsmödan, att Ni läser rätt mycket goda böcker, att Ni medarbetar i det stora verket och hjälper till, men allt detta tycker jag Ni kan göra så som Ni är, så som jag känner Er. Kanske Ni en gång i Südende ute på ängen medan vi plockar ängsblommor kan berätta om Er upplevelse - jag har redan anat att Ni har upplevat något svårt, fast jag inte vet något närmare? Jag vill ta del av Ert bekymmer och Er börda. Det är ett behov för mig att inte se Er lida ensam. Och kanske jag kan stödja och skydda Er en smula med min kraft och tillgivenhet. Och nu skall Ni ha mycken, mycken tack för de sköna stunder som Ni skänkt mig, för den värme Ni gett mig och för att Ni har så vackra händer som jag varje gång med glädje betraktar. Hjärtligen

Er Rosa

 


Postkort. Wronke 31.3.17

Min kära Martchen!

Jag ser att det är föga hopp att få ha Er här de närmaste dagarna. Därför skyndar jag mig att sända Er mina hälsningar redan före påskresan. Jag räknar emellertid med att vi i varje fall får träffas efter Er hemkomst i april. Den tanken tröstar mig att Ni nu får göra en vacker resa och se vackrare trakter än Wronke. Om jag får Er adress, vill jag gärna sända Er några rader till Er påskadress. Under tiden omfamnar jag Er hjärtligt och ber om min bästa hälsning till Er man liksom till fröken Ännchen och inte minst vår Veilchen. Stort tack också för att Ni framfört mina hälsningar till fru Eva[43] och överlämnat blommorna från mig. På återseende och god bättring! Mycket nöje och vackert väder!

Er R

 


Wronke april 1917

Min kära - kära Martchen!

Jag kan inte säga hur glad jag är över att vi får ses igen! Jag har räknat dagarna i en hel vecka redan, och sedan i morse har jag räknat timmarna. Det förefaller mig vara så fruktansvärt länge sedan vi sågs sist. Ni vill också bara komma på söndagar, och jag hoppas att vi får se varann på söndag. Men jag skulle nödvändigt vilja träffa Er också på måndag, om så bara för fem minuter! ... Var snäll och stanna kvar här så länge, och be själv på söndag om att hastigt få säga adjö åt mig. Jag hoppas att jag skall få se Er frisk och glad. Jag har varit mycket nere hela den här veckan, men nu gör mig utsikten att vi skall få träffas glad och nästan frisk. Allt annat muntligt och så på söndag!

Kyss!
Er Rosa

 


Wronke april 1917

Kära Martchen!

Den här gången blir det inte något förnuftigt brev, är jag rädd. I fredags var jag (och blir väl också i dag) så slut, och det går så runt i huvudet på mig, att jag alls inte kan prata lugnt och öppet med Er. Redan den dubbla bevakningen gör det, och det finns det inget att göra åt. Ni är, anar jag, i samma sinnesförfattning. Men det är ändå en tröst att åtminstone få se Er och känna Er närhet. Synd, att det måste ske i sådan snälltågsfart. Nästa gång måste Ni komma på torsdag och stanna till måndag eller tisdag. Om vi kan få träffas något mer efter vår avskedskyss i morgon vet jag inte. Men även om det inte går, så måste vi väl klara oss ändå! Jag har redan lugnat mig. Vad jag är tacksam över att Ni har kommit! Oroa Er inte för mig, vad hälsan beträffar har magen visserligen inte blivit bättre, men med nerverna går det på det hela taget långsamt framåt. Och då kommer väl också magen att lugna sig. Om det bara bleve vår snart! Solen och värmen och den späda grönskan är det viktigaste för mitt allmäntillstånd, Ni känner ju mig! Nå, och de härliga händelserna i Ryssland verkar också på mig som ett livselexir. Det som där sker, är ju ett glädjebudskap för oss alla. Jag är rädd att Ni alla inte uppskattar det tillräckligt, inte har tillräcklig känsla för att det är vår egen sak som segrar där. Det måste, det kommer att verka befriande på hela världen, det måste stråla ut till hela Europa, jag är klippfast övertygad om att det är en ny epok som börjar nu och att kriget inte kan pågå länge till. Därför skulle jag vilja höra att Ni är i en bättre sinnesstämning, att Ni alla befinner Er i en upphöjd och glad stämning - trots allt elände och all fasa. Ni ser, historien vet råd, när det ser som villrådigast ut. Var glad och munter. Jag omfamnar Er tusen gånger och sänder många hälsningar till Kurtchen.

Er R.

 


Wronke april 17

Kära Martchen!

Tusen tack för blommor, brev, kort, godsaker, för all Er godhet och kärlek. Jag har inte skrivit därför att jag har väntat på tillfälle att åter kunna skriva fritt ur hjärtat. Hur väl Ert kära besök har bekommit mig, har Ni ju själv sett och erfarit! Tyvärr, tyvärr hör jag att Ni har ådragit Er en svår förkylning på hemresan och ännu inte har blivit fri från den! Vad det gör mig ont, att min glädje måste kosta sådana offer. Och för Er tycks ju varje sådant missnöje bli särskilt envist och långvarigt, såsom värken i armen förra året! Om bara värmen och våren kom äntligen! Det skulle säkert göra Er gott och mig också. Ni kan inte föreställa Er hur jag längtar efter våren, hur trött jag är på vintern! Mina nerver är helt enkelt spända till bristningsgränsen på grund av den frostkalla vindens eviga tjut som man väl hör bättre här än i Berlin. Men det gör ingenting, även här gäller det: att avvakta och låta naturlagarna sköta sitt arbete. När jag gör min dagliga promenad vid min oföränderliga mur, ser jag ofta för mig i fantasin min äng i Südende, inbillar mig att jag går där och promenerar, följer noga vägen i tankarna - jag känner ju varje buske och varje litet grässtrå där - nu viker jag av från bron in på ängen, där måste redan de första hästhovsörterna slå ut, så går den smala vägen mellan två stängsel och invid dem växer en mängd ängsblommor - helt anspråkslösa små varelser som bara jag upptäcker tätt intill marken. Där måste redan den lilla grässtjärnblommans första vita små stjärnor slå ut. Sedan går jag rakt över åkern och ut till Lankwitz, där åter den första rödplistern öppnar sig vid ett gammalt förfallet staket. Jag tror det var redan i mars förra året som jag där hittade en vårlök. I år är väl allt försenat. Men jag föreställer mig allt detta så levande, när jag går här med ögonen nästan slutna, att jag blir närapå glad och ovillkorligen börjar le. Ni har ju också alla i år prytt mitt rum med så mycket blomsterflor att det ser ut som vår. Jag vet inte alls hur jag skall kunna tacka Er alla för så mycket godhet och kärlek! Jag hoppas nu kunna få se Er ofta! Vi skall nämligen ändra besöksvanorna och hellre träffas bara för kortare tid (ungefär 2 samtalstimmar) två gånger i månaden. Då kommer jag nog att leva upp mera, om jag är kortare tid ensam. Väntandet blev litet tungt för mig den här gången. Mina nerver repar sig och piggas upp vid varje återseende, och därför hoppas jag att om det är möjligt för Er få två besök varje månad. Då hoppas jag att omväxlande få se Er, Mathilde och Luise K och även Sonja, när hon kommer tillbaks från sin kurvistelse. Det är visserligen ett stort offer som jag begär av Er, mina kära, men jag känner mig mången gång alldeles sårig i själen när jag är så länge ensam och välsignar varje minut som jag kan få tillbringa tillsammans med vänner. Närmare detaljer angående de nästa besöken måste man först avtala med direktionen här. - Vad konsertprogrammet och hälsningen från Er man har glatt mig! Jag har tyvärr ännu inte haft tillfälle att höra honom - i friheten har jag så sällan tid till ett eget liv! Men jag låtsas att jag sitter i Ert hemtrevliga rum - alla Era rum tycker jag är så förtjusande och behagliga - i en djup, mjuk länstol med Er bredvid mig, och vi lyssnar på Beethoven eller Hugo Wolf. Det måste väl ändå också bli verklighet en gång! Det är bara tålamod som vi alla måste ha. I den stilla, döda period som föregick krigsutbrottet var otålighet högsta dygd, tyvärr alltför litet övad. I dag måste vi ha tålamod med historien - jag menar inte ett sysslolöst, bekvämt, fatalistiskt tålamod utan ett sådant som inte sviker ens under det starkaste uppbjudande av handlingskraft, när det för tillfället ser ut att tvingas hugga i granit, och aldrig glömmer att den duktiga mullvad som vi kallar historien gräver rastlöst dag och natt, tills den har bökat sig upp i ljuset. Käraste Martchen! Farväl för i dag, skriv igen snarast, om så bara några rader. Jag ville gärna få höra snart, hur Ni har det. Jag omfamnar Er på det hjärtligaste och sänder många hälsningar till de Era och Kurtchen med fru.

