Originalets titel: How Long Can Hitler Stay?
Publicerat: Ffg. publicerad på engelska i Class Struggle, september-oktober och november 1933.
Översättning: Göran Källqvist
HTML: Martin Fahlgren
Efter en brand är det svårt att ställa i ordning igen. Efter ett allvarligt politiskt nederlag är det ännu svårare att hitta vägen igen. Partierna är ovilliga att erkänna att de har blivit besegrade, i synnerhet om de har en stor del av ansvaret för nederlaget. Ju mer omfattande ett nederlag är, ju svårare har det politiska tänkandet att hitta nya ståndpunkter, utarbeta nya perspektiv och underordna det fortsatta arbetets inriktning och hastighet under detta perspektiv.
Precis som i den revolutionära kampens historia, finns det i den militärvetenskapliga historien ett flertal nederlag som är resultatet av att ledningen inte hade utvärderat omfattningen på ett föregående nederlag, och försökte skyla över det med hjälp av alltför tidiga anfall. Under ett krig leder kriminella försök av denna sort till att levande krafter, som har blivit moraliskt undergrävda av de tidigare motgångarna, ödeläggs i massiv skala. Under den revolutionära kampen fjärmar de tidigare nederlagen de mest kampvilliga elementen från massorna, varefter de faller offer för äventyren.
Den nuvarande katastrofen i Tyskland är utan tvekan det värsta nederlag som någonsin drabbat arbetarklassen. Därför är det så viktigt med en fullständig strategisk vändning, men desto envisare är samtidigt partibyråkratins motstånd. Det är inte de som orsakade nederlaget som kallas för ”defaitister” – ty då skulle de vara tvungna att kalla sig själv för det – utan istället de som drar de nödvändiga politiska slutsatserna av nederlaget. Den nuvarande diskussionen om vilka perspektiven är för den politiska utvecklingen i Tyskland har en enorm betydelse för Europas och hela världens öde.
I samband härmed tänker vi avstå från att bedöma socialdemokratin: detta partis upprörande förfall ger inte ens utrymme för byråkratin att manövrera om sitt anseende. Ledarna försöker inte ens låtsas att de har några idéer eller planer. Efter att fullkomligt ha tappat huvudet politiskt, koncentrerar de sig nu på att rädda huvudet fysiskt. Dessa personer har ända sedan början av det imperialistiska kriget förberett sitt skamliga nederlag med hela sin politik.
Nu är det bara det kommunistiska partiets inriktning som är av politiskt intresse. Som massorganisation är det fullständigt krossat. Men den centrala apparaten finns kvar och den ger ut olaglig och emigrantlitteratur, kallar samman antifascistiska kongresser i utlandet, och utarbetar planer för kampen mot nazisternas diktatur. Alla de brister som präglar en besegrad stab får nu ett oöverträffat uttryck i denna apparat.
”Fascisterna är kalifer för en timme”, skriver Kominterns officiella organ. ”Deras seger är inte varaktig, och kommer snabbt att följas av den proletära revolutionen... Kampen för proletariatets diktatur står på dagordningen i Tyskland.” Apparaten retirerar, överger varenda ställning, förlorar sina egna anhängare, men fortsätter att upprepa att den antifascistiska vågen växer, att stämningen stiger, att man måste vara redo för ett uppror, om inte imorgon så inom några månader. Den besegrade ledarstaben använder optimistiska fraser som ett sätt att bevara sig själv politiskt. Ju djupare det tyska proletariatets inre liv kastas ner i mörker, ju större är riskerna med hycklad optimism: det finns varken fackföreningar, parlamentsval, medlemsavgifter eller tidningar – inga som helst uppgifter som kan bedöma konsekvenserna av en felaktig politik eller störa ledarnas sinnesro.
Den viktigaste motiveringen till ledarnas lugnande prognos är det faktum att Hitler ”inte kommer att infria sina löften”. Som om Mussolini var tvungen att uppfylla sitt fantastiska program för att kunna hålla sig kvar vid makten i mer än tio år! Bluffmakare straffas inte automatiskt med en revolution, utan revolutionen är ett komplicerat socialt fenomen som bara uppstår när en rad historiska villkor är för handen. Vi ska ännu en gång påminna oss om vilka de är: förvirring och splittring inom de härskande klasserna, missnöje inom småbourgeoisin som har förlorat tron på den existerande samhällsordningen, ökande kampvilja inom arbetarklassen, och slutligen en korrekt politik från det revolutionära partiet – sådana är de omedelbara förutsättningarna för en revolution. Existerar de?
