Artikel, publicerad i Rabotjaja Gaseta den 28 april 1911, till fyrtioårsdagen av Pariskommunen.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Fyrtio år har förflutit sedan Pariskommunen proklamerades. Enligt hävdvunnen sed har det franska proletariatet på möten och demonstrationer hedrat minnet av förkämparna för revolutionen av den 18 mars 1871. Men i slutet av maj får det återigen nedlägga blommor på de arkebuserade kommunardernas gravar, offren för den fasansfulla "veckan i maj", och vid deras gravar på nytt edligt förplikta sig att kämpa och inte unna sig någon ro, förrän deras idé segrat fullständigt, förrän den sak förverkligats som de lämnade i arv.
Varför hedras Pariskommunens hjältar inte endast av det franska utan av hela världens proletariat som proletariatets föregångare? Vari består kommunens testamente?
Kommunen uppstod spontant, det var ingen som medvetet eller planmässigt förberedde den. Det misslyckade kriget mot Tyskland, lidandena under belägringen, arbetslösheten bland proletariatet och ruineringen av småborgarna, missnöjet bland massorna mot de övre klasserna och mot ledningen som ådagalade sin kompletta oduglighet, den jäsande oron bland arbetarklassen som var missnöjd med sin ställning och strävade efter en annan social ordning, nationalförsamlingens reaktionära sammansättning som utgjorde en fara för republikens öde - allt detta och mycket annat medverkade till att driva den parisiska befolkningen till revolutionen av den 18 mars, varigenom makten oväntat övergick till nationalgardet, till arbetarklassen och den med arbetarna solidariska delen av småbourgeoisin.
Detta var en enastående tilldragelse i historien. Dittills hade makten vanligtvis legat i händerna på godsägarna och kapitalisterna, d.v.s. hos deras betrodda representanter, vilka bildade den s.k. regeringen. Omedelbart efter den 18 mars, när Thiers hade flytt från Paris i sällskap med sina trupper, poliser och byråkrater, stod folket som herre över situationen och makten övergick till proletariatet. Men i det dåvarande samhället kunde proletariatet, som ekonomiskt utsögs av kapitalet, inte härska politiskt, inte spränga de bojor som fjättrade det vid kapitalet. Och just därför hade det varit oundvikligen nödvändigt att den rörelse som ledde till kommunen fått en socialistisk anstrykning, d.v.s. börjat sträva efter avskaffandet av bourgeoisins herravälde, kapitalets herravälde, att undergräva själva grundvalarna för den samtida samhällsstrukturen.
Denna rörelse var i början ytterst blandad och vacklande. Till den anslöt sig även patrioter som önskade att kommunen skulle återuppta kriget mot tyskarna och föra det till ett lyckligt slut. Den understöddes även av småhandlare som hotades av ruin såvida de inte fick uppskov med betalningen av sina växlar och hyresbelopp (regeringen ville inte ge dem detta uppskov men av kommunen fick de det). Slutligen sympatiserade vid denna tid med kommunen också en del av de borgerliga republikanerna som hyste farhågor för att nationalförsamlingen ("lantjunkermobben", de omänskliga godsägarna) skulle återupprätta monarkin. Men huvudrollen i denna rörelse spelade naturligtvis arbetarna (speciellt de parisiska hantverksproletärerna) bland vilka det under andra kejsardömets sista år hade bedrivits en verksam socialistisk propaganda och en del av dem var till och med medlemmar av Internationalens sektion i Paris.
Endast arbetarna förblev kommunen trogna till slutet. De borgerliga republikanerna och småbourgeoisin drog sig snart tillbaka. Somliga förskräcktes av rörelsens revolutionärt-socialistiska och proletära karaktär och andra lämnade den när de märkte att den närmade sig det oundvikliga nederlaget. Endast de franska proletärerna understödde sin regering utan fruktan och tadel, endast de kämpade och dog för den, d.v.s. för arbetarklassens befrielse, för en lyckligare framtid för alla arbetande.
Övergiven av de forna bundsförvanterna och understödd av ingen måste kommunen oundvikligen lida nederlag. Hela Frankrikes bourgeoisi, alla godsägare, börsjobbare, fabrikanter, alla större och mindre tjuvar, alla exploatörer förenade sig mot kommunen. Denna borgerliga koalition, understödd av Bismarck (som frigav 100.000 franska soldater ur tysk fångenskap för att betvinga det revolutionära Paris) lyckades resa de okunniga bönderna och småborgarna i landsorten mot parisproletariatet och slå en järnring omkring ena halvan av Paris (den andra halvan bevakades av den tyska armén). I några andra av Frankrikes större städer (Marseille, Lyon, Saint Etienne, Dijon m.fl.) gjorde arbetarna likaledes försök att gripa makten, utropa kommunen och komma Paris till undsättning, men dessa försök blev snabbt nedslagna. Och Paris som först höjde den proletära upprorsfanan fick klara sig med sina egna styrkor som förblev trogna in i det sista.
För en segerrik social revolution är förhandenvaron av åtminstone två förutsättningar nödvändig: en hög utveckling av produktivkrafterna och förberedelse av proletariatet. Men år 1871 saknades båda dessa förutsättningar. Den franska kapitalismen var ännu svagt utvecklad och Frankrike var vid denna tid företrädesvis ett land av småborgare (hantverkare, bönder, handlande o.s.v.). Å andra sidan fanns det inget arbetarparti, arbetarklassen var inte förberedd och hade inga praktiska erfarenheter och dess massor hade inte ens ännu skapat sig någon klar föreställning om uppgifterna och metoderna för deras förverkligande. Det existerade inte någon verklig politisk organisering av proletariatet, inga breda fackliga organisationer eller kooperativa föreningar.