Er Rosa

 


Wronke april 1917

Min kära Martchen!

Tack så mycket för Ert hjärtliga kort. Också för mig var Ert besök här en kroppslig och andlig vederkvickelse, som jag fortfarande lever på. Så mycken kärlek och godhet som Ni utstrålar måste det ju värma var och en. Den här gången blev allting också så mycket trevligare och "mänskligare" än jag hade fruktat, och jag hoppas att det skall gå ännu bättre nästa gång Ni är här. För övrigt fortsätter jag ständigt med mitt vanliga liv: under promenaderna på den fula fängelsegården drömmer jag så intensivt om något vackert, att jag inte alls märker omgivningen, och resten av tiden i cellen läser och arbetar jag utan avbrott i lugn och ro. Sedan en vecka ungefär är naturligtvis alla mina tankar i Petersburg, och jag griper otåligt varje morgon och kväll de färska tidningarna, men underrättelserna är tyvärr knappa och förvirrade. Någon varaktig framgång kan man ju inte räkna med där, men redan ansatsen till maktövertagande där är ju i varje fall ett knytnävsslag i ansiktet på socialdemokratin här och hela den slumrande internationalen. Visserligen har Kautsky inget bättre att komma med än att statistiskt bevisa att Rysslands sociala förhållanden ännu inte är mogna för proletariatets diktatur! En värdig "teoretiker" i det oavhängiga socialdemokratiska partiet! Han har glömt att "statistiskt" var Frankrike år 1789 och även 1793 ännu mycket mindre moget för bourgeoisiens herravälde ... Till all lycka har historien aldrig gått efter Kautskys teoretiska recept, alltså hoppas vi på det bästa.

Vad läser Ni nu? Vad skriver Ni? (Kan Ni tänka Er, jag har ännu inte fått tillbaka mina skor! ... En lustig historia.) Kära Martchen, var frisk och glad, och tack än en gång för allt. Notabene: föreståndarinnan här är förtjust i Er. Skriv en rad igen (utan att antyda något om detta lilla brev). Jag omfamnar Er hjärtligt och sänder många hälsningar till Er man och fröken Annchen och även till Veilchen.

Er R.

 


Vykort, poststämpel Wronke 14.4.17

Min kära Martchen!

Tack så mycket för de båda blomsändningarna! Den första kom precis lagom till påsk och var alldeles fräsch. I den buketten fanns en liten ört som jag för första gången såg in natura: sarsaparill. Jag var också hjärtligt glad åt blåsipporna. Den andra buketten var litet slak när den kom, men har tagit upp sig fint i vattnet. Det var underbara dagar här i påskas. Jag hoppas att Ni hade det också. Jag gläder mig redan så mycket åt vårt sammanträffande. Skriv snart någon rad. Många omfamningar till Er och hjärtliga hälsningar till Er Man.

Er R.

 


Vykort. Wronke 7.4.17 (troligen 7.5.17)

Kära Martchen!

I dag fick jag Er hälsning från Grunewald av den 14. Ni nämner inget om mitt kort, som jag skickade till Er i Weimar, kanske har det blivit försenat. Vad jag är ledsen över Er förkylning. Ni förstår nog hur glad jag är över Ert besök, men först måste Ni bli riktigt frisk och inte ta några risker i den här råa blåsten. Hos oss i den lilla trädgården är knopparna i dag redan riktigt stora. Jag har hittat en så vacker gyllengul liten fjäder! Skriv hur Ni har det. Jag omfamnar Er hjärtligt. Hjärtlig hälsning till Er man och fröken Ännchen.

Er R.

 


Wronke 31.5.17

Min kära Marta!

Förlåt att jag sedan en längre tid inte har skrivit till Er direkt. Jag tar egentligen för givet att de hälsningar som jag sänder till Mathilde alltid också gäller Er och att hon ofta berättar för Er om mig. Hjärtligt tack för den lilla vackra pingstbuketten. Era liljekonvaljer är alldeles fräscha än i dag och doftar härligt. Mathilde har haft med sig hit en mängd blommor, och i dag har jag planterat dem med svett och möda. Jag har anlagt en hel rabatt åt mig med förgätmigej och styvmorsvioler och vattnar dem flitigt varje kväll. Nu är äntligen allt i full blom här, flädern håller till och med redan på att vissna. Det har varit så hett några dagar, att jag inte längre kan sitta hela dagen i trädgården utan måste hålla mig undan i rummets svalka. Ni tar ledigt nu de närmaste dagarna. Ni åtföljs av mina bästa välgångsönskningar, jag hoppas att Ni får se mycket vackert och återvänder hem uppiggad. Ha det riktigt bra och var hjärtligt omfamnad av Er R.

Mina bästa hälsningar till Er man och fröken Ännchen, ävenså till Veilchen.

 


Postkort. Wronke 26.6.17

Min kära Martchen, det hjärtligaste tack för Er hälsning och för de små blommorna. De små röda klockorna var säkert från en trädgård: det var Weigelia, som inte växer vild hos oss. Däremot är det en intressant, ytterst liten, vit blomma som Ni säkert har plockat i skogen. Jag är glad över att Ni befinner Er i en så vacker trakt och hoppas att den också skall påverka Er sinnestämning i önskad riktning. Av Romain Rolland har jag nyligen först läst "Jean Christophe i Paris". Det är en rättskaffens bok med sympatisk tendens. Men liksom alla sociala tendensböcker egentligen inte något konstverk, snarare en pamflett i litterär form. - Om mig är det inte något särskilt att berätta: allt som vanligt. Jag blir glad om jag snart får höra av Er igen.

Er R.

 


Postkort. Wronke 4.7.17

Käraste Marta!

Er andra blomstersändning har kommit hit alls inte som hö utan oväntat fräsch och stod tills i går i vatten på mitt "lilla blomsterbord". Jag har haft mycken glädje av den, det är bara en liten röd blomma som har vållat mig mycket huvudbry, då jag inte kunde examinera den. Ni måste alltid försöka plocka dem med både blommorna och de gröna bladen (om möjligt också med rötterna), det underlättar examineringen mycket. Jag är glad över att vistelsen i Flinsberg[44] har gjort Er och de Era gott. Jag vill också sända Er denna hälsning, innan Ni far därifrån, och hoppas att den når sitt mål i god tid. Jag ber om min bästa hälsning till Er man och till Kurtchens familj, och en hjärtlig kram från

Er R.

 


Postkort. Breslau 21.8.17

Kära Martchen!

Mycken tack för Ert kära kort hit och särskilt för blommorna, som jag fick i lördags. De hämtade sig genast när de kom i vatten och står framför mig på mitt skrivbord och gläder mig mycket! Jag hoppas att få hälsa Er här nästa månad, om det bara går elegantare än det gick med Sonjas besökstillstånd! Det är snart slut på augusti, och jag har inte fått se någon av mina vänner! Skriv snart, hur Ni mår. Jag omfamnar Er hjärtligt och sänder den bästa hälsning till Er man, fröken Annchen och Veilchen.