Under de senaste åren har Tysklands besuttna klasser varit indraget i ett grymt och för alla parter förödande krig. Nu har de allihopa – om än med tungt hjärta – underkastat sig fascismen. Fiendskapen mellan jordbrukare och industriägare, liksom mellan olika grupper av industriägare, har inte försvunnit, men vi kan vara övertygade om att den snart kommer att bli reglerad.
Under den senaste perioden har den tyska småbourgeoisin sjudit som en kokande kastrull. Till och med deras nationalistiska fantasier innehöll ett element av samhällelig fara. Nu har småbourgeoisin enats kring en regering som har rest sig dess rygg, och den tyglas av en rent militär organisation som har uppstått i dess mitt. Medelklasserna har blivit samhällets viktigaste stöttepelare. Slutsatsen är obestridlig: vad gäller stor- och småbourgeoisin har förutsättningarna för en revolutionär situation försvunnit i fjärran eller, vilket är samma sak, i en obestämd framtid.
Vad gäller arbetarklassen är situationen lika uppenbar. Om den, på grund av sitt ledarskaps brister, för några månader sedan inte kunde försvara sina mäktiga lagliga positioner mot kontrarevolutionens angrepp, så är den nu, två dagar efter sammanbrottet, oändligt mycket mindre redo för ett angrepp mot fascismens mäktiga lagliga positioner. De materiella och moraliska faktorerna har på ett skarpt och djupgående sätt förändrat styrkeförhållandena till proletariatets nackdel. Eller är det fortfarande nödvändigt att bevisa det? Situationen är lika ogynnsam på ledarskapets område: kommunistpartiet existerar inte, apparaten är berövat kritikens friskluft och kvävs av en djup intern strid. I vilken mening kan man då tala om att ”kampen för proletariatets diktatur står på dagordningen i Tyskland”? Vad betyder ”dag” här?
Det är inte svårt att förutsäga att man, både uppriktigt och hycklande, kommer att avslöja vår pessimism, vår bristande tilltro till revolutionens skapande krafter, etc. Ynkliga förebråelser! Vi vet lika väl som alla andra att fascismen försvarar en historiskt förlorad sak. Deras metoder kan uppnå imponerande men instabila resultat. Bara klasser som har överlevt sig själva kan kuvas med våld. Men proletariatet har alltid varit samhällets viktigaste produktivkraft. För en tid kan den tillrättavisas, men det går inte att förslava den för alltid. Hitlers lovar att ”omskola” arbetarna, men han tvingas använda pedagogiska metoder som inte ens passar för att träna hundar. Fascismen kommer oundvikligen att bryta nacken mot arbetarnas oförsonliga motstånd. Men hur och när? Allmänna historiska förutsägelser avlägsnar inte politikens brännande fråga: vad måste göras nu, och vad får i synnerhet inte göras, för att förbereda och skynda på nationalsocialismens krossande?
Att räkna med att det fascistiska förtrycket och den materiella nöden omedelbart kommer att leda till en revolution tyder på den allra mest vulgära materialism. Givetvis ”bestäms medvetandet av varat”. Men det innebär ingalunda att det finns ett mekaniskt och direkt samband mellan medvetandet och yttre omständigheter. Tillvaron återspeglas i medvetandet i enlighet med medvetandets lagar. Ett och samma objektivt faktum kan få olika, och ibland motsatt, politisk effekt, beroende på den övergripande situationen och föregående händelser. Under mänsklighetens utveckling har förtryck följaktligen ofta framkallat revolutionär ilska. Men efter kontrarevolutionens seger har förtrycket mer än en gång släckt protesternas sista gnista. En ekonomisk kris kan påskynda det revolutionära utbrottet, och det har hänt mer än en gång i historien. Men när krisen drabbar proletariatet efter ett tungt politiskt nederlag, då kan den förvärra sönderfallet. Låt oss vara mer konkreta. Vi förväntar oss inte att en ytterligare förvärring av den industriella krisen kommer att leda till några omedelbara revolutionära resultat.