Men det viktigaste som fattades för kommunen var tid och frihet att kungöra sitt program och ta itu med dess förverkligande. Den hann inte börja sin verksamhet, förrän den i Versailles sittande regeringen, understödd av hela bourgeoisin, inledde krigshandlingar mot Paris. Och kommunen tvangs framför allt att tänka på sitt försvar. Och ända till slutet, som kom den 21-28 maj, fick den inte någon tid att allvarligt tänka på någonting annat.
Men ändå, trots så ogynnsamma betingelser och oaktat den korta tid den existerade lyckades kommunen likväl genomföra några åtgärder som tillräckligt karakteriserar dess ärliga tankar och mål. Kommunen ersatte den stående armén, detta blinda verktyg i de härskande klassernas händer, med allmän folkbeväpning. Den skilde kyrkan från staten, den strök kultbudgeten (d.v.s. de statliga lönerna till prästerna), förlänade folkundervisningen en rent upplysande karaktär, och tillfogade därmed gendarmerna i prästrock ett kännbart slag. På det rent sociala området hann den inte göra mycket men det den gjorde var i alla fall tillräckligt för att klart belysa kommunens karaktär av en folkets och arbetarnas regering: nattarbetet i bagerierna förbjöds, fabrikanternas straffsystem mot arbetarna, denna legaliserade utplundring av arbetarna avskaffades. Och slutligen utgav den den berömda ukasen, enligt vilken alla fabriker, verk och verkstäder som övergivits av sina ägare eller om dessa stoppat driften, skulle överlämnas till arbetarsammanslutningarna som skulle återuppta produktionen. Och vad höves det mer för att klart betona dess karaktär av en sant demokratisk, proletär regering. Kommunen beslöt att inga löner till tjänstemännen i administrationen och regeringen fick överstiga en normal arbetarlön och i varje fall aldrig sättas högre än till 6.000 francs om året.
Alla dessa åtgärder vittnar tillräckligt tydligt om att kommunen utgjorde ett dödligt hot mot den gamla världen som grundar sig på utplundring och exploatering. Därför kunde det borgerliga samhället inte sova lugnt, så länge som den röda fanan vajade över Paris stadshus. Och när de organiserade regeringsstyrkorna slutligen lyckades få övertaget över revolutionens dåligt organiserade styrkor anställde de av tyskarna besegrade och mot den kuvade lantbefolkningen övermodiga bonapartistiska generalerna, dessa franska Rennenkampfare och Möller-Sakomelskare, ett blodbad som Paris aldrig någonsin sett maken till. Ungefär 30.000 parisare mördades av den förvildade soldatesken, cirka 45.000 häktades och blev senare avrättade, tusentals deporterades till straffkolonier eller tvangs bosätta sig på annan ort. Sammanlagt förlorade Paris cirka 100.000 av sina söner och döttrar, däribland sina bästa arbetare av alla yrken.
Bourgeoisin var belåten. "Nu är det slut med socialismen för lång tid framåt", sade dess ledare, den blodtörstige dvärgen Thiers efter det blodbad, som han och hans generaler hade anställt på parisproletariatet. Men dessa borgerliga korpar kraxade förgäves. Ungefär sex år efter kommunens krossande, medan många av dess kämpar ännu befann sig i straffkolonierna och förvisningen, växte redan en ny arbetarrörelse fram i Frankrike. En ny socialistisk generation, som lärt av sina föregångares erfarenheter men ingalunda blivit modstulna av deras nederlag, övertog den fana som vridits ur händerna på kommunens kämpar och bar den trosvisst och djärvt framåt under ropen: Leve den sociala revolutionen! Leve Kommunen! Och efter ytterligare ett par år hade arbetarpartiet genomfört en agitation i landet som tvang de härskande klasserna att frige de fängslade kommunarder som ännu befann sig i regeringens våld.
Minnet av kommunens kämpar firas inte endast av de franska arbetarna, utan av proletariatet i hela världen. Ty kommunen kämpade inte för något lokalt eller nationellt begränsat mål utan för befrielse åt hela den arbetande mänskligheten, åt alla underkuvade och förorättade. Som ledande kamporganisation för den sociala revolutionen har kommunen hälsats med sympati överallt där proletariatet lider och kämpar. Bilden av kommunens liv och död, åsynen av arbetarregeringen som grep och höll makten i sina händer under loppet av mer än två månader, anblicken av proletariatets heroiska kamp och dess lidanden efter nederlaget - allt detta har entusiasmerat miljoner arbetare, stimulerat deras förhoppningar och knutit deras sympati till socialismens idé. Dånet av kanonerna i Paris har väckt de mest efterblivna delarna av proletariatet ur deras djupa sömn och överallt gett impulser till förstärkning av den revolutionära socialistiska propagandan. Just därför är kommunens idé inte död. Den lever än idag i var och en av oss.
Kommunens idé är den sociala revolutionens idé, idén om de arbetandes fullständiga politiska och ekonomiska befrielse, det internationella proletariatets idé. Och i denna betydelse är den odödlig.