Er R. L.

 


Postkort. Breslau 1.2.18

Kära Martchen!

Tusen tack för sändningen, det lilla brevet och den gröna hälsningen från Er trädgård. Den lilla buketten står framför mig på skrivbordet och gläder mig också med den friska aromatiska doften från grenarna. Det har glatt mig mycket att höra att Ni tycker om "Till Eulenspiegel" och särskilt att Ni berömmer språket. Jag anser denna översättning vara ett stort konstverk. Å min sida vill jag tacka Er hjärtligt för Gorkij, som jag nyligen har läst om och som har skakat mig djupt. - Mina tankar är nu ännu mer än vanligt i Berlin ... Jag omfamnar Er varmt och sänder de bästa hälsningar till de Era.

Er R. L.

Adressera, är Ni snäll, alltid till Kommendanturen II D

Karlstr.

 


Breslau februari 1918

Kära Martchen!

Hälsningen har jag fått men hoppas - om herr K. tillåter - nästa gång få en kyss i original av Er. Jag tycker att Ni skriver alldeles för elegiskt! Trots allt skall man inte känna det hopplöst. Skratta i stället åt det stora eländet, för det är just så stort att historien själv måste ge sig i väg för att köra bort det. Och det kommer den att göra, var inte orolig för det! Det är bara historien själv som alltid vet råd för sina egna bekymmer, och den har redan sprättat mången gödselhög i luften, när den stått i vägen för den. Det kommer den att göra den här gången också. Ju hopplösare det ser ut, desto grundligare blir sedan utrensningen. - Var alltså vid gott mod trots allt och håll huvudet högt! Martchen, jag har en bön: Ni måste göra så mycket som möjligt för Sonja. Hon behöver värme och godhet, hon behöver sällskap och omsorg. Överför en del av Er tillgivenhet för mig till den stackars Sonja. Se framför allt till att hennes födelsedag firas så mycket som möjligt, hon är känslig som ett barn. Be henne ofta hem till Er och gå ut och promenera med henne (något som också kommer att göra Er gott). Men trots det måste Ni fortfarande hysa tillgivenhet till mig! Jag omfamnar Er många gånger och sänder den bästa hälsning till vår Veilchen liksom till de Era.

Er R.

 


28.2.18

Kära Martchen!

Jag vet inte om mina rader når Er i tid men vill ändå sända Er min hjärtligaste lyckönskan till födelsedagen i förhoppningen att den inte kommer för sent. Ert härliga syrenträd blommar fortfarande hos mig av alla krafter och fyller cellen med vårdoft - det var verkligen ett oerhört överdåd. Kanske vi åtminstone nästa år kan vara tillsammans vid den här tiden, det vill säga om världen då ser ut så att man kan känna någon glädje, det vet jag ju inte ...

Ni läser alltså mycket franska nu, Maupassant och Balzac. Jag känner till dem båda sedan länge, men måste tyvärr erkänna att de inte helt är i min smak. Men naturligtvis måste man ha läst dem. Vad som är särskilt värdefullt är "Germinie Lacerteux". Låt Sonja ge er den. Skaffa Er vid tillfälle "Unerfüllte Geschichten" av Hans Bartsch. I den finns en mycket vacker berättelse om Beethoven. Jag har av en tillfällighet läst den nyligen. Än en gång: allt vackert och gott önskar jag Er. Och av hjärtat en kyss från Er R. L. Mina bästa hälsningar till Er man och fröken Annchen.

 


Vykort. Breslau 11.3.18

Min kära, kära Martchen!

Hjärtligaste tack för Er doftande gåva och Era kära rader. Så få de var, strömmade ändå Er vanliga hjärtevärme mot mig ur dem. Med fru Luise har vi mycket roligt och jag hoppas att hon inte blir besviken. Jag hoppas också att vädret blir ännu bättre, något som vore mycket önskvärt. Jag kommer med ännu en bön, Martchen: den 14 vallfärdar Ni säkert till Steglitz. Glöm inte då, säg, att lägga en vacker hyacint för fru Evas fötter också från mig? Jag tackar på förhand. Också jag gläder mig redan väldigt vid tanken på april. Till dess omfamnar jag Er hjärtligt och sänder många hälsningar till de Era.

Er R. L.

Martchen, jag har försenat mig skamligt, men jag räknade med att februari har 31 dagar.

 


Postkort. Breslau 21.7.18

Kära Martchen!

Vad det är länge sedan jag hörde något ifrån Er. Jag längtar efter en hjärtlig hälsning från Er. Det är sant att inte jag heller på länge har gett något livstecken ifrån mig, men jag har på sista tiden haft så mycket skriveri med min förläggare med anledning av Korolenkoboken att jag så mycket som möjligt måste inskränka all annan brevväxling. Men det är snart över nu, och jag hoppas att snart igen ofta få höra hur Ni har det. Hur gick det med Er resa till Wien? Hur mår Ni? Hur går det för Er man, fröken Annchen och fröken Mathilde? Var snäll och skriv också om Ni ofta träffar vår gamle vän[45] och hur han mår. Han skriver ytterst sällan och inte särskilt glatt. Det är visserligen hjärtans litet orsak till det. Men trots det hade jag gärna velat höra att Ni är precis så frisk och modig som jag av hjärtat önskar Er att vara. Med många hjärtliga hälsningar alltid Er

Rosa L.

 


Postkort. Breslau 12.8.18

Min kära Martchen!

Jag tänker att Ni redan kan nås i Ert hem och vill tacka Er för den kära hälsningen från Stuttgart. Jag blev mycket glad åt att Ni beredde Klara en så angenäm överraskning. Tyvärr lär Ni inte ha fått njuta mycket av solsken och vackert väder i Er schwabiska idyll. Det var väl en sorglig sommar! Låt mig nu hoppas att snart få se Er. Ni förstår nog hur glad jag blir över det. Men när får jag vänta Er? För oktober har Sonja anmält sig. Hon har inte varit här sedan i februari. Men i november lär en utländsk gäst uppenbara sig. Närmare vet jag ännu inte. Vi måste alltså komma överens om tidpunkten. Skriv snart hur Ni känner Er och hur Ni har det. Jag omfamnar Er hjärtligt och sänder mina bästa hälsningar till Er man och fröken Annchen. Kommendanturen.

Er R. L.

 


Berlin den 4 januari 1919.

Min kära, kära Martchen!

Med tusen hälsningar sänder jag Er äntligen det första numret av "Die rote Fahne"[46], som jag under hela den gångna tiden kämpat för med andan i halsen från morgon till kväll. Jag känner det största och angelägnaste behov att få se Er, omfamna Er, tala med Er. Kurt har berättat att jag hade sårat Er.[47] Det kändes som om en tegelsten föll ner på huvudet på mig.

Har jag inte under hela den tid vår vänskap varat gjort mig förtjänt av så mycket förtroende att missförstånd vore uteslutna? Det smärtade mig. Nå, man får ta också det på köpet; vi måste talas vid, och ingenting får kasta någon skugga mellan mig och min kära Marta med hjärtat av guld. Jag försökte nå Er per telefon i går, men det gick inte och sedan hade jag ingen ledig sekund. Jag ska se om det går i dag.

Till dess omfamnar jag Er med min vanliga tillgivenhet och trohet och sänder tusen hälsningar till Er och Er man

Er Rosa L.

 


Utan datum

Käre Vän!

Ert uppdrag kommer att utföras diskret av en kamrat i Steglitz - åt vilken inte något överflödigt har meddelats. Det Ni skriver om Marie[48] gör mig uppriktigt ont. Varför kommer Ni inte till Friedenau någon gång på middag? Där kunde vi prata så bra! Kom till exempel i morgon, tisdag. Jag är tyvärr hemma från skolan[49] först klockan 1, men Ni har väl ändå inte så bråttom till pladderkåken vid Brandenburger Tor![50] Ring mig i morgon mellan 10-12 till skolan (lokal IV, 101 70) och säg om jag skall vänta Er.

