Lite klokare av alla de bekymmer som återvändsgränder och omvägar åsamkade oss, när vi gick igenom de olika sätt som först verkade möjliga att börja på, skall vi nu i ett andra försök försöka utveckla de krav, som måste ställas på början av en vetenskaplig kritik av den politiska ekonomin. Våra första "omkretsande" orienteringsförsök har redan givit oss några synpunkter på den nödvändiga uppbyggnaden. Men innan vi därur utvecklar några kriterier, skall vi rådfråga Marx' egna upplysningar. Han påstår sig ju ha funnit den början, ur vilken det framgår ett slags patentlösning för den politiska ekonomins olika olösta gåtor. Men är det inte märkvärdigt att denna väg inte har upptäckts redan före Marx? I synnerhet som början, analysen av varan, ju inte verkar vara särskilt speciell. Varför har alltså inte dessa samband upptäckts redan tidigare? För att förklara detta gör Marx en jämförelse med biologin (som vi ofta kommer att syssla med i fortsättningen), jämförelsen med en av 1800-talets stora naturvetenskapliga upptäckter; upptäckten av cellen och dess betydelse för den vetenskapliga förklaringen av den levande organismen. Företrädare för den kritiska teorin har betecknat Marx' metodologiska medvetande som outvecklat och rentav felaktigt. För att förvissa oss om hur klar Marx är över den i början aktuella metodfrågan, kan vi slå upp ett förord av honom; här förordet till Kapitalets första upplaga (s 3): "All vår början bliver svår - det gäller ju om varje vetenskap. Att förstå det första kapitlet, i synnerhet den avdelning, som innehåller analysen av varan, kommer därför att bereda den största svårigheten". Den egentliga svårigheten ligger nu, vilket Marx varslade oss om, inte i analysen av värdesubstansen och värdestorleken, utan i utforskandet av värdeformen: "Värdeformen, vars slutgiltiga gestalt är penningformen, är ganska innehållslös och enkel. Ändå har människoanden sedan mer än 2.000 år förgäves sökt utforska den" - en anspelning på Aristoteles försök till värdelära; omnämnd i första kapitlets tredje avsnitt (s 52) - "medan å andra sidan betydligt mer innehållsdigra och komplicerade former åtminstone någotsånär analyserats".
Varför erbjuder analysen av värdeformen så stora svårigheter när värdeformen själv är "ganska innehållslös och enkel"?
"Emedan kroppen som helhet är lättare att studera än den enskilda cellen".
Och varför är det så?
Eftersom cellen endast kan undersökas - och detta är mitt tillägg - om produktivkrafterna, som vetenskapsmannen arbetar med, är så långt utvecklade, att han kan använda effektiva mikroskop, preparat och reagenser (d.v.s. medel för en kemisk analys). "Vid analysen av de ekonomiska formerna duger dessutom varken mikroskop eller kemiska reagenser. Abstraktionskraften måste ersätta båda".
Men vilket är då abstraktionskraftens objekt? Och vad har biologins upptäckt av cellen för motsvarighet inom samhällsvetenskapen?
Svaret lyder: "För det borgerliga samhället utgör emellertid arbetsproduktens varuform eller varans värdeform den ekonomiska cellformen".
Abstraktionskraftens resultat skiljer sig dock från den kemiska och mikroskopiska analysens, genom att man varken kan fotografera eller på annat sätt uppfatta dem med sinnena; eftersom abstraktionskraften inte är något konkret, tingligt verktyg, utgör inte heller dess resultat konkreta ting. Av varje läsare krävs en ansträngning av abstraktionskraften, för att han själv skall kunna förstå resultaten. Då det gäller analysen av värdeformen, det borgerliga samhällets cellform, tillspetsas dessutom svårigheten i början, som en svårighet för nybörjaren.
"För den obildade verkar det som om analysen härav pysslade med rena spetsfundigheter. Det handlar också med nödvändighet om spetsfundigheter, men endast på samma sätt som för den med mikroskop arbetande anatomin."
