Sven-Eric Liedman

Kunskaps- och vetenskapsteoretiska teser


I den dialektiska materialismen presenteras kunskapsteorin som ett moment i världsbilden. Även om det är ett viktigt inslag i kunskapssynen att den mänskliga kunskapen är en integrerad och s.a.s. naturlig del av verkligheten, så torde det likväl vara rimligt att skilja den allmänna världsbilden från kunskapsteorin. Världsbilden säger något om förhållandet mellan människornas värld och naturens. Den säger något om hur människorna har sitt ursprung i naturen; den säger något om att deras verksamhet på ett fundamentalt sätt skiljer sig från naturens förlopp. Kunskapsteorin (eller de kunskapsteoretiska teser som det närmast är fråga om) handlar om hur människor vinner kunskap och om hur kunskapen förhåller sig till det den handlar om (d.v.s. kunskapens objekt). De vetenskapsteoretiska teser, varom det här också kommer att bli något tal, kan ses som specialfall av motsvarande kunskapsteoretiska teser: vetenskap är ju en art av mänskligt kunskapssökande.

Kanske kan man säga, att den marxistiska kunskapsteorins första tes - den om kunskapens ursprung i handling eller praxis - är svår att skilja från den allmänna världsbilden. Enligt världsbilden är det ju just genom praxis som människorna skiljer sig från allt annat.

Men låt oss lämna avgränsningens problem; låt oss i all enkelhet ställa frågan: vad är det då som utmärker den typiskt mänskliga handlingen? I Kapitalet jämför Marx biet som bygger formfulländade vaxceller med en byggmästare. Det som skiljer den sämste byggmästare från biet är att byggmästaren byggt huset i huvudet innan han bygger det i verkligheten, säger Marx. Byggmästaren har alltså en plan, en "teori" för vad han ska göra. Den mänskliga handlingen är målmedveten. Det är det som skiljer den från djurens aktiviteter.

Här skulle det vara lätt att gå vilse i marxismen och anta att Marx skulle hävda att det som skiljer människan från djuren är medvetandet som sådant. Den tanken har han och Engels avvisat redan i Tyska ideologin på 1840-talet. Det är inte medvetandet, det är människornas sätt att producera sina livsförnödenheter som skiljer dem från djuren, säger de där.[1] Det nyssnämnda stället i Kapitalet handlar just om vad som utmärker det mänskliga arbetet, alltså människans sätt att producera. Det är den målmedvetna handlingen: praktiken. Det är just genom att vara målmedveten som den tar form av tidigare erfarenhet. När människan sätter sig mål före, när hon planerar, så lär hon av tidigare erfarenheter. Planerna förändras i och med att verkligheten förändras. En djurart fyller bara ett tomrum, en nisch, i naturen. Människan förändrar genom sin målmedvetna verksamhet sin nisch, skaffar sig nya nischer, förändrar hela systemet av nischer. Hon behöver inte alls vara medveten om att detta är följden av hennes verksamhet; normalt sett är hon t.o.m. helt omedveten om dessa långsiktiga effekter. Men genom att hela tiden handla målmedvetet i sina praktiska göromål förändrar hon verkligheten.

Det är den ena sidan av saken. Den andra är att hennes eget medvetande formas i och av hennes verksamhet. Det finns inget medvetande som inte i sista hand kan härledas ur praktiska erfarenheter. T.o.m. idéerna om det intellektuella eller andliga livets totala avskildhet har sin grund i praktik, nämligen den praktik som skapas i verksamheter som är helt skilda från all materiell produktion.

Ur dessa allmänna teser vore det möjligt att härleda en total kunskapsteoretisk relativism. Den skulle innebära, att allt vad människor håller för sant eller antar eller förväntar sig helt och hållet måste relateras till den ena eller andra arten av verksamhet, däremot inte till någon objektiv verklighet. Världen skulle m. a. o. se ut att vara så eller så beskaffad därför att människorna gör så eller så. Man skulle inte kunna säga att den ena uppfattningen skulle vara rimligare eller sannare än den andra; skillnaden skulle ligga mellan olika verksamheter. Kunskaper skulle vara helt bundna till historiska situationer. Eftersom det som utmärker olika samhällsklasser bl.a. är olika arter av verksamhet, så skulle kunskaperna ytterst kunna relateras till olika klasspositioner. Riktig kunskap skulle vara detsamma som rätt klasståndpunkt - som det också mycket riktigt har hävdats bland åtskilliga som sett sig själva som marxismens enda sanna företrädare.[2]

Men denna uppfattning är extrem och märklig; den är inte representativ. Det som är själva poängen med praxis-begreppet hos t.ex. Marx och Engels är att människorna genom sin praktiska verksamhet lär sig att bättre och bättre hantera verkligheten. Därmed kommer de också att veta mer och mer om denna verklighet. Med verksamheten förändras kunskapen, med kunskapen förändras verksamheten. Men grundläggande verklighetsstrukturer förändras inte. Vi vet obetingat mer om materiens byggnad eller himlakropparnas rörelser i dag än för tvåtusen år sen.