I varje fall många hjärtliga hälsningar till Er, Marieli och de söta barnen.

Er Rosa L.

 


Utan datum

Kära Marieli![51]

Tack för ditt förtjusande brev. Det gladde mig att se av Adolfus'[52] lilla brevlapp i dag att ni alla är friska igen. Må det fortsätta så i det Nya Året!

Och härmed sänder jag nu mina hjärtligaste jul- och nyårsönskningar. Diefenbach, som betraktar sig som Brandels[53] vän och - efter allt jag berättat - som vän till hela Er familj, sänder tillsammans med mig litet smått att köpa någonting åt barnen för. Var så rar och ta på dig det besväret!

Jag kommer antagligen att resa bort under helgen, så nu är det mycket att göra ända till sista ögonblicket. Underrättelserna om våra vänner Remmeles, Zumtobels och andras fasta hållning gläder mig mycket. Jag hoppas att det skall lyckas bra i fortsättningen.

Nu måste jag sluta för denna gång. Jag sänder er alla många hjärtliga hälsningar. Glad helg! Var glada och vid gott mod!

Er Rosa L.

 


Utan datum

Käre Brandel!

Här kommer den svarte herrn[54] i retur. Han har gett mig mycket nöje och jag tvivlar inte på att han snart visar sig i "svart på vitt". Då jag inte visste till vilken redaktion du vill skicka ditt svarta barn som du undfått av muserna och inte heller ville handla i ditt namn, skickar jag manuskriptet tillbaka till dig, så att du själv kan sända det till redaktionen. Jag antar att du igen skickar det till "Die Gleichheit". Klara är ju redan borta, annars hade jag visat det för henne.

Och nu gäller det att flitigt fortsätta att skriva! Hälsa hjärtligt din mamma och hela er familj från mig.

Din Rosa L.

 


18.11.18

Berlin, Hotel Moltke
(Min nuvarande adress)

Mina högt värderade, älskade, hjärtevarma Vänner!

Via Breslau har jag just nu fått det fruktansvärda, svarta kuvertet.[55] Både hand och hjärta darrade på mig redan när jag såg stilen och stämpeln, ändå hoppades jag i det sista att det förskräckligaste inte skulle vara sant. Jag kan inte fatta det, och tårarna hindrar mig när jag skall skriva. Vad ni genomlever, det vet jag, det känner jag, vi kan alla inse det fruktansvärda slaget. Jag har väntat så oändligt mycket av honom för partiet, för mänskligheten. Man skulle kunna gnissla med tänderna. Jag skulle så gärna vilja hjälpa er, och ändå finns det ingen hjälp, ingen tröst. Ni kära, låt er inte överväldigas av sorgen, låt inte solen som alltid strålar i ert hem försvinna bakom detta fasansfulla. Vi står alla under det blinda ödet, min enda tröst är den gruvliga tanken att kanske också jag snart skall skickas till det hinsides - kanske med en kula från motrevolutionen, som lurar från alla håll. Men så länge jag lever, förblir jag förbunden med er i den varmaste, trognaste, innerligaste kärlek och vill dela varje lidande, varje smärta med er.

Tusen hälsningar
Er Rosa L.

Mitt djupaste deltagande och många hälsningar Er
K. Liebknecht.

 


Chailly sur Clarens 6.IV.13

Kära Gertrud!

Jag har glatt mig mycket åt Ert och Mimis brev. Inte förrän nu har jag kommit till att skriva, därför att jag har dragit omkring hela veckan. Rummet var ännu inte ledigt på mitt pensionat, så jag måste tills vidare ta in på olika hotell, vilket blev så tröttsamt att jag inte fick någon lust att skriva de första dagarna. Här är det härligt, jag solbadar hela dagarna. Luften är rätt kylig, och det snöar ännu uppe i bergen häromkring, men solen värmer redan mycket. Nästa gång skall jag skicka Er och Mimi litet blommor och gräs, så mycket som går in i ett brev. Från Ida har jag fått ett långt brev, den stackars flickan har tagit saken mycket hårt. Jag skall betala till slut, eftersom karlen envisades med sin räkning, och jag har inte lust att göra en rättssak av en bagarräkning, ens om jag vinner.

Vem den unga blonda damen var kan jag inte gissa här, då Ni huvudsakligen beskriver klänningen och unga damer ofta brukar byta klänningar. Ge mig alltså lösningen i nästa brev. Skulle det vara Gertrud (den målade), då beklagar jag mycket att inte ha fått se henne.

Jag hoppas att allt redan är grönt i Südende, när jag kommer. Fru Zetkin ville komma hit några dagar, men hittills har jag inte hört av henne. I stället en riklig skörd från andra håll - med 1,50 mark i straffporto tills vidare.

Sköt om Er bra och skriv snart igen. Ni kan för resten vara glad att Ni inte kom med till stationen: där var en sådan trängsel att hela tiden gick åt till att söka plats och leta efter varann. Det var knappt att det blev tid att växla några dåliga kvickheter.

Många kyssar till min lilla Mimi. Hon skall vara snäll och hon skall akta sig för drag.

Med bästa hälsning!
Er R. Luxemburg

Någon herr Liebermann känner jag inte. Ge helst ingen som helst adress till någon.

 


Postkort med vy från Ile de Clarens et la
Dent du Midi. Poststämpel Clarens 10.4.13

Torsdag d. 10. Kl. 5 e.m.

Kära Gertrud!

Jag har just skickat gräs och blommor och är mycket spänd på när de kommer fram. Skriv exakt när och hur (!) Ni får dem tillhanda (Hur kan jag för resten tänka mig). Med svett och möda har jag plockat alltsamman själv i dag. Med bästa hälsning till Er och många kyssar till Mimi. Mår hon bra?

R. L.

 


Postkort med vy från Ile de Salagnon et
Dent du Midi. Poststämpel Chailly sur
Clarens 10.4.13

Söndag d. 13

Kära Gertrud! I går samtidigt med Ert brev också storm, regn, hagel och - snö! I dag är det en praktfull vinterdag här, allt är snötäckt och solen strålar över alltsamman. Jag blev mycket glad över Ert brev och hjärtans glad över de små fotona. Men det var inte alls rätt av Er att Ni klippte bort Ert eget huvud. Tyvärr var jag illa oförsiktig med magen i går, måste ligga hela dagen och kan ännu i dag inte gå ut och promenera. I stället läser jag hela dagen, och det är också angenämt. On på andra sidan ligger precis mittemot min strand. De fladdrande fåglarna känner Ni väl igen? Bästa hälsning!

R. L.

 


Postkort med färgreproduktion: "Hayfields in July". G. Flemwell.
Poststämpel Chailly sur Clarens
19.4.13

Kära Gertrud!

Det här är väl det sista jag skriver härifrån. Jag kommer på måndag kl. 11 på kvällen till Anh. station. Jag hoppas att allt är bra med Er och Mimi. Jag skriver redan i dag, så att Ni skall få veta om min ankomst i god tid. Nu är det vackert här igen! Bästa hälsning.

R. L.

 


Postkort med stämpel: Zürich 17.7.13

Kära Gertrud!

Jag hade en ohygglig natt i Frankfurt och kom hit liksom alldeles rådbråkad. Jag stod länge vid Bebels bår. Han såg underbar ut, ännu mycket vackrare än i livet. I dag är det begravning. När jag kommer tillbaka, vet jag ännu inte, troligen på tisdag. Jag skall telegrafera. Jag bor här tillsammans med fru Zetkin. Hon ber mig hälsa så mycket. Hjärtl. hälsning från mig till Er och Mimi.

R. L.

 


Postkort med stämpel Stuttgart 3 aug. 13

Kära Gertrud, jag kom fram i går fruktansvärt trött, men har i dag piggat upp mig tämligen i trädgården. Här blommar allt underbart, och vädret är strålande i dag. Jag har redan sett åtskilliga "nya" växter här. En av de små kattorna här har kolsvarta ungar. Jag hoppas att Ni och Mimi har det bra. Skriv! Bästa hälsning till Er båda

R. L.

 


Bit av en adress på paket med datum
Degerloch[56] 4 aug. 13

K. Gertrud! Härmed litet grönt och en hälsning från trädgården till Er båda. Skriv genast hur det kom fram!

Er R. L.