Förvisso visar historien att en långvarig återhämtning inom industrin ofta har givit opportunisterna övertaget inom arbetarklassen. Men efter en lång period av kris och reaktion ökar en uppgång i konjunkturen tvärtom arbetarnas aktivitet, och driver in dem på kampens väg. Vi anser i många avseenden att denna variant är den mest sannolika.
Men för närvarande ligger inte tyngdpunkten på konjunkturella prognoser. Tunga psykologiska svängningar av mångmiljonhövdade massor kräver lång tid: det bör vara vår utgångspunkt. Förändringar av konjunkturen, sammandrabbningar inom de besuttna klasserna, internationella problem, kan och kommer att påverka arbetarna.
Men yttre händelser kan inte helt enkelt upphäva massmedvetandets inre lagar, de tillåter inte arbetarna att genast sudda ut konsekvenserna av nederlaget och på så sätt öppna en ny sida i den revolutionära kampens bok. Även om en synnerligen gynnsam förändring av de inre och yttre villkoren skulle innebära att en vändning började visa sig redan efter en exceptionellt kort tid, låt oss säga ett eller två år, så är frågan om vilken politik vi ska ha densamma under de kommande tolv eller tjugofyra månaderna, allt medan kontrarevolutionen kommer att göra ytterligare erövringar. Utan ett korrekt perspektiv går det inte att utarbeta en realistisk taktik. Det går inte att ha ett korrekt perspektiv om man inte inser att det inte är den proletära revolutionen som för närvarande håller på att mogna i Tyskland, utan att tvärtom den fascistiska kontrarevolutionen fördjupas. Och det är inte samma sak!
Byråkratin, även den revolutionära, glömmer alltför lätt att proletariatet inte bara är ett objekt utan även ett subjekt för politiken. Nazisterna tänker med ett slag mot huvudet förvandla arbetarna till rasismens homunculi [bokstavligen ”små män”, används ofta i betydelsen ”okända huvudrollsinnehavare” – öa]. Kominterns ledarskap tänker sig tvärtom att Hitlers slag kommer att göra arbetarna till lydiga kommunister. Båda uträkningarna är fel. Arbetarna är inte lera i händerna på en krukmakare. De börjar inte om historien på nytt varje gång. De hatar och föraktar nazisterna, och är minst av allt benägna att återgå till den politik som ledde in dem i Hitlers snara. Arbetarna känner sig lurade och förrådda av sina egna ledare. De vet inte vad som behöver göras, men de vet vad man inte ska göra. De är outsägligt plågade och vill bryta sig loss ur den onda cirkeln av förvirring, hot, lögner och skrävel, för att väja åt sidan, ducka, vänta på att stormen blåser över, vila sig från att behöva avgöra frågor som ligger över deras förmåga. De behöver tid för att läka såren efter disillusionen. Det vanliga namnet på detta tillstånd är politisk likgiltighet. Massorna faller ner i en argsint passivitet. Ett inte så litet antal söker skydd i de fascistiska organisationerna. Man kan givetvis inte jämföra individuella politikers demonstrativa övergång till fascismens sida med arbetares anonyma inträde i diktaturens tvångsorganisationer. Det förstnämnda handlar om karriärism, det andra att måla sig i skyddsfärg, att underkasta sig bossen. Men det faktum att massor av arbetare byter sida och ställer sig under fanan med hakkorset är ett obestridligt bevis på den känsla av hjälplöshet som har gripit proletariatet. Reaktionen har uppenbarligen trängt djupt in i arbetarklassen. Och det är inte bara för en enda dag.
I detta läge är den högljudda partibyråkratin, som inte har glömt någonting och inte lärt någonting, uppenbarligen politiskt otidsenlig. Arbetarna mår illa av den officiella ofelbarheten. Apparaten blir alltmer isolerad. Arbetarna vill inte först piskas av Hitlers knutpiska, och sedan dessutom av den skrävlande optimismens knutpiska. De vill höra sanningen. Den skriande motsättningen mellan de officiella perspektiven och de verkliga förhållandena demoraliserar bara de avancerade arbetarna ännu mer.
Det som kallas massornas radikalisering är en komplicerad molekylär process i det kollektiva medvetandet. För att hitta tillbaka till vägen måste arbetarna först av allt förstå vad som har hänt. Det är otänkbart med en radikalisering utan att massorna har tillgodogjort sig sitt eget nederlag – eller att åtminstone förtruppen kritiskt har omvärderat historien och höjt sig över nederlaget till ett nytt skede.