Det betyder inte att man i något avseende behöver se dagens kunskap som slutgiltig. Den kan däremot sägas vara bättre än tidigare kunskap i den meningen att den bättre överensstämmer med verkligheten. Kort sagt, man kan skilja mellan bättre och sämre kunskap.

Detta är en allmänt kunskapsrealistisk tes. Kunskapsrealismens allmänna position är att kunskap är kunskap i och med att den (tillnärmelsevis) motsvarar eller överensstämmer med sitt objekt, alltså med det den handlar om.

Marxismens naturliga kunskapsrealism kallas ofta materialism (den betraktas som en integrerad del av den dialektiska materialismen). Det är ett språkbruk som inte behöver leda vilse, om man bara håller de olika aspekterna i det vida begreppet materialism isär. Den marxistiska kunskapsrealismen brukar ofta också presenteras som en av- eller återspeglingsteori. Åter ett ord som kan föra vilse! Noga taget innebär det en förstärkning av kunskapsrealismens allmänna tes. Det låter antyda en mycket nära överensstämmelse mellan kunskapen och dess objekt - samma överensstämmelse som mellan spegelbilden och det spegelbilden föreställer.

När Engels i Anti-Dühring och Naturens dialektik ska formulera sin allmänt kunskapsrealistiska uppfattning, så använder han en rad skiftande ord för att inringa överensstämmelse mellan vetandet och dess föremål. Han talar om "analogi", "motsvarighet" o.s.v.[3] Det är Lenin som i Materialism och empiriokriticism (1908) kodifierar ordet "avspegling".[4] Det är emellertid ett ord som kan missförstås. Kunskapen som spegelbild antyder snarast en passivitet; därtill låter den ana möjligheten av en slutgiltig kunskap.

Det finns en utmärkt text av Marx som kan sägas förena kunskapsrealism och handlingsaspekt. Det är inledningen till Grundrisse, skriven 1857, tryckt separat nästan 50 år senare (hela Grundrisse utkom först 1939). Där utlägger Marx förhållandet mellan kunskap och verklighet på ett sätt som öppnar perspektiv men också pekar på komplikationer som termen "avspegling" inte låter ana.

För att förstå poängen med resonemanget i Grundrisse kan vi först antyda ett problem med kategorin avspegling. Vilken kunskap är det egentligen som speglar verkligheten? Ta t.ex. begreppet arbetarklass. Det är en abstraktion. När man använder det, bortser man från många konkreta skillnader mellan arbetarklassens situation i olika epoker och vid olika tidpunkter. Men när Marx i Kapitalet talar allmänt om arbetarklassen och hävdar att han förmedlar realistisk kunskap om denna - vad är det då som speglas i den kunskap som förmedlas? En abstraktion? Hur förhåller sig den abstrakta spegelbilden till den konkretare, där en specifik arbetarklass vid en speciell tidpunkt (t.ex. England 1867 eller Sverige 1981) avhandlas?

I Grundrisse talar Marx ganska utförligt om skillnaden mellan abstrakta och konkreta begrepp.[5] Bådadera har sin omistliga funktion i de vetenskapliga teorierna. Det är först i den avancerade vetenskapen som man kan finna de rätta abstraktionerna att utgå ifrån. Den ekonomiska teorin konstruerar långt om länge det abstrakta grundbegreppet (bytes)-värde, och den gör det först när den verklighet, varom den handlar, alltså den ekonomiska, nått en tillräcklig utvecklingsnivå för att abstraktionens betydelse ska bli tydlig. Det sker när kapitalismen tar form.

Men abstraktionen i sig ger inte ett helhetsperspektiv. Marx talar om en väg "upp" från det abstrakta till det konkreta (här har han alltså vänt på rumsanalogierna; i stället för liknelsen med himmel och jord, huvud och fötter, bas och överbyggnad utgår han här från bilden av ett hav med vattenbrynets konkreta mångfald och de därunder löpande "abstrakta" strömmarna). Det konkreta innebär en rikedom på bestämningar, en helhet eller totalitet, säger Marx, och därmed menar han bl.a. att det konkreta inte är en enkel tillämpning av det abstrakta och det abstrakta inte en enkel generalisering av det konkreta. Man kommer alltså inte fram till det ekonomiska livets komplicerade storheter, t.ex. statens roll i kapitalismen, genom att dra slutsatser från det bytesvärdesbegrepp, varmed man startade. Man kan visserligen säga, att under kapitalismen tenderar allt att bli till varor och följaktligen få bytesvärde. Men därmed har man inte ens gett en aning om vad mervärde är för något, alltså inte heller utsugning, än mindre statens roll under kapitalismen. Man har bara gett en utgångspunkt för en teoretisk undersökning. Hela "vägen upp" till det konkreta återstår.