 


Odaterat brev i ett kuvert utan adress, förmodligen inneliggande i det ovannämnda paketet.

Kära Gertrud! Härmed allt som jag kunde rafsa ihop i dag - idel förstklassiga färska varor. Hur de kommer fram - det vågar jag dock inte föreställa mig. Skriv genast när Ni får dem.

Och köp genast åt mig en till sådan där liten lila jacka för 2.45, för det är det mest oumbärliga plagg som en människa kan äga. Därför har jag beslutat att ha en liten lila jacka (för 2.45) hela livet ut. Jag är redan riktigt tjock, brun och röd.

Vad har Ni för er? Vad gör min lilla hjärtevän Mimi? Glöm inte att ställa fram vatten åt henne (till natten och när Ni går bort).

Många hälsningar till Er och kyss till Mimi

Er R. L.

 


Postkort. Stämpel Degerloch 5 aug. 13

Kära Gertrud!

Den första postförsändelsen har jag fått. I dag har jag varit i skogen och hittat många nya växter; om det går, tar jag med exemplar till Berlin den 9. Jag är mycket nyfiken på hur asken kom fram. Jag hoppas att Ni har fått den i dag redan. I går var det mycket hett här, men nu är det regn och dimma. För mig är det bättre än när det är hett. Jag kan arbeta bättre. Många hälsningar till Er båda

R. L.

 


Postkort. Stämpel Stuttgart 7 aug. 13 K.

Gertrud!

Jag kommer på lördag. Anhalter Bahnhof, 4.41 e. m.

Hälsning! R. L.

 


Postkort. Stämpel Jena 12.9.13
Jena, Hotel Kaiserhof

Kära Gertrud!

Jag glömde det viktigaste: i brevställaren på mitt skrivbord finns ett kuvert med påskrift (röd- eller blåpenna) Mandat. Tag kuvertet och skicka mig det genast! Om Ni inte hittar det, telegrafera då till doktorn[57] i Schlosspark, så att han kan komma och hjälpa till att söka. Jag kom bra fram. Fru Zetkin är här och har frågat efter Er och Mimi.

De hjärtligaste hälsningar från oss båda till Er båda.

R. L.

 


Postkort. Stämpel Jena 13.9.13

Kära Gertrud!

Jag har just skrivit till Halle, vi får hoppas det bästa: det går nog på tok.

Det gör mig orolig att det står så miserabelt till med Er. Jag räknar med solbad. Skriv snart, om Ni blir bättre. Och livnär Er inte på skämda ägg utan på hälsosammare saker.

Har Ni fått mitt kort av i går om "mandat"? Jag väntar otåligt på det viktiga dokumentet.

Frukten som Ni skickade med åt mig är utmärkt. Vi äter båda av den med god smak. Köp också åt mig genast (naturligtvis på statskassans bekostnad) samma vin och plommon. Tack för den vackra nejlikan. Fru Z. har också fått blommor hemifrån ("också" var bra!) De bästa hälsningar till Er och Mimi från fru Z. och mig.

Er R. L.

 


Postkort. Stämpel Jena 15.9.13

Kära "föräldralösa Barn"!

Bara en hälsning i all hast, är sysselsatt upp över öronen. Mandat kom fram i god tid, tack. Det regnar!! Fru Zetkin är slut redan nu, och jag har migrän. För övrigt har jag det bra. Hur har Ni fått Er förkylning?

Många hälsningar till Er båda.

R. L.

 


Postkort. Stämpel Jena 16.9.13

Kära Gertrud!

Hurra! Hurra! Hurra! Tidigt i morse kom min väska fram från Halle, och innehållet var alldeles orört. Det är Er förtjänst, för jag ansåg saken förlorad. I glädjen gav jag brevbäraren 1 mark, till kyparen i Halle skall jag skicka 3 mark. Men åt Er donerar jag 5 mark, när jag kommer tillbaka, som är avsedda för godsaker åt Er och Mimi. Vädret är vackert igen. I dag har jag hållit ett tal som Ni kan läsa i "V"[58] i morgon. Fru Zetkin ber om sin hälsning till Er. Många hälsningar till Er och Mimi från mig.

 


Postkort. Stämpel Hanau 25.9.13

Kära Gertrud!

Jag kom hit i går mycket, mycket trött och måste rycka upp mig väldigt för att kunna tala om kvällarna. Mötet förlöpte mycket bra. I dag går det vidare. Tack för breven och astrarna, de gjorde mig mycket glad. I dag gick jag och promenerade ensam i 2 timmar i solskenet ute i parken. Det gjorde mig gott. Bra att Mimi äter så mycket. Om hon slickar i sig sot, skulle hon behöva en magrensning. Jag har svår huvudvärk och skulle helst ligga till sängs. Men det hjälper inte. Många hälsningar till Er och lilla Mimi.

Er R. L.

 


Brev. Poststämpel Frankfurt/Main 29.9.13
Firmapapper: Hotel Lindenhof Hanau a.M.

Söndag.

Kära Gertrud!

I dag har jag fått Ert brev (jämte en del andra) och har glatt mig mycket åt det. Jag kommer hem på onsdag, då jag måste öka på med 2 konferenser till. Om tidpunkten skall jag telegrafera. I går kväll blev jag mycket dålig efter mötet, men jag har ryckt upp mig i alla fall och talat bra. I dag hade vi en sammankomst i byn klockan 3 på eftermiddagen, och det förlöpte mycket bra. Och så i morgon och övermorgon, sedan är plågan överstånden. Och på torsdag morgon bär det i väg till partiskolan klockan halv tio! ...

Med hänsyn till Era önskningar om vinterhatten skall vi påskynda framtidsstaten. Jag har redan gjort upp förslag. Tills vidare alltså många hälsningar till Er och Mimi.

Er R. L.

 


Brev. Odaterat. Utan tvivel från samma tid.
Adressen är densamma.

Kära Gertrud!

Ert brev och den lilla teckningen har jag glatt mig mycket åt. Jag behåller verket som bokmärke. I synnerhet "kvinnan av folket" har lyckats utmärkt och roar mig mycket. I går klarades det andra mötet av. Men man håller mig så fast här, att jag måste öka ut med två sammankomster till och kommer därför hem först på onsdag! I vilket tillstånd - det kan Ni nog föreställa Er.

Vad det är för fel med Mimi vet inte jag heller, men det gör mig orolig. Ge henne bara gräs igen. Köp också Erika åt henne, det äter hon gärna ( men äkta!), Valerianadropparna är nästan slut. Här är åtminstone vackert väder, hoppas det är det i Berlin också. Håll Er själv också frisk och glad och kyss Mimi många gånger från mig!

Med bästa hälsning
Er R. L.

 


Postkort. Stämpel Clarens 10.IV.14

Kära Gertrud!

Sedan i går har jag nu äntligen kommit i ordning. Jag har ett rum med balkong och utsikt över sjön. Vädret har här - sägs det - varit avskyvärt, kallt och regnigt tills i går. Men från och med i går är det härligt, solen bränner och min gamla halmhatt kommer till heders. I dag hittade jag redan på ängen och uppe i vinbergen alla gamla bekanta - jag sänder dem nästa gång i en ask till Er och Mimi. I straffporto har jag Gud vare tack i morse redan betalat 80 pfennig - idel Berlinbrev med 5 pf. Om det fortsätter på det här sättet, kommer jag hem utan stövlar. Koltrastarna förde här ett oförskämt oväsen - precis som i Südende. Vad har Ni för Er och vad sysselsätter sig min lilla Mimi med? Hennes små ögon såg dåliga ut, akta Er vid "storrengöringen" så att hon inte kommer i drag. Många hälsningar Er R. L. En kyss till Mimi.