Denna process har fortfarande inte påbörjats. Mellan de optimistiska utropen tvingas apparatens press själv medge att nazisterna inte bara fortsätter att stärka sina ställningar i byarna, och underblåser böndernas hat mot arbetarna så att det blir vitglödande, utan även att utrensningarna av de sista arbetarkommunisterna fortsätter inom industrin, dessutom utan att det görs något motstånd. Inget av detta är oväntat. Den sida som besegras får bära konsekvenserna av nederlaget.
I sin jakt efter ett stöd för sina optimistiska perspektiv kastar sig byråkratin inför dessa fakta, från sin naturliga subjektivism till en fullständig fatalism. Även om stämningarna bland massorna är på nedgång, säger de lugnande, så kommer hitlerismen ändå snart att explodera som ett resultat av sina egna motsättningar. Så sent som igår ansåg de att alla partier i Tyskland – från nazisterna till socialdemokratin – bara var olika varianter på fascismen och genomförde samma program. Nu sätter de allt sitt hopp till motsättningar inom fiendelägret.
Misstagen i de nya politiska kalkylerna är inte mindre grova än de gamla. De gamla kapitalistiska partiernas ”motstånd” mot nazisterna är bara det instinktiva motstånd som en sjuk person gör när en frisör eller armékirurg drar ut hans ruttna tand. Polisen har exempelvis ockuperat det tyska Nationalistpartiets lokaler. Händelserna förlöper enligt schemat. Konflikten mellan Hugenberg och Hitler kommer bara att vara en episod på vägen mot att all makt samlas i Hitlers händer. För att kunna fullfölja sin uppgift måste fascismen smälta samman med statsapparaten.
Troligen är många av fascisternas fotfolk redan missnöjda: de fick inte ens plundra som de ville. Men oavsett hur skarpt detta missnöje kan bli, så kan det inte bli en verklig politisk faktor. Regeringsapparaten kommer att en efter en krossa de bångstyriga vaktgardena, ombilda de opålitliga avdelningarna, muta topparna. Det är allmänt sett helt oundvikligt att småbourgeoisins breda massor kommer att lugna ner sig. Innan de av fascismen förrådda underskikten återgår till sin bottentillvaro kan det i vissa fall föregås av utbrott av missnöje. Men att förvänta sig självständiga revolutionära initiativ från detta håll är hursomhelst uteslutet.
De nationalsocialistiska fabrikskommittéerna beror oändligt mycket mindre på arbetarna än vad de reformistiska fabrikskommittéerna gjorde på sin tid. I händelse av ett spirande återuppvaknande kan förvisso till och med de fascistiska fabrikskommittéerna bli stödjepunkter för arbetarklassens framryckning. 9 januari 1905 blev de arbetarorganisationer som den tsaristiska ochranan hade skapat under en dag en hävstång för revolutionen.[1] Men nu, när de tyska arbetarna genomlider smärtsamma besvikelser och förnedring, vore det absurt att förvänta sig att de kommer att inleda en verklig kamp under de fascistiska byråkraternas ledning. Fabrikskommittéerna kommer att utses uppifrån och formas till organ för att förråda och förtrycka arbetarna.
Vi får inte lura oss själva! Ett nederlag som skyls över med illusioner innebär en katastrof. Räddningen utgörs av klarhet. Endast en skoningslös kritik av alla misstag och fel kan förbereda den stora hämnden.
Det får anses bevisat av erfarenheterna att den tyska fascismen arbetar i ett högre tempo än den italienska fascismen – inte bara därför att Hitler kan dra nytta av Mussolinis erfarenheter, utan framförallt på grund av samhällsstrukturens högre nivå i Tyskland och landets mycket skarpare motsättningar. Utifrån detta kan man dra slutsatsen att den regerande nationalsocialismen kommer att bli snabbare förbrukad än sin italienska föregångare. Men även om den förfaller och faller sönder, så kan inte nationalsocialismen falla av sig själv. Den måste störtas. Det går inte att ändra den politiska regimen i dagens Tyskland utan ett uppror. För närvarande finns det förvisso inga direkta och omedelbara framtidsutsikter om ett sådant uppror, men oavsett vilka omvägar utvecklingen kommer att ta, så måste de oundvikligen leda till ett uppror.