Låt oss hålla fast vid detta: I början av Kritiken av den politiska ekonomin står "den med mikroskop arbetande anatomin" på programmet, med den borgerliga samhällskroppens "cell" som objekt, d.v.s. analysen av värdeformen. Men vari ligger nu svårigheten med denna analys?
En första svårighet kommer väl av att vi inte är tillräckligt vana att handskas med tankemikroskop och mentala reagenser, d.v.s. med abstraktionskraften. I denna föreläsning måste vi alltså ta reda på vad som egentligen menas med abstraktionskraft. Och vi kommer - så gott vi kan - gå till väga på så vis, att där Marx använder detta "mikroskop", d.v.s. sätter in sin abstraktionskraft, där kommer vi att titta över axeln på honom och å vår sida analysera hans sätt att använda den abstraherande analysen. Denna undersökning - som försiggår på flera plan - strävar mot målet att klargöra Marx' tillvägagångssätt, för att kunna granska det, och - i den mån det visar sig riktigt - självständigt kunna använda det.
I den mån en första svårighet kan tillskrivas "nybörjarens" oövade abstraktionskraft, verkar det som om denna föreläsning måste bli en handledning i formell tankeverksamhet. Men svårigheterna i början - och därmed vår uppgift - har en djupare orsak. För att förstå dessa svårigheter måste vi - även om detta redan skett implicit - göra klart för oss, vad som gör denna början relevant. Hur mycket beror av den? Kort sagt, vilka krav måste ställas på den?
Det allra första kravet motsvarar vårt program och måste även ställas gentemot Marx: Början måste vara bekant för envar. Det får t.ex. inte vara nödvändigt, att man för att studera Kapitalet först måste ha läst Hegels Logik, för att redan nu nämna det i detta sammanhang viktigaste verket. Detta skulle reducera tillägnelsen av Kapitalet till ett fåtal personer. För att inte redan från första början utesluta offentligheten, måste början ske vid en punkt där alla kan mötas; början måste ske med ett vetande som alla förfogar över. I överförd bemärkelse måste det börja med en "trivialitet". Början måste vara "förutsättningslös" i den meningen, att den inte förutsätter någonting annat än det som var och en vet, även om han inte vet någonting annat - jag använder här en formulering som vi återfinner i början av analysen av värdeformen (sid. 42). Den lyder: "Var och en vet, även om han inte vet något annat, att varorna äger en gemensam värdeform, som bildar en högst påtaglig kontrast till deras bruksvärdens omväxlande naturalformer - penningformen."
- I början får inget annat förutsättas än det slags vetande, som var och en har, "även om han inte vet något annat". Detta betyder ingenting annat än: Början skall ske med något, som var och en vet, även om han ännu inte har analyserat det. Det är på börjans allmängiltighet, och i hur hög grad den är bekant, som det hänger om och hur långt allt följande kan kontrolleras. Det gäller alltså för var och en att vid denna trivialitet ha hela resgodset med sig inför den förestående resan.
Trivialiteter finns det många. På den som här söks måste kravet ställas, att den skall vara lämpad som utgångspunkt, vilket förutom att alla skall kunna mötas vid den, också innebär att den skall leda vidare.
Det kan inte vara en trivialitet vilken som helst - den kunde ju mynna i en återvändsgränd eller vara isolerad; utan den måste leda vidare, och det i en form - och på denna form beror det lika mycket - som är bindande, och inte överlåter åt mitt godtycke om jag följer med eller inte, utan är lika tvingande, som det är tvingande att erkänna att triangelns vinkelsumma är summan av två räta vinklar.