Har boken kommit fram?

 


[Märkt av censuren med blåpenna: T]

Kungl. kvinnofängelset
Barnimstrasse 10
25.5.15

Kära Gertrud!

Ert brev och bilderna har glatt mig mycket. I synnerhet interiören. Den är ett avgjort framsteg! Visserligen rusar rummet, när man stiger tillbaka, in mot djupet och då det från bordet, som väl står i mitten, fram till åskådaren är ett lika stort avstånd till, så motsvarar rummet ungefär det inre av Peterskyrkan i Rom. Och så måste Mimi för att på ett sådant avstånd se så stor ut i andra änden av rummet vara ungefär som en isbjörnsunge. Men det gör ingenting, just här är Ert fel en dygd. Vad som annars brukar vara det svåraste för en målare, djupet, den svårigheten övervinner Ni med stormsteg, så att Ni som en god löpare skjuter över målet tills Ni ligger på näsan. Stöna nu inte genast över kalfatrandet, Ni vet ju hur jag menar. Allvarligt talat: den lilla bilden är utmärkt, den har djup, ljus och vad som är huvudsaken: klar, sträng linjeföring. Jag är glad över det och sänder för att fira den nya genren (uttalas: sjangren) i er konst 10 em. som Ni dock inte skall snaska upp. I alla fall skall jag akta mig för att låta taxeringsmyndigheterna få tag i den, för annars får jag genast dubbel skattesats. Och vid anblicken av denna underbara prydlighet och den glänsande parketten trängde en helt svag, darrande suck ur bröstet på mig ... Tusen tack för resten för den vackra pendylen på bokhyllan, just en sådan har jag länge önskat mig. Men vad Ni träffat å det mest förträffliga är Mimis lilla boll, precis som i mitt porträtt av dr Diefenbach knappen var det bästa. - De båda landskapen har Ni lyckats mindre bra med denna gång. Det mörka med åska i luften är litet överarbetat, har inget sting som Era saker annars brukar ha. Det ljusa är bra men förefaller mig litet obetydligt. Ni var väl inte inspirerad när Ni gjorde de där två. Det betyder naturligtvis ingenting, och vid samma tidpunkt kunde andra ha lyckats utmärkt för Er. Varför tecknar Ni inte träd, som vi har talat om flera gånger? Nu har Ni ju mera tid, och för landskapsmåleri är det mycket nyttigt att kunna teckna bra.

Nu kommer jag till Ert brev. Denna modfällda ton har verkligen inte gjort mig glad. Redan nu detta förgrämda kink över de framtida barnens nöd, när de ännu inte stuckit nässpetsen ut i denna världen? Fy, Gertrud, det är ju meningslöst. Lustig och glad älskade jag min spanjor. Man skall arbeta och göra vad man kan men för övrigt ta allting lätt och med gott humör. Med surhet inombords gör man livet sannerligen inte bättre. Låt för resten först det förbaskade kriget ta slut någon gång, sedan blir nog allt annorlunda. När jag kommer ut igen, när herr Diefenbach och andra är tillbaks, då skall vi också göra något för Er, skaffa Er något slags lämpligt arbete som Ni kan utföra vid sidan av Era "modersplikter" (som redan skaffar Er bekymmer). - Det var roligt att Ni fortsätter att botanisera. Jag skall låta skicka Er en flora. De exemplar som Ni har skickat mig har jag försiktigt fört över till mitt häfte. Men den gula blomman var ingen Caltha palustris (kabbeleka), den har stora runda blad, utan det var ältgräs (Ranunculus flammula). Jag har fått ett förtjusande foto av vår Mimi från fröken Jacob. Mimi ligger i famnen på en ung officer och vill naturligtvis riva honom. - Alltså än en gång, Gertrud: huvudet högt och tappa inte modet, det kommer nog att gå på tok. Måla flitigt, försök en gång med en kyrkointeriör (jag menar det på fullt allvar). Jag hoppas att Ni har njutit av det härliga pingstvädret. Med många hälsningar

Er R. L.

Jag bifogar en rad till fru Goede. Kortet med gässen har roat mig mycket.

 


[Märkt av censuren med anilinpenna: T]

7.8.15

Kära Gertrud!

Ni har gjort mig stor glädje med den förtjusande försändelsen liksom med de 3 små bilderna som kom tidigare. Framför allt är jag glad åt att Ni målar flitigt och gör framsteg. I mappen är det tre målningar som är mycket bra (det blåa flod- eller kanalpartiet, den flacka stranden med de 2 landtungorna och skogspartiet med den gyllenskimrande himlen). Men bäst tycker jag om en av de där diminutiva målningarna: den grå med fiskarpojken. Den tycker jag är utmärkt. Så ont det än gör mig, skall jag nästa gång skicka denna lilla målning och kanske också den från vårt matrum till doktor Diefenbach (som nyligen har skrivit till mig) för att ge honom en knuff i sidan. - Men Ni skriver ju alls ingenting om vad Ni sysselsätter Er med och hur Ni mår. Jag är rädd att Ni fortfarande hänger i luften, och så kan jag alls ingenting göra för Er här! Men jag vidhåller: Ni borde i alla fall lära Er maskinskrivning och - om det alls är möjligt - bokföring. Nu och efter kriget kommer damerna mycket mer än förr ut i förvärvslivet, och en kontorsanställning är för Er i varje fall mer lämplig än något annat. Jag vet bara inte om Era axlar tål vid maskinskrivandet. Ni borde tala om detta med fröken Jacob, som ju på alla sätt kan vara Er till hjälp.

I den här månaden är det Er födelsedag, och om jag inte tar miste så är det den 14. Jag sänder Er redan nu många hälsningar och lyckönskningar. Köp något trevligt och nyttigt för den lilla slant jag skickar Er. Nästa år skall vi fira dagen på ett bättre sätt. Er blomvas med Jungfru Mariae sänghalm, mahonian[59] och den glödande röda nejlikan står på mitt bord och väcker de angenämaste minnen. Det var ändå verkligen en vacker vår och sommar då vi på förmiddagarna kom tillbaka från markerna med jättebuketter i famnen! Ni har bara glömt skuggbilderna som vi smyckade "vasen" med och som imponerade så på de besökande! Den lilla teckningen upptill på detta papper visar Er att jag har förblivit mitt livsideal trogen, ja, jag är mer längtansfullt än någonsin fästad vid det. Vänta bara, när denna lilla idyll går i uppfyllelse, då är också Era bekymmer ur världen. Ni skrattar skeptiskt? Akta så det inte händer Er som det gjorde mig den gången då jag gjorde mitt misslyckade försök att härma gåssnattret. Kan Ni tänka Er, här i mitt grannskap någonstans finns också en gås, jag menar en riktig gås med fjädrar, och den skriker också till min förtjusning, tyvärr bara alltför sällan. Vet Ni varför jag tycker så mycket om det? Jag kom just nu på det: Hönsens kackel och grodornas kväkande, det är precis som ett gammalt husdjurs äkta husmoderligt bekymrade läte, men i gässens skri hörs ännu helt den vilda, otämjda fågel som drar mot södern till vintern. Det finns ännu något av trotsig högflykt i det, det ömsesidiga kallandet över vida avstånd. I sanning, när jag hör detta oartikulerade gåsskri, då rycker allt i mig av längtan efter - ja, efter vad? Helt enkelt efter fjärran nejder, ut i världen. För tusan hakar! Om jag kunde flyga så långt, långt bort som en vildgås! Jag skulle strax ta Er med. Men tills denna gåsflykt blir av, skall Ni må så gott och hålla huvudet högt. Men, Gertrud, glöm inte heller att en målare inte bara måste måla utan också läsa mycket för att komma framåt. Böcker kan Ni ju alltid låna av fröken Jacob från mitt och hennes bibliotek. Läser Ni överhuvudtaget någonting? O.s.a. - Om Mimi får jag bara höra idel lov och förtjusning. Hankatten här är en usling och jagar ideligen sparvar. Hjärtl. hälsningar

Er R. L.