Men det konkreta är inte heller en avgjutning av en faktisk verklighet. Det konkreta kan ses som "tanketotalitet", alltså något som producerats genom tänkande, säger Marx. Genom tanketotaliteten har hjärnan tillägnat sig världen på det för hjärnan enda möjliga sättet. Det betyder bl.a. att den vetenskapliga verksamheten är en skapande aktivitet - inte ett passivt återgivande av verkligheten. Begreppen eller deras motsvarigheter är inte omedelbart förhanden i verkligheten. De frambringas. Men det innebär inte att de skulle vara fria konstruktioner eller skapelser som tillkommit oberoende av verkligheten. Verkligheten är deras material, deras grogrund, och - än mer - det är i och genom verkligheten som deras halt prövas. Det finns en objektiv kunskap om verkligheten i den meningen, att det finns kunskap som inte är relativ i förhållande till positioner och verksamheter utan som har något att säga om verkligheten.

Inledningen till Grundrisse skulle kunna avfärdas som ett extremt undantag i marxismens historia, ett undantag som först i mycket sen tid blivit tillfullo uppmärksammat.[6] Det är en felsyn. Marx utlägger där teman, låt vara på ett filosofiskt och vetenskapsteoretiskt avancerat sätt, som binder samman centrala moment i hans åskådning. Det är ingen sent avslöjad hemlighet att den marxska kunskaps- och vetenskapsteoretiska positionen måste fixeras någonstans emellan en ren empirism, som härleder all kunskap ur direkt erfarenhet, och en ren rationalism, som ser vetandet som tankeprodukter eller intellektuella konventioner; mellan en induktivistisk syn, enligt vilken en teori är en generalisering av enskilda iakttagelser eller data, och en deduktivistisk, enligt vilken det enskilda ("konkreta") bara utgör härledningar från generaliseringen; mellan en "naiv" realism, som ser kunskapen som avbildning av verkligheten, och en idealism, som härleder verkligheten ur hjärnans idéer. Marxismens position är sannerligen inte mitt emellan dessa extremer utan närmare den realistiska, den empiristiska, resp. den deduktivistiska polen. Men positionen är samtidigt dess egen, den har sitt eget inre sammanhang; och det var i vetskapen därom som Marx skrev den inledning som han sedan likväl inte publicerade, helt enkelt därför att han menade att han inte borde förutskicka en mängd allmänna resultat, som han först borde bevisa i konkreta framställningar.[7]

När Engels på äldre dagar skulle precisera marxismens teoretiska positioner och avgränsa dem från diverse förenklingar, så kom han att uttrycka sig på ett sätt som är snarlikt Marx' i inledningen till Grundrisse.[8] Av allt att döma kände han då inte till denna inledning. Det är ett förhållande som kan sägas tyda på en viss inre konsistens i åskådningen.

 


Noter:

[1] MEW 3:21, sv. övers. Människans frigörelse, s. 126.

[2] Föreningen av en renodlad spegelteori och en klassrelativism finner man åtminstone periodvis hos Stalin och i stalinismen.

[3] Se t.ex. Dialektik der Natur, MEW 20:529, och Anti-Dühring, MEW 20:22 f.

[4] Lenins verk är långt mer tillfälligt än det brukar framställas i den gängse litteraturen. Ett antal bolsjeviker framstod som anhängare av Mach och mötte kritik av bl.a. Plechanov (mensjevik) i den tyska socialdemokratins teoretiska tidskrift Die Neue Zeit enligt vilken en anti-materialistisk uppfattning utmärkte bolsjevikerna. Det var då Lenin fann sig föranlåten ta till pennan - bolsjevikerna fick inte misstänkas för att ha svikit Marx och Engels. - Lenin företräder en annan, mer nyanserad och intressant uppfattning i sina Anteckningar till Hegels Logik (skrivna 1914). Materialism och empiriokriticism upphöjdes emellertid till rättesnöre mot slutet av 20-talet.

[5] Grundrisse, s. 21 ff, sv. övers. Marx-Engels, Filosofiska skrifter, s. 35 ff.

[6] Inledningen till Grundrisse trycktes dock redan 1903 i Die Neue Zeit och väckte rätt stort uppseende; så t.ex. spelar den stor roll för den berömde austromarxisten Max Adler i hans Marx als Denker. Zum 25. Todesjahr von Karl Marx, 1908.

[7] MEW 13:9.

[8] Jag åsyftar här några berömda brev till Joseph Bloch, Conrad Schmidt m.fl., skrivna under 1890-talet och enligt alltför många bedömare tecken på att Engels "luckrat upp" sin tidigare historiematerialistiska uppfattning. Många av tankegångarna här påminner alltså starkt om Grundrisses.