Ur tidskriften Fjärde internationalen 4/1992
Ursprungligen publicerad I boken The History of American Trotskyism, s. 44-46,48-50. Svensk översättning hämtad från tidskriften Fjärde Internationalen nr 4/92. Tack till Socialistiska Partiet.
När jag ser tillbaka på det, så framstår det som en intressant omständighet, som på sätt och vis förebådar det som skulle komma, att jag aldrig tog del i någon av dessa kampanjer [mot Vänsteroppositionen]. Jag röstade för de stereotypa resolutionerna, måste jag tyvärr säga, men jag höll aldrig något enda tal eller skrev en enda artikel mot trotskismen. Det berodde inte på att jag var trotskist. Jag ville inte komma på kant med majoriteten i det ryska partiet och Komintern. Jag vägrade delta i kampanjerna bara för att jag inte förstod frågorna. Bertram D. Wolfe, Lovestones främsta vapendragare, var en av de största Trotskijhetsarna. Vid första bästa anledning höll han ett tal på två timmar och förklarade varför trotskisterna hade fel i bondefrågan i Ryssland. Jag kunde inte göra det därför att jag inte förstod frågan. Han förstod den inte heller, men i hans fall var det inte något egentligt hinder. Det verkliga målet för Lovestones och Fosters anhängare när de höll dessa tal och genomförde dessa kampanjer var att de ville ställa sig in hos makthavarna i Moskva.
Någon kanske frågar, "Varför höll du inte tal till förmån för Trotskij?" Jag kunde inte göra det heller därför att jag inte förstod programmet. Mitt sinnestillstånd var ett tillstånd av tvivel och otillfredsställelse. Om jag inte hade haft något ansvar inför partiet, om jag helt enkelt varit en kommentator eller observatör, så kunde jag bara ha uttalat mina tvivel och haft det avklarat. Man kan inte göra det i ett seriöst politiskt parti. Om man inte vet vad man ska säga, måste man inte säga något. Det bästa är att förbli tyst.
Kommunistiska Partiets centralkommitté höll ett plenum i februari, det berömda februariplenumet 1928, som följde ett par månader efter uteslutningen av Trotskij och Zinovjev och alla ledarna för den ryska oppositionen. En stor kampanj var redan i gång för att mobilisera partierna i världen för att stödja Stalins byråkrati . På detta plenum kämpade och tvistade vi om de fraktionella frågorna i partiet, bedömningen av den politiska situationen, den fackliga frågan, organisationsfrågan - vi kämpade ursinnigt om alla dessa frågor. Det var vårt verkliga intresse. Sedan kom vi till den sista punkten på dagordningen, den ryska frågan. Bertram D. Wolfe, som rapporterade för Lovestones majoritet, "förklarade" den utförligt, under två timmar. Sedan lämnades frågan öppen för diskussion. En efter en, begärde varje medlem av Lovestones och Fosters fraktioner ordet för att uttrycka sitt instämmande med rapporten och bättra på för att visa att han förstod nödvändigheten av uteslutningarna och var för dem.
Jag talade inte. Naturligtvis kände sig de andra medlemmarna av Cannon-fraktionen, på grund av min tystnad, tveksamma inför att tala. De tyckte inte om situationen och organiserade ett slags kampanj med påtryckningar. Jag minns fortfarande, hur jag satt längst bak i salen, missnöjd, bitter och förvirrad, övertygad om att det var något skumt med frågan men utan att veta vad det var. Bill Dunne, det svarta fåret i familjen Dunne, som vid den tiden var medlem i den politiska kommittén, och min närmaste medarbetare, kom tillbaka med några av de andra. "Jim, du måste säga något i den här frågan. Det är den ryska frågan. De kommer att skära vår fraktion i bitar om du inte säger något om den här rapporten. Gå upp och säg några ord för protokollet."
Jag vägrade att göra det. De framhärdade, men jag var orubblig. "Jag kommer inte att göra det. Jag kommer inte att säga något i den här frågan." Det var inte "klok politik" från min sida, även om det kan förefalla så i efterhand. Det var inte alls något föregripande av framtiden. Det var helt enkelt en stämning, en grundmurad personlig känsla som jag hade när det gällde den frågan. Vi hade ingen verklig information. Vi visste inte riktigt vad som var sanning. Vid den här tiden, 1927, hade dispyterna i det ryska partiet börjat omfatta internationella frågor — frågan om den kinesiska revolutionen och den anglo-ryska kommittén.
I början av sommaren 1928 åkte Cannon till Moskva som delegat till Kominterns sjätte världskongress.
Jag placerades i programkommissionen, delvis därför att de andra fraktionsledarna inte var särskilt intresserade av programmet. "Lämna det till Bucharin. Vi vill inte bekymra oss om det. Vi vill komma med i den politiska kommission som kommer att besluta om vår fraktionskamp; i den fackliga kommissionen; eller någon annan praktisk kommission som kommer att besluta något om någon liten enkel facklig fråga som bekymrar oss." Sådan var den allmänna stämningen i den amerikanska delegationen. Jag skyfflades in i programkommissionen som ett slags ärebetygelse utan innehåll. Och för att säga er sanningen, så var inte jag heller särskilt intresserad.
Men det visade sig vara ett ordentligt misstag - att placera mig i programkommissionen. Det kostade Stalin mer än en huvudvärk, för att inte tala om Foster, Lovestone och de andra. Eftersom Trotskij, förvisad till Alma Ata, utesluten ur det ryska partiet och Kommunistiska Intemationalen, appellerade till kongressen. Ni förstår, Trotskij reste sig inte bara och gick bort från partiet. Han kom tillbaka efter sin uteslutning, vid det första tillfället i och med sammankallandet av Kominterns sjätte kongress, inte bara med ett dokument som överklagade hans fall, utan med ett fantastiskt teoretiskt bidrag i form av en kritik av Bucharins och Stalins förslag till program. Trotskijs dokument bar titeln "Förslaget till program för Kommunistiska Intemationalen: En kritik av grundvalarna". Genom något förbiseende i apparaten i Moskva, som skulle vara byråkratiskt vattentät, korn detta dokument av Trotskij in i Kominterns översättningsrum. Det ramlade ned i rummet, där de hade ett dussin eller fler översättare och stenografer som inte hade annat att göra. De plockade upp Trotskijs dokument, översatte det och distribuerade det till ledarna för delegationerna och medlemmarna i programkommissionen. Så, tro det eller ej, det lades i mitt knä, översatt till engelska! Maurice Spector, delegat från det kanadensiska partiet, och i ungefär samma sinnestillstånd som jag, befann sig också i programkommissionen och han fick en kopia. Vi gav fan i fraktionsmötena och kongressessionerna medan vi läste och studerade detta dokument. Sedan visste jag vad jag skulle göra, och det gjorde han också. Våra tvivel hade lösts upp. Det var klart som dagen att marxismens sanning stod på Trotskijs sida. Vi gjorde en överenskommelse på stället - Spector och jag - att vi skulle åka hem och inleda en kamp under trotskismens fana.
Vi inledde inte kampen i Moskva på kongressen, även om vi redan var helt övertygade. Från den dag jag läste detta dokument betraktade jag mig själv, utan ett enda tvivel därefter, som lärjunge till Trotskij.