 


[Märkt av censuren med anilinpenna: T]

[Som brevhuvud en svårt skadad avtrycksbild:
"Frukt- och grönsaksodlingarnas skadedjur".]

21.12.15

Kära Gertrud!

Er hälsning med avtrycksbilderna har jag haft stor glädje av. Som Ni ser, har jag med Er förmedling redan bragt det till fullkomning. Jag mår bra och hoppas komma hem om 2 månader, ehuru en ny process som förestår mig gör detta en aning osäkert. Om Mimi får jag bara glada nyheter, nu har hon slutit sig till fröken Jacob med hela sin själ. Jag hoppas att Ni mår bra. Jag sänder Er en hjärtlig jul- och nyårshälsning! Glad helg och på återseende.

Er R. Luxemburg

 


[Märkt av censuren med anilinpenna: T]

Odaterat postkort. Stämpel: Berlin C 25, 7.2.16

Kära Gertrud! Det kan tyvärr inte bli något av med Er fina plan. När Ni hälsar på mig i Südende, skall jag berätta varför. Mitt nya telefonnummer (som jag inte själv vet ännu) kan Ni fråga fröken Jacob om. - Att Ni spelar fiol var ju en stor nyhet. Ta den med er när Ni kommer till mig. Botanisera skall vi i varje fall göra flitigt, om bara mina "omständigheter" tillåter detta. Och till Friedrichmuseet vill jag också någon gång följa med Er. Musik är underbart, men jag hade nog hellre sett att Ni ville koncentrera Er litet på måleriet. Har Ni hört något mer från herr D.? Men jag får ju snart utförligt höra allting. Alla får mig redan att rysa inför det ekonomiska läget som råder nu när jag kommer ut. Nå, det var just snyggt. Och så måste jag tacka för de små nyårsbilderna, men med de tidigare kan de naturligtvis inte jämföras, det vet Ni själv. Bästa hälsning tills vi ses.

Er R. L.

 


[Märkt av censuren: läst 11.6.18 S. löjtn.]

Breslau 10.6.18

Kära Gertrud, jag har fått Ert brev och varit glad över att en gång igen få höra något från Er. Er bittra klagan över försummelse från min sida är inte riktigt befogad. Jag befinner mig inte i den situationen att kunna skriva så mycket som jag annars ville och måste inskränka mig till det nödvändigaste. Er lilla målning med gässen var jag glad åt och det lät jag också på sin tid vid tillfälle hälsa Er. Jag hoppas Ni fortsätter att göra framsteg.

Vad Ni berättar om förändringarna i Südende, är föga glädjande. Jag har alltid i tankarna glatt mig åt att åter få gå på mina dagliga promenader på Südendes fält. Nu blir jag väl tvungen att göra längre spatserturer, när det närmaste fältet som jag älskade så högt har tagits i anspråk för kolonistugor. Aldrig heller har jag kunnat glömma koltrasten på hörnhusets tak. Jag tänker ofta på den, därför att en koltrast som ofta sjunger här på mansfängelset mittemot livligt påminner mig om min granne i Südende.

Ni beskriver himmel och jord i Südende men berättar alls ingenting om Era personliga angelägenheter: vad Ni har för sysselsättning, om Ni trivs med det, något som naturligtvis livligt intresserar mig. Jag hoppas att Ni nu inte lider någon materiell nöd tack vare min oförglömlige vän dr Diefenbachs godhet, och det förvånade mig att Ni inte nämnt ett ord om saken. Er adress gav jag advokaten i Stuttgart redan i februari eller mars.

Sköt nu om Er riktigt bra. Med den bästa hälsning från

Er
R. Luxemburg

 


Odaterat brev, sannolikt julen 1913

Kära Gertrud!

Jag hade själv velat ge Er Jesusbarnet, men jag måste plötsligt till Stuttgart. Alltså Glad Jul, Gott Nytt År och på återseende snart!

I hast Er R. L.

Mimi var salig över Era gåvor, nosade på allt, spann, ville äta av allt och lekte som tokig med den lilla bollen.

 


Odaterat brev

Kära Gertrud!

Härmed äntligen flyttningsanmälan. Jag hoppas att Ni mår riktigt bra. Här är allt som vanligt. Mimi sänder många hälsningar, detsamma gör

Er dr R. Luxemburg

 


Adressaten okänd.[60]

Berlin, Barnimstrasse.
Kvinnofängelset
Fredagen den 9 april 15

Min kära!

Jag hoppas Ni hinner få dessa rader som en söndagshälsning såsom jag har tänkt mig det. Många hjärtliga tacksägelser för Era brev som jag ofta läser om och som fyller mig med munterhet. I dag kom det andra (från Jena, där jag inte vet Ert hotell) med de bifogade förtjusande gåvorna. Fotot av Mimi har jag haft förskräckligt roligt åt, jag måste alltid skratta när jag ser på det. Dessa hennes vilda scener när någon gör ett "försök till närmande", har jag så ofta upplevat att jag nästan kan höra henne murra när jag ser det lilla fotot. Det har lyckats förträffligt. Och även för den unga läkaren som visar så mycket intresse för min Mimi, känner jag från början den livligaste sympati. Alldeles särskilt vill jag tacka för blommorna. Ni anar inte vilken välgärning Ni har gjort mig genom att sända dem. Jag kan nämligen botanisera igen, vilket är min stora lidelse och den bästa vederkvickelsen efter arbetet. Jag vet inte om jag redan har visat Er mina herbarier, där jag från maj 1913 har satt upp ungefär 250 växter - alla utmärkt bibehållna. Jag har dem alla här liksom alla mina botaniska planschverk, och nu kan jag börja på ett nytt herbarium, speciellt för "Barnimstrasse". Alla de små blommor, som Ni har skickat mig, är just de som jag inte hade, och nu har jag klistrat in dem. Särskilt glad är jag åt vårlöken (den lilla gula blomman i det första brevet) och kabbelekan, då man inte finner de slagen här kring Berlin. Även fru v. Steins båda murgrönsblad har förevigats - någon riktig murgröna hade jag ännu inte (Hedera helix på latin). Deras härkomst gör mig dubbelt glad. Frånsett blåsippan var alla blommorna mycket fint pressade, något som är viktigt när man botaniserar. Jag är glad för Er skull att Ni ser så mycket. För mig skulle det vara ett straff om jag måste besöka museer och sådant. Då får jag genast migrän och känner mig som rådbråkad. Den enda rekreation som passar mig är att släntra omkring och ligga i gräset, i solen, och då iakttar jag den minsta lilla skalbagge eller kikar på molnen. Detta att minnas för den händelse den gemensamma resa vi har tänkt oss verkligen blir av. Jag skulle inte lägga det ringaste hinder i vägen för Er att gå på allt som intresserar Er, men Ni måste förlåta att jag inte går med. Er kan säkert båda sätten ge nöje och behållning, vilket ju är det riktigaste.

Ett porträtt av Lady Hamilton har jag sett på utställningen av fransk 1700-talskonst. Jag minns inte längre vad konstnären hette, har bara kvar intrycket av en kraftfull teknik och grälla färger och av en robust, utmanande skönhet som lämnade mig kall. Min smak fordrar litet finare kvinnotyper. Jag kan ännu från samma utställning livligt se för mig porträttet av madame de Levalličre, målat av Lebrun, i en silvergrå ton som stod underbart mot det genomskinliga ansiktet, de blå ögonen och den ljusa klänningen. Jag kunde knappt slita mig ifrån målningen, som förkroppsligade det förrevolutionära Frankrikes hela raffinemang, en äkta aristokratisk kultur med en svag aning av förvissnande.