Hos den framväxande borgerliga vetenskapens teoretiker förebådade detta geometriska bevis - som ett exempel på föredömlig kunskap - en revolutionär vetenskaplig lösen, som satte sig upp mot varje av kyrkan påbjudet sätt att tänka. De borgerliga avkomlingarna har sedan lång tid tillbaka övergivit det däri liggande förnuftskravet, men under trehundra år uttrycktes den borgerliga teorins revolutionära demokratiska karaktär skarpt i följande grundläggande tes: Alla människor är med avseende på sina anlag mentalt lika, och vetenskaplig kunskap gör ingen skillnad på börd, tradition eller arv, av vad slag det vara må. Varje individ har den kompletta uppsättningen verktyg inom sig och det enda hon måste lära sig är att rätt använda dem. Det geometriska beviset gäller som förebild för den ideala kunskapsprocessen: Descartes eller Spinoza åberopar i stället för många likartade bevis, gång på gång satsen om triangelns vinkelsumma. Kommer ni ihåg hur beviset ser ut? Om man drar en linje genom en av triangelns spetsar, parallellt med baslinjen, så följer ur definitionen på en parallell, att vinklarna mellan baslinjen och sidolinjerna blir desamma som mellan den dragna parallellen och de utdragna sidolinjerna. Man ser genast att summan av de tre vinklarna på parallellen är lika med två räta vinklar (eller 180 grader), och att detta måste vara fallet för varje tänkbar triangel.
I början av Kapitalet finns en motsvarighet till vad de tidiga borgerliga teoretikerna såg idealt förverkligat i exemplet med den geometriska kunskapen. Det innebär att i detta sammanhang gör sig följande demokratiska krav nödvändigtvis gällande; var och en måste kunna infinna sig vid denna början och: den fortsatta utvecklingen måste vara bindande och ha denna början som sin utgångspunkt. På sättet att fortsätta måste vi därför även ställa kravet, att det måste kunna "kontrolleras". Ingen suggerering enbart genom upprepning av vissa resultat får tolereras, utan vid varje tillfälle måste vi kunna kontrollera vägen från en punkt till nästa - fullt kontrollerbar kan inte innebära något annat än: kunna utföra tankegången på egen hand. Det är följaktligen inte resultatet som här är det väsentliga, utan hur det utvecklas.
Låt oss alltså ställa detta andra krav: Början måste vara så beskaffad, att den möjliggör en bindande fortsatt utveckling. Denna bindande kraft, eller kunskapens "tvingande" karaktär, har haft långt större politisk betydelse för marxismens teoretiska grundvalar, än den hade för den tidiga borgerliga filosofins. Den har så stor betydelse, just för att Marx i Kapitalet vill åstadkomma inget annat än den grundläggande vetenskapen för "förenandet av producenterna"; staka ut marken på vilken vi kan erkänna och sköta samhälleligt nödvändiga ärenden som vår gemensamma angelägenhet. Detta är endast möjligt om de grundläggande kunskaperna är bindande.
Kravet är demokratiskt eftersom det i allt bygger på lika förnuft och eftersom det opererar helt utan varje dunkelhet eller specialvetande. I den mån objektet och målet är det sociala är kravet socialistiskt; i den mån det eftersträvade vetandet gäller grundläggandet av den gemensamma (kommunala) angelägenheten, skall det kallas kommunistiskt (gemensamt). Bindande - alltså binda samman många - kan detta grundläggande bara vara, om de grundläggande kunskaperna i alla former är bindande.
Grundläggandets form, det vill säga att vara vetenskap, hänger alltså samman med dess anspråk på att utgöra fundamentet för den historiska praxisen. När programmet som Marx och Engels framträdde med i historien, till skillnad från konkurrerande program heter den vetenskapliga socialismen, då är det också detta sammanhang som åberopas. Formen att vara vetenskap är orubbligt nödvändig för denna teori. - Om den fortsatta utvecklingen från trivialiteten - för att nu använda denna underliga beteckning på början - om denna fortsättning inte är bindande och tvingande, ja då är det hela intet värt. Men med en motsvarande anspråksfullhet måste också adressaten bemöta denna teori, och kontrollera, om den stämmer. Vi kommer att göra detta i de följande föreläsningarna, i det att vi noga granskar den fortsatta utvecklingen och också undersöker vad som händer när något "uppenbaras". Senare skall vi ännu en gång återkomma till betydelsen av den "tvingande" kunskapen. (I den femte föreläsningen).
Första kravet: Det man börjar med måste vara en trivialitet; förutsättningslöst med inget annat än det som var och en vet, även om han inte vet något annat.
Andra kravet: Utvecklingen måste på ett bindande sätt fortsätta från denna trivialitet; den måste vara utvecklingsbar.
