Originalets titel: Interview with Montag Morgen
Publicerat: Ffg. publicerad på engelska i The Militant 18 juni 1932.
Översättning: Göran Källqvist
HTML: Martin Fahlgren
Nedanstående är Trotskijs svar på följande tre frågor ställda av Berlin-tidningen Montag Morgen:
1. Tror du att nationalsocialisternas maktövertagande är överhängande?
2. Anser du det vara ett trängande krav att socialdemokrater och kommunister ska lägga sina principiella skillnader åt sidan och skapa en gemensam kamporganisation?
3. Är du beredd att i egen person och med ditt namn arbeta för en sådan organisation?” ]
1) Ja, jag tror att om den tyska arbetarklassens viktigaste organisationer fortsätter sin nuvarande politik, så kommer fascismens seger att vara nästan automatiskt garanterad, och dessutom inom en relativt kort tidsrymd. Om Centerpartiet kommer att fungera som stigbygel för Hitler eller ej går mycket bättre att bedöma i Berlin än härifrån. Det är inte det viktiga. Ett block mellan dessa två partier skulle eventuellt kunna utgöra en kort episod på vägen mot Centerpartiets upplösning, första av allt de katolska fackföreningarna. Hitlers löfte om att hålla sig på parlamentarismens område (för övrigt: var är han nu?) väger lika mycket som, låt oss säga, den japanska imperialismens löften att inte använda giftgas under ett krig. Det är löjligt att kräva sådana löften. Och att hoppas på att de uppfylls – är ytterst löjligt. De politiker som godtar Hitlers parlamentariska löften röjer i själva verket medvetet vägen för en fascistifiering av Tyskland. Vi behöver inte upprepa vad det skulle förebåda för det tyska folket och framförallt för hela världens proletariat.
2) Ja, jag tror att kommunistpartiet måste föreslå det socialdemokratiska partiet och de fria fackföreningarna en överenskommelse om kamp, nerifrån och ända upp i toppen. Till skillnad från den dekorativa och kraftlösa ”Järnfronten” måste arbetarklassens enhetsfront mot fascismen vara konkret, praktisk och militant. Utgångspunkten borde vara ett försvar av alla proletärt demokratiska institutioner och erövringar, och i vidare mening ett försvar av kulturen mot barbariet.
Ett djärvt och öppet initiativ från kommunistpartiet längs dessa linjer skulle inte bara öka dess auktoritet enormt, utan också förändra den politiska situationen i Tyskland nerifrån och upp. Den monopolistiska borgarklassen skulle omedelbart känna att leken med Hitlers diktatur är en lek med inbördeskrigets eld, där inte bara pappersvärden riskerar att gå upp i rök. Det kommer att leda till en splittrings- och omstruktureringsprocess bland de oräkneliga och formlösa massor som av förtvivlan har drivits in i Hitlers led. Styrkeförhållandena skulle kraftigt förändras till fascismens nackdel, just innan kampen påbörjas. Det skulle öppna stora perspektiv för arbetarklassen och det tyska folket.
3) Jag grundar mig givetvis inte bara teoretiskt, utan också praktiskt, helt och fullt på den taktik som jag har utvecklat i många av mina pamfletter, speciellt den senaste, Vad härnäst? Varje dag bekräftar det faktum att det inte finns någon annan väg för den tyska arbetarklassen. Tysklands öde avgör Europas, Sovjetunionens och i stor utsträckning hela mänsklighetens öde för en lång historisk period framåt. Varje revolutionär måste ägna sina krafter åt och underordna sitt öde under denna fråga.