Som bekant är inte småbourgeoisin förmögen till en självständig revolutionär politik. Men småbourgeoisins politik och stämningar är ingalunda helt betydelselösa för ödet som drabbar den regim som har upprättats med dess hjälp. Precis som medelklassernas besvikelser och missnöje redan har förvandlat den italienska fascismen, kommer de att omvandla nationalsocialismen från en folkrörelse till en polisapparat. Oavsett hur stark den må vara i sig själv, så kan inte apparaten ersätta att den levande kontrarevolutionen genomtränger samhällets alla porer. Fascismens byråkratiska degenerering innebär därför början till slutet för den.
Men i detta skede måste en ny svårighet visa sig. Under inverkan från nederlaget växer proletariatets återhållsamma tendenser. Arbetarna blir försiktiga, misstrogna och avvaktande. Även om reaktionens mest våldsamma utbrott har upphört, så är den fascistiska statens hårda lava en alltför hotfull påminnelse om vad som har hänt. Sådan är den politiska situationen i dagens Italien. För att låna från ekonomins begreppsvärld, kan man säga att den småborgerliga reaktionens besvikelse och missnöje förbereder den tidpunkt då arbetarrörelsens svåra kris kommer att övergå i en depression, som därefter i ett visst läge kommer att lämna plats för en återhämtning. Det är fullständigt meningslöst att redan nu försöka förutsäga hur och när och under vilka paroller denna återhämtning kommer att inledas: den ekonomiska utvecklingens olika skeden är alltid ”oväntade”, och det gäller ännu mer den politiska utvecklingens stadier.
För en organism som just har genomgått en allvarlig sjukdom är det särskilt viktigt med en riktig behandling. Precis som för de arbetare som har blivit överkörda av fascismens ångvält, kommer en äventyrspolitisk taktik oundvikligen att orsaka ett återfall i apati. En alltför tidig aktiespekulation leder således ofta till att krisen återuppstår. Exemplet Italien visar att ett tillstånd av politisk depression kan dra ut i åratal, speciellt om det politiska ledarskapet är felaktigt. En riktig politik kräver att proletariatet inte påtvingas en felaktig marschrutt, utan att perspektiven och parollerna för kampen hämtas ur rörelsens levande dialektik. Gynnsamma yttre stimuli kan avsevärt förkorta processens olika stadier: det är inte alls nödvändigt att depressionen behöver vara i flera år som i Italien. Men det går inte att hoppa över de grundläggande stadier då massorna reser sig. Att skynda på utan att försöka hoppa över – däri ligger det revolutionära ledarskapets hela konst! När arbetarrörelsen väl har slitit sig loss från fascismens blytunga barlast, så kan den på relativt kort tid bli mycket omfattande. Först därefter, och endast under proletariatets ledning, kan småbourgeoisins missnöje få en progressiv politisk roll och återupprätta en gynnsam situation för den revolutionära kampen.
De härskande klasserna måste ta itu med den andra sidan av denna process. När den fascistiska staten har förlorat stödet inom småbourgeoisin, så kommer den att bli en mycket otillförlitlig förtryckarapparat. Kapitalets politiker kommer att bli tvungna att nyorientera sig. Motsättningarna inom de besuttna klasserna kommer att bryta fram till ytan.
När Hitler ställs inför massor som går på offensiven, så kommer han att märka att hans eftertrupp är opålitlig. En omedelbart revolutionär situation kommer alltså att uppstå, och förebåda nationalsocialismens sista timme.
Men innan proletariatet kan ställa sig dessa stora uppgifter måste den göra en balansräkning över historien. Denna balansräknings mest allmänna formulering är: de gamla partierna har gått under. En liten minoritet av arbetarna säger redan: det är nödvändigt att förbereda ett nytt parti. Socialdemokratins motbjudande slapphet och den officiella pseudobolsjevismens kriminella oansvar kommer att brännas upp i kampens lågor. Herrar nazister har talat om en ras av krigare. Timmen kommer att slå då fascismen kommer att drabba samman med en oövervinnlig ras av revolutionära kämpar.
[1] Ochranan var den tsaristiska hemliga polisen. Under Sergej Zubatov drev ochranan en sorts ”polissocialism”, och organiserade fackföreningar under polisens beskydd som en förebyggande åtgärd. Dessa fackföreningar blev kärnan i rörelsen för generalstrejken 1905.