Hur skall det gå till? Det kan ju bara gå, om den riktiga vägen anläggs vid denna trivialitet, att denna väg finns utstakad i någon form.
Hur skall nu dessa båda krav på början kunna uppfyllas; att vara en trivialitet och att, på det sätt som beskrivits, vara möjlig att utveckla på ett bindande sätt? Det kan bara ske om början sker med något som uppfyller två kompletterande villkor: Den måste nämligen vara något enkelt - och den måste vara något enkelt som är elementärt för det komplex som skall förstås. Vilket innebär att den måste vara det mest enkla och att den samtidigt måste leda fram till kunskap om de lagar, vilka uppbyggnaden sker efter, - det vill säga den måste vara logiskt elementär. För att den skall kunna vara logiskt elementär på det sätt som beskrivits, måste den utgöra den minsta helheten, precis som cellen, som innehåller den kompletta uppsättningen anlag.
Trivialitet - bindande utvecklingsbar - logiskt elementär. För att allt detta skall vara möjligt, måste början ske med analysen av det första, ur vilket det senare blir till; av det först framsprungna, ur vilket allt följande framspringer och utvecklas. Kort sagt, början måste ske med analysen av något, som är det historiskt tidigaste, det genetiskt sett outvecklade ursprungliga.
Trivialt, logiskt elementärt, genetiskt outvecklat ursprungligt - detta skulle alltså vara kraven på början; krav som den måste uppfylla. Vari ligger nu svårigheten? Det talades om det enkla. Början skall vara enkel. Vad är så svårt med det enkla?
Vi kommer att se, att just analysen av det "enkla", kräver särskilda insatser av vår abstraktionskraft och tankedisciplin. Men därutöver har svårigheterna med början ytterligare en dimension. För vad som börjar så, lämnar oss inte oberörda, vi som ger oss in i det. För i och med att början och fortsättning uppfyller de skisserade villkoren; för det första att vara bekant för envar, att vara utvecklingsbar på ett bindande sätt, logiskt elementär, att vara enkel, det vill säga också konstitutiv för samhället (alltså att vara det, som samhället byggs upp av), och samtidigt utgöra det historiskt ursprungliga, ur vilket det borgerliga samhället utvecklats - när alla dessa villkor uppfyllts, ja då kommer vi in i en dimension, som för oss som färdiga individer är alldeles oerhörd. Denna början måste nämligen vara lämpad som ett första steg i det begreppsmässiga utförandet av den faktiska utvecklingsprocessen. (För en sådan "resa" har i religions- och litteraturhistorien skapats mycket starka föreställningar, ty detta är något, som i sin fantastiska form hittills alltid har sysselsatt mänskligheten. Man har uttryckt det som helvetesfärd eller nedstigande till dödsriket eller - något mindre drastiskt formulerat - till ursprunget. Såtillvida är det inte utan djupsinne, som Marx slutar förordet till sin skrift Till kritiken av den politiska ekonomin från 1859 med ett citat ur Dantes Inferno.)
Betraktar man Kapitalets uppbyggnad och resultat, så stöter man på en fylogenetisk (härstamningshistorisk) dimension. Kapitalet börjar vid det arkaiska, det borgerliga samhällets begynnelse, ur vilken sedan allt komplext uppstår såsom det senare och mer utvecklade. Början måste alltså lämpa sig som det första steget på en resa, som leder till ursprunget för vår samhälleliga tillvaros former. Denna resa går emot invand medvetenhet och verklighet. Ty i och med att utgångspunkten är logiskt konstitutiv och genetiskt sett först, och det, som vi upplever som självklara realiteter i vårt samhälle först utvecklas som resultat ur samma samhälle, kan man säga att mänsklighetens historia fram t.o.m. kapitalismen upprepas för oss - men i avkortad form, som en kunskapsprocess.
Kritiken av den politiska ekonomin åtar sig att följa de former, som är våra existens- och tankeformer, tillbaka till sitt ursprung, och därifrån följa dem i deras utvecklingsförlopp.