Fint att Ni läser Engels Bondekrig. Har Ni redan läst ut Zimmermanns bok? Engels ger egentligen ingen historia utan bara en filosofisk framställning av bondekriget. Faktas närande kött får man hos Zimmermann. När jag i Württemberg åker genom de sömniga byarna, mellan doftande gödselhögar, och de väsande gässen med sina långa halsar motvilligt viker undan för bilen, medan byns förhoppningsfulla ungdom slänger skymford efter en, kan jag aldrig föreställa mig att i dessa samma byar världshistorien en gång gick med dånande steg och dramatiska gestalter stred med varann.

För nöjes skull läser jag om Tysklands geologiska historia. Tänk, att man på skifferplattor från den algonkiska perioden, det vill säga från den äldsta tiden av jordens historia, innan det ännu fanns några spår av organiskt liv, alltså för otaliga årmiljoner sedan, att man på sådana plattor i Sverige har funnit avtryck av droppar efter en kortvarig, lokal regnskur! Hur magiskt en sådan fjärran hälsning från urtiden påverkar mig, går inte att beskriva. Det finns ingenting som jag läser med sådan spänning som geologi.

Beträffande fru v. Stein för resten, med all pietet för Era murgrönsblad men, Gud straffe mig, hon var en ko. När Goethe gav henne respass, bar hon sig nämligen åt som en käbblande tvättgumma, och jag vidhåller att en kvinnas karaktär visar sig, inte när kärleken börjar utan när den slutar. Av alla Goethes Dulcineor är det också bara den fina, tillbakadragna Marianne v. Willemer, "Westöstlicher Divans" "Suleika" som jag tycker om. - Jag är hjärteglad att Ni vilar Er. Det behövde Ni! Jag mår mycket bra.

Hjärtliga hälsningar
Er
R. L.

 


Noter:

[1] R. L. var vid den tiden redaktör för "Sächsische Arbeiterzeitung".

[2] Fackföreningarnas.

[3] Karl Kautsky.

[4] Klara Zetkin.

[5] Antagligen Luise Zietz.

[6] Redaktör och riksdagsman i Bremen.

[7] Haenisch publicerade den 7 sept. 1911 i "Bremer Bürgerzeitung" en äreräddning av R. L., mot vilken före partidagen i Jena olika partitidningar framkastat förebråelsen att ha skadat partiet. Där hänvisade han till de ovärderliga tjänster hon gjort partiet som agitator, som teoretisk skriftställare, som lärare. Hur föga han gjorde sig förtjänt av R. L:s tack för denna ridderliga appell till partikamraterna, framgår av brevet.

[8] August Bebel.

[9] Karl Kautsky.

[10] Arthur Stadthagen.

[11] Kautskys.

[12] Luise Kautskys benbrott.

[13] Partistyrelsen och fackföreningarnas generalkommission.

[14] "Neue Zeit".

[15] Stadthagen.

[16] Den 31 oktober 1917 avsatte partistyrelsen genom en kupp Karl Kautsky som redaktör för "Die Neue Zeit", emedan dess riktlinje inte längre överensstämde med den som företräddes av det socialdemokratiska majoritetspartiet. Ny redaktör blev i stället Heinrich Cunow. Jämte Kautsky avlägsnades också Emanuel Wurm, medredaktör sedan många år, därför att även han tillhörde USP.

[17] Stadthagen.

[18] Mathilde Wurm hade fått tillåtelse att göra ett besök i fängelset i Breslau, ett besök som skulle få sträcka sig över 3 dagar, d.v.s. med en halvtimme varje dag. Vid det andra av dessa besök var en ovänlig manlig uppsiktsman närvarande, vilket omöjliggjorde allt förtroligt samtal. (I allmänhet var den av militären i Breslau utövade bevakningen tämligen medgörlig.) R. L:s uttalanden om Proudhon, om vilken fru Wurm ville få närmare uppgifter, blev mycket lidande av den besvärande närvaron av den skarpt vaksamme övervakaren. Men dagen därpå lyckades R. L. utan att ens fru Wurm själv märkte det smussla in det här återgivna brevet i fru W:s muff. Inte förrän fru W. hade sagt adjö åt R. L. upptäckte hon det.

[19] Vad detta betyder är oklart. Kanske ett skriv- eller avskriftsfel för Owen.

[20] Kautsky, Karl Kautskys bror.

[21] Senare fru Hans Kautsky jr.

[22] Adolf Geck. Se breven till honom i denna samling.

[23] Mimi, Rosa Luxemburgs katt. Övers. anm.

[24] Adolf Hoffman.

[25] Rosa Luxemburgs födelsedag.

[26] Den i Berlin kommenderande generalen, som R. L. var underställd såsom insatt i skyddshäkte.

[27] Måste väl vara "Esther".

[28] Familjen Marchlewski i Posen.

[29] Jacob.

[30] Res dig, pojke!

[31] Där intet annat anges, svarar övers. för tolkningarna av bokens diktcitat. Övers. anm.

[32] Karl Liebknecht.

[33] Man har inte kunnat avgöra vilken ort det syftas på.

[34] Anakreon talar väl till Eros. Övers. anm.

[35] Sedan Huysmans i brev av den 11 mars 1949 till Benedikt Kautsky, utgivaren av den tyska upplagan av Rosa Luxemburgs brev, korrigerat hennes uppgift och meddelat att han inte var tenor utan andra bas, fortsätter han: "Vid BIS:s sammankomst verkade Rosa synnerligen trött. Hon hyste ofta betänkligheter i fråga om min renlärighet och tyckte ofta illa om de ståndpunkter som jag intog. Trots dessa meningsskiljaktigheter bjöd jag henne hem till mig och gav en liten Schubertkonsert för henne. Det gladde henne mycket, och hon lärde mig känna Wolfs sånger som hon var särskilt intagen av. Efter detta var försoningen fullständig. Jag följde henne till stationen för att bespara henne svårigheter. Hon tog sista tåget till Tyskland."

[36] Senare läkare i Stuttgart.

[37] Insättandet i fängelset vid Barnimstrasse.

[38] Torde vara tidskriften "Die Internationale".

[39] Karl Liebknecht.

[40] Liebknecht.

[41] Kurt Rosenfelds fru.

[42] Kurt Rosenfeld var vid den tiden soldat.

[43] Fru Eva Mehring.

[44] Kurort i Isergebirge.

[45] Franz Mehring.

[46] Det är omöjligt att veta vad Rosa Luxemburg menar med detta. "Rote Fahne" kom ut den 9 och 10 november 1918 med undertiteln "Ehemaliger Lokalanzeiger" hos Scherf, vars tryckeri Spartakusförbundet hade besatt. Nr 3 kom den 18 november som "Zentralorgan des Spartakusbundes" på Lehmanns tryckeri, Königgrätzerstrasse. Den 17 december - med nr 32 - flyttade "Rote Fahne" till Wilhelmstrasse 114. Från och med den 31 december (45) kom den som "Zentralorgan der Kommunistischen Partei Deutschlands (Spartakusbund)".

[47] Härmed hänsyftas på en artikel i "Rote Fahne" med ett häftigt angrepp på USP.

[48] Adolf Gecks fru. Hon var svårt sjuk.

[49] Partiets skola.

[50] Riksdagen.

[51] Fru Marie Geck.

[52] Adolf Geck.

[53] Brandel Geck, Adolfs son.

[54] Förmodligen ett litterärt försök av den unge Geck.

[55] Underrättelsen om Brandel Gecks död. Den 25 oktober, alltså kort före vapenstilleståndet, stupade han i Vogeserna.

[56] By i närheten av Stuttgart. Klara Zetkin ägde ett hus där.

[57] Leo Jogisches.

[58] "Vorwärts".

[59] Berberis aquifolium, låg tornlös buske. Övers. anm.

[60] Beskrivningen av katten Mimis motstånd mot "närmanden" på fotot överensstämmer med den skildring R. L. ger i brevet till Gertrud Zlottko den 25.5.15 av ett foto som hon fått av fröken Jacob. I förra brevet talar hon om en ung officer, i detta om en ung läkare (militärläkare?). Sannolikt är den okända adressaten just fröken Mathilde Jacob, som stod R. L. nära och var hennes privatsekreterare? Övers. anm.