Men detta är att dra växlar på framtiden. I fortsättningen på denna föreläsning skall vi göra ett försök att lösa in dem. Det är dock på sin plats att föregripa på begreppet "objektiva tankeformer", eftersom det belyser en dimension av svårigheterna i början. Ett av målen med vår föreläsning är att göra det möjligt för oss att handskas med detta begrepp. - I första kapitlets fjärde stycke finns den hos Marx strängt taget paradoxala formuleringen, att det existerar objektiva tankeformer, det vill säga former som primärt inte utgörs av tänkande, utan av de samhälleliga grundförhållandena, alltså samhälleliga praxis-, umgänges- och beteendeformer. Med detta begrepp underförstås tesen, att de bestämda samhälleliga omständigheter som vi föds in i, bestämmer vårt tänkande, så att säga alltid en dimension "bortom" våra försök att bli medvetna därom. Om det är så, ja då är våra försök att nå kunskap till en början innestängda i en objektiv cirkel: Närhelst jag försöker bli medveten därom, försöker jag det i en form, som redan är bestämd av det jag ville bli medveten om.
Återigen efterfrågas en början, som gör det möjligt att bryta denna cirkel. Och det kusliga (för oss som färdiga individer, försvarande vår tankeskicklighet och övriga självklarheter) med Kritiken av den politiska ekonomin, är att den som objekt har vårt tänkandes "naturformer" - vilka är så självklara för oss, att vi inte ens funderar över eller kan få något grepp om dem, eftersom det är just vårt eget grepp, som vi måste gripa, - att det är dessa vårt tänkandes "naturformer", såvida de är samhälleligt konstituerade eller åtminstone medkonstituerade, som i sina uppkomst- och villkorssammanhang blir kritikens objekt. Den som går med på detta kan inte göra det utan att förändra sig. Fördenskull måste vi förmoda och ta hänsyn till, att en del av svårigheterna i början beror på att vi själva flyttar över eller projicerar motståndet mot vissa bestämda förändringar, som om de vore objektiva, sakliga svårigheter.
Just vid analysen av värdeformen kommer till exempel en svårighet att bli, att det för oss som medborgare i ett kapitalistiskt samhälle knappast är möjligt att tänka i icke-bytesbegrepp.
I arbetsgrupperna kommer diskussionen förr eller senare alltid till en punkt då det - äntligen öppet framfört! - förnekas, att värdeformen skulle vara något historiskt specifikt för bestämda samhälleliga förhållanden. Den försvaras alltså som en "naturform". Söker man så efter erfarenheter från så att säga "bytesfria" områden, som inte är underkastade en värdelag, finner man, att också dessa erfarenheter uttrycks i värdebegrepp. "Utbytet av ömhetsbetygelser" mellan två älskande, likaväl som relationen mamma-barn, tänker man sig som byten med värdeformer - för att ta några tabubelagda exempel, som egentligen ligger utanför de bytesförhållanden som lyder under en värdelag. Beträffande mamma-barn-relationen, beskrivs den ungefär som att modern för sina materiella och immateriella gåvor "byter till sig" en "känslomässig belöning" från barnet. Att dessa relationer är tvåsidiga jämställs spontant med att deras tvåsidighet skulle vara ett slags varubytesrelation.
Tydligen är det för mycket begärt, att "på en gång" träda tillbaka och själv relatera till bytesformen, vilken ju trots allt formar vårt tänkande; att objektivera det som format vår subjektivitet. Men svårigheten utgör samtidigt lösningen: Det gäller att härleda denna form ur bestämda förhållanden, med vilka den samtidigt kan avskaffas - precis på samma sätt som den har uppstått ur dem.
Svårigheterna med början av Kritiken av den politiska ekonomin hänger till stor del samman med detta krav, det vill säga att inte låta sig själv och de egna tanke- och beteendemönstren förbli oangripna, utan att med kritiken av de objektiva förhållandena också åstadkomma en kritik av de "objektiva tankeformerna".
Hittills är detta bara obevisade påståenden. Vi kommer inte längre med att framföra påståenden, som inte läsaren genast kan kontrollera. Därför kommer vi att från och med den tredje föreläsningen gå tillväga på ett principiellt annorlunda sätt. Vi låter överläggningarna om problemen med början i allmänhet, - och de abstrakta kraven på början av Kritiken av den politiska ekonomin i synnerhet, bero, och skall i stället undersöka Kapitalets konkreta början. Vid denna början och vid varje steg i den fortsatta utvecklingen måste vi använda abstraktionskraftens mikroskop; utvecklingen måste kontrolleras och villkoren för kontrollerbarheten måste analyseras. Om kontrollen resulterar i att vi kan följa utvecklingen och inse det som utvecklats, då måste vi gå tillbaka ett steg och fråga: Vad grundar sig denna insikt på? Om det lyckas oss att nå denna dimension, då är Marx' teori i grunden avdogmatiserad, då kan den uppfattas så som Lenin - tyvärr alltför ofta förgäves - inskärpt; från första början i ljuset av kravet att kunna kontrolleras, på ett sätt som ännu ingen annan teori utsatts för. I detta krav på kontrollerbarhet gör sig ett historiskt epokgörande krav gällande, nämligen att på dessa insikter grunda en "medveten rekonstitution av det mänskliga samhället", som Marx uttrycker det på ett ställe i Kapitalets tredje bok, eller; det som i första bokens början kallas "ett förbund av fria människor" (sid. 68), - det socialistiska samhället.
Det socialistiska målet gör sig här gällande som ett kontrollerbarhetskrav. "Riktighet" och "kunskapens bindande karaktär" är i ljuset av detta krav kriterier på den politiska bärkraften hos en teori, som uppträder med anspråk på att lägga en grund för historisk praxis. Om man förenar kontrollerbarhetskravet med kravet på allmän tillgänglighet, får man ett prov på vad som kan kallas "massdugligheten" hos Kritiken av den politiska ekonomin. - Våra föreläsningar försöker ta hänsyn till detta krav i uppläggningen av den förutsättningslösa läsningen i Kapitalet. Kravet på "förutsättningslöshet" måste då givetvis också ställas på föreläsningarnas språk. Det vill säga, avgörande begrepp får inte helt sonika förutsättas eller diskret insmusslas. Utan de måste introduceras mycket indiskret, - och inte bara det! Deras introduktion måste underkastas samma procedur, som vi kommer att utsätta Marx' tillvägagångssätt för. Vår undersöknings "förutsättningslöshet" innebär nu att vi, i samband med att vi iakttar Marx' sätt att arbeta och analyserar de av Marx givna härledningarna, samtidigt utvecklar begrepp, som vi kan använda för att artikulera våra iakttagelser och resultaten av dem.
Men går detta, att inte använda några icke härledda begrepp? Naturligtvis inte. Fick man inte använda något icke härlett begrepp, så skulle man vara tvungen att tiga, och i vilket fall som helst skulle det inte finnas någon väg från vanligt vetande till vetenskapligt vetande. Framåtskridandet kan alltså inte ske så rätlinjigt och jämnt som man skulle önska. Ofta är en rörelse som kan beskrivas som ett "cirklande" den snabbaste, därför att det är det mest träffsäkra sättet att röra sig framåt.
Vi måste hursomhelst göra ett försök att inlänka den från Kapitalet utgående kunskapsprocessen som en rörelse mellan tre "poler". Den första polen är texten, som måste läsas "med lupp". Men sedan rör vi oss genast till den andra polen och drar oss så att säga inom skalet, för den andra polen är vi själva, vårt vetande, medvetande och våra insikter, på det sätt som de inpräglats genom det som var och en i vårt samhälle vet, även om han inte vet något annat. Och just detta är den tredje polen, verkligheten, till vilken de båda första polerna hänför sig. Med ett språk som utgår från vardagsspråket rör vi oss fram och tillbaka mellan den av Marx artikulerade teorin och vår insikt, båda relaterade till empiriskt erfarbar verklighet.
Att gå tillväga på detta sätt innebär att visa Marx' verk en ära, genom att rikta intresset från boken mot verkligheten, i stället för att - som Brecht säger om dåliga böcker -, avleda intresset från verkligheten till boken.